Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå
Kategoriarkiv: Hedvig Lindahl
Född: 29 april 1983 i Katrineholm.
* Målvakt med Gropptorps IF som moderklubb. Var Sveriges förstemålvakt under Thomas Dennerbys tid. Tillbaka som etta i landslaget 2014. Har sina styrkor i sin snabbhet och sitt fina tillslag. Främsta meriterna är OS-silver 2016, VM-silver 2003 (andramålvakt) och VM-brons både 2011 och 2019. Samt EM-brons 2005 och 2013 (tredjemålvakt). Mästerskapsspelare även i VM 2015, OS 2008 och 2012 samt EM 2009. Gjorde sin A-landslagsdebut 2002. Har spelat i damallsvenskan för Malmö FF (nu Rosengård), Linköpings FC, Göteborg FC och Kristianstads DFF. Spelade i engelska WSL för Chelsea 2015-19. Flyttade sommaren 2019 till tyska Wolfsburg. Engelsk mästarinna 2015, 2017 och 2018. Tysk mästarinna 2020. Fick Diamantbollen både 2015 och 2016. Uttagen i Fifpros världslag 2017.
I dag har Vittsjö vunnit med 2–0 mot Eskilstuna i damallsvenskan. Jag såg den första halvtimman. Det var 30 rätt chansfattiga minuter. Men de innehöll en intressant situation. Det var när Katie Fraine tog bollen med händerna utanför straffområdet.
Eskilstunas målvakt fick bara gult kort för förseelsen. Det var väldigt snällt av domaren. Jag är inte domare, och vet inte vilka instruktioner de har kring den här typen av situationer. Men personligen tycker jag att kortet borde ha varit rött.
Det skall det vara om hon anses förhindra en målchans.
Man kan diskutera om Linda Sällström hade hunnit före Emma Östlund till bollen. Men även om Östlund var något steg före tycker jag att det borde ha varit rött. För mig är det nämligen tydligt att Fraine vet var hon befinner sig, och att hon känner sig tvungen att ta bollen med händerna. Hon vågar inte stå kvar i straffområdet och vänta in bollen. Och när hon passerat straffområdeslinjen vågar hon inte låta bollen studsa förbi. Hon bedömer det som en målchans för Vittsjö. Och då borde väl domaren göra samma bedömning?
Men Fraine fick alltså vara kvar. Och hon var ute på en ny utflykt utanför sitt straffområde när Vittsjö tog ledningen i den 64:e minuten. Joanna Bækkelund slog en bakåtpass i blindo. Bollen gick förbi Fraine, och Clara Markstedt hann fram och stötte in ledningsmålet.
I och med Vittsjös seger är både Vittsjö och Eskilstuna nu tio poäng från Champions Leagueplats. Med nio omgångar och 27 poäng kvar att spela om känns det inte rimligt att ta in tio poäng på andra topplag.
Trots Fraines utflykter är det ju en annan målvakt som stått i centrum för dagens damfotbollsdiskussioner, Hedvig Lindahl. EM-målvakten har hamnat i fokus, dels för att hon på twitter berömde Hammarby för deras fina publiksiffror…
Hammarby är just nu bäst på att rekrytera publik i @_OBOSDamallsv och jag hoppas givetvis att fler klubbar vill ta upp kampen och bli lika bra, om inte bättre. Hur som helst, het drabbning väntar med mer än 9000 biljetter sålda! https://t.co/DnN9F4BcDa
…dels för att hon skrev autografer till Bajensupportrar efter 3–0-förlusten i derbyt på Tele 2 Arena.
. @hedviglindahl signing a national team jersey for A KID who also is a hammarby supporter. It’s a kid who might even go from supporting hammarby to supporting Dif after this gesture and meeting with his idol. Everybody wins! Everyone should just be thankful! pic.twitter.com/pa44idIK7M
Och om Djurgårdens supportrar är arga på Lindahl får de väl börja gå på damernas matcher. Grunden till tweeten är ju att Bajen har 2 888 åskådare i publiksnitt i år, medan Djurgården bara har 726. Bajen är således fyra gånger så bra som Djurgården. Sportchef Balawo kan kanske också lägga lite av sin tid på att locka publik?
Och autografskrivningen är verkligen inget att bli upprörd över. Tvärtom är det väl väldigt fint, både att en ung Bajensupporter vill ha en motståndarspelares autograf, och att Lindahl inte gör skillnad på barn efter vilken tröja de har på sig.
Det hat som alldeles för ofta omger herrfotbollen behövs inte i damfotbollen. Självklart skall det vara laddning och prestige under matcherna, Men före och efter matcherna väljer jag den kärlek som finns i damfotbollen före herrfotbollens konflikter alla dagar i veckan.
Innan jag lämnar damallsvenskan konstaterar jag att Rosengård även i dag har bekräftat att Jelena Cankovic lämnar för England. Vi får se om Malmöklubben hinner få ihop sitt nya lag till onsdagens prestigemöte med Häcken.
I Costa Rica är det bara fyra lag kvar i F20-VM. Det var ytterst nära att Europa fick med tre lag till semifinal. Jag såg ungefär halva den sista kvartsfinalen, den mellan Japan och Frankrike. När jag började kolla efter drygt 60 minuter så ledde Japan med 2–1 och spelmässigt hade man närmast total kontroll.
Japanskorna spelade fantastisk passningsfotboll och fick fransyskorna att framstå som klumpiga och orörliga. Men efter två egna byten tappade Japan flytet. Plötsligt var det Frankrikes raka och fysiska spel som bar frukt. Frankrike kvitterade, och hade en boll i ribbans underkant precis innan slutsignalen.
I förlängningen gjorde Frankrike sedan 3–2, vilket då var rätt logiskt, då Japans anfallsspel helt hade kommit av sig. Men matchen fick en dramatisk avslutning. På övertid i förlängningen fick Japan en VAR-straff.
Jag reagerade spontant på att den franska målvakten slog en japanska i huvudet när hon försökte boxa undan en boll. Det är dock något domare inte brukar bry sig om. Fast VAR-rummet reagerade, och efter en lång diskussion blev det straff – och 3–3.
Nästan direkt efter kvitteringen var det slut. Det blev straffar. Och där vann Japan. För japanskorna väntar Brasilien i semifinal på fredag morgon 04.00. Tre och en halv timme tidigare gör Spanien och Nederländerna upp om den andra finalplatsen.
En spelare som nyligen spelade en stor final har i dag tackat för sig på den stora fotbollsscenen.
Det är Englands skyttedrottning Ellen White som beslutat sig för att lägga av. Spelmässigt har hon inte presterat lika bra i år som tidigare säsonger. Men när man lägger av som färsk EM-guldvinnare måste man väl ändå säga att hon verkligen sluter på topp.
White har under sin karriär vräkt in mål i det engelska landslaget och i både liga och cuper. Jag kommer att minnas henne för att hon alltid låg och högg på gränsen till offside, ofta över.
Framför allt kommer jag att förknippa henne med ett väldigt speciellt mål. Den geniala frisparken från 2015 var inte bara Whites första mål för Notts County. Det var på alla sätt ett mästerverk med lysande skådespelande från Laura Bassett och Alex Greenwood, och ett koncentrerat avslut från White.
Tack för den godbiten, och grattis till en fin karriär, Ellen White.
Jag hade en bra känsla inför kvällens match. Den positiva känslan hängde med cirka 30 minuter in i matchen. Så långt var Sverige bäst och gjorde det mesta rätt – förutom mål. Man försvarade bort Englands spelvändningar och hotade på ytan bakom långsamma Mille Bright.
Men hur bra man än är ute på planen så avgörs fotboll i straffområdena. Och där var England skoningslöst. När Sverige inte orkade hålla upp pressen kom luckorna. Och glödheta Beth Mead gjorde mål på Englands första riktigt heta målchans. Och efter paus bjöds hemmaspelarna på flera mål.
Sverige har tyvärr inte haft någon glödhet spelare i EM. Det hade behövts.
Ett annat problem är att det svenska laget har haft för stor variation i backlinjen. Det var inte synkat när det hettade till. Och dessutom lyste Hedvig Lindahl:s matchovana genom under hela turneringen.
Sverige åkte på en käftsmäll på samma nivå som 5–1-förlusten mot Brasilien i OS 2016. Eller värre. Då var det gruppspel, och Sverige fick en andra chans. Nu är det hemresa, och förbundskapten Peter Gerhardsson och hans spelare har några riktigt tunga veckor framför sig.
För det här var jobbigt.
Totalt sett är semifinal förstås godkänt. Men ras och 4–0 är inte lika kul. Dock har jag fortsatt förtroende för Gerhardsson. Jag tror att han och Magnus Wikman har mer att ge, och tycker att de är värda att få en ny chans i nästa års VM-slutspel.
Mer om den här matchen i kommande inlägg. Nu skall jag sova lite innan 02.00 då det är avspark mellan Brasilien och Paraguay.
Fredagens kvartsfinal mot Belgien blev en nagelbitare som avgjordes på övertid. Den spontana tanken i måndags när det stod klart att Sverige skulle ställas mot just det belgiska laget var att: ”Det här vinner Sverige”.
Belgien är nämligen den typ av motstånd Sverige i princip aldrig förlorar mot. Jag gjorde en snabbkoll och kom fram till att Sverige de senaste tio åren har spelat 76 landskamper mot länder som nu ligger utanför topp 15 på världsrankingen.
På de matcherna har Sverige bara förlorat en tävlings- (1–0 i Ukraina i VM-kvalet 2018) och tre träningsmatcher (2–1 mot Island i Algarve cup 2014, 3–1 mot Schweiz i vänskapsmatch 2015 och 2–1 mot Portugal i Algarve cup 2019).
Sverige är alltså väldigt bra på att vinna mot sämre rankade lag. Det är inte alltid det ser vackert ut, men på ett eller annat sätt blir det nästan alltid segrar.
Lugn i måndags alltså. Men när sirenerna började ropa ut covid-larm från den svenska truppen började man ändå få lite skräckkänslor kring matchen. Belgien hade ändå visat att man kan spela ett stabilt försvarsspel när man vunnit mot Italien, kryssat mot Island och hållit Frankrike på 2–1.
När det stod klart att båda ytterbackarna Hanna Glas och Jonna Andersson skulle saknas började spekulationerna om hur förbundskapten Peter Gerhardsson skulle ställa upp sin startelva. Jag såg hur många varianter som helst. Och Gerhardsson sa själv i SVT innan matchstart att han hade lagt väldigt mycket tid på att fundera över hur laget skulle formeras.
Hans val föll på följande elva: Hedvig Lindahl – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Amanda Nildén – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Nathalie Björn, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani (lagkapen) – Stina Blackstenius.
Noterbart här är att Sverige har haft väldigt dålig kontinuitet i sin backlinje under turneringen. På fyra matcher har Gerhardsson ställt upp med fyra olika mittbackskonstellationer. Och det har varit olika vänsterbackar i de tre matcher han har spelat med fyrbackslinje.
På vänsterbacken fick nu Juventus Amanda Nildén göra tävlingsdebut i A-landslaget. Tidigare hade 23-åringen spelat 145 minuter i landslagströjan.
Linda Sembrant
I mittförsvaret fick alltså Nildéns klubbkompis i Juventus, Linda Sembrant, göra comeback från start. Det innebar att Amanda Ilestedt flyttades ut som högerback.
Jag minns att hon spelade i den positionen när Gerhardsson körde en fyrbackslinje med fyra mittbackar mot Kanada i Algarve cup 2019. Men sedan dess kan jag inte minnas att Ilestedt varit högerback i en fyrbackslinje i landslaget.
Med så många förändringar i backlinjen var det skönt att både mittfält och anfall var identiska med hur det såg ut mot Portugal. Således fortsatte Björn att vikariera för Caroline Seger i rollen som sexa.
Motståndaren Belgien hade för första gången tagit sig till utslagsmatcher i ett stort mästerskap. Man valde att byta fyra spelare mot hur de startade i 1–0-segern mot Italien. Det blev en startelva som till tio elftedelar liknade det lag som försvarade ledningen de sista 25 minuterna av den matchen.
Ändringen var att Laura De Neve var tillbaka i mittförsvaret efter att ha missat Italienmatchen med någon form av lårskada. Då vikarierade defensivt skickliga mittfältaren Julie Biesmans som mittback. Nu var Biesmans tillbaka på mittfältet.
Så här såg den belgiska elvan ut (4–4–1–1): Nicky Evrard – Laura Deloose, Sari Kees, Laura De Neve, Davina Philtjens – Janice Cayman, Justine Vanhaevermaet, Julie Biesmans, Marie Minnaert – Tine De Caigny – Tessa Wullaert.
Det är snabba och spelskickliga lagkaptenen Wullaert som är nyckeln till Belgiens anfallsspel. Och i försvarsspelet har Nicky Evrard storspelet genom hela turneringen. Målvakten som på fritiden driver ett företag som hyr ut hoppborgar, har bland annat räddat två straffar. Den hon tog mot Island visade sig till slut bli helt avgörande för avancemanget.
Domare i kvartsfinalen var Ukrainas rutinerade Kateryna Monzul. Slutligen var vädret brittiskt – 18 grader och regn.
Sverige–Belgien Period 1: 1–15 minuter: 0–0 i mål 3–0 i målchanser 1–1 i hörnor
Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit att Linda Sembrant alltid står rätt och löser situationerna så lugnt och säkert att man knappt tänker på att hon är på planen.
Det är i alla fall så många gånger att man blir överraskad när det inte stämmer. Redan i den andra minuten lyste hennes matchovana igenom när hon missade en ganska enkel brytning och gav Marie Minnaert chansen att skapa lite oreda i det svenska straffområdet. Tre belgiska anfallare löpte in på Minnaerts inlägg. Magdalena Eriksson lyckades dock klacka bort bollen.
Det var överhuvud taget en ganska darrig start från den nykomponerade svenska backlinjen. Amanda Nildén missade sin första passning och efter drygt fem minuter slog Eriksson ett uppspel rakt till den belgiska tian Tine De Caigny. Det blev dock inte värre än att Eriksson själv kunde reparera misstaget.
Och i situationen efter drev Filippa Angeldal upp bollen och sköt ett bra skott som målvakt Nicky Evrard fick rädda till hörna – Sveriges första målchans.
Filippa Angeldal
Strax efter fick Belgien sin första inspark. Belgien är ett lag som i princip alltid försöker spela igång insparkarna, vilket borde passa det svenska presspelet bra. Men det centrala mittfältet var inte vaket. Filippa Angeldal låg fel och lät belgiskorna spela sig ur pressen centralt via en helt ensam Julie Biesmans.
Strax efter fick Belgien hörna efter att återigen ha fyllt på med mycket folk i anfallet. På hörnan kom Hedvig Lindahl ut snett. Det spelade dock ingen roll, för den nickades bort av Amanda Ilestedt. Men ändå lite oroväckande att Lindahl varit feltajmad i ganska många situationer hittills i turneringen.
Offensivt fick Sverige ändå utdelning på sitt presspel efter 10.45. Det var Fridolina Rolfö som bröt en passning, och i momentet efter serverades Angeldal ett perfekt skottläge vid straffområdeslinjen av Stina Blackstenius. Verkligen ett perfekt läge. Men en helt ostörd Angeldal kom feltajmad till bollen, och skottet blev både snett och högt. Det var en alldeles för bra chans för att slarva bort så enkelt.
Nästa svenska kanonläge kom efter 13.30. Från vänsterläge slog Nathalie Björn ett inlägg mot mot bortre stolpen. Där dök Amanda Ilestedt upp och tvingade Evrard till en fin räddning. På returen ville Blackstenius ha straff för en närkamp mot Sari Kees. Men ingen reaktion från domare Monzul, och det var nog korrekt.
Ovant att se Ilestedt gå på mål när det luktade inlägg från vänster. Men det känns inte som att det var en slump att Sveriges mest nickstarka spelare löpte in på den yta som bevakades av 151 centimeter korta Davina Philtjens. Ilestedt inledde för övrigt bra som högerback. På minuskontot efter 15 minuter fanns bara några lite för höga inkast.
Känslan efter 15 minuter var att Sverige började få rätt bra kontroll. Att man började komma rätt i pressen, och att man hade börjat fila bort misstagen från matchupptakten.
Sverige–Belgien Period 2: 16–30 minuter: 0–0 i mål, totalt 0–0 1–0 i målchanser, totalt 4–0 1–0 i hörnor, totalt 2–1
Det första som hände i andra kvarten var att Kosovare Asllani för första gången lyckades skaka av sig defensivt skickliga Julie Biesmans. Belgiskan tog då tag i Asllanis tröja, vilket gav Biesmans ett jobbigt tidigt gult kort.
Biesmans låg för övrigt hela tiden nära Asllani, och störde den svenska speluppläggaren. Som konstaterats i tidigare inlägg har motståndarna numera väldigt bra koll på Sveriges styrkor. Och man kan inte räkna med att Asllani skall få frihet att briljera som hon gjorde mot Portugal.
Fast någon minut efter varningssituationen så briljerade verkligen Asllani när hon chippade bollen på ena sidan av rutinerade Lyonspelaren Janice Cayman och sedan sprang förbi på den andra. Läckert.
Totalt sett började den här kvarten med 7,5 minuter där det var mycket belgiskt bollinnehav. De valde alltså konstant att försöka spela sig fram. Den svenska pressen vid insparkarna var nu bättre, men inte klockren. Asllani föll ner och täckte bort Biesmans, med följden att det belgiska vänsterförsvaret rätt ostört kunde kliva fram och leverera längre uppspel med precision.
Några chanser kom dock inte Belgien till. Däremot fick Sverige i 23:e minuten sin andra hörna. Den slog Amanda Nildén, precis som den första – överlångt mot den bakre ytan. Det var inte Jonna Andersson-kvalitet, alltså inte en hörna som gick att nicka direkt i mål. Men den hamnade hos Björn, som fick två chanser att komma till avslut. Hennes skott i obalans blev dock väldigt högt.
Återigen ett otajmat svenskt avslut.
Strax efteråt antecknade jag dock 1–0 till Sverige efter ett väldigt fint tajmat avslut. Dock visade det sig att Stina Blackstenius löpning innan målet bara var nästan perfekt. För andra gången i turneringen visade det sig att hon hade för mycket muskler på axlarna, vilket gjorde att VAR bedömde henne som offside med någon centimeters marginal.
Personligen är jag en vän av VAR. Men regelgruppen Ifab bör nog ta en funderare över offsideregeln. Vore det inte rimligt att offsidelinjen ändras så att den bedöms utifrån var fötterna befinner sig? De här linjerna från övriga kroppsdelar känns tyvärr ofta rätt godtyckligt dragna.
Tyvärr för svensk del blev målet alltså inte godkänt. Synd på många sätt, inte minst eftersom det var ett fint anfall. Det började med att Hedvig Lindahl försökte överraska den belgiska backlinjen med en lång utspark mot Blackstenius. Det var tydligt matchen igenom att Lindahl var tillsagd att försöka få till några sådana kontringar, för hon gjorde fler försök att nå direkt till forwards.
Andrabollen efter Lindahls utspark hamnade hos Asllani, som tog ett par tillslag innan hon frispelade Blackstenius. Forwarden fick vända hemåt efter utsparken, och var nere på rätt sida, men tyvärr inte när bollen slogs. Det spelade således ingen roll att Blackstenius hade en bra förstatouch, skar in framför backarna och var iskall i avslutet. 0–0 stod sig.
Stina Blackstenius
När matchklockan nådde 30 minuter kunde Belgien återigen spela in till Biesmans i uppspelsfas och på så sätt ta sig förbi den svenska pressen. Trots belgiskt övertag i bollinnehav hade de (svart-)röda flammorna (laget kallas Red Flames) ännu inte haft något riktigt avslut. Det var fortsatt ganska god svensk kontroll.
Utöver det knappa offsidemålet skapade det svenska laget dock ingen målchans under den här kvarten.
Sverige–Belgien Period 3: 31–45 minuter: 0–0 i mål, totalt 0–0 1–1 i målchanser, totalt 5–1 3–1 i hörnor, totalt 5–2
Det 39 sekunder långa belgiska anfall som började i förra kvarten ledde till ett riktigt bra skottläge för den boll- och passningsskickliga innermittfältaren Justine Vanhaevermaet, med Reading som klubbadress.
Framspelad av Tessa Wullaert och Tine De Caigny sköt Vanhaevermaet ett lågt skott, som touchade på Nathalie Björns ena häl. Domare Monzul missade touchen och Sverige fick inspark. Men Belgien fick visa att de faktiskt kan spela sig till riktigt bra lägen.
Strax efter fick Sverige tre vänsterhörnor på kort tid. Den första var dåligt slagen från Kosovare Asllani, och efter den andra hamnade andrabollen hos Filippa Angeldal – som drog iväg en strumprullare.
Men det var nära tredje gången gillt. Asllanis hörna skarvades av Fridolina Rolfö vid förstastolpen, och bollen damp ner framför Stina Blackstenius och Magdalena Eriksson. Den förstnämnda slog till bollen två gånger utan att få den förbi Nicky Evrard.
I 36:e minuten var det dags för ytterligare en svensk toffelspark från bra läge. Nathalie Björn kunde stå och måtta när en bortboxning från Evrard kom rakt mot den svenska mittfältaren. Men en helt ostörd Björn fick en riktig snedträff.
Det var andra gången på kort tid just Björn fick ett sådant här läge. Ett läge som är alldeles för bra för att slarva bort. Eftersom Sverige hade haft ganska många sådana lägen är det lätt att börja fundera över om det var stress som skapade den bristfälliga koncentrationen. För så många dåliga träffar på en halvlek skall inte landslagsspelare behöva få.
Halvlekens sista minuter gick faktiskt till Belgien. De hade ett bra inlägg från Wullaert, som Lindahl boxade undan precis framför en framstormande Cayman. Och sedan fick Ilestedt nicka bort en hörna.
Möjligen var det lite svensk trötthet som gjorde att Belgien kunde få några okej minuter. När belgiskorna satte upp ett ganska långsamt högeranfall efter 40.30 noterade jag att bara den svenska backlinjen och innermittfältarna var på rätt sida. Övriga fyra svenska spelare gick hemåt, eller låg kvar högt i planen. Ingen orkade, eller ville sätta press.
Statistik efter första halvleken av Sverige–Belgien.
När domare Monzul blåste för halvtid visade Uefas officiella statistik 16–1 i avslut till Sverige. Men också 169–139 i passningar till Belgien.
Inte för att passningar på egen planhalva avgör fotbollsmatcher. Men det faktum att Belgien hade övertag i bollinnehavet visade på att det var något som hackade i det svenska spelet. Min analys är att det hade med presspelet att göra, att det inte funkade med att låta Asllani försöka täcka bort Biesmans när belgiskorna rullade runt.
TV-bilden var sällan så utzoomad att man fick se var Angeldal var positionerad. Men känslan är att det var just Angeldal som hamnade fel. Känslan är också att det inte hade fått hålla på i 45 minuter om Caroline Seger hade varit på planen. Att Seger hade sett till att kompisarna snabbt hade hamnat mer korrekt i presspelet.
Fridolina Rolfö
En annan känsla i paus var att det här var Sveriges match, trots bristerna. Dock fanns det ganska mycket att förbättra. Sverige hade exempelvis inte fått ut så mycket av yttermittfältarna. Johanna Rytting Kaneryd hade en tung halvlek offensivt, och i engelska BBC:s halvtidsprogram fick Fridolina Rolfö tydligen hård kritik från Jonas Eidevall.
I SVT noterade Tony Gustavsson att Rolfö har spelat vänsterback hela säsongen i Barcelona, vilket gör att hon inte är van vid de betydligt svårare situationer som hon utsätts för i landslaget, där hon hamnar mer centralt, och mer felvänd. Det känns som en rimlig analys.
Rolfö har inte hittat rätt tajming i offensiven i EM. Som vänsterback har man oftast ryggen fri, och man behöver oftast bara kolla åt höger. I sin landslagsroll behöver hon ha koll 360 grader. Men hon är ett stort sparkapital för Gerhardsson, och jag tycker att hon bör vara på planen.
Sverige–Belgien Period 4: 46–60 minuter: 0–0 i mål, totalt 0–0 1–0 i målchanser, totalt 6–1 1–0 i hörnor, totalt 6–2
Bara sekunder in i den andra halvleken passade Belgien ner en boll djupt i deras backlinje. Omedelbart sprang Filippa Angeldal fram och sökte upp Julie Biesmans, vilket tvingade fram en belgisk chansboll som Sverige lätt kunde vinna.
Sverige bet sig sedan fast på offensiv planhalva och efter ett fint inspel i spelyta två från Amanda Nildén hamnade bollen hos Fridolina Rolfö, som fick till en bra volley ur lite halvdålig vinkel. Nicky Evrard höll skottet, men ändå en mycket bra svensk start på halvleken. Bra är också det ord som bäst beskriver Nildéns mästerskapsdebut. Hon var säker i defensiven och hade flera sådana där fina inspel i spelyta två.
Någon minut efter Rolfös volley nickade en offsidestående Amanda Ilestedt i ribban. Men efter fem bra svenska minuter följde tio rätt hafsiga, som dock huvudsakligen spelades på belgisk planhalva. Johanna Rytting Kaneryd utmanade det belgiska vänsterförsvaret ett par gånger, dock utan att lyckas få in bollen framför målet. Ett problem hon drogs med under hela matchen.
Johanna Rytting Kaneryd
Ett svenskt läge räknades in under de tio hafsiga minuterna. Det gick till just Rytting Kaneryd. Fridolina Rolfö kom runt till vänster och slog ett bra inlägg mot bakre ytan. Bara sju–åtta meter från målet mötte Häckenspelaren med en bredsidesvolley. Läget var jättebra, skottet däremot inte så bra – och Biesmans kunde nicka undan.
Under de här tio minuterna lyckades Belgien återigen ta sig förbi den svenska pressen genom att spela in centralt. Man gjorde det därför att bolltrygga Vanhaevermaet föll ner och avlastade Biesmans i mitten.
Och när klockan nådde 60 mintuer hade Linda Sembrant precis fått avstyra en belgisk kontring tre mot två. Sverige förde fortsatt spelet, men den anstormning som inledde halvleken hade kommit av sig.
Sverige–Belgien Period 5: 61–75 minuter: 0–0 i mål, totalt 0–0 1–0 i målchanser, totalt 7–1 3–0 i hörnor, totalt 9–2
På SVT inleddes den femte kvarten med att expertkommentator Markus Johannesson konstaterade att Sverige hade kommit till många bra inläggslägen, men att spelarna inne i straffområdet stod på hälarna.
Det var riktigt. Men det var knappast orsakat av spelarna inne i straffområdet. Alla som har spelat som forwards vet att det är nästintill hopplöst att få till ett bra inlöp när spelarna ute på kanterna kladdar för mycket på bollen.
Och det var just vad de svenska kantspelarna gjorde. De hade mest hela tiden flera tillslag, och slog dessutom gärna ett par korta passningar i väntan på ett drömläge som aldrig dök upp. Jag vet inget annat lag i EM som är så segt att komma till inlägg som Sverige. Vilket alltså gör det hopplöst att tajma för inlöpande forwards/mittfältare.
Ett problem här är att de som slår inläggen/inspelen verkar tro att man måste pricka en given medspelare. Det är ett missförstånd.
I fjol gjorde jag en stor djupdykning i ämnet inlägg med Elfsborgs Johan Larsson. Han är sannolikt bäst i herrallsvenskan på just konsten att spela in bollen i straffområdet. Jag frågade bland annat om han siktar på spelare eller på yta. Svaret:
”Alltid mot yta. Det är få som kan pricka spelare – det är väl kanske Kevin De Bruyne och några till. Jag kan det inte. Folk kan säga: ‘Lägg den här’. Jag svarar: ‘Nej, jag sätter in den i den ytan – se till att vara där så skall vi nog göra mål.’ Det är bara om jag kommer ner på kortlinjen, eller bryter in i boxen, som jag plötsligt kan börja sikta lite mot spelare.”
Och:
”Är jag mellan straffområdet och långlinjen, och ser att det är packat med folk, skjuter jag hellre en hård vrist in i en yta där jag ser att någon kan komma – den kan träffa vem som helst.”
De som försöker pricka medspelare i straffområdet gör bara något svårt ännu svårare. Jag älskar tidiga inlägg i ytan mellan motståndarnas målvakt och backlinje. Det gör inte landslagets kantspelare, för de slår nästan aldrig den typen av bollar.
Som sagt krånglar ofta de svenska kantspelarna till det alldeles för mycket. Rytting Kaneryd var exempelvis förbi sin back flera gånger, men valde att inte slå in bollen, utan gjorde istället en Cruyff-fint bakåt – och därmed hade medspelarna gjort sina löpningar, och de blev lätta att täcka bort.
Spelmässigt inledde Sverige dock den här kvarten bra. Man pressade fram belgiska uppspel från förlängd målområdeslinje, vilket innebar att Nathalie Björn och den svenska backlinjen kunde vinna bollarna på offensiv sida om mittlinjen. Det innebar också att hela det belgiska laget tvingades att falla ner i utgångspositioner en bra bit in på egen planhalva.
Sett till klara målchanser var det dock rätt tunt. Men Filippa Angeldal drog i alla fall i iväg två hyfsade skott under de tre första minuterna. Dessutom ropade Sverige på straff när bollen träffade Davina Philtjens. På tv-repriserna har jag svårt att se om det är en träff på en högt hållen arm (alltså straff), eller om bollen tar i ansiktet. Jag antar att VAR-rummet ansåg att det handlade om det senare alternativet.
En kanonchans skapade dock det svenska laget innan klockan nådde 75 minuter. I andrafas efter en inläggsfrispark lyfte Linda Sembrant in bollen till Stina Blackstenius. Nicken från bara tre–fyra meter räddades snyggt av glödheta Nicky Evrard. Där borde det ha blivit mål.
Belgien hade två bra kontringslägen under den här kvarten. Vid det första jobbade Fridolina Rolfö hem på ett bra sätt och hjälpte Magdalena Eriksson att reda upp situationen. Vid det andra missade Sembrant sin brytning, vilket gjorde att Belgien ett tag var tre mot två. Tine De Caigny slog dock den avgörande passningen så löst att Amanda Nildén kunde bryta.
Det var fortsatt 0–0 efter 75 minuter, och fortsatt svensk kontroll. Men i bakhuvudet började nu tankarna komma på att Belgien skulle komma till minst en riktigt vass målchans till.
Sverige–Belgien Period 6: 76–90 minuter: 1–0 i mål, slut 1–0 2–0 i målchanser, totalt 9–1 4–0 i hörnor, totalt 13–2 Svenskt byte: Filippa Angeldal ut i minut 84. Hanna Bennison in.
Matchens sista kvart inleddes med att Rytting Kaneryd fixade en hörna från höger. Där hamnade andrabollen hos Nathalie Björn, som för typ femte gången i matchen fick en oförklarligt dålig träff på volleyn.
Efter 80 minuter var det 30–2 i avslut. Då hade precis Linda Sembrant nickat just utanför på ett fint inlägg från Björn. Strax efter kom Belgien till sitt tredje och sista avslut när inhopparen Elena Dhont sköt i burgaveln.
Men slutminuterna var ändå rätt nervösa från svensk sida. Man orkade inte sätta press på Belgien. Och nämnda Dhont var nära att rinna igenom på en fin passning från Wullaert i 89:e minuten. Nildén lyckades dock bryta i sista stund.
I samband med brytningen fick Nildén krampkänning. Det ledde dock inte till att Peter Gerhardsson började förbereda ett byte. Oväntat. För det är ju allt lite farligt att ha en vänsterback med kramp.
I andra övertidsminuten avgjordes matchen. Rolfö och Asllani samarbetade på vänsterkanten, och fick Justine Vanhaevermaet att slå ut bollen till hörna. Den tog Asllani hand om. Huvuddelen av de tolv tidigare svenska hörnorna hade varit ofarliga, många rätt dåligt slagna.
Den 13:e slogs så att den damp ner i målområdet, ganska exakt mitt framför målet. Målvakt Evrard fick ingen träff på undanrensningen, utan bollen hamnade hos Nathalie Björn till höger i målområdet. Den här gången valde hon vänster bredsida – och fick ren träff. Evrard släppte retur som Linda Sembrant kunde trycka in i nätet från nära håll med höger bredsida.
35-åriga Sembrant är ingen ovan målskytt. I EM-kvalet gjorde hon tre, flest av alla svenska spelare. Och hon blev faktiskt Sveriges bästa målskytt i VM 2015. Hon gjorde även mål i VM 2019. Och nu har hon avgjort en EM-kvartsfinal.
Segermålet kom efter 91.37. Det var det som väl brukar kallas grevens tid.
Belgien hann lyfta in en boll i svenskt straffområde under den återstående tiden. Den bollen nickade Sembrant bort, och strax efter gick slutsignalen som förkunnade att Sverige var klart för semifinal.
Även om segermålet dröjde var den svenska segern totalt sett odiskutabel. Hedvig Lindahl behövde inte göra en enda kvalificerad räddning.
Men de spelare som saknades var saknade. Jag har redan nämnt Caroline Segers betydelse i presspelet och Jonna Anderssons för hörnorna från höger.
I semifinalen mot England kommer Sverige verkligen behöva tillgång till alla truppens spelare. Jag har i grunden en rätt bra känsla kring att det kommer att bli en väldigt jämn och öppen match. Peter Gerhardsson och Magnus Wikman har byggt det här laget för just den här typen av matcher.
Men vi har inte råd med att ha några tänkta startspelare på skade- eller sjukdomslistan. England har redan några fördelar i form av hemmaplan och två dagar längre vila. Det räcker.
För övrigt läser jag att flera av er som läser bloggen tycker att det kan vara dags att byta ut Gerhardsson. Jag tycker inte alltid att han gör rätt. Men hans resultat är otroligt bra, och jag har svårt att tro att vi kan hitta en bättre kandidat.
Trots att landslaget både har hackat spelmässigt och varit drabbat av covid skall det spela semifinal på tisdag. Och Gerhardsson har ett otroligt mästerskapsfacit. På 17 matcher har det blivit 13 segrar, tre kryss och bara en förlust. Och nederlaget kom ju när startelvan vilades i en betydelselös gruppspelsmatch mot USA i VM 2019.
Just det att Gerhardsson har haft möjlighet att vila startelvan i en match vardera i VM 2019 och OS 2021 har varit en framgångsfaktor. Den här gången har han inte haft möjlighet att vila spelare på samma sätt. Det är lite oroväckande.
Att det är Sarina Wiegman som leder England är också oroväckande. Hon har ju krossat svenska finaldrömmar förr. För övrigt har Wiegman och Gerhardsson varsin supersvit med sig in i matchen. Wiegman har inte förlorat sedan hon tog över England. Och Gerhardssons Sverige har inte förlorat under ordinarie tid på 34 matcher och 28 månader.
Ett svenskt orosmoment inför matchen är hur det står till med Kosovare Asllani. Hon var inte med på dagens träning. Och lagkaptenen orkade inte komma ut och prata med media efter segern mot Belgien, något exempelvis en gammal Tre Kronor-målvakt hade synpunkter på:
Verkar SÅ jobbigt att lira fotboll i 90min att Sveriges största stjärna inte orkar öppna truten för media🤔 annars gnälls det att dom får för lite uppmärksamhet🤔ja inte lätt med damfotbollen😳https://t.co/60GeHQziIF
Och ja, jag har också synpunkter på det. Jag tycker inte att silenzio stampa är värdigt en lagkapten. Så jag hoppas verkligen att det fanns en vettig förklaring.
Påsken är över, och jag har äntligen hunnit se matchen där Sverige säkrade VM-platsen, alltså 1–1-matchen mot Irland. Det var en på många sätt intressant match.
Jag räknade till åtta klara svenska målchanser, medan Irland i princip inte hade någon. Ändå gjorde irländskorna ett mål, och kunde även ha fått en straff. Således slutar min statistik över 100-procentiga målchanser 8–2 – vilket indikerar att 2–0 eller 2–1 till Sverige hade varit mer rimliga slutresultat.
Peter Gerhardsson valde att ställa upp sitt lag 3–4–3 i försvar och ett slags 3–5–2 som kanske bäst skrivs 3–1–4–2 i anfall. Jag antar att det är det stora antalet högklassiga mittbackar som gör att Gerhardsson tycks ge större förtroende till lösningen med trebackslinje. Den har varit ett alternativ även de senaste åren, men ett reservalternativ. Vi får se vad som blir första- respektive andraval framöver.
Tittar vi på spelarna i startelvan så var Hedvig Lindahl och Linda Sembrant tillbaka. Lindahl var felfri, och även Sembrant kändes stabil.
Orsaken till att Sverige inte vann den här matchen går att finna på högerkanten. Som bekant anfaller Sverige oftare till höger än till vänster. Det var ett misstag den här gången. Högersidan med Hanna Bennison och Hanna Glas var nämligen inte bra. Bennison blixtrade till ibland, medan Glas var ovanligt svag och kvitterar ut en solklar etta i betyg.
Vänstersidan med Jonna Andersson och Kosovare Asllani var däremot väldigt bra. Asllani började i och för sig halvdant, men hittade in i matchen efter 15–20 minuter. Andersson var däremot lysande från första till sista minut. Synd bara att bollarna sällan spelades ut till vänster.
Ännu bättre än Jonna Andersson var Caroline Seger. Vår svenska lagkapten visade OS-form, och var närmast felfri.
Men det var först när förbundskapten Gerhardsson bytte högermittfält genom att sätta in Filippa Angeldahl och Fridolina Rolfö lyfte det svenska spelet. Då hade vi nämligen två bra kanter, och det blev väldigt mycket tuffare för Irland att försvara sig.
Sista halvtimman spelade Sverige något som såg ut som 2–4–4 och det svenska målet var riktigt snyggt.
Sammanfattningsvis var jag inte lika frustrerad över det svenska spelet som jag trodde att jag skulle vara. Det här borde ju ha varit en svensk seger. Samtidigt är det lite bekymrande att mittfältets högersida var så svag i cirka 60 minuter.
Till damallsvenskan. Där har jag sett delar av de senaste dagarnas matcher. Den bit jag såg av Hammarby–Piteå var gästerna det bättre laget, men jag förstår att Bajen tog över efter paus och vann rättvist. I dag såg jag 75 minuter av Kristianstad–Eskilstuna. Det var en jämn match så långt. Men, det borde väl inte ha varit så jämnt.
För min uppfattning är att Eskilstunas Noor Eckhoff skulle fått rött kort i minut 31. Hennes tackling med dubbarna före mot Sheila van den Bulk var av den kategorien att den skulle kunna ge rött direkt. Och den bara måste leda till minst ett gult kort. Det är domarnas skyldighet att skydda spelarna mot den typen av våld.
Men domare Maral Mirzai Beni hade just givit Eckhoff ett gult kort och vågade (?) inte dela ut ett till. Sanslöst fegt. Medan Sheila van den Bulk tvingades byta fick Eckhoff spela vidare. Jag ger domare Mirzai Beni ett fett rött kort för ett grovt misstag som självklart påverkade slutresultatet. Det blev 2–2, vilket väl hade känts rättvist – om det inte varit för den grova domarmissen.
I övrigt noteras att Vittsjö är nere på nedflyttningsplats efter en riktig käftsmäll borta mot Umeå. UIK vann med 4–0 i fredags – ett resultat jag inte kunde förutspå. Med hjälp från er läsare har jag nu hittat klippen med höjdpunkter på https://obosdamallsvenskan.se/.
Där såg jag hur uselt Umeå försvarade mot BP. Eller snarare hur UIK bara ville framåt, och inte var så noga med att springa hemåt. Det såg ju faktiskt så amatörmässigt ut att man nästan blev arg.
Kanske att Umeåspelarna också blev arga och sprang sönder Vittsjö på ångorna. Jag såg inte den matchen, och ännu så länge har det inte kommit upp några höjdpunkter från den här omgången, så jag får vänta på att få en inblick i hur den stora damallsvenska påsksmällen kom till.
Efter tre omgångar är det Häcken, Rosengård och Linköping i topp på sju poäng vardera. Fyra ligger Kif Örebro med sex pinnar och femma är Kristianstad med fem poäng.
Bottenlagen Vittsjö och Djurgården möts för övrigt på onsdag i en intressant match. På onsdag känns även mötet Linköping–Hammarby högintressant. Om Bajen skall kunna utmana om medaljer i år behöver de nog få med sig poäng här. Risken är att avståndet uppåt börjar växa sig för stort annars.
I skytteligan leder Tabby Tindell med fyra mål. På delad andraplats ligger Kalmars Juliette Kemppi samt fredagens båda hattrickskyttar Filippa Curmark och Mia Persson. Det vore förstås en jätteskräll om Curmark och Persson håller sig kvar i skyttetoppen även framöver.
I elitettan är det Mallbacken i topp efter tre omgångar. Man leder på bättre målskillnad än Växjö. Båda lagen har sju poäng. Det är alltså inte något lag i elitfotbollen som har full poäng efter tre omgångar, något som känns lite anmärkningsvärt. Anmärkningsvärt också att Gamla Upsala SK ligger på tredjeplatsen med sex poäng – närmast före lokalkonkurrenten IK Uppsala Fotboll.
Noterbart här är att Alingsås FC United har chansen att slå sig in i serietoppen i morgon då de spelar ”derby” hemma mot Bergdalen. Det är en match jag kommer att se på plats på Gerdskenvallen.
I fredags såg jag Bergdalen–Älvsjö 2–0, en ganska jämn match. Där man sammanfattningsvis kan säga att Älvsjö hade ett mer genomtänkt lagspel, medan Bergdalen hade några bättre individualister.
Det lag som haft den intressantaste serieupptakten är kanske ändå Sundsvalls DFF. Först vann man mot Gusk, sedan kryssade man mot Rävåsen och i dag föll man mot Älvsjö. Känslan är att Sundsvall inte är så bra som jag trodde inför seriestart.
Tittar vi utanför Sveriges gränser noterar jag att det varit lite kul cupmatcher i helgen. I Tyskland är det klart att Wolfsburg och Turbine Potsdam möts i cupfinalen. Wolfsburg slog ut Bayern München med 3–1 på bortaplan i ett riktigt prestigemöte.
I England är det klart att Manchester City och Chelsea möts i FA-cupfinalen. City slog ut West Ham med 4–1. Där byttes Filippa Angeldahl in i 80:e minuten.
I den andra semifinalen vann Chelsea med 2–0 mot Arsenal. Noterbart här är att Stina Blackstenius var enda svensk på planen. Hon spelade de första 70 minuterna för Arsenal. I Chelsea blev däremot alla de tre svenska spelarna kvar på bänken hela matchen.
Apropå Chelsea och svenska spelare noterade jag att Olof Lundh gav Magdalena Eriksson en stenhård passning i hans veckokrönika.
Rubriken var: ”Magdalena Eriksson slog sarg ut när verkligheten hann i kapp henne.” Jag hände Magda prata ryskt ledarskap med TV 4 och håller med Olof Lundh. Den annars så frispråkiga och modiga Chelseakaptenen var ovanligt blek när hon skulle uttala sig om den som betalar hennes lön:
”Det blir en speciell situation och att vistas inom fotbollen är svårt generellt. Pengar kommer från höger och vänster och från alla håll och kanter. Så det är speciellt, men det är samma för alla fotbollsspelare då vi alla har ett ben där pengarna kanske inte kommer från de rätta ställena.”
Jag vet inte om alla fotbollsspelare får betalt från tveksamma finansiärer. Men med tanke på att Roman Abramovitj har pumpat in stora pengar i Chelseas damlag var ju Eriksson inmålad i ett hörn.
På driften har Chelseas damlag gjort förluster kring 40 miljoner kronor de senaste säsongerna. Då är det förstås skönt att ha Abramovitj:s ekonomi bakom sig.
Efter matchen mot Portugal sa Peter Gerhardsson att det skulle ”bli lite andra spelare som startar” mot Italien. Lite andra visade sig vara elva andra. Förbundskaptenen byter nämligen hela startelvan till dagens final i Algarve cup.
Matchen har avspark 12.05 och går att se i Lagos samt på SVT1 och SVT Play. Gerhardsson startar med följande elva spelare: Hedvig Lindahl – Julia Roddar, Josefine Rybrink, Emma Berglund, Jonna Andersson – Sofia Jakobsson, Hanna Bennison, Elin Rubensson, Olivia Schough – Kosovare Asllani – Anna Anvegård.
Personligen är jag nyfiken på ganska mycket när jag ser den här elvan. Sverige är känt för sin defensiva stabilitet. Nu är det en helt nykomponerad backlinje, och dessutom med ett nytt centralt mittfält framför. Jag är således spänd på att se hur backlinjen klarar sig samt på hur duon Bennison/Rubensson löser den defensiva balansen på mitten.
Sedan är jag förstås spänd på att se Asllani tillbaka i startelvan. Hon såg riktigt vass ut i inhoppet senast. Det var även länge sedan jag såg Anvegård i aktion. Hur är hennes form?
Två spelare jag hade hoppats får se är Fridolina Rolfö och Nathalie Björn. De var två av Sveriges allra viktigaste spelare i OS – jag hade snittbetygen 3,60 på Rolfö och 3,50 på Björn, inte minst är de viktiga för att landslaget skall kunna vara spelförande.
Båda har nämligen utmärkt bollbehandling och bra passningsspel. Björn är Sveriges bästa spelare på att spela genom motståndarnas lagdelar och Rolfö är fantastisk på att kombinera med lagkompisar. Rolfö brukar dessutom falla in i planen och hjälpa Asllani som ett slags ”reserv-tia”.
När det gäller Italien är deras stora spelare Barbara Bonansea. Juventus tekniska och kreativa kantforward kom med på mittfältet i Fifpros världslag för 2021. Så bra att hon skulle vara aktuell för ett världslag tycker jag inte att hon är. Men hon är bra – i sina bästa stunder håller hon absolut världsklass.
Jag har i skrivande stund inte sett vilken elva förbundskapten Milena Bertolini mönstrar. Men jag hoppas att Bonansea är med, trots att hon startat i Italiens två tidigare matcher i cupen. Oftast utgår hon från vänsterkanten, vilket gör att Julia Roddar och Sofia Jakobsson troligen får en nyckelroll i den svenska defensiven i dag. Men Bonansea brukar byta position ganska mycket, och kommer säkert att båda dyka upp på högerkanten och centralt, som nia.
Tillagt i efterhand: Här är Italiens elva. Som synes är Bonansea med. Det är ett ganska ordinarie italienskt landslag. Sju av de här elva spelarna startade även den viktiga VM-kvalmatchen mot Schweiz (förlust med 2–1) i slutet av november.
Den första omgången är spelad i de Asiatiska mästerskapen. Cmore sänder Australiens matcher i Sverige. I dag fick de visa hela 18 mål när The Matildas vann mot Indonesien med 18–0. Sam Kerr missade en straff – men smällde ändå in fem mål.
I och med sin fem mål i dag är Kerr uppe i totalt 54 landslagsmål – flest av alla spelare från Australien, något som hon hyllades för av tvåan Tim Cahill (50 landslagsmål) på det här fina sättet:
Congratulations @samkerr1 on this amazing achievement. You are an inspiration globally and I'm one of your biggest supporters and always here for you on and off the park. Keep breaking records and most importantly enjoy the journey. @FIFAWWCpic.twitter.com/WNAlxI6bW3
Apropå Indoniesien skrev jag att mittbacken Shalika Aurelia Viandrisa blir klubbkompis med Beata Kollmats i AS Roma. Det stämmer inte.
Viandrisa är Indonesiens första utlandsproffs på damsidan, men jag gick vilse i Romaklubbarna. Hon har skrivit på för andraligaklubben Roma CF, som ju faktiskt har både färger och en klubbsymbol som gör det väldigt lätt att blanda ihop laget med AS Roma. Noterbart i dag var att Viandrisa började på bänken. Men det var alltså en svettig dag för Indonesiens backlinje, och hon byttes in redan i 26:e minuten – i 5–0-underläge…
För Australien med Tony Gustavsson och Jens Fjellström är ju gruppspelet en ren transportsträcka. Däremot står ju mycket på spel för Thomas Dennerby:s och Jane Törnqvist:s Indien och för Piteåspelaren Katrina Guillou i Filippinerna.
Guillou debuterade för the Filipino Booters i dag. Hon gjorde det i den match som bör vara landets största damfotbollsframgång hittills. Man vann nämligen med 1–0 mot Thailand och tog ett jättesteg mot kvartsfinal. Höjdpunkter från matchen finns här.
Filippinerna hade ett helt gäng nya spelare, som rekryterats av landet nya förbundskapten, australiske Alen Stajcic. Spelare med filippinska släktband. Segerskytten heter exempelvis Chandler McDaniel, och är uppvuxen i Kalifornien. Hennes storasyster Olivia McDaniel vaktade målet och höll nollan. Segermålet var för övrigt en jättetavla från Thailands målvakt.
Hos thailändarna startade den tidigare Kristianstadsspelaren Miranda Nild. Däremot saknades den tidigare storstjärnan Kanjana Sungngoen, den spelare jag tycker har varit bäst i laget tidigare. Hon har stått för lagets offensiva tyngd.
Jag kan inte hitta någon uppgift på om Sungngoen har slutat, eller om hon av någon anledning har ställts utanför truppen. Klart är att Thailand saknade offensiv tyngd. Under de perioder av matchen som jag såg hade laget stort bollinnehav, men enorma problem att komma till målchanser.
Eftersom åtta av tolv lag går vidare till kvartsfinal är det stor chans att tre poäng räcker till slutspel. För Indien var öppningsmatchen mot Iran den riktigt stora chansen att ta en trepoängare. Och man hade flera stora chanser – men lyckades inte göra några mål. I den andra halvleken gjorde Irans målvakt Zohreh Koudaei en riktigt sjuk räddning på en nick från nära håll.
Indien hade det bästa spelet, och lär vara mest missnöjt med slutsiffrorna 0–0 (höjdpunkter här). Men Iran hade en boll i ribban och borde nog även ha haft en straff. Så det kunde även ha blivit förlust för Dennerbys lag.
Normalt är en poäng i öppningsmatchen en okej öppning på ett mästerskap. Men för Indien var inte 0–0 mot Iran något okej resultat, utan lite av en mardröm. Iran är det på pappret enklaste motståndet i gruppen.
I de två sista gruppmatcherna väntar nämligen Taiwan och Kina. Och i avslutningsmatchen mot Kina lär det inte bli några poäng. Indien har alltså kniven mot strupen inför söndagens match mot Taiwan om man skall kunna ha kvar chansen på en kvartsfinal- och även VM-plats. Nu vann Indien med 1–0 mot just Taiwan i en träningsmatch för ett par månader sedan. Och man har hemmaplan. Men jag skulle ändå säga att Taiwan är favorit inför söndagens måstematch.
Dels för att Indien kändes svagt i båda straffområdena mot Iran, dels för att Taiwan har större erfarenhet vid den här typen av matcher.
Det om mästerskapet i Asien. I helgen kan man på Viaplay njuta av Juventus–Fiorentina 14.30 under lördagen, och på söndag visas Brighton–Chelsea 13.30 och Manchester City–Arsenal 19.45.
Kanske att vi kan få se en comeback från Linda Sembrant i Juves match. Mittbacken satt på bänken senast. Då blev det inget spel. Dags nu?
På söndag 12.00 är det även spansk supercupfinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Tyvärr hittar jag ingen tv-sändning från det hyperintressanta svenskmötet. I semifinalerna startade Fridolina Rolfö i Barcas 1–0-seger mot Real Madrid, och Hanna Lundkvist byttes in i 70:e minuten när Atletico vann med 3–2 mot Levante. Däremot fick inte Hedvig Lindahl någon speltid.
Apropå målvakter som spelade i OS-finalen meddelade den kanadensiska guldhjälten Stephanie Labbé att hon avslutar karriären.
#CanWNT goalkeeper Stephanie Labbé on why she decided to retire shortly after joining Paris Saint-Germain pic.twitter.com/Z3wEhT9HJQ
Under den karriär som alltså avslutades med ett OS-guld hann 35-åringen med att spela för fyra olika damallsvenska klubbar – Piteå, Kif Örebro, Linköping och Rosengård. Det är bara att gratulera Labbé till en fin karriär, och önska henne lycka till i livet efter fotbollen.
På svensk mark noteras att vi nu har en hemvändare. Lova Lundin lämnar franska ligan för Djurgården. Stockholmarna får nu faktiskt räknas som ledarlaget under silly season. Efter tunga tapp av Sheila van den Bulk och Elizabeth Addo har man radat upp spännande värvningar. Med spelare som Tove Almqvist, Sanna Kullberg, Stinalisa Johansson, Emelie Lövgren, Ebba Wieder, Sara Lilja Vidlund och nu alltså Lova Lundin börjar Djurgården få ihop en riktigt spännande trupp.
Dagens överraskning var annars att Häcken köper loss Marika Bergman Lundin från IK Uppsala Fotboll. Inget ont om Bergman Lundin, som jag tycker har varit stabil när jag sett henne de två senaste åren. Jag ser henne däremot inte som en bärande spelare i ett damallsvenskt topplag. Men jag kan ha fel.
I kväll mellan 21.00 och 23.00 på TV4 visas det coronasubstitut till Fotbollsgalan som kallas ”Fotbollsåret 2021”. Då skall årets Diamantbollen delas ut. Kampen om svensk damfotbolls finaste pris känns ovanligt öppen. Men som ni förstår av rubriken lägger jag alltså min röst på Fridolina Rolfö.
I fjol vann Magdalena Eriksson. Hon nämns som en het kandidat även i år. Men det tycker jag inte att hon borde vara. Visst har hon vunnit många titlar, men har hon varit bäst?
När jag sett henne under året har hon faktiskt varit ganska långt ifrån bäst. Jag tycker att OS bör väga otroligt tungt när Diamantbollen 2021 dalas ut. I OS led Magda i och för sig av sviter från en skada. Men då platsade hon inte i mittförsvaret, utan fick spela som vänsterback. Och där var hon inte speciellt lyckosam. Magda finns således inte med bland mina fem heta kandidater.
Vilka finns då bland de fem kandidaterna? Jo, där ryms fem de sex som fick högst betyg av mig i OS. Mina OS-betyg såg ut så här:
När jag ändå redovisar mina OS-betyg kan det vara värt att nämna att utöver de spelare som blev betygsatta i fyra matcher eller fler så var det två som fick betyg i två matcher vardera i form av Hanna Bennison (två treor) och Lina Hurtig (två tvåor). Dessutom var det sju spelare som bara fick betyg mot Nya Zeeland, nämligen: 4: Olivia Schough. 3: Jennifer Falk och Emma Kullberg. 2: Julia Roddar, Rebecka Blomqvist, Madelen Janogy och Anna Anvegård.
Här är Hedvig Lindahl min vinnare. Jag tror också att hon tar hem priset, även om Jennifer Falk också har haft ett bra år. Men Lindahl klev fram i avgörande lägen i OS, inte minst minns vi fina straffräddningar både mot Australien och i finalen. Lindahl bör vara en ganska klar vinnare trots att hon inte varit given förstamålvakt i Atletico Madrid under hösten. Hon och Lola Gallardo har delat ganska jämnt på speltiden.
Årets back:
När jag tog ut mitt stjärnlag efter OS-turneringen var Nathalie Björn med i startelvan. Hon är dock inte nominerad till Årets back, och kan således inte vinna. Jag antar att det beror på att hon varit mycket skadad, både före och efter OS.
Då går istället min röst till Hanna Glas, som gjort det utmärkt i landslaget hela året, var bra i OS och har varit stabil när jag sett henne i Bayern – med vilka hon tog ligaguld.
Årets mittfältare:
Här står det mellan Caroline Seger och Kosovare Asllani. Min röst går till Seger eftersom jag tycker att hon var vår jämnaste och bästa spelare i OS.
I övrigt hade de båda huvudkandidaterna liknande säsonger. Båda var väldigt bra i våras, och förde sina respektive klubblag till stora framgångar – SM-guld respektive andraplats och Champions Leagueplats. Båda gjorde en otroligt bra OS-turnering, men avslutade med att slå usla straffar. Slutligen fick båda hösten söndertrasad av skador.
Asllani skulle också vara en värdig segrare, men jag tror alltså på Seger.
Årets forward:
Här står det mellan Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö. Precis som i kampen om Årets mittfältare tycker jag att båda huvudkandidaterna skulle vara värdiga segrare. Båda hade en stark vår och gjorde en lysande OS-turnering. Min röst går dock till Rolfö på hennes jämnhet över hela året. Medan Blackstenius hackade lite på hösten, delvis orsakat av skador, har Rolfö hela tiden varit stabil. Och hon har slagit sig in i världens bästa klubblag, FC Barcelona.
Det går att argumentera för att Rolfö kanske borde varit nominerad som mittfältare, eftersom hennes kantroll i landslaget är minst lika mycket yttermittfältare som ytterforward. Och i Barcelona har hon varit allkonstnär och spelat allt från toppforward till vänsterback. Men det är ändå inte helt fel att kalla henne forward.
Rolfö slutar som landslagets bästa målskytt under kalenderåret 2021. Och hon blev delad segrare i assistligan i Champions Leagues gruppspel med fyra målpass. Dessutom gjorde hon tre mål. I OS gjorde Blackstenius fem mål och hade en assist medan Rolfö gjorde tre mål och hade två assist. Det är en otroligt jämn kamp där jag alltså håller Rolfö som knapp vinnare.
Diamantbollen:
De fem spelare som jag tycker slåss om årets Diamantbollen är Lindahl, Asllani, Seger, Blackstenius och Rolfö. Eftersom jag redan berättat att jag håller Seger knappt före Asllani och Rolfö knappt före Blackstenius återstår egentligen bara tre tänkbara vinnare.
Där åker Lindahl bort eftersom hon inte presterat lika bra före och efter OS. Därmed är det final mellan Seger och Rolfö. Om den här prisutdelningen hade varit i augusti hade jag haft Seger som ganska klar segrare. Så långt var hennes år fullständigt lysande. Jag har tidigare varit lite kritisk mot henne eftersom jag tycker att hon periodvis varit en bromskloss i anfall. Att hon nästan aldrig slagit ut lagdelar hos motståndarna, utan tvärtom oftast valt en feg utväg genom sidleds- eller bakåtpassningar.
Men i år såg jag redan tidigt en mer offensiv Seger. Som 36-åring utvecklade hon sitt spel och var ofta den som satte de offensiva poängspelarna i fina positioner. För mig skulle Seger vara en värdig vinnare av Diamantbollen 2021. Det är även Lindahl, Asllani och Blackstenius. Alla har gjort bättre säsonger än flera av de som vunnit Diamantbollen tidigare år.
Det är ju bara det att det här är Sveriges bästa år genom tiderna. Landslaget har aldrig förr varit rankat så högt vid ett årsskifte. Jag trodde ju faktiskt att Sverige skulle vara världsetta, men vårt landslag ligger ”bara” på en fin andraplats.
Här kan jag inte låta bli att ifrågasätta Fifas rankingsystem. Sedan i somras har Sverige sex segrar på sex matcher. Ändå har landslaget tappat 9,59 rankingpoäng. Hur kan det vara möjligt? Ett system där man går minus på vinster känns inte som något bra system. För det innebär ju att det är bättre att inte spela än att vinna matcher.
Tillbaka till Diamantbollen. Konkurrensen om priset är alltså stenhård. Så hård att jag inte ens har med Magdalena Eriksson bland mina fem toppkandidater. Och då skall man veta att hon och Blackstenius var de enda två svenska spelarna som var nominerade till Ballon d’Or. Där slutade Eriksson på elfte plats och Blackstenius på trettonde. Barcelonas Alexia Putellas vann för övrigt tidningen Franc Football:s guldboll.
Kollar vi brittiska tidningen The Guardian:s lista över världens 100 bästa spelare under 2021 toppas den också av Alexia Putellas. Det är väldigt ovanligt att en spelare som inte var med i årets stora mästerskap rankas som världsetta. Det är inte desto mindre välförtjänt, då Putellas är hjärnan i världens bästa klubblag.
Anmärkningsvärt är dock att inget av världens fyra högst rankade landslag (USA, Sverige, Tyskland och Frankrike) är representerat på topp tio på The Guardians 100-lista. På den listan finns för övrigt följande nio svenska spelare:
11: Magdalena Eriksson 17: Stina Blackstenius 24: Kosovare Asllani 33: Hanna Glas 45: Fridolina Rolfö 62: Sofia Jakobsson 65: Hedvig Lindahl 77: Caroline Seger 88: Lina Hurtig
Internationellt är det alltså Magda Eriksson som är vårt stora namn. Jag antar dock att de som röstat fram de här listorna inte kollade in OS-turneringen, utan mest gått på titlar. För om de kollat på OS skulle Eriksson inte legat så högt, medan Seger hade varit topp fem.
Trots det har jag alltså Fridolina Rolfö som min favorit. Jag har det för hennes jämnhet och allsidighet. Jag tycker helt enkelt att hon just nu är Sveriges bästa fotbollsspelare. I kväll strax innan 23.00 får vi veta om juryn håller med mig.
Peter Gerhardsson har just presenterat de 22 spelare som åker med till OS i Japan. Det handlar ju om 18 ordinarie och fyra reserver på plats.
Det var en trupp utan några större skrällar. Som väntat har Gerhardsson valt att lägga fokus på spelare som kan användas i flera olika positioner. Bland backarna finns exempelvis fyra mittbackar och två ytterbackar, men flera av mittbackarna har även spelat som ytterbackar, vilket gör att det ändå inte känns tunt på kanterna.
Kollar vi mittfältare och forwards är det egentligen bara tre utpräglade innermittfältare i Caroline Seger, Filippa Angeldahl och Hanna Bennison, och en nia i Stina Blackstenius. Men Nathalie Björn, Kosovare Asllani och Lina Hurtig är alla även tänkbara alternativ på innermittfältet och Hurtig och Fridolina Rolfö kan också spela nia, vilket gör att Gerhardsson trots allt har möjligheter när han skall ta ut sin elva.
Den position där han har flest spelare är yttermittfält/kantforward. Där finns Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Olivia Schough, Rolfö och Hurtig, samt att Jonna Andersson och i viss mån även Bennison kan spela i en offensiv kantroll.
Jag kan tänka mig att Bennison var den sista att ta plats i truppen, att hennes insats i söndags blev avgörande. Samt att Julia Roddar räddade sin reservplats genom en stark insats mot Australien. Roddar är ju för övrigt drömspelaren i en OS-trupp. I grunden central mittfältare, men som på senare år mest spelat yttermittfältare eller ytterback. Alltså en väldigt användbar spelartyp.
Noterbart också att Blackstenius är enda nian bland de 18, men att det är två nior till bland reserverna. Där chansar Gerhardsson genom att ta med Anna Anvegård, som ännu inte är i full matchform efter sin skadeförföljda vinter.
Här är truppen i sin helhet:
Målvakter: Hedvig Lindahl och Jennifer Falk
Backar: Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Nathalie Björn, Emma Kullberg, Jonna Andersson och Hanna Glas.
Mittfältare och forwards: Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Bennison, Olivia Schough, Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.
Reserver: Zecira Musovic, Julia Roddar, Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist.
Vilka hamnade då närmast utanför? På målvaktssidan är Emma Holmgren den som är närmast en plats. Men Gerhardsson visade ju tydligt vilka tre han tänkte satsa på när han inte hade med Holmgren till lägret i Kalmar för några veckor sedan. Här var uttagningen alltså ganska självklar.
På backsidan är det Rosengårds Emma Berglund som hamnar närmast utanför truppen. Det var knappast oväntat, eftersom hon stått utanför Gerhardssons landslag under lång tid, men togs in igen till Kalmarlägret sedan det stod klart att varken Nilla Fischer (familjeskäl) eller Linda Sembrant (korsbandsskada) var aktuella för OS.
Ytterbackspositionen är tunn, och där kan man väl inte säga att någon icke uttagen spelare har varit nära en plats. Konkurrensen där försvann ju när Jessica Wik blev gravid.
Här funderar man lite på Elin Rubenssons situation. Egentligen borde hon ha varit högaktuell, men hennes chanser till en OS-plats har sannolikt försvunnit genom att Mats Gren hållit tillbaka hennes speltid i Häcken under våren. Rubensson är ju egentligen en drömspelare i en OS-trupp. Central mittfältare i grunden, men användbar både som ytterback, kantspelare och har ju även ett förflutet som forward.
Det är ju just Häckenspelarna som är förlorarna i den här uttagningen. Bland mittfältare och forwards är det sannolikt Häckentrion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Johanna Rytting Kaneryd som hamnat närmast utanför truppen. Zigiotti Olme tappade sannolikt sin plats till Bennison när hon blev skadad för några veckor sedan. Alla de tre var dock sannolikt med i diskussionen ända in på målsnöret.
Duon Mimmi Larsson och Loreta Kullashi var sannolikt aktuell i vintras, men under våren har man förstått att de inte skulle räcka till en OS-plats. I övrigt bland forwards är ju Pauline Hammarlund borta till följd av en korsbandsskada.
Är det då en bra trupp? Den kanske inte är lika stark som truppen i VM 2019, men det är absolut en trupp som bör kunna vara med och slåss om medaljer.
Noterbart är att laget på många sätt bygger på tre ungdomslandslag. Jag tänker på det U20-lag som spelade VM 2010 samt på de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är spelare födda 1990–97, vilket egentligen är perfekt. Spelarna är i den åldern där de skall vara som bäst.
Lite oroväckande är det ändå att 02:an Hanna Bennison är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, samt att inga andra U23-spelare egentligen varit med i diskussionen. Det är nu ganska många åldersgrupper där det inte kommit fram en enda landslagsmässig spelare. Undrar hur diskussionen på förbundet låter kring den utvecklingen?
Lördagskvällens match mot USA slutade 1–1 efter att det varit svensk ledning i paus. Jag har sett Sverige ta poäng mot amerikanskorna flera gånger tidigare.
Men frågan är om jag sett vårt landslag rakt igenom göra en så bra match mot USA. Kvitteringen kom på straff i minut 87. Sofia Jakobsson var överhet efter en amerikansk hörna och sprang ner Kelley O’Hara.
Avblåsningen var solklar – men var det innanför straffområdet? Domaren tyckte det, och jag känner inte att man kan vara upprörd över det domslutet, även om förseelsen kanske skedde utanför. Men det var alltså verkligen på gränsen, och Jakobsson får skylla sig själv som gick in med så hög fart i duellen.
Synd för Jakobsson att straffsituationen blir det bestående minnet av hennes insats. För den var ju annars väldigt bra i 85.45.
Som sagt var alltså hela den svenska insatsen väldigt bra. Peter Gerhardsson valde att ställa upp med tre mittbackar, något han inte gjort mot vasst motstånd på ett bra tag. Det innebar vissa problem med presspelet, som inte var synkat i början.
Men det innebar också större defensiv trygghet än man är vad vid mot USA. Normalt brukar amerikanskorna komma med en jätteanstormning direkt från start. Den anstormningen uteblev i dag. Dock var vi lite illa ute under tio minuter mellan minut 15 och minut 25. Där fastnade alla svenska uppspel i USA:s press.
Gästerna lyckades dock bara skapa en riktigt bra målchans under den perioden. I paus hade jag 2–2 i klara målchanser. Men det var 1–0 i mål till Sverige, och 4–2 i hörnor.
Målet var riktigt snyggt. Lina Hurtig nådde riktigt höga höjder på en vänsterhörna och nickade in bollen via bortre stolpen. Amerikanskorna verkade chockade över hur högt Hurtig kom. Målvakt Alyssa Naeher stod för en sådan där klassisk ”ut och hänga tvätt-utrusning”. Ni vet en misstajmad, där målvakten kommer ut helt snett, med armarna i luften. Se målet här.
Det var för övrigt första gången USA kom i underläge på nästan två år. Det skall ju sägas att förbundskapten Vlatko Andonovski hade placerat några av sina bästa spelare på bänken. Där fanns bland annat Sam Mewis, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Man saknade även troliga startspelarna Abby Dahlkemper och Tobin Heath. Men det ändrar inte faktumet att Sverige gjorde en utmärkt match.
USA inledde den andra halvleken med tio bra minuter, där de skapade ett par halvchanser. Följande 25 minuter var riktigt, riktigt bra från svensk sida. Då kändes det faktiskt hur lugnt och tryggt som helst. Normalt i matcherna mot USA brukar det ändå kännas som att vi möter en mycket bättre motståndare. Men så kändes det inte i dag.
Det var först de sista tio minuterna som USA fick till en riktig anstormning där de även skapade målchanser. På så sätt var inte den sena kvitteringen ologisk. Samtidigt som det är lite tråkigt att Gerhardssons lag inte fick vinna kanske det kan ha varit bra att vårt landslag inte fick sväva i väg. Ett kryss kanske var bästa möjliga resultat med tanke på framtiden.
Och vår förbundskapten fick många bra svar. Inte minst kring sina veteraner. Det är ju många som har ifrågasatt framför allt Nilla Fischer, men även Caroline Seger. Personligen har jag haft massor av synpunkter på Segers spel i Rosengård. Men i den här typen av matcher är hon en jättetillgång med sin passnings- och bollskicklighet.
Seger var helt enkelt lysande. Och det var även Fischer. När det hettar till är båda så där härligt lugna och trygga med bollen så att det sprids en trygghet i laget.
När jag ändå är inne på veteraner så kan man inte sluta att imponeras av Linda Sembrant. Inte nog med att hon nästan aldrig sätter sina fötter på fel ställen – hon styr hela tiden sina lagkompisar. I dag hördes hennes röst hela tiden genom tv:n och in i mitt vardagsrum. En klippa.
Men som sagt, alla var bra. Inte minst visade Jennifer Falk att hon klarar sig alldeles utmärkt på högsta internationella nivå. Ett otroligt skönt besked. Man har ju varit lite fundersam över vad som skall hända när Hedvig Lindahl lägger av. Men nu känns det plötsligt väldig välbeställt på målvaktssidan.
Offensivt är det i luftrummet vårt landslag är allra bäst. Tydligen gjordes 21 av de 40 målen i EM-kvalet i samband med fasta situationer.
Men det blir bättre och bättre på marken också. I dag hade Fridolina Rolfö två kanonchanser i spelet. En chans där hon bröt en bakåtpassning från planens drottning – Lindsey Horan. En efter ett riktigt mönsteranfall som började med en läcker skarvning från Hurtig.
Det som var extra roligt var att inhopparna också var bra. Både Filippa Angeldahl och Stina Blackstenius kom in och bidrog. Angeldahl stadgade upp mittfältet och Blackstenius kom in med fart.
På tisdag 18.30 väntar Polen i en helt annan typ av match. Då skall vårt landslag driva spel mot ett lite sämre motstånd. Det blir intressant att se om man även klarar av det.
I dagens viktigaste landskamp, den som gäller en OS-plats, vann Chile med 2–1 mot Kamerun. Jag såg delar av matchen och drog slutsatsen att det var målvakterna som var skillnaden. Medan Tiane Endler gjorde ett par riktigt fina räddningar var Kameruns målvakt direkt svag. Fördel Chile inför returen alltså.
I dag var det även debut för Tony Gustavsson som förbundskapten för Australien. Det var en debut som han nog helst hade velat slippa. Ett ungt Tyskland körde fullständigt över The Matildas. Det slutade 5–2, men det kunde ha blivit större segersiffror. Båda Australiens mål var tröstmål på slutet.
I går vann Frankrike med 3–1 mot England. Här är höjdpunkter från den matchen:
Coronapandemin gör att det händer konstiga saker i damfotbollsvärlden. När jag uppdaterade inlägget med förra helgens tv-guide frågade jag vad coronautbrottet i PSG skulle innebära för Champions League.
Det var en berättigad fråga som kan få ett väldigt konstigt svar. Det blev nämligen ingen match i Prag på onsdagskvällen. De uppgifter som florerat är att PSG har lämnat walkover, och att Sparta Prag döms som segrare med 3–0. Det är ju ett rimligt resultat vid wo-matcher.
Covid-19 : Les Féminines du PSG perdent 3-0 sur tapis vert… mais sont qualifiées ! https://t.co/FyqA0Uy3do
Det som däremot är fullständigt orimligt är att fransyskorna ändå döms som segrare i dubbelmötet. Att man kan gå vidare på att lämna wo i en retur går ju rakt emot idrottens grundprinciper.
Vi får se hur Uefa dömer i det här fallet. Ännu har matchen inte fått något officiellt slutresultat på Uefas hemsida. Som jag ser det finns det bara två riktigt rimliga alternativ, och det är:
* Sparta Prag döms som segrare i dubbelmötet eftersom PSG inte kom till spel i andra matchen. * Returen skjuts fram och spelas när PSG är redo för spel igen.
Det är naturligtvis bäst om det blir det andra alternativet.
För övrigt ställer corona till det för turneringen på fler sätt. Redan nu är tre kvartsfinaler flyttade till neutral plan. I dubbelmötet mellan svensklagen Chelsea och Wolfsburg skall båda matcherna spelas på Szusza Ferenc Stadion i Budapest.
Här är det rimligt att fundera över om bortamålsregeln verkligen borde gälla. Som en parentes är jag annars en stor vän av bortamålsregeln. Den leder till att en mycket stor majoritet av matcherna i de europeiska cuperna avgörs i spel, och vi slipper en massa straffläggningar. Det tycker jag är utmärkt.
Men när båda lagen tvingas spela sin hemmamatch på samma neutrala plan tycker till och med jag att det blir konstigt att använda sig av bortamålsregeln.
Apropå Champions League såg jag FC Rosengård mot Vittsjö i svenska cupen i söndags. Det var intressant på flera sätt. Inte minst för att jag upplevde att Malmöklubben spelade med mycket bättre bolltempo än man har vant sig vid de senaste tre–fyra åren.
När inte Caroline Seger var med och spelade fastande inte bollen i mitten hela tiden, utan den flyttades snabbt från yta till yta. Det kändes som ett spel som Rosengård bör bygga vidare på.
I matchen inträffade för övrigt en situation som blivit omdiskuterad i efterhand. Domare Sara Persson dömde en straff till vardera laget i den första halvleken. Det handlade om två situationer som kanske hade blivit frispark ute på planen, men som nästan aldrig leder till straff.
Minuten efter Vittsjös straff sprang Persson fram till Rosengårdsbänken och skickade upp tränare Jonas Eidevall på läktaren. I halvtid försökte jag höra vad det var Eidevall hade ropat som blev för mycket för domaren. Men jag hörde inget konstigt.
Eidevall anmäldes dock för grov förseelse, något han protesterat rejält mot.
Obehagligt att behöva bemöta osanna uppgifter som domaren lämnar efter matchen för att få mig bestraffad. Se länk för video och ljud ifrån händelsen och bilda er en egen uppfattninghttps://t.co/b5NfKNmB9Wpic.twitter.com/PHSZ6bdY0J
Rosengårds tränare Jonas Eidevall går hårt åt domaren Sara Persson: ”Jag blir mörkrädd när jag läser anmälan. Det är obehagligt att hon hittar på saker. Dessutom att hon kommer döma mig och mitt lag flera gånger under säsongen” https://t.co/aClxxjtow4
Och bilderna från kameran på taket talar för Eidevalls version. De gester som domaren åberopar är svåra att se, och Eidevalls röst är inte så hög att han hans till kameran.
Nu hör man ju inte exakt vad han säger. Det kanske var så grovt att det berättigar avstängning. Men klart är ju att domarens rapport innehåller klara överdrifter.
Klart är också att Eidevall inte får coacha sitt lag i fredagens cupmatch i Alingsås. Blir man uppskickad på läktaren följer automatiskt avstängning i en match.
Alingsås–Rosengård är för övrigt en av de matcher man kan se på tv eller stream från Sverige under helgen. Här är en tv-guide: (Har jag missat någon match får ni gärna fylla på)
Fredag: 18.30: Alingsås FC United–FC Rosengård i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play. 19.30: Arsenal–Manchester United i engelska WSL, sänds på Viasat sport Extra och Viaplay.
Lördag: 14.00: Linköping–Växjö i svenska cupen, sänds av Linköping på minfotboll.se. 14.30: Fiorentina–Juventus i italienska Serie A Femminile, sänds på Viaplay. 15.00: Lidköpings FK–BK Häcken FF i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play.
Söndag: 12.30: Milan–Empoli i italienska Serie A Femminile, sänds på Viaplay. 13.15: Eskilstuna United–Hammarby i svenska cupen, sänds på Sportkanalen och Cmore. 17.00: Real Madrid–Levante i spanska Liga Iberdrola, sänds på Viaplay.
Söndagens cupmöte mellan Eskilstuna och Hammarby är ju helgens mest spännande match på svensk mark. Utifrån hur försäsongen sett ut skulle jag hålla Bajen som knapp favorit. Spontant kanske oddsen skulle kunna vara så här: 25–35–40.
Eskilstuna–Hammarby hade för övrigt kunnat bli en riktigt bra publikmatch, om publik hade varit tillåten. Flera av er har redan uppmärksammat det i kommentatorsfältet, men det är värt att skriva även i ett inlägg att Bajen i förra veckan tog sig över 1000 sålda seriebiljetter. Starkt jobbat.
1019 sålda säsongsplåtar för #OBOSDamallsvenskan 2021 innebär en fördubbling av det tidigare svenska rekordet! Nu blickar vi mot taket 👇
Apropå starkt jobbat så har Kif Örebro äntligen tagit sig upp på fast, ekonomisk mark. Örebro är en klubb som kämpat med minussiffror i fem år. Nu är man på plus igen.
Som bekant skall ju Champions Leaguefinalen i år spelas i Göteborg. I samband med att Uefa härom dagen gjorde reklam för den matchen uppmärksammade man att Svenska fotbollförbundet har sjösatt ett projekt som heter ”Plus 10 000” och som syftar till att öka antal kvinnor som är ledare och tränare inom fotbollen.
Det var ju väldigt bra att Uefa berättade det här. För projektet har tydligen funnits sedan november 2018. Och trots att jag dels har den här bloggen, dels är ledare i en fotbollsklubb som numera bara har damverksamhet, så har jag aldrig tidigare hört talas om det här projektet…
🇸🇪 🏟️ This season's @UWCL final takes place in Gothenburg, Sweden.
👏 As part of their celebrations, @svenskfotboll has launched a new programme to get more women and girls involved in the game.#UWCL
Innan jag lämnar svensk mark så tänkte jag även uppmärksamma att förbundet nyligen skickade ut en enkät till klubbar i division I med frågor om seriepyramiden.
Från 2022 kommer ju damallsvenskan att bestå av 14 lag. Nu är frågan om det även skall bli förändringar i elitettan och i division I under kommande år.
De frågor som klubbarna skall ta ställning till är bland annat om det skall vara en eller två serier på elitettannivå, om det skall vara tre, fyra eller som nu sex division I-serier samt om de serierna skall bestå av tolv (som nu) eller 14 lag.
Vad jag förstått var förbundet på gång att lämna ett förslag om tre division I-serier i höstas. Men det förslaget verkar ha lagts åt sidan, och man gör alltså nu en ny koll på hur damfotbollssverige vill att seriepyramiden skall se ut.
I Spanien är det viktiga veckor för Real Madrid. I helgen möter man tvåan Levante i ett toppmöte som alltså sänds på svensk tv. Förra helgen vann man för första gången ett Madridderby mot Atletico.
Real vann trots att Olga Carmona åkte på en målchansutvisning redan i tolfte minuten när hon drog ner en fri Ludmila. Det var Sofia Jakobsson som blev matchvinnare genom att ur högerläge placera in matchens enda mål bakom Hedvig Lindahl. Se målet här:
I England vann Chelsea med 3–0 mot Everton i ligan på onsdagskvällen. Det var en viktig seger för att behålla försprånget på Manchester City i guldstriden. Efter 17 av 22 omgångar leder Londonklubben med två poäng.
I söndags fick man dessutom fira cupseger. Chelsea, med både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson i startelvan, vann ligacupfinalen mot Bristol City med klara 6–0. Andersson kunde lugnt kliva av i paus i 4–0-ledning.
Matchens stora spelare var Fran Kirby, som i högsta grad var inblandad i alla sex mål. Den formstarka forwarden gjorde nämligen två mål och fyra assist.
Tråkigt för Chelsea var att Maren Mjelde fick bäras ut på bår, och har spelat klart för säsongen – om den inte blir förlängd som i fjol. Norskan, som nyligen förlängde sitt kontrakt med Chelsea, är redan opererad och har påbörjat arbetet för att ta sig tillbaka.
I Cypern har vi ett gäng svenska segrare. Apollon som tränas av tidigare guldtränaren i Linköping, Kim Björkegren, har vunnit ligatiteln igen. Cypern blir alltså andra landet där Björkegren vinner ett ligaguld. Enligt Fotbollskanalen blir han första svenska tränare att vinna ett ligaguld utomlands på damsidan. Det kan nog stämma.
Under säsongen har även fyra svenska spelare representerat Apollon. Klara Folkesson och Filippa Wallén har båda flyttat hem till Sverige efter jul. Sofia Hagman anslöt efter jul och Matilda Abramo har precis kommit tillbaka i spel efter sin korsbandsskada. Grattis till guldet alla fem.
Från Belgien och Nederländerna kommer uppgifter om att man tänker återinföra den gemensamma ligan BeNe League. Man hade gemensam liga tre säsonger 2012/13, 2013|/4 och 2014/15. Nu kan det alltså vara dags igen.
Big moment in Belgian football, as 25 professional clubs vote in favour of establishing Beneliga = a merger with Dutch Eredivisie. @ProLeagueBE to play 'active role' in the project. Domestic TV deals end in 2025 in both 🇧🇪 and 🇳🇱
Från Nederländerna kommer för övrigt Wolfsburgs senaste nyförvärv, Lynn Wilms. Det är en spännande värvning. 20-åriga Wilms är en stor talang och har redan gjort 10 A-landskamper för de regerande Europamästarinnorna.
Men det är väl dock också en värvning som ytterligare förstärker bilden av att Wolfsburg har tappat i status. För några år sedan värvade de europeiska toppspelare, nu värvar det talanger.
Wolfsburg have announced the signing of Dutch defender Lynn Wilms from FC Twente. The 20-year-old young star will join the German side on a contract that goes until 2024. (Source: @VfL_Frauen) pic.twitter.com/j4MSVFzuBc
Slutligen till Sydamerika där slutspelet av kontinentens motsvarighet till Champions League, Copa Libertadores nu avgörs i Argentina.
Brasilianska Corinthians var storfavoriter i turneringen och hade gjort 34–0 på sina fyra matcher fram till semifinalen mot colombianska America de Cali. Bland annat hade lagen mötts i gruppspelet, då vann Corinthians med 3–0.
De brasilianska mästarinnorna gick även mot seger i semifinalen. Man tog ledningen med 1–0 genom vänsterbacken Tamires i 57:e minuten, och höll den ledningen när matchklockan passerade 90 minuter.
Men när klockan visade 92.49 fick Americas venezuelanska forward Joemar Guarecuco på ett riktigt vådaskott – en bomb som betydde 1–1 och straffläggning. Och den vann America de Cali.
I finalen får colombianskorna möta ett annat brasilianskt lag, Ferroviaria. Precis som America tog sig Ferroviaria till final efter straffläggning, en lång och dramatisk sådan.
Den brasilianska klubben besegrade chilenska Universidad de Chile i semin, trots att chilenskorna kanske hade turneringens bästa målvakt i Natalia Campos. Hon räddade två straffar i semifinalen, och hade dessför innan storspelat i kvartsfinalen, där hon räddade en straff under ordinarie tid:
Inlägget uppdaterat – franska toppmötet uppskjutet + fler tv-matcher
Det här är en väldigt intressant damfotbollsvecka. Vi har redan avverkat åtta åttondelsfinaler i Champions League, och nyss alltså fått se vilka som möts i kvartsfinalerna.
Men veckan är ju inte över, utan vi kan se fram emot en väldigt intressant helg. Framför allt drar ju den svenska tävlingssäsongen i gång på allvar med åtta gruppspelsmatcher i svenska cupen. Fem av de matcherna är tv-sända. Och det blir lite av en rivstart eftersom vi direkt har två möten mellan lag som slutade topp sex i damallsvenskan i fjol.
I morgon tar fjolårets mästarlag emot sexan Växjö och på söndag är det Skånederby mellan fjolårstvåan Rosengård och femman Vittsjö.
Skånederbyt blir väldigt intressant, inte minst med tanke på de kritiska kommentarer jag läst här i bloggens kommentarsfält om Vittsjös arbete med att byta spelsätt till ett mer passningsorienterad. Känslan är ju att den typen av spel borde passa Rosengårds presspel som handsken.
I helgen är det även flera kul matcher ute i Europa. Den riktiga höjdpunkten skulle ha varit det franska toppmötet Lyon–PSG, som var tänkt att sändas av Viaplay klockan 21.00 på lördagskvällen. Men toppmötet är uppskjutet eftersom tre spelare och en ledare i PSG testades positivt för covid under torsdagen.
PSG hann ha presskonferens under fredagseftermiddagen, där man pratade upp matchen. Men tidigt på kvällen kom sedan beskedet om att matchen skjuts upp.
⚠️ Suite aux tests réalisés ce jeudi, trois joueuses du @PSG_Feminines et un membre du staff technique sont confirmés positifs au test PCR Sars CoV2. Ces quatre personnes sont actuellement à l'isolement et sont soumis au protocole sanitaire approprié.
Det är en godbit att se fram emot, lite av en måstematch för Lyon, om inte deras fantastiska titelsvit skall spricka efter 14 raka ligaguld. I nuläget är det ju nämligen ett obesegrat PSG som leder ligan med en poängs marginal.
Frågan är för övrigt vad coronautbrottet i PSG innebär för Champions League. Där skall ju Parisklubben till Prag för returmatch i åttondelsfinalen på onsdag.
Tillbaka till heta ligamatcher. En sådan har vi i Spanien på söndag klockan 13.30. Det är det ett glödhett svenskmöte när Hedvig Lindahl och Atletico Madrid tar emot Real Madrid med Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani. Det är inte bara ett derby, det är även en otroligt viktig match i kampen om en plats i höstens Champions League. Inför avspark ser spanska ligatoppen ut så här:
Det är ju hela 34 omgångar i årets spanska liga, så det är långt kvar. Men självklart är de inbördes mötena mellan lagen kring Champions Leaguestrecket extra värdefulla.
Tyvärr verkar inte Madridderbyt gå att se på svensk tv. Annars fick vi ju tidigare i veckan veta att Viaplay fortsätter att satsa på internationell damfotboll. De utökar tablån med matcher från Italien och Danmark.
SE SVENSKA STJÄRNORNA I VÄRLDENS BÄSTA DAMLIGOR! 🔥🙏
Viaplay fortsätter sända från Women´s Super League, Frauen Bundesliga samt Liga Iberdrola, och adderar nya rättigheter för Serie A samt Gjensidige Kvindeliga. 🇬🇧🇩🇪🇪🇸🇮🇹 pic.twitter.com/kykGNlsOeF
Helgen innehåller även en het match i England. På söndag 15.30 är det nämligen ligacupfinal mellan Bristol City och Chelsea.
Det är en match där Chelsea är favoriter till 95–5. Tyvärr verkar inte finalen gå att se på svensk tv.
Även i Italien är det cuphelg. I morgon, lördag 12.30, spelar svensklagen Roma och Juventus första semifinalmötet av två i Coppa Italia Femminile. Mötet mellan Marija Banusic och Linda Sembrant/Lina Hurtig sänds däremot av Viaplay. Det är en match där Juventus förstås är storfavorit.
Här är hela helgens tv-guide (fyll gärna på med fler sändningar om jag missat någon):
Fredag: 19.15: Eintracht Frankfurt–SV Meppen i tyska Frauen-Bundesliga, sänds på Viaplay.
Lördag: 12.30: Roma–Juventus, semifinal 1:2 i italienska cupen, sänds på Viaplay. 15.00: Djurgårdens IF–IK Uppsala Fotboll i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play. 16.00: Kif Örebro–Hammarby IF, sänds på Sportbladet Play. 16.00: BK Häcken FF–Växjö DFF i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play. 16.00: AIK–Piteå, träningsmatch, sänds på Sportexpressen Play och pt.se. 21.00: MATCHEN UPPSKJUTEN – Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain i franska D1 Feminine, sänds på Viaplay.
Söndag: 12.30: Inter–Milan, semifinal 1:2 i italienska cupen, sänds på Viaplay. 14.00: Bayern München–SGS Essen i tyska Frauen-Bundesliga, sänds på Viaplay. 15.00: FC Rosengård–Vittsjö GIK i svenska cupen, sänds på Sportkanalen och Cmore. 15.00: Sundsvalls DFF–Eskilstuna United, sänds på Sportbladet Play.
St Pölten–Rosengård 0–2, och totalt 2–4. Det innebär att vi äntligen har ett svenskt lag i Champions Leagues kvartsfinal igen. Kul.
Och om Rosengård haft press att göra resultat i de två spelade omgångarna så är man numera helt utan press. Vilket motstånd som än väntar härnäst så kommer Rosengård att slå ur underläge. Det blir kul att se hur man hanterar det.
Jag kan inte säga att jag sett dagens åttondelsfinal. Den stod i och för sig på, vilket gör att jag har sett målen. Men det var fullt upp med andra arbetsuppgifter, så någon djupare matchanalys har jag inte. Det lilla jag såg så uppfattade jag det som att Rosengård spelade betydligt rakare än normalt. Ni som sett matchen mer noggrant får gärna bekräfta eller dementera.
Det avgörande 2–0-målet var för övrigt ett riktigt fint djupledsmål, där Katrine Veje stod för ett läckert förarbete och där Mimmi Larsson stod för avslutningen efter att ha tajmat sin löpning perfekt.
Det målet gav Rosengård marginal. Så länge det var 1–0 var ju bara hemmalaget ett mål från avancemang. Det första Rosengårdsmålet kämpade Emma Berglund in. Det var ett mål som för övrigt doftade offside i förstaläget.
Frågan nu är vad som kan tänkas vara bästa möjliga lottning i nästa omgång. De lag som är klara är Chelsea, Lyon, Wolfsburg, Bayern München och Barcelona. Allt talar för att Manchester City och PSG tar de två sista kvartsfinalplatserna.
Spontant känns faktiskt Lyon och Wolfsburg som bästa lottningarna. Brøndby gjorde det bra mot Lyon i åttondelen. Danskorna var väldigt nära att hålla bortaförlusten på 1–0, men släppte ett 2–0-mål på övertid. Och i dagens hemmaretur tog danskorna ledningen. Lyon vann i och för sig till slut betryggande. Men mästarlaget känns ändå klart sämre än på många år.
Samma sak gäller för Wolfsburg, där varken Rebecka Blomqvist eller Fridolina Rolfö fick speltid i dagens bortamatch mot LSK. Det var för övrigt en match som spelades på neutral plan i Ungern eftersom det är karantänsregler vid inresa i Norge. Wolfsburg vann båda matcherna mot LSK med 2–0, alltså totalt 4–0. I det norska laget spelade för övrigt Cathrine Dahlström de första 89 minuterna i dag.
Apropå svensk speltid startade både Hedvig Lindahl och Jonna Andersson när Atletico Madrid och Chelsea spelade 1–1. Totalt vann Londonklubben med 3–1, efter att Maren Mjelde gjort ett straffmål i vardera match.
Atletico däremot bör nog lägga lite träningstid på att slå straffar. Inte nog med att man missade två i bortamötet – i dag slog Toni Duggan en straff i ribban vid ställningen 0–0. Totalt tre straffmissar på två matcher från Atletico alltså. Det har man inte råd med om man vill gå långt i Champions League.
Även den här veckan har Göteborg FC stått i centrum i nyhetsflödet. Huvudnyheten är förstås den från i onsdags om att BK Häckens klubbledning vill ta över Göteborgs elitverksamhet.
Men som vi vet från fallet Malmö FF/LB07 räcker det inte med en positiv klubbledning. Det krävs att även få med medlemmarna på båten.
”Det finns många aspekter av den moderna fotbollen som supportrar möter med avsmak. En av dem är hur ekonomiskt välmående lag kan klättra i seriesystemet genom samgående med sportsligt starkare men resursmässigt fattigare föreningar.”
I den texten ryms en av herrsupporterkulturens stora avigsidor, nämligen att man förväntas ha vissa åsikter för att vara en ”riktig supporter”.
För riktiga supportrar gäller regler som inte stämmer överens med förbundets. Två grunder är att man skall vara positiv till bengalbränning – och negativ till allt som gör att ens egen klubb skulle kunna liknas vid AFC Eskilstuna.
De här båda punkterna är så avgörande att de går före det som är bäst både för egna klubben och för sporten som helhet.
I fallet Häcken/KGFC är det förstås den andra punkten som är problematiken. Att både Häcken som klubb och damfotbollen i Göteborgsområdet skulle vinna på ett sammangående lär inte supportrarna bry sig om.
Jag scrollade igenom både Getingarnas hemsida och deras twitterkonto de två senaste åren. Det stod väldigt klart att supporterklubben är 100 procent herrfotbollssupportrar. BK Häcken har damlag sedan 1978, och 2019 vann det division III. Men Getingarna nämnde inte det på någon av av de båda plattformarna.
Jag hittade faktiskt inte en enda egenproducerad text om damlaget – förutom de aktuella om samgåendet. Däremot hittade jag tweets om pojklag. Getingarna bryr sig alltså inte ett dugg om damfotboll, eller sitt eget damlag.
Men nu kan alltså Getingarnas medlemmar få en avgörande roll i BK Häckens viktigaste damfotbollsfråga. Det finns anledning till oro för de som vill se ett samgående.
För övrigt kollade jag även igenom debatten här i bloggen kring Malmö FF och LB07 för drygt ett år sedan. Där var supporterklubbarna drivande när MFF:s medlemmar med stor majoritet röstade mot ett samgående.
Följden av resultatet i MFF:s omröstning blev att LB07 lade ner sitt damlag. En annan följd var att MFF, när de värvade ihop sitt division IV-lag, sänkte en annan klubb, Dösjöbro IF.
Dösjöbro vann södra ettan 2019. Men förra vintern värvade MFF alla deras bärande spelare, och efter åderlåtningen kom Dösjöbro i fjol sist i ettan med bara en poäng.
Jag läser inte olika MFF-forum så jag kan ha missat något. Men jag har inte sett någon internkritik mot hur man värvade ihop sitt damlag.
I min värld är det väldigt mycket värre att sänka andra klubbar än att ta över en som skriker om hjälp. Men jag är ju journalist, och inte någon supporter. Så jag tänker inte som man förväntas göra i den här frågan…
Utöver frågan om samgående med Häcken var Göteborg även den klubb som omgicks av de hetaste övergångsnyheterna. På inkontot kom som väntat Lotta Ökvist från Manchester United.
Mindre positivt för det svenska mästarlaget var att Julia Roddar ryktades vara på väg till USA, där hon ju tidigare har pluggat på college. Det vore självklart inte bra för Göteborg att tappa ytterligare en kantspelare med landslagsmeriter.
Jag såg även ett rykte om att Lyon återigen är intresserat av Vilde Bøe Risa. Europas bästa klubb gjorde i somras ett halvhjärtat försök att köpa norskan. Nu är hon kontraktslös, så någon övergångssumma är inte aktuell.
Lyon verkar för övrigt vara väldigt aktiva under vinterfönstret. Laget är just nu passerat av PSG i Frankrike, och det är förstås inte Lyonledningen nöjd med.
I fredags såg jag delar av PSG:s 1–0-seger mot tabelltrean Bordeaux. Gästerna var ett välorganiserat och riktigt bra lag, coachat av den före detta Arsenaltränaren Pedro Martinez Losa.
PSG var ändå spelmässigt överlägset. Men ligaledarna hade inte jättelätt att skapa klara målchanser mot Bordeaux. Noterbart är att Bordeaux har skytteligaledaren i Jamaicas Khadija Shaw, som gjort 14 mål. PSG:s bästa målskytt är Marie-Antoinette Katoto med 13.
PSG vann alltså matchen. Och laget känns bättre än det varit tidigare. Efter tolv omgångar har man både fler poäng och bättre målskillnad än Lyon. Det har ju hänt tidigare att Lyon legat bakom i tabellen. Men jag kan inte minnas när något lag både hade gjort fler mål och släppt in färre så här långt in i serien.
PSG verkar för övrigt vara på gång att sälja två spelare de kommande veckorna. Varken Alanna Cook eller Jordyn Huitema har lyckats ta någon plats, men borde kunna vara intressanta för andra klubbar.
RMC Sport reporter Loïc Tanzi has tweeted that PSG are looking to sell Jordyn Huitema and Alanna Cook this transfer window. Bayern Munich and Manchester City are rumored to be showing interest.
PSG har målskillnaden 47–2, medan Lyon står på 43–4. Lyons bästa målskytt så här långt är Nikita Parris med nio. Trots att det är en helt okej notering gissar jag att klubbledningen fullständigt skriker efter Ada Hegerberg – som nyligen förlängde sitt kontrakt att gälla fram till 2024.
Apropå Hegerberg kom hennes storasyster Andrine Hegerberg med en tråkig nyhet i veckan. Nästan exakt ett år efter att Ada drog sitt korsband var det Andrines tur att drabbas av den tråkigaste av skador.
Devastating to share I’ve torn my ACL. Hard to put words to it. I’ve dedicated my whole life to this sport and with no doubt I will dedicate all it takes to get back. We rock on. I will at least 🦿🚀 pic.twitter.com/1YDd16hdN1
Tillbaka till Lyon. För som sagt verkar klubben vara väldigt aktiv på transfermarknaden för tillfället. Man har många spelare med utgående kontrakt, och behöver stärka truppen. Bland de som bara har några månader kvar på kontraktet finns Eugenie Le Sommer, Delphine Cascarino, Jéssica Silva, Amandine Henry, Saki Kumagai och Sakina Karchaoui. Ett gäng rätt starka spelare…
Klart är att Lyon hämtar Brasilienfödda, nyblivna amerikanskan Catarina Macario från collegefotbollen och…
Les premiers mots de notre nouvelle recrue, Catarina Macario ! 💪
Everton boss Willie Kirk confirms that Damaris Egurrola is heading to Lyon. Says she will go with the club’s best wishes. It was a release clause which was triggered. Also says the club have missed out on a defender who was a target. Hope to announce a signing next week. #EFC
Sedan har det alltså ryktats om Böe Risa, men även om Sofia Jakobsson, Caroline Graham Hansen och kanske framför allt Vivianne Miedama.
French outlet @Le_Progres and Spanish outlet @MARCA , confirming what we reported yesterday, are also claiming that Caroline Graham Hansen and Sofia Jakobsson are the top transfer targets for Lyon. Both players have contracts that expire on June 30, 2021. pic.twitter.com/N6axjVkapz
RMC Sport is reporting that discussions are underway between Olympique Lyon and Vivianne Miedema. The Dutch forward is still under contract with Arsenal until the end of the 2021-22 season. (Source: @RMCsport) pic.twitter.com/8h78KTYNWS
Det hade ju varit intressant med Jakobsson i Lyon. Jag vet inte hur hett det spåret är. Det andra spåret i samma nyhet är nämligen numera iskallt. I veckan skrev Graham Hansen på en förlängning med Barcelona, något hon knappast hade gjort om hon varit på gång till Lyon.
✍️ Caroline Graham Hansen has extended her contact with Barcelona until 2023: https://t.co/3TUAZAkr7P
Apropå Barcelona föll de i onsdags efter straffläggning i spanska supercupen mot Atletico Madrid.
Matchen var en riktig succécomeback för Hedvig Lindahl – och för José Luis Sánchez Vera. Atletico bytte nämligen tränare i början av veckan. Sanches Vera förde klubben till ligaguld säsongen 2018/19, men lämnade sedan tränarjobbet under hösten 2019 med hänvisning till personliga skäl.
Nu är han återinsatt på jobbet. Och han fick en superstart. Den spanska supercupen är en turnering som består av fyra lag. Det handlar om finallagen i Copa del Reyna samt de två bäst placerade lag i ligan – som inte spelade cupfinal. I år var de fyra lagen Atletico, Barcelona, Logrono och Levante.
Sanchez Vera fick alltså omgående fason på ett Atletico som annars har hackat den här säsongen. Han valde att ställa Hedvig Lindahl mellan stolparna, något han knappast lär ångra.
Svenskan blev stor matchhjälte i semifinalen mot Barcelona, där hon först under både ordinarie tid och förlängning räddade sitt lag med hjälp av både tur och skicklighet. Sedan tog hon en straff och fick se två andra Barcastraffar ta i målställningen.
Även i finalen visade Lindahl att hon fortsatt är en kanonmålvakt. Jag hade hoppats får se matchen. Den låg med i Viaplays tablå, men försvann därifrån just innan avspark.
Jag fick nöja mig med klippet med höjdpunkter nedan. Men där finns flera fina ingripanden från vår 37-åriga landslagsmålvakt. Ingripanden som inte antyder att hon knappt har spelat några matcher det senaste halvåret. Atletico vann med 3–0 mot Levante, och tog titeln.
Utöver Lindahls stabila målvaktsspel visade nyförvärvet från Vålerenga, den tidigare Sundsvallsspelaren Ajara Nchout att hon kan bli nyttig. Kamerunskan spelade fram Deyna Castellanos till 1–0, och gjorde sedan själv de två andra målen. Båda gångerna stod blixtsnabba Ludmila da Silva för förarbetet.
Atletico tillägnade finalsegern till Virginia Torrecilla, som fick hjärntumör bortopererad i maj, och som av förklarliga skäl inte spelar den här säsongen. Torrecilla fick dock vara med och ta emot pokalen.
Virginia ha sido la fuerza y el apoyo extra del @AtletiFemenino.
Det har även spelats några ligamatcher i Spanien i helgen. Bland annat blev det 0–0 mellan Sevilla och Rayo Vallecano. Julia Karlernäs spelade hela matchen för Sevilla, medan Sejde Abrahamsson satt kvar på bänken hela tiden.
Jag såg att Karlernäs stod uppsatt som ensam forward på laguppställningen inför matchen. Men utifrån klippet med höjdpunkter nedan spelade hon snarare i en offensiv mittfältsposition. Det hindrade inte att hon hade matchens två bästa målchanser.
Slutligen till England. Där har vi också en spelare drabbats av en tumör. Arsenals Jennifer Beattie fick diagnosen bröstcancer för ett par månader sedan. 29-åringen kämpar dock vidare på planen. I dag spelade hon den andra halvleken när Arsenal oväntat bara fick 1–1 mot Reading.
Det innebär att Arsenal tappar i guldstriden, och faktiskt kan få det kämpigt att ta en av de tre engelska platserna i Champions League. I nuläget ligger man på tredjeplatsen, men Manchester City passerar om de vinner sin hängmatch. City som utöver en 7–0-seger mot Aston Villa i dag också har gjort en spännande värvning i veckan.
Man har säkrat upp amerikanska landslagsmittbacken Abby Dahlkemper de närmaste 2,5 åren.
Dagens huvudmatch stod mellan de lag som just nu ser ut att göra upp om guldet, Chelsea och uppstickaren Manchester United.
Både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelade hela matchen, som Chelsea vann med 2–1. Eriksson var inblandad i 1–0-målet, genom att nicka en hörna mot mål. På andra returen kunde Pernille Harder trycka in bollen.
Jag såg delar av matchen. Och utifrån det jag såg var Chelsea hela tiden det klart bättre laget. Men det innebär inte att United är dåligt. I dag saknade man Tobin Heath. Men det syntes ändå att det rödvita Manchesterlaget har spets. Man kvitterade också snyggt i 61:a minuten efter en soloprestation från inhopparen Lauren James.
Beat your marker ✅ One-two ✅ Curl one into the bottom corner 🤩
— Barclays FA Women's Super League (@BarclaysFAWSL) January 19, 2021
Fyra minuter senare kom Chelseas segermål. Glödheta Fran Kirby sprang ifrån Uniteds backlinje och satte dig bollen. Kirby borde inte ha kunnat vara först på den bollen, som kom hela vägen från målvakt Ann-Katrin Berger. Jag är osäker på om det berodde på passivitet, eller bristfällig snabbhet i Uniteds försvar.
— Barclays FA Women's Super League (@BarclaysFAWSL) January 19, 2021
Klart är att Chelsea vann hur rättvist som helst, och nu leder tabellen trots att man har en match mindre spelad. Chelsea har nu 31 raka ligamatcher utan förlust. Det senaste nederlaget i ligan för svenskklubben kom mot Birmingham den 27 januari 2019.
31 matcher utan förlust är tangerat ligarekord. För att bli ensamt på toppen måste nu Chelsea ta poäng mot tabelljumbon Bristol på söndag, något som ju inte känns direkt omöjligt. Innan dess står Chelsea inför en tuffare uppgift. På onsdag väntar Manchester City i kvartsfinal i ligacupen.
Korrigerat i efterhand: Här stod det först att Chelsea skulle ta emot ett formstarkt Tottenham (nio poäng på de tre senaste omgångarna) på Kingsmeadow på onsdag. Men man har kastat om i spelschemat så att ligamatchen mot Tottenham är framflyttad. I stället har man lagt in den tidigare uppskjutna cupmatchen.
I dagens match kom trion Sophie Ingle, Guro Reiten och Beth England in från bänken, medan Jessie Fleming inte fick någon speltid alls. Det är en hyfsad bänk…
Det är också ett styrkebesked från Eriksson och Andersson, som håller varsin startplats i ett kanonlag.
Chelseas trupp är så bra att man för övrigt uppges sälja norska mittbacken Maria Thorisdottir just till dagens motståndare Manchester United. Thorisdottir var inte med i dagens match. Och normalt brukar man ju inte hjälpa och stärka huvudkonkurrenten i ett guldrace. Men Chelsea har kanske sådant självförtroende att man inte bryr sig om det.
A little present from me to you before I return to my bed 🤒
Emma Hayes revealed in her press conference yesterday that Chelsea are not expecting anymore signings this window, but one outgoing.
I understand this is Maria Thorisdottir, who is likely to join Manchester United.
Alla stora damfotbollsligor har tagit jullov. Fast längden på det där lovet varierar. Kortast lov har man haft i Spanien, där det var matcher två dagar innan julafton. Och där ligan återstartade redan i går.
Då vann oväntade topplaget Granadilla Tenerife med 4–1 mot Deportivo La Coruna. Det var en liten tjuvstart. Den riktiga återstarten sker i dag, bland annat med Barcelonaderbyt Barca–Espanyol. Det är en match som visas på Viasat Premium med start 18.00.
Barca är den spanska ligans suveräner. Man toppar tabellen trots att man spelat tre eller fyra matcher färre än de andra lagen som ligger topp fyra. På tio matcher har det blivit tio segra och målskillnaden 57–2. Allt talar för ny seger i kvällens derby.
Utöver den matchen kan man se två damfotbollsmatcher till på svensk tv den här veckan. I båda fallen handlar det om engelska WSL. Först om mötet mellan Manchester City och West Ham. Den startar 13.30 på lördag och visas på Viaplay.
Om det nu blir någon match. Manchester City är nämligen coronadrabbat. Ett antal spelare stack till Dubai på jullovet, och minst fyra av dem kom hem med corona. Smart…
I'm told 4 Man City players caught Covid-19 having gone to Dubai during the WSL's Christmas break with the club's full permission. They flew when Manchester was in tier 3, not tier 4. Other 'tier 3' WSL clubs also allowed their players to go abroad (1/2)https://t.co/CqovZ23r89
Sedan visas även mötet Everton–Manchester United på Viaplay på söndag 13.00.
Det är alltså i England och Spanien det pågår ligaspel den här veckan. I dag spelas även cupmatcher i Italien.
Men jag tänkte lägga lite fokus på den spanska ligan i det här inlägget. Vi har numera fem spelare där. Under de senaste veckorna har ju Julia Karlernäs och Sejde Abrahamsson anslutit till Sevilla. Karlernäs kan möjligen debutera i dagens derby mot Real Betis.
Hon startar på bänken i den match som hade avspark 12.00.
I övrigt i Spanien väntar vi förstås på Hedvig Lindahl:s comeback efter skada. Hon satt på bänken i en av Champions Leaguematcherna mot schweiziska Servette. Men hon har inte spelat sedan UWCL-kvartsfinalen mot Barcelona den 21 augusti.
De som har spelat under hösten är Real Madridduon Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson. De har haft en bra höst. Asllani har gjort nio mål på tolv matcher och delar med det tredjeplatsen i skytteligan. Jakobsson har spelat alla 13 matcher och gjort fyra mål.
Just nu spelar de ett Madridderby mot Madrid CFF. Jag såg Real Madrid i december, i ett annat derby, det mot Atletico. Där blev det förlust med 1–0, men jag såg ändå ett betydligt mer stabilt Real än förra året.
Eller. Förra året hette ju inte laget Real utan Tacon. Men ni förstår vad jag menar. Då tyckte jag att Asllani och Jakobsson spelade i ett valpigt och direkt svagt lag. Ett lag med genomuselt försvarsspel. Det läckte rejält, och på de 21 omgångar som spelades hade man målskillnaden 33–48.
I år hade man 31–14 i målskillnad inför dagens match. Det alltså på 13 omgångar. Målskillnaden säger ju rätt mycket om att Real Madrid är ett betydligt bättre lag än Tacon.
Det Real jag såg mot Atletico hade sex nyförvärv i startelvan. Omgivningen har alltså förändrats rätt rejält för Jakobsson och Asllani, vilket de borde jubla över. För som sagt, det lag de spelade med förra säsongen var riktigt svagt. Det hade varit spännande att se om Tacon hade hållit sig kvar i damallsvenskan.
I vinterns Real Madrid finns det alltså stabiltet. Atletico var det klart bättre laget i den match jag såg. Men trots att man hade svårt att få till ett offensivt spel släppte inte Real till speciellt många målchanser. Det är en stor skillnad mot förra säsongen, då det var målchanser nästan så fort bollen befann sig på Tacons planhalva.
Bland de sex nyförvärven utmärkte sig målvakten Maria Isabel Rodriguez Rivero, Misa kallad. 21-åringen kändes väldigt stabil och säker, vilket helt klart innebär ett jättelyft för laget. För jag tyckte att det var svagt på målvaktssidan i Tacon.
I derbyt mot Atletico var alltså defensiven stabil. Däremot var jag besviken på Reals offensiv. Det gick oftast alldeles för långsamt framåt. Och samtidigt för snabbt.
När Real vann bollen ville man alltid slå ett par passningar för passandets skull, vilket gjorde att man missade alla chanser att kontra. Real var även känsligt för Atleticos fina press, vilket gjorde att man ofta hade dålig precision i sitt passningsspel.
Man hade också tveksamt tålamod. För efter de där obligatoriska passningarna för passandets skull kom det ofta väldigt svåra djupledsbollar, som allt som oftast togs om hand av Atleticos försvar.
De där långa bollarna var nog lite panik över att Atleticos duktiga innermittfältare Silvia Meseguer och Leicy Santos effektivt styrde bort Kosovare Asllani ur matchen. Svenskan spelar i en tiaroll, men har nog glömt den här matchen för länge sedan. För det måste ha varit en av hennes sämre den här säsongen.
Reals offensiva hot var i stället Jakobsson, som startade till vänster. Hon var klart snabbare än annars väldigt duktiga Laia Aleixandri på Atlericos högersida. Tyvärr hade Jakobsson dåligt understöd, vilket gjorde att Real inte fick ut så mycket av svenskan som de kanske borde ha fått.
Det här var alltså Atleticos match. Men trots spelmässig överlägsenhet blev det bara 1–0. Och målet borde inte ha godkänts. Det var nämligen hands på Laia Alexandri strax innan Merel van Dongen tryckte in 1–0-målet.
Det var i och för sig omedveten hands, men här finns ju den otroligt konstiga regeln att normalt icke bestraffningsbar hands ändå skall bestraffas när det blir mål.
Fast domaren missade handsen. Hon missade väldigt mycket annat också, och var nog sämst på planen.
Däremot fanns det mycket bra i Atletico. Man agerade lite som sitt herrlag, disciplinerat med fint presspel. Man utnyttjade att Real ville ha långsam anfallsuppbyggnad genom att sätta hög och bra press. När Real vann bollen var man snabbt på rätt sida och stängde ytor.
Offensivt kretsade mycket av anfallsuppbyggnaden kring rörliga och tekniskt duktiga Amanda Sampedro. Framför sig hade hon Ludmilada Silva och Deyna Castellanos, som utgör ett mycket spännande anfallspar. Brasilianska Ludmila är extremt snabb, och sprang i åttor runt Reals mittback Babett Peter.
Normalt möter man ju snabbhet med att falla snabbt med backlinjen. Men gör man det mot Atletico så öppnar man för Castellanos, och hennes fantastiska tillslag. Venezuelas golden girl måste ju vara en av de i världsfotbollen som har allra bäst skott.
Atleticos anfallspar är alltså spännande. Spännande är också bredden på nationaliteter i truppen. Man hade spelare från åtta olika i startelvan. Vid årsskiftet ligger faktiskt Real trots allt före Atletico i tabellen. Men känslan från derbyt är trots allt att Atletico har större potential i truppen, och bör hamna före Real i sluttabellen. Även om Real också har byggt en bra grund för framtiden.
Vi står inför en väldigt spännande damfotbollstisdag. Först skall Göteborg och Rosengård lottas in i Champions League, sedan skall vi få veta vem som får diamantbollen 2020.
Måndagens stora nyhet var förstås bekräftelsen på att Rebecka Blomqvist fortsätter sin karriär i Wolfsburg.
För ett år sedan hade jag sagt att det var ett dåligt klubbval. Då hade nämligen Wolfsburg ett överflöd av forwards, och chansen till speltid hade varit högst begränsad.
Men nu är läget annorlunda. Wolfsburg skriker efter en målskytt efter att Pernille Harder lämnat och både Ewa Pajor och Alexandra Popp dragit på sig skador. Det har öppnat för Karina Sævik, som dock inte tagit chansen. Norskan har bara gjort ett mål på fem starter, vilket är lite i ett topplag som Wolfsburg.
Blomqvist får förstås inte spela förrän efter årsskiftet. Men känslan är att hon kommer att få chansen att visa upp sig. Och personligen tycker jag att det skall bli väldigt spännande att se vad hon kan göra i en högklassig omgivning. Blomqvist är en väldigt smart spelare, och borde kunna kombinera på ett bra sätt med alla de landslagsspelare som kommer att omge henne.
Uppdatering. När jag först skrev det här inlägget trodde jag att Blomqvists nya klubb, Wolfsburg, under tisdagen kunde lottas mot hennes gamla, Göteborg. Jag hade dock missat att Uefa har delat in lagen i fyra grupper, och att Göteborg och Wolfsburg därmed inte kan lottas mot varandra.
När Champions Leagues sextondelsfinaler lottas klockan 12.00 på tisdagen, svensk tid, har de svenska lagen klart olika förutsättningar. Lottningen skall för övrigt gå att se på uefa.com. Rosengård är seedat och kommer att få möta ett lag man bör vinna mot. Göteborg är däremot oseedat och har två riktiga mardrömslotter i sin grupp.
Reminder that the #UWCL draw takes place at 11:00 GMT on Tuesday.
Ties to be played on 9/10 and 15/16 December. Manchester City and Chelsea the two English representatives. Glasgow City have also qualified from the SWPL.
Som synes av listan ovan försämras läget för de svenska klubbarna för varje år som går. Rosengård har nu fallit till niondeplatsen på rankingen, vilket innebär att de riskerar mardrömslottning redan i åttondelsfinalen. Deras chanser i Champions League skulle öka betydligt om något av de åtta lag som är högre rankat än dem åker ut direkt i sextondelen.
Tittar vi på tänkbara lotter för Rosengård så slapp de att få med den riktiga nitlotten, Juventus, i sin lottningsgrupp. De fyra lag Malmöklubben kan möta är:
* Lanchkhuti (Georgien) * FK Zhytlobud-2 Kharkiv (Ukraina) * ŽFK Spartak Subotica (Serbien) * FC Minsk (Belarus)
Det låter väl inte som några drömresor. Men det är fyra motståndare som Rosengård bara måste slå ut, även om serbiska Subotica gjort bra matcher mot Wolfsburg och Atletico Madrid i fjol. Det vore ett megafiasko om inte Rosengård spelar åttondelsfinal till våren.
För Göteborg ser det mycket värre ut. Av de 15 motståndare som var tänkbara från början kändes åtta som väldigt svåra. Då tänkte jag på de båda lagen från Tyskland, England, Frankrike och Spanien. Även Slavia Prag har visat sig vara ett väldigt svårspelat motstånd. I utgångsläget tänkte jag att Göteborg nog hoppas på en resa till Danmark, Norge, Kazakstan eller allra helst till Skottland eller Schweiz.
Numera är bara en av de drömresorna fortsatt aktuella. Göteborg kan nämligen lottas mot något av följande fyra lag:
* Brøndby (Danmark) * Slavia Praha (Tjeckien) * Paris Saint-Germain (Frankrike) * Manchester City (England)
Mot danskorna ser jag Göteborg som klar favorit. Mot tjeckiskorna är det 50/50, medan KGFC slår rejält ur underläge mot både PSG och City.
Klockan 20.00 på tisdagskvällen sänder TV4 ”galan” Fotbollsåret – ett program där vi kommer att få veta vem som får diamantbollen. Jag är på Hanna Marklund:s sida, och röstar för Magdalena Eriksson.
På tisdag ska Diamantbollen delas ut. Vem förtjänar att vinna den i år? Här ger Hanna Marklund sin åsikt i Fotbollssöndag!⚽ pic.twitter.com/SQEDT55kvk
Visst sköt Fridolina Rolfö Wolfsburg till Champions Leaguefinal, Kosovare Asllani har haft en kanonhöst i Real Madrid och Jennifer Falk har varit suverän i damallsvenskan. Och vissa vill lyfta Caroline Seger, Anna Anvegård och Hanna Glas.
Folk får lyfta vilka namn de vill. För mig känns faktiskt Magdalena Eriksson som ett fullständigt självklart val.
Magdalena Eriksson
Sedan hon tog över kaptensbindeln i Chelsea i januari 2019 har hon inte varit med och förlorat en enda ligamatch. Diamantbollen handlar ju om 2020, och under det här kalenderåret är Eriksson obesegrad i Chelseadressen i både liga och cuper. Som lagkapten har hon fått lyfta segerpokalen efter ligan, ligacupen samt Community Shield.
I landslaget har hon gjort två mål på fyra EM-kvalmatcher den här säsongen. Och hon växer alltmer ut till en ledare även här. Som sagt: Ge diamantbollen till Magda Eriksson.
Erikssons och Jonna Andersson:s Chelsea är ju ytterligare ett lag som Göteborg kan lottas mot i morgon. Faktum är att vi har en mängd svensklag i morgondagens lottning.
De båda tyska representanterna Wolfsburg (Fridolina Rolfö och alltså snart Rebecka Blomqvist) och Bayern München (Hanna Glas och Amanda Ilestedt) har ju svenska spelare. Det har även de båda italienska, i Juventus spelar ju Linda Sembrant, Lina Hurtig och Annahita Zamanian och hos Fiorentina har vi Stephanie Öhrström. I Slavia Prag spelar Mia Persson, i Atletico Madrid finns ju Hedvig Lindahl, som verkar vara på väg tillbaka från sin skada, och hos norska LSK finns Cathrine Dahlström.
Det kunde ha varit ytterligare svensk representation. Apollon från Cypern, som tränas av Kim Björkegren och som har Filippa Wallén, Klara Folkesson samt korsbandsskadade Matilda Abramo i truppen, var ytterst nära att kvala in.
De båda kvalomgångarna avgjordes i enkelmöten. Och i den andra kvalomgången mötte Apollon polska Gornik Leczna. Svensklaget, där Wallén spelade hela matchen och Folkesson hoppade in, tog ledningen med 1–0 redan i tredje minuten. Ledningen stod sig in i slutkvarten. Där gjorde dock polskorna två snabba mål och tog platsen i sextondelsfinalen.
Slutligen tänkte jag bara tipsa om att det finns en ny flik på Forum Elitettan.
En blogg om internationell damfotboll 