Djurgården spelar i damallsvenskan även 2020

Damallsvenskan 2019 är över. Mål av Pauline Hammarlund och Taylor Leach sköt ner LB07 i elitettan, och sköt samtidigt kvar Djurgården i högsta serien.

Vittsjö blev trea efter en stark 2–0-seger i avslutningsmatchen. Därmed släppte Vittsjö in minst mål – och man höll nollan i 14 av 22 omgångar. Sabrina D’Angelo – som alltså inte anses vara en av damallsvenskans två bästa målvakter – höll 13 nollor på 20 matcher. Stort grattis till Vittsjö för en enormt imponerande säsong.

Eskilstuna tar sista medaljen. Och på mittenplaceringarna blir ordningen Linköping, Piteå, Kristianstad och Örebro. Nia kom Växjö och på den otroligt viktiga tiondeplatsen slutade alltså Djurgården.

Lagets skyttedrottning Mia Jalkerud stod alldeles nyss i SVT och beskrev sina känslor efter 2–0-förlusten i Vittsjö.

”Det känns bara som en lättnad. Den poängen vi vann senast blev nyckeln i dag.”

Så var det. För LB07 kan det bli omstart i elitettan i Malmö FF-dräkt. LB skall ha ett extra årsmöte på måndag för att besluta i frågan. Sedan måste förstås även MFF ta beslut, och det känns som bekant som den riktigt tuffa biten här.

Under lördagen var LB07 uppe över nedflyttningsstrecket i drygt 18 minuter. När Clara Markstedt gjorde 1–0 för Vittsjö visade matchklockan på Vittsjö IP 50.32 – och Djurgården var nere på nedflyttningsplats.

Pallo Hammarlunds ledningsmål i Malmö kom efter 68.58 – och tog upp Stockholmsklubben på fast mark igen. Och där blev man alltså kvar.

I skytteligan blev det Anna Anvegård som tog hem spelet. Grattis.

Lite förvånande bytte Göteborg ut Rebecka Blomqvist med ungefär en kvart kvar att spela. Där avgjordes skytteligan.

Jag brukar ju säga att ett serietips är godkänt om man har lagen inom två placeringar. Det innebär att jag får godkänt på nio av tolv lag för mitt tips från i våras. De tre lag jag bommade med fler än två placeringar är Kristianstad, Eskilstuna och Djurgården. Av dem är det United som överraskat positivt, medan KDFF och Djurgården hamnade betydligt längre ner i tabellen än jag trodde.

Jag minns att jag blev ifrågasatt i våras dels för att jag hade Rosengård fyra platser före Linköping, dels för att jag hade placerat Vittsjö före LFC. På något sätt känns det rätt skönt att båda de tipsen slog in.

Nu har vi klart med nio av de tolv lagen i nästa års damallsvenska. Under söndagen vet vi om det blir Hammarby eller Uppsala som tar den tionde platsen. Det som sedan återstår är frågan om Linköping och Växjö kommer att få elitlicens. Vad jag sett har det inte beslutats ännu.

Vi har också klart med tolv av 14 platser i elitettan. Även här skall ett lag av Hammarby och Uppsala adderas. Dessutom återstår frågan om Kungsbacka får elitlicens, eller om Älvsjö AIK får en extraplats.

Dags för svensk finalhelg

Vi är framme vid den sista stora svenska damfotbollshelgen 2019. Jag vet att det är ett landslagsläger kvar, men i princip tar säsongen slut på söndag.

Tyvärr är det avgjort i toppen. Jag skriver tyvärr eftersom det sannolikt hade blivit stora publiksiffror på lördagens slutomgång – om guldstriden hade levt.

I fjol hade vi en levande guldstrid, och totalt 9616 åskådare på slutomgången. I år känns det tveksamt om publiksiffran når upp till fyrsiffrigt på någon av de sex matcherna.

Mest spänning är det ju förstås i nedflyttningsstriden, mellan Djurgården och LB07. Där är det fördel Stockholm. Djurgården hänger kvar om de tar lika många poäng som LB.

Djurgården spelar borta mot Vittsjö i den match som på förhand känns som omgångens klart intressantaste. Utöver nedflyttningsstrid är det ju en match där hemmalaget kan säkra de lilla silvermedaljerna. Den andra intressanta kampen som återstår i tabellen är ju just den om lilla silvret och bronset. Den mellan Vittsjö och Eskilstuna.

Med tanke på att Vittsjö lär vara motiverat att vinna och ta tredjeplatsen tror jag knappast att Djurgården kommer att ta en trepoängare i morgon. Jag tror inte ens att de får med sig någon poäng från Skåne.

Frågan är om Djurgården har med sig en damallsvensk plats hem till Stockholm i morgon kväll. Det troliga är att de har det – trots att jag tror att de kommer att förlora. Göteborg är ju nämligen det klart bättre laget i mötet med LB07. Göteborg har också fyra raka segrar mot LB i tävlingsmatcher.

Det som talar för LB är att Göteborg blir tvåa i damallsvenskan – oavsett resultat. Det är således inte säkert att göteborgarna är beredda att kasta sig in i alla dueller på samma sätt som lag som slåss för kontraktet brukar göra.

Dessutom har Göteborg drabbats av ytterligare en hjärnskakning. Huvudskador har ju varit ett tema här i bloggen på sistone. Och Göteborg är kanske det lag som varit allra hårdast drabbat på senare år. Man minns ju exempelvis att både Loes Geurts (juni 2015 till februari 2016) och Jennifer Falk (maj 2017 till mars 2018) varit borta långa perioder till följd av huvudskador. Och i år har Catrine Johansson tvingats sitta på läktaren hela säsongen på grund av hjärnskakning.

På sistone har ju även Elin Rubensson varit borta till följd av huvudskada. Och i veckan lades Julia Roddar till på den här mindre trevliga listan. Roddar spelar inte i Malmö i morgon, och även om Rubensson tydligen varit med i träning igen vore det förstås vansinnigt att låta henne spela en match som inte betyder något för laget. Även med några av sina landslagsspelare borta skall Göteborg vara ett bättre lag än LB07.

Men vem vet, ibland kan ju motivation slå klass. Så det kanske kan bli skrällar både i Vittsjö och Malmö under lördagen. Och i så fall kan nedflyttningsstriden bli en riktig nagelbitare.

Utöver nedflyttningsstrid och kamp om lilla silver och brons blir det även intressant att se vem som vinner skytteligan.

Anna Anvegård leder på 14 mål, ett för Rebecka Blomqvist. För Anvegård väntar bortamatch mot Kristianstad och för Blomqvist alltså bortamatch mot LB07. Även Mia Jalkerud och Therese Ivarsson har kvar en liten chans att bli årets damallsvenska måldrottning. De båda står på elva mål. De behöver alltså göra minst tre mål för att vinna. Jalkerud skall alltså till Vittsjö och Ivarsson möter Rosengård på hemmaplan.

Men lördag och damallsvenskan i all ära. Det är på söndag som helgens riktigt heta matcher spelas – både i Sverige och internationellt.

Helgens svenska publikmagnet är ju matchen om andra plats i elitettan mellan Hammarby och Uppsala. Vinnaren i den matchen spelar i damallsvenskan 2020 – vid kryss är det Hammarby som tar den åtråvärda andraplatsen.

Matchen startar 13.00 och direktsänds av Aftonbladet:

Helst skall man ju förstås ta sig till Kanalplan och se drabbningen. Det ser ut att bli nytt publikrekord för elitettan. Det har nämligen sålts över 2400 biljetter i förköp. Hammarby har elitettanrekordet själva, och det är färskt. Det kom ju nämligen 2432 åskådare på derbyt mot AIK den 12 oktober.

Det om helgens inhemska matcher. Nu till nomineringar och priser. I går meddelades vilka spelare som är nominerade till Fotbollsgalan.

Jag reagerade över att juryn i princip struntat i damallsvenskan vid nominering till damkategorierna. I back- och forwardskategorierna fanns inga damallsvenska spelare. För jag räknar inte Kosovare Asllani (sex matcher) och Nilla Fischer (fem matcher) – de har spelat för lite i damallsvenskan för att de skall kännas aktuella.

Juryn har närmast till 100 procent gått på insatser i landslaget. Det gör att målvaktskategorien är närmast skrattretande. Där är de tre VM-målvakterna nominerade. Och Hedvig Lindahl är ju förstås självskriven här. Men varken Zecira Musovic eller Jennifer Falk har ju spelat något i landslaget i år – de har bara suttit på bänken.

Således måste de vara nominerade för sina insatser i damallsvenskan. Båda har gjort okej säsonger, men jag har inte sett någon argumentera för att de skulle vara vår högsta series två bästa. Tvärtom tycks de flesta överens om att Sabrina D’Angelo och Emma Holmgren har varit damallsvenskans två bästa målvakter. D’Angelo har hållit nollan i tolv av 19 matcher i ett bottentippat lag. Hon har dessutom släppt in klart minst mål i serien – men är inte nominerad. Det är närmast skandalöst.

I går trodde jag att juryn till Fotbollsgalan var tvungen att ta med minst en spelare från damallsvenskan i varje kategori. Men jag har blivit informerad om att det inte är så. Självklart är det damallsvenska meriter som gäller för priserna ”allsvenskans mest värdefulla spelare” samt ”årets genombrott i allsvenskan”.

Men i övriga kategorier får juryn fritt ta ut:

* Svenska spelare utomlands
* Svenska spelare i Sverige
* Utländska spelare i Sverige
Spelare som spelar i Sverige ska ha deltagit i minst hälften av seriematcherna.

Eftersom juryn består av fyra förbundskaptener (Peter Gerhardsson, Magnus Wikman, Ulf Kristiansson och Anders Johansson) samt en representant för EFD (Stefan Alvén) och tre experter från etermedia; Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (C More & TV4-gruppen) samt Frida Östberg (SVT) känns det självklart att förbundskaptenerna ser till att våra landslagsspelare får en gräddfil till galan.

Och tvärtom blir damallsvenskan extremt åsidosatt. Det känns ju som att EFB omgående bör se till att damallsvenskans bästa spelare kan prisas i något annat sammanhang. Kanske att någon tv-kanal skulle kunna vara intresserad av att ha en damallsvensk prisgala?

Inom herrfotbollen har man ju skapat ”Allsvenskans stora pris” för att allsvenska spelare hamnade i skuggan av landslagets spelare på Fotbollsgalan. Allsvenskans stora pris arrangeras i samarbete av Cmore, magasinet Offside och Svensk Elitfotboll.

Här är förresten alla nomineringar till Fotbollsgalan:

Årets målvakt: Jennifer Falk, Hedvig Lindahl och Zećira Mušović.
Årets back: Magdalena Eriksson, Nilla Fischer och Linda Sembrant.
Årets mittfältare: Vilde Böe Risa, Elin Rubensson och Caroline Seger.
Årets forward: Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö.
Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Sandra Adolfsson, Anna Anvegård och Caroline Seger.
Årets genombrott i damallsvenskan: Hanna Bennison, Ebba Hed och Matilda Plan.

Om det både var tråkiga och tveksamma nomineringar i damkategorierna till Fotbollsgalan var uttagningarna till allstarlaget i amerikanska ligan NWSL närmast ett skämt.

Helgens stora match i världen är ju finalen i NWSL på söndag kväll. Avspark är 20.30 svensk tid mellan North Carolina Courage och Chicago Red Stars. Jag vet inte hur vi i Sverige kan se den.

Jag hoppas att den här länken stämmer, för enligt den kan vi i Sverige se matchen gratis på nwsl:s hemsida. Men jag är osäker, för det har inte funkat efter VM.

Klart är att Courage är favoriter. Men ett lag som har målmaskinen Sam Kerr på topp kan aldrig skrivas av.

Däremot kunde många av NWSL:s mer framträdande spelare tydligen skrivas av när det där allstarlaget i NWSL röstades fram. Ligan lät supportrar rösta, och många av dem gick mer på landslagsmeriter än på vad spelarna gjort i ligan.

Således kom exempelvis Rose Lavelle med i elvan – trots att hon bara spelat 450 minuter och gjort ett mål i årets ligaspel. Ligaspelare och ledare rasar nu mot allstarlaget.

En av de spelare som nog borde ha varit med i elvan var japanska veteranen Yuki Nagasato. Hon presenterade ett eget förslag på hur man skall ta ut ligans allstarlag i framtiden. Det känns som att Nagasato är något bra på spåret:

Det om priser. Utöver avslutning i USA och i våra svenska elitserier spelas det en del spännande matcher runt om i Europa i helgen. Vi har ett franskt toppmöte (Lyon–Bordeaux) som krockar med den damallsvenska slutomgången under lördagen. Och på söndag väntar en riktigt spännande toppmatch i Englands WSL. Den går mellan fullpoängaren Manchester City och regerande mästarinnorna Arsenal.

Damfotbollshelgen har tjuvstartat i dag. Tidigare i kväll har Bayer Leverkusen, där Antonia Göransson saknades i matchtruppen, förlorat med 1–0 mot Turbine Potsdam.

Och Ferroviaria från Brasilien har i dag tagit den ena finalplatsen i Sydamerikas Champions League, Copa Libertadores. I natt får vi veta om de får möta brasilianskt eller colombianskt motstånd i måndagens final. I natt möts nämligen Corinthians och America de Cali i den andra semifinalen.

Slutligen, här är helgens tv-guide:

Lördag:
13.00 på Viaplay: Wolfsburg–SGS Essen
15.30 på SVT1: Vittsjö–Djurgården
15.30 på Sportkanalen och Cmore: LB07–Göteborg
15.30 på Viaplay: Lyon–Bordeaux

Söndag:
13.30 på Viaplay: Manchester United–Reading
14.00 på Viaplay: USV Jena–Bayern München
15.30 på Viaplay: Arsenal–Manchester City

 

En liten analys av Ungern–Sverige

Inlägget korrigerat med uppgifter kring Thomas Dennerby.

I morgon 18.45 spelar Sverige mot Slovakien på Gamla Ullevi, och på TV12 samt Cmore Fotboll.

Det är en match där Sverige är klara favoriter, men där det kan bli knivigare än man kanske kan tänka sig.

Den svenska truppen är ju ganska skadedrabbad. Från Peter Gerhardsson:s VM-elva saknas Nilla Fischer, Caroline Seger och Elin Rubensson. Dessutom saknas Anna Anvegård, som sannolikt hade varit en startspelare om hon varit frisk.

Även en tredje av Rosengårds VM-spelare har lämnat truppen. Zecira Musovic har en muskelskada i ljumsken och har ersatts i truppen av Emma Holmgren.

Trots avbräcken är alltså Slovakien ett lag vi skall kunna vinna mot. Vi har mött dem fyra gånger tidigare, samtliga matcher har handlat om EM-kval och samtliga har blivit svenska segrar. Senaste mötet var på Gamla Ullevi i september 2016, och slutade med svensk 2–1-seger efter svenska mål av Emilia Brodin (hette då Appelqvist) och Pauline Hammarlund.

Det var Sveriges första hemmamatch efter OS-silvret i Brasilien, och 11 460 åskådare kom till Gamla Ullevi. Nu är Slovakien återigen Sveriges första hemmamotståndare efter en stor mästerskapsframgång. Slås publiksiffran från 2016 i morgon?

Slovakien är ett försvarsstarkt och ganska svårspelat lag, ett lag som sällan vinner mot toppnationer, men som oftast står upp väl. De spelar ganska rakt och är kontringsstarka.

Den spelare Sverige i första hand skall ha koll på är förstås Bayern Münchens löpstarka offensiva mittfältare/defensiva forward Dominika Skorvankova. 28-åringen är både snabb och har en enorm arbetskapacitet, hon springer över mycket stora ytor.

En annan viktig spelare i Slovakien är Friburgs ytterback/yttermittfältare Jana Vojtekova. Hon är utrustad med en mycket vass vänsterfot och slår frisparkar och hörnor med både längd och precision från många olika platser på planen. Hon gjorde för övrigt segermålet när slovakiskorna vann mot Lettland i fredags.

Det som oroar inför morgondagens möte är att Sverige inte imponerade spelmässigt mot Ungern i fredags. Jag har nu hunnit se matchen, och det jag fick se var ett otroligt effektivt Sverige.

Sverige gjorde mål på sina tre första heta målchanser och slutsiffrorna 5–0 (1–0) kändes alldeles för stora. Min räkning av målchanser slutade 7–4 (1–4), vilket ju indikerar att 2–1 hade varit ett rimligt segerresultat.

Sverige öppnade matchen med tio bra minuter, där man ägde spelet utan att komma till några riktigt bra målchanser. Det var därför inte helt ologiskt att Magdalena Eriksson nickade in ledningsmålet på en frispark från Kosovare Asllani i 13:e minuten. Men därifrån var den första halvleken ingen vacker, svensk historia.

Jag såg att Rainer på sin blogg skrev att Ungern är ett mediokert lag som troligtvis skulle få kämpa för att vinna över Umeå eller Hammarby i elitettan. Jag har varken sett Umeå eller Hammarby i år, men jag tror knappast att de skulle äga matchen mot landslaget som Ungern gjorde under stora delar av den första halvleken.

Det var ju faktiskt lite av en stöld att Sverige ledde med 1–0 i paus. Både Zsanett Jakabfi och meriterade Fanni Vago borde ju ha gjort mål i den första halvleken. Det före detta Islands- och Österrikeproffset Vago – som är spelande tränare i Ferencvaros – missade öppet mål och Jakabfi hade bland annat ett stolpskott.

Under de sista 30 minuterna av den första halvleken var det svenska passningsspelet svagt, och presspelet bet inte. Ungern hade det större bollinnehavet och bolltrygga speluppläggaren Henrietta Csiszár var planens bästa mittfältare.

Inför matchen hade Wolfsburgstjärnan Jakabi sagt att Ungern brukar tröttna efter 65 minuter. Den här gången hängde ungerskorna med sina huvuden redan efter 52 minuter.

Då hade nämligen Sveriges bästa spelare i fredags – Madelen Janogy – slagit till två gånger. Utöver sitt solomål till 2–0 och den fina nicken till 3–0 var det Janogy som fixade den frispark som ledde till 1–0.

Piteåforwarden kunde kliva av planen med högt huvud i 62:a minuten. Hon ersattes av Fridolina Rolfö, som inledningsvis kändes lite otajmad i sitt spel. Men på övertid fick Rolfö två assist. Först till Sofia Jakobsson:s 4–0-mål, sedan till inhoppare Loreta Kullashi:s första mål någonsin i en tävlingslandskamp.

Kullashi stod för övrigt för ett mycket bra inhopp. Hon kom in i 82:a minuten och låg först bakom 4–0-målet genom att spela loss Rolfö till vänster. Sedan drog Kullashi också upp det anfall hon själv avslutade till 5–0.

På sina 13 minuter på planen skapade Kullashi fler målchanser än vad Kosovare Asllani gjorde på sina 82. Dock skall det ju sägas att Ungern var både trött och uppgivet under Kullashis speltid.

Klart är dock att Kullashi stärkte sina aktier. Det gjorde alltså även Janogy – som jag räknar med startar även mot Slovakien.

På mittfältet fick Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme förtroendet på Segers och Rubenssons positioner. Den orutinerade duon hade det ganska tungt i den första halvleken, men var bättre efter paus. Men min uppfattning är att Sverige hade problem på centralt mittfält före paus.

Vi hade även problem på forwardsplats.För man lider ju verkligen med Stina Blackstenius som fortsätter att kämpa med självförtroendet. Hennes första halvlek i Ungern var nog det sämsta man sett i landslaget i år.

Blackstenius hade två bra bolltouchar de första 15 sekunderna. Sedan var det massivt mörker med undantag för en fin skarvnick till Sofia Jakobsson. Efter de första 15 sekunderna räknade jag till att Blackstenius hade tre offsidelöpningar och fem bollkontakter – alla gånger tappade hon bollen. Det blev lite bättre efter paus. Men Blackstenius är fortsatte enormt långt ifrån den form vi vill se henne i.

Man trodde ju att målen i VM skulle lyfta henne. Och det gjorde de ju – just då. Men jag tycker nog inte att Peter Gerhardsson bör starta Blackstenius i morgon. Det är bättre att satsa på Lina Hurtig eller Rebecka Blomqvist högst upp på topp.

Det om vårt svenska landslag. Det har spelat en hel hög landskamper runt om i världen i helgen. Det är ju Island som räknas som huvudmotståndare i vår EM-kvalgrupp. Frankrike visade i helgen hur man gör mål på isländskorna – man skjuter hårda skott i krysset…

Se Eugenie Le Sommer:s två fantastiska mål från den franska 4–0-segern här. Amel Majri gör för övrigt också ett drömmål:

Och söndagen var en riktigt bra dag för Asien. Först tog Japan en fin skalp när man krossade Kanada med hela 4–0. Kanske att Japan på allvar är på väg tillbaka till världstoppen?

Och i Jill Ellis avskedsmatch fick Sydkorea halv revansch på USA. Amerikanskorna vann ju det första mötet lagen emellan med 2–0 i fredags. Returen slutade 1–1 efter att Ji So-Yun givit Sydkorea ledningen.

Här är för övrigt ett avskedsklipp med Ellis:

I Afrika pågår OS-kvalet. Man är framme i kvartsfinaler, där Nigeria i dag mycket överraskande blev utslaget. Thomas Dennerby:s tidigare lag spelade 0–0 borta mot Elfenbenskusten i torsdags, och fick bara 1–1 i dagens hemmaretur. Därmed gick Elfenbenskusten vidare på fler bortamål.

I första upplagan av det här inlägget skrev jag felaktigt att Dennerby var kvar i Nigeria, men det visade sig att han har lämnat uppdraget, och att Super Falcons leddes av en interimscoach.

I de tre övriga kvartsfinalerna spelas returerna under tisdagen. De första mötena slutade så här:

Zambia–Botswana 1–0
Kamerun–DR Kongo 2–0
Ghana–Kenya 0–0

Även i Nordamerika är OS-kvalet i gång. Där handlar det om förkval i Karibien och i Centralamerika. Det är fem kvalgrupper som är igång.

I Karibien går Jamaica mot seger i en av de tre grupperna. De har nio poäng och 30–1 i målskillnad efter tre matcher. Trinidad och Tobago känns som favoriter i en grupp och i den tredje blir det gruppfinal mellan Haiti och Puerto Rico.

I Centralamerika har Costa Rica bra chans att vinna. I den andra blir det gruppfinal mellan Guatemala och Panama.

Slutligen tillbaka till svensk mark. Där noteras att vi fick se en av årets jobbigaste målvaktstavlor i kvalet till elitettan. Det var Dösjöbro som bjöd Jitex på ett 2–0-mål som gjordes på ett skott som absolut inte borde ha gått in.

Oro inför landslagssamlingen – och mycket mer

Inlägget uppdaterat med ändring i landslagstruppen.

Det är dags att summera damallsvenskans 19:e omgång. Innan nästa omgång skall vi ha ett landslagsuppehåll.

Och jag gissar att Peter Gerhardsson har en hel del att göra nu inför den svenska samlingen. Det kom ju nämligen oroande skaderapporter från flera håll.

Fridolina Rolfö var ett frågetecken vid trupputtagningen Då sa Gerhardsson att Wolfsburgspelaren skulle kunna vara tillgänglig för väldigt många minuter i den här samlingen. Det känns ju osäkert, även om hon satt på bänken i dagens 8–1-seger mot Jena. Totalt har bara Rolfö spelat 29 minuter sedan bronsmatchen i VM – det var i tyska cupen den 7 september. Fortsatt frågetecken för henne alltså.

Och i Göteborg fick Gerhardsson fler frågetecken. Dels var Julia Roddar oombytt åskådare, precis som i veckans Champions Leaguematch. Sedan tvingades en tårögd Elin Rubensson kliva av dagens match i 35:e minuten. Hon var illamående efter en, eller möjligen två smällar mot huvudet.

Tillagt i efterhand: Under måndagseftermiddagen meddelades att Rubensson har en hjärnskakning och inte kan spela mot Ungern. Som ersättare har Piteås Julia Karlernäs kallats in.

Även Jennifer Falk slog i huvudet, och gick med ispåse efter matchen. Och Julia Zigiotti tog sig för foten innan hon byttes ut i 72:a minuten.

Och i går var Caroline Seger åskådare i Rosengårds segermatch i Kungsbacka. På presskonferensen efter den matchen förklarade FCR:s tränare Jonas Eidevall att det inte var någon säkerhets åtgärd – Seger hade inte kunnat spela.

Han sa också att den nuvarande landslagsledningen har hanterat skadade spelare på ett bra sätt, och att han förväntar sig att det kommer att vara så även i fortsättningen.

Vi får se vilka spelare Gerhardsson kan spela i Ungern på fredag kväll, och i Göteborg tisdagen efter.

Tillbaka till den där presskonferensen i Varberg i lördags. Det var en småintressant tillställning. Kungsbackas tränare Stefan Olofsson berättade att laget hade hämtat inspiration från Daniel Nannskog – de hade spelat upp ett klipp där SVT-experten sa att Rosengård lätt skulle städa av matchen.

Eidevall var inte förtjust i att Nannskog ger motståndarna extra motivation, för Rosengårdstränaren menade att han och hans spelare inte såg Kungsbacka som en lätt match. Och med tanke på att Rosengård åkt på några chockresultat mot bottenlag de senaste åren gör laget förstås rätt i att ta seriöst på alla motståndare.

I övrigt var det lite snack om publiksiffran på 162, och Eidevall beklagade att Kungsbacka inte kunde spela på hemmaplan – utan att alla deras hemmamatcher spelas på neutral plan.

Precis efter presskonferensen kom det fram att förbundet hade givit Kungsbacka dispens att spela aktuell match hemma på Tingbergsvallen – förutsatt att Rosengård accepterade att avsparken av ljusskäl flyttades från 15.00 till 13.00. Rosengård hade dock sagt nej med motivering att det skulle bli så tidig avresa. Det var ju faktiskt en riktigt dålig ursäkt. Det är ju bara 2,5 timmars restid mellan Malmö och Kungsbacka, så det hade ju inte behövt bli någon speciellt tidig uppstigning.

Jag tycker ju att Kungsbacka borde ha fått spela någon hemmamatch under säsongen. Men jag förstår att ett guldjagande Rosengård av rent sportsliga skäl inte ville att nykomlingen skulle få extra tändvätska i just den här matchen. Så jag tycker inte att det är konstigt att Malmöklubben satte sig emot flytten. Men att skylla på tiden imponerade inte…

Efter presskonferensen passade jag på att snacka en stund med en spelare som jag tycker borde vara väldigt nära sin landslagsdebut – Hanna Bennison. Hon kom ut ur omklädningsrummet med en stor taktiktavla i handen. De yngsta brukar ju få ta ansvar för materialet. Utöver ansvar för taktiken…

”Brukar jag få ta mikron som vi har på bussen också…”

Just i matchen i Varberg blev 16-åringen (fyller 17 den 16 oktober) utbytt i 78:e minuten – en minut innan segermålet föll. Jag tycker ändå att Bennison utmärkte sig med flera fina aktioner, bland annat en läcker klackfrispelning till Johanna Rytting Kaneryd i den andra halvleken.

Bennison tyckte att det var en skön seger, även om det inte var någon av lagets toppinsatser. Hon insåg också att guldet är väldigt nära:

”Ja, men vi fortsätter att kämpa på. Vi satsar på att vinna de matcherna som är kvar också.”

Det räcker med att vinna en…

”Ja, men vi vill vinna alla – det satsar vi på.”

Vad säger du om din säsong?

”Det är kul att jag har fått spela mycket – fått chansen. Vissa matcher har väl gått bättre än andra. Men överlag en hyfsad säsong.”

Hyfsad? Du har väl haft en väldigt hög lägstanivå? Eller det kanske du inte tycker själv?

”Nej, man är väl aldrig riktigt nöjd. Men det har väl gått helt okej. Det har väl hänt rätt så mycket det här året, och det är kul. Det har varit en stor utveckling.”

I Varberg hade hon två frilägen. Det visade sig dock att hon inte är riktigt van vid att hamna i den typen av positioner, att hon inte tidigare varit så offensiv.

”Jag har mest spelat mycket defensiv innermittfältare innan. Så det har väl inte varit jag som gjort flesta mål – men några har jag väl gjort. Men inte så jättemånga.”

Den roll hon fått i Rosengård i år, som en mer offensiv och djupledslöpande innermittfältare är ganska ny för henne.

”Jag har väl spelat där lite när jag varit yngre, men det är ganska nytt. Jag trivs bra i den rollen, det är kul att få vara offensiv. Men jag gillar även den defensiva rollen – det är kul att bara få spela, det spelar inte så stor roll. … Det känns som att jag har ganska många offensiva kvaliteter, och att jag får mer nytta av dem när jag spelar högre upp i banan.”

Personligen är jag förtjust i Bennisons förstatouch. Hon är väldigt bra på att flytta bollen på sitt förstatillslag, och på så sätt skapa sig tid. Så jag kollade lite om det är något hon tränat extra mycket på.

”Jag har väl tränat en del på det. Jag har lärt mig att det är ganska viktigt att få en bra förstatouch för att sedan kunna göra något bra efter det. Det är klart att jag har övat en del på det, fast på mycket annat också förstås. Men det har varit en viktig bit – att man kommer ifrån sin spelare direkt på förstatouchen, att det händer något direkt när man får bollen.”

Och vad händer framöver? När skall du in i A-landslaget?

”Det får vi se, när det kommer. Det är förstås målet, men jag fortsätter att jobba på, köra hårt. Men jag satsar på det, jag har ingen brådska – det kommer när det kommer.”

Närmast väntar EM-kval i Bosnien med F18-landslaget för henne. Och om några veckor blir det guldfest med Rosengård.

I dag var några Rosengårdsspelare i Göteborg och såg Göteborg ta sig upp på andraplatsen via 2–1-vinst mot Vittsjö. Eftersom Kristianstad strax efter spelade 1–1 mot Piteå är det numera bara Göteborg som kan komma ikapp Rosengård.

Således säkrade Malmöklubben i dag deltagande i nästa års Champions League. Grattis till det.

Apropå Champions League kan det vara läge att poängtera att min fiaskorubrik från tidigare i veckan inte syftade på de enskilda insatserna. Det var varken ett fiasko att Piteå åkte ut mot Bröndby eller att Göteborg åkte mot München. Tvärtom var Göteborg närmare avancemang än jag hade trott. Däremot tycker jag att det är ett fiasko för svensk damfotboll att vi inte har något lag i åttondelsfinal. Damallsvenskan var ju rankad som Europas tredje bästa liga så sent som i våras.

Tillbaka till dagens match på Valhalla. Jag hade stora förväntningar på den, för lagens första möte var en väldigt bra match. I dag var det dock väldigt chansfattigt. Jag hamnade på 3–2 i heta målchanser till Vittsjö. Problemet för skånskorna var att Göteborg gjorde mål på alla sina, medan Vittsjö satte två av sina chanser i målramen.

Noterbart är att Vittsjö på 19 omgångar bara har släppt in tolv mål. Och att sex av dem är gjorda av Göteborg. I söndagens GP sa Göteborgstränaren Marcus Lantz att laget hade hittat bra sätt att luckra upp Vittsjös försvar.

I bortamötet bestod segerreceptet av långbollar som skarvades i djupled. Det receptet ledde även till söndagens 1–0-mål – även om det aldrig blev någon skarv. Taylor Leach:s långboll ställde dock Vittsjös backlinje och gav Rebecka Blomqvist ett friläge, som hon förvaltade på bästa sätt.

Blomqvist gjorde sitt tolfte mål i serien – och delar nu skytteligaledningen med Anna Anvegård. I fjol delade de andraplatsen i skytteligan. Går det att sära på Blomqvist och Anvegård?

Blomqvists mål kom i 16:e minuten. Och ganska exakt åtta minuter senare lobbsköt Filippa Curmark in 2–0. Det var fullt rättvist, för Göteborg var så långt minst en klass bättre än gästerna. Ändå tycker jag att båda Göteborgs mål kändes ganska lättvindiga.

Det var en första halvlek som präglades av huvudskador. Minst fyra gånger stoppades spelet för smällar mot olika spelares huvuden. Det var även en halvlek som var ett styrkebesked från Göteborg.

Laget ställde upp med tre mittbackar i något som liknade en 3–5–2- eller 5–3–2-uppställning. Följden blev att Elin Rubensson hamnade mer centralt, och att Göteborg fullständigt körde över Vittsjö på mitten. Men trots dominansen skapade man alltså inte något riktigt vasst utöver målen.

Göteborg körde för övrigt samma spelsystem i München i onsdags, och efteråt frågade jag Marcus Lantz om det är så man kommer att spela framöver. Han sa att det handlar om en anpassning efter vilka spelare man har tillgängliga. Och att det nog hade blivit 4–4–2 om Julia Roddar hade kunnat spela.

Men det såg intressant ut, Göteborg kändes väldigt starkt centralt när man hade Vilde Böe Risa, Curmark, Rubensson och ibland även Zigiotti Olme där. Redan innan Rubensson tvingades kliva av sa jag till min bänkgranne att Göteborg nog behövde ha något måls ledning in i den andra halvleken. Jag förväntade mig nämligen att matchen i München skulle ta ut sin rätt efter paus.

Tränare Lantz startade ju nämligen med exakt samma utespelare i både onsdagens och söndagens matcher. Och nio av dem spelade även mot Djurgården förra söndagen. Det var tydligt att spelschemat – och Rubenssons byte – påverkade Göteborg. Efter paus var det nämligen en helt ny matchbild. Då var det Vittsjö som ägde planen, utan att komma till speciellt många målchanser.

Ett ribbskott vardera från Ebba Hed och Michelle De Jongh hade man dock första dryga kvarten. Det dröjde dock ända till slutminuterna innan Alexandra Benediktsson nickade in reduceringsmålet på en hörna från Hed.

Därmed föll Vittsjö ner till tredjeplatsen i tabellen. Tränare Thomas Mårtensson var mycket missnöjd med lagets första 20 minuter, men tyckte att den andra halvleken var väldigt bra. Det är bara att hålla med.

Han konstaterade också att hans lag börjar lära sig att hantera konstgräs – vilket kommer att vara nyttigt nästa år. Innan dess skall man kämpa i medalj- och Champions Leaguestrid i tre omgångar till den här säsongen. Man har ju kvar tre hyperintressanta matcher mot Kristianstad, Rosengård och Djurgården.

För Göteborg väntar Piteå borta nästa gång. Då får de spela utan lagkapten Beata Kollmats som fick rött kort efter två gula på övertid. Kollmats har varit otroligt bra i år, och är ett tungt avbräck.

Från Göteborgsled klagades det över bristande känsla från domare Sara Persson. Personligen förstår jag dock att Persson tog fram det gula kortet.

Göteborg hade precis fått en tillsägelse för att man hade tagit lång tid på sig vid ett inkast, och när man nu fick ett nytt tog det först lite tid, sedan bytte Kollmats boll, vilket kändes onödigt. Göteborg riktigt bad om att lagkaptenen skulle få det där andra gula kortet.

Efter matchen valde jag att prata med Ebba Hed och Rebecka Blomqvist. Hed kom först, och visade sig vara rädd för bandspelare och intervjuer. Varför förstår jag inte, för hon verkade så lugn och trygg när vi väl började prata. Men någon inspelning blev det inte, så jag får försöka minnas vad de båda spelarna sa.

Hed är en spelare som har imponerat på mig i år. Jag tycker verkligen att hon har tagit stora kliv. Det tyckte hon själv också. Hon trodde att det var en följd av ökad speltid. När det gäller lagets utveckling kände hon att Vittsjö blivit mycket mer bolltryggt och att man börjar lära sig att föra matcher.

Hed är ju från Halmstad. Intressant är att hon pendlade under sina tre första år i Vittsjö. Fast hon var för ung för att ha körkort, så de två första åren skjutsades hon den cirka 60 minuter långa resan av sina föräldrar och ibland även av sina mor- och farföräldrar.

I fjol körde hon själv. Men i år har hon boende i Hässleholm och slipper lägga drygt två timmar per dag på att färdas genom halländska, småländska och skånska skogar. Kanske att det också kan vara en faktor till hennes lyft.

När vi stod och pratade kom Blomqvist, lade armen om Hed och kallade Vittsjömittfältaren för ”brorsan”. Sedan följde en glad och trevlig stund där de redde ut sitt brödraskap, där även en andra broder och en tvillingsyster dök upp i diskussionen.

Kommande vecka skall Blomqvist och brorsan Hed i väg tillsammans med U23-landslaget. Så de får snart nya möjligheter att reda ut sitt brödraskap.

Blomqvist bar för övrigt det där leendet som hon alltid har när det går bra – och faktiskt ofta annars också. Hon sa att Champions League gav mersmak, och att hon väldigt gärna ser att Göteborg får spela i turneringen nästa år också.

Hon sa också att hon inte hann vara speciellt orolig under matchen, trots att Vittsjö tryckte på. 2–1-målet dröjde ju så länge. Dessutom sa skytteligaledare Blomqvist att hennes mål är att göra fler än förra året. Då slutade hon på 14 – så hon behöver göra tre till för att slå den noteringen.

I övrigt i dag spelade alltså Piteå sin sjätte 1–1-match efter VM-uppehållet. Man gjorde det i Kristianstad, där Mia Carlsson gjorde en efterlängtad comeback. Vi fick även se Kif Örebro och Eskilstuna spela 2–2. De båda resultaten innebär att Göteborg, Vittsjö och Kristianstad är de tre lag som på allvar är kvar i kampen om andraplatsen.

För trion Eskilstuna, Piteå och Linköping finns fortfarande medaljchans. Men inget av de lagen kan knappast nå upp till andraplatsen.

Innan jag sätter punkt tänkte jag utropa Vittsjös supportrar till damallsvenskans klart bästa fans 2019. Laget vann matchen på läktarna i dag i Göteborg. Man gjorde det även i Kungsbacka för några veckor sedan – då var det för övrigt sportchef Erika Nilsson som slog på trumman. Som jag ser det är Vittsjös bortafölje överlägset bäst i serien. Hoppas de utmanas nästa år.

Guldet hamnar i Skåne – troligen hos Rosengård

Om några veckor kommer Kronprinsessan Victorias pokal att resa minst 130 mil söder ut. Efter dagens fyra damallsvenska matcher kan vi nämligen känna oss ganska säkra på att guldet kommer att hamna i Skåne.

Egentligen finns det bara två riktiga kandidater kvar – Rosengård och Vittsjö. Att Vittsjö ligger tvåa i serien efter 17 omgångar är en jätteskräll. Visst fick jag en positiv känsla om laget när de började värva i vintras. En känsla som förstärktes efter att de vunnit en träningsmatch mot Rosengård i vintras.

Jag hade Vittsjö som femma i mitt damallsvenska tips, med motiveringen:

”Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.”

Men guldstrid långt in på hösten – nej det trodde jag inte på. Men kul med positiva överraskningar. Och att Vittsjö både skall möta fyran Göteborg och trean Kristianstad de tre kommande omgångarna gör saken ännu roligare. Hemmamatchen mot KDFF borde kunna locka en riktigt bra publiksiffra till Vittsjö Idrottspark.

I dag vann man med 1–0 mot Kif Örebro inför 704 åskådare. Jag såg halva den första halvleken på tv innan jag åkte till Göteborg för toppmötet KGFC–Rosengård. Precis innan jag behövde släppa Vittsjös match uppstod en väldigt intressant situation.

I den 25:e minuten gjorde nämligen Heidi Kollanen 1–0 till Örebro – trodde nog de flesta. Men målet dömdes bort för offside på Emma Kullberg. Personligen tycker jag att domslutet var korrekt, men under VM godkändes ett par mål där offsidestående spelare skymde målvakterna, vilket gör mig osäker på hur situationer som den här bör tolkas.

Efter paus gjorde istället Michelle De Jongh matchens enda mål när hon placerade upp bollen i bortre krysset. Vittsjö spelade de sista 21 minuterna en man kort, men höll undan. Nu är laget tre poäng och två mål före trean Kristianstad i tabellen.

Kif Örebro däremot föll ner till åttonde plats i tabellen, fast med samma poäng som sexan Linköping. Däremellan finns Piteå, som i dag äntligen fick målskyttet att släppa.

Efter att ha bränt en massa chanser i matchupptakten kom målen under åtta minuter under den andra halvan av den andra halvleken. Piteå vann med 4–1 – och kanske att den offensiva islossningen kan hålla i sig i 1,5 veckor fram till returen mot Bröndby i Champions League. För det känns som Piteås viktigaste match i höst.

På Stockholms stadion blev ångestmötet mellan Djurgården och LB07 mållöst. Av de rapporter jag fått ägde Djurgården matchen och skapade mest. Men på övertid hade LB07 en trippelchans där Portia Boakye två gånger agerade räddande ängel på mållinjen. Samtidigt höll ghananskan Djurgårdens hopp om förnyat kontrakt i damallsvenskan vid liv.

Så till den match jag var på plats på under lördagen, Göteborg–Rosengård 0–2. Min uppfattning är att det var en väldigt bra match.

Utan att först känna igen honom satt jag bredvid assisterande förbundskapten Magnus Wikman. Han hade huva och det var först mitt i den första halvleken det slog mig vem min bänkgranne var. Hans uppfattning var att passningsspelet inte var speciellt bra.

Och visst, kvaliteten i anfallsspelet var inte så hög – det skapades inte så många målchanser. Men jag tycker att det kompenserades av att matchen var intensiv, tät och tuff. Och dessutom var det länge jämnt.

Jag satt rakt bakom Rosengårdsbänken, där tränare Jonas Eidevall hjälpte till att ge publiken underhållning genom hans sätt att leva sig in i matchen.

Jag tänkte ta er igenom matchen genom att delge de anteckningar jag gjorde:

4: Göteborg har inlett bra. Eidevall är inte nöjd med Anam Imo:s försvarsspel, något han redan påpekat ett par gånger.

5.25: Göteborgsspelarna Julia Zigiotti Olme och Filippa Curmark skallar ihop. Duon har knappt nått marken innan Eidevall ropar till sig sitt lag:

”Vita här”

Det hörs inte exakt vad han säger när laget är samlat, men det är tydligt att han pratar om det taktiska upplägget.

14.38: Beata Kollmats springer ner till hörnflaggan för att ta ett inkast. Eidevall tycker att det tar alldeles för lång tid.

16.34: Straffsituation för Rosengård. Sofie Svava faller på Vilde Böe Risa:s högerben. Domare Tess Olofsson väljer att fria. Min spontana känsla var att hon kunde ha pekat på straffpunkten istället.

Noterar för övrigt att förbundet återigen väljer Olofsson för att döma Rosengård. Visst har man förstått att man anser att Olofsson är vår bästa domare för tillfället, men i herrallsvenskan hade knappast en Malmödomare fått döma Malmö FF.

19.45: Rosengårdsbänken får besked om att Sofia Svava inte kan spela vidare. Eidevall ropar till sig Jessica Samuelsson.

22: Caroline Seger har haft ett par felpass. Men defensivt har hon en bra förmåga att oftast stå på rätt ställe.

25.10: Halvlekens farligaste chans. Rebecka Blomqvist slår in bollen bakom Rosengårds backlinje. Zecira Musovic kastar sig fram med och får undan bollen med högerfoten precis innan Julia Zigiotti kommer framstormande. Musovic får frispark. Eidevall tycker att Zigiotti skall ha kort för sin satsning.

33: Rebecka Blomqvist förlorar ytterligare en närkamp mot en Rosengårdsback. Blomqvist väger lätt i matchen. Kanske att hon måste jobba upp sin balans och styrka för att kunna spela en större roll i den här typen av matcher?

Halvtid: Anam Imo går ut, Jelena Cankovic ersätter. Hyfsade ersättare Rosengård har på bänken.

46.30: Bra skott från Julia Roddar.

49.15: Blomqvist får äntligen chansen i djupled. Tar dock ett tillslag för mycket, kommer ur vinkel och skottet blir rätt enkelt för Musovic.

54.00: Skott från Sanne Troelsgaard. Hårt, men rakt på.

58.25: Ett motlägg blir Rosengårds första farliga målchans. I varje fall såg det farligt ut från min vinkel.

60: Byte i Göteborg: Vilde Böe Risa ut, Amanda Johnsson Haahr in. Elin Rubensson kliver in i mitten på Böe Risas position, medan Johnsson Haahr placeras på högerkanten.

61.35: Rebecka Blomqvist gör mål. Blir dock bortdömt för offside. Ser korrekt ut, även om Johanna Rytting Kaneryd dröjer sig kvar vid första stolpen.

69.05: Byte i Göteborg: Beata Kollmats ut, Hanna Andersson in. Curmark går ner som mittback och Julia Roddar tar plats bredvid Rubensson på innermittfält.

69.58: Stolpen. Hanna Bennison vänder bort Johnsson Haahr och lobbskjuter i bortre stolpen. Nära…

71: Rosengård har större bredd, och har nu kopplat ett rejält grepp om matchen. Eidevall leder presspelet från sidan. Han verkar mycket nöjdare nu än i första halvleken.

73.01: 0–1 Anna Anvegård. Seger räddar bollen i andrafas efter en hörna. Via Nathalie Björn och Jessica Samuelsson hamnar bollen framför fötterna på Anvegård, som står för ett distinkt avslut. Forwarden slår för övrigt till på den yta som vikarierande mittback Curmark skall täcka.

76.45: 0–2 Hanna Bennison. Fint avslut på volley. Återigen inlägg och assist från högerkanten och Jessica Samuelsson.

79: Pauline Hammarlund reser sig från sin plats på läktaren och går upp för trappan.

81: Byte i Göteborg: Elin Rubensson ut, Emma Pennsäter in. Pennsäter går in i mittförsvaret, Curmark flyttas tillbaka till centralt mittfält.

87: Göteborg har bollen, men Rosengård har kontroll.

Slut: Rosengårds 2–0-seger till slut odiskutabel. Det var jämnt i 60 minuter, men när Göteborg började byta hade man inte den bredd som Rosengård. Då kopplade gästerna segergreppet.

Efter matchen pratade jag med flera spelare och ledare. Först lyssnade jag lite på Jonas Eidevall, som tyckte att Göteborg var bättre i den första halvleken.

”Vi visste att de skulle gå ut stenhårt. Men efter 60 minuter såg man att de hade spelat en tuff match i onsdags. Sedan påverkades de av bytena.”

För det egna laget konstaterade Eidevall att bytet av Jelena Cankovic i paus förbättrade presspelet – en detalj som han ansåg blev matchavgörande.

Serbiskan hade skadat knät för ett par dagar sedan på träning, det befarades att det kunde handla om korsbandet. Men serbiskan var fast bestämd att hon skulle kunna spela i söndagens match. Och knät var såpass bra att hon klarade en bra halvlek.

”När hon, som skadade knät i veckan, kastade sig in i duellerna visade hon vägen för de andra.”

Sedan bytte jag några ord med Jessica Samuelsson, som alltså spelade 70 minuter och stod för assisten till båda målen. Hon mådde bra på nästan alla sätt.

”Det kan inte vara annat än bra efter en sådan här seger – det känns som dubbla poäng. Kroppen känns trött efter en sådan här match, men jag är jätteglad att den känns frisk och hel och den biten. Det har varit väldigt upp och ner, så jag njuter av varje minut jag får spela nu. Så hoppas jag att jag kan komma närmare min hundraprocentiga prestation. … Jag behöver fler veckor i full träning och fler inhopp så hoppas jag det kommer.”

Känner du av skadan?

”Jag är ju frisk. Min fot kommer väl alltid vara lite skadad efter det ingreppet som gjordes, det kommer jag väl att känna av resten av livet. Men jag är på en sådan nivå att jag kan hantera det. Det känns bra på planen, det är inget jag tänker på.”

Två assist är väl inte så dumt?

”Nej, det kändes bra där ute. Det är kul att spela fotboll och vi har ett bra lir och bra sammanhållning.”

Du behövde ha några försök på inläggen innan de satt där…

”Ja  exakt, jag fick några försök innan – sedan satt de där. Jag hoppas att det skall fortsätta sätta bollarna där de skall vara.”

Nu ser det väldigt bra ut för er.

”Det gäller ju att ta en match i taget ändå, men vi har satt oss i ett väldigt bra läge. Vi får hoppas att vi kan behålla det så. Vi skall göra allt för att ta hem det här guldet.”

Nästa spelare jag pratade med var den spelande assisterande tränare Malin Levenstad, som jag upplevde gjorde en väldigt stabil och bra insats. Hon tyckte att det var stökigt i Rosengårds lag under en lång period i den första halvleken.

”Det kändes som att det bara böljade fram och tillbaka. Men sedan kom vi mer och mer in i det – får fast bollen och kan spela in lite framför deras backlinje. I den andra halvleken sätter vi vårt presspel på plats – då tycker jag att vi dominerar. Det är vårt presspel som gör att vi kommer in i matchen ordentligt, när vi får gå upp och skapa lite chanser på det – det ser man att det tar på dem.”

Nu har hennes lag ett riktigt guldläge.

”Vi har viktiga matcher kvar, både och Vittsjö och Kristianstad – skitkul. Man älskar att spela de här matcherna – det är en dröm.”

Levenstads egen väg till guldstriden är ju spännande. Som bekant slutade hon sommaren 2014, och var bland annat chefstränare för Rosengård under en kort period. Förra sommaren beslöt hon sig för att göra comeback som spelare, men drog omgående av hälsenan och tvingades till nästan ett halvårs extra träning. I år har hon startar samtliga 17 damallsvenska matcher, och bara blivit utbytt en gång.

”Det blev en lite halvtrubbig väg in i det. Samtidigt fick jag också fem månader extra att bygga min kropp för att hålla på den här nivån. Ta i trä, jag vågar knappt säga det, men det har hållit. Jag är bara glad att jag får spela fotboll, det är skithäftigt.”

Nu ser man inte att hon varit borta från planen i drygt fyra år.

”Nej, så är väl känslan också, att jag har vuxit in i det. Jag spelar mycket på rutin och erfarenhet, vilket gör mig till en lugnare spelare nu än jag var tidigare. Det känns bra, och jag uppskattar verkligen att spela fotboll.”

Är det roligare än att vara tränare?

”Jag vet att jag kan spela ett par år till, sedan är det tränare som gäller. Jag försöker att upprätthålla båda rollerna på ett så bra sätt som möjligt, och ge så mycket jag kan både som spelare och tränare. Jag håller inte i övningar, men är med på allt som sker utanför planen. Allt innan och efter träningar är jag med de andra tränarna, men på planen är jag spelare. Vi var tvungna att dra den gränsen.”

Sydsvenskans Max Wiman tar upp det planerade samgåendet mellan Malmö FF och LB07. Levenstads moderklubb är just Malmö FF, och hon säger sig ha ett ljusblått hjärta.

”Jag vill ha mer kött på benen, det känns oklart ännu. Det känns inte som att det är riktigt tydligt vilken väg de skall gå. Så jag har inte tillräckligt med information för att uttala mig, men man har fortfarande ett ljusblått hjärta – det säger väl en del… ”

Om det blir av, vad säger du då?

”Jag går på samma linje som klubben, allt som gynnar damfotbollen i stort är bra. Sedan om det är den ena eller andra vägen kan man aldrig svara på, men gynnar det damfotbollen i Malmö – så kör. ”

Så till Göteborg. Där pratade jag först med Vilde Böe Risa, som klev av efter 60 minuter. Självklart handlade första frågan om hennes hälsa.

”Kroppen mår faktiskt väldigt bra nu. Jag har fått vila en vecka. Det var första träningen i går och kroppen kändes väldigt bra. Den kändes väldigt bra i dag också.”

Hade du kunnat spela hela matchen?

”Ja, det hade jag kunnat. Men det är upp till tränaren att bestämma, och jag spelar det han vill.”

Det här blev en tung förlust till slut.

”Ja det blev det. Vi höll emot ganska länge och gjorde en väldigt bra första halvlek. Men vi producerade inte så många chanser, och blev lite ensamma där framme. De hade två fina inlägg och gjorde två fina mål.”

Nu känns guldet kört.

”Ja, nu blir det svårt att ta. Det är fem matcher kvar och de måste förlora flera matcher för att vi skall kunna ta det. Vi får se, det är mycket kvar.”

Det kan bli en väldigt intressant match mot Vittsjö om två veckor.

”Ja, vi måste ju tänka på nästa år, på Champions League. Andraplatsen är väldigt viktig – hoppas vi kan ta den om vi inte får guldet.”

Sedan blev det även stund med tränare Marcus Lantz, som har problem med skador och en tunn trupp.

”Vi gör en jättefin första halvlek, jag tycker att vi är bättre än dem då. 60 minuter, sedan är bensinen slut då går alla på knäna. Då tar de över, gör två mål och vinner till slut absolut rättvist. De gör det bra den sista halvtimman. Sedan är det en kombination av att vi inte orkar. Så vi gör lite förändringar, Vilde har varit lite sliten, så vi byter ut henne. Sedan är Bea sliten, så vi måste byta ut henne och göra lite rokader där. Det blir också tufft. Och Elin kände sig lite sliten, så vi bytte ut henne. Vi fick aldrig tryck på dem på slutet.”

GP:s utsände frågar om tankarna när Bea Kollmats klev av, varför man satte ner Curmark i backlinjen och inte bytte in mittback Emma Pennsäter.

”Vi kände att vi var tvungna att göra något framåt. Då får vi in Filippa som är en spelande mittback – vi har testat henne där innan – och vi får in lite energi med Hanna Andersson. Hon är en spelare som kan attackera framåt. Vi behövde ett resultat så att vi kunde gå ikapp dem – det var så vi tänkte.”

Böe Risa sa att hon hade kunna spela vidare, var det bytet förbestämt?

”Nej, det är också vilken prestation vi tycker spelarna gör. Vi tyckte att vi behövde få in Elin centralt, för hon är i bra form. Sedan måste vi ta hänsyn till att vi har många matcher. Vi tvingades byta Elin för att hon kände sig lite sliten i hennes baksidor. Bea signalerade att baksidan kan gå, och det är ju trötthetstecken, så då får vi utnyttja hela truppen.”

Skickar ni F19-laget till veckans cupmatch?

”Det kommer att bli många förändringar, vi måste vila spelare. Mellan fyra och sex förändringar blir det säkert.”

Det blir lite snack om att Lantz hade önskat fler spelare under sommarfönstret, men inte fick det.

”Då väljer vi att satsa lite yngre, och de gör det jättebra. Evelyn har gjort det bra, Hanna har gjort det bra. Men är det realistiskt att vi skall vinna mästerskap med F19-spelarna? Och att vi skall gå vidare i Champions League? Då får vi sänka målsättningen lite.”

Är SM-guldet kört?

”Ja, det är det. Vi är åtta poäng efter och skall gå rent – fem raka. Men det räcker ändå att Rosengård vinner tre, då tar de det ändå. Och tittar vi på dagens match, hur slitna vi är, är det då möjligt att vi vinner fem av fem? Vi skall gå för det, men det blir tufft. Och ser man hur Rosengård ser ut är nog möjligheten att de vinner minst tre av fem ganska stora, så det blir tufft för oss.”

Hur viktigt är det att blir tvåa?

”Vi får se upp så att vi inte blir femma, sexa eller sjua – det är så jämnt. Framför gäller det att få alla pigga och friska för att vi skall kunna nå andraplatsen. Vi skall fajtas. Men det är viktigt att vi inte riskerar spelarna. Personen går alltid före resultaten. Om vi behöver vila några i cupen eller ställa över några i München, då får vi hellre tappa resultat eller poäng.”

Är damallsvenskan viktigast av de tre turneringarna?

”Det blir viktigt på onsdag. Vinner vi inte den får vi inte spela cup nästa år. Sedan får vi se efter matchen mot Djurgården, hur ser det ut i allsvenskan? Onsdag måste vi gå vidare, sedan är det nog allsvenskan vi får prioritera, om vi skall göra någon prioriteringsordning.”

 

Tankar efter Göteborg–Linköping 1–1

Göteborg och Linköping spelade oavgjort på Gamla Ullevi tidigare i dag. 1–1 är ett resultat som troligen gladde alla lag i serien, utan de två som spelade.

Eller. Med tanke på hur matchen såg ut borde även Göteborg glädjas över att ha fått med sig en poäng. Jag var på plats på Gamla Ullevi och räknade till 9–3 i klara målchanser till Linköping.

Jag har många gånger skrivit att jag inte har sett LFC spela bra fotboll i år. I dag imponerade dock östgötarna. Inte för att laget spelade en sådan där blixtrande vacker passningsfotboll som man gjorde under 2016, och ibland även under 2017. Den typen av spel klarar helt enkelt inte dagens LFC-lag. Det hade krävts spelare som Pernille Harder och Fridolina Rolfö i anfallet, Magdalena Eriksson eller Janni Arnth i backlinjen och en Claudia Neto däremellan.

Dagens LFC spelar en helt annan typ av fotboll. Kanske att jag har varit orättvis mot laget tidigare i år, sannolikt för att jag ser 2016 års upplaga framför mig när jag tänker LFC. Tidigare i år har jag mest sett brister i Linköpings spel, jag har framför allt anmärkt på kvaliteten i uppspelsfas och på bristen på snabbhet i backlinjen. Jag såg de problemen i dag också.

Men jag såg också att laget var medvetet om dem, och att man under huvuddelen av matchen lyckades styra spelet så att man istället fick visa sina styrkor – i form av ett bra presspel, en vass anfallstrio samt bra kvalitet på fasta situationer.

Linköping inledde matchen klart bäst, och satte bra press på hemmalaget första 8.55. Offensivt spelade man 3–4–3, medan man föll ned i en fembackslinje i defensiven, och utgick ifrån en blandning mellan 5–4–1 och 5–2–3. Ofta klev man högt i sin press.

Det finns dock en fara med det när man har en långsam backlinje. Det blev tydligt efter 8.55, då Anna Rakel Petursdottir tvingades ta en varning för att hon inte hängde med Julia Zigiotti i djupled.

Under en period efter den situationen darrade LFC lite och Göteborg hade flera bra lägen att spela i djupled, dock utan att hitta de rätta passningarna. Även om Göteborg inte hade haft en enda riktigt bra målchans innan sitt ledningsmål tyckte jag inte att det var ologiskt när det kom i 20:e minuten.

Från närmare 30 meter skruvade Elin Rubensson snyggt in en frispark. Bollen gick in just under ribban. Skottet var dock inte speciellt hårt, och jag satt och funderade över om inte Emma Holmgren bör vara närmare den typen av skott om hon skall kunna bli landslagsmålvakt. Faktum är att jag fortfarande inte har bestämt mig.

Däremot har jag bestämt mig för att jag tycker att Zigiotti inte borde ha fått den där frisparken. Det såg billigt ut på plats, och jag ser ingen bestraffningsbar förseelse på tv-reprisen heller. Där hade Göteborg tur med domslutet.

På plats upplevde jag spontant att Göteborg även hade tur med domslutet en dryg minut senare, när Beata Kollmats – dagens bästa hemmaspelare – drog ner Mimmi Larsson. Jag upplevde det som att det borde varit målchansutvisning. Men domare Sara Persson gav istället Kollmats frisparken.

Och reprisen gav Persson rätt. Larsson drog i Göteborgsbackens byxor innan Kollmats slet ner Linköpingsforwarden.

Strax efter målet började Linköping återigen hitta mer rätt i sitt spel. Man fick bättre bett i sin press igen, och man höll Göteborg ifrån lägen att spela in bakom backlinjen.

När LFC fick fram bollen till sin anfallstrio blev det ofta farligt. Halvlekens sista kvart hade jag 0–3 i klara målchanser. Totalt var det 1–4 i paus – Göteborgs 1–0-ledning var alltså knappast rättvis.

Göteborg spelade för övrigt 4–4–2 med Zigiotti som forward bredvid Rebecka Blomqvist. Det innebär att man återigen körde med Vilde Böe Risa och Filippa Curmark på centralt mittfält, en duo som jag tycker är lite för lika i spelsättet för att funka perfekt ihop. Det var i och för sig den bästa match jag sett Curmark göra i en mer offensiv roll, men jag kände ändå att offrade några av Zigiottis bästa egenskaper när de körde henne som forward.

Den andra halvleken var egentligen en kopia av den första. Linköping inledde med sju–åtta bra minuter. Sedan var Göteborg nära att rinna igenom i djupled, men Emma Holmgren var vaket långt ute och agerade extraback.

Efter det kom en period där Göteborg hotade i djupled bakom LFC:s backlinje. Där hade Zigiotti och Rubensson varsin kanonchans att göra 2–0.

Det blev istället Stina Blackstenius som gjorde matchens nästa – och sista mål. Hon gjorde det på nick efter att ha vunnit en duell mot Emma Pennsäter. På slutet hade LFC tre väldigt bra chanser att avgöra matchen. Mimmi Larsson kan inte sova gott i natt med tanke på vilka superlägen hon brände.

Den sista chansen kom på hörna och gick till lagkapten Emma Lennartsson. Hennes nick från nära håll gick dock utanför. Och efteråt deppade LFC-spelarna. Även om de klättrade upp på tredje plats i tabellen är det fortsatt fyra poäng och tio mål upp till den viktiga andraplatsen. Det är förstås inte omöjligt att ta in på sju omgångar, men det hade förstås underlättat om man fått med sig de tre poäng från Gamla Ullevi som man var värda.

Efteråt pratade jag med Stina Blackstenius. Hon betonade att det var poängen man var ute efter den här lördagen.

”Absolut. Det är lite tungt. Vi hade kunnat haft tre poäng i dag sett till våra chanser. Det var ju faktiskt ganska klara chanser. För egen del känner jag att jag kunde ha förvaltat mina lägen lite bättre. Det är klart att man grämer sig över det.”

Fast rent spelmässigt var prestationen en av lagets bästa i år – kanske den allra bästa.

”Ja, jag tycker att vi har höjt oss spelmässigt och skapar betydligt mycket fler chanser i matcherna än vi har gjort tidigare. Jag tycker också att Lina och Mimmi har kommit in lite mer centralt i banan vilket har gjort att vi har fått ut lite mer av varandra. Vi har kunnat hjälpa varandra på fler sätt. Men vi har höjt oss som lag. Det har blivit bättre hela vägen, ända nerifrån. Det hade varit viktigt för känslan i laget om vi även hade fått utveckling i form av vinster – inte bara i prestation.”

Hur ser du på din egen säsong?

”Det har varit en ganska lång säsong som började i juli förra året. Det har varit väldigt många matcher. När jag står här nu är det klart att jag önskar att jag hade fått ut mer av mitt spel den här säsongen. Men jag vet om min bakgrund och att det har varit en lång säsong. Jag får någonstans försöka sätta rimliga krav på mig själv, även om jag vanligtvis brukar vilja sätta dem väldigt högt. Jag tycker i många matcher att det varit som i dag, att jag kommit till bra lägen men inte riktigt kunnat sätta dit dem. Och det straffar sig lite.”

Ni har väl inte gett upp?

”Självklart inte. Det är inget läge att göra det, utan det är matcher kvar att spela.”

Tankar inför EM-kvalet?

”Spännande så klart att börja på något nytt efter den VM-resan som vi hade. Det är alltid kul att samlas med landslaget, och möta ihop både spelare och ledare. Det är en positiv känsla efter VM.”

Är det svårt att ladda om efter VM?

”Nej, det skulle jag inte säga. Utan det ger mer energi, och de här matcherna är otroligt viktiga om vi skall kunna se fram emot ett EM. Och så ligger det ett OS redan nästa sommar.”

Några platser från mig på pressläktaren satt assisterande tränaren i Bayern München. Han förklarade efteråt att hans lag måste räknas som klara favoriter mot Göteborg. Sedan sa han att han inte fick citeras i media, alla kommentarer från Bayern München måste nämligen godkännas av klubben.

Jag kan inte säga att jag jublar över den där typen av censur och nedtystning som dominerar europeisk herrfotboll. Härom veckan var Liverpools P16-lag i Borås för att spela två träningsmatcher. Men spelarna fick inte uttala sig i media. Här har vi föreningar och klubbledningar som tar sig själva på lite för stort allvar.

Tillgängligheten och närheten har varit en a damfotbollens styrkor. Men hur länge till?

I övrigt i dag noteras att Eskilstuna sparkade Kungsbacka ännu närmare elitettan. Och i elitettan tappade Hammarby två poäng hemma mot Kvarnsveden. Samtidigt vann Uppsala med 7–0 mot Sundsvall efter tre mål av lagets skyttedrottning Cassandra Korhonen. 21-åringen är därmed uppe som tvåa i skytteligan med 18 mål på lika många matcher.

Apropå elitettan och talanger råkade jag snubbla över det inlägg med elitettans 15 största talanger som Maja Wijkström, då Johansson, hjälpte mig med våren 2016. Det har varit rätt bra utveckling på flera av spelarna på den listan.

Blomqvist, Örebro och Tacon

Rebecka Blomqvist

Under onsdagen kom beskedet att det blir Rebecka Blomqvist som ersätter Pauline Hammarlund i EM-kvaltruppen. Det var en rimlig uttagning, då den kvicka Uddevallatjejen varit vår bästa inhemska målskytt i damallsvenskan över de två senaste säsongerna.

I år gör hon ju dessutom fler mål än alla utländska spelare i vår högsta serie – så det var absolut dags för Blomqvist att komma med i A-landslagstruppen för första gången.

Under onsdagskvällen har Kif Örebro klivit upp på tredje plats i damallsvenskan efter en säker 4–1-seger borta mot Djurgården. Jag har inte sett matchen, men det var ju ett ganska väntat resultat. Den är säsongen är ju nämligen Kif Örebro toppen medan Djurgården är botten.

Jag har skrivit det förr, men det som gör att Stockholmsklubben ligger över nedflyttningsstrecket är den där hörnan på övertid från Olivia Schough som gjorde att Djurgården vann en turlig seger borta mot LB.

Det skiljer ju numera bara två poäng mellan just Djurgården och LB på varsin sida om nedflyttningsstrecket. Innan landslagsuppehållet skall Djurgården till Kristianstad och LB till Örebro. Det är två matcher där hemmalagen är klara favoriter.

Faktum är att det känns rätt troligt att det här avståndet kan stå sig till lagens inbördes möte på Stockholms Olympiastadion den 15 september.

I övrigt från damallsvenskan uppmärksammades jag på att det var långt ifrån okontroversiellt att låta Anna Anvegård vila mot Växjö.

I förbundets representationsbestämmelser, första kapitlet, åttonde paragrafen står följande under rubriken ”Otillåtet inflytande och ägande”:

”Förening får inte träffa överenskommelse som ger tredje part rätt att påverka föreningens självständighet ifråga om beslutanderätt om sportslig prestation, spelares arbetsvillkor eller övergång till ny förening. Detta förbud gäller även överenskommelser som innebär att spelare inte får delta i vissa matcher, t.ex. match mot förening som spelaren tidigare har representerat.”

Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det är förbjudet att stoppa en spelare från att möta en tidigare klubb. Självklart vet jag inte vad som är sagt mellan Växjö, Rosengård och Anvegård, men känslan är att hon borde ha varit med i Rosengårds trupp i går.

Tillagt i efterhand: I SMP står det så här om orsaken till att Anvegård satt på läktaren:

”Enligt överenskommelse mellan klubbarna avstod hon spel när de båda lagen drabbade samman på Myran på tisdagskvällen.”

En annan intressant sak i damallsvenskan är att Linköping vill sälja namnet på Linköping Arena för att få in pengar. Till Corren säger ordförande Paul Lindvall:

”Till nästa säsong tror jag absolut att vi har ett nytt namn på arenan. Det räknar jag med.”

Får vi ett nytt Starke Arvid, Falcon Alkoholfri, Färs & frosta eller varför inte en till Fastighetsteknik Arena?

Slutligen till Spanien. I eftermiddags kollade jag delar av träningsmatchen Tacon–Sevilla 2–3. Det är förstås väldigt svårt att jämföra lag och serier bara av att titta på en träningsmatch. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag var imponerad av Real Madrids framtida damlag.

En som däremot imponerar för tillfället är Sofia Jakobsson. Hon stod för framspelningen till båda Tacons mål. Det första var en helsvensk produkt, då Kosovare Asllani styrde in Jakobssons hårda inspel.

Utöver stjärnvärvningarna upplevde jag att Tacon hade flera rätt begränsade spelare. Jag kände mig verkligen inte säker på att Asllani har bytt upp sig sportsligt när hon gått från Linköping till Tacon.

Sevilla har ju nämligen inget topplag. Även om deras segermål kom väldigt sent kändes fjolårets ligatia som både lite stabilare och lite bredare. Det är ju 16 lag i den spanska högstadivisionen, men Sevilla var bara fyra poäng från nedflyttning i våras.

Här är ett lite längre sammandrag av Tacons genrep inför ligapremiären borta mot Barcelona den 8 september: