Bra dag för Sundhage och Jitex

I dag har Pia Sundhage och hennes Brasilien tagit en fin skalp. Laget vann med 2–1 borta mot England efter att Debinha gjort två mål i början av den andra halvleken, och Bethany England reducerat i 80:e minuten.

Det var Brasiliens första seger mot ett topp tio-lag sedan slutet av juli i fjol. Sedan dess har man nio raka förluster mot lag på topp tio, eller åtta förluster och ett kryss beroende på hur man räknar. VM-åttondelsfinalen mot Frankrike var ju oavgjord efter ordinarie tid.

Sundhages start i Brasilien har varit upp och ner. Det här var förstås väldigt mycket upp.

Det var väl även ett resultat som ökar Sveriges chanser att få avsluta året på världsrankingens topp fem. På den senaste listan delar ju Sverige och England femteplatsen.

I övrigt i dag har svenska ungdomslandslag gjort två mindre bra resultat. U23 förlorade med klara 4–0 mot Nederländerna och F18 spelade 2–2 mot Bosnien. Det senare resultatet gör att F18 måste ta poäng mot fullpoängaren Belgien i sista omgången för att gå vidare till nästa omgång i EM-kvalet.

På hemmaplan i Sverige har Pia Sundhages gamla klubb Jitex skaffat sig ett riktigt drömläge i kvalet mot elitettan. Mölndalsklubben vann med hela 4–0 hemma mot Dösjöbro, vilket ju ger Jitex mycket goda chanser att äntligen fixa kvalet. Det är ju fjärde året i rad som klubben försöker ta sig tillbaka till elitfotbollen.

Det var en bra dag för de västsvenska lagen. Alingsås FC United har nämligen kopplat ett rejält grepp om dubbelmötet med Älvsjö AIK. Alingsås vann bortamatchen med 2–0 och har därmed ena benet i näst högsta divisionen.

Även Bollstanäs vann på bortaplan och har bra läge. Det blev 3–2, borta mot Sunnanå vilket förstås ger Bollstanäs bra chans att återvända till näst högsta serien.

I övrigt noteras att Tyskland fått en superstart på EM-kvalet. I dag vann man med hela 8–0 hemma mot Ukraina, vilket innebär att tyskorna efter tre matcher har full poäng och den förkrossande målskillnaden 26–0. Och då har man möte ukrainskorna två gånger, samma Ukraina som vårt svenska landslag förlorade mot i fjol.

Under söndagskvällen spelar USA mot Sydkorea. Matchen som har avspark 20.00 svensk tid är speciell eftersom det är Jill Ellis avskedsmatch som amerikansk förbundskapten.

Under sin tid som förbundskapten har Ellis 106 segrar på 131 matcher. Blir det en 107:e seger?

En annan intressant sak här är att den första landskampen för nästa amerikanska förbundskapten går mot Sverige den 8 november. Vi får nog snart besked om vem som leder världsmästarinnorna då.

Sundhage landade med ett plask

Pia Sundhage fick ju en riktig succédebut som brasiliansk förbundskapten. Tidigare i veckan vann hennes lag mot Argentina med hela 5–0, och svenskan hyllades efter sin debut.

Men under söndagen kom Sundhage och hennes Brasilien ner på jorden igen. Och det med ett rejält plask.

På en vattensjuk plan förlorade nämligen Brasilien mot Chile efter straffläggning i finalen av den fyrnationsturnering som spelats i veckan. Och det hör verkligen inte till vanligheterna att Brasilien på seniornivå förlorar mot ett annat sydamerikanskt landslag.

På de sju tidigare landskamperna mot Chile under 2010-talet hade exempelvis Brasilien sju raka segrar och målskillnaden 22–2. I dag blev det 0–0 och förlust med 5–4 efter straffläggning. Det trots att Brasiliens målvakt Aline Reis räddade tre straffar. Brasilien slog nämligen två utanför plus att Chiles stjärnmålvakt Tiane Endler räddade två.

Jubel i Chile, medan Sundhage fick lära sig att Brasilien anno 2019 inte är något självspelande piano. Dock skall det sägas att matchen tycks ha spelats under väldigt blöta förhållanden. Och när matcherna mer blir vattenpolo än fotboll underlättas arbetet för försvarande lag.

I helgen har det bara varit två EM-kvalmatcher i Europa. Tyskland vann med 10–0 mot Montenegro och Serbien med 3–0 i Kazakstan. Montenegro gör sitt andra EM-kval, och ännu så länge har man inte tagit någon poäng.

Under måndagen går två matcher, bland annat intressanta Island–Slovakien i Sveriges grupp. Sedan det smäller till rejält i EM-kvalet med hela 15 matcher på tisdag. Det är ju då som Sverige går in i kvalet, vårt landslag gör det 18.00 borta mot Lettland. En match som sänds på TV6 och Viaplay. Den sportsligt mest intressanta matchen under tisdagen är dock Ukraina–Tyskland.

Tidigare i dag föll F18/01-landslaget med 2–1 mot Norge. Jag såg delar av den första halvleken, och av det jag såg var norskorna det klart bättre laget. Så jag kan inte säga att jag var förvånad över slutresultatet.

Under helgen blev det för övrigt bekräftat att CD Tacon/Real Madrids nya forward är engelskamerikanska Chioma Ubogagu.

Succéstart för Sundhage

Det blev seger med hela 5–0 mot Argentina i Pia Sundhage:s första match som förbundskapten för Brasilien.

Det här är naturligtvis en succéstart för förbundskapten Sundhage, som nu hyllas i Brasilien för vad hon har uträttat under sina första veckor på jobbet.

Sundhages lag saknade ändå viktiga duon Marta och Cristiane. Jämfört med VM var dock trion Erika, Bia Zaneratto och Andressa Alves tillbaka. Den förstnämnda missade VM helt, medan skador gjorde att varken Bia Zaneratto eller Andressa Alves kunde prestera på topp i mästerskapet. Zaneratto (även kallad Beatriz) bröt benet i våras och Alves tvingades kliva av VM efter två gruppomgångar.

En intressant detalj är att Sundhage gjorde orutinerade Luana till lagkapten. Den 26-åriga mittfältaren fick bara spela 51 minuter i VM. Sydkoreabaserade Luana tackade för Sundhages förtroende i natt genom att bjuda på den här tunneln:

Noterbart att Argentina kom till spel utan kvartetten Estefania Banini, Ruth Bravo, Aldana Cometti och Florencia Bonsegundo som startade alla fyra matcherna i VM. Det verkar som att spelarnas konflikt med förbundskapten Carlos Borrello fortsätter.

Matchen Brasilien–Argentina ingår i en fyrnationsturnering. I den andra semifinalen vann Chile med 1–0 mot Costa Rica, vilket innebär att det blir final mellan Brasilien och Chile.

Under natten vann USA med 4–0 mot Portugal i en träningsmatch. Hela 49 504 åskådare såg matchen på plats i Philadelphia – nytt publikrekord för träningsmatcher för USA:s landslag.

Tobin Heath gjorde första målet…

och Carli Lloyd gjorde det tredje:

Slutligen kommer uppgifter om att den forward som tycks vara på väg till Tacon/Real Madrid skall vara engelsk-amerikanska Chioma Ubogagu, som släpptes från Orlando Pride i går.

Det kommer även uppgifter om att klubben är på gång att värva trion Eva Navarro, Olga Garcia och brasilianska mittbacken Kathellen. När det gäller Garcia har hon kontrakt med Atletico Madrid till nästa sommar.

Ökvist till United – kanonmål av Eriksson

Dagens svenska damfotbollsnyhet är ju förstås att Manchester United köper loss Lotta Ökvist från Hammarby. Vänsterbacken har skrivit ett kontrakt på 2+1 år. Aftonbladet hävdar att övergångssumman ligger på en bit över 300 000 kronor.

Det blir andra gången den 22-åriga Piteprodukten lämnar Sverige för en utländsk liga. Förra gången var förra våren, och då blev det lite av ett fiasko. Ökvist skrev först på för Boston Breakers i amerikanska NWSL. Den klubben lades dock ner. Då skrevs hon över till Houston Dash. Men bara två veckor senare bytte Dash bort henne till Orlando Pride.

För Pride satt Ökvist på bänken i sex ligamatcher utan att få speltid innan hon släpptes, och vände hem till Hammarby.

Nu gör alltså Ökvist ett nytt försök att få till en karriär som utlandsproffs. Hon gör det i nykomlingen i engelska WSL, Manchester United. Det skall bli väldigt spännande att se hur hon står sig i den allt starkare engelska proffsligan.

Ökvist blir den fjärde svenska spelaren i WSL den här säsongen. Totalt får jag det till att vi nu har 25 svenska spelare som håller till i olika utländska högstaligor. Vem vet, det kanske kan bli ytterligare någon i höst, alla fönster är ju inte stängda ännu.

Noterbart är att Ökvist indirekt kan tacka Magdalena Eriksson för chansen i United. Eriksson tackade ju nej till Lyon, vilket gjorde att den franska storklubben i stället värvade Unitedbacken Alex Greenwood. Och nu tar United in Ökvist för att fylla luckan efter Greenwood.

Magdalena Eriksson har för övrigt gjort ett riktigt kanonmål i kväll.

Vår svenska landslagsback slog till inför ögonen på Chelseas ägare Roman Abramovitj.

Chelsea vann träningsmatchen mot Israels landslag med 3–1. Eriksson bar kaptensbindeln och hade även ett skott i ribban. Däremot blev Jonna Andersson kvar på bänken hela matchen.

Apropå England har Phil Neville i dag tagit ut en landslagstrupp. Det ovanliga den här gången var att det engelska förbundet valde att ha en presskonferens när truppen presenterades, vilket man inte haft tidigare. Damfotbollen tar hela tiden små steg framåt.

I dag har även Pia Sundhage tagit ut en trupp, hennes första som förbundskapten för Brasilien. Svenskans debut blir en fyrnationsturnering där Brasilien möter Argentina i semifinal, och sedan spelar placeringsmatch mot Chile eller Costa Rica. Sundhages trupp liknar Brasiliens VM-trupp. Marta och Formiga är med, däremot saknas Cristiane.

 

 

 

Bekräftat: Pia Sundhage ny förbundskapten i Brasilien

Uppdaterat inlägg.

Pia Sundhages

Härom dagen fick Vadao sparken. Nu, strax efter midnatt, natten mot torsdag kommer uppgifter om att det är klart att han ersätts med Pia Sundhage. I natt sas det att det skulle bli officiellt närsomhelst.

Det dröjde cirka 14 timmar, men strax efter två nu på eftermiddagen svensk tid bekräftar Svenska Fotbollförbundet att Sundhage lämnar sitt jobb med Sveriges flicklandslag för att ta över Brasiliens A-landslag. Hon säger:

”En otroligt inspirerande utmaning. Det går inte att säga nej till en sådan möjlighet.”

Ytterligare någon timme senare bekräftade även Brasiliens fotbollsförbund att Sundhage blir landets första utländska förbundskapten i fotboll någonsin – både herr- och damfotboll inräknat.

Otroligt kul för Sundhage förstås, men även för svensk damfotboll som helhet.

Men det är ingen lätt uppgift hon får. Brasiliens landslag är ålderstiget, och ungdomslandslagen har gjort dåliga resultat på senare år.

 

Mia, Mia och två matchanalyser

Två Mia från Skåne var onsdagens huvudpersoner inom svensk damfotboll. En i positiv bemärkelse och en i tråkig.

Vi börjar väl med den tråkiga nyheten. Den konstiga knäskada som Kristianstads Mia Carlsson har dragit på sig handlade om en skada med en lös broskbit. Hon har i dag undersökts av Malmö FF:s läkare Per Herbertsson, som i Kristianstadsbladet bedömde att backstjärnan riskerar att ha spelat klart för i år:

”Om vi behöver fästa tillbaka fragmentet som är löst tar det nog 6–9 månader. Det såg inte särskilt bra ut på magnetröntgen, men ibland ser det bättre ut när man öppnar upp.”

I bästa fall kan Carlsson vara tillbaka i början av september. Dystert för backen, däremot fick Maja Bodin betydligt trevligare besked av läkare Herbertsson. Bodin skall genomgå magnetkameraundersökning för säkerhets skull, men den preliminära diagnosen är att hon kan vara tillbaka i träning om två veckor.

Den andra skånska Mia som varit på tapeten i dag är Mia Persson. Hon har presenterats som ny spelare av Slavia Prag, alltså det lag som slog ut FC Rosengård ur Champions League i fjol.

Slavia blev ”bara” tvåa bakom lokalkonkurrenten Sparta Prag förra säsongen. Nu skall Persson hjälpa laget att åter få kliva högst upp på tronen – precis som man gjorde fyra säsonger i rad 2014–17.

Dessutom skall förstås Slavia spela i Champions League den här säsongen. Där är laget sjätterankat, och kan således bli motståndare till våra båda oseedade svenska representanter redan i sextondelsfinal.

Det om dagens nyheter. Sedan förra inlägget har jag hunnit se både Eskilstuna–Linköping 2–0 och Rosengård–Växjö 5–0.

Som underhållning var matchen på Tunavallen rätt dålig. Efter 29 minuter hade jag inte antecknat en enda målchans. Så långt var det mest intressant lagens uppställningar. Båda spelade med trebackslinjer. Så spelade ju Eskilstuna redan i våras, även om jag mer kategoriserade det som en fembackslinje i premiären. Då hade man dock bara en forward i ett 5–4–1. Nu spelade man 3–5–2, eller kanske snarare 3–1–4–2.

Eskilstuna har ju kvar sin vårtrupp intakt, medan Linköping har tappat Kosovare Asllani och ersatt henne med Nilla Fischer. Jag gissar att det var just den förändringen som fick tränare Olof Unogård att även ändra spelsystem.

Jag såg att Rainer Fussgänger skrev i sin blogg om att vi fick se ett annat Eskilstuna än i våras. Jag vet faktiskt inte om det var så stor skillnad på hemmalaget. Däremot fick vi se ett helt nytt Linköping. Unogård ställde upp sitt lag 3–4–3 i anfall och vred ner till 4–4–2 i försvar.

Han skrällde också genom att låta Matilda Haglund vakta målet och starta de båda 00-orna Alva Selerud och Wilma Thörnkvist på varsin kant, Selerud på mittfältet och Thörnkvist i anfallet.

Den som fick lämna plats i anfallet var Stina Blackstenius. Unogård förklarade det i Corren med att forwardsstjärnan har haft ett tufft spelprogram:

”Hon är en av de som matchats hårdast. Hon har bara gjort varannan träning med oss sedan hon kom från VM. Nilla Fischer har också spelat mycket men hon har en annan spelstil. Stinas stil med många starka löpningar sliter på kroppen och hon har matchats hårt den senaste tiden.”

Och visst är det rimligt att matcha Blackstenius med viss försiktighet. Hon har ju inte haft någon längre ledighet sedan förra sommaren. Jag förstår även Unogårds tanke med att byta spelsystem. Vårens system var ju mer eller mindre skräddarsytt för Asllani – en spelare som inte längre är kvar.

Men det är alltid svårt att byta system mitt i säsongen, speciellt när man inte har haft tillgång till flera av nyckelspelarna på träning. Problemen syntes, för LFC kändes otrimmat och uddlöst i offensiven, det trots att jag räknade till 4–2 i klara målchanser i Linköpingsfavör.

Kollar vi på de tre orutinerade nykomlingarna i startelvan är Matilda Haglund en målvakt som är lätt att gilla. Hon är en modern målvakt med bra fötter, en målvakt som spelar ut bollen vilket alltmer börjar bli en förutsättning för målvakter. Jämförelsen med Eskilstunas Emelie Lundberg är slående. Lundberg är en stabil, gammaldags målvakt med begränsad känsla i fötterna. Hon sparkar ofta ut bollen mot en yta. Haglund försöker passa den till en medspelare.

Haglund gynnas för övrigt av den nya regeln för inspark, den som gör att lagen i allt större utsträckning passar igång bollen i eget straffområde. Kanske att det just är genom den regeln som hon gick före annars stabila Emma Holmgren i måndags.

Det här klippet på hur en modern målvakt kan jobba är i och för sig från herrfotboll, men det är intressant. Hur många damallsvenska målvakter skulle kunna driva lagets spel i uppspelsfas?

Tittar vi framåt i laget fick jag ingen riktig bild av Thörnkvist. Däremot tyckte jag att det såg ut som att Alva Selerud är en bättre passningsspelare än Elin Landström. Därav förstår jag valet av 19-åringen på vänsterkanten. Dock tappade LFC defensivt på spelarvalet, något som kostade på, eftersom Selerud hade roller i båda baklängesmålen.

1–0 var dock en kollektiv kollaps i Linköpings defensiv. Jag kämpar med att få mina division IV-spelare att ha fokus på att i första hand kontrollera ytorna rakt framför eget mål vid motståndarinkast, och inte lockas att flytta ut hela backlinjen mot den långsida där inkastet läggs.

Linköpings backlinje valde verkligen gräsliga positioner vid ett Unitedinkast. När Loreta Kullashi i andraläget lyfte in sitt inlägg hade alla LFC:s backar flyttat över så långt att de låg till höger om eget målområde. Man lämnade därmed forwarden Alva Selerud ensam framför målvakt Haglund.

Till råga på allt var alla LFC-försvarare passiva. Man hade både numerära överlägen ute på kanten (tre mot två) och vid främre ytan (fyra mot två). Men man satte ingen press på kanten och släppte bollen igenom främre ytan. Framför målet var det tydligt att Selerud inte är en van försvarsspelare, vilket öppnade för Tia Hälinen att komma först på bollen.

Sju minuter senare kom 2–0. Det gjorde det på en snabb kontring efter en LFC-hörna. Där var det tonåringarna Thörnkvist och Selerud som låg kvar och säkrade för Linköpings del. Thörnkvist klev helt korrekt ut på kanten mot bollförande Kullashi.

Selerud däremot visade återigen defensiv orutin då hon lade fokus på att följa Thörnkvist ut mot kanten för att ge understöd. Samtidigt glömde hon helt av att hålla koll på centrala löpningar. I en sådan kom Fanny Andersson, något däremot Kullashi hade koll på.

Just Loreta Kullashi var för övrigt matchens behållning. I princip var allt hon gjorde av hög klass. Det såg verkligen lovande ut, både för Eskilstuna och för landslaget. För är hon så här bra även fortsättningsvis måste Peter Gerhardsson ringa henne ganska snart.

Linköpings VM-spelare var däremot rätt bleka. Frida Maanum prisades som lagets bästa, och det var nog korrekt. Men inte heller norskan presterade på sin högsta nivå.

Noterbart var att Corren hälsade Nilla Fischer välkommen tillbaka till damallsvenskan med att ge henne en etta i betyg. Det fick även ytterligare fem LFC-spelare, vilket innebar ett snitt på 1,5.

När det gäller Fischer gjorde Eskilstuna ett taktisk drag genom att sätta Felicia Rogic (tidigare Karlsson) på att plocka bort Fischer i uppbyggnadsfas. Därmed fick Lisa Lantz och Emma Lennartsson sköta uppspelen, vilket såg så där ut.

Apropå Rogic så räknade jag alltså bara till två hemmamålchanser – och båda blev mål. Men det borde ha varit tre målchanser, för i 89:e minuten var Rogic helt fri till höger i straffområdet. Men istället för att försöka göra 3–0 stannade hon till, vände hemåt, och slog sedan ett felpass som gjorde att LFC kunde anfalla.

Man undrar ju lite hur Rogic tänkte där. Personligen tycker jag alltid att man skall försöka göra mål i frilägen. Men säg att Rogics pappa, tränare Magnus ”Munken” Karlsson, har beordrat sina spelare att spela på klockan vid ledning i slutminuterna. Då kan man ju förstå att inte Rogic gick på avslut. Däremot kan jag aldrig förstå varför hon vände hemåt, och inte sprang ner till närmaste hörnflagga.

Den här matchen var för övrigt den första jag såg på nya damallsvenskan.tv. Den spontana känslan är att det nya upplägget känns lite proffsigare och snyggare. Och att det faktiskt är bättre bild.

Däremot reagerar jag varje gång kommentatorerna uttalar spelares namn på felaktigt sätt. Och kommentatorn hackade på flera namn i matchen i Eskilstuna. Men än värre var det i Rosengård–Växjö, där jag bland annat fick lära känna Mack-Lojd, VM-spelare Avvne-gard, Kanne-ryd och Ben-i-sonn. Plus att Öttling sköt i ribban och Add-lesha Grabb-uss gjorde efterlängtad debut i Växjö efter sin korsbandsskada.

Jag har själv kommenterat matcher och vet att man kan säga fel ibland. Det har även hänt att jag missat att fråga om uttal på namn som jag borde ha kollat upp. Men det finns gränser för vad som är acceptabelt. De som tittar på damallsvenskan.tv är sannolikt väl insatta i minst det ena lagets laguppställning, vilket gör att okunniga kommentatorer snabbt blir avslöjade. Det funkar liksom inte att genomgående kalla Växjös största stjärna för Anna Avvnegard.

Nu när kommentatorerna är på plats på arenorna är det ju inte svårare för dem än att gå ner och hugga någon ledare i respektive lag och kolla spelarnas namn. Både för kommentatorernas egen skull, och för oss tittare. Man tappar ju fokus på spelet när Macklojd tar ner en hörna. Eller Kanneryd rakar in ett inlägg.

Benisson, eller Bennison som Hanna ju egentligen heter har i dag skrivit på ett kontrakt med Rosengård som gäller över 2022. Det skall Malmöklubben jubla högt över.

För det tycks ju inte finnas någon broms för mittfältstalangen. Jag trodde att hon skulle få en svacka, men ännu finns det inte något som talar för det. Tvärtom börjar jag tycka att det är dags att 16-åringen testas av Gerhardsson.

Bennison är löpstark och nyttig i presspelet. Offensivt är hon mästerlig på att flytta bollen på förstatillslaget och hon söker alltid i första hand alternativ framåt i planen.

Rosengård imponerade för övrigt stort i söndags. Jag räknade till 12–2 i klara målchanser, och det var 11–3 i hörnor. Nu skall det sägas direkt att Växjö var direkt dåligt, så vi får vänta någon match till innan vi drar för långtgående slutsatser kring Malmöklubben.

Men känslan från den här matchen var att man kanske inte skall behöva lida så mycket av tappen av Anja Mittag och Iva Landeka. Tränare Jonas Eidevall ställde upp sitt lag 3–5–2, eller möjligen 3–2–3–2 med Sanne Troelsgaard som central mittfältare bredvid Caroline Seger, och med Bennison i en mer offensiv mittfältsroll. Framför dem huserade Jelena Cankovic som ett mellanting mellan forward och mittfältare.

Rosengård kändes mer passningssäkert än på länge, mycket beroende på tillskottet av Cankovic. Det skall bli spännande att se Malmöklubben mot bättre motstånd än Växjö.

Smålänningarna var tillbaka i trebackslinje, nu när man har sin fjärde tränarkonstellation på mindre än två år. Alla tränarbyten betyder förstås mycket för tryggheten i laget, och klubbledningen får ta på sig stor skuld för att Växjö är så dåligt som man nu är.

Efter 30 minuter noterade jag ett stort frågetecken efter Växjö, samt skrev att laget saknar eget spel – det lag som var så passningssäkert i fjol klarar knappt av att slå två passningar i rad till rätt adress.

I det läget hade jag 4–0 i målchanser till Rosengård, som dessutom hade fått ett mål och en nick i ribban bortdömda för offside. Växjö hade inte haft något.

Och när smålänningarna äntligen fick till ett bra anfall i minut 33 blev de bestulna på en frispark i kanonläge av en feg domare. Det var inte fler spelare med i kontringen än att Ulrica Löv måste ha sett hur Glodis Perla Viggosdottir tacklade ner en icke bollförande Signe Holt Andersen precis innan bollen slogs mot danskan. Men det som i min bok är solklar frispark, samt varning på isländskan, var ingenting i Lövs.

För Växjö väntar alltså en sexpoängsmatch hemma mot LB07 på fredag. Det är verkligen en högintressant match, mellan ett LB som såg bra ut senast och ett Växjö som alltså måste upp flera nivåer.

Det om damallsvenskan. Jag avrundar inlägget med två internationella nyheter. Den första är från Brasilien där Vadao har fått sparken som förbundskapten.

Vad jag kan komma på är han den första förbundskaptenen som fått lämna efter VM. Eller har jag missat någon? Vi får se om det blir Pia Sundhage som ersätter.

Det är för övrigt oroligt i fler av Sydamerikas VM-lag. I Argentina har flera VM-spelare ställts eller själva ställt sig vid sidan inför Sydamerikanska spelen, som skall avgöras i Peru. Orsaken är att spelarna har krävt bättre förutsättningar från förbundet.

I skymundan har för övrigt U19-EM hållit på i drygt en vecka. Under torsdagen är det semifinaler. Där gör fyra länder som alla har förutsättningar att dominera europeisk damfotboll framöver upp om guldet. Semifinalerna är nämligen Tyskland–Holland och Frankrike–Spanien. Tyvärr sänds inte turneringen på någon svensk tv-kanal.

 

Sundhage – och analys av bronsmatchen

Det här inlägget skrivs på flygplatsen i Lyon. I dag har världsmästarna visat upp sig i New York, och här i Lyon försvann de sista spåren av supporterområdet Fan Experience på Place Bellecour. Därmed var det dags för mig att packa väskan att dra mig hemåt.

Tidigare i dag såg jag första gången nyheten om att Pia Sundhage skulle vara aktuell för jobbet som förbundskapten för Brasilien. Det får man ju säga var lite av en bomb.

Jag har ju förstått att det funnits ett stort missnöje hos många spelare både med Brasiliens förbund och med förbundskapten Vadao.

Bland annat sa den före detta landslagsspelaren Francielle härom dagen att sista förbrukningsdagen har gått ut för Vadaos idéer.

Problemet är ju att även sista förbrukningsdagen snart går ut för Brasiliens stora stjärnor. Man kan ju undra om Sundhage är ledaren som skulle kunna få fart på den stora fotbollsnationens damlag igen, även om det i första hand bara verkar handla om att leda laget över nästa års OS. Att hon kan få in glädje i gruppen betvivlar jag inte, men jag är osäker på om det är där de största behoven ligger.

Det om dagens nyheter. Nu till en några dagar gammal match. Jag vet att vårt landslag redan är hemma och har tagit emot folkets ovationer. Att det kanske är lite sent att i det här läget komma med en analys av bronsmatchen.

Men jag har ju utlovat en sådan, så här är den.

 

Både Peter Gerhardsson och Phil Neville överraskade mig något genom att spela med lag som i stor utsträckning liknade de lag de hade i semifinalerna. Visst hade Neville bytt några spelare, men det var inga revolutionerande byten. Eftersom Millie Bright var avstängd var han tvungen att byta i mittförsvaret, där kom Abbie McManus in. I övrigt var Fran Kirby tillbaka i elvan, vilket var en förstärkning. Sedan körde han med Alex Greenwood på vänsterbacken och Jade Moore som balansspelare på mittfältet. Greenwood var förstaval i början av turneringen och Moore kändes som förstaval inför. Det var alltså ganska rimliga förändringar i Englands lag, även om jag var lite förvånad över att inte Keira Walsh fick speltid – hon växte ut till en personlig favorit under mästerskapet.

Sverige startade som man hade tänkt i semifinalen, med skillnaden att Fridolina Rolfö var tillbaka från sin avstängning och tog Lina Hurtig:s plats. Noterbart att man startade med Kosovare Asllani, trots den smäll mot huvudet som hon fick i slutet av semifinalen.

När spelet drog igång fick Sverige en riktig drömstart, och spelade lysande i sisådär 22 minuter. Under den perioden vann den svenska lagledningen den taktiska matchen på knockout.

Jag hörde redan på lördagskvällen om att tränargurun Raymond Verheijen hade odugligförklarat Neville i några tweets. Men det var inte förrän efter att jag hade sett om matchen som jag verkligen såg vad Verheijen menade när han kallade Neville för en ”tactically clueless clown”.

Det jag såg direkt var att Sverige inledningsvis skapade numerära överlägen över hela planen i uppspelsfas. Där sköt Gerhardsson upp ytterbackarna i höjd med innermittfältarna och skapade en 2–4–3–1-uppställning. Den mötte ett England som pressade med 4–2–3–1-formation.

Följden blev svenskt numerärt överläge i tre av fyra delar av planen. Sveriges båda mittbackar spelade 2–1 mot Ellen White. I nästa lagdel hade Sverige 4–3, och om en av mittbackarna drev fram bollen blev det 5–3.

Den enda del där England hade övertag var deras fyra backar som spelade 4–1 mot Stina Blackstenius. Problemet var ju bara det att Sverige aldrig behövde slå långt till forward. Man hade ju så stort numerärt övertag på resten av planen att man kunde spela sig fram.

Ofta kom således rättvända svenskor med bollen mot den engelska fyrbackslinjen, och mot rättvänd bollförare minskar plötsligt fördelen av att ha ett fyra-mot-ett-övertag.

Jag såg att Neville efter 12–15 minuter började skjuta upp spelare för att minska Sveriges numerära överlägen. Och efter skadeuppehållet där både Fridolina Rolfö och Kosovare Asllani fick behandling hade England justerat bristerna.

Fast då var det ju svensk 2–0-ledning.

Det var för övrigt inte bara i svensk uppspelsfas som Gerhardsson hade plus på Neville. Även i engelsk uppspelsfas var Sveriges formation bäst. England hade väldigt svårt att skapa numerära överlägen på egen planhalva, och tvingades ofta rulla hem till målvakt Carly Telford för att skapa sig tid.

 

Det svenska ledningsmålet kom i elfte minuten. Det kom när det engelska laget var decimerat eftersom lagkapten Steph Houghton var ute för behandling.

Målet var en gåva från vänsterback Greenwood, som gjorde en riktigt usel rensning på ett vänsterinlägg från Rolfö. Vänsterfotade Greenwood kanske inte skall använda sin högerfot i onödan… Här nöjde hon sig inte med att stoppa ett inlägg som var på väg mot ofarlig yta, hon mer eller mindre lade upp bollen för Asllani.

Svenskan stod för ett lågt och distinkt avslut. Spontant när jag såg målet tyckte jag att målvakt Telford borde ha tagit det. Men när jag såg repriserna ändrade jag mig till att tycka att Telford faktiskt gjorde ett bra ingripande som var nära att rädda. Asllanis skott kom ju från nära håll.

2–0-målet gjorde Sofia Jakobsson i 22:a minuten. Knappt sex minuter tidigare hade hon skjutit i stolpen, fint framspelad av Nathalie Björn.

När Jakobsson fick sin andra fina chans höll avslutet högsta klass. Efter att ha samspelat med Stina Blackstenius klev Jakobsson inåt i planen och vred klockrent bollen runt mittback Houghton och in precis innanför bortre stolpen.

Ett väldigt vackert mål.

Men också ett mål vi på många sätt kan tacka VAR för. Nej, det behövdes ingen VAR-granskning. Men Houghtons sätt att försvara var orsakat av videogranskningen. Den engelska lagkaptenen lade så mycket fokus på att hålla inne armarna att hon blev rörelsehindrad. Hon hoppade i sidled med armarna låsta bakom ryggen. Det såg faktiskt inte klokt ut. Det kan ju inte vara så man har tänkt att backar skall försvara i eget straffområde framöver.

Målet var inte bara positivt. Mitt framför mål gick Fridolina Rolfö på returen. Hon hade sådant fokus på bollen att hon inte såg hur målvakt Telford kom flygande. Rolfös fot fastnade under Telford och vreds till.

Innan det stod klart att Rolfö var tvungen att kliva av hann även Asllani bli i behov av vård. Deras skador ändrade matchbilden. Dels för att England lyckades korrigera sitt taktiska upplägg, dels för att Sverige tappade sina två största offensiva hot.

Strax efter Rolfös byte gjorde också England två mål på mindre än två minuter. Först smög Fran Kirby in på ytan bakom Magdalena Eriksson, och gjorde sedan en väldigt snygg manöver snett bakåt när Linda Sembrant täckte ut. Även avslutet var högklassigt, med vänstern via borte stolpen och in.

Spontant såg både Sembrant och Hedvig Lindahl närmast handfallna ut. Men jag skulle nog säga att målet inte var deras fel. Det är mer ett lagmässigt fel när en världsspelare som Kirby får ytor att komma in rättvänd på.

Däremot hade Sembrant och Lindahl tur att Ellen Whites 2–2-mål korrekt dömdes bort för hands. Som ni sannolikt numera känner till finns det ingen ofrivillig hands när man gör mål. Oavsett hur bollen hamnar på handen skall hands som leder till offensiva mål bestraffas.

Undantar vi handen gjorde en felvänd White det väldigt bra som vände bort Sembrant och sköt förbi Lindahl. Däremot lär ingen av svenskorna vara speciellt nöjd med sitt försvarsspel i den situationen.

På övertid i den första halvleken hade Sverige en straffsituation när bollen tog på Steph Houghtons arm. Eftersom armen var över skulderhöjd var det att bedöma som hands. Men VAR-rummet valde att inte uppmärksamma domaren på situationen.

Det kan antingen bero på att Stina Blackstenius delvis knuffade Houghton mot bollen. Fast egentligen skall väl inte VAR-rummet ta hänsyn till knuffen, den hade ju domaren redan valt att släppa. Det andra alternativet är att Houghtons hands var utanför straffområdet. Det är omöjligt att se på tv-bilderna, men min gissning är alternativ två.

På övertid räddade även Lindahl ett friläge från White.

Hela den andra halvleken spelades i princip på svensk planhalva. Det var väl sammanhållet svenskt försvarsspel mot ett engelskt lag som sökte vägar till avslut. Sverige försvarade sig väldigt bra, och jag räknade inte in någon riktigt het engelsk målchans förrän klockan passerat 80 minuter.

Under den här perioden fick Sverige återigen hjälp av den engelska taktiken. När Beth Mead tvingades av i minut 50 flyttade nämligen Phil Neville ut Ellen White som vänsterytter. Inte förrän 24 minuter senare var VM:s bästa straffområdesspelare tillbaka i straffområdet.

För svensk del är det bara att tacka och ta emot för den coachningen.

Precis innan England började spela med två forwards hade Sverige stärkt upp backlinjen. I minut 72 kom Amanda Ilestedt in i stället för Nathalie Björn. Ilestedt tog plats mellan Sembrant och Eriksson i en svensk fembackslinje. Samtidigt flyttades Julia Zigiotti ner på centralt mittfält, vilket innebar svenskt 5–4–1.

England fick till slut två kvitteringschanser i den andra halvleken. Först slängde sig Ilestedt och räddade framför White och sedan kom Lucy Bronze:s kanonvolley. Den andra chansen uppstod genom bristfällig kommunikation mellan Lindahl och Sembrant. Båda gick på samma boll, och kom liksom i vägen för varandra. Därmed blev Lindahls utboxning inte tillräckligt bra.

Bronze stod välplacerad och drog till direkt. Som ni ju alla vet var det dock en annan spelare som var ännu bättre placerad.

Nilla Fischer hade perfekt position på mållinjen, dessutom visade hon att hon inte har någon som helst bollrädsla. Fischers nickräddning lär bli en av de bilder som lever kvar från det här mästerskapet. Fast det lär bara bli en klassisk tv-bild. För jag har faktiskt inte sett en enda stillbild på räddningen.

På slutet såg man att värmen tog ut sin rätt. Till och med den outtröttliga Lucy Bronze stod och vilade en stund. Det var ju 29–30 grader i skuggan vid matchstart. Men under den första halvleken var mindre än hälften av planen i skugga. Bronze spelade exempelvis hela den andra halvleken i sol.

Min statistik av klara målchanser slutade 5–4 (4–2) i svensk favör. Det var således ingen stöld, utan en rättvis svensk seger i Caroline Seger:s landskamp nummer 200. En Seger från vilken vi i första hand kommer att minnas Jakobssons fina mål och framför allt alltså Fischers räddning.