Om att gå långt – och om bronsmatchelvan

Publicerad den 6 juli, 2019 av Johan Rydén

Svara

Jag är lite trött i dag. Jag älskar att uppleva nya städer till fots. Jag brukar ofta gå omkring en mil varje dag. I går tänjde jag lite på den sträckan.

Lyon ligger där den stora floden Saône mynnar i den ännu större floden Rhône. Det är således mycket smält alpsnö som rinner genom Frankrikes tredje största stad (en halv miljon bor inne i själva Lyon) och näst största storstadsområde, totalt 2,2 miljoner invånare inklusive alla förorter.

Lyons centrum ligger på den halvö som likt en tunga sticker in mellan floderna. På gårdagens längre promenad tänkte jag ta mig till just den plats där floderna möts. Jag kollade dock kartan lite slarvigt, och det visade sig att den tungliknande halvön var klart mycket längre än jag hade tänkt mig.

Promenaden till mynningen tog drygt två timmar, och gjordes i princip uteslutande i solen. Hur varmt det var där vet jag inte, men det var 32 grader i skuggan. Nära mynningen ligger Olympique Lyonnais gamla arena, Stade de Gerland. Jag hade tänkt att även ta mig dit, men energin räckte inte till.

På kvällen var jag nyfiken på hur långt jag faktiskt hade gått under dagen. Det visade sig att jag nådde upp i drygt 18 kilometer, varav tolv på promenaden till mynningen. Det slet på kroppen, trots att jag drack cirka 4,5 liter vatten i går.

Jag gick alltså långt i går. En som har gått långt, och som nu är framme vid målsnöret, är England och Chelseas Karen Carney. I dag avslutar hon sin fotbollskarriär, en karriär som bland annat har tagit henne till fyra VM-slutspel och till seger i Champions League. BBC har en fin hyllningsartikel om Carneys lysande karriär.

Karen Carney

I sin avslutningsmatch ställs Carney alltså mot Sverige i bronsmatch i VM. Jag hoppas att de svenska landslagsspelarna har skött sina kroppar lite bättre än jag de senaste dagarna. För i dagens match bör fysisk och mental återhämtning vara två väldigt viktiga faktorer.

Här i Lyon är det 34 grader nu, men det skall bara vara 28 grader nere i Nice. I skuggan alltså. Risken finns väl att en del av planen är i sol, vilket innebär att det kan bli ytterligare en riktigt slitsam match.

I samband med semifinalerna var det mycket snack om att den första semifinalen, den mellan USA och England var överlägset bättre, och att den var att räkna som den moraliska finalen. Samt att USA och England lätt kommer att vinna mot Holland och Sverige.

Jag håller med om att det var överlägset bättre underhållning i matchen USA–England. Det är ju även ett faktum att den matchen var mellan ettan och trean i världen, medan den andra semifinalen spelades mellan åttan och nian. Aldrig någonsin tidigare har förresten en VM-semifinal spelats mellan två så lågt rankade lag. Aldrig någonsin i det här fallet syftar från VM 2003 och framåt. Världsrankingen infördes nämligen i juli 2003.

Nu tippar jag ju just att USA och England kommer att vinna sina matcher i helgen. Men det beror inte på skillnaden i kvalitet mellan semifinalerna. Jag är faktiskt rätt övertygad om att Sverige hade kunnat ge USA en jättebra match i en VM-final. Jag tror nästan att Sverige är det lag som amerikanskorna minst hade velat möta i en final. Och då räknar jag med alla lag. Jag grundar den uppfattningen i att USA har haft rätt svårt för Sverige på senare år.

Och att bedöma Sveriges spelstyrka är otroligt svårt utifrån enstaka matcher. Sverige är nämligen väldigt svårspelat. Det svenska laget är bra på att styra matcher så att de ser tempofattiga och tråkiga ut.

Lite oväntat väljer Peter Gerhardsson att matcha samma elva som han hade tänkt göra i semifinalen, med det undantag att Fridolina Rolfö är tillbaka från sin avstängning och startar i stället för Lina Hurtig.

Nathalie Björn

Dessutom får Nathalie Björn en ny chans i startelvan, vilket innebär att Elin Rubensson startar på bänken. Det innebär också att Kosovare Asllani är med, trots smällen mot huvudet senast.

Sverige startar alltså: Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Nathalie Björn, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Jag trodde på lite mer rotation med tanke på det tuffa spelschemat. Samtidigt är det ju ett faktum att Sverige har en mycket tunnare trupp än exempelvis England. Och det här är ett tecken på att Gerhardsson verkligen vill ha bronset.

Den här startelvan innebär att Caroline Seger alltså fyller 200 landskamper i dag, och Hedvig Lindahl fyller 20 VM-matcher.

Alex Greenwood

För engelsk del är ju Mille Bright avstängd. Där går som väntat Abbie McManus in. Jämfört med semifinalen byter Phil Neville även vänsterback, balansspelare på mittfältet och tia. Ut går Demi Stokes, Keira Walsh och Rachel Daly. In kommer Alex Greenwood, Jade Moore och Fran Kirby.

Här är hela Englands elva: Carly Telford – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Abbie McManus, Alex Greenwood – Jill Scott, Jade Moore – Nikita Parris, Fran Kirby, Beth Mead – Ellen White.

Här gäller det ju för Sverige att se upp med Englands snabba högerkant, och förstås med Ellen White. Dessutom tyckte jag att Kirby såg pigg ut i sitt inhopp i semifinalen, något som är illavarslande eftersom Kirby är en riktig världsspelare i sina bästa dagar. Offensivt måste Sverige försöka utnyttja att Telford är direkt dålig i luftrummet.

En timme till avspark. Vi hörs. Men innan jag sätter punkt upptäckte jag av en slump ytterligare en svensk straffsituation från Hollandsmatchen.

Det var Cmore som använde situationen som avslutningsbild på sin sändning. Den kameravinkeln såg jag aldrig under matchen. Det handlar om en hörna som går mot Linda Sembrant, jag tror att det är sent i den andra förlängningskvarten.

Bollen landar dock på Desiree van Lunteren (vem annars). Hon har armen uppe över skulderhöjd, det innebär att det alltså är självklar straff om bollen träffar armen.

Och frågan är om inte bollen just träffar armen. Det är lite svårt att se 100-procentigt, men klart är att bollen slår träffar där armen övergår i axel. Är det 100 procent axel är det inte straff. Men om den träffar armen skulle det ha varit straff. Om det nu bara är axel snackar vi ändå millimetrar från straff.

Inte för att det här spelar någon roll nu längre, men vi kan nog slå fast att Sverige hade oflyt med straffsituationerna i onsdags. Hoppas på bättre tur i eftermiddag.

Guide till final och bronsmatch – och analys av Sveriges semifinal

Publicerad den 5 juli, 2019 av Johan Rydén

I morgon spelar Sverige bronsmatch mot England, och personligen har jag fortfarande inte landat efter semifinalförlusten mot Holland.

Vi får hoppas att landslaget har varit bättre på att ladda om, för det är ju mycket roligare att åka hem med en vinst – och en medalj – än att sluta fyra.

Det här är en guide till både finalen och bronsmatchen, men inlägget är inte upplagt som tidigare guider under det här mästerskapet. Utan jag tänkte börja med en längre analys av Sveriges semifinal.

När jag kom tillbaka till mitt hotell efter matchen hade jag svårt att somna, trots att klockan var 1.40. Glädjande noterade jag att den här bloggen hade haft över 500 klick redan 100 minuter in på det nya dygnet – det var något jag aldrig upplevt tidigare. Det är inte så länge sedan jag var nöjd om jag en vanlig dag hade 100 klick vid lunchtid.

Men framför allt la jag mig på sängen och började läsa vad andra medier skrev om matchen. Lite slumpartat läste jag först Simon Bank och därefter Olof Lundh. Deras texter fick mig att haja till kring Elin Rubensson.

Aftonbladet hade en trea i betyg på Rubensson, och Bank skrev att:

”Nathalie Björn bort ur tänkta startelvan strax före avspark? Inga problem, då får väl Elin Rubensson komma in och vara bäst på planen istället.”

Fotbollskanalen hade däremot en etta på Rubensson. De var för övrigt hårda och hade även lägsta betyg på trion Lina Hurtig, Madelen Janogy och Julia Zigiotti. På sin blogg skrev Olof Lundh så här:

”Istället fick petade Elin Rubensson kliva in redan på värmningen och om hon nu varit sliten inför semifinalen var det uppenbart på planen under matchen. Hon hade det tufft.”

Jag var klart mer på Banks sida, jag tyckte att Rubensson var väldigt bra i den första halvleken. Hon slog inte bort så många bollar, och hon var riktigt vass i återerövringen.

Jag tyckte för övrigt också att Lina Hurtig skötte sig riktigt bra. Hon har ju inte Fridolina Rolfö:s styrka, men Hurtig vann nickdueller, var disciplinerad i defensiven och hade även några bra offensiva aktioner. Vi minns ju hennes tåpajjare i den första halvleken, och inte minst straffsituationen i den andra.

I morse tittade jag på semifinalen igen. Då var jag nyfiken på om jag skulle ändra uppfattning om Rubensson och Hurtig. Dessutom fanns ju domarinsatsen att närgranska, samt att jag hade ganska många bolltapp från Caroline Seger på näthinnan.

Min känsla från läktaren var ju dessutom att Sverige hade bra kontroll i 75 minuter, att holländskorna jämnade ut sista kvarten och sedan tog över i förlängningen. Även där ville man ju se om bilden var korrekt, eller om det fanns anledning att ändra sig.

Om vi börjar med domarinsatsen så var kanadensiska Marie-Soleil Beaudoin precis så dålig som jag upplevde på plats. Smålands-Postens Daniel Enestubbe twittrade rätt kul om hennes insats:

Jag säger inte att domaren är dålig.
Jag säger bara att samtliga svenska domare från division 5 och uppåt högst troligt är bättre.

— Daniel Enestubbe (@enestubbe) July 3, 2019

Beaudoin uppträdde tyvärr mycket mer som en division VI-domare än som en VM-semifinalist. Hennes sätt att döma säger även väldigt mycket om matchbilden. Beaudoin var nämligen den där fega typen som bara blåser för anfallande lag vid överfall. I alla andra lägen blåser hon till försvarande lag.

Att Holland hade fått 15 frisparkar efter 50 minuter mot Sveriges enda talar således för att Sverige ägde matchen ganska klart så långt. Till slut blev det 24–14 i frisparkar. De sista 65 minuterna fick alltså Sverige 13 och Holland nio – något som talar för att holländskorna tog över, dock utan att ha lika klart övertag som Sverige hade i början.

Här är några exempel på Beaudoins sätt att döma:

18.40: På en frispark från Magdalena Eriksson håller Stefanie van der Gragt hela vägen armarna om Nilla Fischer inne i Hollands straffområde. Ingen reaktion.

Hörnan direkt efter: Holländsk frispark, trots att man inte kan se någon som helst ojusthet på tv-bilderna. Jag säger inte att jag tycker att Fischer skulle ha haft straff. Det jag säger är att jag sett om situationerna ett par gånger, och van der Gragts armar är det som var det klart värsta regelbrottet. Så ger man Nederländerna frispark på hörnan måste man blåsa straff för Fischer. Men det bästa hade ju varit att inte blåsa alls.

33: Kosovare Asllani nickar bollen, och blir strax efter skallad av van der Gragt. När en spelare kommer in så sent i en duell mot en motståndares fötter brukar det bli gult kort. Nu blev det inte ens frispark.

37: Vivianne Miedema drar ner Asllani utanför Hollands straffområde. Miedema vet vad hon har gjort och slutar att spela. Men något ögonblick senare, när den holländska stjärnan inser att domaren är den enda i världen som inte har uppfattat regelbrottet, återupptar Miedema jakten på bollen.

48.30: Ny svensk hörna. Återigen inget tydligt regelbrott. Men förstås frispark till försvarande lag.

49.38: Kosovare Asllani försöker nå bollen. Sherida Spitse struntar däremot i bollen och springer rakt in i Asllani. Båda faller. Holländsk frispark.

I 92:a minuten screenade domaren snyggt bort Asllani från bollen, vilket var starten på Hollands andra vassa målchans i matchen, alltså det anfall som avslutades med att Shanice van de Sanden ur högerläge sköt ett farligt skott mot bortre stolpen. Ett skott som Hedvig Lindahl styrde till hörna.

Och så har vi straffsituationen efter 66.15 på det. Jag har tittat på den flera gånger, och det finns inget som talar för att Desiree van Lunteren träffar bollen. Däremot är det väldigt tydligt att hon träffar Lina Hurtigs smalben. Det ser ut precis som den situation där Viktor Claesson fick en VAR-straff mot Sydkorea i herrarnas VM i fjol.

Alltså är min slutsats att Sverige borde ha haft straff. Jag noterar att Sveriges bästa domare de senaste åren också anser det.

När det är dåliga domare likt Marie-Soleil Beaudoin i farten brukar man i media ofta kunna läsa formuleringen: ”men det var inte domaren som avgjorde matchen.” Det gjorde jag även i flera krönikor efter den här semifinalen.

Det händer att jag håller med om formuleringen. Men när en domare missar en straff i en match som slutar 0–0 är det ju väldigt konstigt att hävda att domaren inte hade en matchavgörande roll.

Självklart kan man inte vara säker på att straffen skulle ha resulterat i mål. Men oftast blir det mål på straffar, så tyvärr är det ändå högst troligt att den usla kanadensiska domaren kostade Sverige en plats i VM-finalen.

Här kan man ju om man vill konstatera att tur och otur jämnar ut sig. Och att det ibland går snabbt. Jag hävdar ju att Tyskland borde ha haft en straff i kvartsfinalen.

Lina Hurtig

Det var ett litet avsnitt om domaren. Nu till Elin Rubensson och Lina Hurtig. Rubenssons insats upplever jag fortsatt som en solklar trea. Hon var länge felfri i passningsspelet, och hade flera fina återerövringar. Dessutom låg hon bra i positionsspelet. Till slut noterade jag fyra bolltapp på Rubensson, varav tre på ofarliga ytor och en på halvfarlig.

Caroline Seger däremot hade redan 7,5 bolltapp efter 60 minuter, och 4,5 av dem var farliga. Den halva handlade om att hon slog en väldigt snål passning till Nilla Fischer. Det var således inte Seger som tappade bollen, men hon var ändå upphovet till bolltappet.

Till Segers försvar skall sägas att hon reparerade flera av bolltappen själv. Dessutom skärpte hon sig, och hade bara något enstaka bolltapp under matchens sista 60 minuter. Totalt sett var Seger väldigt bra i försvarsspelet, däremot var hon lite av en säkerhetsrisk i uppbyggnadsfas. Det är man inte van vid.

Caroline Seger

Seger får en tvåa i betyg av mig. Det får även Hurtig, dock en stark sådan. Det är inte jättelätt att gå in från bänken till att starta i en VM-semifinal, och efter att ha kollat om matchen fann jag ingen anledning att ändra min analys av Hurtigs insats.

Offensivt tycker jag att Stina Blackstenius fortsatt var bra, men att Sofia Jakobsson inte alls levererade som man hoppats. Hon inledde bra, men försvann sedan långa perioder ur matchen, och slutade på en mycket svag tvåa.

Kosovare Asllani gjorde ett jättebra defensivt jobb, och tog bort Spitse ur matchen. Offensivt överarbetade Asllani det något. Men jag tycker ändå att hon är värd en fyra. Det är även Hedvig Lindahl, som återigen gjorde en kanonräddning.

Hedvig Lindahl

I backlinjen var alla bra. Nilla Fischer var närmast en fyra, men får nöja sig med en trea. En spelare som oftast är undervärderad är Linda Sembrant. Hon sätter sällan sina fötter på fel ställe.

Tyvärr hamnade hennes fötter några decimeter fel vid två avgörande situationer i onsdags. Först var hon ju ytterst nära att kunna slå in stolpreturen från Fischers låga skott. Sedan var det ju Sembrant som styrde bollen till Jackie Groenen vid Hollands segermål. I båda fallen handlade det mer om otur än om dåliga ingripanden.

Vid Hollands mål så var det flera andra spelare som gjorde betydligt större missar än Sembrant. När anfallet startade fanns det två stora luckor i det svenska laget. En av luckorna fanns på innermittfältet, där Julia Zigiotti och Caroline Seger hade hamnat brett isär. I övrigt på mittfältet låg Madelen Janogy några meter för högt upp.

När Holland spelade in till Danielle van de Donk på ytan mellan Zigiotti och Seger var Janogy för långt upp för att hinna med målskytt Groenen i djupled.

En andra lucka fanns mellan Sembrant och Magdalena Eriksson. Vänsterbacken hade flyttat ut ett antal meter för att kunna stoppa utspel mot snabba Shanice van de Sanden.

När Sembrant såg att rättvända van de Donk var på väg att spela fram till Vivianne Miedema klev mittbacken upp i rygg, och styrde undan bollen. Dock hamnade den hos Groenen, som var på väg in i den där ytan mellan Sembrant och Eriksson.

Med facit på hand skulle inte Sembrant ha klivit upp i rygg på Miedema, utan mittbacken skulle ha fallit för att stänga ytan för Groenen. Men då hade vi istället fått en rättvänd Miedema utanför svenskt straffområde, vilket på förhand är ett större hot än en rättvänd Groenen.

Jag tycker alltså att Sembrant gjorde rätt, men hade otur. Jag försvarar även Erikssons position, eftersom van de Sanden hela tiden hade varit ett hot sedan hon kom in på planen. Jag anser att det var på mittfältet misstagen gjordes som kostade baklängesmålet.

Jag anser också att det var några byten som styrde över matchen i holländsk favör. Tillskottet av Shanice van de Sanden i 72:a minuten gjorde att Holland kunde flytta fram positionerna. Och det svenska bytet sex minuter senare, där Rubensson och Hurtig gav plats åt Zigiotti och Janogy stärkte det holländska greppet.

Zigiotti och Janogy är spännande framtidsnamn, men tyvärr var de inte redo att bära ett svenskt mittfält i en VM-semifinal. Rubensson hade ju en känning, och Hurtig är skadeförföljd. Dessutom har Janogy varit en frisk fläkt tidigare i VM, så jag kan förstå varför man gjorde de två bytena. Fast med facit på hand föll de inte bra ut för svensk del.

Peter Gerhardsson:s två sista byten förstår jag däremot inte alls. Blackstenius har varit en matchvinnare på sistone, Erikssons vänsterfot kan också vara ett segervapen. Att sätta in Jonna Andersson och Mimmi Larsson med nio minuter kvar kändes lite desperat.

Då hade jag hellre sett att man exempelvis tog in Amanda Ilestedt, flyttade upp Fischer på topp och började lyfta in bollar mot holländskt straffområde.

Några andra noteringar jag gjort är att Magdalena Eriksson inte har ytterbackstänket i ryggmärgen. Ganska många gånger under matchen tog hon djup på sin vänsterkant, hon hamnade till och med ibland flera meter bakom övriga backar. Det tror jag inte följer den taktiska planen. För jag antar att det är mittbackarna som skall sköta djupet. Men eftersom Eriksson spelar mittback till vardags förstår jag att hon närmast reflexmässigt faller några meter ibland.

Vid Hollands första hörna, den där Lindahl räddade Miedemas nick via ribban och ut, noterade jag från läktaren att Holland ställde upp fyra mot tre på bakre ytan. Jag påtalade också till de som satt bredvid mig att det kunde bli ett problem eftersom Sverige försvarar i zon på hörnor. Det blev också ett problem när Eriksson och Asllani sprang in på samma yta. De kolliderade så att båda föll – och Miedema fick ostört nicka.

Vid övriga hörnor hade det svenska försvaret betydligt bättre arbetsfördelning, det kändes faktiskt som att man trots allt körde ett markeringsupplägg. Även på någon holländsk inläggsfrispark såg jag smart agerande från det svenska försvaret. Man föll tidigt, vilket gjorde det svårt för Sherida Spitse att få in bollen bakom vår försvarslinje.

En sista notering var att Holland slutade spela efter målet. De började i stället helt och hållet inrikta sig på att få tiden att gå. Här är några exempel:

I 104:e minuten plockade Sari van Veenendaal ner en svensk hörna. Det var ett jättebra kontringsläge, men i stället för att sätta igång spelet höll Veenendaal först bollen i händerna i 16 sekunder, sedan lade hon ner den på marken, och fick ytterligare sekunder att gå innan hon sköt i väg bollen.

Redan i minut 110 sprang Danielle van de Donk mot hörnflaggan första gången istället för att försöka göra mål.

Och när Kosovare Asllani vred bollen utanför mål efter hörna i 119:e minuten ställde sig van Veenendaal för att dricka. Det tog ganska exakt 40 sekunder innan spelet var igång igen.

Jag klandrar egentligen inte de holländska spelarna för det där. Det handlar ju om smarta sätt som kan få lag att vinna matcher. Men i grunden gillar jag det inte. För åtta år sedan såg man aldrig damlag agera så här cyniskt, men nu är det tyvärr vardag även inom damfotbollen.

Det här maskandet är ett av skälen till att jag personligen är en väldigt stor anhängare av införande av effektiv tid i fotbollen.

Därmed är jag framme vid själva guiderna:

Bronsmatch, lördag den 6 juli 17.00 i Nice:

England–Sverige

Odds: 70–30
Världsranking: England är trea och Sverige är nia.

Jag tror att båda lagen kommer att ändra en del sedan semifinalerna, och jag har svårt att tippa lagen. Klart är att mittbacken Millie Bright är avstängd i England. Där bör Abbie McManus komma in. Jag tror även att målvakten Karen Bardsley är tillbaka, samt att Karen Carney kommer att få speltid i sin sista match i karriären.

För svensk del är Fridolina Rolfö självklart tillbaka. Jag gissar också på att Amanda Ilestedt kan få spela istället för Nilla Fischer. Även om Fischer var väldigt bra i onsdags borde matchen ha slitit hårt på henne. Jag tror också att Nathalie Björn får chansen.

Domare: Anastasia Pustovoytova, Ryssland.

Även om Sverige brukar ha ganska lätt för England känns det som att engelskorna är ganska klara favoriter här. De har en Ellen White i superform, spelade kortare tid i sin semifinal och har haft ett dygn mer att vila.

Känslan är att Sverige får tuffare att ladda om. Samtidigt har vårt svenska lag flera gånger överraskat positivt under mästerskapet, och vi får hoppas att det sker en gång till.

Noterbart kring England är att de är väldigt bra på spelvändningar. Alex Morgan konstaterade efter semifinalen att:

”Deras mittbackar och innermittmältare kan träffa ett frimärke från 40 meter, och de kan spela sig ur situationer på ett och två tillslag – de har gjort sin läxa i kvadraten.”

Även om England är bra på kanterna är det nog centralt man vinner matchen. Kan man stoppa spelvändningarna från Steph Houghton och Keira Walsh är mycket vunnet.

För svensk del måste vi få tillbaka samma vassa djupledsspel som mot Tyskland. Sedan bör det ju förstås noteras att lagkapten Caroline Seger fyller 200 landskamper i bronsmatchen. Räkna således med att hon spelar.

Final, söndag den 7 juli 17.00 i Lyon:

USA–Holland

Odds: 90–10
Världsranking: USA är etta och Holland/Nederländerna är åtta.

Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Lindsey Horan – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.

Domare: Stephanie Frappart, Frankrike – en hemmadomare alltså…

I går träffade jag min holländske tv-vän igen. Han var rädd att finalen skulle bli ett ras a la VM-finalen 2015. Han hade svårt att tro att Holland skulle kunna stå upp mot USA.

Jag tror också stenhårt på amerikansk seger, USA skall vara ett nummer större än Holland. Speciellt med tanke på att Lieke Martens har skadeproblem, och att Holland har haft sämre förberedelser. Dessutom har Holland slitit mycket hårdare på sin startelva än USA.

Jag tror att Megan Rapinoe är tillbaka i USA:s startelva. Jag tror också att hon kan ha ganska goda chanser att skaffa sig någon straff mot Desiree van Lunteren. Jag ser Hollands högerback som en av VM:s största chansspelare. Hon gör minst fyra–fem chansbrytningar i varje match. Hittills i VM har hon kommit undan med Guds försyn. Men kanske att smarta Rapinoe kan vara spelaren att lura van Lunteren.

Hos Holland tror jag att van de Sanden är tillbaka i startelvan. Hon är ju den enda hemmaspelaren, och med henne på planen får Holland säkert Lyonpublikens sympatier. I övrigt lär det ju vara 25 000 amerikaner på plats.

Däremot tror jag inte att van de Sanden kommer att göra någon speciellt bra match. Crystal Dunn är ju nämligen lika snabb, och är inte speciellt lätt att ta sig förbi. Om Holland skall kunna vinna det här är det nog till vänster, och via Vivianne Miedema som det skall ske.

Men jag tror hårt på USA. Jag tror att de kan såra Hollands darriga backlinje på ett bättre sätt än alla andra lag. Jag tror också att USA såg hur Sverige tog bort Sherida Spitse ur semifinalen, och kopierar det upplägget.

Den risk jag ser hos USA är att man i flera matcher väl tidigt har börjat spela på resultatet. Jag tror att säkraste vägen till guld för amerikanskorna är att trycka gasen i botten från start, och aldrig släppa trycket från gaspedalen.

Man har gjort mål innan matchklockan visar tolv minuter i samtliga matcher hittills. Med tanke på hur darrigt Holland startade mot Sverige känns det inte orimligt att USA tar en tidig ledning även i finalen.

Kunglig presentation av Englands VM-trupp

Publicerad den 8 maj, 2019 av Johan Rydén

Englands VM-trupp håller just nu på att presenteras på sociala medier.

Phil Neville valde en lite annorlunda väg att meddela sitt lag. Han lät 23 kändisar släppa varsin spelare. Först ut var ett kungligt budskap om att lagkapten Steph Houghton är med.

We're starting with a royal announcement. That's right. The name we've all been waiting for…🥁@stephhoughton2!#Lionesses pic.twitter.com/Y7yo1N4g1Z

— Lionesses (@Lionesses) May 8, 2019

Efter prins William har bland annat även Emma Watson, James Corden, Olly Murs, Alex Scott, Ian Wright, Raheem Sterling, Ellie Goulding, Alan Shearer och David Beckham presenterat varsin spelare under förmiddagen.

Det här är ett lysande PR-knep som gör att VM-truppen når ut långt utanför den vanliga damfotbollskretsen. Dessutom gör upplägget att man blir lika nyfiken på vilka som får presentera spelare som vilka som kommer med.

Hur truppen ser ut?

Här är de 23 spelarna:

Målvakter (3): Karen Bardsley (Manchester City), Carly Telford (Chelsea) och Mary Earps (Wolfsburg, Tyskland).

Backar (8): Stephanie Houghton, Abbie McManus och Demi Stokes (Manchester City), Lucy Bronze (Lyon, Frankrike), Leah Williamson (Arsenal), Alex Greenwood (Manchester United), Millie Bright (Chelsea), Rachel Daly (Houston Dash, USA),

Mittfältare (6): Jill Scott, Georgia Stanway och Kheira Walsh (Manchester City), Karen Carney (Chelsea), Jade Moore (Reading) och Lucy Staniforth (Birmingham).

Forwards (5): Fran Kirby (Chelsea), Beth Mead (Arsenal), Toni Duggan (Barcelona, Spanien), Nikita Parris (Manchester City), Ellen White (Birmingham) och Jodie Taylor (Seattle Reign, USA).

Det är en stark trupp som domineras av spelare från Manchester City – åtta stycken. Chelsea har med fyra, medan det engelska mästarlaget Arsenal bara har två. Vi har med två spelare som varit i damallsvenskan, dels målvakten Karen Bardsley (Linköping) dels forwarden Jodie Taylor (Göteborg).

Noterbart också att fem spelare har klubbadress utanför England.

Bland de spelare som lämnas utanför truppen märks Lyons Izzy Christiansen och Manchester Citys talangfulla målvakt Ellie Roebuck. Det blir inte heller plats för USA-baserade Chioma Ubogagu, som ju testats under vintern.

Christiansen skadade foten i mars, och opererades kort därefter. Många trodde att hon trots det skulle vara med i truppen. Men förbundskapten Neville vågade tydligen inte chansa på att hon skulle bli fullt återställd i tid. En annan spelare som missar VM på grund av skada är ju Arsenals korsbandsskadade mittfältare Jordan Nobbs.

England spelar i grupp D mot i tur och ordning Skottland, Argentina och Japan.

Full @Lionesses following this morning’s announcements. See you in France. #daretoshine pic.twitter.com/paEXt2e1Do

— Kieran Theivamanoharan (@KiersTheivam) May 8, 2019

Ingen svensk i Champions Leaguefinalen

Publicerad den 30 april, 2019 av Johan Rydén

Söndagens semifinaler i Champions League slutade med förluster för svensklagen. Därmed får vi i år en final helt utan svenskintresse. Det är första gången sedan 2009 det inte är en enda svensk spelare i finallagen.

Jag hade på en massa matcher under söndagen, men vet inte om jag såg någon av dem speciellt noga. Det blev mest att man tittade upp när kommentatorn höjde rösten.

I mötet Barcelona–Bayern München fick vi den matchbild jag trodde det skulle blivit i första matchen i München. Alltså ett Bayern som pressade på och radade upp målchanser.

Vid 0–0 hade Melanie Leupolz årets hårdaste ribbskott. Hemmamålvakten Sandra Panos gjorde flera fina räddningar både före och efter ledningsmålet.

Barcas segermål kom på straff genom Mariona Caldentey efter att Gina Lewandowski dragit ner Lieke Martens. Det innebar att Bayern behövde göra två mål för att gå vidare på bortamålsregeln.

Och chanser saknades inte. Jag tycker att klippet från Barca-tv ovan är lite missvisande. För som jag minns det hade Bayern klart fler öppna chanser. Bland annat sköt Sara Däbritz utanför från mycket nära håll. Skall man vända semifinaler i Champions League har man inte råd att missa sådana chanser.

För Bayern blev det lite tröst att söndagens ligaresultat innebär att andraplatsen är säkrad – klubben får alltså en ny chans i höst.

Men det blev Barcelona som vann semifinalen med totalt 2–0 och fick fira ett historiskt avancemang. Barca blir ju den första spanska klubben någonsin i Champions Leaguefinal.

Estem a la final de la Champions!!!! Orgulloses d’escriure la història. Moltes gràcies afició 🔵🔴😍💪 @fcbfemeni @uwcl
Estamos en la final de la Champions!!!! Orgullosas de escribir la historia. Muchas gracias afición 🔵🔴😍💪 pic.twitter.com/U3kl168rjF

— Aitana Bonmatí Conca (@AitanaBonmati) April 28, 2019

Champions League final here we come! Proud of this team! History made…😍💪🏼 pic.twitter.com/1J1L0r6ML0

— Lieke Martens (@liekemartens1) April 28, 2019

I finalen väntar Olympique Lyonnais. Inför 4670 åskådare i London tog sig Lyon till sin fjärde raka final. Söndagens match slutade 1–1, vilket innebär att Lyon vann mot Chelsea med totalt 3–2. Fast det satt rätt hårt åt för den franska superklubben.

Lyon fick ett tidigt ledningsmål, ett turligt sådant från Eugenie Le Sommer. Hennes avslut hade nog nämligen gått en bit utanför om det inte styrt på Maren Mjelde och in i mål.

Chelsea kvitterade på en underbar frispark från sydkoreanska mittfältsstjärnan Ji So-Yun. Ett Chelseamål till hade inneburit förlängning. Och det fanns chanser, bland annat ett skott insidan av stolpen från Karen Carney och en volley från nära håll från Millie Bright.

Men Lyon vann och spelar final. Chelsea kan summera en säsong där man kommit nära, men inte nått final någonstans. Och klubbens nästa chans att nå Champions Leaguefinal ligger ett par år framåt. Laget får nämligen inte spela turneringen i höst.

För Chelsea startade Magdalena Eriksson och Jonna Andersson. Hedvig Lindahl satt på bänken. Hon gjorde det för sista gången på hemmaplan. För under måndagsmorgonen meddelade vår landslagsmålvakt den väntade nyheten att hon lämnar Londonklubben efter 4,5 år.

View this post on Instagram

A post shared by Hedvig Lindahl (@hedviglindahl)

Vi får se vart det bär för Lindahl. Jag tycker att hon borde vara intressant för de flesta storklubbar. Jag har inte sett henne göra några stora misstag det senaste året.

När vi ändå är i England så är det dags att gratulera Arsenal. Laget säkrade nämligen ligaguldet i söndags. Efter sju år i skymundan av Chelsea och Manchester City är Englands genom tiderna mest framgångsrika damfotbollsklubb tillbaka på tronen.

Man säkrade guldet via 4–0-seger mot Brighton, och de tre första målen är i högsta grad sevärda. Det är helt enkelt tre riktiga guldmål.

CHAMPIONS ❤️❤️❤️❤️ I LOVE ARSENAL 🔴🔴🔴🔴🔴 @ArsenalWFC pic.twitter.com/cQ2u5Rq39V

— Jordan Nobbs (@JordanNobbs8) April 28, 2019

Skyttedrottningen Vivianne Miedema bombade in 1–0-målet och hade den fina assisten till 2–0. För henne blev det en dubbel guldkväll.

Efter matchen prisades hon som ligans bästa spelare vid PFA-galan, alltså av den engelska spelarorganisationen.

What an honour to win this award, in such a competitive league! Love my @ArsenalWFC teammates!! ♥️🔴 pic.twitter.com/NKx7STLAKg

— Vivianne Miedema (@VivianneMiedema) April 28, 2019

The #PFA Players’ Player of the Year 2019 @ArsenalWFC and @onsoranje striker @VivianneMiedema 🏆👏⚽️@Arsenal @FAWSL @oranjeleeuwinnen pic.twitter.com/mkGGflwlH7

— Professional Footballers’ Association (@PFA) April 28, 2019

Vid samma gala blev Manchester Citys mittfältsstjärna Georgia Stanway korad till ligans bästa unga spelare.

Can’t express how grateful I am to receive this award, to be recognised by my fellow professionals makes it extra special. Thank you to my @mancity teammates and to you for all the messages 🏆 💙 pic.twitter.com/YseBW4QvIu

— Georgia Stanway (@StanwayGeorgia) April 29, 2019

The #PFA Young Player of the Year 2019 @mancity and @lionesses striker @StanwayGeorgia @england @fawsl #fawsl #womensfootball pic.twitter.com/ycD2yYJTya

— Professional Footballers’ Association (@PFA) April 28, 2019

Så till Sverige. I damallsvenskan vann FC Rosengård stort på lördagen. På söndagen vilade förstås Malmöklubben, ändå kändes den även som söndagens vinnare. Alla tänkta huvudkonkurrenter om guldet tappade ju nämligen poäng.

Vittsjö vann mot Linköping med 2–0 på en mjuk och blöt gräsplan. Det var ingen tvekan om att hemmalaget bemästrade det svåra underlaget bäst. LFC har det fortsatt tungt på egen planhalva.

Fast av det jag såg från matchen kändes det nog ändå som att domaren hade det nog allra tuffast. I och för sig bidrog vätan till att skapa svåra situationer. Men jag upplevde det som att det silades mygg och svaldes kameler.

Vittsjös seger var dock hur rättvis som helst. Hemmalaget verkade ha större vilja, och Linköping var inte lika vasst och effektivt som i de två första omgångarna.

Några mil från Vittsjö spelade sedan tänkta topplagen Kristianstad och Göteborg 2–2. Även där avgjordes matchen på ett blött gräs.

Göteborg hade rört om lite i startelvan, möjligen för att spara spelare till den cupfinal aktuella lag emellan som avgörs i morgon, den 1 maj.

En av de nya spelarna i elvan var Emma Pennsäter, som drog på sig en till synes onödig straff vid 1–0-ledning. Straffen gav hemmalaget energi, och några minuter senare var det 2–1.

Göteborg fixade en poäng i en spelmässigt sett ganska medioker toppmatch. Göteborgstränaren Marcus Lantz var inte nådig i SVT efteråt. Han sa:

”Sämre än så här kan vi inte spela i alla fall.”

Han ansåg att passningsspelet var under all kritik, och var inte nöjd med något. Han ville inte heller skylla på underlaget.

I morgondagens cupfinal blir det konstgräs. Matchen har ju flyttats från Gamla Ullevi till Valhalla. Konstgräs är ett underlag som borde passa Göteborg bäst. Jag håller därmed hemmalaget som favoriter till 60–40 i finalen. Men Kristianstad är ett tungt lag att möta, så jag hade nog helgarderat om jag tippat matchen.

Slutligen vann Växjö med 1–0 i Eskilstuna inför 1198 åskådare. Matchens enda mål kom tidigt, efter att Halimatu Ayinde tappat bollen i eget straffområde, och Emmi Alanen skickat upp den i nättaket.

Sett till matchbilden kändes kryss egentligen som det mest logiska resultatet. Men givetvis skönt med en bortaseger för det Växjölag som ju tog huvuddelen av sina poäng på Myresjöhus arena i fjol.

Efter nästan tre spelade omgångar är Rosengård nu ensamt om full poäng, och man har tre poängs lucka i tabelltoppen. Piteå har chansen att gå upp på sju poäng och ta hand om andraplatsen om man vinner den hängmatch man fick i och med att LB07 inte tog sig upp till Norrbotten i lördags. I botten är fortsatt Kungsbacka och LB07 utan poäng.

I dag har EFD meddelat hur de certifierat elitklubbarnas talangutveckling. Där vinner AIK ganska klart före Rosengård och Umeå. De tre klubbarna får högsta betyg.

Noterbart är att Linköping, som ju numera bara har ett damlag, får högre poäng än Kungsbacka och Göteborg. Antar att LFC riskerar att tappa lite till nästa år.

Till Italien, där Petronella Ekroth slog till igen i söndags. Hon visade vägen till cupseger för Juventus genom att nicka in 1–0-målet i cupfinalen mot Fiorentina. Juventus vann till slut med 2–1. Otroligt imponerande av Ekroth att kliva fram i de allra viktigaste matcherna.

Det är för övrigt cupfinalstider. Den svenska och den tyska avgörs under onsdagen. I Tyskland är det Wolfsburg och Freiburg som möts. Och till helgen spelar Manchester City och West Ham engelsk FA-cupfinal på Wembley.

Slutligen till USA, där Sverigebekantingen Christen Press gjorde ett läckert mål i helgen. Det är bara att njuta och imponeras av hur hon vänder och tar emot bollen i samma aktion.

Bilder av 2017 – del 5, EM-kvartsfinaler

Publicerad den 26 januari, 2018 av Johan Rydén

Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då har jag nått fram till mitt sista inlägg med tidigare icke publicerade bilder från fjolårets EM-slutspel. Den här gången handlar det om de bilder jag tog på de två EM-kvartsfinaler som jag såg på plats i Nederländerna, alltså värdnationens 2–0-seger mot Sverige och Englands 1–0-viktoria mot Frankrike.

Det är totalt 144 bilder. Här är de i mosaikform:

Angela Christ och Vanity Lewerissa.

Nederländsk glädje

Lieke Martens

Fara Williams, Alex Greenwood, Karen Carney, Lucy Bronze och Alex Scott.

Lieke Martens

Vivianne Miedema

Laura Georges

Ellen White

Stephanie Houghton

Nederländskt segerjubel

England värmer upp

England firar

Karen Bardsley

Sakina Karchaoui

Stefanie van der Gragt

Carly Telford

Stefanie van der Gragt och Vivianne Miedema.

Kosovare Asllani med bollen.

Izzy Christiansen

Casey Stoney

Shanice van de Sanden

Vivianne Miedema

Marie-Laure Delie och Amandine Henry

Josanne Potter

Sakina Karchaoui, Eugenie Le Sommer och Griedge Mbock Bathy.

Jodie Taylor

Jill Roord

Sverige laddar för kvartsfinal.

Sarah Bouhaddi

Camille Abily

Alex Greenwood

Kadidiatou Diani

Demi Stokes

Anouk Dekker

Caroline Seger och Lisa Dahlkvist

Kika van Es

Nederländsk glädje

Lieke Martens

Jo Potter och Casey Stoney

Stina Blackstenius

Grace Geyoro

Louisa Necib Cadamuro

Anouk Dekker

Jade Moore

Sarah Bouhaddi

Danielle van de Donk och Lieke Martens.

Shanice van de Sanden

Lucy Bronze

England

Jackie Groenen

Nederländerna

Laura Bassett

Sari Van Veenendaal

Kika van Es, Lieke Martens och Jackie Groenen

Jill Roord

Sverige

Jackie Groenen

Jill Scott

Vivianne Miedema och Fridolina Rolfö

Sveriges startelva i EM-kvartsfinalen.

Karen Carney

Sari van Veenendaal

Sverige är utslaget

Lieke Martens

Steph Houghton, Sarah Bouhaddi, Amandine Henry och Laura Georges.

Sisca Folkertsma

Sveriges EM-elva mot Nederländerna

England värmer upp

Toni Duggan

Sandie Toletti

Kika van Es, Sherida Spitse och Sarina Wiegman

Sisca Folkertsma och Liza van der Most.

Orange segerjubel

Eugenie Le Sommer

Camille Abily

Millie Bright

Danielle van de Donk

Kadidiatou Diani

Claire Lavogez och Amandine Henry

Isobel Christiansen

Vivianne Miedema

Kika van Es

Lieke Martens

Esther Staubli

Jill Roord och Anouk Dekker.

Bibiana Steinhaus

Jackie Groenen och Kika van Es

Gaetane Thiney

Kadidiatou Diani

England firar

England

Alex Scott

Jill Roord

Caroline Seger och Lisa Dahlkvist

Vivianne Miedema och Renate Jansen.

Jodie Taylor

Belinda Brem

Eugenie Le Sommer

Stefanie van der Gragt

Sarina Wiegman

Nederländsk glädje

Kika van Es, Jackie Groenen och Sheila van den Bulk.

Jordan Nobbs

Lucy Bronze

Sakina Karchaoui

Lucy Bronze

Lieke Martens och drygt halva den svenska truppen.

Elodie Thomis

Loes Geurts och Pauline Hammarlund.

Fran Kirby

England firar

Lotta Schelin

Lieke Martens, Hanna Folkesson, Emma Berglund och Lotta Schelin

Eugenie Le Sommer

Sherida Spitse

Desiree van Lunteren

Sheila van den Bulk

Vivianne Miedema och Fridolina Rolfö.

Bibiana Steinhaus

Stefanie van der Gragt

Vivianne Miedema

England

England firar

Nederländerna

Shanice van de Sanden

Besviken Nilla Fischer

Elise Bussaglia

Camille Abily med nästa generation

Vivianne Miedema

Renate Jansen

Eugenie Le Sommer

Nederländerna och Sverige

Danielle van de Donk

Kosovare Asllani

Nederländskt segerjubel

De svenska ledarna deppar

Sakina Karchaoui

Jackie Groenen

Frankrike

England

Steph Houghton

Jill Roord och Renate Jansen

Jordan Nobbs

Sverige laddar för kvartsfinal.

Den stora EM-guiden – De vinner

Publicerad den 15 juli, 2017 av Johan Rydén

Svara

Det har blivit dags för den femte och sista delen av Den stora EM-guiden. Det är således dags att avslöja hur guld och silver fördelas i mitt tips. Mina finallag är alltså England och Tyskland.

Innan jag fortsätter vill jag klargöra att procentsiffrorna i guiden vad gäller guld- och medaljchans är bedömda chanser nu, alltså inför mästerskapet. Jag har försökt att hålla isär de bedömningarna och mina tips. Det har exempelvis gjort att min bedömning är att Sverige på förhand har större medaljchans än Norge, mycket beroende på att svenskorna har en på pappret enklare grupp.

För er som har missat de fyra tidigare delarna av guiden finns de här:
* Del 1, lag 13–16
* Del 2, lag 9–12
* Del 3, lagen som åker ut i kvartsfinal
* Del 4, bronsmedaljörerna, plus skytteligan

Nu till de båda lag jag tippat fram till finalen. Medan nästan alla experter nämner Tyskland och Frankrike som de stora guldfavoriterna har England fått smyga med i skymundan. Det känns lite konstigt, eftersom det engelska laget är högklassigt.

Det är dessutom ett lag som har byggts upp under en längre tid och är väl samspelt. Det blev bästa europeiska lag i VM för två år sedan, där man tog bronset efter seger mot just Tyskland i matchen om tredje pris. Där var ju laget dessutom smärtsamt nära en finalplats, ni minns väl att man föll på ett självmål i 92:a minuten mot Japan i semin.

En del av mig vill sticka ut hakan och tippa engelskt guld. Men jag har ju dragit fram Tyskland till finalen, och i stora finaler har ju tyskorna haft en makalös förmåga att vinna. Tyskland har totalt varit i tolv finaler i OS, VM eller EM – och vunnit elva. England har nått två finaler – och förlorat båda.

Därför ser mitt tips ut så här:

Great send off today at @KensingtonRoyal .. always a honour to chat with Prince William! Thank you for your kind words! 😀 #Lionesses pic.twitter.com/1cDLju7IuG

— Steph Houghton MBE (@stephhoughton2) July 13, 2017

2) England
Världsrankning: 5 – har som bäst varit rankat som nummer 4.
Lottning: Grupp D. Spelar enligt följande: 1) Skottland den 19 juli 20.45, 2) Spanien den 23 juli 20.45, 3) Portugal den 27 juli 20.45.
Guldchans: 20 procent
Medaljchans: 60 procent
Tips: Vinner sin grupp, tar sig till final – men där förlorar man mot Tyskland.
Profiler: Stephanie Houghton, Lucy Bronze och Jordan Nobbs.
Trolig startelva: Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Toni Duggan, Jade Moore, Jill Scott, Jordan Nobbs – Francesca Kirby och Jodie Taylor.

Kommentar: England gjorde fiaskoresultat vid EM i Sverige 2013. Laget tog bara en poäng, blev sist i sin grupp – och fick åka hem med svansen mellan benen. Misslyckandet blev slutet på posten för förbundskapten Hope Powell.

Hon ersattes av Mark Sampson, som nu haft nästan fyra år på sig att bygga sitt lag. Han lär känna sig färdig, i varje fall drar jag den slutsatsen ifrån att han tog ut sin EM-trupp redan den 3 april, alltså tre månader innan han behövde och även innan den engelska ligan drog i gång för året.

Den rekordtidiga uttagningen var förstås bra för de uttagna, som kunde känna trygghet under våren. Men det var ju förstås tveksamt för spelare på gång uppåt. De fick ju aldrig chansen.

Here it is: your #Lionesses squad for this summer's @UEFAWomensEURO! 👊 pic.twitter.com/YciJiZL0hS

— Lionesses (@Lionesses) April 3, 2017

England är nu rankat som tredje bästa europeiska lag bakom Tyskland och Frankrike. Och engelskorna skall verkligen ses som första utmanare till de stora favoritnationerna. Under året har förbundskapten Sampson i princip spelat med två olika landslag – och båda har visat klass.

Man har i och för sig förlorat med uddamålet både mot just Tyskland och Frankrike, men man har vunnit med 1–0 borta mot USA…

…och på sistone visat god form genom att rada upp segrar mot Österrike, Schweiz samt Danmark.

Kollar man på truppen skulle jag säga att svagheten finns på målvaktssidan, även om jag fått känslan av att båda alternativen Karen Bardsley och Siobhan Chamberlain är betydligt säkrare nu än de var för några år sedan.

I backlinjen har man många intressanta spelare. Jag tycker ju att England just nu har världens bästa högerback i Lucy Bronze. Hon är duktig defensivt, och dessutom ett offensivt vapen. Lödet i hennes högerdoja går ju inte av för hackor. Framför allt har hon smällt en ett par grymma mål på halvvolley.

Man har även en väldigt bra frisparksskytt i mittbacken Steph Houghton. Hon ställde in siktet under lördagen:

Postage stamp stuff from @stephhoughton2 👌 pic.twitter.com/X0j9c7pJst

— Lionesses (@Lionesses) July 15, 2017

Offensivt kommer garanterat den lilla liraren Jordan Nobbs att ligga bakom mycket. Hon smyger in från kanten och letar efter luckor för att slå precisa genomskärare. Nobbs är en underskattad speluppläggare med härlig speluppfattning och bra känsla i de fasta situationerna. Min uppfattning är att hon redo att få ett brett internationellt genombrott.

https://twitter.com/WoSoComps/status/886563412490235904

Och skulle Nobbs ha en dålig dag kan England alltid kasta in pålitliga Karen Carney, som ju också är en kreativ spelare som utgår från kanten. Centralt är Jill Scott en duktig djupledslöpare.

Längst fram på topp har man fyra heta forwards. Fran Kirby och Jodie Taylor har varit förstavalen under våren, de har också båda varit vassa på att hitta målet. På sistone har dock även Ellen White visat het målform, vilket innebär angenäma problem för förbundskapten Sampson.

Som grädde på moset finns ju även spektakulära Toni Duggan, som blev klar för Barca i förra veckan.

So happy to be joining the biggest club in the world @FCBfemeni #BeBarca 😀😀😀😀 pic.twitter.com/jGSilzR6ne

— Toni Duggan (@toniduggan) July 6, 2017

Jag skriver spektakulära eftersom Duggan är lite av expert på att göra drömmål. Utöver Duggan är alla i det engelska laget hemmabaserade. Att de engelska klubblagen numera erbjuder professionell träning har förstås också hjälp till att lyfta landslaget.

Och i det här mästerskapet kommer England att gå vidare ur gruppspelet. Laget skall slå Skottland och Portugal. Frågan är bara hur långt det bär. Jag tror att engelskorna har bra chans i en kvartsfinal, även om man skulle stöta på Frankrike.

Men mer troligt är att det blir som mitt EM-tips, alltså att England vinner grupp D och slipper fransyskorna i kvarten. Vilket det än blir av Schweiz, Island eller Österrike är det en match England skall vinna. Engelskorna känns även som klara favoriter i semifinalen mot Norge eller Sverige. Men något engelskt guld tror jag alltså inte på. Guldet går nämligen till…

Tyskland

1) Tyskland
Världsrankning: 2 – har som bäst varit rankade som nummer 1.
Lottning: Grupp B. Spelar enligt följande: 1) Sverige den 17 juli 20.45, 2) Italien den 21 juli 20.45, 3) Ryssland den 25 juli 20.45.
Guldchans: 25 procent
Medaljchans: 70 procent
Tips: Tar EM-guld – som alltid.
Profiler: Dzsenifer Marozsan och Sara Däbritz.
Trolig startelva: Almuth Schult – Anna Blässe, Kristin Demann, Babett Peter, Carolin Simon – Sara Däbritz, Linda Dallmann, Lina Magull – Dzsenifer Marozsan – Svenja Huth, Hasret Kayikci.

Kommentar: Tyskland har en fantastisk EM-historia. Efter ett inledande misslyckande 1984 – man missade topp åtta i det första Europamästerskapet – har man dominerat stort. Tyskorna har vunnit åtta guld på de senaste nio EM:en.

Till slutspelet i Sverige 2013 kom man med ett nytt och orutinerat lag. Man inledde också svagt med kryss mot Nederländerna och förlust med Norge, vilket väckte massor av frågetecken. Men till slut stod tyskorna ändå där med guldmedaljerna – som de brukar. Ni minns väl Anja Mittag:s guldmål?

Lagbilden en bit upp i inlägget är för övrigt Tysklands startelva från finalen på Friends Arena för fyra år sedan. Där hade man följande uppställning (4–2–3–1): Nadine Angerer – Leonie Maier, Saskia Bartusiak, Annike Krahn, Jennifer Cramer – Nadine Kessler, Lena Goessling – Lena Lotzen, Dzsenifer Marozsan, Simone Laudehr – Celia Sasic (hette då Okoyino da Mbabi).

Det är inte många spelare från det guldlaget som är kvar fyra år senare. Tyskland har inte bara bytt förbundskapten från stenhårda Silvia Neid till mjukare Steffi Jones, man har också genomfört en närmast total generationsväxling.

Faktum är att man även får klara sig utan stora delar av det gäng som vann OS-guld i fjol. Trion Melanie Behringer, Krahn och Bartusiak har slutat att spela med landslaget. Dessutom har startspelarna Alexandra Popp och Melanie Leupolz fallit bort på grund av skador. Goessling ingår i truppen, men är matchotränad efter att ha missat hela våren till följd av skador.

Även i OS inledde Tyskland för övrigt knackigt, man föll bland annat mot Kanada i gruppspelet. Men återigen reste sig tyskorna och stod till slut där med guldet. Man har helt enkelt en svårslagen vinnarkultur, som gör att man lätt tippar tyskt.

Nu är det långt ifrån självklart med tyskt guld i Nederländerna. Det är fler lag än vanligt som utmanar, och generationsväxlingen har gjort att årets tyska lag alltså är ännu mer oprövat än det som vann 2013.

Tyskland har ändå massor av högklassiga spelare, så många att man ju återigen har ansett sig ha råd att peta Lyonspelaren Pauline Bremer – precis som i OS. Man frågar ju sig vad hon kan ha gjort förbundskaptenerna för ont. För i min värld borde hon vara självklar i den tyska truppen.

Trots få profiler och avsaknad av Bremer tycker jag att nya förbundskaptenen Steffi Jones håller på att skapa något spännande. Hon har lämnat den gamla tyska stilen med fysik och tyngd för att bygga ett lag som spelar på teknik och fart. Spelstilen är ett 4–3–3 där lagkaptenen och storstjärnan Marozsan har en fri roll. Det är just hon som skall bära laget.

Men det finns fler spännande spelare i den preliminära startelvan. I genrepet mot Brasilien hade Jones exempelvis valt ett otroligt offensivt balanserat tremmannamittfält. Det bestod av Sara Däbritz, Linda Dallmann och Lina Magull – tre rätt småväxta spelare som jag snarare ser som forwards än bollvinnare. Det blir spännande att se hur deras arbetsfördelning kommer att se ut.

Här är förresten ett väldigt roligt litet tips till Pia Sundhage på hur man effektivt kan stoppa Magull…

View this post on Instagram

A post shared by Clara Schöne (@claraschoene)

Linda Dallmann är en annan ny bekantskap på mittfältet. Hon har en grym teknik, är en riktig bolltrollare som blir spännande att följa.

Men det saknas alltså en mer utpräglad bollvinnare på det tyska mittfältet. Det är överhuvud taget stora frågetecken för defensiven. Målvakt Almuth Schult blandar och ger. I genrepet mot Brasilien bjöd hon exempelvis på ett väldigt billigt mål.

Det finns även frågetecken för mittförsvaret. Där hade tyskorna problem i fjol, och det känns inte starkare i år. Ändå är jag alltså så tråkig att jag tror att det går som vanligt – att Tyskland ändå vinner.

Jag tror nämligen att tyskornas anfallsspel kommer att vara såpass bra att det kompenserar försvarsbristerna. När det gäller målgörandet är det inte självklart vem det är som skall kliva fram.

Tyskorna gjorde 35 mål i EM-kvalet, Alexandra Popp var bästa målskytt med sina fem fullträffar. Ingen annan gjorde fler än tre mål.

Nu när Popp är skadad är det upp till andra att ta över. Som det har sett ut på våren kommer Steffi Jones satsa mer på kvicka, tekniska och rörliga forwards än på fysiska. Det var exempelvis duon Hasret Kayikci (Freiburg) och Svenja Huth (Potsdam) som startade på topp i genrepet. Lite intressant att Jones valt oprövade Kayikci som blev trea i Frauen-Bundesligas skytteliga på tolv mål före vinnaren Mandy Islacker, som gjorde 19.

Slutligen en liten kommentar till tipsen kring tyskorna. Jag tror att laget vinner grupp B, mycket beroende på att de möter Sverige i första omgången, och svenskorna aldrig brukar vara bra i sina öppningsmatcher.

I kvartsfinal tippar jag en spännande drabbning mot Nederländerna, en match som borde kunna bli rätt målrik. Men både där och i semin mot Spanien tror jag att den tyska vinnarmentaliteten väger tungt. Det gör den även i finalen mot England – och därmed fastnar jag vid ett förutsägbart och allmänt dödstråkigt tips: Tyskland tar guld igen.

Det var min presentation av alla EM-lagen. Vill ni läsa fler genomgångar rekommenderas de som finns i engelska tidningen The Guardian. Den är förstås på engelskal, och där har skribenter från respektive land fått kommentera sitt eget lag i ett kort stycke. Det är mycket läsvärt.

Så här med mindre än 24 timmar till avspark tänkte jag även passa på att dela ut en titel till Island.

Det är ju inte mycket som talar för att laget kommer att vinna någon medalj i EM. Men islänningarna vinner uppladdningen på knockout. Man blir ju närmast rörd när man ser bilderna från när laget i går lämnade flygplatsen Keflavik för att åka till Nederländerna:

Gunnhildur Yrsa Jónsdóttir og stelpurnar á leiðinni á EM! 🙂#dottir #icelandicfootball #WePlayStrong #fotbolti #fotboltinet pic.twitter.com/KBAVljalVj

— Eva Björk (@EvaBjork7) July 14, 2017

Svona var stemningin í Leifsstöð áðan þegar stelpurnar okkar fóru í gegn 🙂#WePlayStrong #dottir #fotbolti #football #fotboltinet #iceland pic.twitter.com/mNUy1drTXR

— Eva Björk (@EvaBjork7) July 14, 2017

Om det finns en risk att det inte blir någor firande efter EM gäller det att passa på innan. Guld till Island i den disciplinen alltså.

Det blir isländskt guld även i disciplinen om från vilket land de mest påkostade och väl genomarbetade reklamkampanjerna med EM-spelare kommer. Har ni inte sett dem är det bara att njuta av de här båda klippen:

Nu är det dags att sätta punkt, och börja ladda för söndagens öppningsmatch mellan Nederländerna och Norge.

Förutsättningarna för den beskrivs här på holländska av Sverigebekanta Kirsten van de Ven. Trots att jag normalt tycker att holländska är ett omöjligt språk förstår man ju vad hon säger i det här inslaget. Eller hur?

Gjorde Marta tidernas mål i söndags?

Publicerad den 28 september, 2016 av Johan Rydén

I kväll rullar den damallsvenska guldstriden vidare. Linköping är i Göteborg för att försöka utöka sin serieledning till fyra poäng. Sett till de båda lagens spelstandard hittills i år bör LFC kunna åka hem till Östergötland med full pott.

Men helt säkert är det förstås inte. Någonstans brukar även de allra mest vältrimmade segermaskinerna gå på en mina. Och det skulle ju både förvåna och imponera om LFC lyckas ta full poäng mot alla andra lag än Rosengård i årets serie.

Har ni förresten tänkt på att det är Östergötland mot Malmö i toppen av både herr- och damallsvenskan. I helgen var det storstjärnan i Malmö som imponerade mest.

Marta

För Martas 2–0-mål mot Kristianstad är ju fullständigt makalöst. Att det är årets mål i damallsvenskan är självklart, men sannolikt är det väl även både årtiondets och kanske till och med tidernas mål i damallsvenskan.

Jag kan i alla fall inte komma på något mer fantastiskt damallsvenskt mål. En gång har ett damallsvenskt mål prisas som årets mål i Sverige alla kategorier, det var 2004:

Men jag ser söndagens mål som betydligt mer spektakulärt än 2004 års höjdarmål.

Det som gör Martas 2–0-mål på Vilans IP så fantastiskt är ju att Kristianstads försvar är samlat. Då skall det inte gå att ta sig igenom på egen hand. Men Marta tar sig igenom, trots att hon har sex utespelare runt sig. Det är så bra gjort så att jag inte finner tillräckligt med superlativ.

Däremot kan jag se det hur många gånger som helst. Hur många som helst.

https://twitter.com/WoSoComps/status/780473029411348480

På söndag kan Asllani och Manchester City bli dubbla mästare. Då väntar nämligen final mot Birmingham i WSL Continental cup.

Apropå England är ju de förresten en av de riktigt stora favoriterna i nästa års EM-slutspel. I och med att de inte var med i OS är det lätt att glömma bort engelskorna i försnacket. Men som jag ser det är de självklara guldkandidater. Medan Tyskland och Frankrike håller på att bygga om sina lag har England kvar den stomme som blev bästa europeiska lag i fjolårets VM.

Engelskorna vann sin EM-kvalgrupp säkert, även om segern inte säkrades förrän i den avslutande omgången. Där vann England gruppfinalen borta mot Belgien med 2–0. Karen Carney:s läckra förarbete till 1–0-målet var riktigt sevärt. Det är skönt fotarbete hon bjuder på:

Mina övriga guldfavoriter i EM är förstås Tyskland och Frankrike. I Tyskland var det gigantmöte i söndags. Wolfsburg vann borta mot Bayern München med 2–1 – ett resultat som bäddar för tronskifte i tysk damfotboll, även om det förstås är jättelång tid kvar av säsongen.

Det är dock Turbine Potsdam som är enda fullpoängare efter tre omgångar av Frauen-Bundesliga. Bakom dem följer fyra lag på sju poäng; Wolfsburg, Essen, Freiburg och Sand. Sistnämnda SC Sand är enda laget som har hållit nollan i alla tre omgångar.

I botten är Leverkusen, Hoffenheim samt nykomlingarna Mönchengladbach fortfarande utan poäng. Den andra nykomlingen, Duisburg, tog sina tre första poäng i helgen. De gjorde det trots att de tvingas klara sig utan förstemålvakten Meike Kämper under resten av säsongen. Den talangfulla 22-åringen drog av korsbandet under senaste landslagssamlingen.

I Frankrike står Lyon, PSG och Montpellier på full poäng och noll insläppta mål efter två omgångar. Sofia Jakobsson, som inte gjort mål i landslaget sedan Skottlandsmatchen i januari, har däremot blivit målskytt i båda Montpelliers matcher hittills. I helgen gjort hon två – en nick och ett skott. Totalt står hon således nu på tre mål. Hon är kanske på gång att hitta formen igen efter ett tungt år?

Jakobsson var enda svenska spelare i den andra omgången. Se hennes båda mål drygt en minut in i klippet nedan. Där får man även en glimt av hur kul Dzsenifer Marozsan och Ada Stolsmo Hegerberg kan få ihop. Under den halvtimme de spelade tillsammans mot Albi fixade de tre riktigt snygga mål. Den showen börjar 3.30 in i klippet:

På landslagsnivå testade Frankrikes nya förbundskapten rejält i de senaste två matcherna. Här är målen från EM-kvalkampen mot Albanien. Jag gillar framför allt förarbetet till Eugenie Le Sommer:s 3–0 och Kheira Hamraoui:s behärskade volley till 4–0:

Just Eugenie Le Sommer och Ada Hegerberg fanns som vanligt även med i toppen EM-kvalets skytteliga. Hegerberg delade segern med Jane Ross och skrällen Harpa Thorsteinsdóttir – alla på tio mål. Le Sommer och Vero Boquete delade fjärdeplatsen på åtta fullträffar.

Bästa svenska målskyttar i EM-kvalet blev Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö på tre mål vardera. Det handlar alltså om två spelare som inte hade en enda spelminut under första halvan av kvalet.

Så slutligen till USA, där det nu är semifinalklart i NWSL. Det blir Washington–Chicago klockan 02.00 natten mot lördag och Portland–Western New York Flash söndag kväll 23.00.

Portland vann till slut grundserien, två poäng före Washington. Det var Portlands första serieseger. Nu är det stjärnspäckade laget min storfavorit till att ta sin andra titel. Skytteligan vanns av Lynn Williams från Western New York Flash. Hon gjorde tio mål och fem assists. Tvåan Kealia Ohai gjorde lika många mål, men hade ett assist färre. Williams segermål går att se här nedan:

Matchguide, Japan–England

Publicerad den 1 juli, 2015 av Johan Rydén

I natt skall vi få fram USA:s finalmotståndare. Vi skall ha fram det lag som kommer till Vancouver som outsider. För trots att Japan är regerande världsmästare känns semifinalen mot England som ett rent utmanarmöte efter USA:s starka insats mot tyskorna.

Här är en matchguide till semifinalen Japan–England:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: 01.00 (17.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt.
Domare: Anne-Marie Keighley, Nya Zeeland.
Odds: 60–40 i japansk favör. Japan är klara favoriter – trots att de faktiskt inte har slagit England någon gång. Men det blir tufft. Det känns som att det kan bli en ny uddamålsseger – kanske först efter förlängning. Säg 2–1.

Tänkbar startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Tänkbar startelva, England: Karen Bardsley – Lucy Bronze, Steph Houghton, Laura Bassett, Claire Rafferty – Jill Scott, Fara Williams, Katie Chapman, Jade Moore, Karen Carney – Jodie Taylor.

På förhand känns den här semifinalen inte lika intressant som USA–Tyskland. Många kallar ju gårdagens gigantmöte för den moraliska finalen. Det gör inte jag. Oavsett vilka som är där spelas finalen natten mot måndag – även den moraliska.

Jag tänker nämligen inte underskatta Japan – eller England. Jag hade ju faktiskt de här båda lagen som fyra och femma i min rankning inför mästerskapet och nu har båda levt upp till de förväntningarna.

Backar vi bandet fyra år var det Sverige som spelade semifinal mot Japan. Det här känns på många sätt som en liknande match. England är precis som Sverige var då ett lag med en stabil defensiv. Dessutom hade man en vass forward, en lite darrig målvakt och bra kvalitet i de fasta situationerna.

Även om Japan alltså får räkna med att bära favoritskapet mot England finns det saker som talar för en jämn match. En sak är att båda lagen har förbundskaptener som är noggranna taktiskt sett.

Varken Japans Norio Sasaki eller Englands Mark Sampson lämnar något åt slumpen. Som exempel kan nämnas att det engelska 2–0-målet mot Kanada – det som Lucy Bronze nickade in – var välplanerat.
England hade nämligen sett att Kanadas kortaste spelare, Allysha Chapman, alltid tar hand om bakre ytan vid inläggsfrisparkar – oavsett vilken motståndarna som löper in där.

Till The Guardian berättar Bronze att en av lagets scouter, Lee Kendall, hade förutspått situationen:

”Lee sa: ‘Luce, gå mot bakre stolpen, hon kommer att markera dig och du är en halvmeter längre än henne.’ … Vi visste att om jag skulle få huvudet på bollen skulle vi ha en bra chans att göra mål.”

Mark Sampson har garanterat sett hur Manon Melis kunde springa igenom det japanska försvaret i matchupptakten i åttondelsfinalen. De klippen lär lika snabba Jodie Taylor få studera inför semin.

Å andra sidan kommer säkert Norio Sasaki också att ha med det hotet i sin plan. Han lägger alltså också otroligt stor vikt vid det taktiska. Japanskorna är ju faktiskt enda laget i VM som har vunnit alla sina matcher. De har dessutom gjort det med uddamålet varje gång.

Visst har man varit i gungning några gånger, men totalt sett har det japanska försvarsspelet känts väldigt stabilt. Man har släppt till väldigt få målchanser. Totalt har de bara släppt till 13 avslut mot eget mål (varav två gått in).

I åttondelen var Japan ett par klasser bättre än Holland och i kvartsfinalen tog de udden ur Australiens snabba omställningsspel. Framför allt har Japan imponerat genom att göra vad som behövs och inte mycket mer.

Offensivt har man långa stunder visat upp det fina passningsspel som vi vant oss vid att de har. Däremot har man inte haft den effektivitet som kommer att krävas i en final mot ett USA som knappt släpper till något bakåt. Yuki Ogimi har inte hittat till 2012 års fantastiska målform utan Japans sju mål har gjorts av sju olika målskyttar. Men det är ju inte för sent att hitta effektiviteten…

Nadeshiko, som Japans lag kallas, är för övrigt vassa på fasta situationer. Man har dels Aya Miyama:s känsliga fötter, dels flera spelare som har väldigt bra tajming i sina löpningar.

Englands Lionesses är alltså också ett lag som är starkt på fasta situationer. Man spelar en fysisk, direkt fotboll och så är laget försvarsstarkt. Trots det har man släppt till 21 avslut mot eget mål – varav fyra har gått in.

Det här är Englands första VM-semifinal i fotboll alla kategorier sedan 1990. På damsidan är det den första överhuvudtaget. Det engelska laget har blivit bättre och bättre de senaste åren. I höstas tyckte jag att de blivit så bra att de kunde räknas som en tänkbar utmanare om VM-guldet.
Men i vår har laget tvingats till en del förändringar till följd av skador, och man reste till Kanada med det högt satta målet att inspirera sin nation. Under VM har man sakta men säkert fått bitarna att falla på plats, och möjligen har en del engelsmän inspirerats av tjejernas insats.

Och till Englands fördel talar att man faktiskt har tre raka matcher utan förlust mot Japan. Två av matcherna är hyfsat färska. England vann i VM 2011 och man kryssade i en träningsmatch för två år sedan. Det tredje mötet jag har hittat är från VM 2007 – då blev det 2-2.

Japan har en fysisk fördel av att laget har kunnat stanna kvar i Edmonton efter kvartsfinalen, medan England har rest runt mest av alla på sistone.

Något som inte har någon betydelse för matchutgången, men som jag retat mig på är hur Mark Sampson har tagit till överord efter de senaste segrarna. Han har brett på något vansinnigt med hur fantastiskt allt och alla kring det engelska laget är. Det känns överflödigt. För när något är fantastiskt behöver man sällan berätta det – folk ser det med egna ögon. Skulle England ta sig till final i natt inser de flesta av oss att det skulle vara en fantastiskt bra prestation.

VM 2015: Lag 5–6, Medaljkandidater

Publicerad den 31 maj, 2015 av Johan Rydén

Det är mindre än en vecka till VM-premiären och jag närmar mig de fyra riktiga guldkandidaterna i min genomgång av alla lag i årets VM-slutspel.

Det här är det femte inlägget, och det andra med de fem lag som jag anser höra hemma under rubriken medaljkandidater – alltså lag som knappast kommer att vinna, men som har chansen att ta sig upp på pallen.

Har du missat något av de fyra första inläggen i genomgången hittar du dem här:
* Lag 18–24, Blåbärsnationerna.
* Lag 14–17, Slutspelskandidater.
* Lag 10–13, Slutspelskandidater.
* Lag 7–9, Medaljkandidater.

5) England
Världsrankning: 6 – landets högsta rankning någonsin.

England har historien mot sig. Laget har aldrig tagit sig längre än till kvartsfinal i ett VM-slutspel. Det har man inte i OS heller, fast det beror delvis på att England har aldrig fått vara med. Däremot spelade man med engelsk stomme som Storbritannien senast i London-OS – och åkte ut i kvartsfinal.

Till nästa års OS kommer dock inte Storbritannien att ställa upp. England ingår alltså inte i det europeiska OS-kvalet, vilket är en fördel för Sverige.

Historien till trots, vi kan vara framme vid det år då England får till det i ett världsomspännande mästerskap. Under förbundskapten Mark Sampson gjorde man ett mycket starkt 2014, där engelskorna kanske var det lag som tog störst steg framåt. Vi minns väl bland annat hur de krossade vårt landslag med 4–0 i augusti i fjol.

Även om man inte mött något av världens fem högst rankade lag i år har man inlett även året med stabilitet. Det blev exempelvis seger i Cypern cup efter finalseger mot Kanada med 1–0.

Dock fick Kanada som bekant revansch i genrepet häromdagen. Ett klipp därifrån finns nedan.

I årets VM har Lionesses, som det engelska landslaget kallas, fått en utmärkt lottning. Man möter Frankrike, Mexiko och Colombia i gruppen. Där blir man sämst tvåa. Skulle det bli favoritsegrar i alla grupper hamnar Frankrike, USA och Tyskland på samma halva i slutspelsträdet. Och England på den andra. Då skulle lejonhonorna få en gyllene chans att nå sin första VM-semifinal.

Den trupp Sampson har tagit ut är stark, dock utan riktiga superstjärnor. Frågetecknet finns på målvaktssidan. Jag tycker att de engelska målvakterna har vacklat i mästerskapen. I början av året tyckte jag det lutade åt att man skulle ge Siobhan Chamberlain förtroendet. Nu kanske valet ändå faller på rutinerade Karen Bardsley.

Backlinjen ser stabil ut med en god blandning av gammalt och nytt. På mittfältet är jag förtjust i spelskickliga Jordan Nobbs, som är en kreativ spelare. Lite oväntat var Nobbs dock bänkad i genrepet. Är hon tillbaka till premiären? Kreativ är även den ofta skadedrabbade, men enormt rutinerade kantspelaren Karen Carney. På den andra kanten är det troligt att forwarden Toni Duggan får chansen, eller väljer man att låta snabba Eniola Aluko storma fram till höger?

Duggans namn får för övrigt alltid mig att tänka på det drömmål som släckte Chelseas gulddrömmar i WSL i fjol:

Som forwards valde Sampson rutinerade duon Lianne Sanderson och Ellen White i genrepet. Sanderson är tillbaka från sin landslagsbojkott. Hösten 2010 förklarade starka Sanderson att hon vägrade att spela under den förra förbundskaptenen, Hope Powell. Sedan Sampson tagit över är Sanderson återigen tillgänglig för Lionesses – något som bör kunna bli ett lyft.

Jag tror att Sampson kommer att ge mycket speltid till den före detta Göteborgsforwarden Jodie Taylor – kanske kan hon lyfta både laget och sig själv i sin mästerskapsdebut. Taylor har visat grym målform i landslaget det senaste året. England har spelat ett par EM-finaler, i år kan det alltså äntligen även vara dags för VM-succé.

6) Kanada
Världsrankning: 8 – har som bäst varit rankat som nummer 7.

Att placera Kanada så här högt är på många sätt en chansning. Den bygger på teorin att kanadensiskorna kommer att lyfta genom ett massivt hemmastöd. Nu är det ju så att hemmaplan också kan innebära tung press. Men känslan är att Kanadas fysiskt tunga lag kommer att orka springa ännu mer och tackla ännu hårdare inför fullsatta läktare.

Kanada är ett mycket svårspelat och målsnålt lag. Kollar man deras landskamper för i år är det jämna historier. På de senaste sju matcherna har det blivit totalt sju mål – Kanada har gjort fem av dem. Senast, i genrepet mot England, blev det 1–0:

Den spelare som kommer att bära landets tryck på sina axlar är Christine Sinclair. 2012 tyckte jag att hon var världens bästa spelare. Då gjorde hon sex mål och bar fram Kanada till OS-brons i London.
Men sedan dess har hennes målskytte bedarrat. Hon gjorde fyra mål under 2013 och i fjol satte hon bara ett landslagsmål på elva kamper.

Till arrangörslandets stora lycka har hon varit vassare i år och gjort fem mål hittills. Det innebär att Sinclair totalt står på 153 landslagsmål på 223 landskamper – en fantastisk prestation. Det ger ett snitt på 0,69 mål per match, klart bättre än exempelvis Lotta Schelin som har gjort 80 på 150 – vilket ger 0,53 som snitt.

Utöver Sinclair har Kanada riktigt tre duktiga målvakter i Erin McLeod, Stephanie Labbé och Karina LeBlanc. Sett till genrepet får den spänstiga före detta Dalsjöforsmålvakten McLeod förtroendet i VM. Men även Labbé och LeBlanc håller hög klass. Sådan bredd har man inte på någon annan position, men det finns mycket vilja och löpstyrka i laget. Fysiskt sett kommer man inte att vika ner sig.

Stephanie Labbé

En viktig spelare de senaste åren har varit kreativa Diana Matheson. Hon är nyligen tillbaka från korsbandsskada och det finns ett frågetecken för formen. Mathesons kreativitet behövs för att avlasta Sinclair i speluppbyggnaden. Defensivt på mittfältet är fysiskt starka Desiree Scott otroligt viktig, hon är en av världens allra bästa bollvinnare.

I OS för tre år sedan valde coach John Herdman att dra tillbaka Sinclair något och låta Melissa Tancredi och Jonelle Filigno göra det defensiva jobbet åt superstjärnan. Jag gissar att det kan bli en liknande lösning nu, fast kanske att det istället blir Adriana Leon som backar upp Sinclair och Tancredi.

Kanadas lottning är utmärkt. Man har hamnat i grupp A, som man skall ta sig vidare ur – och helst vinna. Motståndare där är Kina, Nya Zeeland och Holland. Mötet Kanada–Nya Zeeland har för övrigt förutsättningar att bli VM:s allra mest fysiska drabbning.

Gruppvinnaren ställs mot en grupptrea i åttondelsfinal och sannolikt mot Norge/England i kvartsfinal. Vinner Kanada sin grupp har de alltså en klart rimlig chans att ta sig till semifinal.

Grupptvåan spelar åttondel mot tvåan i grupp C, vilket skulle kunna bli Schweiz. Eventuell kvartsfinal går mot segraren i Sveriges grupp, alltså sannolikt USA. Den vägen känns betydligt svårare, så Kanada gör nog bäst i att vinna sin grupp. Gör man det kan hemmapubliken och Sinclair lyfta laget riktigt långt.

Befria Asllani från kantrollen

Publicerad den 30 maj, 2015 av Johan Rydén

Svara

Nu har den svenska startelvan till VM-genrepet mot Holland kommit. Det är de elva väntade spelarna, men personligen tycker jag att Pia Sundhage gör ett misstag i uppställningen.

Jag tycker ju nämligen inte att Kosovare Asllani är någon yttermittfältare, det tycker hon inte själv heller och hon brukar vantrivas i den positionen. Enligt mitt sätt att se det borde Sundhage byta plats på Asllani och Sofia Jakobsson. Det är möjligt att jag har en annan syn på saken om ett par timmar, men på förhand känns det som slöseri med talang att placera Asllani på kanten. Känslan är att om man inte använder PSG-stjärnan som forward är det bättre att spela någon annan.

I övrigt är det självklart fokus på hur försvarsspelet funkar. Tydligen har det ju tränats försvarsspel under hela veckan. Holland är ett lag med stark offensiv, men med brister i defensiven. Spelare som Lieke Martens, Manon Melis och Vivianne Miedema får inte ges några större utrymmen. När det gäller det holländska laget är jag personligen mest spänd på hur trion används.

Den stora defensiva uppgiften för det svenska mittfältet lär bli att få bort djupledsbollarna mot Melis. Där blir det spännande att se hur Lisa Dahlkvist ser ut. Kan hon nå 2011 års VM-form ökar de svenska medaljmöjligheterna väsentligt.

Här är hela den svenska elvan: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Asllani, Dahlkvist, Caroline Seger, Therese Sjögran – Jakobsson och Lotta Schelin.

Sveriges match börjar ju 22.00 och sänds av TV12. Sändningen drar igång redan en halvtimme tidigare.

Det svenska genrepet är inte det enda i dag. 22.30 spelar USA mot Sydkorea. Den matchen skall gå att se på den här länken.

Och redan tidigt i morse vann Kanada sitt genrep mot England med 1–0 efter att Sophie Schmidt avgjort med ett läckert skott i krysset. Av klippet att döma gjorde Kanada en imponerande insats. Värdnationen har varit väldigt stabila i defensiven under hela året. Kanske att hemmapubliken kan få Kanada att lyfta under mästerskapet:

Kanadas startelva: Erin McLeod – Josée Bélanger, Kadeisha Buchanan, Lauren Sesselmann, Allysha Chapman – Ashley Lawrence, Desiree Scott, Sophie Schmidt – Adriana Leon, Christine Sinclair och Melissa Tancredi.

Englands startelva: Karen Bardsley – Lucy Bronze, Steph Houghton, Casey Stoney, Claire Rafferty – Toni Duggan, Jill Scott, Katie Chapman, Karen Carney – Lianne Sanderson och Ellen White.

Slutligen gjordes nyligen ett udda test av det norska landslaget, eller i varje fall ett test av tre av spelarna…

Stensland, Gill, Davey och Asante petade från VM

Publicerad den 13 maj, 2015 av Johan Rydén

Utöver Sveriges trupp har även England, Australien och Norge presenterat sina VM-trupper de senaste dagarna.

I alla tre länder noteras att namnkunniga spelare med Sverigekoppling lämnar hemma. I England saknas Rosengårds Anita Asante, i Norge saknas den före detta Göteborgsmittfältaren Ingvild Stensland och hos Australien fanns det inte plats för de båda före detta Linköpingsspelarna Brianna Davey och Kate Gill.

30-åriga Gill, som ju även har spelat för AIK, Sunnanå och Malmö, är Australiens främsta målskytt någonsin. Hon missade VM 2011 på grund av en knäskada. Nu petas hon i sista stund – och hon är inte nöjd. Till hemsidan Football West säger hon:

”Jag är lyckligt lottad som haft möjligheten att spela för The Matildas i nästan tolv år. Jag har drömt om att få ett sagoslut. Jag har drömt om att vinna VM med The Matildas och det här skulle vara sista chansen för mig. Nu får jag inte chansen och det är väldigt svårt att acceptera.”

Här förklarar Australiens förbundskapten Alen Stajcic varför inte Gill är med i Australiens trupp. Den ser för övrigt ut så här:

Målvakter:
1. Lydia Williams (Washington Spirit, USA), 18. Melissa Barbieri (Adelaide United) och 21. Mackenzie Arnold (Perth Glory).

Backar:
4. Clare Polkinghorne, 5. Laura Alleway och 8. Elise Kellond-Knight (Brisbane Roar), 6. Servet Uzunlar (Sydney FC), 7. Stephanie Catley (Melbourne Victory), (

Mittfältare:
3. Ashleigh Sykes (Canberra United), 10. Emily van Egmond (Newcastle Jets), 12. Leena Khamis, 15. Teresa Polias och 22. Nicola Bolger (Sydney FC), 13. Tameka Butt, 16. Hayley Raso och 19. Katrina Gorry (Brisbane Roar), 14. Alanna Kennedy (Perth Glory).

Forwards:
2. Larissa Crummer (Brisbane Roar), 9. Caitlin Foord och 20. Samantha Kerr (Perth Glory), 11. Lisa De Vanna (Melbourne Victory), 17. Kyah Simon (Sydney FC) och 23. Michelle Heyman (Canberra United).

Ingvild Stensland

I Norge gjorde förbundskapten Even Pellerud bedömningen att det inte var värt att chansa med att ta ut ordinarie lagkaptenen Ingvild Stensland i truppen. Frisk och vältränad att hon varit självskriven i truppen, men Stensland är inte tillbaka i spel efter sin korsbandsoperation ännu och Pellerud brukar inte chansa.

Faktum är att han tagit ut en mycket stark och rutinerad trupp. Genomsnittsåldern är faktiskt högre än i Sveriges trupp. Det hindrar inte att Norge trots allt har fler 90-talister i sin 23-mannatrupp.

Pellerud gör precis det som inte Pia Sundhage vågade – han tar ut en 96:a som tredjemålvakt. Faktum är att den norska truppen känns väldigt välbalanserad. Därmed håller inte den norska VM-låten tillnärmelsevis samma klass som den svenska. Fast det är ju inte det viktigaste…

Norge blir definitivt att räkna med i Kanada. Tillsammans med England ser jag norskorna som hetaste utmanarna till de fyra stora; Tyskland, USA, Japan och Frankrike. Här är den norska truppen i sin helhet:

Målvakter:
1. Ingrid Hjelmseth och 23. Cecilie Fiskerstrand (Stabaek) samt 12. Silje Vesterbekkmo (Röa)

Backar:
2. Maria Thorisdottir (Klepp), 3. Marita Skammelsrud Lund, 13. Ingrid Moe Wold och 15. Marit Sandvei (LSK Kvinner), 6. Maren Mjelde (Avaldsnes), 7. Trine Rönning (Stabaek) och 11. Nora Holstad Berge (Bayern München, Tyskland).

Mittfältare:
8. Solveig Gulbrandsen (Kolbotn), 14. Gry Tofte Ims (Klepp), 17. Lene Mykjåland och 20. Emilie Bosshard Haavi (LSK Kvinner), 18. Ingrid Schjelderup (Stabaek) och 19. Kristine Minde (Linköping, Sverige).

Forwards:
4. Melissa Bjånesöy (Stabaek), 5. Lisa-Marie Karlseng Utland (Trondheims Örn), 9. Isabell Herlovsen (LSK Kvinner), 10. Caroline Graham Hansen* (Wolfsburg, Tyskland), 16. Elise Thorsnes (Avaldsnes), 21. Ada Stolsmo Hegerberg (Lyon) och 22. Hege Hansen (Klepp).

Reserv:
Eline Johansen (Röa)

* Tillagt i efterhand: Graham Hansen missar VM till följd av skada. Hon ersätts av Anja Sønstevold (LSK Kvinner).

Anita Asante

Så till England där alltså Rosengårds Anita Asante lämnas utanför truppen. Jag förstår hur förbundskapten Mark Sampson tänker där. Asante är oftast väldigt bra, men hon bjuder nästan alltid på någon eller några indianare – och sådana är dyra på högsta internationella nivån.

Känslan är alltså annars att Sampson har något bra på gång. England har tidigare oftast fallit bort ur världsmästerskapen när det börjat dra ihop sig till spel om medaljerna. Men kanske att det kan vara dags för engelskorna att ta nästa steg den här gången.

Det är i alla fall högst möjligt att vi får en åttondelsfinal mellan England och Norge – vilket skulle vara en 50-50-match. Vinnaren där ställs sannolikt mot segraren i grupp A i kvartsfinal, den gruppen innehåller Kanada, Kina, Holland och Nya Zeeland. Såväl England som Norge har alltså ganska goda möjligheter att ta sig till semifinal.

Reaktioner från den engelska truppresentationen ser du här:

Och här är hela truppen:

Målvakter:
Karen Bardsley (Manchester City), Siobhan Chamberlain (Arsenal) och Carly Telford (Notts County).

Backar:
Alex Scott och Casey Stoney (Arsenal), Laura Bassett och Alex Greenwood (Notts County), Lucy Bronze och Stephanie Houghton (Manchester City) och Claire Rafferty (Chelsea).

Mittfältare:
Jill Scott och Jade Moore (Birmingham City), Katie Chapman (Chelsea), Jordan Nobbs (Arsenal), Jo Potter (Birmingham City) och Fara Williams (Liverpool).

Forwards:
Eniola Aluko (Chelsea), Karen Carney (Birmingham City), Toni Duggan (Manchester City), Fran Kirby (Reading), Lianne Sanderson (Arsenal), Jodie Taylor (Portland Thorns, USA) och Ellen White (Notts County).

Nadine Angerer

Slutligen konstateras att den tyska stormålvakten Nadine Angerer idag har meddelat att hon slutar efter den här säsongen. VM blir alltså hennes avskedsföreställning i landslaget. På klubbnivå blir det ytterligare några månader i NWSL för henne innan karriären är helt över. Angerer har ju tidigare visat sig vara bäst när det gäller. Får hon kanske avsluta landslagskarriären med ytterligare ett VM-guld?

Kim Little var bäst i världen 2014

Publicerad den 27 december, 2014 av Johan Rydén

Fotbollskanalen har i dag korat Nadine Kessler till världens bästa spelare 2014. Sannolikt kommer Wolfsburgs lagkapten även att tilldelas Ballon d’Or.

Jag tycker att valet i grunden är utmärkt – Kessler är definitivt värd alla hyllningar. Hon är en bra närkampsspelare, har fin speluppfattning, ett bra passningsspel – både långt och kort, fyller gärna på med djupledslöpningar och har ett huvudspel av yttersta världsklass. Hon är helt enkelt grymt mångsidig och fixar allt det man kan önska sig av en central mittfältare.

Men för mig är hon ”bara” tvåa 2014. Jag valde nämligen att se över året som helhet, och Kessler har faktiskt missat hela höstsäsongen till följd av skada. Mitt val föll i stället på Seattles skotska stjärna Kim Little.

Jag hade sett Little dominera under NWSL-säsongen och jag övertygades helt om hennes storhet när jag såg henne på Gamla Ullevi den 17 september. Hon rörde sig smart och gjorde något bra av bollen varenda gång hon hade den.

Dessutom lade hon ner ett mycket tyngre defensivt jobb än man är van att se skyttedrottningar av världsklass göra. Jag minns att jag tänkte att ”tur att hon inte har någon avlastning utan måste göra allt själv” och ”med henne i vårt svenska landslag hade vi varit bäst i världen”.

Just att hon kommer från Skottland – ett land som är långt ifrån de stora titlarna – och inte får chansen att visa upp sig i de stora mästerskapen gör att Little lätt glöms bort när listor över världens bästa spelare skall sammanställas.

Hon är kanske inte lika komplett som Kessler, men å andra sidan gör skotskan fler poäng och har en mer ögonfägnad bollbehandling. Kolla bara klippet nedan. Little är som bäst när hon får spela i tio-rollen och utmana motståndarnas backlinje.

Jag såg henne tidigare mer som en framspelare och anfallsuppbyggare än avslutare. Men gör man 16 mål i världens mest målsnåla liga är man självklart även en avslutare av yttersta världsklass.

Kim Little toppar alltså min lista över världens 20 bästa spelare 2014. Hon toppar både min första och min uppdaterade lista.

Som jag berättat i ett tidigare inlägg ingick jag alltså i den jury som tog ut Fotbollskanalens lista över världens 20 bästa spelare. Där skickade jag in min lista bara drygt ett dygn efter att jag fått uppgiften. Det blev alltså inte så mycket tid till eftertanke.

Nu har jag haft ytterligare tre veckor att fundera, och det har blivit en del omkastningar på min topplista. Marta:s uppvisning mot USA lyfte henne upp på tio i topp. Andra spelare som avancerat är Ramona Bachmann, Louisa Necib och Carli Lloyd, medan Lauren Holiday, Abby Wambach, Hope Solo och Nahomi Kawasumi tappat mark.

Bachmann hade jag utanför listan för tre veckor sedan. Det byggde på att hon gjort mindre avtryck i poängligorna den här säsongen. Men allt är ju inte statistik och när jag tänkt efter har Bachmann varit för bra för att stå utanför topp 20.

Som synes är det flera amerikanskor som tappat mark. Men efter att ha följt USA i Brasilien och dessutom närgranskat deras landslagsår som helhet känns det motiverat att hålla tillbaka amerikanskorna något.
Listan innehöll ändå till slut fyra amerikanskor, tre tyskor, tre fransyskor, två schweiziskor, två japanskor och en spelare vardera från Skottland, Brasilien, Costa Rica, Spanien, Sverige och Wales.

Det är en klar majoritet av forwards och offensiva mittfältare. De defensiva spelarna är oftast minst lika viktiga för sina lag, men de är tyvärr svårare att få med på sådana här listor. Därför är det roligt att en målvakt som Nadine Angerer vann Ballon d’Or i fjol och att en tvåvägsspelare som Kessler kan göra det i år.

För svensk del platsade bara Nilla Fischer på listan. Jag tycker att en på topp tio, två på topp 25 och tre på topp 40 känns som en rimlig utdelning ett år där Sverige har gjort svaga resultat mot kollegorna i världsrankingens toppskikt. Lag som England och Kanada som är jämnbra med oss har sina bästa spelare utanför själva listan i den grupp som lägger beslag på placeringarna 25–42.

Här är min uppdaterade lista över världens 20 :

1) Kim Little, mf/fw, Skottland/Arsenal/Seattle Reign
2) Nadine Kessler, mf, Tyskland/Wolfsburg
3) Gaetane Thiney, mf/fw, Frankrike/Juvisy
4) Lauren Holiday, mf/fw, USA/Kansas City
5) Anja Mittag, fw, Tyskland/Rosengård
6) Marta Vieira da Silva, mf/fw, Brasilien/Tyresö/Rosengård
7) Shirley Cruz, mf, Costa Rica/PSG
8) Veronica Boquete, mf/fw, Spanien/Tyresö/Portland Thorns/FFC Frankfurt
9) Nilla Fischer, mb, Sverige/Wolfsburg
10) Carli Lloyd, mf, USA/WNY Flash
11) Louisa Necib, mf, Frankrike/Lyon
12) Lara Dickenmann, yb/ymf, Schweiz/Lyon
13) Jessica Fishlock, mf, Wales/Melbourne Victory/Seattle Reign/FFC Frankfurt
14) Christen Press, fw/ymf, USA/Tyresö/Chicago Red Stars
15) Ramona Bachmann, mf/fw, Schweiz/Rosengård
16) Aya Miyama, mf, Japan/Okayama Yunogo Belle
17) Abby Wambach, fw, USA/WNY Flash
18) Eugenie Le Sommer, fw/ymf, Frankrike/Lyon
19) Martina Müller, fw, Tyskland/Wolfsburg
20) Nahomi Kawasumi, ymf, Japan/Seattle Reign/Inac Kobe Leonessa

Vi föll på mållinjen
Hope Solo, mv, USA/Seattle Reign
Lotta Schelin, fw, Sverige/Lyon
Vivianne Miedema, fw, Holland/Heerenveen/Bayern München
Christie Rampone, mb, USA/Sky Blue

Vi var också aktuella
Alyssa Naeher, Becky Sauerbrunn, Katrina Gorry, Ada Stolsmo Hegerberg, Maren Mjelde, Caroline Seger, Cristiane, Andressa Alves, Wendie Renard, Lisa Evans, Asisat Oshoala, Nadine Angerer, Alexandra Popp, Lena Goessling, Celia Sasic, Kerstin Garefrekes, Karen Carney och Diana Matheson.

Hur såg då den lista ut som jag lämnade till Fotbollskanalen? Jo, så här: 1) Kim Little, 2) Lauren Holiday, 3) Nadine Kessler, 4) Gaetane Thiney, 5) Anja Mittag, 6) Shirley Cruz, 7) Veronica Boquete, 8) Nahomi Kawasumi, 9) Abby Wambach, 10) Nilla Fischer, 11) Hope Solo, 12) Lara Dickenmann, 13) Louisa Necib, 14) Jessica Fishlock, 15) Christen Press, 16) Aya Miyama, 17) Marta Vieira da Silva, 18) Eugenie Le Sommer, 19) Martina Müller, 20) Carli Lloyd. Föll på mållinjen gjorde: Lotta Schelin, Vivianne Miedema och Christie Rampone.

Självklart välkomnas synpunkter på de här listorna och jag välkomnar också att ni skickar in era egna listor. Det här att ranka fotbollsspelare är ju en rolig lek. Eller hur?

2014 års utmärkelser

Publicerad den 27 december, 2014 av Johan Rydén

Det tredje och sista inlägget från underlaget till rankningen av världens 20 bästa spelare 2014 innehåller en mängd utmärkelser och allstarlag.

Jag har uppdaterat och bland annat lagt till priset till bästa spelaren i Concacaf som tilldelas Abby Wambach. Det priset fick hon som en tidig julklapp den 23 december. Wambach vann närmast före Shirley Cruz Trana.

Nominerade till Ballon d’Or 2014

Finalister:
Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård
Abby Wambach, USA/WNY Flash
Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg

Platserna 4–10
Nadine Angerer, Tyskland/Portland Thorns/Brisbane Roar
Veronica Boquete, Spanien/Tyresö/Portland Thorns/FFC Frankfurt
Nilla Fischer, Sverige/Wolfsburg
Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign
Aya Miyama, Japan/Okayama Yunogo Belle
Louisa Necib, Frankrike/Lyon
Lotta Schelin, Sverige/Lyon

Nadine Kessler

Best Women’s Player in Europe 2013/14

1) Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg
2) Nadine Angerer, Tyskland/Portland Thorns/Brisbane Roar
3) Nilla Fischer, Sverige/Wolfsburg
4) Lena Goessling, Tyskland/Wolfsburg
5) Verónica Boquete, Spanien/Tyresö/Portland Thorns/FFC Frankfurt och Lotta Schelin, Sverige/Lyon
7) Marta Vieira da Silva, Brasilien/Tyresö/Rosengård, Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg och Caroline Seger, Sverige/Tyresö/PSG
10) Christen Press, USA/Tyresö/Chicago Red Stars
11) Lena Lotzen, Tyskland/Bayern München
12) Melanie Behringer, Tyskland/Frankfurt/Bayern München, Karen Carney, England/Birmingham, Louisa Necib, Frankrike/Lyon och Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård
16) Kim Little, Skottland/Arsenal/Seattle Reign, Anja Mittag, Tyskland/Rosengård, Wendie Renard, Frankrike/Lyon och Julia Simic, Tyskland/Potsdam
20) Patrizia Panico, Italien/Torres

Bästa spelare i Asien 2014
Katrina Gorry, Australien/Kansas City/Brisband Roar

Övriga nominerade:
Aya Miyama, Japan/Okayama Yonugo Belle
Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign

Aya Miyama

Bästa spelare (MVP) i Asiatiska mästerskapen 2014
Aya Miyama, Japan/Okayama Yonugo Belle

Bästa spelare i Afrika, Caf Awards
Nominerade:
Annette Ngo Ndom, Kamerun/Amazon Grimstad
Asisat Oshoala, Nigeria/River Angels
Desire Oparanozie, Nigeria/Guingamp

Bästa spelare i Afrikanska mästerskapen 2014
Asisat Oshoala, Nigeria/River Angels

Bästa spelare i D1 Feminine 2013/14
Gaetane Thiney, Juvisy

Övriga nominerade
Camille Abily, Frankrike/Lyon
Lotta Schelin, Sverige/Lyon

Bästa spelare, Tyskland 2013/14 (Fussballerin des Jahres)
Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg

Concacaf, Female player of the year

1) Abby Wambach, USA/WNY Flash
2) Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG
3) Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United

Hope Solo

VM-kval, Concacaf, allstarlag

Hope Solo, USA/Seattle Reign
Diana Sáenz, Costa Rica/University of Southern Florida
Christie Rampone, USA/Sky Blue
Whitney Engen, USA/WNY Flash
Meghan Klingenberg, USA/Houston Dash
Kennya Cordner, Trinidad och Tobago/Seattle Sounders
Carli Lloyd, USA/WNY Flash
Shirley Cruz Trana, Costa Rica/PSG
Christen Press, USA/Chicago Red Stars
Abby Wambach, USA/WNY Flash
Charlyn Corral, Mexiko/Merilappi United

USA:s bästa spelare 2014. Pris utdelat av US Soccer

Lauren Holiday

Övriga nominerade:
Sydney Leroux
Carli Lloyd
Christen Press
Abby Wambach

Bästa spelare (MVP) i USA:s liga NWSL

Kim Little, Seattle Reign/Skottland

Nahomi Kawasumi

Allstarlag i NWSL 2014

Alyssa Naeher, USA/Boston – årets målvakt
Kendall Fletcher, USA/Seattle Reign
Ali Krieger, USA/Washington
Christie Rampone, USA/Sky Blue
Becky Sauerbrunn, USA/Kansas City – årets back
Veronica Boquete, Spanien/Portland
Jessica Fishlock, Wales/Melbourne Victory/Seattle Reign/FFC Frankfurt
Kim Little, Skottland/Seattle Reign
Lauren Holiday, USA/Kansas City
Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign
Amy Rodriguez, USA/Kansas City

Sveriges bästa spelare 2014 – Diamantbollen

Lotta Schelin

Damallsvenskans bästa spelare 2014

Anja Mittag

Allstarlag i damallsvenskan 2014

Stephanie Labbé, Kanada/Kif Örebro
Ali Riley, Nya Zeeland/Rosengård
Anita Asante, England/Rosengård
Emma Berglund, Sverige/Umeå
Faith Ikidi, Nigeria/Piteå IF
Ramona Bachmann, Schweiz/Rosengård
Sara Björk Gunnarsdóttir, Island/Rosengård
Pernille Harder, Danmark/Linköpings FC
Lieke Martens, Holland/Göteborg FC
Anja Mittag, Tyskland/Rosengård – årets spelare
Manon Melis, Holland/Göteborg FC.

MVP i Nadeshiko League 2014

Michi Goto, Japan/Urawa Reds

Allstarlag i Nadeshiko League 2014

Miho Fukumoto, Japan/Yunogo Belle
Azusa Iwashimizu, Japan/NTV Beleza
Shiho Kohata, Japan/Urawa Reds
Ruka Norimatsu, Japan/Urawa Reds – även årets nykomling
Saori Ariyoshi, Japan/NTV Beleza
Mizuho Sakaguchi, Japan/NTV Beleza
Aya Miyama, Japan/Yunogo Belle
Hikaru Naomoto, Japan/Urawa Reds
Megumi Kamionobe, Japan/Niigata
Yuika Sugasawa, Japan/Chiba
Megumi Takase, Japan/Inac Kobe Leonessa

Bästa spelaren i Kanada 2014
Omröstning:

1) Christine Sinclair, Portland Thorns
2) Erin McLeod, Houston Dash
3) Sophie Schmidt, Sky Blue

Players Player of the Year, engelska WSL

Ji So Yun, Sydkorea/Chelsea LFC

2014 års assistligor

Publicerad den 26 december, 2014 av Johan Rydén

Det förra inlägget innehöll en mängd internationella skytteligor. Nu är det dags för assistligor. Sådana har inte varit lika lätta att hitta, men här är ett gäng av årets mer intressanta:

VM-kvalet, Europa 2013/14

16 assist
Louisa Necib, Frankrike/Lyon
13 assist
Lara Dickenmann, Schweiz/Lyon
12 assist
Dzsenifer Marozsan, Tyskland/Frankfurt
11 assist
Fatmire Alushi, Tyskland/Frankfurt/PSG
9 assist
Hayley Lauder, Skottland/Vittsjö
Kim Little, Skottland/Arsenal/Seattle Reign
8 assist
Caroline Graham Hansen, Norge/Wolfsburg
7 assist
Anja Mittag, Tyskland/Rosengård
Lisa Evans, Skottland/Potsdam
Lyudmila Pekur, Ukraina/Ryazan
Lieke Martens, Holland/Göteborg

Karen Carney

Champions League 2013/14, assistliga

7 assist
Karen Carney, England/Birmingham
6 assist
Lisa Evans, Skottland/Potsdam
Nadine Kessler, Tyskland/Wolfsburg
Christen Press, USA/Tyresö
5 assist
Kim Little, Skottland/Arsenal
Verena Faisst, Tyskland/Wolfsburg

Champions League 2014/15, assistliga

6 assist
Lotta Schelin, Sverige/Lyon
4 assist
Dzsenifer Marozsan, Tyskland/Frankfurt
3 assist
Pernille Harder, Danmark/Linköping
Frederikke Thögersen, Danmark/Fortuna Hjörring
Nikki Watts, England/Bristol Academy

D1 Feminine 2013/14, assistliga

12 assist
Louisa Necib, Frankrike/Lyon
10 assist
Gaetane Thiney, Frankrike/Juvisy
Sandrine Soubeyrand, Frankrike/Juvisy
9 assist
Lara Dickenmann, Schweiz/Lyon
Kenza Dali, Frankrike/PSG

Manon Melis

Damallsvenskan 2014, assistliga

11 assist
Anja Mittag, Tyskland/Rosengård
Manon Melis, Holland/Göteborg
8 assist
Therese Sjögran, Sverige/Rosengård
6 assist
Ali Riley, Nya Zeeland/Rosengård
Sara Lindén, Sverige/Göteborg

NWSL, USA, assistliga 2014

8 assist
Jessica Fishlock, Wales/Melbourne Victory/Seattle Reign/FFC Frankfurt
7 assist
Kim Little, Skottland/Seattle
Lauren Holiday, USA/Kansas
6 assist
Diana Matheson, Kanada/Washington
Veronica Boquete, Spanien/Portland
Vicky Losada, Spanien/WNY Flash
5 assist
Carli Lloyd, USA/WNY Flash
Nahomi Kawasumi, Japan/Seattle Reign
Kelley O’Hara, USA/Sky Blue

Oroande formsvacka för Linköping

Publicerad den 13 oktober, 2014 av Johan Rydén

Svara

I helgen spelade troligtvis både Linköping och Göteborg bort sina kort i kampen om Sveriges andra Champions Leagueplats.

Linköping tappade poäng borta mot AIK – och kan därmed som bäst sluta trea. Det kan i och för sig vara en viktig placering, för det viskades ju tidigare i år om att WCL kunde utökas. Göteborg tappade dubbla ledningar och föll i Kristianstad. Därmed är Kif Örebro snubblande nära nästa års Champions League. En poäng på söndag hemma mot Eskilstuna och saken är klar. Göteborg passerar om GFC vinner mot Vittsjö samtidigt som Eskilstuna vinner på Behrn Arena.

Personligen bekymrar jag mig över att Linköping har hamnat i en djup formsvacka. Inte för att jag hellre ser det östgötska laget i nästa års Champions League, utan för att jag gärna ser att de går långt i årets.
Och på torsdag – mitt i den här svackan – spelar Linköping hemma mot Liverpool. Det gör mig orolig. Trots att svenska LFC fortfarande får gälla som knapp favorit är det nämligen ganska mycket som talar för engelska LFC:

1) De leder med 2–1 efter det första mötet.
2) Linköpings formsvacka.
3) Att Liverpool fick massor av positiv energi igår när de oväntat i sista omgången avancerade från tredje plats och vann ligaguldet i England.

Avgörandet i WSL blev makalöst. Som jag tidigare berättat hade tre lag guldchans inför helgens matcher. Emma Wilhelmsson och Chelsea var i förarsätet. Faktum var att de såg ut att kunna säkra segern redan i näst sista omgången. Med fem minuter kvar hade jag skrivit en tweet där jag gratulerade Wilhelmsson till guldet. Men därefter gjorde först Karen Carney 2–1 (86:e) för Birmingham borta mot Manchester City. Sedan kvitterade Gemma Davison till 3–3 för Liverpool borta mot Arsenal på övertid.

Därmed hade både Birmingham och Liverpool chansen att snuva Chelsea på guldet inför gårdagens slutomgång. Det var Chelsea +8 26 poäng, Birmingham +6 24 poäng och Liverpool +6 23 poäng.

Liverpool vann lätt med 3–0 hemma mot Bristol. Men de hade ju inte saken i egna händer. Birmingham behövde vinna. De spelade dock 2–2 mot Notts County sedan Carney missat en straff. Eller snarare Notts Countys målvakt gjort något av årets räddning genom att både ta straffen och returen.

Chelsea behövde poäng mot Manchester City. Men de föll med 2–1. Det mål som sänkte Chelsea och således avgjorde WSL är en skönhet. Se och njut hur Toni Duggan drar till på volley:

Liverpool som alltså bara hade någon enstaka procents guldchans inför finalomgången fick alltså fira guld för andra året i rad. Hela slutomgångens drama går att se på den här länken. Där finns alltså även den spektakulära dubbelräddningen.

Det engelska gulddramat innebär alltså att Linköping får besök av ett lag med extrem medgång. Det blir således vansinnigt tufft på torsdag.

Det utspelar sig spännande gulddraman i våra båda närmaste grannländer. I Finlands Naisten Liiga missade Åland United att säkra guldet i helgen. Förlusten med 2–1 borta mot Pallokissat innebär att det blir en ren guldfinal mot PK-35 Vantaa i sista omgången på lördag 16.00. Åland spelar hemma och tar guldet på kryss.

Även i Norge kan det bli en ren guldfinal i sista omgången. Med två omgångar kvar leder fortfarande Lilleström med två poäng före Stabaek. Just Lilleström spelar hemma mot Stabaek i sista omgången den 1 november.

Celia Sasic

I Tyskland vann Bayern München toppmötet med Turbine Potsdam med 1–0. Därmed är Wolfsburg och Bayern fortfarande de enda obesegrade lagen i serien. Wolfsburg leder två poäng före Bayern och tre före Frankfurt. Celia Sasic har gjort fyra mål för Frankfurt i de två senaste omgångarna och leder nu skytteligan på åtta fullträffar.

Alla målen från den sjunde omgången av Frauen-Bundesliga ser du på den här länken.

Ada Stolsmo Hegerberg

I franska D1 Feminine fick vi inga svenskmål i helgen. Montpellier tappade oväntat poäng genom att spela 0–0 hemma mot Rodez.
Däremot blev det segrar för Lyon (4–0 mot nykomlingen ASPTT Albi) och PSG (2–0 mot Issy). För Lyon gjorde Ada Stolsmo Hegerberg ett mål – hennes åttonde, vilket gör att hon nu är ett mål före Lotta Schelin och två före Kosovare Asllani i toppen av i skytteligan.

I japanska Nadeshiko League ser Urawa Reds att gå mot guldet. Man leder med fyra poäng före Yunogo Belle när halva den tio omgångar långa mästerskapsserien är spelad. Beleza är fem poäng bakom och Jef United har sju poäng upp till guldet. Inac Kobe Leonessa är femma, men så långt bakom att de inte längre har chans att försvara det guld de prenumererat på de senaste åren.

Slutligen är det Afrikanska mästerskapet 2014 numera igång. Mästerskapet fungerar ju ävensom VM-kval, vilket gör det extra intressant. Resultaten i den första gruppomgången blev som följer:

Grupp A:
Nigeria–Elfenbenskusten 4–2
Namibia–Zambia 2–0

Grupp B:
Kamerun–Sydafrika 1–0
Algeriet–Ghana 1–0

Jag noterar med viss glädje att det Afrikanska fotbollsförbundet CAF har en väldigt mycket bättre hemsida för sitt dammästerskap än vad det sydamerikanska hade. Kul.
Gissningsvis kommer Nigeria, Kamerun samt ett av Namibia och Sydafrika ta de tre afrikanska VM-platserna.

En blogg om internationell damfotboll

Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå

Etikettarkiv: karen carney

Om att gå långt – och om bronsmatchelvan

Guide till final och bronsmatch – och analys av Sveriges semifinal

England–Sverige

USA–Holland

Kunglig presentation av Englands VM-trupp

Ingen svensk i Champions Leaguefinalen

Bilder av 2017 – del 5, EM-kvartsfinaler

Den stora EM-guiden – De vinner

Gjorde Marta tidernas mål i söndags?

Matchguide, Japan–England

VM 2015: Lag 5–6, Medaljkandidater

Befria Asllani från kantrollen

Stensland, Gill, Davey och Asante petade från VM

Kim Little var bäst i världen 2014

2014 års utmärkelser

2014 års assistligor

Oroande formsvacka för Linköping