Lite tankar om F20-VM

I morgon 07.00 och 10.30 spelas semifinalerna i F20-VM, Nordkorea–USA och Japan–Frankrike. Båda matcherna sänds på Eurosport 1.

Jag kan inte säga att jag sett allt som sänts från turneringen, men ganska mycket. Och jag är mycket imponerad av många av lagen. Japan, Nordkorea, Frankrike, Spanien, Tyskland och faktiskt även Mexiko har imponerat stort när det gäller både passningskvalitet och bolltrygghet.

Det kan ha varit ytterligare några lag som varit bra, men Eurosport visade ju av förklarliga skäl de europeiska lagens gruppmatcher, vilket gjorde att man inte fick se alla lag.

När det gäller spelare har jag noterat att det är yttermittfältarnas turnering. Jag har blivit förtjust i flera spelare, de flesta av dem håller till på kanterna. Jag tänker bland annat på Frankrikes fantastiska Delphine Cascarino, Mexikos sevärda duo Maria Sanchez och Belen Cruz, Japans spelskickliga Yui Hasegawa och spektakulära tyska dribblern Anna Gerhardt från Bayern München.

Att Cascarino skulle vara bra var ingen skräll. 19-åringen hann ju starta två ligamatcher för Lyon innan hon stack till Papua Nya Guinea. Däremot måste jag säga att Mexiko kändes som en väldigt positiv överraskning – nästan hela deras lag imponerade på mig. De är nu ikapp och kanske på väg att gå förbi USA på ungdomssidan. Mexiko har ju gått längre i de senaste två F17-VM:en och är nu jämsides även i F20.

I fjolårets Nordamerikanska mästerskap blev det 2–2 mellan lagen och i fredagens VM-kvartsfinal borde mexikanskorna ha vunnit. Man hade 1–0 och öppet mål för 2–0. Men i matchens slutskede gjorde istället USA mål på sina två enda anfall i matchen. Segermålet kom i 95:e efter fint förarbete av USA:s båda storstjärnor:

Även om USA alltså är kvar i semifinal känns det som att damfotbollens stormakt har jätteproblem på ungdomssidan. Det här F20-landslaget lever på individuella prestationer från storstjärnorna Mallory Pugh och Ashley Sanchez. Men ser man till lagspelet är det inget att jubla över. Tvärtom.

Tyvärr var ju även det svenska spelet i VM en jättestor besvikelse. Det lag som imponerat genom att ta sig till EM-final både i F17 och F19 var plötsligt rätt blekt. I fjolårets EM-slutspel gillade jag hur våra spelare kändes till synes bolltrygga, kreativa och passningssäkra. Det var som bortblåst i Papua Nya Guinea.

Jag såg ett svenskt lag med stora brister i både passningsspel, speluppfattning och inte minst i luftrummet. Det var ju hönsgård vid nästan varenda motståndarhörna. Medan man sett massor av positiva saker hos många lag såg jag mest brister hos våra spelare. Till och med storstjärnan Stina Blackstenius hamnade på minus hos mig – trots att hon gjorde fem mål.

Hos Blackstenius kan bristerna ha berott på överambition, att hon tänkte att allt stod och föll med henne. Jag slogs nämligen av hur dåligt hon utnyttjade sina lagkompisar. I stället för att passa och sticka valde LFC-forwarden allt som oftast att försöka vända upp och gå själv. Det funkade hyfsat mot värdnationen, men blev väldigt lättläst mot bättre försvar som Nordkoreas och Brasiliens.

Blackstenius brister i all ära, värst var problemen i backlinjen. Vi hade fruktansvärt svaga uppspel, något som självklart drar ner anfallsspelet i stort. I backlinjen saknades Nathalie Björn, men en spelare får inte vara så viktig att allt rasar om inte hon är med.

Utöver Björn var det ju i princip samma elva som vann F19-EM i fjol som kom till spel i Papua Nya Guinea. Fast det är klart, hade jag varit Calle Barrling hade jag definitivt velat matcha in Ebba Wieder i startelvan i stället för Filippa Angeldal.
Medan Angeldal hållit till i elitettan under året har ju Wieder spelat 20 damallsvenska (13 från start) och fyra hela Champions Leaguematcher för Rosengård. Wieder borde ha varit betydligt mer redo för VM-tempot.

Apropå Barrling tyckte jag att han coachade rätt fegt, vilket var en besvikelse. Jag har ju tyckt att han gjort bra ifrån sig tidigare. Men nu förvånades man bland annat över att formstarka Johanna Rytting Kaneryd bara fick fem minuter i måstematchen mot ett ganska svagt Brasilien. Jag hade också gärna sett att Tove Almqvist hade testats i en mer fri roll på mittfältet.

Jag tycker att Anna Anvegård har många intressanta egenskaper, men hon väger fortfarande lite lätt, och hon fick inte till något samarbete med Blackstenius. Jag tror att Almqvist, som känner Blackstenius utan och innan, hade bättre förutsättningar att fungera som länk mellan mittfält och vår storstjärna. Dessutom hade Almqvists stora risktagande inte känts lika farligt om hon placerats högre upp i planen.

Jaja. Nu släpper vi det som varit och blickar framåt. Man har ju hoppats att 96/97:orna ska kunna bli stommen i framtidens A-landslag. Efter VM-sortin kändes det hoppet inte alls lika stort, den spontana tanken var ju att övriga världen kört ifrån oss.

Men kollar man på vårt F20VM-lag är det ändå ganska många spelare som bör vara med och slåss om landslagsplatser under kommande år. Målvakt Emma Holmgren är förstås en. Hon gjorde en klart godkänd turnering, även om hon darrade i Brasilienmatchen. Hon, Zecira Musovic och Jennifer Falk är tre heta kandidater till att ta över efter Hedvig Lindahl. I nuläget tycker jag att det är klar fördel Falk i den kampen, men Holmgren har många år på sig att komma ikapp och förbi.

I backlinjen bör Ellen Löfqvist ha goda chanser att bli A-landslagsspelare, men inte som mittback utan som defensiv innermittfältare. Jag tror fortfarande också att Ronja Aronsson har chansen, även om hon inte förmådde visa upp sitt fina passningsspel i Papua Nya Guinea.

På mittfältet har ju duon Almqvist och Michelle de Jongh redan varit på landslagssamlingar. Båda har skön förmåga att skapa målchanser, vilket gör att de kommer att vara fortsatt intressanta för förbundskaptenerna.
Båda var ju för övrigt i högsta grad inblandade i Blackstenius 1–0-mål mot Brasilien. Almqvist med en känslig nickskarv, och de Jongh genom att smart plocka bort Blackstenius bevakning. Kolla gärna in de Jonghs screen, det är sådana detaljer som skapar storspelare:

Blackstenius är ju redan med i A-landslaget. På forwardssidan känns Anvegård också intressant. Hon visade prov både på god bollbehandling och på hyfsat spelsinne. Får hon något eller några år på sig tror jag att hon kan utmana. Samma sak gäller för Rytting Kaneryd. Hon har potential, men känns inte redo ännu.

Topplagen i F20-VM är alltså väldigt bolltrygga och passningssäkra. I lördags kväll såg jag två A-landslag som passar in på den beskrivningen, Frankrikes och Spaniens. Fransyskorna vann med 1–0 eftersom de hade bäst backlinje och överlägset störst tyngd i offensiven.

Jag tycker ju att Frankrike har världens bästa mittbackar. De är både bra defensivt – man släppte bara in två mål i OS, och offensivt. Kolla in Griedge Mbock Bathy:s fantastiska volleyskott som inleder kavalkaden av franska målchanser. Det skottet hade inte alla forwards fixat att utföra.

Kolla även hur smart Eugenie Le Sommer rör sig. Hon var inblandad i väldigt mycket av det franska anfallsspelet. Efter en liten svacka känns det som att hon börjar närma sig den grymma form hon hade förra våren:

En liten galaknäpp på Sundhages näsa?

För någon timme sedan blev nomineringarna till Fotbollsgalan upp, och den kategori man förvånas mest över på damsidan är Årets forward.

Inte för att jag tycker att det är fel att Stina Blackstenius, Pernille Harder och Tabitha Chawinga är nominerade, utan mer eftersom fyra svenska förbundskaptener inte lyckas nominera någon av de spelare som är A-landslagets förstaval.

När förbundskaptenerna Pia Sundhage och Lilie Persson har haft tillgång till samtliga forwards i år har de som bekant prioriterat dem i följande ordning:

1) Lotta Schelin
2) Olivia Schough
3) Sofia Jakobsson
4) Fridolina Rolfö
5) Stina Blackstenius
6) Pauline Hammarlund

Sett till speltid byter Rolfö och Blackstenius plats, men så länge Rolfö var frisk låg hon före.

Ingen av de fyra forwards våra förbundskaptener tycker är bäst platsar alltså på galan. Visst är det uppseendeväckande?

Det kan ses som en liten knäpp på näsorna på Sundhage och Persson – men det udda här är ju att båda sitter med i juryn. Där återfinns förresten ytterligare två förbundskaptener i Anneli Andersén och Calle Barrling plus Victoria Sandell Svensson (EFD), och följande representanter för media: Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (TV4 och C More), Frida Östberg (SVT) och Pontus Kåmark (Viasat).

Så här har den juryn nominerat i de olika kategorierna:

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

Årets målvakt:
Hilda Carlén, Jennifer Falk och Hedvig Lindahl.
Lindahl bör vara den självklara vinnaren efter hennes insats i OS. Hon är också min huvudfavorit till diamantbollen – trots att hon vann den i fjol.

Nilla Fischer och Linda Sembrant

Nilla Fischer och Linda Sembrant

Årets back:
Nilla Fischer, Jessica Samuelsson och Linda Sembrant. En bra kategori med tre starka kandidater. Min vinnare är Sembrant. Självmålet i OS-finalen är en skönhetsfläck, men i övrigt tycker jag att hon gjort en kanonsäsong.

Årets mittfältare:
Lisa Dahlkvist, Caroline Seger och Marta Vieira Da Silva.
Det här priset måste gå till Marta. Hon har en fantastiskt säsong bakom sig, trots att det inte blivit några stora titlar.

Pernille Harder

Pernille Harder

Årets forward:
Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga och Pernille Harder.
Det här är tre bra kandidater, men även om Blackstenius har varit bra tycker jag att det står mellan Chawinga och Harder. Där har jag ganska svårt att bestämma mig, men jag hade nog ändå lagt min röst på Harder – delvis med tanke på att det vore konstigt om hon och LFC lämnar galan utan något spelarpris.

Damallsvenskans viktigaste spelare:
Tabitha Chawinga, Pernille Harder och Marta Viera Da Silva.
En fantastiskt högklassig kategori, där alla de tre nominerade hade varit värdiga vinnare. Återigen känner jag ändå att det står mellan Chawinga och Harder. Min uppfattning är att Chawinga har varit viktigare för Kvarnsveden än Harder för Linköping. Min röst går alltså till Chawinga.

Johanna Rytting Kaneryd

Johanna Rytting Kaneryd

Årets genombrott:
Cajsa Andersson, Ellen Löfqvist och Johanna Rytting Kaneryd.
Även här borde ju Tabitha Chawinga ha varit den självklara vinnaren. Hon är 20 år, debutant i damallsvenskan och flera klasser bättre än de nominerade kandidaterna. Eller är det möjligen så att det här priset bara kan gå till svenska spelare? Jaja. I Chawingas frånvaro röstar jag på Rytting Kaneryd som imponerat stort på mig under året.

Årets tränare:
Stellan Carlsson, Yvonne Ekroth och Martin Sjögren.
Återigen en mycket bra och svår kategori. Alla de tre kandidaterna har gjort ett stortartat jobb med sitt spelarmaterial – och skulle vara värdiga vinnare. Jag tror att Sjögren kommer att få priset, men min röst går till Ekroth. Hon har gjort ett kanonjobb med det Djurgården som jag tippade sist i tabellen.

Diamantbollen:
Här finns inga offentliga nomineringar. Min uppfattning är alltså att Hedvig Lindahl bör få priset igen. Hon har varit den klart mest stabila spelaren sett över hela året.

Wieder ett glädjeämne i Rosengård

Rosengård har i kväll planenligt besegrat Umeå med 5–1. I den första halvleken gladdes jag mycket åt vad jag såg av Ebba Wieder.

Hon var inte längre den blyga nykomlingen som bara slår korta säkerhetspassningar bakåt eller i sidled. I dag var Wieder en högklassig spelfördelare på det defensiva innermittfältet. Hennes variation i passningsspelet kändes väldigt intressant. Och med tanke på hur tunt det är på defensivt innermittfält i landslaget borde Wieder snart också vara intressant för Pia Sundhage. Fast risken är väl uppenbar att talangen får vänta till nästa höst på sin första A-landslagsuttagning.

Ebba Wieder

Ebba Wieder

I övrigt blev det en anmärkningsvärt stor kvalitetshöjning på Rosengårds offensiv när man bytte Lotta Schelin mot Marta. Till Schelins försvar skall man förstås minnas att hon var sist på bollen vid båda Rosengårds två första mål – även om hon bara fick tillgodoräkna sig ett av dem. Men spelmässigt lyfte sig alltså Malmölaget flera klasser efter att vår svenska storstjärna byttes ut i den 62:a minuten. Marta och Ella Masar McLeod var så mycket mer aktiva och delaktiga i spelet än passiva Schelin.

Jack Majgaard Jensen har en svår nöt att knäcka här, hur han skall få Schelin mer aktiv i spelet. Löser Rosengårdstränaren den här gåtan lär landslaget också ha stor nytta av det framöver.

När det gäller Umeå fortsätter laget att försöka spela sig kvar i damallsvenskan. Med fler av affischnamnen strukna från skadelistan och tillbaka på planen känns det spelsättet inte längre lika naivt som i somras.

Negativt är däremot att dagens UIK-lag inte kändes speciellt desperat. Jag vet att det här var en match där de egentligen inte skall kunna ta poäng, men det borde ändå märkas mer att man slåss för sin allsvenska existens. Inte minst i försvarsspelet.

Kanske får vi se större kampvilja och desperation i de kommande omgångarna hemma mot Djurgården och borta mot Mallbacken.

När det gäller helgens omgång i övrigt är förstås Linköping klara favoriter borta mot Kif Örebro. Mitt utgångstips är också att LFC tar alla poängen. Men det blinkar en varningslampa över den här matchen. Behrn Arena är inte LFC:s favoritarena, lägg till att serieledarna dessutom är inne i en matchtät period och att de riskerar att ha börjat spana lite mot nästa söndags seriefinal. Det finns alltså en liten skrällchans här.

I Göteborg finns det en rätt stor skrällchans. Kristianstad har sett rätt bra ut den senaste tiden, trots dålig poängmässig utdelning. Mot ett Göteborg som står på fyra raka förluster bör KDFF således ha en hyfsad chans.

I övrigt i helgen är det Vittsjö–Kvarnsveden, Djurgården–Eskilstuna och Piteå–Mallbacken – tre matcher där ettan är utgångstecknet på tipset, men åtminstone de två första bör helgarderas.

Från allsvenskan till U20-landslaget. Jag hade uppfattat det som att den 21 spelare stora VM-truppen skulle ha presenterats i går. Så blev det inte. Däremot tog Calle Barrling ut 18 spelare till VM-genrepet mot Norge den 20 oktober.

Stina Blackstenius

Stina Blackstenius

De här 18 kan förstås räkna med att även få åka till Papua Nya Guinea. Bland dem finns Stina Blackstenius, men som väntat ingen spelare från Rosengård eller Eskilstuna. Den här uttagningen innebär att Blackstenius inte kommer att vara aktuell för A-landskampen mot Iran, som ju också spelas den 20 oktober.

Dags för en liten internationell utblick. Jag börjar i Jordanien där F17-VM startade i dag. Det var två jämna matcher och två storsegrar. Jag såg stora delar av Tyskland–Venezuela 2–1. Sett till spelkvalitet var det en klart mycket sämre match än jag hade förväntat mig. Men intensiteten vägde delvis upp bristerna i passningsspel.

Av de VM-profiler som jag lyfte fram i förra inlägget har Spaniens guldklimp Lorena Navarro varit dagens spelare. Hon gjorde de fem första målen när Spanien slog Jordanien med 6–0. Målrekordet i F17-VM-sammanhang är åtta mål. Den korta, men ack så smarta Navarro har absolut chans att ta det rekordet.

Så till helgens internationella verksamhet. Höjdaren är ju semifinalerna i NWSL. Redan om någon timme spelas den första, Washington–Chicago har nämligen avspark nu klockan 02.00 natten mot lördag. Den andra semifinalen spelas mellan Portland Thorns och Western New York Flash på söndag kväll 23.00.

På söndag 16.00 svensk tid skall Kosovare Asllani och Manchester City försöka ta sin andra titel på kort tid. Då spelar de nämligen final i WSL Continental cup mot Birmingham City.

I tyska Frauen-Bundesliga spelas helgens toppmöte mellan fullpoängaren Turbine Potsdam och SC Sand, som ännu så länge hållit nollan i årets serie. På DFB-tv visar de dock lördagens match mellan Freiburg och Frankfurt (avspark 16.30). I franska ligan är det däremot inga toppmöten i helgen.

Slutligen drar den italienska ligan i gång under lördagen. Vi har även i år två svenska spelare i ligan. Det är Stephanie Öhrström och Sara Nordin, som båda har Fiorentina som klubbadress. Läs en gedigen genomgång av den italienska ligan på bloggen Spelare 12.

Tre spelare ut – bara en in

Sedan senast har det blivit lite förändringar i den svenska landslagstruppen. Tre fjärdedelar av succébacklinjen från OS; Elin Rubensson, Linda Sembrant och Nilla Fischer har lämnat truppen, bara en spelare har tillkommit, Petra Andersson.

Kul för Andersson, men jag hade kunnat hitta flera ersättare som hade känts roligare. Dock skall direkt sägas att jag inte sett Andersson så mycket i år – hon kanske har varit jättebra. Men tidigare år har jag inte uppfattat henne som en blivande A-landslagsspelare.

Förändringarna innebär att vi lär få se en ny backlinje i tisdagens bortamöte med Danmark. Det är dessutom en match där backlinjen kommer att testas lite grand. Danmark har ju ett par starka offensiva krafter. Pernille Harder:s kvaliteter känner vi ju väl till i Sverige, och Nadia Nadim håller på att göra sig ett namn i USA och Portland. Med nio mål är hon ett från skytteligasegern i NWSL med en omgång kvar.

Nu blir det sannolikt en backlinje med Jessica Samuelsson och Jonna Andersson på kanterna och Emma Berglund samt en av Amanda Ilestedt eller Magdalena Ericsson i mitten. Jag hade nog valt Ilestedt av snabbhetsskäl, men Pia Sundhage brukar ju sällan välja som jag…

Apropå Sundhage hörde jag henne prata om det nya spelsystemet i väldigt positiva ordalag. Visst skapade landslaget rätt mycket mot Slovakien, och visst saknades flera viktiga spelare. Men ändå, 2–1 hemma mot Slovakien är ju verkligen inget speciellt lovande resultat. Jag kanske är kritisk i överkant, men jag blev inte överdrivet imponerad på Gamla Ullevi i torsdags.

När det gäller de båda träningsmatcherna i oktober skriver bloggen Hattrick om dem här. Där tar man upp att förbundet inte tar chansen att lägga en match i Stockholm nu heller. Även om jag gärna har landskamperna i mitt närområde tycker jag att förbundet borde ha valt Stockholm här.

Det om A-landslaget. Vårt U20-landslag vann mot Tyskland med 1–0 i lördags. Som jag tidigare slagit fast är ju 96:orna Sveriges bästa årgång någonsin – i varje fall sett till EM-meriter. I november skall de visa upp sig i VM.

I torsdags pratade jag om Stina Blackstenius medverkan i Papua Nya Guinea med både Blackstenius själv och med Calle Barrling – och det verkar inte vara någon tvekan om annat än att Blackstenius skall med.

Däremot är det ju ett dilemma för U20-landslaget att Rosengård och Eskilstuna sannolikt kommer att spela Champions League under VM. Det gör att spelare som Zecira Musovic, Nathalie Björn, Ebba Wieder och Emma Jansson riskerar att hamna i kläm. Här ställs också klubbarna inför jobbiga val om huruvida de skall släppa sina spelare till VM eller inte.

bloggen Spelare 12 kan ni förresten läsa en lite djupare diskussion om U20-truppen.

Slutligen är här två klipp med höjdpunkter från matcherna Frankrike–Brasilien och USA-Thailand:

Och här USA–Thailand:

Lloyd – självklar vinnare av Ballon d’Or

Damernas Ballon d’Or 2015 går till Carli Lloyd – det var ett självklart val.

Visst är det väl lite tråkigt att den spelare som utnämnts till VM:s bästa alltid också vinner Ballon d’Or. Men samtidigt är det naturligt, då årets största turnering skall väga tyngst. Och i VM 2015 vägde Lloyd tyngst. Hon var ju målskytt i alla USA:s fyra utslagningsmatcher.

Lloyd blir den tredje amerikanska att ta hem priset efter Mia Hamm (2001 och 2002) och Abby Wambach (2012). Lloyd får priset för att hon är bäst när det gäller. Lloyd avgjorde OS-finalen 2008. Lloyd avgjorde OS-finalen 2012. Och hon ägde VM-finalen 2015.

Lloyd är sannolikt damfotbollens främsta vinnarskalle någonsin. Det var en märkbart rörd vinnarskalle som stod på scenen i Zürich för en stund sedan. Återigen som vinnare.

Hon tackade bland annat sin privata tekniktränare James Galanis som för 13 år sedan hade sagt att hon kunde bli bäst i världen – om hon ville.

Jag läste i en artikel i går att Galanis tycker att USA:s förbund US Soccer bara lyfter fram de marknadsmässiga spelarna, inte de som har störst genomslag på planen. Han sa:

”När Michelle Akers spelade var inte hennes namn i strålkastarljuset. Samma sak med Carli, med det är förbundets brist att de sätter fokus på andra spelare. De vill marknadsföra fotboll genom att sälja in sportens motsvarigheter till Anna Kournikova. Genom att inte använda Carli i marknadsföringen missar US Soccer att få ut budskapet att du inte behöver vara en pin-up-tjej för att fronta sporten.”

Det ligger förstås en hel del i det uttalandet. Det är ingen slump att spelare med modellkontrakt som Mia Hamm och Alex Morgan har lyfts fram i rampljuset.

Personligen tycker jag inte att det är fel att använda spelare som Hamm och Morgan för att sälja in sporten. Det är tvärtom naturligt. Vare sig man tycker det är bra eller dåligt så är det ett faktum att utseende säljer. Men det får inte bara bli utseende. Man får inte glömma karaktärsspelare som Carli Lloyd när sporten skall spridas, spelare som brinner för fotboll.

Jag har lyssnat på Lloyd i mixade zoner några gånger efter matcher, och hon är verkligen imponerande även vid sidan av planen – rak och verbal. Helt enkelt en utmärkt representant för damfotbollen.

Och för dem som tycker att Celia Sasic hade ett bättre år med skyttligasegrar i VM, Champions League och Frauen-Bundesliga. Visst, det är makalöst imponerande. Men jag är övertygad om att Sasic hade bytt bort de tre titlarna mot att få göra tre mål i en VM-final – och bli världsmästare.

När de båda möttes i VM-semifinalen slog de varsin straff. Lloyd gjorde mål på sin, medan Sasic slog sin utanför. Det avgör för mig. Lloyd gjorde ju för övrigt lika många mål i VM som Sasic, fast på längre speltid.
Och Lloyd var inte bara bäst i VM, hon gjorde 18 mål och 5 assist för USA:s landslag under 2015 – överlägset flest poäng av alla. Och då skall man ju betänka att Carli Lloyd i första hand är en offensiv innermittfältare – inte en forward.

Lloyd vann Ballon d’Or med 35.28 procent av rösterna. Tvåa var Sasic med 12.60 och trea Aya Miyama med 9.88 procent.

Så här gick de svenska rösterna:

Lagkapten, Caroline Seger: 1) Lloyd, 2) Eugenie Le Sommer, 3) Amandine Henry.
Förbundskapten, Pia Sundhage: 1) Lloyd, 2) Megan Rapinoe, 3) Miyama.
Damfotbollsjournalist, Anette Börjesson: 1) Lloyd, 2) Le Sommer, 3) Sasic.

Carli Lloyd och Pia Sundhage

Carli Lloyd och Pia Sundhage

Sundhages röst på Rapinoe har jag svårt att förstå – jag fattar inte överhuvudtaget hur Rapinoe kunde vara med bland de nominerade. I övrigt har jag inga större synpunkter på den svenska röstningen. Vill du se alla röster finns här en länk till dokumentet med dem.

Världens bästa damfotbollstränare 2015 heter Jill Ellis. Det här tränarpriset känns tyvärr ännu mer förutsägbart än spelarpriset, det går ju alltid till den förbundskapten som vunnit årets största titel.

Ellis är självklart värd hyllningar för sin insats under VM. Jag skrev ju nyligen om hur hon byggde om sitt lag under pågående mästerskap – och till slut hittade rätt.

Det var bra gjort. Men Ellis hade tillgång till den bästa truppen, och på så sätt tycker jag att de båda andra nominerade hade varit väl så värdiga vinnare.

Fast Ellis vann en utklassningsseger, med 42.98 procent av poängen, vilket är ganska nära matchpoäng. Tvåan Norio Sasaki fick 17.79 procent och trean Mark Sampson 10.68 procent.

Så här gick de svenska rösterna:

Lagkapten, Caroline Seger: 1) Calle Barrling, 2) Ellis, 3) Thomas Wörle (Bayern München).
Förbundskapten, Pia Sundhage: 1) Ellis, 2) Sampson, 3) Barrling.
Damfotbollsjournalist, Anette Börjesson: 1) Ellis, 2) Sampson, 3) Barrling.

Det var som synes en ganska gulblå stämpel på den röstningen. Men det är kanske rimligt att man röstar på sina landsmän. Här är en länk till dokumentet med alla röster i tränarkategorien.

Ballon d’Or – och Örebro får besök av Dahlkvist

KIF Örebro stöter på en gammal bekant i åttondelsfinalen av Champions League. Lisa Dahlkvist och PSG kommer nämligen på besök. Det är en drabbning där Örebro är kraftiga underdogs.

Jag bedömer PSG som favoriter till minst 90–10. FC Rosengård var ju seedat i lottningen och fick därför en klart lättare lottning. Mot italienska Verona finns en mycket god segerchans, uppskattningsvis även här cirka 90–10.

Seedningen var en riktigt god nyhet, eftersom den innebär att storlagen inte kan stöta på varandra förrän i kvartsfinal. Tyvärr lyckades Uefa lotta de på pappret starkaste lagen bland de oseedade (Chelsea, LSK Kvinner – möjligen kan Örebro också räknas in här) mot riktigt toppmotstånd. Chelsea stöter på Wolfsburg och för LSK väntar Frankfurt.

Synd för de engelska och norska mästarinnorna som med annan lottning hade haft bra chans att nå kvartsfinal. I övrigt blev det följande matcher: Twente–Barcelona, Brescia–Fortuna Hjörring, Slavia Prag–Zvezda och Atletico Madrid–Lyon.

I dag har Fifa presenterat de tio kandidaterna till priset som världens bästa spelare 2015, det som på herrsidan kallas Ballon d’Or. Årets nomineringar känns i stora drag rätt ok.

Fast visst förekom det några konstiga uttagningar. Den konstigaste var att i mina ögon världens bästa back 2015, Becky Sauerbrunn, inte finns med. Det gör däremot Kanadas talang Kadeisha Buchanan. Inget ont om Buchanan, som är duktig. Men hon är inte en av världens tio bästa spelare.

Noterbart är att det rakt igenom handlar om spelare från VM. Därmed missar återigen Kim Little chansen till nominering. På listan finns inte heller någon från bronslaget England. Här är de tio lyckliga i bokstavsordning:

Nadine Angerer (Tyskland/Brisbane Roar/Portland Thorns)
Ramona Bachmann (Schweiz/FC Rosengård/Wolfsburg)
Kadeisha Buchanan (Kanada/West Virginia University)
Amandine Henry (Frankrike/Olympique Lyonnais)
Eugénie Le Sommer (Frankrike/Olympique Lyonnais)
Carli Lloyd (USA/Houston Dash)
Aya Miyama (Japan/Okayama Yunogo Belle)
Megan Rapinoe (USA/Seattle Reign)
Célia Šašić (Tyskland/1.FFC Frankfurt)
Hope Solo (USA/Seattle Reign).

Spontant hade jag tagit bort Angerer, Buchanan och Rapinoe och ersatt dem med Sauerbrunn, Little och Lucy Bronze.

Nu är det ju i och för sig rätt oväsentligt i år vilka som är nominerade. Det är ju redan klart att priset kommer att gå till Carli Lloyd.

En svensk nominerades i ledarkategorien – Calle Barrling. Här lär ju priset gå till Jill Ellis, även om Mark Sampson borde vara en värdig utmanare.

Alla nominerade finns på den här länken.

96-orna är Sveriges bästa årgång någonsin

I morgon spelar Sveriges F96-landslag EM-final för andra gången. Redan innan finalen saknar det tjejerna har gjort motstycke inom svensk fotbollshistoria.

Inget annat svenskt ungdomslandslag har varit i två mästerskapsfinaler. På så sätt är alltså 96:orna, numera med mycket god hjälp av 97:orna, vår bästa årgång någonsin.

Nu hör det väl i och för sig till saken att det inte har spelats så många EM inom dam- och flickfotbollen. F19-EM har bara spelats sedan 1998 och F17-EM sedan 2008, på tjejsidan är det således inte så många årgångar som har haft chansen att nå två finaler. Och för vår starka årgång med spelare födda 1977 fanns det inte något EM alls.

Noterbart är att konkurrensen numera är hårdare inom flickfotbollen än den är på seniornivå bland damerna. Det beror på att spelarna i många länder inte har någon framtid inom damfotbollen, utan de tvingas trappa ner sin satsning när de gått ut gymnasiet. De spelar således tills de är 19–20 år, men slutar sedan.

Det svenska lag som är i Israel och laddar för möte med Spanien i morgon 18.40 svensk tid är förstås högintressant. Lagets bärande spelare har skapat en vinnarkultur som vårt damlandslag borde lära sig av. En vinnarkultur som talangerna förhoppningsvis kan ta med sig in i seniorfotbollen.

Nu är det ju inte så att det bara går att plocka in alla F19-spelare i A-landslagstruppen. I det här inlägget som jag skrev innan vårt 93-landslags EM-final 2012 konstaterade jag att det oftast bara kommer fram ett par A-landslagsspelare ur varje årskull. Och från Europamästarinnorna 1999 fick vi inte fram någon spelare som nådde upp i fler än en handfull A-landskamper.

Stina Blackstenius

Stina Blackstenius

Men en spelare som Stina Blackstenius är förstås hyperintressant. Hon bör förstås vara med redan i Pia Sundhage:s nästa A-landslagstrupp.

En intressant sak kring morgondagens match är att Lilie Persson skall sitta med som expertkommentator i Eurosports direktsändning. Det blir intressant att höra hur Persson ser på inslussningen av talangerna i A-landslaget.

Det blir för övrigt en utmaning för Persson att axla Lisa Ek:s mantel. Ek är ju stundtals härligt underhållande som expert. Jag tror att jag citerar henne korrekt i den här beskrivningen av före detta klubbkompisen Rebecka Blomqvist:

”Hon är en tant i en ung kvinnas kropp”

Vad säger man?

Det var en parentes. Tillbaka till EM-finallaget. Det innehåller många intressanta spelare. Piteåduon Ronja Aronsson och Lotta Ökvist är båda moderna kantspelare med stor löpförmåga, Örebros spelskickliga innermittfältare Michelle de Jongh har en fantastiskt hög högstanivå, Linköpings Tove Almqvist är en smart spelare och Hammarbys nyförvärv Anna Oscarsson har jag gillat skarpt i Jitex för hennes energi och inställning.

Anna Oscarsson

Anna Oscarsson

En svensk svaghet som var påtaglig i semifinalen var luftspelet. Alldeles för många spelare gjorde alibihopp när tyskorna slog in inlägg i det svenska straffområdet. Ingen gick på bollen, utan alla hoppades att någon annan skulle nicka. Nu brukar ju spanska lag sällan spela inläggsspel, så förhoppningsvis kommer inte nickförmågan att vara det som avgör i morgon.

En trolig matchbild är att Spanien håller i bollen medan Sverige kontrar på urstarka Blackstenius. Spanien får nog räknas som knappa favoriter, även om Sverige slog spanjorskorna i EM-semifinalen för två år sedan. Då krävdes straffläggning, och målvakten Emma Holmgren blev matchvinnare genom att först rädda en straff och sedan själv sätta den avgörande.

Både Sverige och Spanien vann ju för övrigt sina semifinaler i år efter straffar. Så här firade spanjorskorna i sitt omklädningsrum efteråt:

Slutligen en liten genomgång av svenska EM-finaler i fotboll. Jag tror inte att jag har missat någon nedan. Eller har jag?

2015: F19-EM, F19/96: Spanien ?–?
2015: U21-EM, U21herr/92, Portugal, 0–0, seger efter straffläggning
2013: U17-EM, F17/96: Polen, förlust med 1–0
2012: U19-EM, F19/93: Spanien, seger med 1–0
2009: U19-EM, F19/90: England, förlust med 2–0
2001: Dam: Tyskland, förlust med 1–0
1999: U19-EM, F19/80, EM-guld efter gruppspel
1995: Dam: Tyskland, förlust med 3–2
1987: Dam: Norge, förlust med 2–1
1984: Dam: England, dubbelmöte, 1–0 och 0–1, seger efter straffläggning