Läsning om en historisk finalplats

Man är fortfarande lite tagen efter gårdagens svenska bragd i Rio. Nu på förmiddagen har jag surfat runt lite och läst vad som skrivits om segern. Så här kommer en liten tidningskrönika.

Själv avbröt jag återigen min semester och skrev den här krönikan i BT. En kollega fick tag på Pia Sundhage som pratade om att spränga gränser.

I Göteborgs-Posten skrev Eric Hilmersson om svensk damfotbolls allra största stund. Han avslutade krönikan med följande ord om Sundhage:

”Hon har vunnit två raka OS-guld med USA. Nu har hon gett Sverige chansen att ta sitt första.
Aldrig mer kommer hon behöva försvara sitt ledarskap.
Aldrig mer.”

Där är vi inte överens. Klart att Sundhage ska behöva försvara sitt ledarskap, om hon leder laget åt fel håll. Men just nu finns det inte mycket att klaga på. Sundhage har anpassat taktiken efter spelarmaterialet på ett bra sätt. I semifinalen gillade jag att hon spelade Emilia Appelqvist från start istället för Sofia Jakobsson.

I Sydsvenskan kallar Kent Jönsson finalplatsen för svensk damfotbolls största framgång någonsin. Jag är beredd att hålla med. När vi var i VM-final 2003 slog vi i och för sig också Brasilien på vägen fram. Men nu har vi slagit oslagbara USA och Brasilien på bortaplan – det är vassare.

Även Johan EskDagens Nyheter är inne på linjen om att finalplatsen är svensk damfotbolls största framgång genom tiderna. Han hyllar även Lisa Dahlkvist:

”Lisa Dahlkvist, det finns bara en sak att säga till dig:
Du är så otroligt, underbart cool.”

Och berättar om tystnaden på Maracana:

”När Lisa Dahlkvist vandrat iväg och hämtat bollen, promenerat till straffpunkten, kysst bollen och skickat den i mål och Sverige till lagets första OS-final…
…då blev det tyst. Jag visste inte att så många kunde låta så lite.”

I Svenska Dagbladet skriver Anders Lindblad om en historisk förvandling. Han utnämner Hedvig Lindahl till den genomgående bästa svenska spelaren i OS-turneringen.

”Lindahl var minutiöst förberedd på vilka straffskyttar Brasilien skulle skicka fram. Påläst och taggad. Och hon ‘gick rätt’ på alla fem straffarna. Knappast någon tillfällighet.”

I Aftonbladet skriver Jennifer Wegerup om en revansch för Sundhage. De har även ett tv-inslag där Robert Laul är rätt lycklig… Han tar upp frågan om framgången skall klassas som svensk fotbolls största framgång alla kategorier.

I Expressen tar Tomas Pettersson upp det faktum att den svenska taktiken sågas runtom i världen. Men som han skriver:

”Jag kan förstå att ni tycker att det är galet orättvist. Att Sverige spelar tråkigaste fotbollen i hela OS.
Men vet ni vad: Det skiter vi i.”

Slutligen ett Facebookinlägg. Jag hjälper Torbjörn Nilsson med hans Facebooksida. Under OS har han funderat lite kring svensk damfotboll. Här är hans tankar:

Hur bra har Sundhage egentligen varit?

I dag kan Pia Sundhage vid två olika galor koras både till Sveriges bästa ledare 2013 och till världens bästa damfotbollstränare 2013. Det är förstås fantastiskt kul för svensk damfotboll.

Hos mig väcker nomineringarna dock i första hand frågan om hur bra Sundhages 2013 egentligen var?

Det skall direkt göras klart att frågan inte är ställd utifrån att jag skulle ha någon mer genomgripande kritik mot vår förbundskaptens ledarskap. Utan jag är i det stora hela nöjd med vad hon har uträttat.

Det jag funderar över är snarare om Sundhage gjorde så bra resultat under 2013 att det är motiverat att hon klassas som en av Sveriges fyra bästa ledare och som en av damfotbollsvärldens tre mest framgångsrika tränare under året. Är det?

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Listar man Sundhages sportsliga facit under 2013 ser det ut så här:

* EM-brons.
* Totalt 16 spelade landskamper, med facit: 10 segrar, fem kryss och en förlust. Här kan man räkna lite annorlunda då ett av kryssen – det mot Norge i Algarve – även kan räknas som förlust, eftersom Norge vann efter straffläggning. Målskillnaden på de 16 matcherna blev 40–11, givetvis exklusive straffläggning.
* Sverige inledde och avslutade året som sexa på världsrankningen. Vi var uppe som femma från juni till december.

Det är ju förstås ett väldigt bra facit. Dock är det ett facit utan någon riktig spets.

Tittar man mer noga på siffrorna är det lätt att konstatera att Sundhages Sverige har gjort vad man kunde förvänta – varken mer eller mindre.

Precis som föregångaren Thomas Dennerby:s landslag har Sundhages lag varit stabilt mot lägre rankade lag, men haft det jobbigt mot toppnationerna. Man kan möjligen säga att vi har närmat oss lagen framför oss i världstoppen en aning. Men jag vill nog vänta lite innan jag hugger den saken i sten. För vi spelade tre landskamper mot högre rankade lag under 2013, med följande facit:

* USA, 1–1 i Algarve cup. En match där USA hade bra kontroll efter Alex Morgan:s 1–1-mål i 56:e minuten. Känslan var att amerikanskorna kunde ha vunnit, om de bara gått för det. Men USA var väldigt nöjt med en poäng, eftersom det innebar säkrad finalplats.

Pia Sundhage tackar Alex Morgan

Pia Sundhage och Alex Morgan

* Brasilien, 1–1 på Söderstadion. Ett Sverige, som var några veckor från EM ställdes på hemmaplan mot ett ungt, nytt brasilianskt lag. Ett Brasilien som var i början av prövostadioet på en rejäl generationsväxling.

* Tyskland, 0–1 på Gamla Ullevi. Ett haussat svenskt lag på hemmaplan inför drygt 15000 svenska supportrar mot ett skadedrabbat och ifrågasatt Tyskland. Visst skapade vi chanser för att göra något mål, men min uppfattning på plats var att det unga tyska laget vann rättvist.

Efter EM såg jag att ett antal ”herrfotbollsskribenter” tyckte att vi som bevakade turneringen hade varit för snälla mot Sundhage. Sverige hade tidernas chans att vinna EM-guld, men misslyckades. Aktuella skribenter tyckte att vi borde ha kritiserat förbundskaptenen, och kanske även att vi borde ha ifrågasatt om hon verkligen skulle få förtroende att fortsätta leda laget.

Jag höll, och håller med om att Sverige under EM hade tidernas chans att vinna en tung titel. Men jag håller inte med om att Sundhage borde ha fått hård kritik efteråt. Visst fanns det saker att ifrågasätta, som Birger Jacobsson-avhoppet. Men jag tycker i princip aldrig att man kan kräva att ett svenskt fotbollslandslag skall besegra supermakten Tyskland. Inte ens i ett hemma-EM. Utan Sundhages lag gjorde vad man kunde förvänta sig. Varken mer eller mindre.

Pia Sundhage gratulerar Silvia Neid.

Pia Sundhage gratulerar Silvia Neid.

Som jag ser det har Pia Sundhages viktigaste bidrag till det svenska damlandslaget ännu så länge inte varit sportsliga resultat, utan förmågan att få strålkastarna riktade mot henne och damfotbollen. Utan henne finns risken att EM hade blivit ett publikfiasko. För Sundhage var loket som drog EM-tåget. Hon tog ju så stort ansvar att tåget körde in i väggen efter mästerskapet.

Jag har inte koll på vilka grunder som man nominerar till priset Årets ledare vid kvällens svenska idrottsgala. Utifrån sportsliga resultat tycker jag inte att Sundhage borde ha varit nominerad bland de fyra kandidaterna. Men utifrån sin betydelse för sin sport så är hon tvärtom en självskriven vinnare. Frågan är vad juryn prioriterar.

Till Ballon d’Or nomineras man på sportsliga grunder. Där borde således inte Sundhage ha platsat på topp tre. Men gissningsvis lever hon här på de resultat hon gjorde med USA. Hon är ju regerande mästare, och i just Ballon d’Ors damklasser kommer man ju tyvärr långt på gamla meriter.

För mig är det för övrigt udda att inte USA:s förbundskapten Tom Sermanni fanns bland de tio som nominerades från början. Han har ännu inte förlorat någon match sedan han tillträdde. Facit är 13 segrar och tre kryss på 16 landskamper. Nog borde det slå högre än de resultat som exempelvis Skottlands nominerade förbundskapten Anna Signeul har gjort?

Och som jag ser det borde det var självskrivet att Even Pellerud skulle gå före Sundhage. För nog gjorde han bättre resultat under 2013? Norge kom ju före Sverige i båda de turneringar som lagen deltog i under året. Och medan hon tog EM-brons med Europatvåorna så tog Pellerud silver med Europas femte högst rankade lag.

Vilka vinner då? Jag tror inte på Sundhage får något av priserna. När det gäller Årets ledare känns det vidöppet mellan Arild Monsen (längdskidor), Per Mårts (ishockey) eller Lotta Neumann (golf).

När det gäller Ballon d’Or resonerade jag kring tänkbara vinnare i det här inlägget. Jag står fast vid att jag tror på Abby Wambach som världens bästa spelare, framför Marta och Nadine Angerer. Och jag tror och hoppas att Ralf Kellermann prisas för Wolfsburgs fantastiska trippel, och därmed slår Sundhage och Silvia Neid.

Galorna går att se på tv. Eurosport sänder Ballon d’Or-galan med start 18.30. Och Idrottsgalan sänds på SVT1 från 20.00.

Nadine Angerer

Nadine Angerer

* En av de som kan vinna Ballon d’Or i kväll är ju Nadine Angerer. Hon meddelade nyss att hon kommer att spela i NWSL för mästarklubben Portland Thorns efter avslutad säsong i Australien. Thorns hade ju högsta snittpubliken av alla damfotbollens klubblag i världen i fjol – de snittade 13320 under grundserien. Med Angerer, Christine Sinclair och Alex Morgan i laget finns förutsättningar för fortsatt publiktillströmning även under 2014.

* När jag är ändå är inne på priser så passar jag på att rikta ett stort tack till damfotboll.com för att mitt namn nämndes i det inlägg där man rekommenderade experter på damfotboll till Svenska Fans fina sportjournalistpris Guldskölden. På det priset kan man förresten rösta fram till och med den 20 januari. Röstar gör man här.

* Slutligen noterar jag att Zlatangate inte har blåst över helt ännu. Dagens Nyheters krönikör Johan Esk tog upp ämnet i helgen, och han var nog helt rätt ute i hur världsstjärnans popularitet kommer att påverkas av hans tråkiga syn på damfotboll.

Och här är ett inlägg från amerikanska The Equalizer. De har kanske inte fått allt hundraprocentigt rätt. Men ändå intressant att se hur Zlatangate uppmärksammas utomlands.

Systrarna Hammarströms tråkiga besked

Det här inlägget skulle handla om kvinnliga domare. Men domarna får en tillbakaskjuten roll i inlägget, för det har ju redovisats flera nyheter från Göteborg i dag. Nyheter som har stor påverkan på vårt landslag.

Marie och Kristin Hammarström

Marie och Kristin Hammarström fotas av Johanna Almgren

Den del som rör landslaget är tyvärr den tråkiga delen. För systrarna Kristin och Marie Hammarström lägger av. Där tappar vi två riktigt lojala och nyttiga lagspelare. Vi tappar dels en stabil och säker målvakt. Dels en poängspelare som tillhör världens bästa hörnläggare från höger.

Tvillingarnas besked är väldigt tråkigt för Pia Sundhage. Kanske framför allt är det Kristin som kommer att lämna ett jättehål efter sig. För på målvaktssidan är vi svaga för tillfället. Till Radiosporten målade Sundhage i dag upp en dyster bild. Förbundskaptenen konstaterade att:

* Sofia Lundgren har diskbråck.
* Hedvig Lindahl ska bli mamma tillsammans med sin sambo och ”då kan det hända många saker i hennes skalle”.
* Carola Söberg har tackat nej till landslagets novemberläger. Sundhage spekulerade i att Söberg är på väg att sluta.

Lindahl är just nu given etta igen. Bakom henne är Malin Reuterwall tvåa. Tredjeplatsen känns öppen. Jag har länge tyckt att Italienproffset Stéphanie Öhrström bör testas. I går såg jag på hennes twitter att hon nu får chansen för första gången att visa upp sig för Sundhage. Utöver Öhrström har för övrigt även Umeås Elin Landström, Piteås Emilia Appelqvist och AIK:s Petra Andersson kallats in som reserver till nästa landslagssamling.

Elin Landström

Elin Landström

Beskedet om systrarna Hammarströms avslutade karriärer kom inte bara som ett tungt bakslag för landslaget. Det är förstås även besvärligt för Göteborg FC. Redan i somras tappade man Jodie Taylor. Efter avslutad säsong har tränare Torbjörn Nilsson slutat och Anita Asante skrivit på för Malmö. Dessutom såg jag att Yael Averbuch skrev på sin blogg att hon söker ny klubb. Det är således hela vårens offensiva centrallinje som försvinner.

Manon Melis

Manon Melis

Därför var det förstås nödvändigt för klubben att också få sända ut lite positiva signaler. I dag presenterade man därför fyra nyförvärv, med Manon Melis som det tyngsta namnet. En målfarlig djupledslöpare behövdes, så jag förstår att man öppnat plånboken för att hämta in holländskan.

Utöver Melis presenterades i dag även Vittsjös holländska målvakt Loes Geurts, Jitex mittback Kathlene Fernström och Jitex finska forwardsstjärna Annica Sjölund.

Loes Geurts

Loes Geurts

Kathlene Fernström

Kathlene Fernström

Annica Sjölund

Annica Sjölund

Extra intressant här är att nye GFC-tränaren Stefan Rehn tidigare har sagt att han inte tänkte ta med sig några spelare från Jitex. Nu har han redan plockat två från Mölndalsklubben, som verkar bli rejält brandskattad. Jitex känns som en högst tänkbar räddningsplanka för årets båda nykomlingar AIK och Eskilstuna.

Mer om det någon annan dag.

Men först måste jag förstås ifrågasätta mediekompetensen i Göteborg FC. För dels skall man inte presentera flera bra nyheter på samma gång – i varje fall inte om man vill ha maximalt utrymme i media. Och att gå ut med alla nyheter samma dag som Sveriges herrar möter Portugal i årets viktigaste match – det är ett slags självmål. Tråkigt.

* Dags för en kort koll utomlands. I veckan har Wolfsburg och Potsdam tydligt visat att Frauen-Bundesliga är Europas bästa liga. Utöver nämnda lag håller ju även Frankfurt och Bayern München högsta Europaklass från den tyska ligan.

När jag i går utnämnde Potsdams bragd mot Lyon som årets skräll så menade jag mer årets prestation. För frågan är om inte årets skräll inträffade i den tyska ligan förra helgen. Då tog nämligen superjumbon Sindelfingen sin första poäng för året. Man gjorde det högst oväntat mot just Bayern München.

Skrällen inträffade bara några dagar efter att jag skrivit att Sindelfingen troligen skulle gå genom ligan utan poäng. Se målen från den tyska superskrällen, och från övriga matcher i omgång 8 på det här klippet.

I helgen är det uppehåll i Frauen-Bundesliga. Det hindrar inte att det spelas en riktig prestigematch i morgon. Frankfurt och Wolfsburg drabbar nämligen samman i tyska cupen klockan 14.00. Vad jag sett är tyvärr inte matchen tv-sänd.

Det tyska cupmötet är hursomhelst utan tvekan helgens mest intressanta i damfotbollsvärlden.

* Därmed är jag slutligen då framme vid domarbiten. Åttondelsfinalerna i Champions League har tyvärr kantats av domarkritik. Jag uppmärksammade ju Therese Sjögran:s utspel mot kvinnliga domare efter Malmös förlust på hemmaplan mot Wolfsburg. Kritiken uppmärksammades på fler ställen. Bland annat tog Dagens Nyheters krönikör Johan Esk upp den i en krönika.

Den krönikan fick Malmös Lisa Ek att se rött, och det visade sig att hon hade många i Damfotbollssverige bakom sig. I ett känsloladdat blogginlägg högg hon stenhårt mog Esks åsikter. Och på Eks twitter rasade de stödjande inläggen in.

Jag är som bekant på Sjögrans och Eks sida. Damfotbollen förtjänar domare som ligger på samma nivå som spelarna. Och där är vi inte nu. Så länge kvinnliga domare får konkurrera med manliga domare, och således döma både herr- och damfotboll tycker jag dessutom att det inte är något stort jämställdhetsproblem att män dömer kvinnor.

Samtidigt så lyssnade jag på Uefas högst uppsatta dam, norska Karen Espelund, när hon vid 2012 års damallsvenska upptaktsträff talade sig varm för satsningen på rakt igenom kvinnliga domare i mästerskapen. Hon menade att damfotbollen kommer att vinna mycket på det över tid.Så är det garanterat. Och jag kan se den fina grundtanken. Fast när effekten blir att internationella toppmatcher en efter en avgörs genom svaga domslut – då bör Espelund med fler tänka om.