Anvegård och Hurtig in i startelvan

I dag förväntas Sverige vinna med stora siffror mot Thailand. Och jag tror att det blir fyra–fem svenska mål.

Spännande är att Peter Gerhardsson gör två förändringar i anfallet. Anna Anvegård och Lina Hurtig kommer in i stället för Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson. Det är spännande, och borde innebära större chans till svenskt kombinationsspel. Uppställningen är som väntat den som är 4–4–1–1 i försvar och 4–3–3 i anfall.

Här är hela elvan: Hedvig LindahlHanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena ErikssonFridolina Rolfö, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Anna Anvegård.

Thailand gör tre byten från första matchen. De byter målvakt, så att Waraporn Boonsing kommer in, plus att de sätter in forwarden Pitsamai Sornsai och inhopparen från första matchen, Taneekarn Dangda. Ut går trion Sukanya Chor Charoenying, Waranuu Phetwiset och Sudarat Chuchuen.

Även om Thailand är svagt skulle jag bli förvånad om det blir jättemånga svenska mål. Faktum är ju att Sverige sällan vinner med mer än just fyra–fem måls marginal, inte ens mot riktigt dåligt motstånd.

Jag roade mig i går kväll att kolla igenom de största segrarna år för år under 2000-talet. Där sticker en match ut rejält – 17–0 mot Azerbajdzjan från Gamla Ullevi i juni 2010. I den matchen gjorde nuvarande division I-spelarna i Bergdalens IK, Linnea Liljegärd och Sara Lindén tre respektive två mål.

Sedan dess kan jag bara hitta att Sverige gjort fler än sex mål i en match – den mot Iran som Fifa ansåg vara inofficiell, men som verkar räknas som officiell av det svenska förbundet.

Tvåsiffrigt har vårt landslag bara gjort två gånger någonsin. Utöver Azerbajdzjan handlar det om en 10–0-seger mot Irland 1992.

Här är listan år för år:

2000: 7–0 mot Spanien (EM-kval).

2001: 8–1 mot Finland (EM-kval).

2002: 8–0 mot Polen.

2003: 8–0 mot Sydkorea.

2004: 5–1 mot Serbien/Montenegro (EM-kval).

2005: 6–0 mot Vitryssland (VM-kval).

2006: 6–0 mot Vitryssland (VM-kval)

2007: 7–0 i två matcher, mot Rumänien (EM-kval) och Ungern (EM-kval).

2008: 6–0 mot Ungern (EM-kval).

2009: 5–1 mot Norge.

2010: 17–0 mot Azerbajdzjan (VM-kval).

2011: 3–1 i två matcher, mot Danmark och Australien (VM).

2012: 4–1 i två matcher, mot Skottland och Sydafrika (OS).

2013: 6–1 mot Island.

2014: 5–0 mot Färöarna.

2015: 3–0 i fyra matcher, mot Finland, Kina, Moldavien (EM-kval) och Polen (EM-kval).

2016: 7–0 mot Iran (inofficiell match?). Annars 6–0 i två matcher, mot Skottland (inomhus) och Moldavien (EM-kval).

2017: 5–0 mot Ungern (VM-kval).

2018: 4–0 mot Kroatien (VM-kval).

2019: 4–1 mot Schweiz.

Slutligen så fortsätter det att hända saker i damallsvenskans silly season. I dag har Rosengård meddelat att man förlängt med Sanne Troelsgaard säsongen ut. En viktig förlängning. Dessutom har Växjö presenterat nya tränare – Maria Nilsson och Magnus Olsson med delat tränarskap. Det handlar om en intern lösning som jag inte kan bedöma, mer än att det är kul med ytterligare en kvinna som tränare i vår högsta serie.

 

3 thoughts on “Anvegård och Hurtig in i startelvan

  1. Fascinerande att en vinst med 5-1 (i skrivande stund) kan avslöja hur dåliga Sverige är.
    Tempot är lågt, passningarna ofta ”luddiga” – Sembrant har sällsynt svårt att slå hårda och precisa bollar – och det saknas en spelmotor.
    Vågar man hoppas på en ombyggnad efter VM? Det måste väl gå att hitta 11 svenska spelare som har tekniska förutsättningar för att spela med fart?

  2. Inget avslöjar bristerna i svensk fotboll just nu som denna match i jämförelse med USA. 8-0 eller mer hade varit godkänt, inget annat. Det här ska vara det bästa vi kan spela med och ändå ser jag precis samma brister som i damallsvenskan. Känns ibland som att alla andra gått och fortfarande går framåt medan Sverige aldrig lyckades ta sig över hindret och nu istället håller på att glida ner i träsket. Det senare kanske är en överdrift men speglar ändå hur jag ser på det vid jämförelse med andra ligor och nu detta mästerskap. Då jämför jag inte bara med topplagen. Det är tyvärr uppenbart att det går alldeles för långsamt, att rörelsen inte finns och att andra lag och nationer fullständigt mosar oss när det gäller teknik. Stora problemet ligger hos spelarna själva och hur de har blivit lärda fram tills nu. Det är dags att sätta fart på och möta bollen, inte vänta tills den kommer till dig som stillastående mottagare. Var sen i rörelse och sök efter ny yta, inte stå placerad som en lika stillastående kon. Den andra delen måste tillskrivas hela träningsfilosofin och vad fokus läggs på. Statiskt spel funkar inte längre, eller jo den funkar mot riktigt dåliga lag men det är inte mer än så. Vi har många försvarsspelare som håller mycket hög klass med tanke på i vilka lag de spelar i till vardags, men där är det samtidigt andra spelare från andra nationer som står för tekniken, tempot och kreativiteten.

    För att ge ett svar till kommentaren här ovan. De som är på planen är de bästa spelarna och sanningen är att det inte ser bättre ut bland spelarna på avbytarbänken. Det samma gäller spelare i ungdomslandslagen. Krävs alltså mer än en ombyggnad för att rätta till bristerna.

    Japan eller Nederländerna är två andra lag som inte direkt heller har imponerat så här långt men hos de senare vet man åtminstone att det jämfört med Sverige finns potential till sådant spel man vill se. Igår var det dock flera om var helt under isen. Miedema är visserligen glödhet men Van de Donk, Spitse och Van de Sanden var inget vidare. Det var inte heller Martens som efter en lång säsong ser ut att vara helt ur form. Inte van att se henne ta så lång tid på sig och vara så svag i passningsspelet. Om jag ska spinna vidare på bloggarens klagomål på domaren så visst kunde och borde Kamerun ha fått med sig fler frisparkar och något gult kort. Något rött kort håller jag dock inte med om i de situationerna, inte ens om man räknar ihop dem. Fysiskt spel är i sig inte med automatik fel. Men som sagt, ett par frisparkar borde det ha blivit.

    Däremot undrar jag vad som egentligen kommer att krävas för att belönas med det röda. Jag förstår nämligen inte hur Khadija Shaw i Jamaica kunde få stanna på plan efter att ha sparkat Sara Gama i Italien i huvudet. Förstår inte heller hur Genevieve Ngo Mbeleck i Kamerun kunde få stanna på plan efter sin spark mot Jackie Groenen i Nederländerna. Den senare träffar visserligen ”bara” överarmen men det ska inte spela någon roll när du skickar upp sulan i huvud- och ansiktshöjd. Fortfarande direkt vårdlöst och idiotiskt spel. Där om något borde det alltså ha varit två röda kort.

  3. Ping: Det blir en bekväm svensk seger i kväll | En blogg om internationell damfotboll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.