USA till semifinal – och Storbritannien till OS

USA vann stormatchen mot Frankrike med 2–1. Personligen tyckte jag faktiskt att skillnaden mellan lagen var större än så. USA hade nämligen god kontroll på den här matchen från start.

Amerikanskorna fick hål på fransyskorna direkt – Megan Rapinoe på frispark efter 4.45. Även om Frankrike hade klart mest bollinnehav kändes det sällan farligt.

Den första halvleken var rätt händelsefattig utöver målet. Målet var den enda målchansen som jag tyckte var värd att anteckna. Vad gäller avslut på mål ledde USA med 5–0, och jag upplevde att laget hade total defensiv kontroll.

I början av den andra halvleken kom Frankrike lite närmare, dock utan att komma till några avslut mot mål. Att det franska laget började känna vittring gjorde ändå USA lite osäkert, om man vidtog en åtgärd som bjöd in fransyskorna ytterligare i matchen.

Efter knappt en kvart drog Jill Ellis nämligen ner Julie Ertz som mittback. Så långt hade Ertz ägt ytan framför den amerikanska backlinjen. Men sista 30 minuterna hittade plötsligt Gaetane Thiney ytor från vilka hon kunde komma med instick.

Nu blev det aldrig riktigt spännande. För Megan Rapinoe gjorde även 2–0 i 65:e minuten, snyggt framspelad av Alex Morgan och Tobin Heath. Rapinoe tycktes inte ha påverkats speciellt mycket av veckans ordväxling med president Donald Trump. Och om Rapinoes spel hade påverkats var det bara i positiv riktning. För hon var väldigt bra i matchen.

En fransk anstormning ledde till att Wendie Renard kunde reducera på nick på en inläggsfrispark från Thiney. Det var i minut 81. Under de sista 14 minuterna hade sedan inte Frankrike en enda målchans.

Dock hade man en boll som träffade Kelley O’Hara:s vänsterarm precis innanför straffområdeslinjen. Den ukrainska domaren Kateryna Monzul valde dock att inte blåsa. Och VAR-rummet tyckte inte att Monzul borde ta en extra koll.

Jag tycker att det var ett riktigt domslut. O’Hara hade armen så nära kroppen att det inte bör vara straff. Men i det här världsmästerskapet har ju inte varit entydigt när det skall vara bestraffningsbar hands och när det inte skall vara det.

USA vann för att man var det stabilare och effektivare laget. Noterbart är att Frankrike vann avsluten med 20–10, men USA vann avsluten på mål med 8–5. Skott utanför går sällan i mål…

Frankrike slog nästan dubbelt så många passningar, 375–199, men jag hade 4–3 i målchanser till USA. Amerikanskorna gjorde dessutom ett tredje mål, som dock dömdes bort för knapp offside. För det såg inte ut som att Crystal Dunn var mer än någon centimeter på fel sida när hon spelade fram Heath.

En intressant detalj var att Sam Mewis återigen fick chansen på det amerikanska mittfältet på Lindsey Horan:s bekostnad. Mewis gjorde en bra första halvlek, men sprang helt vilse vid det franska målet. Där föll hon alldeles för tidigt, och upphävde därmed offsiden på Renard. Som tack för missen blev Mewis utbytt redan innan USA hann ha avspark.

Det är möjligt, och till och med troligt, att bytet var planerat i förväg. Men det såg hårt ut att byta ut henne direkt efter att hon gjort ett svårt misstag.

I och med segern håller USA sviten med att minst gå till semifinal i VM levande. I semifinalen på tisdag möter man England, en match där amerikanskorna är ganska klara favoriter.

Frankrike håller också en svit levande – den jobbiga om att landslaget aldrig tar några mästerskapsmedaljer. Utöver en riktigt imponerande insats i öppningsmatchen tycker jag inte att fransyskorna har varit så bra som jag hade hoppats.

De var illa ute redan mot Brasilien i åttondelsfinalen, och får nu titta på när andra lag gör upp om VM-guldet på fransk mark. För Frankrike är det förstås också en gigantisk käftsmäll att landet missar nästa års OS-turnering. Nästa chans att ta medalj blir alltså därmed EM i England 2021.

Det är ju nu klart att Europas tre OS-platser tas av Storbritannien samt de båda vinnarna i morgondagens semifinaler. Matcherna Nederländerna–Italien och Tyskland–Sverige är samtidigt både VM-kvartsfinaler och direkt avgörande OS-kvalmatcher.

Den stora guiden till kvartsfinalerna

I kväll drar kvartsfinalerna i gång med England–Norge. Det är ju hela sju europeiska lag kvar i turneringen, vilket innebär att det kommer att krävas minst semifinal för att Sverige skall få spela OS nästa år.

Om Frankrike vinner mot USA i morgon räcker det inte ens med semifinal – då måste europeiska lag ta medalj för att spela OS nästa år. Jag har skrivit det förr, och repeterar det nu: det är en skandalöst dåligt att Europa bara har tre OS-platser.

I det här världsmästerskapet har det blivit extra tydligt hur skev fördelningen av platser är. Men sannolikt bryr sig inte Uefa om damlandslagen, utan känner att de kan släppa lite platser i damturneringarna till andra kontinenter.

Nu får vi ju i stället en högst devalverad OS-turnering nästa år. En turnering där hälften av kvartsfinallagen från VM inte ges plats.

Om vi kort backar till åttondelsfinalerna så var det inte så många av guldfavoriterna som imponerade där, men alla gick vidare. Det lag som imponerade mest på mig i åttondelarna är faktiskt utslaget – det var Japan.

I kvartsfinalerna har vi den match som på förhand kändes som den moraliska finalen – Frankrike–USA. Båda lagen hackade i åttondelen, men kanske att man redan hade börjat fundera på höjdaren på Parc des Princes.

Noterbart är att ingen spelare är avstängd i de åtta kvartsfinallagen. Annars i VM har ju tyvärr regler och VAR tagit bort mycket av fokuset från själva spelet. Det har ju nämligen varit intressanta domslut i nästan varenda match. Det har blivit så mycket domarfokus att den finska elitdomaren Lina Lehtovaara kallar VM för ett VAR-kaos:

VAR kommer säkert att spela huvudrollen även i kvartsfinalerna. Här är mina bedömningar i dem, match för match:

I dag (den 27 juni) 21.00:

England–Norge

Odds: 60–40
Troliga startelvor, England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Alex Greenwood – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.
Norge (4–4–2): Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Maria Thorisdottir, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Karina Saevik.

Lagen möttes även i slutspelet i VM 2015. Då var det åttondelsfinal, och Norge var det bättre laget rent spelmässigt – men England vann. På de fyra åren sedan dess har det hänt mycket.

De två första åren körde England ifrån Norge rätt rejält. Men de senaste två har Norge knappat in. Martin Sjögren:s lag ses av många som VM:s överraskningslag. Och visst, som lag 12 på världsrankingen är man det näst lägst rankade av de lag som är kvar. Men vi som såg Norge delvis spela ut Sverige i höstas är inte förvånade.

Norge är starkt, och det känns absolut som att laget har vinstchans i kväll. Framför allt har man numera ett väldigt starkt mittfält, och Caroline Graham Hansen visade i åttondelen att hon är i absolut toppform. Hon är en spelare som har kapacitet att avgöra matcher på egen hand.

Noterbart är att Norge där det kvartsfinallag som gjort minst mål, sju stycken. Tillsammans med Nederländerna är man även det lag som haft minst avslut mot mål – 15.

England har 54 avslut hittills i turneringen. 22 av dem har gått mot mål och åtta har gått i mål. I grunden är England också det bättre laget här. Inte minst talar Ellen White:s fina målform för laget. Men engelskorna har lite problem i backlinjen. Det har funnits frågetecken i dagarna för de båda mittbackarna Steph Houghton och Millie Bright.

Det troliga är dock att båda spelar i kväll. Det troliga är också att det blir jämnt. Kanske att även Norges andra slutspelsmatch går hela vägen till straffläggning.

 

Fredag den 28 juni 21.00:

Frankrike–USA

Odds: 45–55
Troliga startelvor, Frankrike (4–2–3–1): Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Elise Bussaglia – Kadidiatou Diani, Viviane Asseyi, Eugenie Le Sommer – Valerie Gauvin.
USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Det här har på förhand känts som den moraliska finalen, det är också en match som föregåtts av ett jättestort intresse.

Det amerikanska laget har laddat genom att bråka lite med sin egen president – Donald Trump. Härom dagen hade tv-kanalen Fox Business ett inslag om att Megan Rapinoe vänt sig bort från flaggan under nationalsången under VM, samt att Rapinoe i maj besvarat en fråga med att hon inte tänker åka till ”The fucking White House” efter ett eventuellt VM-guld. I inslaget föreslår en av programledarna att Rapinoe skall sparkas som vice lagkapten.

Tidigare i programmet hade president Trump medverkat, så det är högst sannolikt att tro att det var inslaget ovan som fick presidenten att twittra om att Rapinoe inte skall vända sig bort från flaggan eller Vita huset:

I går klev Ali Krieger in och gav Rapinoe sitt stöd:

Som jag ser det finns det inget krav på landslagsspelare att vända sig mot flaggan, lägga handen på hjärtat eller att sjunga med i nationalsången. Det enda kravet är ju det som man har i alla lag – att spelaren gör sitt bästa. Och om USA vill vinna VM behöver de nog matchvinnare som Rapinoe. För hon gör verkligen alltid sitt bästa.

USA:s lag har alltså en dispyt med sin president när man går in i toppmatchen mot Frankrike. Om det stör laget, eller om det ger extra energi är oklart.

Spelmässigt var USA stört av Spanien i åttondelsfinalen. Två straffar från just Rapinoe var skillnaden. I den matchen valde Jill Ellis att spela Sam Mewis framför tidigare givna Lindsey Horan på mittfältet. Frågan är vem av dem som får starta mot Frankrike. Noterbart var att målvakten Alyssa Naeher har darrat ett par gånger i VM, bland annat gjorde hon ett par tveksamma aktioner mot Spanien. Naeher får inte darra på Parc des Princes om USA skall ha kvar chansen att försvara sitt VM-guld från 2015.

Även Frankrike var stört i sin åttondelsfinal. Brasilien tog matchen till förlängning, och hade mycket väl kunnat ta hem segern till slut. Franska förbundskaptenen Corine Diacre valde bort smarta och rutinerade Gaetane Thiney i tiarollen, och tog istället in rörligare Viviane Asseyi. Bäst i det franska laget var Kadidiatou Diani som startade från högerkanten, men stundtals var överallt. Hon får en nyckelroll även mot USA.

Som noterats är det här en match mellan två lag som leds av kvinnor. Faktum är att fem av åtta kvartsfinallag har kvinnliga förbundskaptener. De andra tre leds av två svenska män och en engelsk.

Det här är två vana motståndare. Sedan 2014 har de båda lagen mötts nio gånger. USA har fyra segrar, Frankrike har tre och två matcher har slutat oavgjorda. Noterbart dock att USA inte har någon seger på de tre senaste mötena. Där har fransyskorna två segrar och ett kryss. Senaste mötet var i Le Havre i januari, och slutade med fransk 3–1-seger:

Siffrorna var i underkant, fransyskorna var faktiskt bättre på det mesta i den matchen. Framför allt hade USA jätteproblem på sin vänsterkant, från vilken Dianis båda mål kom. Dock skall sägas att USA har bytt halva laget sedan den där matchen. Då saknade man sina båda ordinarie ytterbackar, samt även viktiga kantspelarna Rapinoe och Tobin Heath.

Jag håller USA som favorit i den här matchen, mest beroende på att de har en tradition av att vara bäst när det gäller – och alltid har tagit medalj i VM. Däremot har ju Frankrike darrat när det kommit till avgörande i mästerskap. Fransyskorna har aldrig tagit någon mästerskapsmedalj, och förlust i kvartsfinal är ett franskt normalresultat.

Och Frankrike har varit ganska ineffektivt hittills i turneringen. Man har kommit till hela 74 avslut, men bara fått 21 av dem mot mål och nio i mål. Det är egentligen bara Sverige som har sämre siffror.

För övrigt kommer övriga kvarvarande europeiska lag sannolikt hålla tummarna för USA. Amerikansk seger innebär ju att vinnarna i övriga kvartsfinaler är klara för OS.

 

Lördag den 29 juni 15.00:

Nederländerna–Italien

Odds: 70–30
Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Italien (4–4–2): Laura Giuliani – Alia Guagni, Sara Gama, Elena Linari, Elisa Bartoli – Valentina Bergamaschi, Aurora Galli, Manuela Giugliano, Valentina Cernoia – Valentina Giacinti och Barbara Bonansea.

Nederländerna och Italien är de två kvartsfinallag som haft minst avslut hittills i turneringen. Italien har haft 46 och Nederländerna 47. Norge är trea från slutet med 50 och Sverige fyra från slutet med 54.

Men både Nederländerna och Italien har varit väldigt effektiva. De orangeklädda har gjort mål på fler än hälften av de skott de fått inom ramen – åtta mål på 15 avslut på mål. Italien har haft 18 skott mot mål, och nio av dem har resulterat.

Det här är alltså en kamp mellan turneringens två mest effektiva lag. Okej då, USA har allra bäst statistik, med 95 avslut varav 37 mot mål och 20 i mål. Men 13 av de där målen kom mot svaga Thailand, så det känns inte helt rätt att räkna med amerikanskorna i en jämförelse.

Italien ligger på plats 15 på världsrankingen, och är därmed det lägst placerade laget av de kvarvarande. Jag håller Nederländerna som ganska klar favorit i den här matchen. Men det skall bli spännande att se hur det holländska försvaret hanterar Italiens snabba omställningsfotboll. Inte minst blir det intressant hur Desiree van Lunteren klarar av Barbara Bonansea.

I andra riktningen har Italiens backlinje haft lite problem mot kvicka motståndare. Och nu kommer det riktiga elddopet, för framåt är ju det nederländska laget högklassigt. Framför allt är det Vivianne Miedema som har burit den orange offensiven. Varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden har hittat tillbaka till EM-formen. Men kanske att Martens båda mål i åttondelsfinalen kan lyfta hennes spel.

Lieke Martens

 

Lördag den 29 juni 18.30:

Tyskland–Sverige

Odds: 85–15
Troliga startelvor, Tyskland (4–2–3–1): Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Doorsoun-Khajeh, Verena Schweers – Melanie Leupolz, Lina Magull – Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Sara Däbritz – Alexandra Popp.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Startelvan mot Kanada

Sverige

Det här är en repris på OS-finalen från 2016. De kan dock inte mötas i OS-finalen nästa år, bara maximalt ett av de här två lagen får ju spela nästa års turnering i Japan. Inte minst med tanke på historiken är  tyskorna stora favoriter – som jag ser det handlar det om de klart största favoriterna i de fyra kvartsfinalerna.

Jag skriver det trots att många svenskar försöker låta positiva och säga att det tyska laget är sämre än på länge.

Dock hörde jag att Peter Gerhardsson inte håller med om att Tyskland är svagt, utan att han anser att tyskorna är bättre än sitt rykte. Fattas bara efter den överkörning som tyskorna bjöd vårt landslag på i den upphaussade matchen på Friends i våras.

Där var tyskorna klart mer överlägsna än slutresultatet 2–1 skvallrade om. Bland annat  hade gästerna haft sju klara målchanser innan Sverige skapade sin första.

Efter den obligatoriska byteskarusellen i slutkvarten lyckades Sverige jämna till målchanserna lite, det slutade ”bara” 8–4 i tysk favör. Det hindrade inte att jag var ganska bekymrad över både klasskillnaden och det svenska lagets status.

I VM har Tyskland marginellt bättre siffror än Sverige vad gäller den offensiva effektiviteten. Tyskland har haft 68 avslut, fått 29 mot mål och nio i mål. Sveriges står på 74, 26 och åtta.

Sveriges åtta mål på 74 avslut är sämst utdelning av alla kvarvarande lag. Och nu väntar det enda laget som har hållit nollan genom turneringen. Om Sverige skall ha chans att bryta den avgrundsmörka mästerskapsstatistiken mot Tyskland krävs det kliniska avslut på lördag. Vi lär inte få så många chanser – och de vi får måste bollarna i varje fall skjutas inom ramen.

Dessutom är det dags att vi får till hörnorna. Under Pia Sundhage:s tid som förbundskapten var hörnor ett väldigt vasst svenskt vapen. Sedan Gerhardsson tagit över har hörnorna blivit allt sämre. Nu måste vi få upp kvaliteten igen.

Det krävs ju nämligen en maxprestation av samtliga svenska spelare. Dessutom krävs det nog lite tur med VAR. Mot Kanada hade vi tre svenska hands i eget straffområde. En av dem gav straff emot – vilket också kändes som ett rimligt utfall. Klart är att VAR gör att man bör hålla sig borta från eget straffområde. Det är ju de stora lagen som vinner på VAR, mycket eftersom de ofta befinner sig i närheten motståndarnas mål.

När det gäller Tyskland får de ett riktigt vasst tillskott i Dzsenifer Marozsan, för jag räknar med att hon spelar. Henne måste Sverige ha koll på. Vi måste även ha koll på Alexandra Popp vid fasta situationer, för där är hon sylvass.

Det är inte omöjligt för Sverige att vinna. Segersviter håller ju aldrig i evighet. Men jag tycker ändå att det enda rimliga tipset är att tyskorna vinner med något måls marginal. Kanske efter förlängning.

Fler funderingar kring matchen finns för övrigt i förra inlägget.

Den stora VM-guiden – grupp A

Vi är mindre än ett dygn ifrån VM-premiären. Det har således blivit hög tid att komma med en VM-guide. Eftersom jag redan både har betygsatt lagen och tippat utgången i Aftonbladets bilaga väljer jag en annan form än jag brukar för årets guide. Den här gången går jag igenom lagen grupp för grupp.

Och självklart börjar jag med grupp A.

Frankrike

Frankrike

Världsranking: 4

Guldchans: 15–20 procent

Nyckelspelare: Kadidiatou Diani eller Valerie Gauvin. Frankrike har länge haft problem att hitta en riktigt vass toppforward. Den av Diani och Guavin som får förtroendet måste prestera om det skall kunna bli guld.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen.

Startelva i genrepet: Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock Bathy, Wendie Renard, Eve Perisset – Charlotte Bilbault, Elise Bussaglia – Delphine Cascarino, Gaetane Thiney, Kadidiatou Diani – Valerie Gauvin.

Kommentar: Frankrike har hemmaplan och den högsta högstanivån av alla lag. Men har man nerverna?

Frankrike har ju som bekant aldrig tagit någon mästerskapsmedalj ännu. Men man har varit nära alla gånger sedan EM 2009.

Om hemmapubliken upplevs som stöd, och inte press, kan det äntligen vara dags för den franska fullträffen. Formen är utmärkt. Frankrike är ju direktkvalat och har inte spelat någon tävlingsmatch sedan man åkte ut mot England i kvartsfinal i EM 2017.

Men laget har spelat massor av träningsmatcher. Och på de 14 senaste har förbundskapten Corinne Diacre:s lag 13 segrar och en förlust. Förlusten kom mot Tyskland i februari.

Det senaste året har man bland annat besegrat USA, Australien, Japan och Brasilien. Även om grupp A är en av de tuffare grupperna skall Frankrike självklart ta sig vidare till slutspel. Segern mot USA kom för övrigt i Le Havre – samma plats som Sverige skall möta USA på. Amerikanskorna vet alltså redan hur det känns att förlora där…

Noterbart där är att det kan bli supermöte redan i kvartsfinalen. För om både Frankrike och USA vinner sina grupper går de mot varandra i kvartsfinal. Det skulle faktiskt kunna vara den moraliska finalen.

Tittar vi på den franska truppen var det mycket uppmärksammat att PSG:s Marie-Antoinette Katoto lämnades utanför. Katoto vann skytteligan i Frankrike den senaste säsongen, och var även bästa franska målskytt säsongen 2017/18. Hon misslyckades dock totalt i fjolårets U20-VM, så bedömningen är kanske att hon inte klarar pressen.

Kadidiatou Diani

Sannolikt får istället Katotos lagkompis i PSG, Kadidiatou Diani, eller Montpelliers Valerie Gauvin ikläda sig nyckelrollen som toppforward. Det är just den där spelaren högst upp på topp som varit lite av Frankrikes akilleshäl under den tioårsperiod där laget hållit högsta världsklass.

Men kanske att det blir ändring nu. 24-åriga Diani har imponerat i rollen under våren. Med åtta på mål elva landskamper det senaste året tror jag att hon får förtroendet. Å andra sidan har 23-åriga Gauvin gjort fem mål på sin fem senaste landskamper, så osvuret är bäst.

Klart är att Frankrike nu har två riktigt bra kandidater till den där viktiga forwardsrollen. För bakom i planen vimlar det av klasspelare. Inte minst i de defensiva rollerna.

Målvakten Sarah Bouhaddi är en av världens tre bästa, och snabba mittbacksparet med trygga Wendie Renard och spelskickliga Griedge Mbock Bathy är definitivt världens bästa.

I genrepet mot Kina (2–1-seger) vilades ytterligare en trio som kvalar in på topp tre i världen på sina positioner, nämligen Amandine Henry, Amel Majri och Eugenie Le Sommer. De tre kommer förstås att vara ordinarie i VM. Tekniska och kreativa Le Sommer har en offensiv nyckelroll, där hon sannolikt utgår från vänsterkanten och drar sig inåt i planen. Det är hon som skall hitta öppningar i motståndarnas backlinjer för snabba kantspelarna Majri och Delphine Cascarino.

Båda de missade EM i Nederländerna på grund av skador. Majri och Cascarino är verkligen två fantastiska tillskott. För 22-åringa Cascarino tror jag att hemma-VM kan bli det stora genombrottet. Motståndarnas vänsterbackar får hålla i hatten när den blixtsnabba teknikern får bollen.

Eugenie Le Sommer

Eugenie Le Sommer har potential att bli hela VM:s drottning. Jag älskar både hennes bollbehandling och hennes spelsinne. Men faktum är att hon i princip är sin egen värsta motståndare. Le Sommer har nämligen en tendens att börja hänga med huvudet när hon inte lyckas med sina tekniska konstnummer.

Och stjärnor med hängande huvuden har inte Frankrike råd med om laget äntligen skall bryta den medaljförbannelse som följt laget genom åren.

Jag tror att Frankrike vinner grupp, och sin åttondelsfinal. Sedan väntar USA i kvartsfinal. Det är en vidöppen match där mitt tips går till USA, mest av historiska skäl. Klart är att vinnaren av den matchen har goda möjligheter att gå hela vägen.

Norge

Norge

Världsranking: 12

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Caroline Graham Hansen – en av världens bästa kantspelare, skrev nyligen på för Barcelona, och blev då första norrman någonsin i den spanska storklubben.

Spelare med Sverigekoppling: Vilde Böe Risa (Göteborg), Frida Leonardsen Maanum (Linköping) och Lisa Marie Utland (Rosengård) spelar i damallsvenskan. Tidigare har även Maren Mjelde (Göteborg), Kristine Minde (Linköping) och Caroline Graham Hansen (Tyresö) spelat för svenska klubbar.

Startelva i genrepet: Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Stine Hovland, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Lisa Marie Utland.

Martin Sjögren:s Norge nämns sällan bland favoriterna i den stundande VM-turneringen. Det enda man hör om Norge är att storstjärnan Ada Hegerberg inte är med.

Och visst hade det varit kul för VM-turneringen om Hegerberg hade spelat. Fast frågan är om det hade varit kul för Norge. Känslan när skyttedrottningen tackade för sig i landslaget var att hon mer bidrog med frustration och negativ energi än med viktiga mål.

Onsdagens intervju i norska fotbollsmagasinet Josimar stärker den bilden. Hegerberg mådde inte bra i landslaget, och landslaget mådde inte bra av Hegerberg. Man måste ju för övrigt hålla med herrlandslagets Martin Ödegård och VG:s krönikör om att Hegerberg visar noll respekt genom tajmingen att gå ut med fördjupade tankar om sin landslagsbojkott. Så agerar inte lagspelare – bara egoister.

Faktum är ju att Norge har utvecklats väldigt positivt utan Hegerberg. Laget har kunnat smyga sig genom VM-kvalet. Ett kval där man vann sin grupp före Europamästarinnorna från Nederländerna. Man gjorde det efter segrar i alla matcher utom en – en sen uddamålsförlust borta mot just Nederländerna.

Det norska lag som kommer till Frankrike har massor av rutin i de bakre leden. 39-åriga Ingrid Hjelmseth är en pålitlig målvakt. Och framför sig har hon en backlinje som innehåller allroundspelarna Maren Mjelde och Kristine Minde. Båda kan i princip användas i alla utespelarroller.

Mittfältet är ganska orutinerat, men enormt talangfullt. När Sverige vann med 2–1 mot norskorna i höstas imponerades jag enormt av Norges spelskickliga mittfältare. Men jag är inte ensam, för tre av spelarna har redan gjort klart med internationella storklubbar inför nästa säsong.

Storstjärnan Caroline Graham Hansen skrev nyligen på för Barcelona. Tekniska Graham Hansen är bra på att vinna en-mot-en-situationer och noterades för 25 assist i Frauen-Bundesliga den senaste säsongen. En fantastisk siffra. Gissa om motståndarna kommer att ha lite extra koll på Hansen på högerkanten?

Problemet är att Norge även har en väldigt skicklig spelare på sin vänsterkant. Guro Reiten har dominerat i toppserien i flera år, och man har bara väntat på att hon skall gå till någon internationell toppklubb. Det blev Chelsea som i förra veckan lyckades locka över Reiten. Det blir väldigt spännande att se vad den tekniska och spelskickliga kantspelaren kan göra, både i England och i VM.

Ingrid Syrstad Engen skrev på för Wolfsburg redan i vintras. Den passningskickliga innermittfältaren har dock spelat kvar i LSK under våren. Även hon har kapacitet att bli en attraktion i VM.

Det är en hård kamp om vem som skall ta den fjärde mittfältsplatsen, den bredvid Engen. Den kampen står mellan två av damallsvenskans allra bästa spelare den här våren. Gissningsvis kommer förbundskapten Sjögren i första hand att ge förtroendet till Göteborgs Vilde Böe Risa. Hon har bättre defensiva kvaliteter än Linköpings Frida Maanum.

Att Maanum sannolikt måste börja på bänken visar på nivån på det norska laget. Som jag ser det har norskan totalt sett under våren varit bättre än LFC:s fyra svenska VM-spelare.

Längst fram har Norge duon Isabelle Herlovsen och Lisa-Marie Utland. De båda visade god målform i genrepet mot Sydafrika. De gjorde tre respektive två mål och lade grunden för en imponerande 7–2-seger.

I VM tror jag att Norge tar sig vidare som grupptvåa. Sedan väntar Australien, Brasilien eller Italien i åttondelsfinal, och troligen England i kvarten. Norskorna kommer inte att vara favoriter i de här matcherna. Men jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.

Faith Ikidi

Nigeria

Världsranking: 38

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Asisat Oshoala – den snabba forwarden skrev nyligen på för Barcelona.

Spelare med Sverigekoppling: Faith Ikidi Michael (Piteå IF) och Rita Chikwelu (Kristianstads DFF) är båda svenska medborgare. Dessutom har man svensk förbundskapten i Thomas Dennerby samt damallsvenska spelare i Osinachi Ohale (Växjö), Ngozi Okobi och Halimatu Ayinde (båda Eskilstuna), Ogonna Chukwudi (Djurgården) och Anam Imo (Rosengård). Dessutom har duon Onome Ebi och Francisca Ordega tidigare spelat i damallsvenskan för Piteå.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Tochukwo Oluehi – Osinachi Ohale, Faith Ikidi, Onome Ebi, Ngozi Ebere – Halimatu Ayinde, Rita Chikwelu – Anam Imo, Ngozi Okobi, Desiree Oparanozie – Uchenna Kanu.

Förbundskapten Thomas Dennerby sätter sitt hopp till en hel hög damallsvenska profiler. Det är så mycket svenskt i Nigeria att man nästan kan kalla laget för ”Lilla Sverige”.

Dennerby tog över ett misshandlat landslag. Nigeria spelade inte en enda landskamp under 2017 till följd av spelarmissnöje. I fjol hackade sig laget fram till seger i de Afrikanska mästerskapen. Man gjorde det via straffläggningar i både semi- och final.

Sedan Dennerby tog över har Nigeria fått bättre ordning rent organisatoriskt. Inför tidigare mästerskap har laget bara laddat på hemmaplan. Den här gången har man kunnat åka på turneringar samt ett längre uppladdningsläger i Europa. Förbundet har givit damerna en liknande budget som herrarna brukar ha.

Därmed finns ett visst tryck på landslaget att äntligen gå vidare ur gruppspelet igen. Det har ”The Super Falcons” gjort en gång – 1999. Då blev det förlust efter förlängning i en tät kvartsfinal mot Brasilien.

Den här gången kommer mycket att hänga på försvarsspelet, där svenska Faith Ikidi har en nyckelroll som mittback. Offensivt har man flera duktiga spelare med Asisat Oshoala i spetsen. Hon blev nyligen den första afrikanska spelare att göra mål i en Champions Leaguefinal. Oshoala var utlånad till Barcelona under våren. Nu har Barca köpt loss henne från kinesiska Dalian Quanjian.

Men Oshoala är långt ifrån den enda talangfulla forwarden som Thomas Dennerby har i sin trupp. Tvärtom har svensken valt en närmast extremt framtung trupp. Han har med sig hela nio forwards – och bara fem backar.

Trots de många anfallarna skall vi inte räkna med att Nigeria spelar 2–3–5 i VM. Det blir nog 4–2–3–1 eller kanske ett mer traditionellt 4–4–2.

Bland anfallarna är det värt att lyfta fram starka och målfarliga Desiree Oparanozie och spelskickliga Francisca Ordega. Dessutom måste jag säga att jag har imponerats stort av unga Anam Imo under den korta tid hon varit i Rosengård. Imo har förutsättningar att bli en internationell toppspelare.

Historiskt sett är Nigeria Afrikas bästa landslag. Trots tuff lottning bedömer jag att man också har den största chansen av de tre afrikanska lagen att ta sig vidare ur gruppspelet. För det kan räcka med seger mot Sydkorea för att gå vidare som grupptrea – och det är en match som på förhand känns som 50–50.

Det kan alltså bli åttondelsfinal. Skulle laget ta sig längre än så är det en jätteskräll.

Sydkorea

Sydkorea

Världsranking: 14

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Ji Soyun – en av de allra mest bollskickliga spelarna i världen.

Spelare med Sverigekoppling: –

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Kim Jung-Mi – Kim Hye-Ri, Hwang Bo-Ram, Kim Do-Yeon, Jang Sel-Gi – Kang Yu-Mi, Lee Young-Ju, Cho So-Hyun, Lee Geum-Min – Ji So-Yun – Jung Seol-Min.

Sydkorea höll nollan i Asiatiska mästerskapens slutspel i fjol. Trots det missade man semifinalen.

Asiatiska mästerskapen fungerar ju som Asiens VM-kval. Sydkorea tvingades kvala till mästerskapet. Inklusive kvalet spelade man åtta matcher och hade målskillnaden 30–1. På de siffrorna låter det ju som att Sydkorea både är vasst framåt och stabilt bakåt.

Fast ibland kan statistik luras.

På de där åtta matcherna spelade man tre mot lag på världsrankingens topp 20. Mot dem blev det följande resultat:

* Nordkorea 1–1
* Japan 0–0
* Australien 0–0

Även om det är tre starka resultat som borde göra att förbundskapten Yoon Deuk-Yeo:s lag kommer till Frankrike med gott självförtroende noteras att man bara lyckades göra ett mål framåt. Och den offensiva spetsen har länge varit Sydkoreas akilleshäl. Laget har vägt för lätt i motståndarnas straffområde.

Och under våren har man även fått målvaktsproblem. Förstamålvakten det senaste året, Yoon Young-Geul, åkte på en knäskada i våras och missar VM. Då fick veteranen Kim Jung-Mi chansen att åter bli förstamålvakt. Men hon skadade hälsenan, och är också borta från VM-spel.

I genrepet på Gamla Ullevi fick Kim Jung-Mi förtroendet. Och jag skulle ljuga om jag tyckte att hon kändes stabil. Det är högst oroväckande. För Sydkorea behöver ha en stabil målvakt, inte minst med tanke på att laget har längdunderläge mot de flesta motståndarna vid fasta situationer.

Kim Jung-Mi

Det senaste året har Sydkorea oftast spelat 4–1–4–1 med Lee Young-Ju som balansspelare. Mot Sverige bytte man till ett 4–4–1–1 med storstjärnan Ji So-Yun som tia. Sannolikt för att få ett bättre anfallsspel.

Det är nämnda Ji So-Yun som skall göra det för Sydkorea. Hennes är underbart bolltrygg och passningssäker. Dessutom är hon en bra frisparksskytt. Passa på att njuta av Jis bollbehandling under Sydkoreas matcher.

Ett annat offensivt vapen är vänsterkantens Lee Geum-Min, en företagsam spelare som visade fin form på Gamla Ullevi.

När lottningen kom höll jag Sydkorea som favoriter att ta tredjeplatsen i grupp A. Men vårens målvaktsproblem gör mig osäker. Jag tror inte att de lyckas ta poäng i öppningsmatchen mot Frankrike eller i sista gruppomgången mot Norge. Och då måste det bli en trepoängare i andra matchen, den mot Nigeria, för att det skall kunna bli avancemang. Och den matchen känns alltså vidöppen. Risken finns att det blir kryss, och att båda lagen spelar bort varandra.

Men trots allt, Sydkorea har chansen att gå till åttondelsfinal – vilket man också gjorde 2015. Men längre än så tror jag inte att det här laget förmår att ta sig.

VM-trupperna klara för Norge, Frankrike och USA

I kväll har Växjö och Vittsjö inlett den fjärde damallsvenska omgången. Ännu så länge har jag bara noterat att matchen slutade 1–1, vilket innebär att Vittsjö lånar andraplatsen i serien i någon dag.

Jag skriver lånar eftersom det redan är klart att Vittsjö som bäst kan ligga tre när alla lag spelat klart den fjärde omgången. Ett av Linköping och Kif Örebro kommer att passera.  Det gör även sannolikt ytterligare något lag.

I går var det ju även cupfinal i Tyskland. Där vann Wolfsburg med 1–0 mot Freiburg efter segermål av polska Ewa Pajor. Det innebar att lagkapten Nilla Fischer fick höja cuppokalen ytterligare en gång.

Pajor gjorde målet på retur efter stolpskott av Pernille Harder.

Pajor höll på att göra ytterligare ett mål, ett riktigt drömmål.

En av de färska tyska cupmästarinnorna är norska Caroline Graham Hansen. Hon fanns som väntat med när förbundskapten Martin Sjögren presenterade Norges VM-trupp tidigare i dag – det var en trupp utan några stora skrällar. Rubrikerna i svensk media handlade om att Ada Hegerberg inte kommer att spela VM. Men det var ju högst väntat. Det hade ju faktiskt varit en jätteskräll om hon varit med i truppen.

Målvakter (3): Ingrid Hjelmseth, Cecilie Fiskerstrand och Oda Bogstad.

Backar (7): Maria Thorisdottir, Maren Mjelde, Kristine Minde, Ingrid Moe Wold, Stina Hovland, Synne Hansen och Cecilie Kvamme.

Mittfältare (9): Caroline Graham Hansen, Frida Maanum, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Therese Sessy Åsland, Amalie Eikeland, Emilie Haavi, Guro Reiten och Karina Sävik.

Forwards (4): Isabell Herlovsen, Lisa Marie Utland, Elise Thorsnes och Emilie Nautnes.

Det är en VM-trupp med svensk förbundskapten och tre spelare som håller till i damallsvenskan nu; Maanum, Böe Risa och Utland. Ytterligare tre (Mjelde, Minde och Graham Hansen) har tidigare spelat i svenska klubbar. Det är också en trupp som innehåller hela åtta spelare från mästarlaget LSK Kvinner.

Under kvällen har även de båda guldkandidaterna Frankrike och USA presenterat sina 23-mannatrupper. Där var det av förklarliga skäl hårdare konkurrens om platserna än i den norska truppen.

I USA handlar eftersnacket till Jill Ellis uttagning om att den snabba forwarden med de långa inkasten, Jessica McDonald, kom med. Och kanske framför allt att defensivt skickliga ytterbacken Casey Short ställdes utanför truppen medan rutinerade Ali Krieger kom med.

Här är hela truppen:

Målvakter (3): Alyssa Naeher, Ashlyn Harris och Adrianna Franch.

Backar (7): Abby Dahlkemper, Tierna Davidson, Crystal Dunn, Ali Krieger, Kelley O’Hara, Becky Sauerbrunn och Emily Sonnett.

Mittfältare (6): Morgan Brian, Julie Ertz, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Allie Long och Samantha Mewis.

Forwards (7): Tobin Heath, Carli Lloyd, Jessica McDonald, Alex Morgan, Christen Press, Mallory Pugh och Megan Rapinoe.

I den här truppen har vi tre spelare som har spelet i damallsvenskan i form av Harris, Krieger och Press. I den franska truppen finns det däremot inga spelare som haft någon svensk klubbadress.

Däremot fanns det även skrällar i förbundskapten Corinne Diacre:s trupp. För det måste ju ses som en jätteskräll att stora framtidsnamnet på forwardssidan och tillika skytteligaledaren i franska ligan, Marie-Antoinette Katoto ställs utanför truppen.

Men visst, PSG-forwarden var ju det stora affischnamnet inför fjolårets U20-VM på hemmaplan. Och då pallade hon inte pressen. Hon gick in i den turneringen som lagkapten, med bänkades och tappade bindeln.

Nu räcker inte hennes 22 ligamål för en plats i VM-truppen. Det är helt klart hårt om platserna i den franska truppen.

Saknades i truppen gjordes också Lyons stora backtalang Selma Bacha, Barcelonas mittfältsveteran Kheira Hamraoui samt Montpelliers duktiga forward Clarisse Le Bihan.

Spelare som kommer med till VM, och som jag anser vara stora överraskningar är den 31-åriga mittbacken Julie Debever från Guingamp och Fleurys 26-åriga mittfältare Maéva Clemaron. Det är två spelare som var helt okända för mig. Och jag trodde att jag hade rätt bra koll på de franska spelarna…

Emelyne Laurent hade jag koll på, men även hennes VM-plats måste anses vara en skräll. Den 20-åriga forwarden inledde säsongen i Lyon, där hon spelade 337 minuter i ligan och gjorde ett mål. I januari flyttade hon till Guingamp, där hon gjort ytterligare ett mål. Laurent har alltså gjort 20 mål färre än jämnåriga Katoto i ligan – ändå är det Laurent som får spela VM på hemmaplan.

Här är hela den franska truppen:

Målvakter (3): Sarah Bouhaddi, Solene Durand och Pauline Peyraud-Magnin.

Backar (8): Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Aissatou Tounkara, Julie Debever, Eve Perisset, Marion Torrent, Amel Majri och Sakina Karchaoui.

Mittfältare (6): Amandine Henry, Elise Bussaglia, Grace Geyoro, Gaetane Thiney, Maeva Clemaron och Charlotte Bilbault.

Forwards (6): Eugenie Le Sommer, Viviane Asseyi, Kadidiatou Diani, Valerie Gauvin, Delphine Cascarino och Emelyne Laurent.

 

Frankrike körde över USA

Inför en utsåld arena i Le Havre gjorde Frankrike i kväll bästa möjliga reklam för sommarens VM-slutspel.

Fransyskorna fullständigt utklassade världsettorna från USA. Matchen slutade 3–1 (1–0) efter två mål av Kadidiatou Diani och ett av inhopparen Marie-Antoinette Katoto. Mallory Pugh reducerade på övertid.

Frankrike ägde matchen från första till sista minuten och hade ytterligare minst fem 100-procentiga målchanser. Jag såg matchen på en stream som låste sig några gånger, vilket gjorde att jag missade sex–sju minuter. Av det jag såg hade USA bara en riktig målchans på hela matchen – den Pugh gjorde mål på.

Den här kartan över amerikanska bolltouchar under den första halvleken visar att fransyskorna höll gästerna borta från straffområdet.

Det bör ju poängteras att Frankrike är i full säsong, medan amerikanskorna just har dragit igång sin försäsong. Det bör även poängteras att USA kom till spel med ett ganska reservbetonat lag.

Frankrikes lag (4–2–3–1): Sarah BouhaddiMarion Torrent, Aissatou Tounkara, Wendie Renard, Amel MajriAmandine Henry, Elise BussagliaDelphine Cascarino (Katoto, 69), Gaetane Thiney, Eugenie Le Sommer – Diani (Vivianne Asseyi, 83).

USA:s lag (4–3–3): Alyssa NaeherEmily Sonnett (Carli Lloyd, 71), Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Emily Fox (Tierna Davidson, 46) – Crystal Dunn, Morgan Brian, Lindsey Horan (Samantha Mewis, 83) – Mallory Pugh, Alex Morgan (Jessica McDonald, 83), Christen Press.

I VM lär USA ha bytt halva startelvan. 20-åriga vänsterbacken Emily Fox är en av de som tappade mark i kampen om platserna i USA:s VM-trupp. Hon lär drömma mardrömmar om Delphine Cascarino i natt. Fransyskan sprang nämligen i cirklar kring amerikanskan. Bland annat kom 1–0-målet efter en duell mellan de båda.

I paus fick Fox lämna plats åt Tierna Davidson, som skötte vänsterkanten mycket bättre. Men då kom fransyskorna fram i mitten i stället…

Det är inte bara på vänsterbacksplats USA kommer att ha bytt personal till VM. Då lär åtminstone tre ur kvartetten Tobin Heath, Megan Rapinoe, Rose Lavelle och Julie Ertz starta. De var alla borta till följd av skadekänningar eller sjukdom. De tre första är otroligt viktiga för USA:s anfallsspel. Ertz är spelaren som tagit hand om nyckelrollen på defensivt mittfält.

Efter att Lauren Holiday slutade, vilket hon gjorde efter VM-guldet 2015, sökte förbundskapten Jill Ellis efter en ny defensiv mittfältare med ljus och lykta. Svaret visade sig vara att flytta upp Ertz från mittförsvaret.

Det testade Ellis mot Brasilien i juli 2017. Sedan dess hade USA 28 raka matcher utan förlust fram till i dag. Och då spelade inte Ertz.

I en annan landskamp tidigare i dag vann Nederländerna med 2–1 mot Sveriges motståndare på tisdag, Sydafrika. Noterbart från den matchen var att Lieke Martens byttes ut med skadekänning i mitten av den första halvleken.

Målen gjordes av Sherida Spitse (läckert lobbskott) och Vivianne Miedema för Nederländerna och Thembi Kgatlana för hemmalaget.

Sällström klar för Paris FC – och mycket mer

I dag blev det klart, måltjuven Linda Sällström lämnar Vittsjö GIK för Paris FC.

Det är förståeligt att den 30-åriga finländskan vill testa spel nere på kontinenten efter drygt tio säsonger i Sverige. Och Paris FC känns som ett bra klubbval, även om laget har ganska många intressanta forwards.

Rutinerade Gaetane Thiney är affischnamnet, men även Camille Catala och Clara Mateo är spännande franska forwards. 27-åriga Catala spåddes en lysande karriär, men väntar ännu på sitt stora genombrott, medan 21-åriga Mateo var förstavalet som toppforward i det franska U20-landslag som spelade VM-final för två år sedan.

Det känns som en kul utmaning för Sällström, som med en så spelskicklig anfallspartner som Thiney borde ha goda förutsättningar att göra många mål i den franska ligan. Men för Vittsjö var det här sämsta möjliga nyhet.

I en TT-text säger ordförande Erika Nilsson:

”Vi vill inte hindra en spelare från att göra karriär, men det är klart att det känns lite jobbigt med tanke på var vi ligger.”

Hon säger även att det är tufft att hitta en stark ersättare.

”Rosengård jagar för fullt, Linköping jagar för fullt och vi jagar för fullt. Det är skittufft rent ut sagt. Vi har trådar ute, och bra spelare som ska provträna. Det är bara att jobba vidare, vi kan inte ge upp för att en spelare lämnar. Nu får andra spelare ta klivet upp”

I och med tappet känns Vittsjö som en högst tänkbar avstigningskandidat. Om man kan vara favorit till att åka ut är det nog den nordostskånska klubben som är det nu. Dessutom tappade Vittsjö Osinachi Ohale till Växjö i helgen. Medan Sällström har spelat 90 minuter i alla elva vårmatcherna har Ohale däremot bara spelat sex av matcherna.

Apropå de där andra klubbarna som ordförande Nilsson nämner så verkar det dröja innan Linköping har klart med de forwards som klubben sagt att man skall värva. Med tanke på att det brukar ta några matcher att komma in i ett nytt lag känns det som att LFC får räkna med att förlita sig till sitt nuvarande manskap under de kommande tre–fyra matcherna.

Men på något sätt är det kanske rättvist att det är just Linköping och Vittsjö som möts i den damallsvenska omstarten på söndag, två lag som tappat sina måltjuvar under sommaren.

Kollar man listan över forwards som är tillgängliga på marknaden finns där Marie-Laure Delie, Jennifer Hermoso, Natasha Dowie och kanske även Nadia Nadim. Det här är en kvartett som lär vara så dyr att svenska klubbar har svårt att knyta upp dem. Men om de inte får kontrakt i någon toppklubb så kanske, kanske att det går att locka någon av dem till damallsvenskan.

Utöver Vittsjös båda tapp har det inte hänt så mycket på nyhetsfronten i Sverige sedan det förra inlägget. Däremot spelades de lite träningsmatcher i helgen. Här är resultaten:

LSK–Göteborg 3–3

Vittsjö–Rosengård 0–2

P18–Djurgården 0–4

Linköping–Eskilstuna 2–1

Piteå–Assi 3–0

Kristianstad–Vålerenga 0–1

Växjö–Bröndby 1–2

LB07–BSF 6–1

Tittar vi utanför Sveriges gränser har det hänt lite. På nyhetsfronten har väl sannolikt konflikten i Nya Zeelands landslag nått sin ände. I varje fall har förbundskapten Andreas Heraf nu till slut valt att avgå.

Fotbollsmässigt pågår Tournament of Nations, den sista omgången spelas natten mot fredag. I den andra omgången var Australien mycket nära att besegra USA.

The Matildas tog ledningen i 22:a minuten genom Chloe Logarzo efter att Lisa De Vanna gjort ett fantastiskt förarbete.

Först i den 90:e minuten kvitterade USA genom formstarka Lindsey Horan. På klippet finns även en fin tunnel från en annan formstark spelare, Tobin Heath. Den som drabbas av tunneln är för övrigt Hammarbys Elise Kellond-Knight.

Matchen slutade 1–1, och då både USA och Australien vann sina första matcher är det troligt att något av lagen kommer att vinna turneringen. Tabellen inför slutomgången ser ut så här:

USA             5–3    4
Australien     4–2    4
Brasilien       3–4    3
Japan          3–6     0

I USA:s 4–2-seger mot Japan gjorde Alex Morgan de tre första amerikanska målen, därmed har Morgan nu gjort 16 landslagsmål det senaste året – starkt. Här är två av de tre målen:

I Brasiliens 2–1-seger mot Japan slog Marta till med ett klassmål. Men den brasilianska svenskans fullträff hamnade ändå i skuggan av Beatriz fina 2–0-mål. Hennes förstatouch med yttersidan var högklassig. Även Japans tröstmål var snyggt.

I U19-EM klarade varken Norge eller Danmark av att nå finalen. Där blev det istället spansk 1–0-seger mot Tyskland.

Sett till klippet med höjdpunkter nedan var den spanska segern fullständigt odiskutabel. Spanjorskorna hade fyra ramträffar innan segermålet föll. Tyskland däremot verkar inte ha haft en enda målchans.

I de Centralamerikanska och karibiska spelen tog storfavoriten Mexiko hem spelet. Man vann finalen mot Costa Rica med 3–1 efter att alla de tre mexikanska målen kom inom ramen av fyra minuter i den andra halvleken.

I bronsmatchen vann Venezuela med 1–0 mot Trinidad och Tobago.

Slutligen till det försök till klubblags-VM som kallades International Champions Cup och avgjordes natten mot måndag. Där vann ett reservbetonat North Carolina Courage med 1–0 mot Lyon.

Jag såg matchen, där amerikanskorna inledde bra med fin press och vassa kontringar under de första 25–30 minuterna. Under den perioden föll också segermålet. Det var ovanligt nog annars så passningssäkra Saki Kumagai som slog bort en boll och öppnade för Lynn Williams att spela fram Heather O’Reilly.

Slutet av den första och hela den andra halvleken var det dock utspelning. Lyon lät inte North Carolina låna bollen. Trots att fransyskorna skapade minst en handfull 100-procentiga målchanser lyckades man dock inte kvittera. Man kom inte närmare än två bollar i målramen.

Efteråt firade amerikanskorna som om man verkligen hade vunnit ett VM. Man fick dessutom en rätt okej mottagning när man kom hem.

Tyvärr har jag svårt att känna någon VM-känsla av en turnering som spelas under ett amerikanskt landslagsfönster och under europeisk försäsong. Det hade varit roligare om den här turneringen spelades under tävlingssäsong, och med alla de bästa spelarna.

Bilder av 2017 – del 5, EM-kvartsfinaler

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då har jag nått fram till mitt sista inlägg med tidigare icke publicerade bilder från fjolårets EM-slutspel. Den här gången handlar det om de bilder jag tog på de två EM-kvartsfinaler som jag såg på plats i Nederländerna, alltså värdnationens 2–0-seger mot Sverige och Englands 1–0-viktoria mot Frankrike.

Det är totalt 144 bilder. Här är de i mosaikform: