Dagen efter den bittra finalförlusten i OS sammanfattar jag här eftersnacket med en lång lista av tweets. Det här är ett rätt tungt inlägg som tar lite tid att ladda ner.
Därför tänkte jag först presentera min drömelva från OS-turneringen under tiden tweetsen trilla in. Elvan tog jag ut rätt spontant, så det är risk att jag har missat någon som borde ha varit med. Så varmt välkomna att komma med synpunkter, och med era egna elvor.
Man brukar ju säga att anfallsspel vinner matcher, medan försvarsspel vinner titlar. Och så var det ju verkligen i de här olympiska spelen. Det gjordes massor av mål, men det var ett av de lag som var allra sämst på att göra mål som faktiskt tog titeln. Faktum är ju att bara Nya Zeeland, Chile och Japan gjorde färre än Kanada.
Men totalt sett var det många anfallsspelare som utmärkte sig i turneringen, vilket gör att en drömelva lätt blir framtung. Jag har valt att ställa upp 3–4–3 för att få med så många offensiva spelare som möjligt. Elvan ser ut så här:
- Stephanie Labbé, Kanada
- Ellie Carpenter, Australien
- Kadeisha Buchanan, Kanada
- Nathalie Björn, Sverige
- Fridolina Rolfö, Sverige
- Jessie Fleming, Kanada
- Caroline Seger, Sverige
- Lauren Hemp, Storbritannien
- Sam Kerr, Australien
- Vivianne Miedema, Nederländerna
- Barbra Banda, Zambia
Man får ju även ha sju spelare på bänken. Där har jag: Hedvig Lindahl (Sverige), Ashley Lawrence (Kanada), Steph Catley (Australien), Debinha (Brasilien), Kosovare Asllani (Sverige), Stina Blackstenius (Sverige) och Ellen White (Storbritannien).
I övrigt är det nog många som känner som Eric Hilmersson i dag.
Efter matchen i går hörde flera gånger frågan ställas om när det går att glädjas åt de svenska silvermedaljerna. Mitt svar är att man nog aldrig kommer att bli glad över silvret.
Man kan på alla sätt glädjas över sättet som vårt landslag genomförde turneringen på. Och det kan man göra redan nu. Men det här var Sveriges OS-turnering. Det skulle ha blivit guld, och det går inte att vara glad över en andraplats.
Det är ju ganska stor skillnad mellan de här två silverlagen:
Som sagt hade jag alltså tänkt ta lite hjälp av mitt twitterflöde för att gå igenom eftersnacket till finalen. Jag delar in tweetsen i lite olika kategorier. Först ut är tweets från själva matchen.
Matchtweets
Svenska reaktioner
Och här är en hel hög reaktioner, först från svensk sida:
Internationella reaktioner
Och här är några spontana reaktioner från lite olika länder, dock inte Kanada. De kanadensiska reaktionerna sparar jag till sist så att ni som inte orkar se kanadensisk lycka kan sluta läsa…
Intervjuer och eftersnack
Här är några klipp med eftersnack från det svenska lägret. Här måste jag säga att jag är otroligt imponerad av hur spelare och ledare hanterar situationen.
Det har ju blivit allt vanligare att spelare som förlorat matcher låser in sig och struntar i att prata med media, och därmed även struntar i sina supportrar. Men här är det ingen som gömmer sig, utan det är rakryggat och ärligt. Kul att se.
Kanadensiskt jubel
Vi avslutar väl den här twitter-kavalkaden med guldjubel från Kanada.
En blogg om internationell damfotboll 
Fortsätter min harang här, då det inte var något att svara på i förra inlägget, och Flashback är fullkomligt ursinnigt.
Härligt, lite kritik och beska observationer och man får en lavin av nertummar men inga direkta kommentarer. Bra! Det göder min livsnerv och visar att jag är rätt på det.
Sverige är oförmöget att vinna en titel i en lagidrott förutom ”sina” egna, dvs ishockey, bandy och innebandy. Snart får vi stryka bandy också. Ishockeyn håller sakta på att återgå till en ren kanadensisk angelägenhet. Handbollen gick också i stöpet på samma sätt igår.
Denna match var det absolut värsta som kunde hända. Landslaget förnedrade Sverige, svenskar och kvinnlig fotboll i stort. Hur många miljoner i världen såg inte denna match i hopp om att få se det bästa i denna sport och/eller se hur Sverige går i finalen efter att ha hört lovorden innan? Väldigt många som inte vanligtvis tittar på detta. De fick se en stakande fotboll med tjogvis brända lägen. Helt horribelt. Svenskar framstår som uddlösa när det verkligen gäller, och om landslaget försöker vara ambassadörer för kvinnlig fotboll så har de gjort ett dussin självmål. Det hade varit bättre om Sverige helt enkelt inte räckte till.
Men Seger var bra, det var hon faktiskt. Jag glömde lyfta henne förut. Hon är i sitt livs form och har gjort en makalös resa och insats. Men hon är ingen bra avslutare, visste hon skulle bränna straffen. Hon får hålla sig till brytningar och uppspel.
Trots min sågning av alla spelare tidigare så dominerade Sverige större delen av matchen. Jag funderade mycket på varför de inte lyckades köra över Kanada mot bakgrund av tidigare prestationer, och fastnade i tesen att ”rädslan att förlora större än ivern efter att vinna” som nämnts här och på flera andra håll. Hur kan det bli så? Det måste vara en ganska djupt rotad mentalitet. Sådan mentalitet finner man i otrygga skitländer där det är svårt att bygga sig en bättre tillvaro och man har mycket att förlora på ett snedsteg. Och så är det ju i Sverige nu. Kvinnor är inte alls så fria som de inbillar sig, de är slavar under PK-förtrycket. Yppa fel åsikt och du buras in. Reta upp fel folk minsta lilla och du får skallen spräckt, eller bilen eller huset förstört medan förövarna går fria. Innehar man kontanter får man det beslagtaget. Regimkritiker kan få bankkontot fruset. Och så vidare. Sveriges mentala kollaps grundar sig i detta. Istället för att vara strävsam och nå nya höjder försöker man klamra sig fast vid det man har när man är en bit upp. Därför är Sveriges dagar som framstående nation räknade. Sverige lever på gamla meriter. Vettiga människor från tiden då Sverige var ett bra land har tränat de vi ser på plan idag. Men nästa generation, som föds idag, kommer vara en skugga.
I backspegeln är det uppenbart att Sverige toppade mot USA direkt och sedan dalade bit för bit. Och i slutändan blev backavbräcket för mycket; Ilestedts klantiga ingripande blev avgörande.
Och med lite eftertanke så kan jag väl känna att Kanada inte var helt oförtjänta av guldet ändå. Men OS-fotbollen är ett skämt. Man ska inte kunna försvara sig till en titel med 6-4 i mål totalt och noll spelmål i slutspelet. Nordamerikanerna har räkmacka i turneringen. Utöka till 16 lag och släpp in 5 europeiska eller lägg ner hela skiten. OS borde ha de allra bästa, och optimalt skulle alla få kvala fritt, dvs inga konfederationsgränser, utan de 16 bästa får åka dit, om det så slutar med 10 europeiska lag. Det hade väl blivit jobbigt att genomföra, så man skulle ju kunna använda VM som kval för hela världen istället för bara Europa som nu. Kanske att alla lag som tar sig till åttondelsfinal i VM är kvalificerade för OS, dvs alla som avancerar från gruppen. Det tycker jag hade varit ett bra upplägg, nu är ju VM såpass stort. Så blir OS ett slags omtag och andra chansen för alla lag som var i slutspel i VM i och med att det kommer året efter. Det hade varit skitroligt! Kommer VM-hållaren försvara sig? Eller tar någon annan chansen? En riktig elitturnering utan kvoteringar, precis som OS ska vara. Gå in på Wikipedia och kolla åttondelsfinallagen för 2019. Tänk er att stoppa in dem i grupper. Wow! https://en.wikipedia.org/wiki/2019_FIFA_Women%27s_World_Cup#Knockout_stage
På det stora hela är Sveriges insats detta OS väldigt likt VM 2019 där man spöar den stora antagonisten – då Tyskland, nu USA – men trasslar sen in sig i medaljmatcherna mot egentligen sämre motstånd. Så efter att ha skrämt iväg alla spöken, kan det bli tredje gången gillt i kommande VM eller OS?
Om vi blickar mot närmaste tiden ser vi uppställningen till EM-lottningen. Pga Sveriges femteplats i rankningen nu har Sverige hamnat i pott 2, men alla i pott 1 lär bäva för att få Sverige i sin grupp. Nästan alla tidigare toppnationer har haft sina formtoppar och befinner sig på nedgång. Dit räknar jag England, Nederländerna, Frankrike, och även dagsländorna Danmark och Österrike. Jag har dålig koll på Tyskland, men jag har inte märkt något uppsving där, och oavsett skrämmer de inte längre. Jag har inte riktigt sett någon annan som är påväg upp och kan hota. Det skulle vara om Spanien blivit bra nu, och möjligen även Belgien. Spanien spelar väl sånt där jobbigt spel som svenskar har svårt för. Om Sverige fortsätter på samma spår, vilket det finns goda möjligheter till, så är de favoriter i EM.
https://www.uefa.com/womenseuro/news/0262-10b3fc57bd87-522914bee465-1000–meet-the-finalists/
https://en.wikipedia.org/wiki/UEFA_Women%27s_Euro_2022#Final_draw
Slutligen vill jag tacka herr Rydén för ett idogt arbete.
Intressant tanke att låta åttondelsfinalisterna ifrån VM spela OS. Hade varit fler topplag med, helt klart, framför allt från Europa.
Hur kan du hålla Sverige som favoriter i EM, samtidigt som ”Sverige är oförmöget att vinna en titel i en lagidrott”?
I EM kommer där vara många lag om budet. Nederländerna och England byter visserligen förbundskaptener nu, mindre än ett år innan EM drar igång – inte optimalt, men det gick ju rätt hyfsat senast Sarina Wiegman tog över hemmanationen mindre än ett år innan ett EM…
I Frankrike är det bråk mellan Lyon-spelare och förbundskapten Diacre. Låter inte optimalt, men där finns massor av klasspelare i Frankrike, så de går knappast att räkna bort. Tyskland har visserligen varit blekare i senare mästerskap, och tittar man på resultaten i träningsmatcher i år har de förlorat mot Nederländerna och Frankrike, och kryssat med Chile. Låter inte jätteimponerande, men det är trots allt ett år kvar – och Tyskland är Tyskland.
Sen har vi det lag som jag (utan att ha sett dem sedan VM) håller lite som favorit – Spanien. De är ju i princip Champions League-mästarna Barcelona minus ytterforwards Graham Hansen och Martens (men plus Paredes). De har inte förlorat sedan mars 2020 mot USA. Sedan dess har man 10 raka segrar, man har bland annat besegrat England, Nederländerna, Belgien och Danmark. Behöver förstås inte betyda ett skvatt om ett år, men just nu känns Spanien och Sverige ändå som de två favoriterna.
Att något annan än dessa 6 lag står som segrare känns osannolikt i nuläget, men lag som Norge, Danmark, Belgien och Italien skulle förstås kunna överraska. Det är trots allt ett år tills dess.
Sverige spelar bäst i världen vill jag påstå. De har den tekniska, taktiska och fysiska kapaciteten att ta en titel. De kommer dessutom att bli ännu bättre vad det lider om de fortsätter på den inslagna vägen. Björn, Anvegård, Bennison m.fl. kommer vara mogna(re) och förhoppningsvis i bättre form, och kanske är Sembrant tillbaka för fullt då också. De flesta andra tänkbara konkurrenter har en sluttande eller i alla fall svajig långsiktig prognos. Men det mentala sätter käppar i hjulen för Sverige. Favoritskap och ultimativa matcher förvandlar svenskar närmast till getter som får benen låsta när de blir skrämda. Och sånt är svårt att få grepp om.
Det är lite schizofrent, men beskrivningen funkar tydligen för Frankrike. De var ju favoriter flera gånger, men föll alltid pladask i slutet, och då sades det att de aldrig kan vinna nåt betydande, ”de franska nerverna” åberopas ofta. Apropå de och tesen om CL-mästare som landslag så har ju Frankrikes lag i stort sett bestått av Lyon under deras storhetstid större delen av 2010-talet, men det hjälpte inte så mycket. De har varit bra, men inte knipit en enda medalj. Så jag tror inte Barcelona-basen är någon mirakelmetod för Spanien. Landslagsfotboll är mycket jämnare och intressantare än klubbfotboll på damsidan. Men visst kan det bli ett genombrott med den saken, och det är ju ett annat land med lite annan kultur och fotbollstradition. Men hur motiverade är katalaner att spela för Spanien egentligen?
Hursomhelst är Sverige inte längre någon ”underhund” som kan sk(r)älla, utan en högpotent deltagare i den absoluta toppen. De måste ta in, acceptera och vänja sig vid den rollen, och släppa hämningarna kring att inte ta för sig ordentligt, annars blir det inget guld, utan istället fler utdragna ritualsjälvmord i semi och final. Kanske den största utmaningen av alla.
Jag är skeptisk till din teori om att Sverige inte kan vinna. Det går inte att ”köra över” ett lag som Kanada, som har individuellt skickliga försvarare, är taktiskt slipade, och spelar på kontring. Sen blev det skärrat efter straffen, men det berodde kanske på känslan att ”vi är bättre, vi får bara inte förlora det här”. Lite som när Sovjet förlorade OS-hockeyn 1980.
Det är såklart inte skrivet i sten, men det är en avgörande faktor, och det krävs mycket jobb för att komma över den ”instinkten”. Det är lustigt att du tar upp Sovjet, för det är verkligen typexemplet på ett sådant samhälle jag avser. I deras kultur (det lever kvar i Ryssland) betraktas allt som inte är uttryckligen tillåtet som förbjudet. Kanada borde ha avhyvlats med 3–1, som många tippade på förhand, utifrån alla tjogtal chanser och halvchanser som skapades. Sverige ”körde över” Kanada i det mesta i större delen av matchen utom i att pricka mål.
Det här inlägget har däremot fått många tummar uppåt. Hur tolkar du det?
Intressant elva, noterbart att bronslaget USA inte får plats med en enda spelare i din trupp.
Jag vill egentligen ha med Miedema, Kerr, Banda och White i min elva, då de fyra varit livsfarliga framför mål, men det blir nog ingen bra balans. Så det får bli så här:
Labbé – Carpenter, Gilles, Buchanan, Lawrence – Fleming, Seger – Kerr, Rolfö, Banda – Miedema
På bänken:
Lindahl, Björn, Chapman, Scott, Asllani, Press, White
Endler
Lawrence, Björn, Carpenter, Chapman
Fleming, Ertz, Seger
Miedema, White, Kerr
Tonen i väldigt många kommentarer nu är väldigt hård och irriterad. Okej att de flesta av oss blev sura över silvret, men skärp till er.
Jag uppskattar olika frågeställningar och syn på fotboll, men den här oresonliga stilen i inläggen känns bara meningslös.
Oresonligt? Väldigt många? Jag har inte sett något sådant. Måhända hårt, och den enda skyldiga till det är väl jag. Ingen professionell idrottare är betjänt av snällism eller strutslogik. Skarpa krav är ett måste för framgång. Det må ha varit hårda ord, men knappast oresonligt. Man måste kunna dryfta problem utan inlindningar, det är ett demokratiskt fundament. Och som betraktare på avstånd kan man kosta på sig att ta ut svängarna lite. Tygla din konfliktfobi.
Stort tack till Rydén för allt nedlagt jobb här på bloggen. Det är verkligen uppskattat.
Fotbollen är passion mina damer och herrar , inte ett jobb som handlar om att följa anvisningar och saken blir klart. Om någon undrar vad är passion för något, kika på Messi avskedsträff med Barcelona och den spanska pressen. Och hans tårar förklarar ju den saken, för att för Messi nu blir fotbollen att göra jobbet.
Svensk fotboll i stor del handlar ju om det.
Svenska damer då förlorade huven inte guldet. På jobbet.
Gerhardsson däremot gjorde det, han tappade greppet om en titel.Hans lag var det andra ”svenska” laget som fick se sig besegrad av Kanada, och man gjorde i princip samma fel. Det är från samma fotbollsskolan, både han och Sundhage poppade ut då var utgången i finalen icke något överaskning. Utöver då för de som drabbades av ”It’s coming home” syndromet, denna neokoloniallistiska tankegången, som sällan leder till något vinst däremot avslöjar människans arrogans och tro på egen förträfflighet och betydelse
Efter Japan matchen blev det många sådana…
När verkligheten kommit i kapp denna sagovärld och mediala trycket blev för mycket då var det lagets sammanbrott ett faktum. Gråtande spelare och förvirrande små arga ledare, som påminnelse om det man tror på måste också kämpas för, med huvuden och passion
I vinsten visa ödmjukhet i nederlaget visa uppskattning.
Kanadensiskor förtjänade detta.
Avslutningsvis, tänk tanke Rydén, att Ilestedt hete Durmaz , och han gjort det vad hon lyckades, borde han stannat i Japan och sökt asyl?
Att riskera ”Ludmila” status här hemma nämligen är inget alternativ.
Amanda däremot hade ännu en dag på jobbet….
Enligt din teori borde alltså Asllani blivit nedsablad, men inte Anvegård och Seger?
Ja det var en blytung förlust. Det var en OS final men tycker att lagledningen inte helt var där. Kanadas coach var uppe och närvarande och bytte in och ut hela laget såg det ut som. Sinclair stapplade ut nästan helt slut.
Sen får spelarna själv ta ut sig till straffläggningen ? Bestäms det inte dagen innan ?
Sen utbyte av Angeldahl beror inte det på hur hon spelar ? Eller är det en speciell regel som gäller för henne ?
Sen Magda spelade mycket bra men blev utbytt till Jonna A. Vilket blev samma resultat. Istället för att byta in en offensiv spelare ? ( är inte Magda också en bra straffläggare ? )
Eftersom straffläggningen ingår i bedömningen av matchen ger jag 5 till Glas, Björn och Magda
4 till Hedvig och Blackstenius (målet)
När det gäller Angeldahl kan det missförstås det jag skrev. Det känns som hon byts ut slentrianmässigt hur bra hon än spelar.
Pingback: Ge Diamantbollen till Fridolina Rolfö | En blogg om internationell damfotboll