Det har ju spelats en del fotboll på hemmaplan den senaste månaden. Jag gjorde en liten genomgång för underfliken Forum Elitettan, men tänkte att den texten kanske också kan ligga som ett vanligt inlägg.
Ni som är intresserade av elitettan rekommenderar jag att gå in på underfliken och ta del av diskussionen. Eller allra helst bidraga med information om lagen. Det om det. Här är min senaste kommentar:
Under VM har jag bara följt elitettan sporadiskt. Något jag har reagerat över är att några matcher krockade med svenska VM-matcher, vilket känns väldigt onödigt och dessutom tyder att det är dålig planering i en del klubbar.
För publikintresset för vår näst högsta serie lär ju inte öka om intressanta matcher spelas samtidigt som Sverige spelar i VM.
Serien har passerat halvtid med två omgångar när den nu tar några veckors uppehåll. Under uppehållet har det tajtat till sig kring båda strecken. I toppen leder Umeå på 35 poäng, en före AIK och tre före Hammarby. I sista matchen innan uppehållet kryssade Umeå och Hammarby, 1–1 efter mål av Lova Lundin och Emma Jansson. Där var publiksiffran fina 1048 personer.
Umeå och AIK på allsvensk plats med elva omgångar kvar alltså. Men Hammarby skuggar, och jag räknar även in Uppsala i kampen om de två allsvenska platserna. Efter tolv omgångar var Uppsala faktiskt före AIK i tabellen. Men en svag avslutning av vårsäsongen, med bara två poäng på matcherna mot IFK Kalmar, BP och Morön, gör att Uppsala är fyra, sex poäng från allsvensk plats.
Uppsala är en klubb som inte gör så mycket väsen om sig. Det är även en klubb jag har väldigt dålig koll på. Men vid en snabb anblick gör IK Uppsala Fotboll ett väldigt bra intryck. Man imponeras ju av det faktum att man redan har elva kontrakterade spelare för nästa år, varav sex till och med har kontrakt över 2021. Det är ett bättre läge än många damallsvenska klubbar.
Truppen är dessutom ung och intressant. Ingen utespelare har fyllt 25 år, och bara sex är äldre än 20. Det känns som att Uppsala har en spännande långsiktighet i sin satsning, något som absolut kunna ta klubben upp i damallsvenskan inom tre år.
Ett extra plus till klubbens hemsida, som bland annat har välskrivna matchreferat.
Cornelia Kapocs
Innan jag lämnar Uppsala noterar jag att UNT har haft en artikel om att talangen Cornelia Kapocs skulle vara sondotter till ungerska legenden Ferenc Puskas. Den hade varit spännande att kunna läsa.
I övrigt i toppen noteras att Umeå har värvat Sara Mellouk från Jitex. Mellouk var ju ansedd som en supertalang, och gjorde redan som 15-åring sex matcher i ett starkt Rosengård. Sedan följde en jobbig tid för henne, och som 17-åring vägde hon 40 kilo. GP skrev i vintras om Mellouks tuffa kamp.
Sara Mellouk
Så till botten. Moröns seger mot Uppsala i sista våromgången gör att nedflyttningsstrecket går mellan Mallbacken och BP – två lag som båda står på 14 poäng. I fjol åkte Ljusdal ut på 25 poäng. Det lär krävas mer än så även i år.
För Sundsvall känns läget hopplöst. Laget har fyra poäng, och behöver vinna minst sju av de elva återstående matcherna för att ha chans att hänga kvar.
Övriga lag är med i matchen. Borgeby ligger näst sist på elva poäng och gör BP sällskap på nedflyttningsplats. Ovanför strecket är det jämnt. Mallbacken ligger över på två måls bättre målskillnad än BP. Framför dem ligger Morön och Asarum, båda på 16 poäng.
Det är i första hand de här fem klubbarna som riskerar nedflyttning. Fast avståndet är inte jättelångt till Kvarnsveden (20 poäng) och Lidköping (21).
Temwa Chawinga
Kvarnsveden har för övrigt gjort 32 mål hittills. 20 av dem har Temwa Chawinga gjort. Det känns som att hon är för bra för elitettan nu. Vilken klubb värvar stjärnan från Malawi?
Tvåa i skytteligan är AIK:s Therese Simonsson med 17 mål och trea är Moröns Hayley Dowd på 16 mål. De tre har en lucka till övriga.
Innan jag sätter punkt tänkte jag göra en kort genomgång av vilka lag som är aktuella för uppflyttning till nästa års elitettan. Som bekant är det ju tre av sex seriesegrare i division I som går upp. Vad jag kan se är det inte lottat vilka seriesegrar som kommer att ställas mot varandra i kvalet.
I Norrlandsserien leder klassiska Sunnanå SK med sju poängs marginal. Det skulle alltså kunna bli Skelleftederby mot Morön nästa år.
Vi skulle också kunna få ett Uppsaladerby. I norra Svealandsserien ligger nämligen Gamla Upsala bra med i toppen. De är tre poäng bakom serieledande Sandvikens IF. Även trean Bollstanäs har kvar chansen till serieseger, de ligger fyra poäng bakom Sandviken.
Hos serieledarna finns en spännande målskytt. 26-åriga Kramforstjejen Simone Edefall har gjort hela 24 mål på tolv matcher i sin första säsong för Sandviken.
I södra Svealandsserien ser klassiska Älvsjö AIK ut att gå mot seriesegern. Man har sju poäng ner till Telge United med nio omgångar kvar.
I norra Götalandsserien har Alingsås FC United skaffat sig en sjupoängsledning. Alingsås FC United är den nya klubb som bildades när damsektionen bröt sig ur Holmalunds IF när klubben åkte ur elitettan för två år sedan.
Mellersta Götalandsserien är mycket jämnare än de fyra tidigare. Där har fortfarande fem klubbar kvar chansen till serieseger. De senaste årens vinnare Jitex ligger två, tre poäng bakom serieledande IFK Norrköping. Jitex tappar alltså Mellouk, men har gjort klart med ett låneupplägg med Kungsbacka. Mölndalsklubben kan alltså låna in allsvenska spelare under hösten. Serieledande Norrköping har ett liknande upplägg med Linköping.
Linnea Liljegärd
Det talar för de båda topplagen i höst. Men Bergdalens IK med rutinerade trion Linnea Liljegärd, Sara Lindén och Therese Björck har bara fyra poäng upp till serieledning och både Mariebo IK och Onsala BK är bara sex poäng bakom. Det kan alltså hända mycket i den här serien.
Den allra jämnaste serien är den sydligaste. Där är fem lag inom två poäng med åtta eller nio omgångar kvar att spela. Hammenhög leder, och har en match mindre spelad. Men även Dösjöbro, Eskilsminne, Böljan och Färjestaden har fortsatt god segerchans.
Stinalisa Johansson
Här leds skytteligan av Böljans spännande F17-landslagsspelare Stinalisa Johansson. Noterbart är att seriesegrarna i den sydligaste serien lär ha bra chanser till uppflyttning. Det har spelats kval till elitettan i sex år nu. Fem gånger har vinnaren i den sydligaste serien gått upp.
I dag förväntas Sverige vinna med stora siffror mot Thailand. Och jag tror att det blir fyra–fem svenska mål.
Spännande är att Peter Gerhardsson gör två förändringar i anfallet. Anna Anvegård och Lina Hurtig kommer in i stället för Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson. Det är spännande, och borde innebära större chans till svenskt kombinationsspel. Uppställningen är som väntat den som är 4–4–1–1 i försvar och 4–3–3 i anfall.
Här är hela elvan: Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Anna Anvegård.
Thailand gör tre byten från första matchen. De byter målvakt, så att Waraporn Boonsing kommer in, plus att de sätter in forwarden Pitsamai Sornsai och inhopparen från första matchen, Taneekarn Dangda. Ut går trion Sukanya Chor Charoenying, Waranuu Phetwiset och Sudarat Chuchuen.
Även om Thailand är svagt skulle jag bli förvånad om det blir jättemånga svenska mål. Faktum är ju att Sverige sällan vinner med mer än just fyra–fem måls marginal, inte ens mot riktigt dåligt motstånd.
Jag roade mig i går kväll att kolla igenom de största segrarna år för år under 2000-talet. Där sticker en match ut rejält – 17–0 mot Azerbajdzjan från Gamla Ullevi i juni 2010. I den matchen gjorde nuvarande division I-spelarna i Bergdalens IK, Linnea Liljegärd och Sara Lindén tre respektive två mål.
Sedan dess kan jag bara hitta att Sverige gjort fler än sex mål i en match – den mot Iran som Fifa ansåg vara inofficiell, men som verkar räknas som officiell av det svenska förbundet.
Tvåsiffrigt har vårt landslag bara gjort två gånger någonsin. Utöver Azerbajdzjan handlar det om en 10–0-seger mot Irland 1992.
Här är listan år för år:
2000: 7–0 mot Spanien (EM-kval).
2001: 8–1 mot Finland (EM-kval).
2002: 8–0 mot Polen.
2003: 8–0 mot Sydkorea.
2004: 5–1 mot Serbien/Montenegro (EM-kval).
2005: 6–0 mot Vitryssland (VM-kval).
2006: 6–0 mot Vitryssland (VM-kval)
2007: 7–0 i två matcher, mot Rumänien (EM-kval) och Ungern (EM-kval).
2008: 6–0 mot Ungern (EM-kval).
2009: 5–1 mot Norge.
2010: 17–0 mot Azerbajdzjan (VM-kval).
2011: 3–1 i två matcher, mot Danmark och Australien (VM).
2012: 4–1 i två matcher, mot Skottland och Sydafrika (OS).
2013: 6–1 mot Island.
2014: 5–0 mot Färöarna.
2015: 3–0 i fyra matcher, mot Finland, Kina, Moldavien (EM-kval) och Polen (EM-kval).
2016: 7–0 mot Iran (inofficiell match?). Annars 6–0 i två matcher, mot Skottland (inomhus) och Moldavien (EM-kval).
2017: 5–0 mot Ungern (VM-kval).
2018: 4–0 mot Kroatien (VM-kval).
2019: 4–1 mot Schweiz.
Slutligen så fortsätter det att hända saker i damallsvenskans silly season. I dag har Rosengård meddelat att man förlängt med Sanne Troelsgaard säsongen ut. En viktig förlängning. Dessutom har Växjö presenterat nya tränare – Maria Nilsson och Magnus Olsson med delat tränarskap. Det handlar om en intern lösning som jag inte kan bedöma, mer än att det är kul med ytterligare en kvinna som tränare i vår högsta serie.
Vi ringer alldeles strax ut 2016 och det har således blivit hög tid för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.
Det var förstås OS som var det stora 2016. Där vann Tyskland, och som bekant lyckades Sverige snubbla sig fram till ett fantastiskt silver – svensk damfotbolls största framgång någonsin. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.
Här är årets…
Assist: Den bjöd Lisa De Vanna på till Caitlin Foord:s mål mot Tyskland i OS. De Vanna stod för en läcker tunnel innan hon serverade Foord. Tyvärr hittar jag inga bilder från OS, IOK är snabba på att rensa bort alla klipp från nätet.
Däremot stod Arsenals spanska stjärna Vicky Losada för en liknande framspelning mot Sunderland i WSL. Håll till godo:
Avstängning: USA:s fotbollförbund stängde av Hope Solo i ett halvår för att hon kallade Sverige för fega i OS. Årets överlägset konstigaste beslut.
Besvikelse: Abby Wambach, som svärtade ner sitt goda namn genom att åka fast för rattfylleri i våras. I samband med det kom det även fram att hon rökt marijuana och testat kokain. Tragiskt.
Brutna maratonsvit: Tyska demontränaren Bernd Schröder slutade i våras i Potsdam efter 45 huvudsakligen framgångsrika år i den tyska storklubben. Och i Mexiko slutade förbundskapten Leo Cuellar efter 18 år på posten.
Bästa spelare: I Europa gick priset till norska 21-åringen Ada Stolsmo Hegerberg. Hon kan dock inte bli bäst i världen, för där är finaltrion Melanie Behringer, Carli Lloyd och Marta. Lloyd är ”regerande mästarinna”, hon prisades ju av Fifa som världens bästa spelare 2015.
Comeback: Turbine Potsdam. Bara man blev av med Schröder återuppstod storlaget och man leder mycket oväntat Frauen-Bundesliga in i vinteruppehållet.
Cupmästarinnor: I Sverige: FC Rosengård. Några andra cupmästarinnor från olika länder: Wolfsburg, Lyon, Arsenal, Inac Kobe Leonessa och LSK Kvinner.
Ekonomiska kaos: Som vanligt är Kristianstad med i de här sammanhangen, klubben var återigen konkurshotad i år. Men man är inte ensamt, nästan varenda damallsvensk klubb brottas med ekonomiska besvärligheter.
Fiasko 1: Japan missade OS. De vice världsmästarna var även vice OS-mästare inför året. Men i Asiens OS-kval kom japanskorna bara trea bakom Australien och Kina – ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.
Fiasko 2: USA missade för första gången någonsin semifinal i ett stort mästerskap. De regerande världsmästarna var även regerande olympiska mästarinnor inför året. Men i OS åkte man ut i kvartsfinal mot ett rätt begränsat svenskt lag. Ytterligare ett tecken på den allt hårdare konkurrensen i damfotbollsvärlden.
Firande: Det var rejält pådrag i Bilbao efter Athletics ligaseger i våras. När får vi se något sådant här i Sverige?
Hemvändare: Ett par spelare har vänt hem till Sverige efter utlandsäventyr, inte minst Lotta Schelin som vände hem till Rosengård och Lisa Dahlkvist som vände hem till Kif Örebro.
Igelkottförsvar: Det Sverige använde i OS både mot USA i kvartsfinalen och mot Brasilien i semifinalen. En defensiv framgångstaktik.
Konflikt 1: Trots OS-silver röstade alla tolv damallsvenska ordföranden för att Pia Sundhage skulle få lämna förbundskaptensjobbet. Anmärkningsvärt.
Konflikt 2: Den mellan USA:s förbund och landslag om spelarnas avtal. En konflikt som rullat under hela året, och som fortfarande inte är löst.
Korsbandsskador: Här är några av de som drabbats av fotbollens värsta skadeelände under 2016: Erin McLeod, Matilda Haglund, Linnea Jonasson, Hanna Pettersson, Maja Regnås, Renee Slegers och Adelisa Grabus.
Löfte: Damfotbollsprofilen Alva Nilsson som lovade att springa Tjejmilen 2017 om Sverige slog ut USA ur OS. Hoppas träningen går bra…
Mediemörker: Den 1 juli kom det tråkiga beskedet att Damfotboll.com gick i graven. En vansinnigt tråkig nyhet, även om jag ofta varit kritisk till kvaliteten på texterna.
Mest oväntade publikfest: När Venezuela vann F17-mästerskapet i Sydamerika var det drygt 45 000 åskådare på plats för att se finalen mot Brasilien. Fantastiskt.
Mest svårstoppade: Tabitha Chawinga. Kvarnsvedens talang från Malawi bildade damallsvenskans klart vassaste enmannaanfall under våren. Hon blev ännu mer svårstoppad efter sommaren, när hon även hade understöd.
Mål 1: Min favorit är från den isländska ligan där Sandra Stephany Mayor i Thor/KA bjöd på en underbar cykelspark i juni:
Mål 2: Men det gjordes fler högklassiga mål under året. I mars bjöd Alex Morgan på den här fantastiska manövern mot de blivande OS-mästarinnorna från Tyskland:
Mål 3: Megatalangen Deyna Castellanos från Venezuela har redan vid 17 års ålder ett tillslag som konkurrerar om titeln tidernas bästa inom damfotbollen. På det här klippet ser man hur hon avgjorde på avspark mot Kamerun i F17-VM. Före på klippet är för övrigt även ett läckert mål från motståndarna:
Mål 4: Mer från Castellanos. På det här sättet drog Castellanos in en klockren volley i den amerikanska collegefotbollen:
Mål 5: Årets damallsvenska mål gjordes tveklöst av Marta på den här fantastiska sololöpningen mot Kristianstad. Ofattbart att det inte ens var nominerat i den svenska tävlingen om årets mål:
Mål 6: Men Marta var inte den enda som stod för läckra solomål. Här visar Marija Banusic sin talang:
Mål 7: Som vanligt har det gjorts en hel del snygga mål på skott. Under F20-VM i Papua Nya Guinea drog Lyons supertalang Delphine Cascarino in den här kanonen:
Mål 8: Internationellt sett är det här målet från en annan av Venezuelas talanger, Daniuska Rodriguez, ansett som årets snyggaste. Det är nämligen framme i final (topp tre) i Puskas Award, priset till årets mål alla kategorier. Det är andra gången ett damfotbollsmål slår sig in bland herrfotbollsmålen. Personligen tycker jag inte att det är topp tre bland årets damfotbollsmål, även om det är en fin prestation. Men smaken är ju som…
Mål 9: På avdelningen mål gjorde med fantastisk kontroll är det här konstnumret från Montpelliers F20-VM-spelare Marie-Charlotte Legér kanske årets snyggaste:
Mästarinnor: Framför allt Tyskland, som vann OS, och Lyon som vann Champions League. Här är ett antal mästarlag från olika nationella ligor: Linköping, Bayern München, Lyon, Manchester City, LSK Kvinner, Western New York Flash, NTV Beleza, Melbourne City, Athletic Club, Twente och Brescia.
Nya stavning: I september blev plötsligt c till k och samtidigt förvandlades Magdalena Ericsson till Magdalena Eriksson.
Nykomlingar: Både Djurgården och Kvarnsveden höll sig kvar i damallsvenskan med marginal. Det var grymt starkt jobbat. Kan 2017 års nykomlingar LB07 och Hammarby göra om den bragden?
Nödlösning: När ingen tv-kanal var intresserad av vår högsta serie skapade EFD en egen webb-tv-kanal: damallsvenskan.tv. Vi som gärna ville se matcherna tackar för det. Men ekonomiskt sett känns det som att det var en rätt dyr satsning för svensk damfotboll. Eller?
Petning: Pia Sundhage som i våras vägrade att ta ut Kosovare Asllani i landslaget.
PR-miss: Svenska Fotbollförbundet som missade chansen att lägga Sveriges OS-genrep mot Japan i Göteborg under Gothia Cup.
Publiklag: Portland Thorns förstås. Det stjärnspäckade NWSL-laget nådde i år det makalösa snittet 16 945 åskådare per hemmamatch. Inget lag i världen är ens i närheten av det intresset.
I Sverige är Eskilstuna United kvar på tronen i publikligan. De hade ett snitt på fina 1 897 åskådare trots att man tidigt var långt ifrån någon tätstrid.
Silver: Sveriges i OS. Vad mer behöver man säga?
Skyttedrottningar: OS: Melanie Behringer. Champions League: Ada Stolsmo Hegerberg. EM-kvalet: Jane Ross. Damallsvenskan: Pernille Harder. D1 Feminine: Stolsmo Hegerberg. Frauen-Bundesliga: Mandy Islacker. NWSL: Lynn Williams. WSL: Eniola Aluko.
Skrällgäng 1: Kanada. John Herdman fick riktig fart på sitt lag i OS. Kanada vann fem av sex matcher och imponerade faktiskt mest av alla lag – trots att man ”bara” tog brons. Bland annat besegrade Kanada såväl Tyskland, Frankrike som Brasilien.
Skrällgäng 2: SC Sand var vårens överraskningslag i Frauen-Bundesliga. Den lilla klubben från en liten håla på den tyska landsbygden tog sig dessutom till final i tyska cupen efter att ha slagit ut Bayern München i semifinal. Den lilla hålan heter förresten Willstätt och har just under 10 000 invånare, den ligger i sydvästra Tyskland, precis intill gränsen mot Frankrike.
SC Sand
Slagsmål: Rouens Maude Perchey och Bordeaux Eva Sumo tog till knytnävarna i en cupmatch i Frankrike:
Smalaste plan: När Western New York Flash tog emot Seattle Reign i amerikanska NWSL spelade man på en plan som bara var 52 meter bred. Parodi.
Snabbaste debutant 1: Lynn Williams behövde 49 sekunder i landslagströjan innan hon gjorde sitt första mål för USA.
Snabbaste debutant 2: Bara några dagar efter Williams rekord var det Kealia Ohai:s tur att ta över rekordet. Hon behövde bara 48 sekunder i USA:s landslag innan hon gjorde sitt första mål.
Sparkade tränare: I Sverige bytte både Umeå och Kif Örebro tränare i somras. Både Maria Bergkvist och George Papachristou fick gå. Rörigast var det dock i Vittsjö där Håkan Magnusson fick gå under våren. Ett tag kändes det som man hade nya ledarkommandon varje omgång.
Internationellt fick bland annat Norio Sasaki, Philippe Bergerôo och Roger Finfjord lämna sina uppdrag som förbundskaptener.
Starkaste spelare: Kvarnsvedens Lee Winroth satte världsrekord i marklyft. Vid en tävling i Katrineholm lyfte hon 190 kilo – 15 kilo över det tidigare rekordet. Imponerande.
Stjärnsmäll: För första gången någonsin släppte Sverige in fem mål i en landskamp. Brasilien vann i gruppspelet i OS med förkrossande 5–1 – ett resultat som det senare skulle visa sig var nyttigare för Sverige än för Brasilien…
Straffläggare 1: Lisa Dahlkvist förstås. Hennes straff mot USA har förutsättningar att bli en klassiker i svensk idrottshistoria. Och den mot Brasilien var inte så dum den heller…
Straffläggare 2: Lotta Schelin. Tidernas skyttedrottning i det svenska landslaget slog straffar i tre stora matcher under året – alla gångerna bjöd hon på högklassiga avslut. Starkt.
Straffmissar: Det var flera viktiga matcher under året som avgjordes efter straffläggning. Först åkte Rosengård ut mot Frankfurt i kvartsfinal i Champions League, sedan vann Lyon finalen i samma turnering mot Wolfsburg från straffpunkten. I OS vann som bekant Sverige både kvarts- och semifinal på straffar, dessutom tog sig Brasilien till semi efter straffar mot Australien. De olyckliga var Sara Björk Gunnarsdottir, Nilla Fischer, Elise Bussaglia, Alex Morgan, Christen Press, Katrina Gorry, Alanna Kennedy, Cristiane och Andressinha.
Kvartetten Ada Stolsmo Hegerberg, Kosovare Asllani, Marta och Linda Sembrant missade också straffar i nämnda matcher, men de slutade ändå på den vinnande sidan.
Straffräddare: Hedvig Lindahl förstås. Närmast efter Dalas iskalla straff mot USA är det nog Lindahls räddningar man kommer att minnas av årets OS-succé. På temat straffräddare skall förstås Sarah Bouhaddi också nämnas. Hon tog två straffar i Champions Leaguefinalen och blev Lyons stora hjälte där.
Svar på tal: Pia Sundhage kontrade snabbt på Hope Solo:s attack mot Sveriges ”fega” taktik i OS-kvartsfinalen. Sundhage sa:
”Jag skiter i vad hon tycker. Jag skall till Rio, hon skall åka hem.”
Svenska mästarinnor: Linköpings FC förstås. Laget förlorade inte en enda match i damallsvenskan. Makalöst bra gjort. Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Lotta Schelin både i Frankrike och i Champions League. Samt Kosovare Asllani i England, Mimmi Löfwenius i Norge och Julia Molin på Cypern.
Tack och adjö: I år har bland annat följande storspelare tackat för sig: Nadine Kessler, Louisa Necib (Cadamuro), Kerstin Garefrekes, Formiga, Sara Lindén, Solveig Gulbransen och Ingvild Stensland. Fast det är ju vi som skall tacka dem för all underhållning. Tack.
Tråkigaste publiksiffra: Bara 321 åskådare såg Rosengård vinna supercupen med 2–1 mot Linköping i mitten av mars. En pinsamt usel siffra för Sveriges två klart bästa klubbar under 2016.
Tvillingpar: Systrarna Flores hade valt att spela för varsitt lag i F20-VM. Efter kvartsfinalen mellan USA och Mexiko fick USA:s Sabrina trösta Mexikos Monica efter att amerikanskorna vänt 0–1 till 2–1 i slutet av matchen.
Ungdomsmästarinnor: Nordkorea tog en jackpot, man vann både VM för F20 och F17. Stort. I F17-EM gick guldet till Tyskland och i F19-EM var det Frankrike som vann. Fast F19-finalen handlade inte om fotboll, utan snarare om vattenpolo:
På hemmaplan vann Eskilstuna United SM-guld i F19 och DFK Borgeby från Skåne var bäst i F16.
Utmanare: USA bröt sig ur Algarve cup och skapade en egen utmanarturnering, She Belives Cup. Till den snodde man med sig Europas tre bästa lag, Tyskland, Frankrike och England. Premiärupplagan vann för övrigt amerikanskorna själva.
Viktigaste miss: Vivianne Miedema fick öppet läge i 91:a minuten i OS-kvalmötet med Sverige. Mål, och Nederländerna skulle ta Europas sista plats i Brasilien. Bayern Münchens skyttedrottning sköt dock över – och Sverige fick spela OS.
Jag har säkert missat en hel del. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2017.
För en stund sedan fick Hedvig Lindahl diamantbollen för andra året i rad. Det var både välförtjänt och väntat. Grattis.
Men dagens bästa gåva fick nog ändå landslaget. Och då tänker jag faktiskt inte i första hand på den fantastiskt fina hyllning som laget fick i Globen under Laleh:s Goliat:
Jag tänker på nyheten att Djurgårdens Katrin Schmidt äntligen verkar ha blivit svensk medborgare. Vi tycks alltså ha fått ytterligare en svensk mittfältare av toppklass. Härligt.
Katrin Schmidt
Schmidt ansökte om medborgarskap förra sommaren. Det verkar alltså har tagit drygt ett år innan tyskan blev svensk. I dag har nämligen vänner till Schmidt spridit nyheten på sociala medier. Schmidt är såpass bra att hon borde vara aktuell för startelvan direkt. Det blir således intressant att se hur Pia Sundhage tacklar det här när hon tar ut sin första trupp för 2016.
I övrigt i dag har Eskilstuna United offentliggjort att man värvat Hanna Glas från Umeå IK. Det är en högintressant värvning av klubben som i lördags meddelade att trion Elena Sadiku, Emma Jansson och Chloe Logarzo inte får förnyat förtroende.
Hanna Glas
Tillbaka till Fotbollsgalan. Där hade juryn gjort ovanligt bra val. Sex av mina åtta favoriter när jag gick igenom nomineringarna blev också vinnare, nämligen: Hedvig Lindahl (årets målvakt och diamantbollen), Linda Sembrant (årets back), Marta Vieira da Silva (årets mittfältare), Pernille Harder (årets forward) och Johanna Rytting Kaneryd (årets genombrott).
I två kategorier valde juryn annorlunda än jag. Men jag har verkligen inget emot att Harder korades till damallsvenskans viktigaste spelare och att Piteås Stellan Carlsson korades till bästa tränare. I båda de kategorierna tycker jag ju att alla tre kandidaterna hade varit värdiga vinnare.
Det om galan. Jag har haft det hektiskt ett tag. Men mellan alla aktiviteter har jag hunnit se ganska mycket av den högklassiska F20-VM-turneringen. Det har dock inte funnits tid att skriva ihop någon djupare analys. Men under veckan bör jag kunna hitta tid att både lista nya, potentiella världsstjärnor samt sammanfatta den svenska insatsen – som ju tyvärr blev en gigantisk besvikelse.
I går jobbade jag för övrigt på futsalturneringen Knallen cup i Borås. Dit hade Sara Lindén som avskedsföreställning tagit med ett riktigt starkt lag från Kopparbergs Göteborg FC, ett lag med spelare som Elin Rubensson, Jennifer Falk, Elin Landström och Adelina Engman. Ändå lyckades inte KGFC gå till final i det högklassiga startfältet, som även innehöll västsvenska storheter som Jitex, Hovås Billdal och Holmalund. Min text om KGFC och Holmalunds seger finns här. (Hoppas att länken funkar, och inte är inlåst. Den såg lite konstig ut.)
I cupen inträffade för övrigt att Bergdalens IK:s meriterade tränare Linnea Liljegärd sparkade ut alla sina egna spelare ur cupen. Hon spelar nämligen futsal med Falköpings Futsal, och var med när de slog ut både Bergdalens första- och andralag. Udda.
Slutligen blev LSK återigen norska cupmästare i helgen. Man vann mot Röa med 2–0 efter förlängning. Sett till klippet med höjdpunkter var LSK det klart bästa laget, och man borde ha vunnit under ordinarie tid. För nog är det en rejäl domartavla av Marte Sørø att döma bort Isabell Herlovsen:s mål i femte övertidsminuten:
Grattis Kristianstads DFF. På återseende, Umeå IK och Mallbackens IF Sunne.
För egen del blev det här en konstig dag. Jag var en av få journalister (två?) på plats på Valhalla i dag. Mitt uppdrag var att för BT skriva sista kapitlet om Boråstjejen Sara Lindén:s elitkarriär.
På Valhallas läktare hade jag tänkt köra damallsvenskan.tv på mobilen och således även följa dramat i Kristianstad. Det gick bra en stund, men bara någon minut efter Ida Guehai:s ledningsmål ville inte mobilbatteriet längre vara med.
Först nu vid midnatt har jag haft tid och möjlighet att kika på två minuter av höjdpunkter från nedflyttningsdramat. Och där bjöds man inte på ett enda läge för Umeå efter kvitteringen. Var det överensstämmande med verkligheten? Ni som såg matchen, hade inte Umeå en enda chans att göra 1–2?
Det lilla jag såg reagerade man mest över att underlaget på Vilans IP nästan framkallade lika mycket ångest som själva matchen.
I övrigt i dag är det förstås också läge att gratulera LSK till ett nytt norskt ligaguld, och Sundsvalls DFF till förnyat kontrakt i elitettan. Ett grattis även förstås till Pernille Harder för segern i den damallsvenska skytteligan och till Anna Anvegård för samma titel i elitettan. Utan att ha sett Anvegård i aktion lär hon ju vara högvilt för de damallsvenska klubbarna till nästa år. 30 mål för en nykomling är ju i högsta grad imponerande.
Det var en händelserik helg för flera av de amerikanska OS-spelarna i NWSL. Men först till det rent sportsliga, där de fyra lagen på slutspelsplats (Washington, Portland, Chicago och Western New York) tog stora steg mot att också bli de fyra lag som gör upp om titeln.
Gårdagsnattens nyckelmatch mellan Chicago och Seattle slutade nämligen 2–2, vilket gör att tabellfemman Seattle kommer att få mycket svårt att nå ikapp något av de fyra topplagen.
Men det är alltså inte det sportsliga som eftersnacket till helgens matcher handlar om, utan om USA:s tre kanske allra största stjärnor.
Megan Rapinoe skaffade sig rubriker genom att ställa sig på knä under nationalsången. Hon gjorde det som ett stöd till San Fransisco 49ers quarterback Colin Kaepernick som gjorde samma sak häromveckan. Kaepernick gjorde det för att han menar att färgade inte har samma värde som vita i USA.
Rapione motiverade sitt stöd genom:
”Som gay i amerika vet jag vad det innebär att titta på flaggan och känna att den inte skyddar alla våra friheter. Det här var något litet som jag kunde göra och som jag planerar att fortsätta göra i framtiden. Förhoppningsvis kan det sätta igång en meningsfull debatt.”
I nationalistiska USA har Rapinoe förstås väckt en hel del heta känslor.
Heta känslor väcks tydligen hos Carli Lloyd när hon ser journalisten Corey Roepken på lokaltidningen Houston Chronicle. Så heta att hon vägrade starta sin presskonferens efter helgens match mot Orlando innan Roepken hade lämnat lokalen.
Den typen av mediebojkott känns inte speciellt amerikansk. Men Lloyd menar att Roepken har skadat hennes anseende genom att ifrågasätta varför det tog så lång tid efter OS innan Lloyd var tillbaka i sitt Houston Dash. Bland annat genom den här tweeten:
Dash coach Randy Waldrum said Carli Lloyd told him she will be back with team Monday. That is 17 days after USA Olympic team was eliminated.
Personligen tycker jag nog också att det tagit uppseendeväckande lång tid för Lloyd att återvända till sitt klubblag efter OS. I fjol var hon tillbaka i verksamhet med Houston en vecka efter VM-finalen. I år tog det alltså 2,5 veckor innan hon gjorde sin första träning – trots att USA spelade fyra matcher mindre än i VM.
Det var inte ologiskt att en journalist kommenterade Lloyds frånvaro, inte minst som frågan länge hängde i luften. På en presskonferens den 18 augusti efter matchen Houston–Washington sa Houstons tränare Randy Waldrum att han inte visste när Lloyd skulle vara tillbaka, eftersom hon hade vissa åttaganden. Redan i den matchen var för övrigt Ali Krieger tillbaka i spel för Wasington, något som förvånade Waldrum.
Klart är att det faktum att de amerikanska landslagsspelarna har sina kontrakt hos förbundet gör det svårt för klubbarna att planera sin verksamhet. Nästan lika klart känns det att journalist Roepken trampade på en öm tå hos Lloyd.
Hon var för övrigt lysande i sin comeback i Houston.
Eftersnacket till den matchen handlade dock inte bara om Lloyds agerande på presskonferensen. Det handlade minst lika mycket om säkerhet. För som grädde på moset sprang en supporter in på planen och bad om Alex Morgan:s autograf i firandet efter att hon gjort mål.
Alex Morgans mål kom förresten på den här snygga och väl genomförda frisparksvarianten:
Slutligen en liten sväng hem till Sverige, först i form av ett klipp från Linköping. På sistone har många lag nickat i ring i sitt omklädningsrum, och avslutat med att nicka bollen i en papperskorg. LFC ökade i förra veckan svårighetsgraden på leken genom att låta Claudia Neto passa på volley. Det gick ju bra…
Den här veckan spelas det en hel damallsvensk omgång på onsdagskvällen. Det känns förresten ovanligt att en hel omgång spelas på samma kväll. Det bör bli segrar för topplagen, för Linköping skall ju bara vinna mot ett formsvagt Umeå och Rosengård är ju jättefavorit hemma mot Göteborg.
Sara Lindén
Apropå Göteborg såg jag att Sara Lindén i lördags nådde drömgränsen 100 damallsvenska mål i GFC. Jag letade efter statistik som visar var det placerar Lindén bland damallsvenska målskyttar historiskt sett. Men jag hittade ingen. Någon som vet om det finns någon tillförlitlig sammanställning av damallsvenskans bästa målskyttar genom tiderna?
Alla övriga matcher har mer eller mindre inverkan på bottenstriden. Den mest intressanta tycker jag är Mallbackens viktiga hemmamatch mot Djurgården. Värmländskorna har bara tagit en poäng på de fem senaste omgångarna och är i stort behov av att vända trenden.
Eskilstuna har i kväll besegrat Umeå med 2–0 efter två fina mål från Marija Banusic. Segern var totalt sett odiskutabel, även om den officiella statistikens 18–1 i avslut känns något missvisande. Nog hade väl ändå gästerna något avslut till?
Men precis som när jag sett Umeå några gånger tidigare föll laget på eget grepp. UIK försöker hela tiden spela sig ur situationerna, något som ju i grunden är positivt. Men slår man massor av korta passningar på egen planhalva, även sådana rakt i sidled, tar man risker. Farliga risker om man ligger i botten av tabellen.
Jag tyckte att UIK var med ganska bra i matchen i drygt 30 minuter. Men efter att ett av många farliga bolltapp på egen planhalva lett till Eskilstunas 1–0-mål var det hemmadominans. Och efter 2–0-målet kändes det aldrig som att gästerna var nära.
Periodvis i den andra halvleken var det dock rätt dålig kvalitet på båda lagens passningsspel. Men medan Eskilstuna hela tiden kändes farligt – i varje fall så länge Banusic var kvar på planen, klarade inte Umeå av att göra något av sina höga bollvinster.
Rita Chikwelu
UIK har två riktiga klasspelare i Rita Chikwelu och Lina Hurtig. Faktum var att jag under den andra halvleken satt och funderade på om de verkligen kan vara kvar i UIK så länge till, om de vill utvecklas som fotbollsspelare.
Som det är nu ligger UIK under nedflyttningsstrecket, och blir de kvar där är svaret på frågan förstås ett nej. Men även om laget skulle klara sig kvar är nog känslan att Hurtig, som ju fortfarande är ung och har framtiden för sig, efter höstsäsongen nog bör ta sig en rejäl funderare över framtiden.
Eskilstuna kommer att ligga på tredjeplatsen under OS-uppehållet. Där kan man nog bli kvar säsongen ut, även om laget alltså inte bara imponerade i dag. Det slarviga passningsspel man visade upp i början av den andra halvleken riskerar att kosta dyrt mot bättre motstånd i Champions League.
Marija Banusic
Dock visade Marija Banusic i dag att hon är en av damallsvenskans bästa avslutare. Jag har inte riktigt hängt med på varför hon bara har spelat 479 minuter hittills i serien. Ni som har bättre koll på United, har hon varit halvskadad?
Innan jag lämnar damallsvenskan tänkte jag ta några ord om Lejla Basic. Örebrospelaren hade 18 damallsvenska matcher och noll mål inför gårdagen. I sin 19:e match satte hon tre snygga pytsar. Njut av dem här. Njuta är det även lätt att göra av Sara Lindén:s 1–2-reducering mot Vittsjö. Det är överkurs att från stillastående sätta upp bollen i krysset på det här sättet.
Sara Lindén
I elitettan är Hovås Billdal inte längre obesegrat. 3–4 hemma mot Holmalund är ett resultat som kan bli riktigt dyrköpt. Under sommaruppehållet har nu Hammarby greppet om de andra allsvenska platsen med tre poängs marginal. Och trean Hovås Billdal har nu bara två poäng ner till Växjö och Kalmar.
* I Norge vann LSK seriefinalen borta mot Avaldsnes med klara 4–1. Mimmi Löfwenius spelade de sista 13 minuterna när hennes lag kopplade ett jättegrepp om ligaguldet. Avaldsnes lär vara tvunget att ta full poäng nu om de skall ha någon chans att vinna ligan, men frågan är om ens det räcker. För inte tappar väl LSK fyra poäng i höst?
För övrigt kan de flesta målen i den norska seriefinalen kategoriseras som målvakts- eller försvarstavlor. Det handlar ju inte direkt om några överkursskott i krysset.
* I England snodde Birmingham en poäng av Chelsea genom att spela 1–1 i London, ett resultat som säkert får Kosovare Asllani att jubla.
Det innebär nämligen att Manchester City leder serien med en poängs marginal när båda topplagen har spelat åtta omgångar. WSL fortsätter att rulla de kommande veckorna, vilket gör att Asllani och Hedvig Lindahl – som förresten var chanslös på Birminghams mål – kommer att missa några matcher vardera.
* Slutligen till USA och NWSL där både ligans representanter och de båda inblandade klubbarna har lagt locket på om helgens skandalmatch i Rochester. Höjdpunkter från den udda begivenheten ser du på klippet nedan.
Helgens resultat gör att trion Portland, Western New York och Washington har börjat få en liten lucka neråt. De tre lagen har alltså goda chanser att få spela slutspel. I nuläget slåss fyra lag om den fjärde och sista platsen. I den kampen ligger Chicago, Orlando, Sky Blue och Seattle inom två poäng.
Jag kikade in på Valhalla i går för att se cupmötet mellan Göteborg och Linköping. När jag kom dit blev jag lite besviken när jag såg att varken Jessica Samuelsson eller Pernille Harder fanns med i LFC:s trupp.
Men det var också den enda besvikelse jag kände som var kopplad till Linköping. För oj vad laget imponerade. Jag vet inte när jag såg Göteborg bli så överkört på hemmaplan senast. Kanske att jag aldrig sett det.
Det var nämligen klasskillnad. Linköpings spelare var större, starkare och bättre bollspelare. Det kändes lite som ett seniorlag mot ett U20-lag. Och det kunde ha blivit betydligt större siffror än 0–3, även om Göteborg också kunde ha gjort något mål – man skapade faktiskt ett par heta målchanser.
Men ändå, om jag varit Göteborgsledare skulle jag varit bekymrad. Jag såg på klubbens hemsida att tränare Stefan Rehn sa så här efter matchen:
”Jag tror det var bra att få möta ett av de förmodade topplagen redan nu. Nu fick vi lära oss vad som krävs för att mäta oss med de bästa lagen i serien.”
Min tanke när jag lämnade Valhalla var att det krävs förstärkningar i Göteborg om de ens skall kunna drömma om en placering topp tre. Sannolikt behöver man både en rejäl mittback och en stabil innermittfältare – även om behovet på mittfältet känns störst.
Göteborg startade för övrigt så här: Loes Geurts – Maja Göthberg, Beata Kollmats, Freja Hellenberg, Elin Landström – Elin Rubensson, Filippa Curmark, Andrine Hegerberg, Nathalie Persson – Pauline Hammarlund, Sara Lindén.
Man har alltså en ny elva i år igen. När jag kom hem efter matchen roade jag mig med att kolla vilka tio spelare som spelat flest damallsvenska matcher för Göteborg varje år de senaste tre åren. Ingen av de tio från 2013 fanns med i dagens elva, och bara två från 2014 och tre från 2015.
Även om fler finns kvar i truppen kan man ändå konstatera att Göteborg har haft en makalös genomströmning i truppen de senaste 2,5 åren. Nu är det ju februari och mycket kan förändras, men just nu känns det som att årets Göteborgslag kommer att få kämpa för att bli ett lag för övre tabellhalvan.
Om någon förresten är nyfiken på vilka spelare som gjort flest damallsvenska matcher i Göteborg de senaste tre säsongerna finns listan här:
Medan Göteborg flera gånger de senaste åren har försökt bygga om sitt lag från grunden har Linköping haft ganska stor kontinuitet i sin trupp. Och så bra som LFC var i går, så bra har jag aldrig sett dem förr. Det var så stabilt, så kontrollerat.
Om jag inte hade vetat att östgötskorna i omgångar de senaste åren har drabbats av extrem måltorka skulle jag redan nu utropa dem som guldfavoriter. Visst, jag är medveten om att Rosengård har en minst lika stark trupp, men det känns som att Linköping just nu ligger före i lagbygget.
I går satt Renee Slegers, Pernille Harder och Jessica Samuelsson på bänkraden framför mig på läktaren. Ändå var det inte många Göteborgsspelare som hade platsat i Linköpings startelva. Jag hade nog bara tagit med en.
Vad var det då som imponerade så på mig? Framför allt helheten, alltså den defensiva stabiliteten och det faktum att Linköping nästan hela tiden var farligt när man anföll.
Men jag imponerade även av flera individuella spelarinsatser. Inför säsongen hade jag ett stort frågetecken för målvakten Cajsa Andersson. I går imponerade hon på mig. Hon gjorde en makalös räddning på ett närskott från Nathalie Persson vid ställningen 0–1 och hon kom ut bra och avstyrde ytterligare ett par bra Göteborgslägen.
I backlinjen spelade Alexandra Lindberg, Janni Arnth, Magdalena Ericsson och Jonna Andersson. Alla var bra. Bäst var Ericsson – hon var närmast felfri. Jag hade inte sett henne live som mittback förr. Men det jag såg gjorde mig väldigt glad, för gårdagens prestation höll definitivt landslagsnivå. Ericsson spelade sig ur situationerna och hon överglänste Göteborgs landslagsmittback Freja Hellenberg ganska rejält. Hellenberg var förresten ok, men gav mig inga landslagsvibbar.
Mittfältet ägde Claudia Neto. Hon är inte bara en fantastiskt bolltrygg och passningssäker lirare, hon är även en duktig bollvinnare. En klippa helt enkelt. Och faktiskt exakt den spelartyp Göteborg skulle behöva på sitt mittfält.
Utöver Neto spelade Emma Lennartsson och Tove Almqvist på mitten. Almqvist gjorde första målet och är intressant. Stundtals spelar hon i och för sig med väldigt små marginaler och tar på så sätt farliga risker.
Det hindrar inte att jag tycker att hon borde vara väldigt nära Pia Sundhage:s landslag. För Almqvist är en spelare som kan avgöra matcher med sina öppnande passningar. Hon känns som en sådan joker man gärna skulle vilja kunna släppa in från bänken om man hamnat i underläge.
Så till forwardstrion. Där spelade alltid lika stabila Kristine Minde ihop med Stina Blackstenius (ett mål och ett assist) och Fridolina Rolfö. Rolfö, som ser riktigt stark ut den här våren. I går var hon stundtals fullkomligt lysande. Rörlig, bollsäker, stark och smart. Det var bara målen som saknades, hon skapade sig definitivt chanser för att göra både ett, två eller tre.
För mig var Rolfö planens klart bästa forward, även om både Minde och Blackstenius också var bra. I Göteborg visade Pauline Hammarlund klass vid några tillfällen, men tyvärr minns man mest att hon gjorde självmål på hörna (0–2-målet) – även om jag på plats trodde att det var en annan göteborgare som var skyldig…
Och som sagt. Till detta Linköping kan man lägga Slegers, Harder, Samuelsson, Mariann GajhedeKnutsen och Vera Dyatel. Tränare Martin Sjögren kan få angenäma problem framöver om/när alla blir friska.
Jag bytte förresten några ord vardera med Harder och Samuelsson. Harder var spelsugen, men förklarade att hon tvingats vila till följd av en befarad hjärnskakning på fredagens träning. På den träningen gick Samuelsson för fullt för första gången sedan hon fick skadeproblem. Trots det vågade hon inte tro på en plats i OS-kvaltruppen. Samuelsson sa:
”Jag hade nog behövt spela i dag för att komma med.”
Däremot spelade alltså Elin Rubensson för Göteborg. Det syntes att hon var matchovan, men några gånger blixtrade hon till. Framför allt minns man det läckra förarbetet till Nathalie Perssons jättechans. Rubensson byttes ut efter 85 minuter. Det hindrar inte det faktum att hon borde ha övertaget i kampen om den sista backplatsen i Sundhages OS-kvaltrupp.
Pia Sundhage var förresten i Tyskland i går och kollade in Nilla Fischer i Wolfsburgs seriefinal mot Bayern München. Jag hann bara se kortare fragment av matchen, som slutade 1–1. Av det jag såg tyckte jag Fischer såg stabil ut, och hade ett bra passningsspel. Det var en väldigt stängd match.
Den som imponerade mest i offensiven var dock norska Caroline Graham Hansen – hon såg oroväckande kvick och pigg ut. Det var också hon som spelade fram till Tessa Wullaert:s kvittering i 90:e minuten. Se höjdpunkter från matchen här.
Kanada blev som väntat andra laget att säkra en plats i semifinal i Nordamerikas OS-kval. När Trinidad och Tobago besegrades med 6–0 gjorde Christine Sinclair sitt 159:e landslagsmål. Därmed är hon förbi Mia Hamm på listan över de som gjort flest landslagsmål genom tiderna.
Andra fortfarande aktiva spelare högt upp på listan är Patrizia Panico på sjunde plats (110 mål) och Marta på 14:e plats med 100 mål. Bästa svenska landslagsmålskytt är som bekant Lotta Schelin, hon står på 82 mål.
Här ser ni Sinclairs 159:e mål – som betydde 3–0, och Kanadas övriga fem:
Den andra matchen i gruppen bjöd på en liten överraskning. Guyana vände 1–0-underläge till seger med 2–1 mot Guatemala och efter slutsignalen firade de guyanska spelarna som om de vunnit VM-guld.
Guyana är ett lag som jag inte kan något om, men jag har förstått av kommentarer från folk som följer OS-kvalet mer noggrant än jag att de ser rätt bra ut, och faktiskt har en seriös chans att ta en semifinalplats på Trinidad och Tobagos bekostnad. Faktum är ju att Guyana ligger före T&T på målskillnad inför deras inbördes möte natten mot onsdag.
Guyanas spelartrupp innehåller inte några spelare med välkända klubbadresser. Segerskytten Alison Heydorn, som intervjuas en minut in i klippet nedan, spelar i en klubb i USA som heter Ann Arbor United. Och hon låter väldigt amerikansk i intervjun.
I natt avgörs vilket lag som kommer tvåa bakom USA i grupp 1, Mexiko eller Costa Rica. Inför kvalet trodde jag på Costa Rica, men nu känns det som att det är 60–40-fördel för Mexiko. De tar ju andraplatsen på kryss, och mexikanskorna visade mot USA att de är bra på att försvara sig.
Apropå OS-kval tar Pia Sundhage ut sin trupp till det europeiska OS-kvalet i morgon 14.00. Här kör hon lite funderingar inför kvalet. Jag vet inte hur många spelare varje lag får använda i kvalet. I själva OS består truppen av 18 spelare och fyra reserver. Men gissningsvis är det någon eller några fler än 18 i kvalet. Allt talar ju dessutom för att Sundhage tar ut de spelare som var med i Göteborg i januari.
Från Frankrike fick vår förbundskapten i helgen glädjande besked när Lisa Dahlkvist blev målskytt på passning från Caroline Seger. Dala gjorde 1–0-målet när PSG vann cupderbyt mot Juvisy med 2–0. Se målet här.
Även Sofia Jakobsson gjorde ett mål, hon satte 2–0 när Montpellier avancerade efter 3–0 mot Vendenheim. Däremot blev Lotta Schelin mållös när Lyon vann sin cupmatch med 12–0. Svenskan spelade den andra halvleken i en match där Eugenie Le Sommer gjorde hela fem mål. Vår blivande OS-kvalmotståndare Ada Stolsmo Hegerberg gjorde ett.
Apropå OS-kvalmotståndare gjorde Hollands Vivianne Miedema och Norges Caroline Graham Hansen varsitt 1–0-mål när Bayern München och Wolfsburg vann sina ligamatcher i helgen. Se Miedemas här och Hansens här.
I dag har Rosengårds kvartsfinalmotståndare i Champions League, FFC Frankfurt, spelat sin första ligamatch för året. Man vann med 3–1 mot Hoffenheim i en match som visades på DFB-TV. Jag såg nästan hela matchen – höjdpunkter här – och blev inte jätteimponerad av Frankfurt.
Deras styrka är deras styrka. Det är ett väldigt fysiskt lag som inte står för så mycket skönspel, men som däremot har offensiv tyngd. Jag tyckte att Hoffenheim hade ett bättre passningsspel, men Frankfurt var ändå en storlek större än sina motståndare. Rosengård får se upp i kontringar och vid fasta situationer. Fast oslagbart är definitivt inte det här Frankfurtlaget.
Slutligen lite tankar kring helgens matcher här i Sverige. Där är det ju i första hand Linköping–Eskilstuna som etsat sig fast. Nu har jag sett LFC:s åtta mål på klubbens Facebooksida.
Det är ju inga glädjande bilder för Eskilstuna. Inte på något sätt. Jag har ju fått lite synpunkter från er som sett matchen live i form av kommentarer på förrförra inlägget. Utifrån målen känns analysen att Petra Larsson och Sofie Persson har lämnat stora hål efter sig på Eskilstunamittfältet rimlig.
Kollar man på Linköpings åtta mål är ju nämligen fem av dem spelmål mot samlat försvar. Vid 1–0 och 3–0 får LFC alldeles för lätt komma rättvända på ytan framför Uniteds trebackslinje. Efter paus är den ytan stängd, då slår LFC istället Eskilstuna i djupled.
Det ser ut som att Eskilstunas tränare Viktor Eriksson har rätt mycket att jobba med under de två månaderna fram till seriestart. Nu är klippet väldigt utzoomat, men min känsla är dessutom att åtminstone tre av de åtta målen är bjudningar från landslagsmålvakten Emelie Lundberg.
Eskilstuna var inte det enda laget som lämnade en träningsmatch i helgen med väldigt negativ energi. Kif Örebro blev både besegrade och bestulna i Göteborg. Under matchen gjordes nämligen inbrott i Kif Örebros omklädningsrum. Tjuvarna länsade rummet på datorer, telefoner och andra värdesaker.
Enligt Mia Carlsson på Twitter är det inte första gången det är inbrott på Valhalla under match. Hennes Kristianstad skall ha blivit bestulna under en cupmatch i fjol.
Känns som att Valhalla IP har en hel del att göra på säkerhetssidan. Det här känns ju helt oacceptabelt.
I Örebro har det förresten startats en insamling till spelarna. Läs om den här.
Det var ju alltså en match också. Den vann Göteborg med 2–0. Nedan går det att se matchen i sin helhet. Målen kommer efter 11.30 genom Sara Lindén efter 11.30 och efter 38.40 genom Nathalie Persson. Det andra målet känns rätt billigt.
I andra matcher i helgen vann Piteå med 3–0 borta mot Hammarby i svenska cupen. I träningsmatcher vann Vittsjö med 3–2 mot Bröndby, Djurgården med 3–0 mot Ilves och så spelade Rosengård 3–3 mot Fortuna Hjörring.
Det är i och för sig väldigt tidigt på säsongen och framför allt Mallbacken har absolut damallsvensk potential.
Men det har varit en jobbig omgång för damallsvenskans båda bottenlag. Både AIK och Mallbacken var på väg mot poäng, men föll med sena uddamål. Dessutom vann Umeå i Göteborg och UIK visade att man inte tänker vara något bottenlag.
Jag har inte sett någon av dagens matcher i sin helhet, utan har kikat på matcherna några minuter då och då. Det jag såg var AIK klart underlägset i Vittsjö, men Stockholmslaget höll ändå på att kämpa till sig en högst efterlängtad poäng.
Ett sent mål från Linda Sällström avgjorde dock matchen. För skadeförföljda Sällström var det förstås otroligt kul och efterlängtat att återigen få göra ett segermål. Även om jag spelat på mycket lägre nivå än Sällström har jag gått igenom ett par årslånga knä-rehabiliteringar och vet hur underbart det är att vara tillbaka på planen – och äntligen göra mål igen. Jag gläds alltså vansinnigt mycket med finländskan i dag.
Nästan lika mycket lider jag med AIK som ju behöver få med sig något eller några positiva resultat in i VM-uppehållet. Trots att laget spräckte målnollan framåt blev det en ny, tung förlust.
För Mallbacken var dagens förlust minst lika bitter. Av det jag såg tyckte jag att värmländskorna var minst lika bra som Kristianstad – om inte bättre. Ändå lämnade man Vilans IP poänglöst.
Mallbacken är ju damallsvenskans fula ankunge, ett lag man gärna önskar framgång. Jag gillade klubben redan innan jag läste Offside nummer 2 2013. Men efter den korta texten om klubben där växte respekten. Där sa Mallbackens ordförande Sven Eriksson följande:
”I dag anses lyxiga anläggningar vara viktigare än engagemang. I byn Mallbacken bor det omkring 80 personer. Nästan alla ställer upp för laget. Några bakar bröd som vi säljer på matcherna, andra kokar kaffe eller tvättar tröjor. Det är den föreningskänslan som tagit oss tillbaka till allsvenskan.”
Nu är Strandvallen alltså en damallsvensk arena igen. Kanske kan duktiga forwardsparet Mimmi Larsson och Madelen Janogy se till att den även är det 2016. Som jag ser det är Larsson för tillfället en av damallsvenskans allra bästa forwards – en urstark spelare med förmåga att skapa chanser helt på egen hand. Hon är en forwardstyp som saknas i den svenska VM-truppen.
I går var jag för andra gången på en vecka och kikade på en forward som är uttagen i nämnd VM-trupp, Umeås Jenny Hjohlman. Hon var helt klart piggare mot Göteborg än mot Jitex i tisdags. Och i slutminuterna visade Hjohlman VM-klass när hon vred in 3–1-målet.
Faktum är att det Umeå jag såg i tisdags och det jag såg igår var två hela olika lag. Det var bara tre byten mellan startelvorna, men det var byten som märktes genom att laget fick lite mer fart och spets. Faktum är att jag tycker att Maria Bergkvist tog en klar seger i coachmatchen mot Stefan Rehn. Umeå spelade ett utmärkt försvarsspel där Göteborgs båda duktiga kantspelare Elin Rubensson och Lieke Martens inte fick de ytor de behöver, och där viktiga forwarden Sara Lindén hölls utanför spelet.
Efter 45 minuter ledde Göteborg med 1–0 trots att Umeå hade varit det bättre laget. Jag bytte några ord med tv-experten Malin Swedberg i paus. Vi var överens om att Umeå varit spelmässigt bra, men att laget saknade både nödvändig spets och kreativitet kring Göteborgs straffområde. Några minuter senare var det 1–2…
UIK kändes inte som ett bottenlag. För dem var det förstås otroligt viktigt att både Hjohlman och Lina Hurtig fick göra mål. Hurtig växte för övrigt flera klasser efter sin fullträff. Får hon träna rejält under VM-uppehållet borde hon kunna bli en riktig attraktion i damallsvenskan till hösten.
Allra bäst i Umeå i går var dock mittbacken Tuija Hyyrynen som var defensivt stabil och som stod för ett stort antal precisa uppspel på fötterna på landsmaninnan Emmi Alanen. Skall jag ta ut Umeås tre bästa spelare för dagen blir det de båda finländskorna tillsammans med 2–1-nickaren Rita Chikwelu.
Jag har precis kommit hem från en utflykt till Göteborg och Valhalla där FC Rosengårds damallsvenska drömöppning fortsatte.
Matchen mellan Göteborg och Piteå slutade nämligen 0–0 – ett logiskt resultat i en jämn match. Som jag ser det var Piteå närmast segern sett till spelet, samtidigt berövades Göteborg på minst en straff av en svag domare.
För som jag såg det från läktaren var det solklar straff när Adelina Engman hölls fast av en Piteåförsvarare (Emelie Lövgren?) i den första halvleken. Domare Annika Andric såg situationen men vinkade bort den. Det gjorde hon även i två situationer efter paus där det också osade Göteborgsstraff.
Tyvärr är domarstandarden i damallsvenskan inte alls på samma nivå som spelarna. I dag var exempelvis Andric sämst på planen.
Sett till spelet var dock inte Göteborg förtjänt av någon straff. Hemmalaget är skadedrabbat och saknade ett flertal spelare, bland annat nyförvärvet Elin Rubensson. Hemmalaget saknade tillräcklig kreativitet och löpvilja för att ta sig igenom Piteås välorganiserade lag.
Före paus var det bara Sara Lindén som hittade luckor i Piteåförsvaret. Tyvärr för hemmalaget var Lindén placerad långt ifrån spelet. Hon spelade på högerkanten och Göteborgs flesta uppspel gick mot Lieke Martens till vänster.
Men två gånger fick Lindén bollen centralt framför Piteås backlinje och hittade Engman i fina positioner. Första gången borde det ha varit straff, andra gången var finländskan fri – men sköt utanför.
Efter paus skapade Göteborg lite mer, men närmare än boll i ramen från Martens och ett skott just utanför från vikarierande vänsterbacken Sofia Skog kom man inte.
Piteå vann hörnorna med 8–2 och hade flest målchanser i båda halvlekarna. Pauline Hammarlund och Elin Johansson var hela tiden på hugget i kontringarna. Johanssons rappa steg var definitivt ett orosmoment för Göteborg.
Annars tänkte jag från början mest att jag skulle studera Piteås båda VM-aktuella spelare Hilda Carlén och Emilia Appelqvist. Carlén var inte lättbedömd. Göteborgs avslut var helt enkelt för dåliga för att sätta Pitemålvakten på några svårare prov.
När det gäller Appelqvist gjorde hon en stabil insats. Jag tycker dock att hennes mittfältskollega Josefin Johansson var bättre. Allra bäst i Piteå var Faith Ikidi – hon var grymt stabil.
Piteå visade i kväll att laget har kvalitet att slåss om den femteplats jag tippade dem på. Göteborg visade att de måste ha en skadefri trupp om de skall kunna hänga med i toppstriden.
I och med dagens resultat är Rosengård det enda av de fyra tippade topplagen som står på full poäng efter två omgångar. Risken finns att toppstriden är avgjord på ett mycket tidigt stadium. Kanske kan det här målet av Stina Blackstenius rädda damallsvenskan:
Som det känns nu är det Linköping som är det lag som möjligen skulle kunna hota Rosengård. Men då måste man få igång målskyttet på allvar.
I nuläget känns faktiskt VM som det enda riktiga hotet mot Rosengård. Malmöklubben har tunn trupp och många spelare som skall till Kanada. Tuffa spelscheman och skador skulle kunna ställa till det. Men får Rosengård vara skadefritt kommer de med mycket stor sannolikthet att vinna guldet.
Mästarlaget har spelat två matcher där de förlorat de första halvlekarna med totalt 1–0 och vunnit de andra med 9–0. Tänk hur det kommer att se ut när de börjar spela hela matcher…
Innan det är dags att sätta punkt tänkte jag rekommendera det här klippet från NWSL. Houston Dash satte en mikrofon på sin coach Randy Waldrum i premiären. Det är nytt inom fotbollen – och högst sevärt:
I går sammanfattade jag damallsvenskan 2014 i ord. I dag följer jag upp med ett gäng bilder.
Under året har jag haft med mig kameran till de damallsvenska matcher jag besökt. Framför allt är tanken att få bilder på så många spelare som möjligt för att kunna bildsätta inläggen här på bloggen.
Det tar ju dock rätt mycket tid att gå igenom och fixa till bilderna och tid har varit en bristvara tidigare under året. Men nu i helgerna har det funnits möjlighet att gå igenom materialet.
Resultatet blev att jag nu har laddat upp 175 bilder från säsongen som gått, bilder på nio av de tolv damallsvenska lagen. Om jag skulle ha namngivit någon eller några spelare på felaktigt sätt välkomnar jag rättelser, men jag tror och hoppas att jag har lyckats identifiera alla rätt.
Här är först ett bildspel:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Och här är även alla de 175 bilderna som miniatyrer:
Det förra inlägget innehöll en mängd internationella skytteligor. Nu är det dags för assistligor. Sådana har inte varit lika lätta att hitta, men här är ett gäng av årets mer intressanta:
Det är skandinavisk dominans i skytteligan. Dock inte den svenska.
För läser man skytteligan i damallsvenskan är det mest utländskt på topp tio. Tre svenska spelare finns dock med där, med Jenny Hjohlman som främsta svensk med nio mål – vilket räcker till delad bronsplats. På delad sjätteplats finns sedan Fridolina Rolfö och Sara Lindén med åtta mål vardera.
Den liga där våra målskyttar visar störst framfötter är dock den franska. Toppen av skytteligan i Division 1 Feminine är nämligen rakt igenom skandinavisk. Efter att ha gjort varsitt mål mot Juvisy delar Lyons anfallspar Lotta Schelin och Ada Hegerberg förstaplatsen med sina sex mål vardera. Ett mål bakom återfinns trean Kosovare Asllani.
Alla fem svenskor i serien har redan gjort mål. Sofia Jakobsson står på två, medan Caroline Seger och Linda Sembrant är noterade för varsitt.
På det här klippet går det att se tre av Asllanis fullträffar samt Segers enda mål:
Det där är målkavalkaden från förra omgången, den tredje. I den fjärde gick såväl PSG:s som Montpelliers svenska spelare mållösa av planen. Enda målskytt i lagen inbördes möte blev istället amerikanska Lindsey Horan, som avgjorde för PSG i slutminuterna.
Därmed är det Lyon och PSG som är enda fullpoängarna i serien. Och det mesta talar ju för att årets serie blir just en kamp mellan fjolårets två seriesuveräner.
I damallsvenskan blev det som bekant 100-procentigt klart i förra veckan både vilka som vinner och vilka som åker ut. Bilder från Rosengårds guldmatch finns här:
Kampen om andraplatsen är intressant. Där är det fördel för Kif Örebro efter deras seger mot AIK i lördags. Örebro är numera tre poäng före Göteborg och Linköping, som dock båda har bättre målskillnad. De tre lagen har följande program kvar:
Kif Örebro +16 36:
Göteborg (h)
Jitex (b)
Eskilstuna (h)
Göteborg FC +27 33:
Örebro (b)
Kristianstad (b)
Vittsjö (h)
Linköpings FC +22 33:
Eskilstuna (h)
AIK (b)
Piteå (h)
Känslan är att striden står mellan Örebro och Linköping. Göteborg har klart tuffast program, och behöver nog full poäng för att hålla LFC bakom sig.
I Tyskland var det cupomgång i helgen. Alla mål från de matcherna går att se på två klipp. Här är ett klipp med målen från de matcher som spelades i norra Tyskland och här är målen från de sydliga matcherna.
I Frankrike och Tyskland går det alltså att sätta ihop målkavalkader från både liga- och cupmatcher. När är Sverige redo för det? Den typen av klipp är ju utmärkt reklam för serien, och borde även gynna det tv-bolag som har sändningsrätten. I båda länderna finns ju för övrigt klipp från rättighetshavaren ofta med i kavalkaderna.
Angående Tyskland och tv-sända matcher är det en sådan på torsdag och ytterligare en på lördag. På torsdag 16.00 visas Leverkusen–Bayern München både på svenska Eurosport och på DFB-tv. Och på lördag 12.15 är det en av veckans riktiga godbitar då Wolfsburg tar emot Turbine Potsdam i en tidig seriefinal.
För övrigt spelas det fem matcher i Frauen-Bundesliga redan i morgon. Topplagen spelar enligt följande: Potsdam tar emot Hoffenheim, Frankfurt skall till Jena och Wolfsburg skall till Inka Grings poänglösa Duisburg.
Ingen av de tyska matcherna i morgon är tv-sända. Däremot kan man i morgon förmiddag se Asiatiska spelen via stream. Jag lägger upp länkar till matcherna här, när jag har sådana:
Jag håller Nordkorea som knapp favorit i finalen eftersom Japan spelar utan sina Europaproffs. Bland annat finns ju systrarna Asano Nagasato och Yuki Ogimi högst upp i toppen av varsin prestigeladdad skytteliga. Nagasato leder i Tyskland på fyra mål och Ogimi i engelska WSL tillsammans med Jess Clarke på fem mål.
WSL är ju en kort liga, med bara åtta lag och 14 omgångar. Efter helgens spel är Everton klart för nedflyttning till WSL2. Guldstriden står mellan tre lag, Chelsea, Liverpool och Birmingham. De har 23, 22 respektive 21 poäng med två matcher kvar. Det hetaste tipset är dock att Emma Wilhelmsson och Chelsea kommer att ta hem titeln. De har nämligen det lättaste programmet av de tre, i form av Everton hemma och sexan Manchester City borta.
I Italien är inte ligan igång ännu. Däremot var det supercupfinal i helgen. Där vann ligamästarinnorna Brescia efter straffläggning mot cupmästarinnorna Tavagnacco. Maria Karlsson har ju bytt till Brescia, och i sin tävlingsdebut satte Karlsson en boll från straffpunkten. Det målet går att se på det här klippet:
I Norge är det klart vilka lag som spelar cupfinal den 22 oktober. Det blir Lilleström och Trondheims/Örn. Alltså blir Mimmi Löfwenius den enda svenska representanten. Hon hoppade in i 66:e minuten i semifinalen när Lilleström slog svensklaget Avaldsnes på bortaplan med hela 4–0. Den matchen kan man se här. För Avaldsnes spelade alla fyra svenska spelarna Carola Söberg, Lisa Klinga, Freja Hellenberg och Lisa Dahlkvist hela matchen.
Emilie Haavi
Jag har bara sett matchens första tio minuter, och där är Söberg olycklig. Hon är väldigt stillastående vid LSK:s ledningsmål – även om frisparken är bra slagen. Sedan är hon upphov till 2–0-målet, även om jag tycker att det är en väl tuff avblåsning för bakåtpass hon drabbas av. Emilie Haavi:s hårda frispark via en rygg muren är sedan otagbar.
Slutligen noteras en andra förlust på två omgångar för Rossiyanka i ryska mästerskapsserien. Olivia Schough spelade hela matchen när Ryazan vann mot svensklaget med 3–1.
I dag är det exakt ett år till avspark i nästa VM i fotboll som kommer att ha Sverige som deltagare. Eller bör ha Sverige som deltagare.
För självklart så både hoppas och tror jag att Pia Sundhage:s landslag kommer att ta sig till Kanada på ett sätt (gruppsegrare) eller annat (playoff). Eftersom Sundhage i det här skedet behöver ha fullt fokus på kvalet så tänkte jag hjälpa henne genom att redan nu ta ut VM-truppen.
Jag såg att Göteborgs klubbledning häromdagen var kritisk mot att Sundhage inte har någon GFC-spelare i den senaste landslagstruppen. Den kritiken tycker jag nog känns lite missriktad. För även om Marlene Sjöberg, Catrine Johansson och Sara Lindén är duktiga spelare så får ingen av dem heller plats i min VM-trupp.
Min trupp handlar alltså om de 23 spelare som jag tror är bäst lämpade för att åka till Kanada nästa år. Jag följer min mall om hur man bygger en mästerskapstrupp. Grunden består av de 16–17 spelare som i första hand är tänkta att spela. Sedan fyller man på med sex–sju spelare som antingen har spetsegenskaper som gör dem lämpliga som inhoppare eller är unga och har framtiden för sig.
På den senare punkten har Sundhage inte imponerat. För samtidigt som hon uppmanar de damallsvenska klubbarna att satsa på unga talanger väljer hon själv att hålla tillbaka talangerna tills de lämnat tonåren. På den punkten är exempelvis Tysklands Silvia Neid betydligt vassare.
Vi börjar med den stora problempositionen. Medan de 20 utespelarna till slut var ganska lätta att välja ut är målvaktssidan för tillfället extremt tunn i Sverige. Faktum är att vi inte har någon riktig världsmålvakt. Och målvaktssidan är den som känns svår att spika redan nu.
Hedvig Lindahl är trots allt klar etta. Man blir ju glad när man hör från Kristianstad att hon har vuxit rejält i år. Fast tyvärr har jag inte blivit helt övertygad i de båda matcher jag sett henne i år. Hoppas hon mentalt fixar ett VM som förstamålvakt.
Bakom henne är det däremot helt öppet. Först hade jag Carola Söberg utanför truppen, eftersom hon darrade i avgörande matcher i fjol. Men en match – Champions Leaguefinalen – tog upp henne på andraplatsen. Där visade hon ju att hon kan klara pressen i stora matcher.
Tredjeplatsen är extremt svårbesatt. Jag väljer Jennifer Falk i Jitex eftersom jag imponerats av henne den här våren. Men hade jag sett Malin Reuterwall eller Stephanie Öhrström lika många gånger hade de kanske haft platsen. Och i bakhuvudet finns Sofia Lundgren – eller har hon slutat helt?
Lundgren sa i vintras att hon skulle se till att bli frisk i ryggen innan hon hittade en ny klubb. Sedan har det inte skrivits något alls om henne. Gör hon comeback i tid skulle hon till och med kunna bli vår förstamålvakt i VM.
Jessica Samuelsson
Backar (8): * Jessica Samuelsson
* Lina Nilsson
* Emma Berglund
* Nilla Fischer
* Charlotte Rohlin
* Linda Sembrant
* Elin Rubensson
* Magdalena Ericsson
Den här uppställningen känns både stark och intressant. De spelare som funnits med i diskussionen, och således står nära en plats i truppen är Sara Thunebro, Marlene Sjöberg, Amanda Ilestedt och Mia Carlsson. Ett namn som inte känns helt avskrivet för mig är Annica Svensson. Men jag har inte sett Eskilstuna i år, och kan därför inte bedöma hennes form.
Mest anmärkningsvärt är kanske valet av vänsterbackarna Rubensson och Ericsson på Thunebros bekostnad. Men tyvärr tycker jag inte att Thunebros prestationer i landslaget den senaste tiden har legat på den nivå som krävs. Hon har bra tillslag med båda fötterna, men det väger inte upp att hon ofta gör felval och att hennes passningsspel är för slarvigt.
Ilestedt är en spelare jag fortfarande hoppas mycket på. Men som jag ser det är hon bara femma bland mittbackarna. Men med ytterligare slipning av passningsspelet så…
Marija Banusic
Mittfältare (8):
* Caroline Seger
* Hanna Folkesson
* Sofia Jakobsson
* Antonia Göransson
* Lisa Dahlkvist
* Therese Sjögran
* Marija Banusic
* Malin Diaz
Det här är åtta ganska självskrivna val. Banusic är bubblaren i truppen. En joker med kapacitet att avgöra matcher.
Faktum är att bredden är klart minst på mittfältet. Här har jag i första hand valt bort Emilia Appelqvist, Emmelie Konradsson, Fridolina Rolfö och Olivia Schough. Fast faktum är att ingen av dem egentligen kändes nära truppen. Schoughs roll som underhållare i truppen skall inte underskattas. Men det räcker inte att vara nyttig vid sidan av planen.
Det här är den riktigt intressanta lagdelen. En bra blandning av gammalt och ungt – helt enkelt fyra hyperintressanta spelare, där inte ens superstjärnan Schelin kan känna sig säker på en plats i startelvan.
De forwards som fanns med på den bruttolista jag valde spelare från, men som valdes bort var Emma Lundh, Jenny Hjohlman, Madelaine Edlund och Sara Lindén.
Det här är min VM-trupp till VM 2015. Så vad tycker ni? Har jag prickat rätt, eller har jag kanske till och med missat några självskrivna spelare?
En blogg om internationell damfotboll 