Regelfundering, världslaget, Press och självmål

Under helgen fick vi klart med de fyra semifinallagen i Svenska cupen. Det blev Linköping, Rosengård, Eskilstuna och Djurgården. 13.30 på måndagen lottas det vilka som möter vilka till helgen. Lottningen direktsänds här.

Rosengård och Eskilstuna blev de två bästa gruppsegrarna och kan inte mötas. De kommer att ha hemmamatcher i semifinalerna.

Tillagt i efterhand: Semifinalerna lottades till Eskilstuna–Linköping och Rosengård–Djurgården. Vinnaren av Rosengård och Djurgården lottades att ha hemmamatch i finalen.

I de fyra gruppfinalerna blev det segrar för Eskilstuna (med 2–0 mot Kvarnsveden) och Rosengård (med 3–2 mot Kristianstad), medan Djurgården (1–1 borta mot Piteå) och Linköping (1–1 hemma mot Göteborg) gick vidare på kryss.

Det var dramatik i Arcushallen i Luleå på söndagskvällen när Djurgården kvitterade i fjärde övertidsminuten, och därmed slog ut Piteå.

När det gäller matchen mellan LFC och Göteborg har det varit lite eftersnack till hur rimligt det var att Linköping kunde avancera på kryss. Båda lagen slutade ju egentligen på exakt samma tabellrad, och spelade alltså oavgjort i inbördes möte. Linköping vann dock gruppen på bättre placering i damallsvenskan i fjol.

Med tanke på att förutsättningarna var klara innan avspark, och att klubbarna hade haft chansen att ha synpunkter innan reglerna spikades finns det inte så mycket att säga om att Linköping står som gruppsegrare. Däremot är det värt att diskutera upplägget till framtida cupupplagor.

För är det verkligen rimligt att lag som Linköping får flera olika fördelar i cupen för att de var ett topplag i damallsvenskan förra året? Det är ju inte ens samma turnering.

I reglerna för cupens gruppspel står det nämligen att:

1) Fyra lag av 16 seedas. Övriga tolv lottas in geografiskt i grupperna.

2) De fyra seedade lagen får två hemmamatcher vardera. Det är får även det lag som är lägst seedat i varje grupp. Däremot får det andra- och det tredjeseedade laget bara en hemmamatch.

3) Om två, tre eller fyra lag hamnar på exakt samma tabellrad och dessutom har lika i inbördes möte placeras det lag som lyckades bäst i damallsvenskan i fjol högst.

I alla de här tre punkterna hade alltså Linköping fördel gentemot Göteborg. LFC var ett av de fyra seedade lagen, vilket gjorde att man hade två hemmamatcher i gruppspelet, medan Göteborg var andraseedat och bara fick en hemmamatch.

LFC fick dessutom den avgörande matchen mot Göteborg på hemmaplan, och man kunde där spela på kryss eftersom man tog guld förra året, och därmed hade högre ranking.

Personligen tycker jag att LFC här har fått några fördelar för mycket på gamla meriter. När det gäller att särskilja lag som noterats för exakt samma tabellrad finns det flera framkomliga vägar att gå. Eftersom Linköping och Göteborg möttes i den sista omgången hade det ju lätt gått att avgöra gruppsegern via straffläggning.

Det hade ju förstås förutsatt att straffläggning var inskrivet i reglerna, vilket jag hoppas att det blir till nästa år. I de flesta gruppmatcher i kvalspel genomför man ju straffläggning om ifall det skulle bli lika. Samma sak borde införas i cupspelet, både för herrar och damer. Då hade vi sluppit att Linköpings damer och IFK Göteborgs herrar avancerat på ranking.

Om fler än två lag är inblandade kan det ju bli så att även straffarna blir lika. Då tycker jag att man skall ta till Fifas upplägg, där man sorterar efter fair play. Ifall Svenska Fotbollförbundet gjort som Fifa skulle Göteborg ha vunnit gruppen. De drog nämligen inte på sin några kort i gruppspelet, medan LFC ådrog sig en varning.

Under punkten 6.2 i tävlingsbestämmelserna till hösten borde det stå att placering i gruppspelet avgörs utifrån:

1) Flest poäng
2) Bäst målskillnad
3) Flest gjorda mål
4) Inbördes resultat
5) Inbördes straffläggning
6) Fair play
7) Högst ranking

Det om regler. Nu till själva matcherna. Jag hade på Linköping–Göteborg och Rosengård–Kristianstad på datorskärmar bredvid varandra. Mitt fokus var klart oftast riktat mot den förstnämnda matchen.

Det allmänna intrycket från Linköping Arena var att LFC såg väldigt svagt ut. Nu får man förstås väga in att Linköping hade haft fler spelare iväg på landslagsuppdrag än Göteborg samt att LFC i startelvan saknade viktiga pjäser som Maja Kildemoes, Lina Hurtig och nyligen värvade Natasha Dowie.

Klart är att de lär behövas. För stundtals blev faktiskt Linköping utspelat av Göteborg. Framför allt var det klasskillnad under de första 30 minuterna. Under den perioden hade Linköping det väldigt jobbigt i djupled.

Offensivt saknade mästarlaget helt djupledshot, vilket passade Göteborgs backlinje utmärkt. Defensivt blev Linköpings mittbackar gång på gång ifrånsprungna av Rebecka Blomqvist. Hon hade tre rena frilägen de första 28 minuterna. Ett av dem ledde till mål. Även om LFC ryckte upp sig lite sista kvarten kändes 0–1 i underkant i paus.

Rebecka Blomqvist

Inte heller i den andra halvleken hade LFC något anfallsspel att tala om. Dock bjöds man på ett mycket billigt mål när Beata Kollmats ställde sina försvarskamrater genom att lättvindigt släppa ett inlägg förbi sig. Bollen nådde Elin Landström som kunde trycka in kvitteringen.

Resten av matchen hade LFC trots allt hyfsad kontroll. Man valde att falla otroligt tidigt med hela backlinjen varje gång man kunde frukta att en djupledsboll var på gång. Det gjorde att man inte åkte på några fler frilägen. Men det ledde samtidigt också till att man inte orkade få till något anfallsspel.

Totalt sett i matchen var Göteborg det spelmässigt bättre laget, men LFC gjorde vad man behövde för att gå vidare. Dock lär LFC behöva höja sig ganska många snäpp om man skall ha minsta chans mot Manchester City om 1,5 veckor.

I hemmalaget var Hilda Carlén den överlägset bästa spelaren. Hon räddade mästarinnornas semifinalplats. Hon Göteborg imponerades jag återigen av Emma Koivisto, som framför allt var väldigt bra före paus, och av Taylor Leech. I den första halvleken utmärkte sig även målskytt Blomqvist.

När det gäller Rosengårds 3–2-seger mot Kristianstad är Anja Mittag spelaren att hylla. När jag såg Rosengård mot Qviding för några veckor sedan tyckte jag att tyskan såg ut att vara ungefär lika seg som i höstas. Men under söndagen såg hon vassare ut än på länge.

Hennes 2–1-mål är ju dessutom riktigt fotbollsgodis.

Under söndagen möttes för övrigt de båda damallsvenska nykomlingarna i en träningsmatch. Där vann Växjö med 3–0 mot Kalmar efter två mål och ett assist från Anna Anvegård. Se höjdpunkter från matchen här.

En nyhet som skulle kunna röra Sverige är den att Christen Press har tackat nej till Houston Dash och tros komma att spela sin klubbfotboll utanför USA i år. Saken är ju den att transferfönstren är stängda till alla större ligor utan den svenska och den norska. Press har ju spelat i Göteborg tidigare. Favorit i repris?

Christen Press

En favorit i repris blev det för Nilla Fischer när hon kom med i Fifpros världslag för andra året i rad. I det lag som presenterades på den internationella kvinnodagen fanns även en andra svensk spelare, nämligen Hedvig Lindahl. Kul.

Här är hela laget:

Målvakt:
Hedvig Lindahl (Sverige – Chelsea FC)

Hedvig Lindahl

Backar:
Lucy Bronze (England – Olympique Lyonnais)
Nilla Fischer (Sverige – VfL Wolfsburg)
Wendie Renard (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Irene Paredes (Spanien – PSG)

Irene Paredes

Mittfältare:
Camille Abily (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Dzsenifer Marozsán (Tyskland – Olympique Lyonnais)
Marta Vieira da Silva (Brasilien – Orlando Pride)

Marta

Forwards:
Pernille Harder (Danmark – VfL Wolfsburg)
Lieke Martens (Nederländerna – FC Barcelona)
Alex Morgan (USA – Orlando Pride)

Pernille Harder

Noterbart alltså att Sverige och Frankrike var enda länderna att få med fler än en spelare i laget. För svensk del var ju inte fjolåret något toppår. Och jag hade ju inte med någon svensk spelare i mitt världslag.

Men det ligger ofta en liten fördröjning i de här priserna och utnämningarna. Eftersom det sänds minimalt med damfotboll på tv har spelare och experter inte sett tillräckligt mycket, utan man går ofta på hur bra spelarna var i de senaste mästerskapen, eller vilken roll de har i sina lag.

Här är det intressant att varken Lindahl eller Fischer lyckades speciellt bra i fjolårets EM-slutspel. Jag hade till och med underkänt snittbetyg på Fischer. Dock har ju båda varit stabila och väldigt bra över tid de senaste åren, så på det sättet var utnämningarna både kul och klart välförtjänta.

Det var tredje gången Fifpro tog ut ett världslag. Här är de två tidigare:

2015:

Hope Solo Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Ertz (då Johnston) – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

2016:

Hope Solo – Leonie Maier, Wendie Renard, Nilla Fischer, Ali Krieger – Dzsenifer Marozsan, Carli Lloyd, Marta Vieira da Silva – Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.

Så till helgens internationella matcher. Det var spelledigt både i England och Tyskland. I Frankrike har Lyon och Montpellier vunnit sina matcher, medan PSG spelar Parisderby i kväll.

Både Linda Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen när Montpellier vann med 3–1 borta mot Guingamp. Jakobsson satte dessutom 3–1-målet, hennes femte mål för säsongen. Noterbart i Lyons 5–0-seger mot Soyaux var att Ada Hegerberg var tillbaka efter två månaders skadefrånvaro. Och som alltid numera gjorde norskan mål. Hon satte sin 22:a fullträff på 14 ligamatcher.

I Spanien var det seriefinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Den slutade 1–1, vilket innebär att de regerande mästarinnorna Atletico leder med en poängs marginal med åtta omgångar kvar att spela. Storsatsande och stjärnspäckade Barca har inte vunnit på de två senaste säsongerna och kan alltså gå miste om titeln för tredje året i rad.

Atletico tog ledningen när Sonia Bermudez utnyttjade att landslagsmålvakten Sandra Panos missbedömde en långpassning. Barca kvitterade på straff genom Andressa Alves i början av den andra halvleken.

Slutligen en liten tillbakablick på förra veckans She Believes Cup. Där vann USA finalen med 1–0 mot England.

Jag har ju förutspått att USA skall tappa i kvalitet framöver. Jag backar inte från den spådomen, men kanske ändå att amerikanskorna kan komma att klamra sig fast vid positionen som världsetta några år till.

England är kanske den främsta utmanaren för tillfället, då Tyskland står och stampar med försvarsproblem.

I She Believes Cup hade i och för sig även England lite trubbel i de bakre leden. USA:s segermål i finalen var ett engelskt självmål, där tre engelska spelare var sist på bollen. Och faktum var att England gjorde självmål i alla sina tre matcher, och alla tre gångerna var mittbacken Mille Bright inblandad.

Först styrde hon in ett skott från Frankrikes Gaetane Thiney med ryggen…

…sedan hann hon inte undan på returen från Hasret Kayici:s skott, och…

…i finalen var det Bright som ställde till det för Karen Bardsley så att Megan Rapinoe:s inlägg gick i mål. Självmålet skrevs på Bardsley, men jag tycker nog ändå man kan säga att Bright gjorde tre självmål i turneringen. I varje fall 2,5…

Trots det var Bright inte den mest olyckliga spelaren i det engelska laget under veckan i USA. Det var i stället den före detta Göteborgs- och Rosengårdsspelaren Anita Asante. Knappt en kvart in i sin landslagscomeback åkte hon nämligen på en knäskada.

Det visade sig vara korsbandet. Därmed är Asante sannolikt borta från fotboll under resten av 2018. Förstås en vansinnigt tråkig nyhet.

Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017

Damallsvenskan är i gång. Jag lyckades alltså inte få klart min stora genomgång av alla lagen till avspark i söndags. Men den som väntar…

I och med att jag blev lite sen har jag fått en omgång på mig att kolla in lagen, vilket ju är lite fusk, men ett fusk som har förbättrat och fördjupat kommentarerna.

Inför avspark blir det ju rätt mycket gissningar. De här kommentarerna innehåller fortfarande en hel del gissningar, men vissa saker klarnade när man fick se lagen i riktiga tävlingsmatcher.

Förra fredagsförmiddagen satt jag och kikade på den damallsvenska upptaktsträffen. Den var rätt bra i år. Dock retade jag mig på att resultaten från mentometeromröstningarna låg kvar i bild alldeles för kort tid. Jag hann således inte skriva ner alla resultat.

Klart är att man lät de närvarande rösta två gånger på vilket lag de tror tar hem SM-guldet. FC Rosengård vann båda omröstningarna klart. Från den första noterade jag:

  1. FCR 73,7%
  2. LFC 17,5%
  3. EskU 3,5%
  4. GFC och DJU 1,8%

Från den andra såg jag:

  1. FCR 66,7%
  2. LFC 12,1%
  3. EskU och LB07 6,1%
  4. DJU 3,0%

Det var tydligt att alla inte tog den andra omröstningen på allvar, för hur stor är sannolikheten att drygt sex procent av de närvarande verkligen trodde på att LB07 skall vinna årets serie?

Klart är att många förväntar sig att damallsvenskan skall bli en jämn historia i år. Det skulle i så fall vara en stor omställning mot fjolåret, då serien var extremt ojämn. Så ojämn att bara fyra lag slutade på plusmålskillnad. Anmärkningsvärt nog tog Piteå medalj med minusmålskillnad – det kan det inte vara många som har lyckats med tidigare.

Fjolårets serie var uppdelad i fyra delar. Det var två lag som var helt överlägsna i toppen och tre lag som ganska tidigt hängdes av i botten. Däremellan blev det två grupper, en om tre lag som gjorde upp om de två sista medaljerna och en grupp om fyra lag som slogs om den sista platsen på tabellens övre halva.

Hur tror då jag att det kommer att se ut i år?

Först finns det ju bara en sak man kan vara säker på när man tippar en serie – och det är att man inte kommer att få rätt. Det är därför jag lade in parentesen i rubriken. Trots att man alltså vet att man kommer att få fel är det kul att göra ett försök.

Och det kommer nog att bli jämnare än i fjol eftersom toppen känns svagare och botten starkare. De båda topplagen ser ju nämligen inte lika starka ut på pappret, samtidigt som inget lag känns chanslöst på nytt kontrakt. Det finns ingen given slagpåse.

Att Linköping och Rosengård kommer topp två känns rätt givet. Lika givet känns att Eskilstuna, Göteborg och Piteå kommer att vara med i kampen om medaljerna. Där skulle även Örebro och ytterligare något lag kunna blanda sig i.

Jag tror att Hammarby är för tunt framåt, och kommer att vara ett bottenlag. Men övriga fyra lag är svårtippade. De kan hamna på övre halvan om de får till det, men de kan också åka ur.

Jag har alltså fegat i botten och tippat ur de båda nykomlingarna. Man gör lätt det, eftersom det är de lag man har sämst koll på. Men faktum är att fem av de sex senaste nykomlingarna har klarat sig kvar, så oddsen är ändå rätt goda för LB07 och Hammarby.

2014 höll ju både AIK och Eskilstuna sig kvar, 2015 var det Mallbacken som fixade kontraktet, medan Hammarby åkte ur. Och i fjol slutade både Kvarnsveden och Djurgården på rätt sida strecket – ingen av dem var ens indragen i nedflyttningsstriden på slutet.

Kollar vi kvaliteten på damallsvenskan är nog tyvärr serien sämre än på länge. Det kan vi se vi på de svenska resultaten i Champions League. Man kan även se det på att klubbarnas budgetar minskar till följd av uteblivet tv-avtal. En annan sak som sänker kvaliteten på serien är att det är färre utländska spelare i år, samtidigt som många svenska landslagsspelare är utlandsproffs.

Det om serien i allmänhet. Nu till genomgången lag för lag. Hur jag tippar tabellen har jag redan avslöjat i ett tidigare inlägg. Här är motiveringarna:

När det gäller spelarövergångar finns alla här.

Kristine Minde

1) Linköpings FC
I fjol: Etta

Bara för några veckor sedan såg jag LFC som självklar tvåa – då hade jag aldrig kunnat tro att jag till slut skulle tippa att mästarinnorna försvarar guldet.

Men jag tvärvände när LFC visade stabilitet på försäsongen samtidigt som Rosengård först hackade sportsligt, och sedan sålde Marta. Där öppnades stora möjligheter för Linköping.

LFC visade i fjol både en fantastisk jämnhet och en grym vinnarinstinkt. Att ta 62 poäng av 66 möjliga är närmast bragdartat. Laget klarade sig dessutom otroligt bra på skadefronten, de flesta i den ordinarie startelvan spelade över 20 matcher.

Defensivt har man kvar tryggheten i och med att alla ordinarie backar finns kvar även i år. Det är en av de faktorer som gör att jag vågar tippa nytt guld till Östergötland. Det trots att offensiven har förändrats rätt rejält.

Under vintern har ju LFC tappat otroligt viktiga Pernille Harder. Man har även tappat Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Mariann Gajhede Knudsen, Renee Slegers – och nyförvärvet Johanna Rasmussen. Det är tunga tapp, speciellt var Harder och Rolfö lagets offensiva hjärnor.

Men medan Rosengård rört om i sin offensiv sista veckan innan seriestart har LFC fått mer tid på sig att spela ihop sina anfallslinjer. Där har man fått in Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin – tre smarta fotbollsspelare. Sedan tidigare fanns även norska Kristine Minde, som är en klasspelare vilken position hon än placeras på. Dessutom har jag rätt stort hopp till att Tove Almqvist skall få sitt genombrott i år. Nyköpingsprodukten är en skön typ, en poängspelare.

Jag tror inte att LFC gör lika många mål som ifjol (då gjorde man 73). Jag tror inte heller att man tar lika många poäng. Men jag tror alltså ändå att man kan ta hem guldet.

Ebba Wieder

2) FC Rosengård
I fjol: Tvåa

För några veckor sedan var alltså Rosengård min självklara guldfavorit. Sedan gjorde man några dåliga matcher och åkte ur Champions League. Och så stack Marta. Det fick varningslampan att börja blinka i mitt huvud.

Blinkandet lindras något av att Anja Mittag tillkommit istället, vilket innebär målgaranti. Men känslan inför avspark var ändå att Rosengård ändå inte är självklara vinnare, och att det faktum att man måste bygga om laget skulle kunna kosta Malmöklubben guldet.

Nu har premiären spelats, och där slocknade den offensiva varningslampan tidigt. För Rosengård spelade en fantastisk fin anfallsfotboll och radade upp målchanserna mot Kvarnsveden.

Det frågetecken som finns kvar gäller defensiven, och framför allt bristen på en riktigt bra bollvinnare på centralt mittfält. Rosengård har ju nämligen inte ersatt Sara Björk Gunnarsdottir med någon liknande spelartyp. Så länge hon var kvar i laget i fjol gick man fram som en ångvält och hade nio segrar och ett kryss på tio matcher. Under den perioden släppte man dessutom bara in fyra mål.

Efter att isländskan lämnade för Wolfsburg tappade Rosengård i kvalitet. På de sista tolv omgångarna blev det sju segrar, tre kryss och två förluster. Det innebar ett poängsnitt på 2,8 med Björk Gunnarsdottir och ett snitt på 2,0 poäng per match utan isländskan.

Jag skall inte säga att Rosengård har jättestora problem i defensiven – man släppte ändå in minst mål av alla i fjolårets serie. Men känslan den här våren är att försvarsspelet inte har varit lika tätt och stabilt som för ett år sedan. Och alltså att det är på mittfältet problemen finns.

Det innermittfält Rosengård mönstrade i den damallsvenska premiären är väldigt bollskickligt, men sämre när motståndaren har bollen. Iva Landeka är väldigt passningsskicklig, men ingen försvarsspelare. Kollegan Ebba Wieder är smart, står ofta på rätt ställe. Men hennes brist ligger i aggressiviteten, hon är ännu så länge lite för snäll.

Sammanfattningsvis är Rosengård det lag i serien som har den både bredaste och vassaste uppsättningen av anfallsspelare. Med Mittag, Lotta Schelin, Sanne Troelsgaard, Lieke Martens och Ella Masar Mcleod är fem spelare med kapacitet att alla vara med på topp tio i skytteligan. Fortsätter Rosengård att göra sju mål per match kommer mitt tips att bli felaktigt – då hamnar guldet i Malmö.

Men får man lite måltorka och det fortsätter att trilla in två mål bakåt i matcherna, då riskerar Malmöklubben att gå miste om Kronprinsessan Victorias pokal i år också.

Petra Johansson (Larsson)

3) Eskilstuna United
I fjol: Trea

Det är lite tråkigt, men även när det gäller tredjeplatsen fortsätter jag att placera lagen precis som de slutade förra året.

Efter premiäromgången vacklar jag dock i det här tipset. Det Eskilstuna visade upp i går var inte högklassigt. Laget kändes besvärande uddlöst i premiären.

Men vi tar väl det roliga först, Eskilstuna är förstås jättefavorit till att återigen vinna publikligan. När det gäller publiken har klubben gjort ett jättebra jobb, och drygt 2000 i premiären är förstås mer än godkänt. Slår man fjolårets 1 897?

För att kunna göra det gäller det att nivån på den underhållning som lagets trogna supportrar erbjuds blir hög, och att laget gör bra resultat.

Efter att ha sett delar av premiären undrar jag om inte tappet av Louise Quinn är tyngre än jag hade tänkt mig. Irländskan var inte bara en kugge i backlinjen, hon var även ett jättehot i samband med alla fasta situationer. Med sina fem mål var hon lagets tredje bästa målskytt i fjol bakom Mimmi Larsson (12) och Marija Banusic (6).

På pluskontot finns förstås att Petra Johansson är tillbaka. I fjol lyckades laget inte riktigt fylla luckorna efter henne och Gaelle Enganamouit. I år fyller Johansson upp luckan efter sig själv.

Men det är i offensiven frågetecknen finns. Nya skotskan Fiona Brown ser pigg ut, men gör hon tvåsiffrigt antal mål? Sannolikt kommer Mimmi Larsson att vara lagets klart viktigaste spelare i år. Hon måste göra minst lika många mål som ifjol, minst. Sedan måste självklart Olivia Schough visa varför just nu är ordinarie i Pia Sundhage:s elva. Schough gjorde bara tre mål under fjolårssäsongen – en svag siffra för en landslagsforward. Hon måste bli bättre på att hamna i avslutningslägen.

En annan nyckelspelare i år blir målvakten Emelie Lundberg. I fjol tyckte jag att hon saknade den stabilitet jag upplevde att hon hade året innan. Skall Eskilstuna sluta topp tre måste nog Lundberg tillbaka till 2015 års form.

Jennifer Falk och Loes Geurts

4) Kopparbergs Göteborg FC
I fjol: Femma

På den damallsvenska upptaktsträffen jämförde tränare Stefan Rehn sitt lag med att gå på Liseberg. Det är mycket upp och ner…

Den liknelsen köper jag rakt av. Så var det i fjol, och så har det varit på försäsongen i år. Målkalas framåt har varvats med målkalas bakåt.

Kollar man fjolårets KGFC var det ett lag som trots allt hade en ganska stabil defensiv. Målvakten Jennifer Falk höll nollan i sju av 15 matcher, och vann målvaktsligan med en räddningsprocent på 86. Fjolårets andra målvakt, holländska Loes Geurts blev trea i målvaktsligan (80 procent) och hade en nolla.

En målvakts räddningsprocent behöver inte säga så mycket om målvaktens kvalitet, det är skillnad på lag som bara släpper till långskott och lag som släpper till frilägen. Men att båda målvakterna ligger med så bra kan innebära att laget som helhet tvingar motståndarna till svåra avslut. Och det faktum att Göteborg inledde årets serie med en nolla är förstås lovande.

När jag gjorde det här tipset kändes det som en chansning att sätta Göteborg på medaljplats. Jag kände att laget lika gärna kan komma sexa–sjua. Men efter premiären  är känslan att jag kanske tvärtom har underskattat laget en aning, att de faktiskt kan ta tredjeplatsen i år.

I fjol var det till slut fem poäng upp till Eskilstuna. Och känslan är att Göteborg faktiskt är bättre i år än i fjol. Det trots att man fortsatt att föryngra.

Jag har tidigare kritiserat Kopparbergs Göteborg FC för bristfällig kontinuitet och för att man övergivit det attraktiva spelsätt som man hade för några år sedan och börjat spela mer rakt.

Nu har man föryngrat klart och det raka spelet börjar sätta sig. Med måltjuvar som Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist kan Göteborg äntligen ha något spännande på gång igen efter några tråkiga år.

Det jobbiga nu är frågan hur klubben skall kunna vinna tillbaka publik- och medieintresset i Göteborg? Fjolårets publiksnitt låg på närmast pinsamma 378, och årets premiär mot Kif Örebro sågs bara av 366 personer. Här är Göteborg mycket att jobba med.

En del här handlar ju om att profilera sina stjärnor. Lagkapten Elin Rubensson är en väldigt bra spelare, men tyvärr hon gör sig inget vidare i mediesammanhang, hon är nämligen rätt grå i intervjuer. Här har klubbledningen en jätteutmaning att matcha fram sina mest färgstarka personligheter. Det behövs både en Johanna Almgren och en Lisa Ek för att KGFC skall få rubriker igen.

När det gäller nyckelspelare är några nämnda i Falk, Rubensson samt forwardsparet Hammarlund och Blomqvist. Viktigast av alla kanske nya amerikanskan Sarah Teegarden blir. KGFC har kämpat med att hitta defensiv balans på mittfältet ända sedan Maren Mjelde lämnade. Teegarden känns intressant, hon kan vara den som styr upp Göteborgs mittfält.

Ellen Löfqvist

5) Piteå IF
I fjol: Fyra

Stellan Carlsson:s Piteå fortsätter att tappa landslagsspelare varje vinter. Ändå kan det mycket väl bli tredje raka medaljen i höst.

I fjol tog bärgade man sin bronsmedalj, trots att laget slutade på minusmålskillnad. I år tror jag på ett stabilare PIF. De visade redan i höstas att de började hitta rätt genom att vara väldigt svårslaget under hela slutdelen av fjolårets serie.

I vinter har man tappat Irma Helin, vilket är ett tungt tapp. Men man har fått in bland annat Julia Karlernäs och Madelen Janogy från Mallbacken, har fått tillbaka Hanna Pettersson från skada och dessutom har Piteå många unga spelare som bör vara redo att kliva in i allt mer betydelsefulla roller.

Duon Ronja Aronsson och Ellen Löfqvist tror jag exempelvis väldigt mycket på. Jag hoppas att Peter Gerhardsson har dem under lupp det här året. Aronsson är en spelskicklig ytterback och Löfqvist är smart i det defensiva positionsspelet och hittar fram med alltfler konstruktiva passningar. Spännande.

Nyckeln till Piteås framgång är alltså stabiliteten. Den personifieras av Hilda Carlén, som är en mycket stabil allsvensk målvakt, och Faith Ikidi, som är en klippa i mittförsvaret. Mittfältet är också stabilt med spelare som Löfqvist, Josefin Johansson och Karlernäs.

Problemet i fjol var den offensiva spetsen. Man gjorde bara 29 mål – minst av lagen på den övre halvan. Felicia Karlsson blev bästa målskytt med sju mål. Om Piteå får upp någon som gör det dubbla är man en given kandidat till tredjeplatsen i serien.

Jag såg inte speciellt mycket av Piteås premiär. Men av det jag såg blir fasta situationer otroligt viktiga för laget. Framför allt är June Pedersen:s hörnor ett vasst vapen. Norskan är sannolikt damallsvenskans bästa leverantör av högerhörnor och inläggsfrisparkar. Jag noterade också att man har ett annat spännande vapen i Frida Abrahamsson:s långa inkast.

Utgångstipset för Piteå är alltså femma. Men laget kan hamna var som helst mellan tredje och åttonde plats. Alltså, man räcker inte till för guldstrid, men är å andra sidan alldeles för bra för nedflyttningskamp.

Marina Pettersson Engström

6) Kif Örebro
I fjol: Åtta

Svenska Kif Örebro är ett svårtippat lag. Man hade ett struligt 2016 där laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden i ungefär halva serien. På sommaren bytte man tränare, Giorgos Papachristou lämnade och Martin Skogman kom in.

I vintern har det hänt mycket på spelarfronten. Man har tappat tio spelare, där de flesta var med och slogs om platser i startelvan. Som ersättare har man plockat in åtta nya, där mittbacken Marina Pettersson Engström och forwarden Jenny Hjohlman är de tunga namnen.

Personligen har jag även ganska stora förhoppningar på Fanny och Emelie Andersson, som hämtats i Kolbotn respektive Mallbacken. Två spännande spelare.

Överhuvud taget blir Örebro intressant att följa. Får man ihop det bör laget absolut kunna vara med och slåss om medaljerna – vilket också är lagets målsättning. Nyckelspelare blir förstås Lisa Dahlkvist ihop med Pettersson Engström och Hjolman. Det blir även spännande att se hur talangerna Michelle De Jongh och Freja Olofsson utvecklas under året.

Faith Ikidi med Amanda Edgren i ryggen

7) Kristianstads DFF
I fjol: Tia

Det här tipset är en liten chansning. För KDFF känns svårtippat, man kan bli ett bottenlag, men man kan också sluta på övre halvan. I fjol hade man jätteproblem med målskyttet. Laget skapade tillräckligt med chanser för en klart bättre tabellplacering, men kunde inte andas ut förrän efter en helt avgörande ångestmatch mot Umeå i sista omgången.

Risken är att problematiken med målgörandet även följer med in i årets säsong. Fjolårets bästa målskytt (Johanna Rasmussen, 5 mål) har lämnat och belgiska forwardsvärvningen Tine Schryvers är långtidsskadad.

Ändå tror jag att Kristianstad kommer att få ett lyft i år. När jag träffade tränare Elisabet Gunnarsdottir tidigare i vår pratade hon om en intressant nystart utan ekonomiska problem. Dessutom har laget haft bättre träningsförhållanden på försäsongen än tidigare år.

Lägg till att man i Rita Chikwelu har ett av seriens allra bästa nyförvärv. Hon kommer att stå för tyngden i laget. Hon är inte bara bra i spelet hon är även stark i luftrummet på fasta situationer. Man har dessutom fått in ytterligare stabilitet i Becky Edwards och fart i Hanna Sandström.

När jag sett KDFF har Amanda Edgren sett riktigt spännande ut. Hon gjorde inte ett enda mål i fjol, trots att hon var nära massor av gånger. Känslan är att om hon bara får spräcka nollan så kan KDFF ha ett riktigt vasst vapen i den kreativa forwarden från Öjersjö utanför Göteborg.

Defensivt är målvaktsbiten en nyckelfråga. I fjol hade man tre olika målvakter, och årets förstakeeper Brett Maron slutade sist i den damallsvenska målvaktsligan med bara 52 i räddningsprocent. Nu är ju som sagt inte räddningsprocenten något fullt tillförlitligt mått på en målvakts kapacitet, men Maron behöver ändå allt höja den procenten rätt rejält i år.

Sandra Adolfsson

8) Vittsjö GIK
I fjol: Sjua

Vittsjö är ytterligare ett mycket svårtippat lag, ett lag som kan komma femma – men också åka ur.

Ifjol var Vittsjö hela tiden mittemellan. Känslan är att man knappast blir fågel i år heller. Fjolårets stora utropstecken var Sandra Adolfsson på centralt mittfält. Har hon konserverat 2016 års form kan nog den nordskånska klubben slippa ifrån bottenstriden.

På den damallsvenska upptaktsträffen konstaterade tränare Thomas Mårtensson att Vittsjö gjort lite av en bragd genom att nu göra sin sjätte raka säsong i högsta serien – något som är ovanligt för lag från så små samhällen som Vittsjö.

Klubbledningen har gjort ett jättebra jobb och varje år byggt starka lag med begränsade resurser. I år har man fått behålla hela tolv av fjolårets 18 spelare, vilket bör innebära en skön grundtrygghet.

Jag tror inte att Vittsjö kommer att vara indraget i bottenstriden. Om Clara Markstedt och Linda Sällström hittar rätt kanske man i stället kan nosa på tabellens övre halva.

9) Kvarnsvedens IK
I fjol: Nia

Borlängelaget imponerade under sin damallsvenska premiärsäsong. Framför allt gjorde man en riktigt stark höst, där man faktiskt inte var speciellt långt ifrån sjätteplatsen.

Efter förra säsongen tyckte tränare Jonas Björkgren att de experter som kommenterar damallsvenskan borde få sparken med tanke på hur dåligt man tippade hans lag. Skall man ursäkta sig lite berodde ju en del av succén på sommarvärvningar, som var svåra att förutse när serien tippades i april.

Kanske kan sommarvärvningar lyfta laget även i år. Sett till premiären kan nämligen Kvarnsveden få det tufft. Hade man inte haft Tabitha Chawinga hade jag nog tippat Kvarnsveden på nedflyttningsplats i år.

Men Chawinga är sannolikt den spelare i damallsvenskan som har allra störst potential. Njut av henne så länge det går – för redan i sommar lär franska, tyska och engelska storklubbar stå i kö för att få hennes namnteckning på sitt kontrakt.

Chawinga blev ju trea i skytteligan i fjol på 15 mål – vilket var exakt hälften av lagets fullträffar. Om hon hade haft samma uppbackning under våren som hon hade på hösten, hade hon kunnat vinna hela skytteligan.

Tabitha Chawinga är mer än en vanlig nyckelspelare – känslan är att det är hon som avgör hur bra det går för Kvarnsveden i år. Om hon håller sig frisk och stannar kvar hela säsongen, då kommer nog klubben att hänga kvar. Annars lär man få det tufft.

En annan viktig post i Kvarnsveden är målvakten. Jag tyckte att man hade ett av damallsvenskans svagaste kort där i Adelaide Gay. I år får Lina Lundqvist förtroendet. Hon hade en tuff premiär, och det blir en utmaning för henne att skapa trygghet i Kvarnsvedens försvarsarbete.

Gudbjörg Gunnarsdottir

10) Djurgården
I fjol: Sexa

Jag missbedömde Djurgården rätt rejält i fjol, då jag tippade dem på sista plats. Kanske att jag gör en ny missbedömning i år. Försäsongen har varit långt ifrån imponerande, men så slog man till med en meriterande bortaseger i Piteå i premiären. Imponerande.

Jag har ändå under våren haft svårt att tro att årets Djurgården skall komma lika högt upp i tabellen som fjolårets. Det kändes som att man överpresterade lite grand, plus att jag tyckt att korsbandsskadan på viktiga Emilia Appelqvist på årets allra första träning borde kosta någon eller några placeringar.

Men redan efter en omgång börjar jag vackla i mitt tips. Fjolårets lagbygge var snyggt. Man skapade en defensiv grundstabilitet med duktiga målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir samt starka innermittfältet med Appelqvist och Katrin Schmidt. Dessutom visade Mia Jalkerud med sina nio mål att hon håller i damallsvenskan.

Årets nyförvärv är intressanta, och kanske ändå att Djurgården kan göra om sin prestation från fjolåret – och sluta på övre halvan. Hade jag tippat i dag skulle jag flyttat upp Stockholmslaget några pinnhål, men tippat är tippat.

Ett område där Djurgården har mycket att göra är publiken. I fjol hade man tre av seriens fyra sämsta publiksiffror, och snittet slutade på svaga 376. Det är inga roliga siffror.

Anna Welin

11) LB07
I fjol: Vann elitettan

En del av mig ville gärna lyfta LB07 några snäpp i det här tipset, men det är väldigt svårt att tippa lag man aldrig har sett. Därför placerade jag LB07 på nedflyttningsplats, trots att man gjort lovande resultat på försäsongen.

Känslan är att man ändå är ganska stabila, och således inte blir något strykgäng. Jag kikade på de första 20 minuterna av premiären mot Linköping. Där såg jag att LB07 är ett spelande gäng, faktiskt lite väl spelande i perioder.

Malmöklubben hade ett väldigt bra presspel som gjorde det svårt för Linköping att spela sig fram. LB var dessutom modigt och vågade kliva upp och sätta en ganska hög press på de svenska mästarinnorna.

Dock var LB-spelarna ofta lite väl plottriga och överkonstrutiva när man vann boll. Första kvarten mot de svenska mästarinnorna har man inte råd att slå en massa femmeterspassningar direkt efter bollerövring, då måste man spela loss bollen snabbt.

Dessutom saknades lite aggressivitet på defensiva fasta situationer. Just kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar är mycket högre i damallsvenskan än i elitettan, något LB lär erfara.

För LB07 kommer att lära sig allteftersom. Dessutom kommer man inte möta så starkt motstånd som LFC i alla matcher. Det blir intressant att följa nykomlingen, som ju gjorde hela 84 mål i elitettan i fjol.

På spelarfronten har LB07 ett spännande centralt mittfält med Nellie Lilja och Anna Welin. Welin såg jag i Vittsjö för några år sedan, och minns att jag gillade hennes spelstil. Och Lilja har man hört mycket gott om.

Anna Oskarsson

12) Hammarby IF
I fjol: Tvåa i elitettan

Hammarby kommer till spel med ett helsvenskt manskap. Jämfört med det lag som kom tvåa i elitettan i fjol har man plockat in många spelare, dock inte några riktigt etablerade.

Målvakten Emma Holmgren och skadeförföljda Elena Sadiku är väl de mest namnkunniga nyförvärven. Jag tror inte att det räcker.

Jag tror helt enkelt inte att Hammarby har tillräcklig offensiv tyngd och spets för att klara kontraktet. Den bilden förstärktes av de 35 minuter jag såg av premiärmötet med Eskilstuna. Där skapade inte Stockholmslaget någonting alls.

Mycket av försnacket kring Hammarby handlar om Anna Oskarsson. Det är en spelare jag såg en hel del i Jitex häromåret. Jag gillar hennes arbets- och kampvilja, men ser henne inte som någon poängspelare.

Av det jag sett saknar Oskarsson både den kreativitet och passningskvalitet som krävs för att fixa mål och assist i någon större utsträckning. Min gissning är att hon kommer att sluta som back eller defensiv mittfältare. Men det är bara att hoppas att jag får fel, för poängspelare med den arbetskapaciteten som Oskarsson har är eftertraktade.

I övrigt är det klart att målvakt Holmgren blir otroligt viktig. Hon har gjort en kostsam groda, det får inte bli speciellt många till. Skall Hammarby kunna klara kontraktet måste man ha en riktigt stabil målvakt.

* Det var motiveringarna till mitt damallsvenska tips för 2017. Förutom tabellen tänkte jag även tippa toppen av skytteligan. Här är facit…

1) Anja Mittag
2) Marija Banusic
3) Lotta Schelin
4) Tabitha Chawinga
5) Pauline Hammarlund
6) Kristine Minde
7) Mimmi Larsson
8) Ella Masar McLeod
9) Jenny Hjohlman
10) Rebecka Blomqvist

Närmast utanför topp tio hamnar: Mia Jalkerud, Lieke Martens, Sanne Troelsgaard, Linda Sällström, Hanna Pettersson och Rita Chikwelu.

Göteborg, Vittsjö, Barsley, Boquete och Röddik

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har tyvärr inte kunnat vara på plats på så många damallsvenska matcher som jag hoppats hittills i år. Jag har huvudsakligen fått förlita mig till damallsvenskan.tv. Men i förra omgången var jag och såg Göteborg–Vittsjö. Det är därifrån bilderna i bildspelet ovan kommer.

Det var en jämn match, där slutresultatet 2–2 kändes logiskt och rättvisande. Tyvärr blev det en omgång där båda de matcherna jag koncentrerade mig på innehöll tveksamma domarinsatser.

Så var det på Valhalla, och så var det i matchen Umeå–Kristianstad. I Göteborg var det Vittsjö och framför allt Nkemjika Ezurike som drabbades. Som jag ser det skulle hon haft en solklar straff i slutet av den första halvleken. I stället fick hon gult kort för protest.

I Umeå var min uppfattning att hemmalaget skulle ha haft två straffar. Men domare som blåser för skitsaker ute på planen har tyvärr ofta tio gånger högre tröskel i straffområdet. Det är inte rimligt.

Tyvärr är min bild att orsaken ligger i att domarstandarden är för dålig. Domarna behärskar inte situationen, är osäkra – och struntar i att blåsa för solklara straffar för att de inte vill avgöra matcher. Men genom att undvika att blåsa straffar avgör de ju ändå matcherna. Tråkigt.

Vi får hoppas på bättre domarinsatser i helgen. Då är det för övrigt returmöte mellan Vittsjö och Göteborg. Där får vi även hoppas att Elin Rubensson är i spelbart skick. Det var ju trots allt lite oroväckande att hon tvingades vila förra helgen, en månad innan avspark i OS.

I övrigt i helgen är det två riktiga sexpoängsmatcher. Så länge det är så tätt i bottenstriden som det är nu kommer det att spelas sådana matcher i varenda omgång. Den här omgången är det Kristianstad–Djurgården i morgon och Kif Örebro–Mallbacken på söndag.

I morgondagens match har gästerna chansen att skapa distans till nedflyttningsstrecket och slippa vara akut indraget i nedflyttningsstriden under OS-uppehållet.

På söndag är det returmatchen mellan Kif Örebro och Mallbacken som är den där två nedflyttningshotade lag drabbar samman. Nya bloggen Hattrick hade för övrigt räknat på hur det gått i alla inbördes möten mellan laget på undre tabellhalvan.

Där har just Mallbacken varit sämst. De har så här långt tre kryss och två förluster mot bottenkollegorna. De siffrorna behöver nog värmländskorna förbättra i höst om de skall vara kvar i damallsvenskan även 2017. Kif Örebro är bäst i jämförelsen. De har nio poäng via två segrar och tre kryss mot övriga bottenlag. Viktigt.

Själv tänkte jag strunta i bottenstriden i helgen och istället ta en sväng till Linköping på söndag. Där spelar tabelltvåan LFC mot trean Piteå. Där spelar även en tredjedel av den svenska OS-truppen.

Under OS-uppehållet får Linköping för övrigt besök av färska spanska Copa dela Reina-mästarinnorna Atletico Madrid. Kanske att publiken då bjuds på ett sådant här konstnummer från Sonia Bermudez:

Atletico skall även till Eskilstuna för vänskapsmatch. United spelar sin match i aktuell omgång på måndag, hemma mot Umeå. I Eskilstuna verkar det finnas en debatt kring lagets utländska spelare.

En debatt som fått lagkaptenen Vaila Barsley att på Facebook ta bladet från munnen. Inlägget har rubriken:

”Jag är trött på att klassas som import”.

Läs det gärna, det är läsvärt.

När det gäller Eskilstuna kom i veckan nyheten om att stan kommer att få ett elitlag inom herrfotbollen, kanske till och med ett herrallsvenskt lag till nästa år. Hade jag suttit med i Uniteds ledning hade jag tyckt att det var rätt dåliga nyheter.

Förutom att kampen om kommunens sponsorer kommer att bli tuffare är ju nämligen risken uppenbar att damfotbollen kommer att hamna i skymundan. Och då riskerar man att tappa delar av sin stora publik, vilket vore vansinnigt tråkigt.

Men för Eskilstuna Uniteds skull får vi väl hoppas att jag är onödigt negativ, och att satsningen på herrfotboll på elitnivå ytterligare kan lyfta damfotbollen.

* Så lite noteringar om saker som hänt utanför Sveriges gränser. Först två nya klubbar för före detta Tyresöspelare. Först har Veronica Boquete i dag meddalat att PSG blir hennes nya klubbadress. En viktig värvning för ett brandskattat Parislag.

Sedan har även Line Röddik Hansen funnit en ny klubbadress. Hon var ju i Rosengård förra året. Under våren var hon med och vann Champions League med Lyon. Nu flyttar hon vidare till Spanien och Barcelona:

Kul förresten att Twitter har gjort det möjligt att bädda in tweets. Det lyfter inläggen.

* Så till helgens ligaspel runt om i världen. Som jag berättade i ett tidigare inlägg är det seriefinal i norska toppserien på söndag, när Avaldsnes tar emot LSK. Lagens första möte slutade 0–0. Blir det en vinnare den här gången kopplar den greppet om ligaguldet. Skulle det bli oavgjort har LSK övertaget i guldstriden. Avspark 14.00.

Länkar till sändningar från alla helgens matcher i toppserien hittar du här.

* I engelska WSL kan Hedvig Lindahl och Chelsea gå upp i serieledning på söndag genom seger mot målsnåla tabelltrean Birmingham. De senare har anmärkningsvärda målskillnaden 4–4 efter åtta spelade omgångar.

I och med att Manchester City med Kosovare Asllani, efter sex raka segrar, nu har noterat två raka kryss mot Liverpool har möjligheterna alltså öppnats för Chelsea. Det känns rätt klart att det är mellan de båda svensklagen som guldstriden kommer att stå.

* I USA:s NWSL är det full omgång i helgen. Serien är nu inne i ett skede där fyra omgångar skall spelas utan OS-spelare. Det öppnar för att det kan bli lite omkastningar i tabellen.

Spontant tycker jag att tabellfemman Seattle borde stå sig extra starkt den här perioden och således ha chansen att lyfta upp över slutspelsstrecket de kommande veckorna.

Den tanken bygger jag på att japanska stjärnmittfältare Rumi Utsugi ska debutera för dem i helgen. Laget har redan tidigare världsklassmittfältare som Jess Fishlock, Kim Little, Nahomi Kawasumi, Keelin Winters samt Megan Rapinoe i truppen, och bara Rapinoe är tänkt för OS. Seattle blir nog svårslaget framöver. De har för övrigt nyckelmatch borta mot trean Western New York Flash natten mot söndag svensk tid, avspark klockan 01.00.

Slutligen, här är återigen alla mina bilder från Göteborg–Vittsjö. Trevlig helg:

Lista: Damallsvenskans största talanger

Det är bara drygt ett dygn till avspark i damallsvenskan. Därmed är det hög tid att presentera de tio tonåringar som ni skall titta extra på i årets damallsvenska.

Det är alltså dags för den tredje och sista delen av Maja Johansson:s talanglistor. Tidigare har vi ju presenterat elitettans 15 största talanger samt platserna 11–20 i damallsvenskan.

Den här gången handlar det om tio i topp i damallsvenskan. Det här är tio spelare med potential att inom något eller några år slå sig in i A-landslaget:

1) Michelle De Jongh, Kif Örebro
Mittfältare, 1997
Dominerade stundtals innermittfältet i Kif Örebro under fjolåret och fick chansen på A-landslagsläger i höstas. En innermittfältare som både är grovjobbare och poängspelare. Allra bäst i en offensiv roll där hon kan hota i djupled samt servera anfallarna med smarta instick.

Nathalie Björn

Nathalie Björn

2) Nathalie Björn, Eskilstuna United
Mittback, 1997
Naturlig ledare som redan spelat ordinarie mittback i allsvenskan i två säsonger. Lämnade AIK för topplaget United inför säsongen. Spelat över 30 flicklandskamper och debuterat i U23-landslaget. Blir en nyckelspelare i vinterns U20-VM.

Ebba Wieder

Ebba Wieder

3) Ebba Wieder, FC Rosengård
Mittfältare, 1998
Fick chansen under hösten (spelade 12 matcher) och imponerade. En playmaker som är allra bäst i nummer tio-rollen. Bildade under tidig försäsong innermittfält med Sara Björk Gunnarsdottir.

Ronja Aronsson

Ronja Aronsson

4) Ronja Aronsson, Piteå IF
Ytterback, 1997
Gjorde debut i allsvenskan som anfallare när hon var 13 år. Har skolats om till ytterback och gör nu sin tredje A-lagssäsong. Modig och spelskicklig med en fin högerfot.

5) Maja Göthberg, Kopparbergs/Göteborg FC
Ytterback, 1997
Offensiv ytterback som lämnade Hovås Billdal (elitettan) för KGFC. Haft en fin utveckling under de senaste åren och spelat till sig en startplats i U20-landslaget. Kvick med boll och kan spela både som ytterback och yttermittfältare på båda kanterna.

Sarah Mellouk

Sarah Mellouk

6) Sarah Mellouk, Umeå IK
Mittfältare, 1998
Har börjat hitta formen som hon hade då hon slog igenom i Rosengård. Har en enorm potential och blir en viktig spelare i årets UIK. Mångsidig innermittfältare utan direkta svagheter.

Rebecka Blomqvist

Rebecka Blomqvist

7) Rebecka Blomqvist, Kopparbergs/Göteborg FC
Forward, 1997
Hårt arbetande anfallare som är lika bra defensivt som offensivt. Spelade 17 matcher för KGFC under fjolåret och har under försäsongen bildat anfallspar med Sara Lindén när Pauline Hammarlund har varit i väg med landslaget. Har visat fin målform 2016 i både klubb- och landslag.

Nathalie Persson

Nathalie Persson

8) Nathalie Persson, Kopparbergs/Göteborg FC
Yttermittfältare, 1997
Haft en jättefin utveckling de senaste åren – men fick inte tillräckligt med speltid i Rosengård. Får nu en större roll i KGFC. Snabb, teknisk och bra i djupled.

Johanna Rytting Kaneryd

Johanna Rytting Kaneryd

9) Johanna Rytting Kaneryd, Djurgårdens IF
Mittfältare, 1997
Supertalang som skrev A-lagskontrakt med Tyresö som 15-åring. Har stannat av lite i utvecklingen – men kan mycket väl få sitt stora genombrott i DIF. Kvick och teknisk innermittfältare med bra blick.

10) Ellen Löfqvist, Piteå IF
Mittfältare, 1997
Lämnade nyblivna elitettanlaget Sundsvall för Piteå och allsvenskan. Fysiskt stark defensiv mittfältare som är bra på huvudet. En slitvarg som alltid ger 100 procent. Var en av nyckelspelarna i det F19-lag som vann EM-guld förra sommaren.

96-orna är Sveriges bästa årgång någonsin

I morgon spelar Sveriges F96-landslag EM-final för andra gången. Redan innan finalen saknar det tjejerna har gjort motstycke inom svensk fotbollshistoria.

Inget annat svenskt ungdomslandslag har varit i två mästerskapsfinaler. På så sätt är alltså 96:orna, numera med mycket god hjälp av 97:orna, vår bästa årgång någonsin.

Nu hör det väl i och för sig till saken att det inte har spelats så många EM inom dam- och flickfotbollen. F19-EM har bara spelats sedan 1998 och F17-EM sedan 2008, på tjejsidan är det således inte så många årgångar som har haft chansen att nå två finaler. Och för vår starka årgång med spelare födda 1977 fanns det inte något EM alls.

Noterbart är att konkurrensen numera är hårdare inom flickfotbollen än den är på seniornivå bland damerna. Det beror på att spelarna i många länder inte har någon framtid inom damfotbollen, utan de tvingas trappa ner sin satsning när de gått ut gymnasiet. De spelar således tills de är 19–20 år, men slutar sedan.

Det svenska lag som är i Israel och laddar för möte med Spanien i morgon 18.40 svensk tid är förstås högintressant. Lagets bärande spelare har skapat en vinnarkultur som vårt damlandslag borde lära sig av. En vinnarkultur som talangerna förhoppningsvis kan ta med sig in i seniorfotbollen.

Nu är det ju inte så att det bara går att plocka in alla F19-spelare i A-landslagstruppen. I det här inlägget som jag skrev innan vårt 93-landslags EM-final 2012 konstaterade jag att det oftast bara kommer fram ett par A-landslagsspelare ur varje årskull. Och från Europamästarinnorna 1999 fick vi inte fram någon spelare som nådde upp i fler än en handfull A-landskamper.

Stina Blackstenius

Stina Blackstenius

Men en spelare som Stina Blackstenius är förstås hyperintressant. Hon bör förstås vara med redan i Pia Sundhage:s nästa A-landslagstrupp.

En intressant sak kring morgondagens match är att Lilie Persson skall sitta med som expertkommentator i Eurosports direktsändning. Det blir intressant att höra hur Persson ser på inslussningen av talangerna i A-landslaget.

Det blir för övrigt en utmaning för Persson att axla Lisa Ek:s mantel. Ek är ju stundtals härligt underhållande som expert. Jag tror att jag citerar henne korrekt i den här beskrivningen av före detta klubbkompisen Rebecka Blomqvist:

”Hon är en tant i en ung kvinnas kropp”

Vad säger man?

Det var en parentes. Tillbaka till EM-finallaget. Det innehåller många intressanta spelare. Piteåduon Ronja Aronsson och Lotta Ökvist är båda moderna kantspelare med stor löpförmåga, Örebros spelskickliga innermittfältare Michelle de Jongh har en fantastiskt hög högstanivå, Linköpings Tove Almqvist är en smart spelare och Hammarbys nyförvärv Anna Oscarsson har jag gillat skarpt i Jitex för hennes energi och inställning.

Anna Oscarsson

Anna Oscarsson

En svensk svaghet som var påtaglig i semifinalen var luftspelet. Alldeles för många spelare gjorde alibihopp när tyskorna slog in inlägg i det svenska straffområdet. Ingen gick på bollen, utan alla hoppades att någon annan skulle nicka. Nu brukar ju spanska lag sällan spela inläggsspel, så förhoppningsvis kommer inte nickförmågan att vara det som avgör i morgon.

En trolig matchbild är att Spanien håller i bollen medan Sverige kontrar på urstarka Blackstenius. Spanien får nog räknas som knappa favoriter, även om Sverige slog spanjorskorna i EM-semifinalen för två år sedan. Då krävdes straffläggning, och målvakten Emma Holmgren blev matchvinnare genom att först rädda en straff och sedan själv sätta den avgörande.

Både Sverige och Spanien vann ju för övrigt sina semifinaler i år efter straffar. Så här firade spanjorskorna i sitt omklädningsrum efteråt:

Slutligen en liten genomgång av svenska EM-finaler i fotboll. Jag tror inte att jag har missat någon nedan. Eller har jag?

2015: F19-EM, F19/96: Spanien ?–?
2015: U21-EM, U21herr/92, Portugal, 0–0, seger efter straffläggning
2013: U17-EM, F17/96: Polen, förlust med 1–0
2012: U19-EM, F19/93: Spanien, seger med 1–0
2009: U19-EM, F19/90: England, förlust med 2–0
2001: Dam: Tyskland, förlust med 1–0
1999: U19-EM, F19/80, EM-guld efter gruppspel
1995: Dam: Tyskland, förlust med 3–2
1987: Dam: Norge, förlust med 2–1
1984: Dam: England, dubbelmöte, 1–0 och 0–1, seger efter straffläggning

Grattis AIK och Eskilstuna

I dag har vi fått två nya damallsvenska lag. Eller snarare ett nytt och ett nygammalt. Hursomhelst är det på sin plats med att skicka ut varsitt grattis i riktning AIK och Eskilstuna United.

Medan AIK:s uppflyttning kändes ganska väntad är Eskilstuna årets skräll. Det skall bli intressant att se hur de båda lagen nu förbereder sig inför uppflyttningen. För även om elitettan säkert har varit en bättre serie än de tidigare norr- och söderettan så lär det krävas att man byter ut minst halva laget under vintern.

Från damallsvenskan är det läge att lyfta fram Linköping, och deras starka höst. Östgötskorna ståtar med sex raka segrar, och måste räknas lite som årets näst största positiva överraskning i vår högsta serie. Den största, Kif Örebro, besegrade man i dag med hela 5–1. Jag har bara studerat matchfaktan, och alltså varken sett eller hört något annat från matchen. Dock verkar en utvisning på Örebros Lucie Martinkova ha varit rätt avgörande. Hon fick sitt andra gula kort i minut 59, vid ställningen 0–0.

Sedan rasade målen in under den sista halvtimmen. Stina Blackstenius och Pernille Harder gjorde två vardera. Talangfulla Blackstenius har därmed gjort sex spelmål i serien – en notering som bara en svensk spelare slår, Lina Hurtig. Och då bör det noteras att Blackstenius bara har spelat fem hela matcher. Lovande.

Tyresö valde att vila halva startelvan från mötet med PSG när Göteborg kom på besök. Det visade sig räcka gott. Även om GFC spräckte målnollan så inkasserade krislaget sin femte raka förlust. 4–1 blev det sedan blivande skytteligavinnaren Christen Press gjort ytterligare två mål. Hon leder numera på 23 mål. Vi som följer serien mer noga vet ju att hon gjort ytterligare ett.

Press båda mål från i dag går att se på det här klippet:

Tyresö och Linköping möts ju för övrigt i den sista omgången nästa vecka. Prestigemässigt är det en ganska intressant match. Inte minst sedan man hörde Tony Gustavsson i onsdags kalla damallsvenskan för en tvålagsserie. Linköping är ju faktiskt bara fem poäng bakom Gustavssons lag. Vinner LFC på söndag minskas alltså det avståndet till två…

Utanför Sverige noteras att Frankfurt besegrade Bayern München med klara 4–1 i toppmötet i Frauen-Bundesliga. Celia Sasic blev tvåmålsskytt. 1–0-målet var hennes 100:e i Frauen-Bundesliga. Att nå upp till 100 mål redan vid 25 års ålder är förstås imponerande. Speciellt då hon gjort de första 97 för mittenlaget Bad Neuenahr. Sasics båda mål, och övriga höjdpunkter från matchen ses på det här klippet.

I Frankrike spelade Josefine Öqvist hela matchen när Montpellier vann med 2–0 hemma mot Guingamp. Svenskan blev dock mållös.

Mållös blev däremot inte Maria Karlsson när Verona vann borta mot Mozzanica i den italienska ligan. Den svenska mittbacken gjorde Veronas 1–0-mål vid 2–0-segern. Det andra målet gjorde för övrigt storstjärnan Melania Gabbiadini.

Slutligen vann F16/97-landslaget sin första U17-EM-kvalmatch med 2–0 mot Nordirland i kväll. Rebecka Blomqvist från Rössö/Uddevalla gjorde båda målen. I gruppen vann Frankrike tidigare i dag med 3–0 mot Polen.