Damallsvenskan, Frauen-Bundesliga och damfotbollsdebatt

Vi är mitt inne i en damallsvensk omgång. I går spelade Djurgården och Piteå oavgjort och i dag har Linköping och Rosengård vunnit sina matcher. Linköping med hela 8–0 hemma mot Kvarnsveden och Rosengård med 2–0 borta mot Örebro.

På Behrn Arena spelade en hel hög OS-medaljörer. En intressant är Kif Örebros Hanne Gråhns. Hon har alltså aldrig spelat en landskamp, och hon ingick inte bland de 18 OS-spelarna. Ändå kom hon hem från Rio med ett OS-silver. Det får man väl ändå kalla för bra utdelning…

Hanne Gråhns

Hanne Gråhns

Omgångens spelare så här långt har varit Stina Blackstenius som gjorde tre av Linköpings åtta mål i dag. Hon är nu bara ett mål bakom lagkompisen Pernille Harder i skytteligan. Dock kan noteras att Blackstenius har gjort två fler spelmål än Harder.

Noterbart också är att LFC-duon skuggas av en Rosengårdstrio (Marta, Ella Masar McLeod och Lieke Martens) i skytteligatoppen. Det är på alla sätt bara två lag striden handlar om i årets serie.

* Samma upplägg lär det även bli i tyska Frauen-Bundesliga. Den serien inleds i morgon lördag med matcherna Duisburg–Essen (14.00) och Bayern München–Freiburg (16.00). Den senare direktsänds på DFB-tv med start 16.00.

En gedigen genomgång av alla ligans lag finns att läsa på bloggen Spelare 12. Personligen nöjer jag mig med att konstatera att allt talar för att Wolfsburg och Bayern München gör upp om guldet. Mitt tips är att Wolfsburg vinner den här gången.
Jag bygger den spådomen på att de har kvar större delen av förra säsongens lag. Den säsongen växte Nilla Fischer:s lag in i, och på slutet var man det starkaste laget. Dessutom har man lagt till två starka kort i Anja Mittag och Sara Björk Gunnarsdottir. Bayern däremot hade en fallande trend. Bayern behöver nog göra en lika stark höst som i fjol om de skall kunna försvara sitt guld.

Sara Björk Gunnarsdottir

Sara Björk Gunnarsdottir

Bakom de två stora känns det jämnt, jag tycker att det finns hela nio tänkbara mittenlag. Det tolfte laget är nykomlingen Borussia Mönchengladbach. De känns som det klart svagaste laget, och som en ofrånkomlig jumbo.

Inför ligan har det tyska förbundet gjort en intressant rundtur och besökt alla klubbar. Det har bland annat resulterat i tv-reportage från alla klubbarna. Väldigt välgjorda och sevärda klipp, som går att hitta på den här länken. Något för Svenska fotbollförbundet att fundera på inför nästa års damallsvenska.

På DFB-tv finns förresten även ett kort klipp med höjdpunkter från förra säsongen. Slutligen tror jag även att skytteligasegern står mellan Wolfsburg och Bayern, i första hand mellan Mittag och Vivianne Miedema.

* I England har Manchester City kopplat ett jättegrepp om ligaguldet. På söndag kan Kosovare Asllani:s lag ta ett stort steg även mot segern i WSL cup. Det är nämligen semifinaler i helgen. Citys hemmamatch mot Arsenal på söndag känns som den moraliska finalen. I den andra semifinalen möts uppstickarna London Bees och Birmingham.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

* Så till USA. Där börjar NWSL bli intressant igen, i och med att landslagsspelarna är tillbaka. Washington leder serien klart. De är också slutspelsklara. Det är även bra läge för trion Portland, Chicago och Western New York.
Men med fyra omgångar kvar att spela kan fortfarande Seattle och Sky Blue ta sig upp bland topp fyra. Fast de båda måste nog gå rent från nu för att få spela slutspel.

* Slutligen till den uteblivna debatten om svensk damfotboll efter OS-silvret. Den enda diskussionen som förts har handlat om Pia Sundhage:s framtid som förbundskapten. Jag har hela tiden upplevt det som att Sundhage önskat få fortsätta på posten.

Jag är däremot långt ifrån säker på att det är det bästa för svensk damfotboll – eller för Sundhage. Hon lär inte få en bättre chans att sluta än hon har nu. Hon kan lämna jobbet som folkets hjälte, trots att hon inte lyckats bygga det lag hon tänkt sig.

När det gäller tankar kring hur man kan utveckla svensk damfotboll har jag och Torbjörn Nilsson presenterat sådana på Torbjörns Facebooksida. Länk finns här nedan. Tyvärr har det inte blivit någon debatt kring det inlägget heller. Läs gärna och kom med synpunkter.

Läsning om en historisk finalplats

Man är fortfarande lite tagen efter gårdagens svenska bragd i Rio. Nu på förmiddagen har jag surfat runt lite och läst vad som skrivits om segern. Så här kommer en liten tidningskrönika.

Själv avbröt jag återigen min semester och skrev den här krönikan i BT. En kollega fick tag på Pia Sundhage som pratade om att spränga gränser.

I Göteborgs-Posten skrev Eric Hilmersson om svensk damfotbolls allra största stund. Han avslutade krönikan med följande ord om Sundhage:

”Hon har vunnit två raka OS-guld med USA. Nu har hon gett Sverige chansen att ta sitt första.
Aldrig mer kommer hon behöva försvara sitt ledarskap.
Aldrig mer.”

Där är vi inte överens. Klart att Sundhage ska behöva försvara sitt ledarskap, om hon leder laget åt fel håll. Men just nu finns det inte mycket att klaga på. Sundhage har anpassat taktiken efter spelarmaterialet på ett bra sätt. I semifinalen gillade jag att hon spelade Emilia Appelqvist från start istället för Sofia Jakobsson.

I Sydsvenskan kallar Kent Jönsson finalplatsen för svensk damfotbolls största framgång någonsin. Jag är beredd att hålla med. När vi var i VM-final 2003 slog vi i och för sig också Brasilien på vägen fram. Men nu har vi slagit oslagbara USA och Brasilien på bortaplan – det är vassare.

Även Johan EskDagens Nyheter är inne på linjen om att finalplatsen är svensk damfotbolls största framgång genom tiderna. Han hyllar även Lisa Dahlkvist:

”Lisa Dahlkvist, det finns bara en sak att säga till dig:
Du är så otroligt, underbart cool.”

Och berättar om tystnaden på Maracana:

”När Lisa Dahlkvist vandrat iväg och hämtat bollen, promenerat till straffpunkten, kysst bollen och skickat den i mål och Sverige till lagets första OS-final…
…då blev det tyst. Jag visste inte att så många kunde låta så lite.”

I Svenska Dagbladet skriver Anders Lindblad om en historisk förvandling. Han utnämner Hedvig Lindahl till den genomgående bästa svenska spelaren i OS-turneringen.

”Lindahl var minutiöst förberedd på vilka straffskyttar Brasilien skulle skicka fram. Påläst och taggad. Och hon ‘gick rätt’ på alla fem straffarna. Knappast någon tillfällighet.”

I Aftonbladet skriver Jennifer Wegerup om en revansch för Sundhage. De har även ett tv-inslag där Robert Laul är rätt lycklig… Han tar upp frågan om framgången skall klassas som svensk fotbolls största framgång alla kategorier.

I Expressen tar Tomas Pettersson upp det faktum att den svenska taktiken sågas runtom i världen. Men som han skriver:

”Jag kan förstå att ni tycker att det är galet orättvist. Att Sverige spelar tråkigaste fotbollen i hela OS.
Men vet ni vad: Det skiter vi i.”

Slutligen ett Facebookinlägg. Jag hjälper Torbjörn Nilsson med hans Facebooksida. Under OS har han funderat lite kring svensk damfotboll. Här är hans tankar:

Tankar om Marta och om USA

I förra inlägget skrev jag om den fantastiska uppvisning Marta bjöd på i går kväll. Med ett dygns varsel har inte min beundran minskat. Jag kan helt enkelt inte minnas när jag senast såg någon spelare dominera så fullständigt mot ett lag av högsta världsklass.

Höjdpunkter från matchen finns på det här klippet:

Jag har funderat över vad som gör att Marta presterade så bra i går medan hon haft svårt att nå sådana höjder i damallsvenskan de senaste åren. Det enda svar jag kan komma på är att hon har fått lägga så mycket energi i försvarsarbetet i sina svenska lag att hon inte orkat framåt. Däremot slipper hon lägga speciellt mycket kraft på att jobba hem i landslaget.

Nu är jag ju en person som tycker om lag där alla spelare deltar aktivt både i anfalls- och försvarsspel. Fast jag inser att om man kan få ut så mycket av Marta i offensiven som i går, då är det slöseri att hon skall hjälpa till nere i eget straffområde.
Som bekant hjälpte jag Torbjörn Nilsson att skriva bok om spelförståelse tidigare i år. Numera delar Torbjörn med sig av sina tankar på bokens Facebooksida. I förra veckan var han inne just på frågan om hur mycket energi forwards skall behöva lägga i defensiven. Det inlägget läser du här.

Apropå Marta och Brasilien skrev jag ju nyligen om att de knappast är medaljkandidater i nästa års VM. Fast om stjärnan fortsätter vara så bra som i går kanske jag får revidera min uppfattning…
Men sanningen är att Brasiliens försvarsspel fortsatt var virrigt och oorganiserat. Vid USA:s första mål var en back närmast pinsamt långsam upp från sin stolpe efter hörna, med följden att hon upphävde en solklar offside på Carli Lloyd.

Jämför jag Brasiliens försvarsinsats mot USA med den jag såg mot Frankrike för ett tag sedan lyckades brasilianskorna bättre i går. Hur mycket det berodde på dem själva är dock oklart. Som jag ser det gjorde USA det ganska lätt för den brasilianska backlinjen.
Med det sagt vill jag dock poängtera att som synes på klippet ovan skapade USA trots allt tillräckligt många högkaratiga chanser för att vinna matchen. Deras effektivitet var dock inte på Martanivå.

Tillbaka till jämförelsen mellan hur Frankrike och USA tog sig an Brasilien. Medan fransyskorna avslöjade Brasiliens backlinje på ett skoningslöst sätt genom smarta, avledande löpningar i sid- och djupled spelade USA väldigt rakt och förutsägbart. Det var lite som om deras forwards sprang på räls, jag såg nästan inga avledande löpningar alls.

I varje fall inte inledningsvis. Det var först när Christen Press kom in på slutet som USA:s anfallsspel fick lite avledande löpningar. Däremot var Sydney Leroux alldeles för mycket spårvagn. Leroux är ingen dålig forward, men några smarta löpningar bjöd hon inte på. Inga alls.

Cheney och Sakaguchi

Lauren Holiday (Cheney) steget före Mizuho Sakaguchi

När jag såg USA i andra halvleken mot Kina i onsdags slog det mig vilken brist på offensiv kreativitet laget led av. Jag funderade över varför man inte får ut så mycket från Lauren Holiday. Hon dominerar stundtals i NWSL, där motståndet ofta är bättre än i landskamperna. Men i landslaget lyfter sällan Holiday.

Min tanke efter Kinamatchen var om inte USA skulle vinna på att ge Holiday en fri roll bakom en ensam forward. I går fick istället Abby Wambach lite oväntat ta hand om den uppgiften. Holiday spelade istället innermittfältare ihop med Carli Lloyd. Så långt tillbaka i planen är Holiday inte alls lika bra som hon är om hon får utmana motståndarnas backlinje.

Jag förstår att USA:s lagledning planerar för att snart ha tillbaka Alex Morgan, vilket gör att man kan luta sig mot vassa duon Wambach/Morgan. Men om inte Wambach/Morgan når samma nivå som 2012 igen måste USA ha en offensiv plan B. Och den har man inte hittat ännu.

I nuläget tycker jag att man har obalans i laget. Man har ett överoffensivt mittfält som spelar framför en ganska passiv fyrbackslinje som gärna faller. Det leder till att skickliga motståndare kan hitta ytor mellan USA:s mittfält och backlinje.
Det var från den ytan som Marta tog fart vid 2–2-målet och även därifrån hon sköt 3–2 – ett mål som nog Hope Solo borde ha tagit.

Klart är att USA:s lagledning har mycket att fundera över. Tyvärr är ju även Sveriges i samma situation. Vilket som blir det intressant att följa utvecklingen framöver hos båda lagen.
För USA:s del innebär resultaten hittills i Brasilienturneringen att man löper stor risk att missa finalen. Tar Kina poäng mot Brasilien natten mot torsdag blir det bronsmatch för amerikanskorna. Visst kan det vara bra för det offensiva självförtroendet att få spela dubbellandskamper mot svaga Argentina. Men speciellt utvecklande för laget är det inte.

Brasilien står på sex poäng och är redan klart för final. De slog Argentina med 4–0 natten mot torsdag. Höjdpunkter därifrån ser du här:

Kina står på fyra poäng efter 1–1 mot USA i onsdags. Målen därifrån ser du på det här klippet:

Sedan följde Kina upp genom att vräka in mål i den andra halvleken mot Argentina. Det var 0–0 i paus, men slutade 6–0 sedan Zhang Rui gjort de tre sista. Det handlade om ett äkta hattrick på fyra minuter. Vasst. Se Ruis hattrick och övriga kinesiska mål här:

Förstå spelets idé

Förstå spelets idé

Förstå spelets idé

Det här inlägget är en annons för ett eget projekt. Jag har ju rätt ofta under året nämnt mitt bokprojekt. Det handlar om att jag har hjälpt Torbjörn Nilsson att göra en lärobok i offensiv speluppfattning, Förstå spelets idé.

Vi har jobbat med boken i drygt ett halvår, och nu finns den till försäljning. I första hand går den att köpa på nätet, bland annat här. Men vi hoppas att den snart även skall finnas i diverse bokhandlar runtom i landet.

Vill man läsa vad som skrivits om boken finns det diverse länkar på bokens officiella Facebooksida.

Personligen tror jag att alla spelare och tränare har nytta av att läsa boken. Fast jag är ju rätt mycket part i målet…

Gustavsson och Asiatiska mästerskapen

Tony Gustavsson

Tony Gustavsson och Amy Rodriguez

sin blogg uppger Anders Nilsson att Tony Gustavsson kommer att ta över USA:s landslag efter Champions Leaguefinalen.

Jag har ingen aning om hur mycket sanning det ligger i uppgifterna. Däremot har jag ju sett hur först Alex Morgan har hyllat Gustavsson, och sedan har jag noterat hur Christen Press i sitt färska blogginlägg ”Tony, Trust and Titles” lyfter både Gustavsson och Törbjorn Nilsson. Ja, i sitt försök att få Torbjörn Nilsson:s namn helt rätt har Press kastat om ö och o. Lite charmigt faktiskt. Eller hur?

Tillbaka till Gustavsson. Han hjälpte ju Pia Sundhage i USA under OS, och har haft flera amerikanskor i Tyresö, och verkar alltså stå väldigt högt i kurs hos dem. Så det är långt ifrån omöjligt att Anders Nilsson är rätt ute på sin blogg.

Apropå Gustavsson och Christen Press har de i morgon damallsvensk tv-match (Tv4sport 18.45) i Göteborg. Dessutom är det cupkvartsfinal mellan Sirius och Linköping. Och på torsdag avgörs den tredje cupkvarten när AIK tar emot Kristianstad.
I cupen är Linköping och Kristianstad gigantiska favoriter till att göra Kif Örebro sällskap i semifinal. Matchen på Valhalla är däremot väldigt intressant. Där får Tyresö ett bra test inför Champions Leaguefinalen. Framför allt blir det spännande att se hur Tyresö kan tackla Göteborgs snabba kontringsspel.

Om Tony Gustavsson är på väg mot USA kanske han ska hålla sig uppe natten mot torsdag. För då spelas det två matcher i amerikanska NWSL. Bland annat är det nästan en ny seriefinal när fullpoängaren Seattle Reign tar emot FC Kansas City. Jag skriver nästan seriefinal eftersom Kansas City ligger trea, men laget är bara tre mål bakom tvåan Western New York Flash.

Tillbaka till Europa. På fredag är det ju toppmöte i Frauen-Bundesliga när trean Wolfsburg tar emot tvåan Turbine Potsdam. Där får även Wolfsburg ett bra test inför mötet med Tyresö i Lissabon. Det tyska mästarlaget har dock en lång skadelista för tillfället. Deras twitterkonto uppgav den så här: Josie, Kessi, Lina, Viola, Jay, Maren, Jojo och (kanske) Poppi.
Jag tyder det som Josephine Henning, Nadine Kessler, Lina Magull, Viola Odebrecht, Zsanett Jakabfi, Maren Tetzlaff, Jovana Damnjanovic (??) och frågetecken för Alexandra Popp. Ett hyfsat starkt gäng…

Slutligen byter vi världsdel igen. För i morgon börjar de Asiatiska mästerskapen. Som jag har varit inne på tidigare är det ett lite luggslitet mästerskap, dels då världsmästarinnorna från Japan inte har fått loss alla sin utlandsproffs. Dels för att Nordkorea är avstängt till följd av dopningsdomarna vid VM i Tyskland 2011.

Nordkorea framför blixtarna

Nordkorea framför blixtarna

Asiatiska mästerskapen är ju också kval till VM. Asien har fem platser, vilket innebär att en ”blåbärsnation” kommer att följa med fyra starka till Kanada. De fyra starka är ju Japan, Australien, Kina och Sydkorea, som alla bör klara sina VM-biljetter på ett rätt behagligt sätt.

Den femte platsen står mellan värdnationen Vietnam, Thailand, Jordanien och Myanmar. Jag har skrivit dem i den ordning jag tippar dem. Vietnam och Thailand är ganska jämna, men jag tror att vietnameserna kan klara kvalet till följd av hemmaplan.

En vink om huruvida jag är rätt eller fel ute om Vietnam kommer redan i öppningsmatchen, i morgon 12.15 svensk tid. Då ställs laget nämligen mot Jordanien. På många sätt är däremot den gruppens, och morgondagens, andra match, Japan–Australien mer intressant. Den börjar 15.15 svensk tid, och här är en länk som skall funka. Och här är en länk till i reserv.

Den andra gruppen drar igång på torsdag med Sydkorea–Myamnar (12.15) och Kina–Thailand (15.15). Alla spelartruppen går att läsa på den här länken. Och här är spelschemat.

Rehn efter Nilsson

Stefan Rehn

Stefan Rehn

Det blev som väntat, Stefan Rehn tar över i Göteborg FC efter Torbjörn Nilsson.

Damfotbollsbloggen har redan ställt frågan om vad det är för lag som Rehn egentligen får ta över. Det vimlar verkligen av frågetecken kring Göteborg FC. Och risken är uppenbar att Rehn kommer att få börja om och bygga helt nytt.

För GFC:s trupp är ju rekordtunn. Och risken finns ju att omkring hälften av de få spelarna försvinner i vinter. De rykten som florerar finns i länken ovan.

Ett annat rykte som spridit här i Västsverige, senast via fredagens upplaga av Göteborgsposten, är att GFC:s starke man Peter Bronsman har minskat sitt engagemang i klubben eftersom hans tid går åt till att sprida sin cider över världen.

Skulle det stämma vore det förödande för klubben. För känslan är att GFC i mångt och mycket står och faller med Bronsman.

Helt verkar han inte ge upp i alla fall. För i GP-artikeln om Rehn säger Bronsman:

”Stefan har sista ordet och vi får se vilka han vill behålla och förstärka med. Samtidigt har mycket hänt inom damfotbollen och vi ska nu sluta skriva kontrakt med spelare över ett år och i stället skriva längre kontrakt.”

Jag har hört att GFC uppvaktade Jitextalangen Julia Wahlberg i somras. Men nu säger Rehn att han inte skall ta med sig några spelare från Mölndalsklubben:

”Det vill jag helst undvika av respekt. Det kommer antagligen att komma in lite nytt i GFC men inte från Jitex.”

Tankar kring Nilssons avhopp

Ungefär en timme har gått sedan nyheten om att Torbjörn Nilsson lämnar Göteborg FC slog ner som en bomb.

För på något sätt kändes det som egentligen borde ha varit rätt självklart ändå som en bomb. Att en tränare som misslyckats med att utveckla en välmeriterad spelartrupp avgår är ju egentligen ganska naturligt.

För tänk hur det hade låtit om pålitliga topplag i herrarnas allsvenska, som AIK, Malmö, Elfsborg, Helsingborg eller IFK Göteborg hade gjort en liknande höst som GFC.
En höst där laget förlorat fyra raka matcher. Och där man dessutom gått mållöst i fem raka.

Faktum är att GFC:s svaga höst nästan gått spårlöst förbi här i Västsverige. Laget har radat upp fiaskoartade resultat utan att någon verkligen satt fingret på hur dåliga resultaten varit, eller krävt Nilssons huvud på ett fat.

Orsaken till det är förstås att det är obefintligt engagemang kring klubben från supportrar, samt att mediabevakningen är sporadisk när laget inte är inblandat i någon guldstrid.

Personligen vaknade jag inte till på GFC:s extremt usla form förrän i går, då Tv4sports kommentator Daniel Kristiansson utnämnde Göteborgslaget till Sveriges sämsta för tillfället. Antar förresten att han egentligen menade damallsvenskans sämsta lag…

Efter Kristianssons sågning granskade jag GFC:s höst lite närmare. Och det är ingen vacker läsning.

Minns att laget efter 13 omgångar bara var fyra poäng bakom toppduon Malmö och Tyresö. Inför hemmamötet med Malmö den 18 augusti kunde man faktiskt med rätta räkna GFC som en utmanare om SM-guldet.

De två första höstomgångarna hade i och för sig inneburit 1–0-segrar mot Piteå och Mallbacken. Segrar som varit långt ifrån imponerande, och som mest väckt frågor om hur bra Göteborg egentligen var utan dåvarande skytteligatvåan Jodie Taylor. I samband med den där Malmömatchen kom svaret.

LdB FC vann med 5–0 på Valhalla, och sedan dess har GFC bara tagit fyra poäng på sex omgångar. I de senaste sju omgångarna har man bara gjort mål i en match – och det var i 4–1-segern hemma mot Örebro.

Lägger man på de båda 1–0-segrarna i början av augusti har GFC gjort sex mål på sina nio matcher efter EM-uppehållet. Bara Sunnanå har gjort färre under aktuell period.

Med tanke på vilken tunn trupp laget har, och att man dessutom har långtidsskador på nyckelspelare som Anita Asante och Johanna Almgren förstår jag att Torbjörn Nilsson känner att han kommit till vägs ände. Och frågan är vilket material efterträdaren får till sitt förfogande. Känslan nu är att det finns en risk att GFC kommer att få bygga nästan helt nytt i vinter.