Tankar om att Kif Örebro åker ur

Djurgården vann i kväll i Örebro med 3–0, ett resultat som innebär att stockholmarna har en god chans att sluta trea i årets serie.

Man är nu femma med två poäng upp till Eskilstuna och fyra mål upp till Piteå. För Djurgården återstår bortamatch mot Göteborg och hemmamatch mot just Piteå. Med tanke på att Eskilstuna har kvar en resa till Linköping kan sex Djurgårdspoäng räcka till litet silver.

Men ok då, huvudnyheten kring dagens resultat är förstås att Kif Örebro bara har damallsvensk status i ytterligare två matcher. Sedan blir det att bygga om truppen för elitettan.

Skall man ge en anledning till att den klubb som spelade i Champions League för två år sedan nu åker ner i elitettan är det just alla ombyggen.

Sarah Michael

I sista omgången 2014 säkrade Kif Örebro de stora silvermedaljerna via 2–0-seger hemma mot Eskilstuna. Närkingarnas startelva såg ut så här: Stephanie LabbéSusanna Lehtinen, Marina Pettersson Engström, Eve-Marie Nault, Elin MagnussonLucie Martinkova, Irena Martinkova, Annika Kukkonen, Ogonna ChukwudiSanna Talonen, Sarah Michael. Laget leddes av prisade tränaren Rickard Nilsson.

Hanna Folkesson

Redan till 2015 tappade man flera av spelarna i 2014 års startelva. Men på förhand såg ersättarna spännande ut. Tvillingarna Martinkova ersattes exempelvis av duon Hanna Folkesson och Lisa Dahlkvist. Men Folkesson drog av korsbandet inför seriestart, och gjorde inte en enda match för Örebro. Och Dahlkvist stack till PSG på sommaren.

När Kif Örebro på hösten spelade 1–1 hemma (5976 åskådare) och 0–0 borta mot just PSG i Champions League stod alltså lagets stora prestigevärvning på motsatt planhalva. Trots att laget var brandskattat blev det en femteplacering i damallsvenskan 2015.

Men fallet skulle fortsätta. Efter PSG-matcherna slutade tränare Nilsson, under vintern blev Kif även av med traditionsbärare som Elin Magnusson, Marina Pettersson Engström, Susanna Lehtinen och Sanna Talonen. Plus att Sarah Michael missade hela den damallsvenska säsongen 2016 till följd av en korsbandsskada.

Sanna Talonen

Följden av alla förändringar blev att laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden under våren. Men trots att man var på uppgång, och tog åtta poäng på de fyra sista omgångarna innan OS-uppehållet, fick nye tränaren Giorgos Papachristou lämna under sommaren. I det läget hade Örebro 14 poäng, och låg fem poäng över nedflyttningsstrecket.

Officiellt uppgavs att det dels var ekonomiska skäl, dels en organisationsförändring som låg bakom. Dock hade klubben ekonomi nog att värva hem Lisa Dahlkvist igen dagarna innan tränarbytet.

Ny tränare blev Martin Skogman. Under hans ledning tog Örebro nio poäng på säsongens tio sista omgångar. Med totalt 23 poäng slutade man på åttondeplatsen, med god marginal ner till nedflyttningsstrecket.

I vintras väntade nya ommöbleringar i truppen. Tanken var att Kif Örebro skulle spela helsvenskt under 2017. Så har det också varit, med ett undantag. I somras värvade man in amerikanska målvakten Nora Abolins som reserv till Carola Söberg. Abolins har spelat en halvlek i årets allsvenska.

Men trots att Örebro har använt hela nio spelare som var uttagna i landslagstrupper under Pia Sundhage har laget inte räckt till.

När nedflyttningsplatsen i kväll blev klar såg startelvan ut så här: Söberg – Hanne Gråhns, Emelie Andersson, Petterson Engström, Freja OlofssonJulia Spetsmark, Dahlkvist, Fanny Andersson, Michelle de JonghJenny Hjohlman, Emma Jansson.

Marie Hammarström

In byttes Frida Svensson och comebackande Marie Hammarström-Liljesson. Av de 13 som spelade i kväll fanns alltså bara Pettersson Engström kvar från startelvan i sista omgången för tre år sedan. Det är verkligen en otroligt stor omsättning på spelare.

En andra spelare från den där 2014-elvan ledde laget. I dag gjorde ju Elin Magnusson sin första match som damallsvensk tränare.

Martin Skogman fick som bekant lämna efter 6–1-förlusten mot Hammarby senast. Hans facit på på 29 damallsvenska omgångar som Örebrotränare blev 21 poäng.

Jag har förvånats över att han inte valde att ändra i sitt mittförsvar, för jag tycker att man tappat många poäng på brister i mittlåset. Jag noterar att Magnusson tycks hålla med, för hon testade ju ett nytt mittförsvar i dag. Sett till höjdpunkterna från damallsvenskan.tv blev det dock ingen förbättring.

I övrigt är jag inte man att säga hur mycket som hängt på tränaren och hur mycket som berott på spelarna. Men klart är att ett lag med så många landslagsaktuella spelare borde klara av att hänga kvar i damallsvenskan.

Spontant kan man nog hävda att Sundhage har övervärderat några av spelarna. Samtidigt tycker jag att Örebro har flera väldigt intressanta spelare i truppen. Spelare som borde kunna göra väldigt mycket bättre resultat än de gjort.

Lisa Dahlkvist

Personligen har jag exempelvis trott mycket på Michelle de Jongh, och jag hoppas fortfarande på henne. Men i år har det tyvärr inte lyft ett dugg för mittfältaren.

En annan spelare som haft det tungt är Dahlkvist. Jag hörde henne på radion för en stund sedan. Där gjorde hon klart att hon inte spelar i elitettan nästa år.

Det blir intressant att se var hon hamnar. Personligen tycker jag att hon borde kunna bli en bra mittback. Hon har en bra speluppfattning, och när hon får tid har hon väldigt bra spelvändningar. Och som mittback har man oftast lite mer tid med bollen än som central mittfältare.

Dahlkvist lär inte bli den enda som lämnar Örebro. De spelare som fortfarande drömmer om landslaget bör ju spela i damallsvenskan.

Under sina 15 raka säsonger i damallsvenskan har Kif Örebro byggt en damfotbollstradition i Närke. En tradition som bör vara en tillgång i det här läget. Å andra sidan finns en liknande tradition i Umeå, och som bekant blev UIK söndervärvat i vintras.

Örebro lär som sagt också få bygga om laget igen i vinter. Här gäller det för klubbledningen att både visa fingertoppskänsla och vara handlingskraftig, att snabbt visa att man har som mål att omgående återvända till hösta serien. I så fall kan sejouren i näst högsta serien bli kortvarig.

* I övrigt i dag har Rosengård förlängt kontraktet med Zecira Musovic fram till och med 2020. Enligt den här långa intervjun kommer både Erin McLeod och Ella Masar McLeod att lämna Malmöklubben. Den förstnämnda har inte erbjudits nytt kontrakt, medan Masar McLeod sägs välja att flytta till ny europeisk klubbadress.

Enligt den här artikeln i Sydsvenskan är det även osäkert med Anita Asante:s framtid i Rosengård. Även om det är på en annan nivå än i Örebro krävs det nu fingertoppskänsla även från Rosengårds klubbledning. För två raka andraplatser utan att ens vara nära guldet är inte godkänt i Malmö.

 

Sundhage har fått en ny landslagsspelare

För en stund sedan fick Hedvig Lindahl diamantbollen för andra året i rad. Det var både välförtjänt och väntat. Grattis.

Men dagens bästa gåva fick nog ändå landslaget. Och då tänker jag faktiskt inte i första hand på den fantastiskt fina hyllning som laget fick i Globen under Laleh:s Goliat:

Jag tänker på nyheten att Djurgårdens Katrin Schmidt äntligen verkar ha blivit svensk medborgare. Vi tycks alltså ha fått ytterligare en svensk mittfältare av toppklass. Härligt.

Katrin Schmidt

Katrin Schmidt

Schmidt ansökte om medborgarskap förra sommaren. Det verkar alltså har tagit drygt ett år innan tyskan blev svensk. I dag har nämligen vänner till Schmidt spridit nyheten på sociala medier. Schmidt är såpass bra att hon borde vara aktuell för startelvan direkt. Det blir således intressant att se hur Pia Sundhage tacklar det här när hon tar ut sin första trupp för 2016.

I övrigt i dag har Eskilstuna United offentliggjort att man värvat Hanna Glas från Umeå IK. Det är en högintressant värvning av klubben som i lördags meddelade att trion Elena Sadiku, Emma Jansson och Chloe Logarzo inte får förnyat förtroende.

Hanna Glas

Hanna Glas

Tillbaka till Fotbollsgalan. Där hade juryn gjort ovanligt bra val. Sex av mina åtta favoriter när jag gick igenom nomineringarna blev också vinnare, nämligen: Hedvig Lindahl (årets målvakt och diamantbollen), Linda Sembrant (årets back), Marta Vieira da Silva (årets mittfältare), Pernille Harder (årets forward) och Johanna Rytting Kaneryd (årets genombrott).

I två kategorier valde juryn annorlunda än jag. Men jag har verkligen inget emot att Harder korades till damallsvenskans viktigaste spelare och att Piteås Stellan Carlsson korades till bästa tränare. I båda de kategorierna tycker jag ju att alla tre kandidaterna hade varit värdiga vinnare.

Det om galan. Jag har haft det hektiskt ett tag. Men mellan alla aktiviteter har jag hunnit se ganska mycket av den högklassiska F20-VM-turneringen. Det har dock inte funnits tid att skriva ihop någon djupare analys. Men under veckan bör jag kunna hitta tid att både lista nya, potentiella världsstjärnor samt sammanfatta den svenska insatsen – som ju tyvärr blev en gigantisk besvikelse.

I går jobbade jag för övrigt på futsalturneringen Knallen cup i Borås. Dit hade Sara Lindén som avskedsföreställning tagit med ett riktigt starkt lag från Kopparbergs Göteborg FC, ett lag med spelare som Elin Rubensson, Jennifer Falk, Elin Landström och Adelina Engman. Ändå lyckades inte KGFC gå till final i det högklassiga startfältet, som även innehöll västsvenska storheter som Jitex, Hovås Billdal och Holmalund. Min text om KGFC och Holmalunds seger finns här. (Hoppas att länken funkar, och inte är inlåst. Den såg lite konstig ut.)

I cupen inträffade för övrigt att Bergdalens IK:s meriterade tränare Linnea Liljegärd sparkade ut alla sina egna spelare ur cupen. Hon spelar nämligen futsal med Falköpings Futsal, och var med när de slog ut både Bergdalens första- och andralag. Udda.

Slutligen blev LSK återigen norska cupmästare i helgen. Man vann mot Röa med 2–0 efter förlängning. Sett till klippet med höjdpunkter var LSK det klart bästa laget, och man borde ha vunnit under ordinarie tid. För nog är det en rejäl domartavla av Marte Sørø att döma bort Isabell Herlovsen:s mål i femte övertidsminuten:

Tunga avbräck för U20-landslaget

I går var jag i Malmö för att bevaka MFF–Elfsborg i herrallsvenskan. Jag hade lite tid över, så jag kikade in på FC Rosengårds kansli en liten stund. Trevligt.

Därifrån fick jag med mig en rätt väntad nyhet, nämligen att Rosengård inte kommer att släppa Zecira Musovic eller Ebba Wieder till U20-VM. Orsaken till att de båda saknades på förra landslagslägret var just att Rosengård hade meddelat förbundet att spelarna inte kommer att få åka till VM. Det lät som att även Eskilstuna har beslutat att hålla kvar sina aktuella spelare, Nathalie Björn och Emma Jansson.

Det är förstås tunga avbräck för Calle Barrling som presenterar sin VM-trupp på torsdag, men jag förstår klubbarna. De måste prioritera sitt Champions League-spel, och har inte råd att släppa i väg tänkbara startspelare till Papua Nya Guinea.

Framför allt tycker man ju synd om Musovic som missar sitt fjärde mästerskap på två år. Hon har varit för bra både för att få vara med och vinna U19-EM och för att få åka till U20-VM. Däremot har hon precis hållits utanför både fjolårets VM- och årets OS-trupp. För hennes skull får vi väl hoppas att hennes tid kommer.

Synd dock att en Champions Leagueomgång krockar med U20-VM, för det lär ju innebära att fler stjärnspelare missar mästerskapet i Papua Nya Guinea. Lyon lär väl exempelvis inte släppa Pauline Bremer. Även flera spanska och franska spelare lär hållas kvar i Europa. Tråkigt.

Innan jag går över på klubbfotboll, och kollar lite på vad som väntar i helgen, tänkte jag rekommendera Malin Jonson:s krönika från EM-kvalavslutningen Danmark–Sverige. Det är en både välformulerad och vass text.

Lite av eftersnacket till den matchen har förresten handlat om matchning av skadade spelare. I Linköping har det varit upprörda reaktioner på att en småskadad Jessica Samuelsson tvingades spela hela matchen i Viborg. Hon har nämligen inte mycket naturlig vila framför sig. För serieledande Linköping väntar nämligen en tuff matchperiod som börjar med hemmamöte med Djurgården i morgon lördag och fortsätter med bortamatcher i Göteborg på onsdag och Örebro på söndag.

Veckan efter Örebromatchen är det seriefinal hemma mot Rosengård. Den kommer för övrigt att tv-sändas av SVT. Kul. Det borde kunna bli rätt bra tittarsiffror.

För Rosengård väntar närmast bortamatch mot Kristianstad på söndag. Det är en av många måstematcher för Malmöklubben, som sannolikt inte har råd att tappa fler poäng om de skall kunna vinna guldet.

Andra intressanta matcher på söndag är Mallbacken–Vittsjö och Umeå–Örebro. Blir det bortasegrar i båda matcherna kan Vittsjö och Örebro börja planera för damallsvenskan 2017. Blir det däremot hemmasegrar i båda matcherna kommer återigen i princip halva serien på allvar att vara indragen i nedflyttningsstriden.

Det verkar förresten inte bara vara i Linköping man rasar över hur Pia Sundhage matchade sin trupp i Danmark. Enligt obekräftade uppgifter riskerar Pauline Hammarlund missa några matcher för Göteborg som följd av hennes inhopp i den andra halvleken i tisdags.

Elin Magnusson

Elin Magnusson

Från damallsvenskan till lite herrfotboll. Den före detta Kif Örebrokaptenen Elin Magnusson har gjort succé under sin första säsong som tränare. Hon förde upp Yxhults herrar från division fyra till division tre. Starkt jobbat.

Därmed lämnar jag Sverige för en genomgång av vad som väntar i helgen i övriga damfotbollsvärlden. Det är en rätt kul helg som väntar, med gigantmöte i Tyskland, seriefinal i England och avslutande grundspelsomgång i USA.

I Tyskland spelar alltså Bayern München–Wolfsburg på söndag 14.00. Tungviktsmatchen visas förstås på DFB-tv och känns vidöppen. Risken är att det blir en ganska stängd och chansfattig historia, men förhoppningsvis blir det högklassig fotbollspropaganda.

I engelska WSL är det seriefinal och tillika svenskmöte. Manchester City–Chelsea drabbar samman på söndag 15.00. Tar City en poäng är de klara ligamästare.

I USA är det alltså sista grundspelsomgången i NWSL. Konstigt nog har omgången inte gemensam speltid. Den spänning som finns kvar handlar ju om huruvida Western New York Flash eller Seattle Reign tar den sista slutspelplatsen. Men när det är avspark i Seattles bortamatch mot Houston riskerar saken vara avgjord sedan ett dygn tillbaka. Vinner Western New York borta mot tabelljumbon Boston blir det ju nämligen WNY som tar fjärdeplatsen.

I USA har förresten följetongen kring Megan Rapinoe och nationalsången fortsatt. Lite överraskande menade lagkapten Carli Lloyd att saken har besvärat landslaget den senaste tiden. Vid tidigare distraktioner har ju spelarna sagt att de inte har påverkats.

Det här utspelet gjorde Lloyd inför avspark i matchen USA–Nederländerna. Jag såg en rätt stor del av den matchen, och den var riktigt bra. Holländskorna bjöd upp till spel och skakade länge USA. Även om det till slut blev hemmaseger med 3–1 var jag imponerad av farten på det nederländska anfallsspelet. Laget kan helt klart bli en attraktion i nästa års hemma-EM.

Tre spelare ut – bara en in

Sedan senast har det blivit lite förändringar i den svenska landslagstruppen. Tre fjärdedelar av succébacklinjen från OS; Elin Rubensson, Linda Sembrant och Nilla Fischer har lämnat truppen, bara en spelare har tillkommit, Petra Andersson.

Kul för Andersson, men jag hade kunnat hitta flera ersättare som hade känts roligare. Dock skall direkt sägas att jag inte sett Andersson så mycket i år – hon kanske har varit jättebra. Men tidigare år har jag inte uppfattat henne som en blivande A-landslagsspelare.

Förändringarna innebär att vi lär få se en ny backlinje i tisdagens bortamöte med Danmark. Det är dessutom en match där backlinjen kommer att testas lite grand. Danmark har ju ett par starka offensiva krafter. Pernille Harder:s kvaliteter känner vi ju väl till i Sverige, och Nadia Nadim håller på att göra sig ett namn i USA och Portland. Med nio mål är hon ett från skytteligasegern i NWSL med en omgång kvar.

Nu blir det sannolikt en backlinje med Jessica Samuelsson och Jonna Andersson på kanterna och Emma Berglund samt en av Amanda Ilestedt eller Magdalena Ericsson i mitten. Jag hade nog valt Ilestedt av snabbhetsskäl, men Pia Sundhage brukar ju sällan välja som jag…

Apropå Sundhage hörde jag henne prata om det nya spelsystemet i väldigt positiva ordalag. Visst skapade landslaget rätt mycket mot Slovakien, och visst saknades flera viktiga spelare. Men ändå, 2–1 hemma mot Slovakien är ju verkligen inget speciellt lovande resultat. Jag kanske är kritisk i överkant, men jag blev inte överdrivet imponerad på Gamla Ullevi i torsdags.

När det gäller de båda träningsmatcherna i oktober skriver bloggen Hattrick om dem här. Där tar man upp att förbundet inte tar chansen att lägga en match i Stockholm nu heller. Även om jag gärna har landskamperna i mitt närområde tycker jag att förbundet borde ha valt Stockholm här.

Det om A-landslaget. Vårt U20-landslag vann mot Tyskland med 1–0 i lördags. Som jag tidigare slagit fast är ju 96:orna Sveriges bästa årgång någonsin – i varje fall sett till EM-meriter. I november skall de visa upp sig i VM.

I torsdags pratade jag om Stina Blackstenius medverkan i Papua Nya Guinea med både Blackstenius själv och med Calle Barrling – och det verkar inte vara någon tvekan om annat än att Blackstenius skall med.

Däremot är det ju ett dilemma för U20-landslaget att Rosengård och Eskilstuna sannolikt kommer att spela Champions League under VM. Det gör att spelare som Zecira Musovic, Nathalie Björn, Ebba Wieder och Emma Jansson riskerar att hamna i kläm. Här ställs också klubbarna inför jobbiga val om huruvida de skall släppa sina spelare till VM eller inte.

bloggen Spelare 12 kan ni förresten läsa en lite djupare diskussion om U20-truppen.

Slutligen är här två klipp med höjdpunkter från matcherna Frankrike–Brasilien och USA-Thailand:

Och här USA–Thailand:

Äventyr i Mallbacken – och tankar inför avgörandet

Eskilstuna bygger extraläktare, Rosengård tror på fullsatt och Hammarby hoppas på publikrekord. Själv hoppas jag på laget från byn som inte finns på kartan.

I morgon söndag vid 14.30 skall damallsvenskan avgöras. Två timmar senare vet vi vilka som tar guldet och vilka som åker ut.

Under VM-uppehållet trodde jag aldrig att både guld- och bottenstriden skulle avgöras så här sent. Då hade Rosengård gått rent och var sex poäng före Eskilstuna. Mallbacken hade bara tre poäng, låg under nedflyttningsstrecket och tappade två av sina amerikanska spelare. Piteå var tolv poäng bakom Rosengård, men bara sex före Mallbacken och tre före Hammarby.

Trots att man visste att Anja Mittag skulle lämna för PSG var känslan att Rosengård skulle glida i väg till ett kassaskåpssäkert guld. Känslan var även att Mallbacken skulle få en mycket tuff höst. Rätt mycket har hänt sedan dess.

Det är fortfarande fördel Rosengård. De toppar tabellen och skall i normala fall ha goda chanser hemma mot Linköping. Men i en slutomgång där guldet står på spel finns det så många mentala inslag att det inte är någon större idé att prata om normala fall.

Det kommer självklart att vara massor av nerver inblandade även i Eskilstuna och i bottenstriden. Det finns därmed inga självklara tips i den här omgången. De stora spelinsatserna bör sparas till andra dagar.

Rosengårds vinnarvana är det som i första hand talar för Malmölaget. Mot dem talar att de möter svåra Linköping och att Eskilstuna är urstarka på sin hemmaplan.

I botten är det en mycket knapp fördel för Mallbacken. Men den är väldigt knapp. Hammarby har varit starkt på hemmaplan, men möter höstens bästa lag – Piteå. Mallbacken har lättare motstånd i Umeå, men matchen avgörs på konstgräs – ett underlag där värmländskorna bara tagit tre poäng. De poängen togs turligt mot svaga AIK.

Mallbackens största fördel i slutomgången är således att Hammarby möter formstarka Piteå som står på fem raka segrar.

Personligen hade jag gärna sett att både Hammarby och Mallbacken spelat i damallsvenskan 2016. I dagsläget är jag rätt säker på att båda lagen är bättre än Kvarnsveden och Djurgården.

Jag gillar och beundrar verkligen att Hammarby som nykomling vågat att försöka spela sig kvar. Jag hade sannolikt inte valt ett lika offensivt grundspel om jag hade tränat laget. Men det är både starkt och imponerande om Pär Lagerström och hans lag klarar kontraktet.

I normala fall hade jag hoppats på Bajen, som spelar en mycket mer positiv fotboll än Mallbacken. Men jag gillar ju sagor. Och Mallbackens IF i damallsvenskan är en riktig sannsaga. I morgon kommer jag att hålla en tumme för att den får ett 23:e kapitel.

När jag började jobba på Borås Tidning var en av mina första önskningar att få bevaka en damallsvensk match på Hagavallen i Öxabäck. Känslan var att det inte skulle bli så många fler. Jag hade sett Öxabäck massor av gånger i Borås, men aldrig på deras riktiga hemmaplan. Öxabäck är ett samhälle med cirka 300 invånare som har haft ett fotbollslag som vunnit 6,5 SM-guld och 6 cuptitlar.

Till slut hann dock verkligheten ikapp fantastiska Öxabäcks IF. Det är numera 16 år sedan damlaget lades ner.

I Mallbacken lever sagan. Laget har i och för sig inga SM-guld, men väl en elfteplats i den damallsvenska maratontabellen. Under min uppväxt vill jag minnas att jag även såg Mallbackens IF flera gånger. Men jag hade ju inte varit på omtalade Strandvallen.

Strandvallens huvudläktare

Strandvallens huvudläktare

När laget gick upp 2013 hade jag lösa planer på en roadtrip till Värmland. Det blev inte så. Tanken kom tillbaka i våras. Och i lördags var det dags. Det slog mig att det ju skulle kunna vara sista chansen, alltså Mallbackens sista damallsvenska match någonsin.

Jag visste att Mallbacken var en by och att Strandvallen var en liten plan som låg mitt i de värmländska skogarna. Men jag hade faktiskt inte en aning om att lilla Öxabäck är rena metropolen i jämförelse med Mallbacken.

Några dagar innan resan frågade min mamma om jag ville ha resesällskap. Hon fick förstås åka med. Hon ringde dock lite förbryllat dagen innan och frågade vart vi skulle. Hette det inte Mallbacken? Hon hittade inte resmålet på sin rätt detaljerade Värmlandskarta.

Då slog jag in Mallbacken på Google Maps, bara för att inse att byn inte ens finns på kartan. Man får träffar på Mallbackens IF Fotboll, men inte på själva orten.

Jag tillhör den gammaldags typen när jag är ute på resor. GPS skall i största möjliga mån undvikas. Efter närmare fyra timmars resa med handledning av min gamla hederliga vägkarta dök skylten ”Mallbacken 6” upp. Den visade in på en grusväg.

Vägen till Mallbacken

Genvägen till Mallbacken

Eftersom huvuddelen av de bilar som passerade på vägen mellan Sunne och Lysvik under tiden jag tog fotot ovan dock körde förbi grusvägen antog jag att den grusade genvägen sannolikt var en senväg. Det visade sig även finnas en asfalterad väg till Mallbacken.

Väl i byn hann jag inte köra många meter efter skylten som visade att jag nått Mallbacken förrän jag vinkades in på en gräsmatta vid skolan. På den korta promenaden från skolan ner till Strandvallen passerade jag en busshållplats och ett hus som såg ut som en nedlagd affär. Lägg till några hus och ni har allt som finns i byn.

Jag gled in på Strandvallen 55 minuter före avspark. Byns befolkning skall ligga kring 80 personer, men det var redan närmare 1000 personer på plats. Bland annat en röststark hejaklack. En man från Hagfors som stod och hängde bakom ena målet berättade för mig att:

”Det är första gången vi har hejaklack. När jag kom hit i dag trodde jag först att de var från Hammarby.”

Bakom det andra målet satt ett antal rutinerade åskådare, som hade tagit med sig egna fäll- eller tältstolar. Vill man ha sittplats på Strandvallen finns det även några små träläktare, men de känns inte så sittvänliga under kalla oktoberdagar.

Vid en promenad runt planen noterade jag några stora hål i staketet, flera intressanta lösningar med snören samt några skyddsnät som mer gav känslan av ultima- än elitfotboll. Det var råkallt och lite regn i luften, men ändå kände jag värme. Jag var inte den enda som trivdes. På presskonferensen efteråt hyllade Hammarbys tränare Pär Lagerström inramningen:

”Redan när vi kom med bussen var det redan massor av folk på plats.”

Själva matchen var ingen estetisk höjdare. Nerver ihop med Strandvallens lilla och lätt lutande plan påverkade säkert spelkvaliteten. Men spänningen och stämningen var det inget fel på.

Hammarby var det något vassare laget i själva spelet. Mallbacken var däremot starka på fasta situationer, inte minst visade holländska USA-förvärvet Maruschka Waldus direkt att hon inte viker sig i några nickdueller. Men som sagt, själva matchen är inte det jag tar med mig från min utflykt. Jag fick många andra minnen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag valde självklart grusvägen när jag lämnade Mallbacken. Totalt tog roadtrippen drygt 14,5 timmar. Men det var det värt, jag fick ju uppleva ett stycke svensk landsbygdsromantik.

Och känslan är att verkligheten inte kommer att komma ikapp Mallbacken ännu på ett tag. Även om det skulle bli nedflyttning i morgon är engagemanget kring laget är så stort att man mycket väl kan komma tillbaka igen. Det engagemanget skrev jag för övrigt om i det här inlägget.

Så sagan om den lilla byn som inte finns på kartan men som ändå kan utmana storstäderna i den största idrotten kommer förhoppningsvis att få ytterligare många kapitel.