Damallsvenskan, Frauen-Bundesliga och damfotbollsdebatt

Vi är mitt inne i en damallsvensk omgång. I går spelade Djurgården och Piteå oavgjort och i dag har Linköping och Rosengård vunnit sina matcher. Linköping med hela 8–0 hemma mot Kvarnsveden och Rosengård med 2–0 borta mot Örebro.

På Behrn Arena spelade en hel hög OS-medaljörer. En intressant är Kif Örebros Hanne Gråhns. Hon har alltså aldrig spelat en landskamp, och hon ingick inte bland de 18 OS-spelarna. Ändå kom hon hem från Rio med ett OS-silver. Det får man väl ändå kalla för bra utdelning…

Hanne Gråhns

Hanne Gråhns

Omgångens spelare så här långt har varit Stina Blackstenius som gjorde tre av Linköpings åtta mål i dag. Hon är nu bara ett mål bakom lagkompisen Pernille Harder i skytteligan. Dock kan noteras att Blackstenius har gjort två fler spelmål än Harder.

Noterbart också är att LFC-duon skuggas av en Rosengårdstrio (Marta, Ella Masar McLeod och Lieke Martens) i skytteligatoppen. Det är på alla sätt bara två lag striden handlar om i årets serie.

* Samma upplägg lär det även bli i tyska Frauen-Bundesliga. Den serien inleds i morgon lördag med matcherna Duisburg–Essen (14.00) och Bayern München–Freiburg (16.00). Den senare direktsänds på DFB-tv med start 16.00.

En gedigen genomgång av alla ligans lag finns att läsa på bloggen Spelare 12. Personligen nöjer jag mig med att konstatera att allt talar för att Wolfsburg och Bayern München gör upp om guldet. Mitt tips är att Wolfsburg vinner den här gången.
Jag bygger den spådomen på att de har kvar större delen av förra säsongens lag. Den säsongen växte Nilla Fischer:s lag in i, och på slutet var man det starkaste laget. Dessutom har man lagt till två starka kort i Anja Mittag och Sara Björk Gunnarsdottir. Bayern däremot hade en fallande trend. Bayern behöver nog göra en lika stark höst som i fjol om de skall kunna försvara sitt guld.

Sara Björk Gunnarsdottir

Sara Björk Gunnarsdottir

Bakom de två stora känns det jämnt, jag tycker att det finns hela nio tänkbara mittenlag. Det tolfte laget är nykomlingen Borussia Mönchengladbach. De känns som det klart svagaste laget, och som en ofrånkomlig jumbo.

Inför ligan har det tyska förbundet gjort en intressant rundtur och besökt alla klubbar. Det har bland annat resulterat i tv-reportage från alla klubbarna. Väldigt välgjorda och sevärda klipp, som går att hitta på den här länken. Något för Svenska fotbollförbundet att fundera på inför nästa års damallsvenska.

På DFB-tv finns förresten även ett kort klipp med höjdpunkter från förra säsongen. Slutligen tror jag även att skytteligasegern står mellan Wolfsburg och Bayern, i första hand mellan Mittag och Vivianne Miedema.

* I England har Manchester City kopplat ett jättegrepp om ligaguldet. På söndag kan Kosovare Asllani:s lag ta ett stort steg även mot segern i WSL cup. Det är nämligen semifinaler i helgen. Citys hemmamatch mot Arsenal på söndag känns som den moraliska finalen. I den andra semifinalen möts uppstickarna London Bees och Birmingham.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

* Så till USA. Där börjar NWSL bli intressant igen, i och med att landslagsspelarna är tillbaka. Washington leder serien klart. De är också slutspelsklara. Det är även bra läge för trion Portland, Chicago och Western New York.
Men med fyra omgångar kvar att spela kan fortfarande Seattle och Sky Blue ta sig upp bland topp fyra. Fast de båda måste nog gå rent från nu för att få spela slutspel.

* Slutligen till den uteblivna debatten om svensk damfotboll efter OS-silvret. Den enda diskussionen som förts har handlat om Pia Sundhage:s framtid som förbundskapten. Jag har hela tiden upplevt det som att Sundhage önskat få fortsätta på posten.

Jag är däremot långt ifrån säker på att det är det bästa för svensk damfotboll – eller för Sundhage. Hon lär inte få en bättre chans att sluta än hon har nu. Hon kan lämna jobbet som folkets hjälte, trots att hon inte lyckats bygga det lag hon tänkt sig.

När det gäller tankar kring hur man kan utveckla svensk damfotboll har jag och Torbjörn Nilsson presenterat sådana på Torbjörns Facebooksida. Länk finns här nedan. Tyvärr har det inte blivit någon debatt kring det inlägget heller. Läs gärna och kom med synpunkter.

Läsning om en historisk finalplats

Man är fortfarande lite tagen efter gårdagens svenska bragd i Rio. Nu på förmiddagen har jag surfat runt lite och läst vad som skrivits om segern. Så här kommer en liten tidningskrönika.

Själv avbröt jag återigen min semester och skrev den här krönikan i BT. En kollega fick tag på Pia Sundhage som pratade om att spränga gränser.

I Göteborgs-Posten skrev Eric Hilmersson om svensk damfotbolls allra största stund. Han avslutade krönikan med följande ord om Sundhage:

”Hon har vunnit två raka OS-guld med USA. Nu har hon gett Sverige chansen att ta sitt första.
Aldrig mer kommer hon behöva försvara sitt ledarskap.
Aldrig mer.”

Där är vi inte överens. Klart att Sundhage ska behöva försvara sitt ledarskap, om hon leder laget åt fel håll. Men just nu finns det inte mycket att klaga på. Sundhage har anpassat taktiken efter spelarmaterialet på ett bra sätt. I semifinalen gillade jag att hon spelade Emilia Appelqvist från start istället för Sofia Jakobsson.

I Sydsvenskan kallar Kent Jönsson finalplatsen för svensk damfotbolls största framgång någonsin. Jag är beredd att hålla med. När vi var i VM-final 2003 slog vi i och för sig också Brasilien på vägen fram. Men nu har vi slagit oslagbara USA och Brasilien på bortaplan – det är vassare.

Även Johan EskDagens Nyheter är inne på linjen om att finalplatsen är svensk damfotbolls största framgång genom tiderna. Han hyllar även Lisa Dahlkvist:

”Lisa Dahlkvist, det finns bara en sak att säga till dig:
Du är så otroligt, underbart cool.”

Och berättar om tystnaden på Maracana:

”När Lisa Dahlkvist vandrat iväg och hämtat bollen, promenerat till straffpunkten, kysst bollen och skickat den i mål och Sverige till lagets första OS-final…
…då blev det tyst. Jag visste inte att så många kunde låta så lite.”

I Svenska Dagbladet skriver Anders Lindblad om en historisk förvandling. Han utnämner Hedvig Lindahl till den genomgående bästa svenska spelaren i OS-turneringen.

”Lindahl var minutiöst förberedd på vilka straffskyttar Brasilien skulle skicka fram. Påläst och taggad. Och hon ‘gick rätt’ på alla fem straffarna. Knappast någon tillfällighet.”

I Aftonbladet skriver Jennifer Wegerup om en revansch för Sundhage. De har även ett tv-inslag där Robert Laul är rätt lycklig… Han tar upp frågan om framgången skall klassas som svensk fotbolls största framgång alla kategorier.

I Expressen tar Tomas Pettersson upp det faktum att den svenska taktiken sågas runtom i världen. Men som han skriver:

”Jag kan förstå att ni tycker att det är galet orättvist. Att Sverige spelar tråkigaste fotbollen i hela OS.
Men vet ni vad: Det skiter vi i.”

Slutligen ett Facebookinlägg. Jag hjälper Torbjörn Nilsson med hans Facebooksida. Under OS har han funderat lite kring svensk damfotboll. Här är hans tankar:

Tankar om Marta och om USA

I förra inlägget skrev jag om den fantastiska uppvisning Marta bjöd på i går kväll. Med ett dygns varsel har inte min beundran minskat. Jag kan helt enkelt inte minnas när jag senast såg någon spelare dominera så fullständigt mot ett lag av högsta världsklass.

Höjdpunkter från matchen finns på det här klippet:

Jag har funderat över vad som gör att Marta presterade så bra i går medan hon haft svårt att nå sådana höjder i damallsvenskan de senaste åren. Det enda svar jag kan komma på är att hon har fått lägga så mycket energi i försvarsarbetet i sina svenska lag att hon inte orkat framåt. Däremot slipper hon lägga speciellt mycket kraft på att jobba hem i landslaget.

Nu är jag ju en person som tycker om lag där alla spelare deltar aktivt både i anfalls- och försvarsspel. Fast jag inser att om man kan få ut så mycket av Marta i offensiven som i går, då är det slöseri att hon skall hjälpa till nere i eget straffområde.
Som bekant hjälpte jag Torbjörn Nilsson att skriva bok om spelförståelse tidigare i år. Numera delar Torbjörn med sig av sina tankar på bokens Facebooksida. I förra veckan var han inne just på frågan om hur mycket energi forwards skall behöva lägga i defensiven. Det inlägget läser du här.

Apropå Marta och Brasilien skrev jag ju nyligen om att de knappast är medaljkandidater i nästa års VM. Fast om stjärnan fortsätter vara så bra som i går kanske jag får revidera min uppfattning…
Men sanningen är att Brasiliens försvarsspel fortsatt var virrigt och oorganiserat. Vid USA:s första mål var en back närmast pinsamt långsam upp från sin stolpe efter hörna, med följden att hon upphävde en solklar offside på Carli Lloyd.

Jämför jag Brasiliens försvarsinsats mot USA med den jag såg mot Frankrike för ett tag sedan lyckades brasilianskorna bättre i går. Hur mycket det berodde på dem själva är dock oklart. Som jag ser det gjorde USA det ganska lätt för den brasilianska backlinjen.
Med det sagt vill jag dock poängtera att som synes på klippet ovan skapade USA trots allt tillräckligt många högkaratiga chanser för att vinna matchen. Deras effektivitet var dock inte på Martanivå.

Tillbaka till jämförelsen mellan hur Frankrike och USA tog sig an Brasilien. Medan fransyskorna avslöjade Brasiliens backlinje på ett skoningslöst sätt genom smarta, avledande löpningar i sid- och djupled spelade USA väldigt rakt och förutsägbart. Det var lite som om deras forwards sprang på räls, jag såg nästan inga avledande löpningar alls.

I varje fall inte inledningsvis. Det var först när Christen Press kom in på slutet som USA:s anfallsspel fick lite avledande löpningar. Däremot var Sydney Leroux alldeles för mycket spårvagn. Leroux är ingen dålig forward, men några smarta löpningar bjöd hon inte på. Inga alls.

Cheney och Sakaguchi

Lauren Holiday (Cheney) steget före Mizuho Sakaguchi

När jag såg USA i andra halvleken mot Kina i onsdags slog det mig vilken brist på offensiv kreativitet laget led av. Jag funderade över varför man inte får ut så mycket från Lauren Holiday. Hon dominerar stundtals i NWSL, där motståndet ofta är bättre än i landskamperna. Men i landslaget lyfter sällan Holiday.

Min tanke efter Kinamatchen var om inte USA skulle vinna på att ge Holiday en fri roll bakom en ensam forward. I går fick istället Abby Wambach lite oväntat ta hand om den uppgiften. Holiday spelade istället innermittfältare ihop med Carli Lloyd. Så långt tillbaka i planen är Holiday inte alls lika bra som hon är om hon får utmana motståndarnas backlinje.

Jag förstår att USA:s lagledning planerar för att snart ha tillbaka Alex Morgan, vilket gör att man kan luta sig mot vassa duon Wambach/Morgan. Men om inte Wambach/Morgan når samma nivå som 2012 igen måste USA ha en offensiv plan B. Och den har man inte hittat ännu.

I nuläget tycker jag att man har obalans i laget. Man har ett överoffensivt mittfält som spelar framför en ganska passiv fyrbackslinje som gärna faller. Det leder till att skickliga motståndare kan hitta ytor mellan USA:s mittfält och backlinje.
Det var från den ytan som Marta tog fart vid 2–2-målet och även därifrån hon sköt 3–2 – ett mål som nog Hope Solo borde ha tagit.

Klart är att USA:s lagledning har mycket att fundera över. Tyvärr är ju även Sveriges i samma situation. Vilket som blir det intressant att följa utvecklingen framöver hos båda lagen.
För USA:s del innebär resultaten hittills i Brasilienturneringen att man löper stor risk att missa finalen. Tar Kina poäng mot Brasilien natten mot torsdag blir det bronsmatch för amerikanskorna. Visst kan det vara bra för det offensiva självförtroendet att få spela dubbellandskamper mot svaga Argentina. Men speciellt utvecklande för laget är det inte.

Brasilien står på sex poäng och är redan klart för final. De slog Argentina med 4–0 natten mot torsdag. Höjdpunkter därifrån ser du här:

Kina står på fyra poäng efter 1–1 mot USA i onsdags. Målen därifrån ser du på det här klippet:

Sedan följde Kina upp genom att vräka in mål i den andra halvleken mot Argentina. Det var 0–0 i paus, men slutade 6–0 sedan Zhang Rui gjort de tre sista. Det handlade om ett äkta hattrick på fyra minuter. Vasst. Se Ruis hattrick och övriga kinesiska mål här:

Förstå spelets idé

Förstå spelets idé

Förstå spelets idé

Det här inlägget är en annons för ett eget projekt. Jag har ju rätt ofta under året nämnt mitt bokprojekt. Det handlar om att jag har hjälpt Torbjörn Nilsson att göra en lärobok i offensiv speluppfattning, Förstå spelets idé.

Vi har jobbat med boken i drygt ett halvår, och nu finns den till försäljning. I första hand går den att köpa på nätet, bland annat här. Men vi hoppas att den snart även skall finnas i diverse bokhandlar runtom i landet.

Vill man läsa vad som skrivits om boken finns det diverse länkar på bokens officiella Facebooksida.

Personligen tror jag att alla spelare och tränare har nytta av att läsa boken. Fast jag är ju rätt mycket part i målet…

Gustavsson och Asiatiska mästerskapen

Tony Gustavsson

Tony Gustavsson och Amy Rodriguez

sin blogg uppger Anders Nilsson att Tony Gustavsson kommer att ta över USA:s landslag efter Champions Leaguefinalen.

Jag har ingen aning om hur mycket sanning det ligger i uppgifterna. Däremot har jag ju sett hur först Alex Morgan har hyllat Gustavsson, och sedan har jag noterat hur Christen Press i sitt färska blogginlägg ”Tony, Trust and Titles” lyfter både Gustavsson och Törbjorn Nilsson. Ja, i sitt försök att få Torbjörn Nilsson:s namn helt rätt har Press kastat om ö och o. Lite charmigt faktiskt. Eller hur?

Tillbaka till Gustavsson. Han hjälpte ju Pia Sundhage i USA under OS, och har haft flera amerikanskor i Tyresö, och verkar alltså stå väldigt högt i kurs hos dem. Så det är långt ifrån omöjligt att Anders Nilsson är rätt ute på sin blogg.

Apropå Gustavsson och Christen Press har de i morgon damallsvensk tv-match (Tv4sport 18.45) i Göteborg. Dessutom är det cupkvartsfinal mellan Sirius och Linköping. Och på torsdag avgörs den tredje cupkvarten när AIK tar emot Kristianstad.
I cupen är Linköping och Kristianstad gigantiska favoriter till att göra Kif Örebro sällskap i semifinal. Matchen på Valhalla är däremot väldigt intressant. Där får Tyresö ett bra test inför Champions Leaguefinalen. Framför allt blir det spännande att se hur Tyresö kan tackla Göteborgs snabba kontringsspel.

Om Tony Gustavsson är på väg mot USA kanske han ska hålla sig uppe natten mot torsdag. För då spelas det två matcher i amerikanska NWSL. Bland annat är det nästan en ny seriefinal när fullpoängaren Seattle Reign tar emot FC Kansas City. Jag skriver nästan seriefinal eftersom Kansas City ligger trea, men laget är bara tre mål bakom tvåan Western New York Flash.

Tillbaka till Europa. På fredag är det ju toppmöte i Frauen-Bundesliga när trean Wolfsburg tar emot tvåan Turbine Potsdam. Där får även Wolfsburg ett bra test inför mötet med Tyresö i Lissabon. Det tyska mästarlaget har dock en lång skadelista för tillfället. Deras twitterkonto uppgav den så här: Josie, Kessi, Lina, Viola, Jay, Maren, Jojo och (kanske) Poppi.
Jag tyder det som Josephine Henning, Nadine Kessler, Lina Magull, Viola Odebrecht, Zsanett Jakabfi, Maren Tetzlaff, Jovana Damnjanovic (??) och frågetecken för Alexandra Popp. Ett hyfsat starkt gäng…

Slutligen byter vi världsdel igen. För i morgon börjar de Asiatiska mästerskapen. Som jag har varit inne på tidigare är det ett lite luggslitet mästerskap, dels då världsmästarinnorna från Japan inte har fått loss alla sin utlandsproffs. Dels för att Nordkorea är avstängt till följd av dopningsdomarna vid VM i Tyskland 2011.

Nordkorea framför blixtarna

Nordkorea framför blixtarna

Asiatiska mästerskapen är ju också kval till VM. Asien har fem platser, vilket innebär att en ”blåbärsnation” kommer att följa med fyra starka till Kanada. De fyra starka är ju Japan, Australien, Kina och Sydkorea, som alla bör klara sina VM-biljetter på ett rätt behagligt sätt.

Den femte platsen står mellan värdnationen Vietnam, Thailand, Jordanien och Myanmar. Jag har skrivit dem i den ordning jag tippar dem. Vietnam och Thailand är ganska jämna, men jag tror att vietnameserna kan klara kvalet till följd av hemmaplan.

En vink om huruvida jag är rätt eller fel ute om Vietnam kommer redan i öppningsmatchen, i morgon 12.15 svensk tid. Då ställs laget nämligen mot Jordanien. På många sätt är däremot den gruppens, och morgondagens, andra match, Japan–Australien mer intressant. Den börjar 15.15 svensk tid, och här är en länk som skall funka. Och här är en länk till i reserv.

Den andra gruppen drar igång på torsdag med Sydkorea–Myamnar (12.15) och Kina–Thailand (15.15). Alla spelartruppen går att läsa på den här länken. Och här är spelschemat.

Rehn efter Nilsson

Stefan Rehn

Stefan Rehn

Det blev som väntat, Stefan Rehn tar över i Göteborg FC efter Torbjörn Nilsson.

Damfotbollsbloggen har redan ställt frågan om vad det är för lag som Rehn egentligen får ta över. Det vimlar verkligen av frågetecken kring Göteborg FC. Och risken är uppenbar att Rehn kommer att få börja om och bygga helt nytt.

För GFC:s trupp är ju rekordtunn. Och risken finns ju att omkring hälften av de få spelarna försvinner i vinter. De rykten som florerar finns i länken ovan.

Ett annat rykte som spridit här i Västsverige, senast via fredagens upplaga av Göteborgsposten, är att GFC:s starke man Peter Bronsman har minskat sitt engagemang i klubben eftersom hans tid går åt till att sprida sin cider över världen.

Skulle det stämma vore det förödande för klubben. För känslan är att GFC i mångt och mycket står och faller med Bronsman.

Helt verkar han inte ge upp i alla fall. För i GP-artikeln om Rehn säger Bronsman:

”Stefan har sista ordet och vi får se vilka han vill behålla och förstärka med. Samtidigt har mycket hänt inom damfotbollen och vi ska nu sluta skriva kontrakt med spelare över ett år och i stället skriva längre kontrakt.”

Jag har hört att GFC uppvaktade Jitextalangen Julia Wahlberg i somras. Men nu säger Rehn att han inte skall ta med sig några spelare från Mölndalsklubben:

”Det vill jag helst undvika av respekt. Det kommer antagligen att komma in lite nytt i GFC men inte från Jitex.”

Tankar kring Nilssons avhopp

Ungefär en timme har gått sedan nyheten om att Torbjörn Nilsson lämnar Göteborg FC slog ner som en bomb.

För på något sätt kändes det som egentligen borde ha varit rätt självklart ändå som en bomb. Att en tränare som misslyckats med att utveckla en välmeriterad spelartrupp avgår är ju egentligen ganska naturligt.

För tänk hur det hade låtit om pålitliga topplag i herrarnas allsvenska, som AIK, Malmö, Elfsborg, Helsingborg eller IFK Göteborg hade gjort en liknande höst som GFC.
En höst där laget förlorat fyra raka matcher. Och där man dessutom gått mållöst i fem raka.

Faktum är att GFC:s svaga höst nästan gått spårlöst förbi här i Västsverige. Laget har radat upp fiaskoartade resultat utan att någon verkligen satt fingret på hur dåliga resultaten varit, eller krävt Nilssons huvud på ett fat.

Orsaken till det är förstås att det är obefintligt engagemang kring klubben från supportrar, samt att mediabevakningen är sporadisk när laget inte är inblandat i någon guldstrid.

Personligen vaknade jag inte till på GFC:s extremt usla form förrän i går, då Tv4sports kommentator Daniel Kristiansson utnämnde Göteborgslaget till Sveriges sämsta för tillfället. Antar förresten att han egentligen menade damallsvenskans sämsta lag…

Efter Kristianssons sågning granskade jag GFC:s höst lite närmare. Och det är ingen vacker läsning.

Minns att laget efter 13 omgångar bara var fyra poäng bakom toppduon Malmö och Tyresö. Inför hemmamötet med Malmö den 18 augusti kunde man faktiskt med rätta räkna GFC som en utmanare om SM-guldet.

De två första höstomgångarna hade i och för sig inneburit 1–0-segrar mot Piteå och Mallbacken. Segrar som varit långt ifrån imponerande, och som mest väckt frågor om hur bra Göteborg egentligen var utan dåvarande skytteligatvåan Jodie Taylor. I samband med den där Malmömatchen kom svaret.

LdB FC vann med 5–0 på Valhalla, och sedan dess har GFC bara tagit fyra poäng på sex omgångar. I de senaste sju omgångarna har man bara gjort mål i en match – och det var i 4–1-segern hemma mot Örebro.

Lägger man på de båda 1–0-segrarna i början av augusti har GFC gjort sex mål på sina nio matcher efter EM-uppehållet. Bara Sunnanå har gjort färre under aktuell period.

Med tanke på vilken tunn trupp laget har, och att man dessutom har långtidsskador på nyckelspelare som Anita Asante och Johanna Almgren förstår jag att Torbjörn Nilsson känner att han kommit till vägs ände. Och frågan är vilket material efterträdaren får till sitt förfogande. Känslan nu är att det finns en risk att GFC kommer att få bygga nästan helt nytt i vinter.

Torbjörn Nilsson lämnar Göteborg FC

Torbjörn Nilsson

Torbjörn Nilsson

Alldeles nyss kom Göteborgs-Posten med nyheten att Torbjörn Nilsson slutar i Göteborg FC efter den här säsongen.

Han bryter därmed det kontrakt som även löper över nästa säsong.

I länkad artikel säger han att:

”Vi har utvecklats mycket sedan jag kom hit men i år tog vi ett steg tillbaka.”

Det är svårt att säga emot. GFC:s lagbygge har havererat i höst, och det är nog klokt att man låter någon ny försöka starta ett nybygge.

Spontant tycker jag trots den senaste tidens misslyckande att Nilsson ändå är värd genomgående applåder för sin insats i Göteborg – och i svensk damfotboll. Även om Bosse Falk och Martin Pringle låg före i tiden skulle jag nog säga att Nilsson var den förste riktigt etablerade ”herrtränaren” som tog klivet över till damfotbollen. Ett kliv som definitivt ledde till ökad status för damallsvenskan.

Och Nilsson har ju som bekant sedan fått ett par meriterade efterföljare, bland annat i form av Stefan Rehn och Tony Gustavsson.

Guld till Malmö, botten i Göteborg

Damallsvenskan 2013 är avgjord. I varje fall i praktiken.

För utöver Sunnanås nedflyttning är inget av det här är 100-procentigt klart. Men allt talar för att Malmö tar guld, och får med sig Tyresö ut i nästa års Champions League. Linköping blir trea, och Göteborg lägger beslag på den fjärde och sista medaljen. De båda nykomlingarna Mallbacken och Sunnanå åker ur, och får börja om i elitettan.

Även om helgens resultat innebär att Malmö kan boka festlokal och även leta artister som kan sköta underhållningen, så väntar jag med att skicka någon grattishälsning. För det finns ju fortfarande en teoretisk chans att skånskorna skall slarva bort det här. Fast känslan är att Tyresö kan tappa poäng i Linköping i sista omgången, vilket i så fall innebär att Malmö redan har tagit tillräckligt många poäng för att vinna serien.

Ramona Bachmann

Ramona Bachmann

Det var Marta:s och Tyresös vår. Det har utan tvekan varit Ramona Bachmann:s och Malmös höst.

Bachmann och Malmö var heta även förra hösten. Då stod laget på 13 raka segrar inför de två sista omgångarna. Och man ledde med fem poängs marginal – när man drabbades av guldfrossa. Bachmann gjorde bort sig mot Umeå, och Anja Mittag missade straff hemma mot Tyresö.

Nu står Malmö på nio raka segrar, och man leder med sex poängs marginal. I dag missade Mittag straff, och i nästa omgång väntar Umeå…

Fast nej, någon sådan extrem frossa att Malmö missar SM-guldet även i år lär vi inte få uppleva.

Det finns förstås många faktorer bakom Malmös guld. Bachmann är nämnd. Viktigare ändå är målvaktssidan. Det jag har sett vinner Thora Helgadottir på knockout mot Tyresös båda målvakter. Carola Söberg gav bort båda seriefinalerna, och Ashlyn Harris har inte alls motsvarat högt ställda förväntningar.

Thora Helgadottir

Thora Helgadottir

Sedan har Malmö fler matchvinnare. Jag har flera gånger under året ifrågasatt Manon Melis. Jag tycker fortfarande inte att holländskan har gjort någon bra säsong. Fast nu när det drar ihop sig har hon klivit fram – vilket förstås är värt stor respekt.
Hon gjorde segermålet senast mot Kristianstad. Och hon satte viktiga 1–0 i dag mot Örebro. Dessutom spelade Melis läckert fram till Bachmann vid det vackra 3–0-målet.

Höjdpunkter från 4–2-segern ser du för övrigt här:

Innan jag lämnar guldstriden vill jag återigen påminna om att varken Marta eller Bachmann fanns med när förbundskaptener, Champions Leaguetränare och journalister röstade fram Europas tio bästa spelare.

Det är ofattbart för mig. Jag ser duon som vår högsta series två klart bästa spelare.

Från toppen till botten. Där blev det i dag i praktiken klart att Mallbacken ur. För efter 1–1 hemma mot Sunnanå kan bara ett mirakel rädda värmländskorna. Ett mirakel som innefattar att Skelleftelaget besegrar Jitex, samt att Mallbacken själva slår Malmö. Det känns förstås inte så sannolikt.

Utöver det egna poängtappet så var det Annica Sjölund som sparkade ut Mallbacken ur damallsvenskan. Åländskan frälste Jitex hemma mot Kristianstad.
Samtidigt höll comebackande Minna Meriluoto nollan. Jag har bara sett den officiella statistiken. Men går man på den var det en konstig match. För det var 7–2 i avslut mot mål till Jitex. Men 0–3 i ramträffar. Den sista hade Mia Carlsson på övertid. Det här var helt enkelt Jitex dag.

Renée Slegers

Renée Slegers

Ett sent segermål från Renee Slegers fixade Linköpings 2–1-seger mot Vittsjö. Det innebär att östgötskorna som sämst blir trea i serien.

Höstens stora besvikelse är utan tvekan Göteborg FC. Laget har inte gjort mål på fem omgångar, och det är lätt att sätta en krisstämpel på Torbjörn Nilsson:s lag. GFC är enda lag i serien som är helt utan poäng i de fyra senaste omgångarna. Att avsaknaden av Jodie Taylor skulle bli kostsam förstod jag direkt när jag såg GFC efter EM-uppehållet. Men att det skulle vara så här illa gick inte att förstå.

I dag föll GFC borta mot Umeå med 3–0. Lina Hurtig gjorde det andra målet. Därmed blev hon första svenska spelare att nå tvåsiffrigt i skytteligan i år. Kanske blir Hurtig inte bara den första, utan även den enda svenska tiomålsskytten i årets damallsvenska. Det svaret får vi vänta i två veckor på.

Trots Göteborgs genomusla form tror jag att laget blir fyra. Jag tror att det räcker med tre poäng till för att ta medalj, och laget avslutar ju hemma mot Sunnanå. Den matchen kan väl inte ens GFC misslyckas med att vinna?

Blir Bachmann en guldspelare i år?

Jag satte frågetecken för Göteborg redan när jag såg laget slå Piteå med 1–0 för två veckor sedan. Det frågetecknet fanns kvar efter förra helgens 1–0-seger borta mot Mallbacken.

Efter dagens 5–0-förlust i toppmötet med Malmö är frågetecknet större ändå. För det finns anledning att ställa många frågor kring Göteborgs lag och spel.

Redan i tv4sports intervju inför avspark svarade Torbjörn Nilsson så på Daniel Kristiansson:s frågor att man fick känslan av att Nilsson inte trodde på att hans lag skulle ha en chans att kunna skaka den före detta tabelltvåan Malmö.

Och visst, under 1,5 år har Göteborg jobbat fram ett spel som bygger på att man har en illerkvick toppforward att kontra på. De snabba forwardsen, först Christen Press och sedan Jodie Taylor, har dessutom tryckt tillbaka motståndarna och skapat ytor för ett kreativt mittfältsspel.

I dag kom Malmö till spel utan avstängda Amanda Ilestedt, och hade således i princip långsammast möjliga backlinje. Trots det lyckades knappt GFC hota någon gång i djupled. Dessutom blev det trångt på mittfältet, och då blir det tydligt att Yael Averbuch är lite seg i vissa aktioner. Dessutom var Anita Asante mittback, och saknades i matchen mot Malmös tre centrala mittfältare.

Följden blev att Göteborg hade väldigt svårt att få till något anfallsspel i den första halvleken. 45 minuter i princip utan bollinnehav, innebar en halvleks konstant försvarande, vilket var alldeles för mycket för ett lag som är vant vid att anfalla stora delar av matcherna.

Ramona Bachmann med Marlene Sjöberg i ryggen

Ramona Bachmann med Marlene Sjöberg i ryggen

Att det dessutom såg ut att saknas ledarskap i backlinjen gjorde inte saken bättre. Malmö hade lekstuga, och gjorde fyra mål. Bäst var Ramona Bachmann, som verkar ha prickat in en extrem toppform i höst.
Schweiziskan var inblandad i nästan alla Malmös vassa attacker. Hon borde ha fått kröna sin kanoninsats med att göra något mål, men fick nöja sig med tre assist (fast bara ett av dem räknas i den usla, officiella assistligan) och ett andraassist.

Göteborg går mot en tung höst, där de måste försöka lägga om sitt anfallsspel – något som man inte gör i en handvändning. I och med dagens förlust är GFC borta från chansen att sluta topp två. Känslan är att de kommer att få kämpa för att försvara sin medaljplats, i varje fall om man går på dagens uddlösa insats.

För Malmö ser det mer positivt ut. Medan huvudkonkurrenten Tyresö har storstjärnan Marta på skadelistan, och håller på att bygga nytt, så verkar Jonas Eidevall ha fått pusselbitarna att falla på plats. Jag tycker ju att Tyresö har större potential i sitt lag. Men det hindrar inte att Malmö till slut kan stå där med Kronprinsessan Victorias pokal. De har ju Bachmann i toppform. Hon vill säkert revanschera sig från fjolårets debacle i guldstriden. Dessutom var Anja Mittag pigg i kväll. Vinst hemma mot Linköping nästa tisdag, och läget känns plötsligt väldigt bra.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

* Just Linköping vann med 3–1 hemma mot Piteå i dag. Det var Nilla Fischer:s avskedsmatch. Hon gick av planen mållös. Däremot gjorde backlinjens båda andra landslagsspelare, Jessica Samuelsson och Charlotte Rohlin, varsitt mål.

Det tredje Linköpingsmålet gjorde Stina Blackstenius. Kul förresten att 17-åringen gör mål när hon får chansen i startelvan. Linköping är ett av fyra lag som gör upp om det lilla silvret. Göteborg, Umeå och årets stora skrällgäng Örebro är de andra tre.

Sofie Andersson

Sofie Andersson

* Sofie Andersson gjorde ett otroligt viktigt mål för Vittsjö i kväll. Skånskorna hade chansen att helt lämna nedflyttningsstriden. Men Mallbacken tog ledningen genom amerikanska nyförvärvet Jessica Shufelt, och såg ut att på allvar kunna dra ner Vittsjö i bottenträsket. Men tolv minuter från slutet kämpade Andersson in den viktiga kvitteringen.

I underläge med 1–0 bytte Vittsjö in de båda mittbackarna Ifeoma Dieke och Mandy van den Berg. För lagets defensiv är det förstås en bra nyhet att duon börjar närma sig startelvan igen. Lägg till Annica Svensson och Kendall Fletcher och inse att Vittsjö framöver kan matcha en av damallsvenskans allra bästa backlinjer. Det borde vara en garanti för att laget framöver kommer att utöka avståndet ner mot nedflyttningsstrecket.

För Mallbacken innebär poängen att man nu bara är åtta mål bakom Piteå. Värmländskorna har verkligen varit överraskande stabila. I de två kommande omgångarna väntar bortamöten med Jitex och Kristianstad, matcher som kan avgöra mycket i streckstriden.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson

* Slutligen en liten koll utanför Sveriges gränser. Den börjar i England, där det var svenskmöte i går. Sofia Jakobsson gav Chelsea ledningen mot Liverpool, där Louise Fors spelade de första 79 minuterna och Tyresöförvärvet Whitney Engen spelade hela matchen.

Trots att Chelsea ledde med både 0–2 och 2–3 tog hemmalaget Liverpool till slut alla tre poängen. Tyska Nicole Rolser gjorde segermålet till 4–3 i 85:e minuten.
Fors blev mållös i går. I toppmötet med Lincoln (som också vanns med 4–3) satte hon däremot en straff. Det målet kan man se på den här länken.

Även om segern innebär att Liverpool ligger kvar i tabelltopp så känns vägen öppen för ett formstarkt Arsenal. De vann i dag med 3–1 mot Birmingham. Det var 2–0 redan efter 19 minuter och 3–0 i halvtid.

I USA avgörs toppstriden just nu. Den sista omgången av NWSL är uppsplittrad, så Kansas City och Sky Blue kan spela på de resultat som Western New York Flash och Portland Thorns gjorde i natt. Båda vann, så inför avspark i de två sista grundseriematcherna Kansas–Chicago (22.10 svensk tid) och Washington–Sky Blue (23.00) är läget mellan de fyra slutspelslagen så här:

WNY Flash    +16    38
Kansas City   +13   38
Portland          +7    38
Sky Blue         +5    35

Det räcker alltså med en poäng för Kansas för att vinna grundserien. Efter tio minuter i deras match står det 0–0.

Knän, Holland, Asllani och Frankfurt

Mandy van den Berg är knäskadad och missar EM. Det är förstås ett tungt bakslag för Holland – och kanske också för Vittsjö.

Van den Berg ersätts av Merel van Dongen i EM-truppen. Hur svår skadan är finns inga uppgifter på ännu, men det finns nog anledning till oro även i Vittsjöleden.

Kopplat till van den Bergs skada är det läge att göra en kort koll på den nationella fotbollen så här en vecka innan EM-premiären.

Tyvärr finns det ytterligare en knäskada att rapportera om. Det är Kif Örebros talangfulla nyförvärv Michelle de Jongh som dragit av korsbandet redan innan hon anlänt till damallsvenskan.

Apropå korsband undrar jag om hur det gick med Johanna Frisk? Någon som sett någon uppgift kring hennes korsband?

Frisks klubb Tyresö har valt att låna ut andramålvakten Jessica Höglander till AIK. Det är förstås bra för talangen Höglander att få speltid på hög nivå. Frågan man ställer sig är dock i första hand vad Tyresö tänker sig för ersättare. Tänker man skaffa en ny uttalad andremålvakt, eller är det en ny prestigevärvning på gång?

Det här är ren spekulation, men Hope Solo har ju kopplats ihop med klubben förr. Och hennes Seattle Reign lär inte nå slutspelet i NWSL.

I övrigt på svensk mark jagar Göteborg spelare att bredda truppen med. Enligt den här artikeln kommer Torbjörn Nilsson att kolla in EM extra noga.

Jag har även obekräftade uppgifter om att GFC har försökt att värva en mittfältare från Jitex. Men att det inte blev någon övergång.

* I Frankrike fortsätter PSG att storsatsa. I dagarna gjorde klubben bland annat klart med franska EM-spelarna Marie-Laure Delie och Laura Georges från Montpellier respektive Lyon. Det innebär ökad konkurrens för Kosovare Asllani. För Delie lär ju slåss om just den platsen Kosse har haft i PSG, den som djupledsgående spjutspets. Svenskan var dock positiv till värvningarna när jag frågade henne i går. Hon sa så här om värvningarna:

”Det tycker jag är skitbra. Det visar att klubben är på väg att ta nästa steg. Vi behöver bredda truppen för att få en bred bänk för Champions League, precis som Lyon har. Jag tror inte att det är färdigvärvat ännu.”

* Frågan är ändå om inte Frankfurt gjort den bästa värvningen i veckan, då de kontrakterat Celia Okoyino da Mbabi. Känslan är att hon kan bli den målskytt som fyller den stora luckan efter Birgit Prinz. Frankfurt lär bli farligt i höstens Frauen-Bundesliga.

Frankfurt är också på väg att tappa sin landslagsmålvakt Nadine Angerer. Ny klubb meddelas närsomhelst.

I Tyskland har även mästarlaget Wolfsburgs förstamålvakt från den gångna säsongen Alisa Vetterlein valt att skriva på för nykomlingen Hoffenheim. Övergången är garanterat en reaktion på att Wolfsburg nyligen knöt upp tyska EM-målvakten Almuth Schult.

Bloggen Spelare 12 har för övrigt en bra lista över sommarens viktigaste övergångar. Den hittar du här.

* Slutligen något helt annat. Expressens EM-bilaga är verkligen jättematig – och på många sätt riktigt, riktigt bra och intressant. Betygsättningen är det man kollar på först, och jag har en del synpunkter där, som jag återkommer till senare. Fast betygsättning är något subjektivt, och där kan man inte säga att något är fel.

Ett grovt fel har jag dock hittat – nämligen slutspelsträdet. Där har man missat hur semifinalerna spelas. Troligen är det just det misstaget som gjort att många av tidningens ”experter” tippar att Frankrike och Tyskland kommer att mötas i final. Men det sannolika är ju att Tyskland, Frankrike och England kommer att hamna på samma halva – och att det är öppet för Sverige på den andra halvan.

Malmö håller serien vid liv

Malmö slog Göteborg med 3–1, och håller därmed den damallsvenska guldstriden vid liv.

Nu skall skånskorna upp till Skellefteå på söndag och hämta tre tre poäng. Sedan väntar seriefinal hemma mot Tyresö nästa onsdag. Det har alla förutsättningar att bli en riktig kanonmatch.

I dag var Malmö fantastiskt bra i 25 minuter. Då satt jag och tänkte att tränare Jonas Eidevall kanske äntligen hade fått LdB-pusslet att gå ut.
Han hade valt att bänka sin lagkapten Malin Levenstad, och körde med Amanda Ilestedt och Kathleen Radtke som mittbackar.

Radtke är lite långsam, men har härlig känsla i vänsterfoten. Det var en långboll från henne som ledde till 1–0. Göteborgs högerback Marlene Sjöberg såg ut att ha kontroll, men tog ett par steg i fel riktning. Plötsligt var Katrine Veje ett par steg före. Danskan spelade in snyggt till Sara Björk Gunnarsdottir, som avslutade distinkt.

Mitt i den första halvleken övergav Göteborg sin 4-4-2-uppställning, och började spela 4-5-1. Då fick de nästan omgående stopp på Malmös fina spel.Och plötsligt började Jodie Taylor att få lite intressanta bollar att jobba med. Hon var länge GFC:s enda offensiva vapen.

Men ibland är ensam stark. Och just Taylor, med sin extrema snabbhet, måste vara en mardrömsmotståndare för alla backar. Det var just engelskan som kvitterade till 1–1 i 58:e. Målet kom sedan Radtke missbedömt en långpassning.
Taylors avslutning höll högsta klass. Det finns inte många målvakter – om ens någon – i världen som tar det höga skottet. Taylor är nu uppe på åtta mål – vilket räcker till andra plats bakom Christen Press i skytteligan.

Efter Göteborgs kvittering kändes det plötsligt som att gästerna hade kontroll på matchen. Malmös anfallsspel hade helt kommit av sig.

Men som jag konstaterade efter Linköpingsmatchen kan man aldrig räkna bort Malmö. För när lagspelet hackar så har man ändå så många spelare som kan avgöra matcher på egen hand.

En sådan är Ramona Bachmann. Hon tog chansen när Göteborgs försvar inte hade hunnit samla sig efter ett anfall där vänsterbacken Catrine Johansson hade varit högst upp. Schweiziskan fick till och med tid att lägga bollen till rätta. Och avslutet var högklassigt.

Ramona Bachmann håller undan för Marlene Sjöberg

Ramona Bachmann håller undan för Marlene Sjöberg

Bachmanns mål avgjorde matchen. För plötsligt fick Malmö massor med energi igen, medan Göteborg vek ner sig. Och Radtke spelade 2–1 med sig själv genom att slå ytterligare en målgivande långpassning, och därmed sluta på två andraassist. Levenstad riskerar således att bli kvar på bänken ett tag till.

Radtkes andra andraassist gick till Ali Riley – som petade Elin Rubensson på vänsterbacken – som i sin tur passade snett bakåt till Anja Mittag. Förarbetet var högklassigt, och tyskans avslutning med höger yttersida höll högsta världsklass. Det var helt enkelt ett fantastiskt fint fotbollsmål.

Efteråt funderar man lite över hur det står till i Malmö. De var väldigt ojämna i matchen beroende på om de hade med- eller motgång i spelet.
En teori är att ojämnheten till viss del på att truppen är väldigt offensivt balanserad. Och att flera av de offensiva spelarna tycker att det är roligare att springa i offensiv riktning, än i defensiv.

Sara Björk Gunnarsdottir

Sara Björk Gunnarsdottir

Hade alla Malmöspelare haft samma härliga inställning som Sara Björk Gunnarsdottir hade nog aldrig tränare Eidevall behövt bekymra sig. Isländskan fick i halvtid frågan av Tv4:s Anna Brolin om sitt mål. Brolin avsåg förstås 1–0-målet, men Gunnarsdottir svarade:

”Mitt mål? Vinna matchen.”

I morgon tar Pia Sundhage ut truppen till landskampen mot Brasilien den 19 juni. I de båda lagen fanns det vardera en mittback som borde vara intressant för vår förbundskapten.

I matchen mellan Ilestedt och Stina Segerström tycker jag att den unga skånskan vann ganska klart. Hon gjorde ett bra jobb mot svåra Taylor, och hade dessutom ett bättre passningsspel än vad jag sett tidigare. Göteborgskaptenen däremot hade lite för många missar, både i positions- och passningsspel för att jag skulle vilja ha med henne i nästa landslagstrupp.

För Göteborg är guldchansen numera borta. Faktum är att jag inte ens tror att full poäng i de 13 kvarvarande omgångarna skulle räcka för att man skall kunna passera Tyresö. GFC är nämligen nio poäng och 19 mål efter mästarlaget.
Torbjörn Nilsson:s gäng får försöka hålla kontakten med Malmö, och slåss om en plats i Champions League säsongen 2014/15.

Louise Fors

Louise Fors

* Louise Fors är en spelare som jag noterat att flera av er som följer den här bloggen vill se i morgondagens landslagstrupp. Och varför inte?
Hon är en spelare med spetsegenskaper i form av sitt fina tillslag. Hennes skott och frisparkar skulle absolut kunna vara en tillgång i en EM-trupp. Så det kan kanske vara läge att testa Fors igen.

För hon verkar vara glödhet i England. Hon gjorde mål i kväll igen, när Liverpool vann derbyt mot Everton med 4–1. Resultatet innebär att Liverpool toppar den haltande tabellen på tolv poäng på fem matcher.
Svenskan gjorde det matchavgörande 2–1-målet, hennes tredje mål i ligan. Det placerar henne på en delad andraplats i skytteligan. Leder gör ju Sofia Jakobsson på fyra.

Fors låg även bakom 3–1-målet, då det enligt WSL:s twitter kom på retur efter att Evertons målvakt inte klarat av att hålla ett skott från svenskan.

Publiksiffran var hela 1 124 – väldigt glädjande, då engelska WSL oftast spelas inför väldigt mycket färre personer.

* Nämnda Jakobsson står för en av kandidaterna till maj månads mål i WSL. Se det, och övriga kandidater på det här klippet.

* Jag kom på att jag har glömt att meddela att Verona med Stephanie Öhrström och Maria Karlsson förlorade den italienska cupfinalen med 2–0 mot Tavagnacco i helgen.

Det var ett missförstånd mellan de båda svenskorna som ledde till Tavagnaccos ledningsmål. Se det och matchens övriga höjdpunkter på det här klippet. Och här är ett klipp där bland annat Karlsson uttalar sig om matchen – på italienska.

I och med cuptiteln går Udinelaget igenom säsongen obesegrat. Trots det blev man ju bara tvåa i ligan, bakom Torres.

* Slutligen har mitt vitryska favoritlag Molodechno försatt sig i en jobbig situation i kvartsfinalen i vitryska cupen. Man föll nämligen i dag, hemma mot Bobruichanka med 17–0. Det blir nog jobbigt att vända det i returen på bortaplan i nästa vecka…

I ligan har dock Molodechno startat ganska starkt – och faktiskt vunnit en match. Man ligger i och för sig sist, men på samma poäng som de två lagen på placeringarna närmast före.
Målskillnaden efter åtta omgångar skvallrar dock om att man behöver jobba lite på försvarsspelet. Den lyder nämligen på jobbiga 4–78.

Junioren överglänste flera landslagsspelare

Först en liten tillbakablick på gårdagen. Bloggkollega Anders Nilsson reagerade hårt, och konstaterade att han inte alls är emot att vi har utländska spelare i damallsvenskan.

Det är möjligt att jag var otydlig i mitt inlägg, och då ber jag om ursäkt. Och jag har mildrat en formulering för att undvika fler liknande missförstånd.

För jag tror nämligen inte att någon av de personer jag nämnde i mitt inlägg är helt emot att vi har utländska toppnamn i serien. Inte alls.
Däremot har alla på olika sätt framfört åsikten att vi nu börjar få för många utländska spelare i serien, och det är där jag har en avvikande åsikt.

Det om det. Nu till kvällens övningar.

Jag var en av de 375 betalande åskådare som såg Göteborg FC ta emot Umeå på Valhalla. Som ni säkert vet slutade matchen 1–1, vilket innebär att Göteborg redan nu i praktiken kan avskrivas från allt var guldstrid heter.

Och fortsätter de spela som de gjorde i dag så kommer de att få mycket stora problem att ens hamna på medaljplats. För GFC var verkligen en stor besvikelse i kväll.

Men vi vrider tillbaka klockan några timmar. När jag inför matchen körde de 6,5 milen västerut så var jag väldigt intresserad av att få se Lina Hurtig live för första gången. Jag har sett henne på tv flera gånger, och har blivit rejält imponerad.

Lina Hurtig

Lina Hurtig

På upptaktsträffen hörde jag tränare Joakim Blomqvist med övertygelse framföra åsikten om att Hurtig är en spelare för EM-truppen. Det visade sig att han hade med sig övriga tränarkåren på den båten.

Däremot har jag förstått att förbundskapten Pia Sundhage inte tycker att Hurtig är redo för att spela i ett senior-EM. Sundhage som för övrigt också var på plats på Valhalla i dag.

Nu är det ju så att spelare bara får vara med i ett EM. Och Hurtig är ju även högaktuell för F19-EM, där Sverige i dag lottades in i samma grupp som Norge, Finland och Tyskland. I den andra gruppen blir det brittiskt derby mellan Wales och England. Dessutom ingår Danmark och Frankrike där.

Vilket EM skall då Hurtig vara med i?

Jo, trots att Hurtig på ett vaket sätt gjorde Umeås ledningsmål, så måste jag tyvärr ändå säga att utifrån dagens match så får jag nog gå på Sundhages linje. I kväll var nämligen inte Lina Hurtig någon EM-spelare.

Nu är en match ett väldigt dåligt beslutsunderlag. Och utifrån kvällens match var det flera landslagsspelare i Göteborgs lag som definitivt inte borde vara med i sommarens stora mästerskap. Mer om det senare.

Lina Hurtig spelade höger yttermittfältare mot Göteborg. Personligen hade jag nog hellre sett henne centralt i planen.
Hon har ett bra rörelsemönster, och en fin bolltouch. Hon är välväxt, och kommer garanterat att bli riktigt bra i luftrummet framöver. Men i kväll visade hon tyvärr inte den kreativitet och passningssäkerhet som jag hade förväntat mig att få se.

När Umeås spelare radade upp sig inför avspark saknades nästan en hel backlinje. Att Emma Berglund är skadad visste man ju. Men jag noterade att även Katrin Jonsdottir och Tuija Hyyrynen saknades ur backlinjen och Emmelie Konradsson på mittfältet.
Och med tanke på hur bra Göteborg var efter paus senast mot Tyresö kändes det på förhand upplagt för en klar hemmaseger.

Johanna Nyman

Johanna Nyman

Umeå uppträdde modigt. Trots att de kom till spel med 18-åriga debutanten Johanna Nyman på högerbacken, och ett år äldre Jasmin Nejati som mittback, bredvid Alexandra Nilsson, så satte UIK riktigt hög press från start.

Pressen bet rejält i början, och Göteborg fick inte i gång något riktigt anfallsspel. Jag noterade dock att det bildades en ganska stor lucka mellan Umeås backlinje och mittfält, och tänkte att ”när UIK:s spelare börjar tröttna kommer GFC att kunna utnyttja den ytan, och kontra laget sönder och samman.”

Jag fick fel. Under hela den första halvleken lyckades knappt hemmalagets otroligt meriterade mittfält spela sig förbi gästernas en enda gång. Spelmässigt ägde Umeå halvleken rätt totalt.

Dock vägde gästerna lite lätt i offensiven – och vid fasta situationer. Det var egentligen bara kvicka Jenny Hjolman som förmådde skapa lite oro i hemmaförsvaret. Och hon kom bara i genom en gång.

Så trots att Umeå spelade bäst hade Göteborg 3–2 i målchanser i paus. Samtliga hemmalagets chanser hade kommit i samband med fasta situationer.

Marlene Sjöberg:s kvittering föll exempelvis på hörna i minut 45+1. Exakt en kvart tidigare hade gästerna tagit ledningen. Det handlade om en riktig bjudning.

I förstaläget, när Malin Reuterwall skickade i väg en lång utspark, var inte min uppmärksamhet riktad mot bollen. Det gjorde att jag inte vet vart Göteborgs backlinje tog vägen. Men plötsligt hade utsparken passerat alla Göteborgs utespelare.

Då gjorde Kristin Hammarström ett riktigt grovt misstag. Jag såg direkt när hon beslöt sig för att rusa ut, att hon inte ens skulle vara nära att hinna först på bollen. Lina Hurtig kom från högerkanten och känslan var att hon hade ett par sekunder på sig att lyfta bollen över vår landslagsmålvakt.

Det ingripande från Hammarström lär knappast ha glatt förbundskapten Sundhage på läktaren. Kanske fick Sofia Lundgren här en biljett in i EM-elvan?

Faktum är att inte heller tvillingsyster Marie Hammarström hade någon bra dag. Inte alls. Hennes insats var tyvärr också långt ifrån den nivå man vill se i EM. Man undrar faktiskt lite över vad som gick fel på Göteborgs mittfält. För även Yael Averbuch var nämligen helt under isen. Jag brukar kunna sitta och njuta av hennes fina passningsspel. I kväll fanns inget att njuta av.

Inte heller Anita Asante hade någon av sina bättre dagar – även om jag ger henne godkänt. Godkänt får också kantspelarna Johanna Almgren och Olivia Schough. Almgren tog ett steg i rätt riktning jämfört med den svaga insatsen senast mot Tyresö, och Schough försöker hela tiden göra något konstruktivt.

Efter paus klev Göteborg upp högre i planen, och inledde med tio bra minuter. Då kändes det som att laget trots allt skulle kunna vinna matchen. Men sedan dog hemmaoffensiven ut, och Umeå kunde ganska smärtfritt jobba till sig en poäng.

En stor notering görs vid att Torbjörn Nilsson gick upp på två forwards i minut 82. När han bytte ut Averbuch valde han inte att sätta in något av sina båda namnkunniga nyförvärv Jessica Landström eller Cathrine Dyngvold – utan gav Amanda Edgren förtroendet.

Vad det säger om hans syn på Landström och Dyngvold kan man bara spekulera i. Jag tycker dock att Edgren gjorde ett piggt inhopp, och förtjänade förtroendet.

Tråkigast av allt under kvällen var att hemmalagets amerikansk ytterback Camille Levin först leddes av planen, och sedan bars till omklädningsrummet på en bår. Hon såg ut att ha väldigt ont, och det såg ut som en knäskada. Min spontana känsla var tyvärr att jag kanske hade fått bevittna ytterligare ett brustet korsband.
Jag hoppas verkligen att det var en helt galen känsla. Dels för att Levin är en av GFC:s genomgående bästa spelare. Dels för att jag inte unnar någon att drabbas av korsbandsskador.

(Enligt damfotboll.com rör det sig om en sträckning, eller bristning. Hoppas det är rätt)

Som ni förstår var det inte speciellt mycket som var positivt i Göteborg FC i kväll. Hos Umeå såg jag däremot flera roliga saker.

Inte minst blev jag glad av att se debuterande högerbacken Johanna Nyman. Inför avspark noterade jag hur liten och tunn hon såg ut. Men skenet bedrog. Jag tycker att hon var en av matchens allra bästa spelare. Klart bättre än flera etablerade landslagsspelare.Visst slog hon två högriskpassningar på egen planhalva under den sista kvarten. Men annars har jag inte mycket att anmärka på. Hon skötte sin defensiv bra, och visade härligt mod i offensiven. På tränare Blomqvists inrådan tog hon en hög utgångsposition i offensiven, och tvekade inte att agera extra högerytter. Riktigt kul att se.

Även övriga spelare i backlinjen klarade sig utmärkt. Det är inte lätt att spela mot en så snabb forward som Jodie Taylor. Men UIK såg till att skytteligaledaren inte någon gång var riktigt nära att bli målskytt. På mitten gjorde Hanna Folkesson ett stort arbete i det tysta. Hon är helt klart en underskattad spelare.

Slutligen några ord om övriga resultat. Linköpings 3–0-seger hemma mot Vittsjö indikerar att det nordskånska gänget kan få en riktigt tuff säsong. De behöver nog ha tillbaka Ifeoma Dieke i sin fjolårsform illa kvickt.
Efter 5361 följde 304. Var det så att övriga 5000 åskådare vid invigningen på Arena Linköping var där för Markoolio?

När jag såg att Tyresö ledde med 2–0 i halvtid hemma mot Piteå tänkte jag att det kanske var dags för årets första storseger. Men sådana verkar inte mästarinnorna ägna sig åt i år. Tvärtom var det match hela den sista halvtimman. Men 2–1 ger också tre poäng – och Tyresö ångar på mot ett nytt guld.

Fotnot: Jag lyckades trycka publicera typ en sekund efter att klockan slog över till torsdag. Alltså blev dateringarna ovan tyvärr lite missvisande. Bara så ni vet…

Tankar om Göteborg–Tyresö 2–2

Jag har ju utlovat en analys av gårdagens toppmöte på Valhalla. Och löften är till för att hållas. Men den här gången var det ganska svåranalyserat.

Matchen hade nämligen väldigt många ansikten. Framför allt var Tyresö väldigt ojämnt.

Innan jag går in på det spelmässiga vill jag bara konstatera att Tyresö och Malmö under hela säsongen i fjol bara tappade elva poäng vardera. Delar man upp det i mindre bitar blir det två tappade poäng per fyra omgångar.

Efter fyra omgångar i år har Tyresö och Malmö just tappat två poäng vardera. De håller alltså fjolårets snitt. Det innebär i sin tur att om ett lag som Göteborg – som redan har tappat sex poäng – skall vara med och slåss om guldet så måste de omgående börja rada upp trepoängare.

För jag tycker att Tyresö känns bättre i år än i fjol. Stabilare.

Det hindrar inte att Tony Gustavsson har en del att göra med sitt lag. Mer om det strax. Nu till själva matchen.

En match har ju som bekant två halvlekar. I går gav de mig helt skilda vibbar. I den första – även när Göteborg ledde med 2–0 – kände jag att Tyresö var minst en klass bättre. Och att det bara skulle vara en tidsfråga innan målen trillade in.

Det kändes som att Tyresö mer spelade mot sig själva än mot Göteborg.

I den andra halvleken var Göteborg däremot något bättre än Tyresö. Plötsligt satt man inte längre och väntade på en gulröd explosion. Det var förvånande. För visst har GFC vunnit både cupfinalen i höstas och supercupen för en månad sedan, men i båda de matcherna var trots allt känslan att Tyresö hade den klart högre potentialen.

Jag skulle säga en delförklaring var en taktikmiss av tränare Gustavsson. En annan förklaring handlar om rollfördelning. Strax mer om det.

Anita Asante

Anita Asante

I den första halvleken njöt jag av Marta, Veronica Boquete, Christen Press och kanske framför allt av Anita Asante – som var fantastiskt bra. Jag har hyllat den engelska landslagsmittfältare från första gången jag såg henne. Och jag ser inget slut på de hyllningarna. Vilken fantastisk bollbehandling hon har, även i fart. Vilken arbetskapacitet.

Asante i all ära. Det var Tyresö som ägde halvleken spelmässigt sett. Varje gång en Tyresöspelare kom rättvänd mot Göteborgs backlinje kändes det farligt. 7–2 i avslut till gästerna i halvleken är ganska tydlig statistik.
Utöver avsluten vinkades glödheta Press ett par gånger av för offside när hon var fri. Åtminstone den enda kändes hårfin från läktarplats.

Trots att Tyresö kändes klart starkare stod det plötsligt 2–0 till hemmalaget. Det första målet var framför allt en tavla från Carola Söberg. I stället för att gå ut och rensa undan Olivia Schough:s höga chansboll backade Söberg in på mållinjen.
Så får inte en landslagsaktuell målvakt agera när motståndarna har en så hypersnabb forward som Jodie Taylor.

Faktum är att ett lag som Tyresö, som skjuter upp sin backlinje högt hela tiden, måste ha en målvakt som jobbar långt ut – som ett slags extra back.

2–0 var en inläggsfrispark som annars duktiga Lisa Dahlkvist missbedömde. Asante kunde smyga upp bakom och nicka till.

Två misstag innebar två Göteborgsmål. Det är sådan effektivitet som utmärker ett riktigt topplag. Så kanske ändå för GFC…

Men Catrine Johansson bjöd tillbaka. En svag rensning gav Kirsten van de Ven skottläge – och 2–1. Fem minuter senare vände Press bort Johansson och pricksköt in 2–2. Och Press var även nära att dribbla sig igenom och göra 2–3 innan pausvilan. Göteborg var nog rätt nöjt när domare Pernilla Larsson blåste för halvtid.

I halvtid tänkte jag att Tyresöspelarna garanterat skulle fortsätta ta alla chanser att komma rättvända med fart mot Göteborgs backlinje. Och att GFC skulle få väldigt svårt att stå emot.

Så blev det inte på något sätt. Tvärtom tappade Tyresö både fart och spets. Dels för att deras offensiva spelare började ha tre–fyra tillslag, för att sedan passa bollen till en stillastående lagkompis. Dels för att man började chansa med långa bollar från backlinjen, avsedda för Press.

Det senare verkade vara den taktik man gjort upp i paus. För tränare Gustavsson berömde backarna för varenda långboll – trots att de knappt ledde till någon farlighet. Konstigt.

I stället fick Göteborg föra spelet, och skapa de bästa chanserna. Efter paus blev det 4–2 i avslut till Göteborg. Åtminstone ett par av dem var riktigt farliga.
Tyresö däremot hade på 45 minuter bara en riktigt bra chans. Det handlade om inhopparen Jennifer Hermoso:s närskott i slutminuten. Den var i och för sig riktigt farlig – men ändå.

I bilen hem satt jag och funderade över hur Tyresö kunde tappa sin spets så totalt efter paus. Jag fastnade på relationen mellan huvud- och birollsinnehavare. I en film kan inte alla spela huvudroller. Likadant är det i ett fotbollslag.

Och i stort sett alla Tyresös offensiva spelare är vana vid att spela huvudrollen. Såväl Marta, Caroline Seger, Veronica Boquete, Press och Hermoso är spelare som vill ta emot och vårda bollen varje gång de får den.
De är inte lika vana vid att spela på ett tillslag, eller ta långa, offensiva löpningar för sina medspelare.

Att få några av stjärnorna att vilja spela biroller är nog Tony Gustavssons största utmaning med Tyresö.

Apropå Gustavsson blev jag förvånad av hans andra byte. Och det verkade utbytta Veronica Boquete också bli. Jag tycker nog att hon ganska klart överglänste exempelvis Caroline Seger i matchen. Trots det valde Gustavsson att ta av spanjorskan, medan Seger fick spela matchen ut.

Däremot blev jag lite glad när jag såg Göteborgs byten. Jag har flera gånger reagerat över att Torbjörn Nilsson verkar göra förbestämda byten – oavsett hur det har sett ut i aktuell match. Spelare med låg status byts ut varenda gång.

Fast inte i går. Då fick Olivia Schough – som tillhört dem med låg status – spela hela matchen, medan högstatusspelare som Yael Averbuch och Johanna Almgren fick lämna planen. Det kändes korrekt utifrån den match jag såg. För där gjorde både Averbuch och Almgren rätt bleka insatser – en bra bit från den nivå de kan spela på.

Slutligen är det ofrånkomligt att jämföra Jodie Taylor med Christen Press, med tanke på att Taylor tagit över Press roll i Göteborg. Det jag sett hittills av Taylor gör mig glad. Hon blir en attraktion i damallsvenskan. Och jag undrar faktiskt om hon inte hade passat bättre in i Tyresö än vad Press gör.

Det innebär inte att jag tycker att Taylor är bättre än Press – för det gör jag inte. Men engelskan är mer en utpräglad toppforward än amerikanskan. Och det var ju det där med huvud- kontra biroller.

Damtränare och herrtränare

Det fanns en tid då man delade in fotbollstränare i två kategorier, nämligen herr- och damtränare. Hade du fått stämpeln damtränare var du oftast diskad från alla jobb inom herrfotbollen. Därför var många fotbollstränare tveksamma till att träna tjejer.

Den tiden ligger inte speciellt långt tillbaka. I stort skulle man kunna säga att Göteborg FC skall ges cred för att det numera ser annorlunda ut. Det var de som lyckades värva ”machotränaren” Bosse Falk, och därefter knöt upp namnkunniga män som Martin Pringle och nu Torbjörn Nilsson.

De senaste åren har stämpeln herr- respektive damtränare alltmer försvunnit. Många tränare hoppar mellan herr- och damfotboll. I dag tvingades den före detta tränaren mästartränaren i Älvsjö AIK Anders Johansson – som även tränat damer i Bollstanäs, Malmö och Djurgården – ta över Djurgårdens herrallsvenska lag efter Magnus Pehrsson:s avhopp.

Även om historien kring Djurgårdens tränarbyte i grunden är djupt tragisk så är det ett slags erkännande för damfotbollen att ytterligare en tränare som jobbat sig fram bland tjejerna, också får chansen på högsta herrnivå. Nu väntar vi bara på att en kvinna skall få chansen att träna ett herrallsvenskt lag. Fast där lär vi nog få vänta ytterligare ett tag.

En snabb kik på helgens spelprogram i de olika ligorna gör gällande att den tyska seriefinalen Frankfurt–Wolfsburg (söndag 11.00, matchen direktsänds på DFB-TV) är den klart hetaste matchen.

I damallsvenskan känns lördagens möte mellan de båda obesegrade lagen Tyresö och Linköping som mest intressant. Är LFC laget som spräcker mästarinnornas nolla i kolumnen för insläppta mål? Den matchen direktsänds i Tv4sport med start 15.15.

I övrigt är Malmö och Göteborg skyhöga favoriter mot Mallbacken och Sunnanå. Däremot är Örebro–Vittsjö, Kristianstad–Umeå och Piteå–Jitex tre matcher som känns som mer öpnna, och faktiskt som tidiga vågdelare för de inblandade lagen.