Etikettarkiv: Damfotboll

Olika världar för ombyggda storlag – vi har fått en guldstrid

Publicerad den av
15

Piteå vann i kväll med 2–1 mot Rosengård och såg samtidigt till att vi just nu har en guldstrid med tre lag. På onsdag kan även ett fjärde lag ansluta.

Piteås seger innebar slutet på två länga sviter. Rosengård hade en svit på 19 raka damallsvenska matcher utan förlust med sig norrut. Man hade dessutom noll förluster på 25 damallsvenska möten med Piteå. Men det blev alltså 26:e gången gillt för Norrbottens fotbollsstolthet.

Sett till historiken var Piteås seger självklart skrällartad. Samtidigt blinkade det varningslampor kring serieledande Rosengård inför avspark.

Medan Piteå redan hade spelat en seriematch efter EM-uppehållet var det höstpremiär för Malmöklubben. Det var dessutom premiär med ett ombyggt lag.

I går åkte Kristianstad ur Champions League. I dag visade Sveriges båda andra representanter upp sig för första gången efter EM. I Göteborg tog Häcken emot Kif Örebro samtidigt som Rosengård alltså spelade i Piteå.

Vid avspark fanns det flera likheter mellan de båda storklubbarna. Både har tvingats bygga om sina lag i sommar. Häcken har som bekant tappat vårens storstjärna Johanna Rytting Kaneryd till Chelsea. Inför avspark i Piteå meddelade Rosengård till Viaplays personal att serieledarna också tappar en spelare till Londonklubben. Jelena Cankovic uppges nämligen vara utomlands för att skriva på för det engelska mästarlaget.

Det är oklart om hon är i England eller USA. Chelseas lag är ju i USA för en fyrlagsturnering. Där förlorade man efter straffläggning mot Lyon i går. På söndag spelar man bronsmatch mot Portland Thorns i den cupen.

Utöver Cankovic har ju Rosengård även tappat Katrine Veje till Everton och fått Caroline Seger långtidsskadad.

På den positiva sidan fanns att Jessica Wik var tillbaka efter sin mammaledighet. Hon spelade i den damallsvenska premiären i april i fjol. Nästan exakt 16 månader senare var hon tillbaka i damallsvenskan. En annan positiv nyhet från Rosengård var att danska Frederikke Thøgersen gjorde sitt första inhopp i damallsvenskan.

Jessica Wik, tidigare Samuelsson
Frederikke Thögersen

Danskan var ju ett nyförvärv förra sommaren, men drog korsbandet innan hon hann debutera i seriesammanhang. Nu blev det ett sju minuter långt inhopp i Piteå.

Noterbart att tränare Renee Slegers matchade 20-åriga Angel Mukasa i målet istället för betydligt mer meriterade Teagan Micah.

FC Rosengård (4–3–3): Angel Mukasa – Jessica Wik (Karin Lundin, 68), Emma Berglund, Gudrun Arnadottir, Rebecca Knaak – Sofie Bredgaard (Olivia Holdt, 83), Mia Persson, Ria Öling (Stefanie Sanders, 77) – Mimmi Larsson (Frederikke Thøgersen, 83), Loreta Kullashi, Olivia Schough.

På Hisingen mönstrade Robert Vilahamn också ett nykomponerat lag i mötet med Kif Örebro. Häcken (4–2–3–1): Jennifer Falk – Hanna Wijk, Aivi Luik, Elma Junttila Nelhage, Anna Sandberg (Molly Johansson, 72) – Elin Rubensson, Filippa Curmark (Marika Bergman Lundin, 61) – Dora Zeller (Mille Gejl, 46), Anna Anvegård, Andrine Hegerberg (Anna Cziki, 60) – Stine Larsen (Pauline Hammarlund, 61).

Precis som Rosengård hade Vilahamn en Wijk (om än med annan stavning) på högerbacken. Häckens Wijk hade en riktigt bra dag och gjorde två mål redan de tio första minuterna.

Hon hade sällskap av ytterligare två backar från F19-landslaget i backlinjen, Junttila Nelhage och Sandberg. De tre talangerna kompletterades av 37-åriga Luik.

Det skall sägas direkt att jag hade fokus på matchen i Piteå, och hade mötet på Hisingen på en liten sidoskärm. Och blickarna på sidoskärmen avtog ganska rejäl efter 13 minuter. Häcken gick nämligen på knock och avgjorde matchen direkt.

Man fick 1–0-målet billigt av Örebromålvakten. Sedan rullade det på, och efter cirka 12.30 gjorde Stine Larsen 4–0, vilket innebar att resten av matchen blev lite av en transportsträcka mot 6–0-seger för Häcken.

Jag har således inte uppfattat om det fanns några skadeskäl till den unga backlinjen, eller om det. är en tvär kursändring från tränare Vilahamn. Tidigare under säsongen har ju Josefine Rybrink och Luna Gewitz bildat mittlås och Lotta Ökvist spelat vänsterback. Nu var Gewitz bänkad, medan varken Rybrink eller Ökvist fanns med i matchtruppen.

Enligt Häckens hemsida skulle Rybrink ha varit med, men det var hon alltså inte. Ökvist fanns inte med i truppen på hemsidan, och stod inte heller med bland de frånvarande. Frågetecken för Rybrink och Ökvist alltså.

Totalt ingick fyra av de fem sommarförvärven i startelvan. Noterbart kring det var att Vilahamn körde med både Anna Anvegård och Andrine Hegerberg bakom Stine Larsen. Nu kollade jag alltså inte så noga hur de matchades. Men det känns ju som att man spelade med två tior.

Mitt fokus låg alltså på matchen i Norrbotten. Den var en jämn och bra. Piteå har bara förlorat en hemmamatch, och man visade stort självförtroende genom att kliva upp och pressa serieledarna.

Även om Loreta Kullashi fick ett friläge redan efter 2.25 hade det nya Rosengård väldigt svårt att spela sig till chanser. Under större delen av matchen var det istället på hörnor som Malmöklubben hotade hemmalaget.

Sofie Bredgaard slog högerhörnorna väldigt bra med sin vänsterfot. Och Rebecca Knaak visade fin förmåga att ta sig till den yta där bollen hamnade. Tyskan fick röra sig ostört eftersom Piteå spelade en ganska extrem zon. Det är farligt att zoona mot så bra huvudspelare som de Rosengård har.

Det var just Knaak som nickade in Rosengårds mål. Det kom på en hörna, efter att Mimmi Larsson hade screenat bort duktiga målvakten Mandy McGlynn. Om domarna hade sett screenen hade det sannolikt blivit frispark istället för mål.

Piteås segermål var en inläggsfrispark från Ronja Aronsson som såg ut att passera flera framrusande spelare och gå rakt i mål. Officiellt har Josefin Johansson fått målet, och hon kan ha touchat bollen. Men personligen tror jag ändå att det var Aronssons mål.

Det kom efter 69.10. Efter det bytte Slegerns in nickstarka forwardsduon Stefanie Sanders och Karin Lundin och gick över på 3–5–2. Dock bytte hon överraskande ut Bredgaard. Jag hade trott att man skulle låta henne och Olivia Schough mata in inlägg mot den starka anfallsduon. Fast det regnade inte in så många inlägg som jag hade trott.

Och trots att det blev sju tilläggsminuter lyckades inte Rosengård skapa speciellt många kvitteringschanser. Totalt räknade jag till 7–6 till serieledarna i chanser. Kryss hade väl således varit ett rimligt utfall. Men Piteå behöver verkligen inte skämmas över trepoängaren.

För Rosengård innebär förlusten att man nu har släppt in Linköping och Kristianstad i kampen om guldet. Och på onsdag väntar hemmamatch mot ett Häcken som nu bara är sju poäng bakom. Vinner Häcken den matchen har även de vittring på guldet.

Efter dagens resultat blev onsdagens prestigematch ännu mer laddad.

Analys av en sensationellt bra prestation

Publicerad den av
20

Onsdagen den 21 juli 2021 lär få en väldigt speciell plats i svensk damfotbollshistoria. Inte bara för att det var första gången vårt landslag vann en mästerskapsmatch mot USA med större marginal än ett mål.

Utan för prestationen.

Resultatet 3–0 är förstås fantastiskt. Men man kan vinna med 3–0 på olika sätt. Det som är historiskt med dagens seger är att den kom efter stor svensk dominans. Vårt landslag var bättre än världsettorna på det mesta. Inte minst taktiskt.

Om vi tar det från början vet säkert de flesta av er att jag har tippat att USA tar guld medan Sverige åker ut i kvartsfinal. Det tipset kan fortfarande slå in. Man vinner inte guld i första gruppomgången, tvärtom är det ofta segstartade lag som till slut står med pokalen.

När jag letade i minnet efter andra svenska landslag som stått för en liknande rivstart i ett stort mästerskap hamnade jag för övrigt i OS 2002 och herrarnas ishockeyturnering. Där tog Tre Kronor full poäng i gruppspelet efter att ha inlett med en fantastisk 5–2-seger mot NHL-proffsen från Kanada.

Ni minns väl hur den turneringen slutade? Just det, med tidernas debacle, kvartsfinalförlusten mot Belarus – som då kallades Vitryssland.

Dagens seger ger alltså ingen medalj. Men den förbättrar tveklöst förutsättningarna för att ta en en. Minns att jag motiverade mitt tips kring Sverige med att det skulle bli svårt att vila spelare under gruppspelet, samt att det troligtvis skulle bli kvartsfinal mot svårspelade Nederländerna.

Nu är förutsättningarna väldigt annorlunda. Sverige har plötsligt en bra chans att både kunna vila lite spelare och vinna gruppen. Och det är istället USA som är i den situation som jag målade upp för det svenska laget.

När jag satte ihop mitt tips hade jag inte ens kunnat drömma om att jag skulle få se en match som den som utspelade sig på Tokyo Stadium tidigare i dag.

Tidigare när Sverige har tagit poäng, eller vunnit, mot USA har det i princip alltid byggt på stabilt försvarsspel och vassa kontringar. Det har krävts storspelande backar och en målvakt som överträffar sig själv.

Så såg det inte ut i dag. I dag var det utklassning på alla plan.

Jag hade trott att Sverige skulle anfalla 3–4–1–2 och försvara 5–4–1. Det var ett upplägg som funkade bra i 1–1-matchen mot USA i april. Då stod vårt landslag upp bra. Jag minns att jag då skrev att: ”frågan är om jag sett vårt landslag rakt igenom göra en så bra match mot USA”.

Men skall vi vara ärliga var amerikanskorna trots allt det tyngre och bättre laget i den matchen. De hade många chanser, och en storspelande Jennifer Falk var en stor anledning till att vi trots allt var nära att vinna.

Jag trodde alltså att Peter Gerhardsson skulle jobba vidare på det som var bra i 1–1-matchen på Friends. Därför blev jag lite besviken i morse när jag såg att Magdalena Eriksson inte ingick i 18-mannatruppen, och att det därmed skulle bli den gamla beprövade 4–4–1–1-uppställningen.

Känslan vid avspark var att det skulle vara en framgång med en förlust med ett eller två mål.

Den känslan ersattes snart av positiv förvåning. För den aggressiva rivstart som USA alltid inleder matcherna med såg vi inte till. Tvärtom var det Sverige som ägde matchen från start. Öppningen var sensationell. Och det blev bara bättre.

Den här gången behövde inte Hedvig Lindahl storspela. Hon behövde bara göra en riktigt bra räddning – och det var på övertid när matchen redan var avgjord. Sverige ägde matchen från första minuten.

Hur kunde det då bli så bra?

Grunden hittar vi nog i att Gerhardsson krossade Vlatko Andonovski rent taktiskt. Det kan nog ha varit fler än jag som trodde på en svensk 3–4–1–2-uppställning.

Här har Sverige trumf på hand i att vi har två olika formationer att jobba med. Det gör att motståndarna på förhand inte kan veta vad som väntar. USA däremot spelar nästan alltid likadant. Därmed kunde Gerhardsson skräddarsy sin taktik.

Den gick ut på att stänga USA:s kreativa spelare – Lindsey Horan, Rose Lavelle och Tobin Heath. Det är de som ligger bakom väldigt mycket av USA:s anfallsspel. Kan man få bort dem ur matchbilden är således mycket vunnet.

I dag var det dessutom så att både Lavelle och Heath utgick från högerkanten. Därmed valde Sverige att stänga USA:s högerkant och styra över alla USA:s anfall till deras högersida.

Rent praktiskt gjordes det genom att Stina Blackstenius valde en position som gjorde att USA:s högra mittback, Abby Dahlkemper, inte var spelbar. I mitten valde Kosovare Asllani en utgångsposition där hon tog bort passningar in till Lindsey Horan.

Det gjorde att USA:s anfall hela tiden började hos Becky Sauerbrunn och Crystal Dunn på lagets vänstersida. Framför sig hade de Sam Mewis och Christen Press, två spelare som inte har sin styrka att göra sig spelbara i det felvända spelet. Således stod ofta Sauerbrunn och Dunn utan bra passningsalternativ.

Noterbart var att det alltså oftast inte var Blackstenius som satte förstapressen. Hon liksom bara markerade Dahlkemper. Utan det var Asllani som smög ut på kanten och pressade Sauerbrunn. Samtidigt kom Fridolina Rolfö in i mitten och tog över bevakningen av Horan. Det här presspelet funkade utmärkt. USA hade knappt ett riktigt anfall i hela den första halvleken.

Även offensivt hade Sverige en bra taktik. Lindsey Horan är en duktig passningsspelare med skön bollbehandling. Men hon är ingen expert på att täcka ytor. Hon är alltså som bäst när USA har bollen.

Nu var det Sverige som hade bollen. Och trion Nathalie Björn, Caroline Seger och Filippa Angeldahl sökte hela tiden Asllani och Rolfö på ytor bakom eller bredvid Horan.

När ett lag förlorar ytan framför sitt mittförsvar som USA gjorde i den första halvleken, då är det hopplöst att spela i backlinjen. Man hamnar hela tiden i svåra valsituationer. Och risken är uppenbar att man blir passiv och backar hemåt. Precis det drabbade amerikanskorna.

Efter 45 minuter hade jag 7–1 i klara målchanser i svensk favör. Det var även 6–1 i hörnor. Men ”bara” 1–0 i mål.

I paus gjorde Andonovski ett par justeringar för att försöka neutralisera den svenska taktiken. Framför allt tog han in Julie Ertz som defensiv innermittfältare, och flyttade ut Horan på Mewis plats.

Det innebar att man ökade bollskickligheten på sin vänsterkant, samtidigt som man stängde mycket av de ytor som framför allt Asllani huserat på före paus. Dessutom var det tydligt att Sauerbrunn hade fått instruktionen att ta med sig bollen framåt i planen när hon fick den. På så sätt skulle hon ”ställa frågor” till det svenska försvaret, och samtidigt öppna ytor åt medspelare.

I åtta minuter såg det ut att vara ett bra drag. Ertz vann närkamper, och Sauerbrunn tog upp bollen högre i planen. USA såg ut att vara på väg in i matchen.

Då fick Sverige en dubbelhörna. Den första från vänster var Rolfö högst på. Hon var nära att få nicken mot mål. Den andra slog Jonna Andersson från höger. Då var det Amanda Ilestedt som nådde högst. Hennes nick gick i stolpen och ut till en fri Stina Blackstenius – och det var 2–0.

Målet gjorde att USA tappade lite energi. Då gjorde Andonovski nästa drag. Han förstärkte kreativiteten på den amerikanska vänsterkanten ytterligare genom att byta in Megan Rapinoe. Det höll på att resultera.

Matchklockan hade precis passerat 70 minuter när Horan slog en snabb frispark till Rapinoe, som i sin tur slog ett hårt inspel till Christen Press. Från nära håll styrde Press bollen i stolpen och ut. Mål där och USA hade haft vittring.

I stället gjorde Sverige 3–0 cirka 90 sekunder senare. Det kom efter att Sverige i princip ha hållit i bollen hela tiden från stolpskottet. Efter att ha spelat runt hittade Sofia Jakobsson och Hanna Glas en öppning på sin kant. Glas överlappade, fick bollen och slog ett perfekt inlägg till Lina Hurtig – som nickade in spiken i den amerikanska kistan.

Sverige hade alltså haft klart bäst taktik från start. Vårt lag hade även klarat av att hantera USA:s försök att ändra matchbilden. Det var verkligen otroligt imponerande.

På slutet kom amerikanskorna till några chanser till. Min räkning stannade vid 11–5, vilket antyder att segern kanske var något mål för stor. Men sett till spelet kändes det ändå som att 3–0 väl speglade den svenska överlägsenheten.

Värt att notera är ju att det var från den kant som Sverige styrde över USA:s spel som de två svenska spelmålen kom. Båda gångerna efter att Jakobsson och Glas stått för förarbetet. Vid 1–0 passade Glas ut till Jakobsson och vid 3–0 var det alltså en överlappning där Jakobsson lyfte fram bollen till Glas.

Som jag skrev i förra inlägget satte jag 4,0 i snittbetyg på laget. Hade jag satt betyg på förbundskapten Gerhardssons insats hade det dragit upp snittet ytterligare – för taktiken var en självklar femma.

Nu gäller det att försöka kopiera den här insatsen mot Australien på lördag. Det känns inte som att det blir lika lätt att taktiskt manöverera ut Tony Gustavsson. Han kan nog det mesta om vårt svenska lag.

Gustavsson inkasserade för övrigt sin första seger som förbundskapten för The Matildas i dag. Det blev 2–1 mot Nya Zeeland i en match som Australien ägde närmast totalt rent spelmässigt. Football Ferns fick sitt tröstmål precis på slutet. Det gjordes av landslagsdebutanten Gabi Rennie på det som kan ha varit hennes allra första bollkontakt. Rennie byttes in i 89:e minuten och nickade in reduceringen i 91:a.

För svensk del var det ett bra resultat. En poäng mot Australien innebär svenskt drömläge inför slutomgången. Men om Gerhardsson skall kunna vila folk mot Nya Zeeland behöver det nog bli seger mot The Matildas.

I övrigt under eftermiddagen spelade Kanada och Japan 1–1. Noterbart där var att Rosengårdsmålvakten Stephanie Labbé skadade sig när hon drog på sig en straff. Hon reste sig, räddade straffen – men tvingades strax efter till byte. Hon hade tårar i ögonen när hon gick av planen. Vi får verkligen hålla tummarna för att det inte var en allvarlig skada.

Inför avspark utropade jag Vivianne Miedema som min favorit till att vinna skytteligan. Hon motsvarade det tipset på ett utmärkt sätt genom att göra fyra mål i öppningsmatchen mot ett riktigt svagt Zambia. Till slut vann Nederländerna matchen med osannolika siffrorna 10–3.

Det var två lag som båda var klart bättre i offensiven än i försvarsspelet – fast på helt olika nivåer. Zambias försvarsorganisation höll väldigt långt ifrån internationell klass. Det var ofta rent kaos när Afrikas representant skulle försvara.

Däremot håller lagkaptenen Barbra Banda riktigt hög klass. Hon gjorde alla Zambias tre mål och ligger därmed tvåa i skytteligan efter första gruppomgången. På delad tredjeplats finns Lieke Martens, Marta, Stina Blackstenius och Ellen White med två mål vardera.

Som jag skrev i förra inlägget vann Storbritannien och Brasilien sina förmiddagsmatcher mot Chile respektive Kina.

Jag hann se Team GB under några minuter innan Sveriges match började. Noterbart var att man startade med båda skotskorna Kim Little och Caroline Weir, medan Fran Kirby inte ingick i matchtruppen. Chelseastjärnan verkar alltså vara skadad i ytterligare ett mästerskap.

Noterbart också att förbundskapten Hege Riise valde att spela med två ultraoffensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Rachel Daly. De båda såg vassa ut. Vass var även som väntat mästerskapsdebutanten Lauren Hemp. Allra vassast var dock alltså tvåmålsskytten Ellen White. Som vanligt befann hon sig hela tiden på, eller just över gränsen till offside.

Slutligen några ord om Brasiliens 5–0-seger mot Kina. Jag såg inte speciellt mycket av den matchen, mest några blickar då och då. Efter 8.40 såg jag Pia Sundhage göra ett glädjehopp efter Martas 1–0-mål. Och i 82:a minuten såg jag Sundhage dansa glädjedans med andra ledare efter 4–0-målet. Jag såg också Brasilien vara väldigt snabbt och vasst i omställningarna.

Att matcherna i grupp F blev 5–0 och 10–3 innebar öppningar för grupptreorna i grupperna E och G att gå vidare till kvartsfinal. Just nu ser det ut som att mitt tips om att trean från grupp G skall åka ut inte kommer att slå in. Tvärtom känns det nu som att vi kan räkna med att tre lag går vidare ur Sveriges grupp.

Slutligen går det att se höjdpunkter från alla matcher på den här länken.

Analys av landslaget med hemmasnickrad metod

Publicerad den av
37

Tackar Ullevi

Landslaget är på plats i Sydafrika, där man på tisdag spelar årets första officiella landskamp. 18.00 är det avspark mot just Sydafrika, i en match som visas i Sverige på TV12 och cmore.se.

Inför årets första landskamp känner jag att det är läge att titta tillbaka på och sammanfatta landslagsåret 2018. Och utifrån det fundera lite på hur det kan gå för vårt lag i sommarens VM-slutspel.

Först kan man konstatera att det var ett bra landslagsår. Ett år då vi tog oss till VM, och där vi på tolv matcher noterade nio segrar, ett kryss och två förluster. Den totala målskillnaden blev 26–6.

Kollar vi målskyttet fördelades det så här:

Stina Blackstenius

5 mål:
Stina Blackstenius.

3 mål:
Fridolina Rolfö och Sofia Jakobsson.

2 mål:
Loreta Kullashi, Mimmi Larsson och Elin Rubensson.

1 mål:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Folkesson, Magdalena Eriksson, Kosovare Asllani, Olivia Schough och Anna Anvegård. Samt ett självmål vardera av Sydafrika och Norge.

Hur bra är då vårt landslag? För att kunna svara på den frågan har jag valt att klassificera och poängsätta alla fjolårets landslagsspelare. I klassificeringen har jag använt rubrikerna världsklass, hög internationell klass, internationell klass och hög nationell klass. Spelarna placerar jag in under de rubrikerna enligt följande:

Hedvig Lindahl

Världsklass (2):
Hedvig Lindahl (mv)
Nilla Fischer

Hög internationell klass (5):
Linda Sembrant
Magdalena Eriksson
Kosovare Asllani
Caroline Seger
Jessica Samuelsson

Hanna Glas

Internationell klass (9):
Hanna Glas
Amanda Ilestedt
Jonna Andersson
Elin Rubensson
Lina Hurtig
Fridolina Rolfö
Sofia Jakobsson
Stina Blackstenius
(Emma Berglund)

Hög nationell klass:
Hilda Carlén (mv)
Zecira Musovic (mv)
Anna Oskarsson
Nathalie Björn
Sandra Adolfsson
Mia Carlsson
Hanna Folkesson
Julia Karlernäs
Julia Roddar
Filippa Angeldahl
Olivia Schough
Amanda Edgren
Mimmi Larsson
Anna Anvegård
Loreta Kullashi
Marija Banusic
Nina Jakobsson

Min bedömning är alltså att Sverige för tillfället har 16 spelare av internationell klass, varav två i princip var skadade under hela fjolåret.

Inför 2018 skulle jag säga att vi hade 15 spelare av internationell klass. Den förändring som jag gjorde under året var att flytta upp Hanna Glas en nivå. Jag upplever att hon är den spelare som tog det största klivet under året. En annan som stärkte sin position var Elin Rubensson, som gick från att med viss tvekan placeras i gruppen av internationell klass till att vara väldigt nära att uppgraderas till hög internationell klass.

Även om det inte var så många spelare som stärkte sina positioner upplever jag att landslaget som lag betecknat tog flera kliv i positiv riktning.

Det största steget togs efter sommaren när förbundskapten Peter Gerhardsson började använda Elin Rubensson bredvid Caroline Seger på centralt mittfält och samtidigt flyttade fram Kosovare Asllani som tia. Där tyckte jag att Gerhardsson fick bitarna i pusslet att passa perfekt.

Jag tycker att det finns anledning att tro att landslaget kan bli ännu bättre i år. Det känns som att man fortfarande håller på att lära sig det nya spelsättet, och att det således fortfarande finns utvecklingspotential.

Peter Gerhardsson

Gerhardsson valde att rotera ganska rejält i sina startelvor under 2018. Föga överraskande var resultaten bättre ju fler av toppspelarna som var med.

För att kunna jämföra styrkan på de olika startelvorna har jag poängsatt spelarna i de olika kategorierna ovan. Spelare får 1–4 poäng, där de som bedöms hålla hög nationell klass får ett poäng och de som håller världsklass får fyra.

Utifrån den räkningen noteras att 30 var högsta poängen Sverige kunde få ihop under större delen av fjolåret – det eftersom Samuelsson var skadad nästan hela året. Startelvor som nådde 30 poäng mönstrade Gerhardsson två gånger – mot Ungern och Danmark i VM-kvalet. Årets fjolårets svagaste startelvor ställde förbundskaptenen på benen mot Sydkorea i Algarve (1–1) och borta mot Italien på senhösten (1–0-förlust).

Här är listan över fjolårets alla officiella landskamper. Tävlingsmatcherna är markerade med fetstil, och siffran efter är hur hög poäng startelvan får enligt mitt rätt att räkna:

Sydafrika 3–0 – 23
Kanada 3–1 – 26
Sydkorea 1–1 – 16
Ryssland 3–0 – 20
Ungern 4–1 – 30
Kroatien 4–0 – 28
Ukraina 0–1 – 27
Ukraina 3–0 – 29
Danmark 1–0 – 30
Norge 2–1 – 25
Italien 0–1 – 19
England 2–0 – 28

Bortaförlusten mot Ukraina var årets stora bottennapp. Utöver den matchen vann landslaget alla de matcher där startelvan samlade 20 poäng eller fler. Och när siffran nådde 25 eller högre togs en hel hög fina skalper.

Min bedömning är att det krävs att landslaget kommer upp i minst 30 poäng i min hemmasnickrade bedömningsmetod för att kunna blanda sig i medaljstriden i VM. Det krävs alltså att alla spelare är friska, och att de spelar på toppen av sin förmåga. Helst skall några av dem dessutom ha lyft sig en nivå, så att vi får upp fler spelare i de högsta nivåerna.

Tittar vi på de svenska spelare som jag i nuläget bedömer hålla internationell klass utifrån positioner i laget noteras att vi bara har en toppmålvakt, men hela åtta backar som står sig väl. Backlinjen är således vår starkaste lagdel. Den lagdel där vi har bäst möjlighet att hantera skador.

Däremot är det mycket tunnare framåt. Jag bedömer alltså att vi totalt har sju mittfältare och forwards som håller internationell klass. Av dem är två väldigt skadebenägna, vilket gör att vårt landslag är sårbart framåt. Det gör även att vi på sikt behöver få fram fler skickliga, offensiva spelare.

Där såg jag med viss avundsjuka på Norge i höstas. I det norska landslaget fanns en hel hög unga spelare med stor offensiv skicklighet. I Sverige har det tyvärr varit lite stiltje på den fronten efter de duktiga 97:orna.

Målvakter

Här håller Hedvig Lindahl alltså världsklass. Hon är tyvärr väldigt ensam på den internationella nivån. Och om Sverige skall kunna gå långt i VM måste Lindahl vara frisk.

Zecira Musovic

Att Lindahl är i särklass är en uppfattning jag långt ifrån är ensam om. Läs bara vad Lindahls första utmanare Zecira Musovic skrev (när hon sammanfattade 2018 på sin hemsida) om Fotbollsgalan och kampen om priset Årets Målvakt:

”Där satt jag som en av tre nominerade till priset och njöt. Jag fick frågan ifall jag var nervös och ifall jag förberett ett tal. Jag nervös? Jag tacktal? Har ni missat att ingen annan förtjänar det priset 2018 mer än Hedvig Lindahl, tänkte jag och fortsatte njuta av en nervösfri gala utan ett förbestämt tacktal.”

Behovet är stort av att få upp fler målvakter på internationell nivå. De som slåss om titeln som Lindahls första backup i VM är de tre som är med nere i Sydafrika; Musovic, Cajsa Andersson och Jennifer Falk. På lite längre sikt är även Linköpingsduon Emma Holmgren och Hilda Carlén tänkbara arvtagare.

Alla de här fem är utmärkta målvakter i damallsvenskan. Men de är alla långt ifrån den stabilitet som krävs på den internationella nivån. Fast med hårt jobb kan man skaffa sig den stabiliteten. Se bara på Lindahl, som länge hade en tendens att göra minst ett stort misstag i varje match. De senaste fyra–fem åren har hon dock lyckats minska de där misstagen rejält – hon har blivit stabiliteten personifierad.

Backar

Här har vi både bredd och topp. Framför allt är vi väldigt starka på mittbackssidan. Där räknar jag alltså till att vi har fem toppspelare, varav tre av hög internationell eller världsklass. Bredden på positionen är väl också en viktig anledning till att Gerhardsson allt oftare har valt att spela med tre mittbackar.

Jessica Samuelsson

Jag räknar till tre ytterbackar av internationell nivå. Här har Hanna Glas utveckling varit viktig eftersom Jessica Samuelsson var skadad under i princip hela 2018, och nu har nya problem. I en intervju i Corren i veckan berättar Arsenalproffset om hur frustrerande det varit sedan hon skadade sig i oktober 2017. Hon säger också att hon hoppas vara tillbaka i spel i februari eller mars – det viktigaste är att bli frisk. Om VM säger hon så här:

”Klart att jag vill spela VM. Men det är samma där. Jag måste bli frisk först. Det är det viktigaste.”

Det vore jättekul om Samuelsson var tillbaka på hög nivå till VM. Men jag räknar inte med det, man brukar ju säga att lika lång tid som du varit borta, lika lång tid tar det innan du är 100-procentigt tillbaka. Skulle inte Samuelsson vara frisk eller i form till VM är Nathalie Björn en spelare som har potential att nå internationell klass.

Utöver Samuelsson har ju även Emma Berglund varit borta under i princip hela 2018. Där har vi så många alternativ att man inte har saknat PSG-backen. Men förhoppningsvis är hon också snart tillbaka på planen och ökar den redan goda konkurrensen i vårt mittförsvar.

Det är på vänsterkanten vi känns mest sårbara vad gäller backlinjen. Jag tycker att Jonna Andersson håller internationell klass sedan 1,5 år tillbaka, och att Mia Carlsson är ett okej alternativ. Men det är nog ändå på den här kanten som motståndarna i första hand kommer att försöka såra vårt lag.

Mittfältare

Som jag konstaterat tidigare i inlägget hittade Gerhardsson rätt uppställning på mittfältet på hösten. Med trion Seger, Rubensson och Asllani har Sverige ett centralt mittfält av hög internationell klass. Bakom dem är det däremot lite tunt i nuläget. Här skulle det bli bekymmer om någon av dem blir skadad.

Asllani har visat sig vara klockren som tia. På den positionen hade Gerhardsson letat efter rätt spelare. Den utöver Asllani som jag tycker har klarat tiarollen bra är Fridolina Rolfö.

Fridolina Rolfö

Sveriges största bristvara är duktiga yttermittfältare. Bland de 16 spelarna som jag bedömer håller internationell klass finns bara en som jag skulle klassa som yttermittfältare. Och det är Lina Hurtig, som ju tyvärr är väldigt skadebenägen. Hon har ju exempelvis dragit på sig en bristning nu, vilket gör att hon inte kan spela på tisdag.

Bristen på yttermittfältare har säkert också bidragit till att Sverige allt oftare spelar ett mellanting mellan 3–5–2 och 3–4–3. Det handlar alltså om spelsystem där ytterbackar och forwards i första hand tar ansvar för kantspelet.

Forwards

Just nu känner jag en liten oro över forwardssidan. Räknar vi in tian här så har vi fyra forwards av internationell klass, där är Kosovare Asllani den enda som håller hög internationell klass. Fridolina Rolfö hade nog också varit där uppe – om hon inte varit så skadebenägen. Man hade hoppats att Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson skulle ta ett steg till, men båda har haft en tung säsong och är för tillfället två frågetecken.

Faktum är att Sverige för tillfället inte har någon forward som gör mål. Men skall man ändå leta positiva saker har Blackstenius tidigare visat att hon är en mästerskapsspelare, vilket är lovande. Hon har också varit Gerhardssons förstaval som spjutspets.

Mimmi Larsson

Där har Mimmi Larsson varit första backup. Men jag tyckte att det såg lovande ut när Anna Anvegård fick spela i den positionen mot England. Jag tror att Larsson måste göra en kanonvår om det inte skall bli Blackstenius och Anvegård som åker till Frankrike som toppforwards.

Rolfö och Jakobsson har huvudsakligen haft sina utgångspositioner på kanterna under Gerhardsson. Och båda bör ha plats i en startelva, om de är friska och i form. I Jakobssons fall är det formen som är frågetecknet. Hon har bara gjort två mål på 911 minuter i franska ligan den här säsongen. Och på sistone har hon alltmer ofta fått börja på bänken.

För Rolfö är det skadorna som är problemet. Hon spelade bara totalt 363 minuter i Frauen-Bundesliga i höstas, plus 90 minuter i Champions League och 74 i tyska cupen. Totalt blir det bara just under sex hela matcher på en hel höst. På dem har hon gjort tre mål. Det känns väldigt viktigt både för Rolfö själv och för landslaget att hon får vara frisk hela den här våren.

Sammanfattningsvis var 2018 bra, och det finns gott hopp om att 2019 kan bli ännu bättre. Med friska toppspelare är vårt landslag svårslaget. Då kan det bli VM-succé. Men vi har ingen bred topp, så det finns inte utrymme för en massa skador – alla måste vara friska.

Stormatch mot Tyskland på Friends

Publicerad den av
Svara

I går meddelade Svenska Fotbollförbundet att man fixat en stormatch till Friends Arena nästa år.

Den 6 april 13.45 kommer vår arvfiende Tyskland till herrlandslagets nationalarena. Det är bara att hoppas att publiken i Stockholmsområdet tar chansen att se två av världens bästa lag.

Jag föreslog redan för snart 2,5 år sedan att förbundet skulle försöka fylla Friends med en match av det här slaget. Kul att förbundsfolket nu sytt ihop en sådan match.

För vårt damlandslag blir det första matchen på Friends. Däremot har ju faktiskt Tyskland redan spelat en match där. De vann ju EM-finalen 2013 mot Norge med 1–0 just på Friends. Då var 41 301 åskådare på plats. Hur många blir det i april?

Apropå landskamper kan det vara läge att blicka tillbaka lite på söndagens Englandsmatch och komma med lite spelarkritik.

De båda lagens målvakter kämpar ju inbördes om speltiden i Chelsea. Utifrån söndagens match kändes Hedvig Lindahl som en nivå bättre än Carly Telford. Framför allt tyckte jag att det var klasskillnad i luftrummet. Medan Lindahl äger sitt målområde kändes Telford darrig varenda gång Sverige fick hörnor.

I backlinjen saknades ju Nilla Fischer. Det märktes inte speciellt mycket. Amanda Ilestedt fyllde nämligen luckan på ett utmärkt sätt. Jag tycker att hon får ett allt bättre passningsspel, inte minst känns hon allt säkrare på de lite längre passningarna.

Jessica Samuelsson var ju tillbaka på högerbacken. Jag tyckte nog att hon var lite otajmad, vilket inte är konstigt då hon inte spelat så jättemycket det senaste året. Som tur är har hon gott om tid att hitta toppformen igen. Det är ju sju månader till VM.

På mittfältet kändes Caroline Seger klockren i försvarsspelet. Däremot tyckte jag att Kosovare Asllani hade det lite jobbigt i början av matchen. Hon växte dock in i det och blev allt bättre. Den trygghet med bollen som både Seger och Asllani besitter är otroligt viktig för laget.

När Anna Anvegård fick chansen i den position hon har i klubblaget, alltså allra högst upp, gjorde hon sin bästa landskamp. Då tänker jag inte bara på att hon gjorde mål, utan jag tyckte även att hon kom mer med i spelet.

Känslan efter matchen är att Mimmi Larsson kanske kom lite längre från VM. Det är ju Larsson som tidigare varit första alternativet till Stina Blackstenius i toppositionen. Men Anvegård kan nog ha passerat nu.

England–Sverige var inte den enda landskampen i helgen med toppnationer på planen. Nästan alla lag på topp tio på världsrankingen var i farten.

Ettan USA vann ju i Portugal, en match jag redan har avhandlat. Amerikanskorna spelar för övrigt i kväll igen, i Skottland (avspark 20.15 svensk tid).

Tvåan Tyskland vann med 5–2 hemma mot Italien. Nedan går det att se hela matchen. Målen föll enligt följande:

1–0 Lina Magull (5.02), 2–0 Alexandra Popp (17.49), 2–1 Barbara Bonansea (28.08), 2–2 Daniela Sabatino (42.20), 3–2 Giulia Gwinn (49.55), 4–2 Lena Petermann (59.11), 5–2 Leonie Maier (85.18).

Noterbart är att Tyskland håller på att bygga om sitt lag. Tillfällige förbundskaptenen Horst Hrubesch har givit många nya och unga namn chansen, vilket känns spännande. Mot Italien startade Tyskland så här: Merle Frohms – Maximiliane Rall, Sara Doorsoun-Khajeh, Johanna Elsig, Felicitas Rauch – Magull, Sara Däbritz – Gwinn, Lena Lattwein, Svenja Huth – Popp.

I den elvan var den 25-åriga Hoffenheimbacken Maximiliane Rall eller hennes 18-åriga klubbkompis Lena Lattwein två spelare jag inte hade hört talas om. Båda gjorde debut, och båda var bra.

Noterbart är att Rall var helt ny i landslagssammanhang, hon har inte spelat en enda ungdomslandskamp. Lattwein var med i två flicklandskamper som 15-åring, men har inte platsat i ungdomslandslaget för sin ålder de senaste tre åren. Nu behöver hon inte det, för nu är hon ju plötsligt startspelare i A-landslaget…

En orsak till att flera nya spelare fick chansen i lördags är ju förstås att tyskorna spelar i dag igen, 16.00 hemma mot Spanien. Då blir det sannolikt fler välkända namn i startelvan.

Även världsfyran Frankrike vann sin match i helgen. Ett franskt lag utan Eugenie Le Sommer besegrade ett Brasilien utan Marta med 3–1. Jag såg delar av den andra halvleken och tyckte att fransyskorna kändes som det klart bättre laget.

Världsåttan Brasilien känns som ett stort frågetecken inför VM. Det är lite som att tiden stått stilla i Brasilien, laget är byggt kring samma spelare som för tio år sedan; Formiga, Marta och Cristiane. Och när de inte är i form, eller saknas, då är brasilianskorna inte riktigt nära de andra topplagen i världen.

Helgens stora skräll kom när världssexan Australien förlorade med 3–2 hemma mot Chile. av de klipp jag sett verkar det ha varit en ensidig historia där The Matildas radade upp chanser.

PSG-målvakten Tiane Endler var dock precis så bra som hon måste vara om Chile skall kunna ta några poäng i VM. Hon kapitulerade bara för två straffar från Emily van Egmond. Och den andra var Endler också nära att rädda.

Chile var också effektivt. Man utnyttjade att den före detta Piteåmålvakten Lydia Williams hade en dålig dag. Jag upplever normalt Williams som väldigt stabil. Men i lördags blev hon överlobbad två gånger efter missade utrusningar.

Lagen möts igen i dag på förmiddagen (9.30 svensk tid), det troliga är att Australien då vinner med ett par-tre måls marginal. Blixten slår ju sällan ner på samma ställe två gånger i rad.

Världssjuan Japan vann med 4–1 mot Norge efter två mål av Mana Iwabuchi.

Slutligen är det ju tisdag, vilket innebär att det är dags för returen i finalen av Europas VM-playoff. I första matchen vann världstian Nederländerna mot Schweiz med 3–0. Höjdpunkter därifrån ser ni här:

19.00 är det avspark i kväll, och allt talar för att Nederländerna vinner det här dubbelmötet. Det troliga är att man vinner även kvällens match. Det bör ju passa Europamästarinnorna som handen i handsken att få ligga och kontra på ett måljagande hemmalag.

 

Kul med Falk och Anvegård i landslaget

Publicerad den av
27

Anna Anvegård

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson sin trupp till VM-kvaltruppen till matcherna mot Kroatien (den 7 juni i Göteborg) och Ukraina (borta den 12 juni).

Jämfört med den senaste truppen saknas av förklarliga skäl gravida Hilda Carlén och skadade Lina Hurtig. Dessutom har Gerhardsson valt bort formsvaga Marija Banusic. Gerhardsson motiverade det så här till SVT:

”Det är kopplat till prestation, som vi inte tycker är tillräckligt bra. Det är en konkurrenssituation, sådana som Kullashi och Anvegård får före. ”

Med i Gerhardssons trupp finns istället Göteborgs målvakt Jennifer Falk, samt talangfulla forwardsduon Loreta Kullashi och Anna Anvegård.

Jennifer Falk

Det tycker jag är kul uttagningar. Jag har ju rätt många gånger lobbat för Falk och Anvegård. I Falks fall var det förstås ett tag sedan jag lyfte henne, eftersom hon i princip missade hela fjolårets säsong till följd av hjärnskakning. Hon var en av fyra målvakter i Pia Sundhage:s 27 spelare stora trupp till matcherna mot Iran och Norge i oktober 2016, men har ännu inte fått spela någon landskamp. Det lär hon kanske inte få göra nu heller, men hon får i alla fall chansen att visa upp sig. Och hon får för första gången vara med i en ”riktig” 23-mannatrupp.

Kullashi har väl haft det lite tufft i damallsvenskan den här våren, men hon är kanske vårt allra största framtidshopp på forwardssidan och en spelare som bör ges erfarenhet.

Slutligen då Anvegård, som är en spelare jag gillat från första gången jag såg henne. Hon har en fin fotbollshjärna, och dessutom ett gott målsinne. Det skall bli väldigt spännande att se hur hon klarar sig i en A-landslagsmiljö.

När det gäller de båda stundande VM-kvalmatcherna skall Sverige bara vinna hemma mot Kroatien. Däremot är Ukraina borta en lurig historia. Sverige är favoriter där också, men den segern är inte självskriven. Däremot är det nog så att vi måste ta sex poäng på de här matcherna för att ha lite marginal inför gruppfinalen borta mot Danmark i september.

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter: Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Jennifer Falk.

Backar: Hanna Glas, Anna Oskarsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson.

Mittfältare: Caroline Seger, Hanna Folkesson, Kosovare Asllani, Julia Roddar, Elin Rubensson och Olivia Schough.

Forwards: Stina Blackstenius, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Loreta Kullashi, Mimmi Larsson och Anna Anvegård.

Med 20 spelare kvar från förra truppen är det tydligt att Gerhardsson börjar sätta en stomme. Kollar vi på fördelningen mellan damallsvenskans klubbar har Göteborg med flest spelare – fyra. Sedan har Rosengård och Eskilstuna tre vardera, Linköping två samt Kristianstad och Växjö varsin.

Gerhardsson pratade lite om att han har valt utifrån hur spelarnas spelsätt liknar varandra i landslag och klubblag. Kanske var det en liten förklaring till varför vårens succélag Piteå fortsatt inte har med någon spelare i landslagstruppen.

Däremot noteras att Piteå har med sex (korrigerat) spelare i den U23-trupp som är uttagen till möte med England i Bollnäs den 9 juni.

Tankar kring damfotbollens utveckling

Publicerad den av
14

Efter att Linköping i veckan åkte ut Champions League har det varit en hel del snack om framtiden och klassen på damallsvenskan.

Charlotte Rohlin

I går hade exempelvis TT en artikel med rubriken: Dyster prognos för Sverige i Champions League. I den konstaterade Charlotte Rohlin i LFC att:

”Det är ändå bra att vi är med i en kvartsfinal, det visar att det finns bra lag i damallsvenskan. Men de engelska klubbarna har börjat satsa, och de får också hjälp av sina herrlag. De tar steg, och det lockar också spelare att komma dit, precis som det lockar spelare att flytta till Tyskland och Frankrike.”

Damfotbollen har länge gjort anspråk på herrfotbollens pengar. Nu när alltfler herrfotbollsklubbar ”sponsrar” sina damlag med allt större summor innebär det dock att damfotbollen görs om. Det innebär att de klassiska klubbar som satt damerna först inte längre klarar av konkurrensen på högsta nivå.

Det innebär också att länder som Sverige, Norge och Danmark, där fotbollen totalt sett omsätter förhållandevis lite pengar, tappar mark mot nationer i Syd- och Mellaneuropa.

Jag har funderat lite över utvecklingen. Och som grund för mina funderingar gjorde jag en liten tillbakablick på Champions League, med start för tio år sedan:

2008:
Final: FFC Frankfurt–Umeå IK 4–3 i dubbelmöten
Svenskt lag: Umeå till final.
Kommentar: Det var näst sista upplagan där turneringen hette Uefa Women’s Cup. Nationerna hade bara en representant vardera. Det var två rena damfotbollsklubbar i final, och ytterligare tre i kvartsfinal. Längst av ”herrfotbollsklubbarna” nådde Lyon, som föll i semifinal mot Umeå.

2009:
Final: Duisburg–Zvezda Perm 7–1 i dubbelmöten
Svenskt lag: Umeå till semifinal.
Kommentar: I sista upplagan av Uefa Women’s Cup åkte Umeå mycket oväntat ut mot ryska Zvezda i semifinal. Damfotbollsklubbarna dominerade fortfarande stort. Det skulle dock visa sig att det här var sista upplagan där två klassiska damfotbollsklubbar möttes i final.

2010:
Final: Turbine Potsdam–Olympique Lyonnais 7–6 efter straffläggning.
Svenska lag: Umeå till semifinal och Linköping till åttondelsfinal.
Kommentar: För första gången hette det Champions League, och de bästa nationerna fick ha med två lag. För svensk del föll Linköping mot Duisburg i åttondelen, medan Umeå såg till att vi hade svensk representation i semifinalen för nionde året i rad. Där blev dock Lyon för svårt. De klassiska damfotbollsklubbarna fortsatte att dominera. Potsdam vann, och det var återigen tre damfotbollsklubbar i semi- och fem i kvartsfinal.

2011:
Final: Olympique Lyonnais–Turbine Potsdam 2–0
Svenska lag: Linköping till kvartsfinal och Umeå ut i gruppspel.
Kommentar: I turneringens tionde upplaga fanns det för första gången inget svenskt lag i semifinal. Umeå stod för det största svenska fiaskot i turneringens historia när man blev tvåa bakom Apollon från Cypern i gruppspelet, och därmed inte kvalade in bland de 32 bästa lagen. Linköping räddade den svenska äran något, men föll mot Arsenal i kvarten. Herrfotbollsklubben Lyon stod som segrare för första gången. Trots det stod sig damfotbollsklubbarna fortsatt väl, med två i semi- och fyra i kvartsfinal.

2012:
Final: Olympique Lyonnais–FFC Frankfurt 2–0
Svenska lag: Kopparbergs Göteborg och LdB Malmö till kvartsfinal.
Kommentar: Herrfotbollsklubben Lyon höll sig kvar på tronen. Men damfotbollsklubbar som Potsdam, Frankfurt, Malmö och Göteborg var inte långt bakom. Malmö åkte för övrigt ut mot Frankfurt, medan Göteborg föll mot Arsenal.

2013:
Final: VfL Wolfsburg–Olympique Lyonnais 1–0
Svenska lag: Kopparbergs Göteborg och LdB Malmö till kvartsfinal.
Kommentar: Det här är året när herrfotbollen börjar ta över på allvar. För första gången någonsin når ingen klassisk damfotbollsklubb finalen, och bara en (Juvisy) är i semifinal. Breddmässigt står sig dock damfotbollsklubbarna fortsatt bra, det är fem sådana i kvartsfinal. För de svenska lagen tog det slut mot franskt motstånd. Malmö blev överkört med totalt 8–0 av Lyon, medan Göteborg förlorade med 4–1 mot Juvisy.

Olivia Schough gratulerar Yael Averbuch til 1–2-målet.

2014:
Final: VfL Wolfsburg–Tyresö FF 4–3
Svenska lag: Tyresö gick till final och LdB FC Malmö till åttondelsfinal.
Kommentar: Det här är senaste gången ett svenskt lag gick hela vägen fram till finalen. Det handlade om ett ekonomiskt dopat Tyresö, som gick i konkurs strax efter finalen. Malmö åkte mot Wolfsburg redan i åttondelen. Även om herrfotbollsklubben Wolfsburg tog hem titeln var det här en av de sista turneringar där klassiska damfotbollsklubbar hävdade sig. Potsdam slog exempelvis ut Lyon i åttondelsfinalen.

2015:
Final: FFC Frankfurt–Paris Saint-Germain 2–1
Svenska lag: FC Rosengård och Linköpings FC gick till kvartsfinal.
Kommentar: Den största av de stora damfotbollsklubbarna FFC Frankfurt tog sin fjärde titel. Det går att se som en slutpunkt för den klassiska damfotbollen. För sedan 2015 har herrfotbollens pengar talat. Ingen klassisk damfotbollsklubb har tagit sig till final sedan dess. Och det är inte mycket som talar för att det någonsin kommer att inträffa igen. För svensk del var det en stark upplaga, med två lag i kvartsfinal. Rosengård föll på bortamål mot Wolfsburg, medan Linköping oväntat åker ut mot Bröndby.

2016:
Final: Olympique Lyonnais–Wolfsburg 1–1, 4–3 efter straffläggning.
Svenska lag: FC Rosengård till kvartsfinal och KIF Örebro till åttondelsfinal.
Kommentar: För andra gången blev det en final mellan två herrfotbollsklubbar. Den här gången drog Lyon längsta strået, och tog sin tredje titel. Herrfotbollens grepp om damfotbollen blir allt större. Fem av de åtta kvartsfinalisterna är klassiska herrfotbollsklubbar. För svensk del gör både Rosengård och Örebro bra insatser. Rosengård faller efter straffläggning mot Frankfurt och Örebro på bortamål mot PSG.

FFC Frankfurt

2017:
Final: Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain 0–0, 7–6 efter straffläggning.
Svenska lag: FC Rosengård till kvartsfinal och Eskilstuna United till åttondelsfinal.
Kommentar: Herrfotbollen har tagit över. Alla fyra semifinallagen är klassiska herrfotbollsklubbar, och bara två av åtta kvartsfinalister är klassiska damfotbollsklubbar. Lyon tar sin fjärde titel och tangerar samtidigt Frankfurts notering. För svensk del blir turneringen en missräkning. Eskilstuna åker ut med 8–1 mot Wolfsburg och Rosengård faller oväntat med 3–0 mot Barcelona.

2018:
Final: Inte klart ännu. Semifinallagen är Olympique Lyonnais, Manchester City, Chelsea och Wolfsburg.
Svenska lag: Linköping till kvartsfinal och Rosengård till åttondelsfinal.
Kommentar: Herrfotbollens grepp om damfotbollen blir allt starkare. Linköping är den enda klassiska damfotbollsklubben som når kvartsfinal.

Sammanfattningsvis noteras att vi nu är inne i den 17:e upplagan av damernas Champions League. Sverige har alltid haft minst ett lag i kvartsfinal.

De första fem åren (2002–06) var det uteslutande rena damfotbollsklubbar som spelade final. Fyra av dem var svenska, och två gånger hamnade pokalen i Umeå.

År sex tog sig Arsenal, som första herrfotbollsklubb, till final – och vann. Från år sex (2007) till tio (2011) var totalt tre herrfotbolls- och sju damfotbollsklubbar i final. Det var 3–2 i segrar till damfotbollsklubbarna. Under perioden tog Sverige ytterligare två finalplatser. Det dröjde ända till år tio innan Sverige första gången saknade representant i semifinal.

Perioden från elfte (2012) till 15:e upplagan (2016) tog herrfotbollen över. Sju av tio finalister och fyra av fem segrare var herrfotbollsklubbar. Sverige fick en sjunde finalist i Tyresö under den här perioden. I övrigt tog vi sju kvartsfinalplatser under den perioden.

De senaste två åren har alla åtta semifinallag och 13 av 16 kvartsfinallag varit herrfotbollsklubbar. För svensk del har det blivit två kvarts- och två åttondelsfinaler.

Kollar jag in i kristallkulan ser jag goda chanser att ha svensk representation i kvartsfinal i ytterligare några säsonger. Damallsvenskan är fortfarande såpass högt rankad att våra lag får ha otur i lottningen om inte något av dem skall slå sig in bland de åtta bästa.

Men chanserna kommer att minska för varje år, för herrfotbollsklubbarna kommer att koppla ett allt hårdare grepp om damfotbollen. Om en femårsperiod kanske vi är i ett läge att vi inte har svenska kvartsfinalister mer än typ vartannat år. Och om tio år är vi nog nöjda om vi ens har ett lag i kvartsfinal.

Kvartsfinal har varit ett rimligt svenskt resultat ett tag, och så känns det även alltså i den närmaste framtiden. Det kommer inte att vara omöjligt att nå längre än så – men det lär bli svårt. För att få en ny, svensk semifinalplats kommer det att krävas extremt flyt i lottningen. Plus att det lag det som skall göra det behöver pricka formtoppen i absolut rätt läge.

Kollar vi trenden i Europa nu så har Tyskland fortsatt den klart starkaste ligan i Frauen-Bundesliga. Där är det herrfotbollsklubbar som Wolfsburg och Bayern München som dominerar. De klassiska damfotbollsklubbarna Turbine Potsdam och FFC Frankfurt tillhör fortsatt den övre tabellhalvan, men har på senare år haft väldigt svårt att ta sig vidare till Champions League. I år finns även Freiburg (herrfotbollsklubb) med och utmanar i toppen.

Den näst högst rankade ligan i Europa är franska D1 Feminine. Där är det tre herrfotbollsklubbar som dominerar totalt: Olympique Lyonnais, PSG och Montpellier.

Den klassiska franska damfotbollsklubben Juvisy har inte klarat konkurrensen från storheterna. De sexfaldiga mästarinnorna gick ifjol upp i herrfotbollsklubben Paris FC, ett drag som inte har hjälpt. Juvisy är långt ifrån att få spela i Champions League kommande säsonger.

I England har WSL på kort tid inneburit ett lyft för damfotbollen. Landslaget är numera det högst rankade i Europa, och man har i år för första gången fått fram två semifinallag i Champions League. Och det är med hjälp av herrfotbollens resurser som klivet varit möjligt. Det är ju nämligen herrfotbollsklubbar som Manchester City, Chelsea och Arsenal som dominerar. Häromveckan aviserade dessutom rika Manchester United att de nu skall ge sig in i matchen.

Uniteds lag skall börja i WSL:s andraliga. Men räkna med att man snart är uppe i Europaeliten – United vill knappast vara sämre än City.

Även i Spanien och Italien flyttar storlagen fram sina positioner. I spanska Liga Iberdrola, eller Primera División Femenina som den också kallas, är det herrfotbollsklubbarna som dominerar. Det har varit Barcelona, Atletico Madrid och Athletic Bilbao som tagit landets platser till Champions League de senaste åren.

Och när man ser att derbyt mellan Atletico och Madrid CFF drog drygt 22000 åskådare häromdagen inser man att de här klubbarna kör ifrån våra damallsvenska med hög hastighet. Det var ju nämligen inget damallsvenskt lag som hade 22000 i totalpublik under fjolåret.

I Italien har Juventus gjort en kanoninsats under sin premiärsäsong. Laget är utan poängförlust, och blir spännande att följa i höstens Champions League. Att spelarna marknadsförs på nya områden lär väl inte missgynna laget:

Från Italien har nyligen även AC Milan gått ut med att man på allvar tar upp kampen inom damfotbollen. Med såväl Juventus, Fiorentina som Milan på banan lär de klassiska, italienska damfotbollsklubbarna snart vara långt ifrån de stora scenerna.

Trenden i de stora europeiska ligorna är alltså att det är herrfotbollens pengar som talar. För spelarna är det här bra, såväl ur lönesynpunkt som genom att spelarna erbjuds fantastiska träningsförhållanden.

Personligen är jag dock lite tveksam till verksamheter som inte bär sig själv. För hur bra det än går sportsligt för damlagen i Lyon, Juventus, Barca eller Chelsea är det inte damerna själva som avgör sin framtid – det är herrlagets resultat.

Exempelvis är resultaten för Wolfsburgs herrlag mer avgörande för hur mycket Nilla Fischer kan tjäna än hur det går för Wolfsburgs damer. Skulle herrlaget åker ur herrarnas Bundesliga skulle det nämligen vara förödande för Wolfsburgs damlag.

En annan rätt tråkig följd av de stora herrfotbollsklubbarnas frammarsch är att damfotbollen aldrig  kommer att hamna i fokus i de klubbarna. Damerna kommer att få räkna med att som bäst komma i andra hand. Men gissningsvis är många spelare ok med det så länge summan i lönekuvertet är på rätt nivå.

Jag tror att damfotbollen skulle må klart bäst om den även framöver kunde finansiera sig själv, och slapp att stå under herrfotbollen. Men pengarna bestämmer, och vi får nog räkna med att det kommer att vara de herrfotbollsklubbar som har de ledare som är mest generösa mot damerna som kommer att dominera damfotbollen framöver.

För svensk del var vi ledande så länge damfotbollen finansierade sig själv. Nu ser det alltså annorlunda ut. Och sanningen är ju att Sverige därmed är kört över tid.

I Sverige drivs fortfarande damfotbollen av damfotbollsklubbar som Linköpings FC, FC Rosengård, Eskilstuna United och Kopparbergs Göteborg FC.

Nu kanske någon ställer sig frågan: Men går det inte att för de stora svenska herrfotbollsklubbarna att göra som de nere i Syd- och Mellaneuropa? Kan inte AIK, MFF och de andra göra stora damfotbollssatsningar?

Självklart skulle det gå att flytta verksamheten till de stora herrfotbollsklubbarna. Saken är ju dock att herrfotbollen är långt ifrån jämställd. Det är större skillnad i ekonomi mellan de stora herrfotbollsklubbarna på kontinenten och våra svenska än det är mellan svenska herrfotbolls- och damfotbollsklubbar.

Sveriges rikaste fotbollsklubb är Malmö FF. De omsatte cirka 249 miljoner kronor för 2016. Det året låg ytterligare sex klubbar på 100–160 miljoner kronor i omsättning; AIK, IFK Göteborg, BK Häcken, Djurgården, Norrköping och Elfsborg.

För storklubbarna nere i Syd- och Mellaneuropa handlar det om väldigt mycket större siffror. På den här aktuella listan från finansinstitutet Deloitte framgår att Manchester United för 2017 hade intäkter på 675 miljoner euro, alltså cirka 6,8 miljarder kronor.

Samtliga klubbar på Deloittelistans tio i topp hade intäkter på mer än fyra miljarder kronor. Bland de klubbarna finns Barcelona, Manchester City, Bayern München, Chelsea, PSG och Juventus – alltså klubbar som nu är på frammarsch inom damfotbollen.

För att i dag kunna ta upp kampen i den absoluta Europatoppen inom damfotbollen uppskattar jag att det krävs en budget på 25–40 miljoner svenska kronor. Som exempel ligger elitbudgeten för LFC och Rosengård på 10–15 miljoner kronor.

Ett enkelt räkneexempel säger att 40 miljoner kronor utgör cirka 6,1 promille av Barcelonas omsättning, 6,8 promille av Bayern Münchens och 7,5 promille av Manchester Citys, medan det utgör hela 16 procent av Malmö FF:s och 38 procent av Elfsborgs.

Det som är kaffepengar för de europeiska storklubbarna är jättesummor för våra svenska herrfotbollsklubbar. Och eftersom det inte finns några pengar att tjäna på damfotboll vore det ju tyvärr en vansinnesinvestering från Malmö FF att lägga 40 miljoner på damfotboll. För Barca, Bayern och Juventus är det däremot väldigt billig goodwill.

Så länge alltfler rika herrfotbollsklubbar startar goodwillprojekt kommer vi alltså att få räkna med att damallsvenskan kommer att fortsätta att brandskattas på toppspelare.

För utvecklingen nere i Europa gör ju även att lönenivån inom damfotbollen höjs. Jag pratade nyligen med en ledare inom svensk damfotboll som berättade att det gick att få världsspelare för 17000–18000 kronor i månadslön bara för tre–fyra år sedan. Det är numera omöjligt.

Följden av allt dyrare spelare blir ju att exempelvis lag som Linköping och Rosengård tvingas ha allt tunnare trupper, samt skriva allt kortare kontrakt. Det är förstås väldigt negativt för kvaliteten.

Det finns förstås även positiva saker. En är att det är kortare väg in i lagen för unga talanger, en annan att damallsvenskan sannolikt kommer att vara jämnare i år än toppligorna i Syd- och Mellaneuropa. Framöver får vi nog lära oss att glädjas åt det lilla…

Med det passar jag dessutom på att önska er alla en glad påsk.

Ett genrep som borde ge Sundhage sömnlösa nätter

Publicerad den av
5

Sverige vann genrepet mot Mexiko med 1–0 utan att imponera. De enda spelarna som jag tyckte var riktigt bra var Hedvig Lindahl och Fridolina Rolfö. Trots det blev Rolfö utbytt i paus. Jag hoppas att det bara handlade om en säkerhetsåtgärd. För som jag ser det överglänste Rolfö exempelvis Lotta Schelin med många klasser.

När det gäller positiv spelarkritik tycker jag även att Olivia Schough gjorde en bra insats sett till hennes normala kapacitet.

Men tyvärr överglänstes ju de positiva sakerna av frågetecknen i går. Det stora frågetecknen var just de ni har kunnat läsa om i den här bloggen tidigare, alltså vänsterkanten och Lotta Schelin på topp.

När det gäller vänsterkanten hade Jonna Andersson på nytt en jobbig dag. Jag har förstått att Pia Sundhage var irriterad i TV12 över att Andersson själv fick bära hundhuvudet.

Jag håller med om att Andersson fick dålig hjälp, både från mittförsvaret och från mittfältet. Problemet här är ju att Linda Sembrant inte har tillräcklig snabbhet för att kunna täcka in bakom, samt att Olivia Schough är flängig och inte speciellt stabil i sin spelstil.

På presskonferensen öppnade Sundhage för att plocka in Magdalena Eriksson på vänsterbacksplatsen, men lade mest kraft på att prata om att man rent taktiskt måste hitta bättre lösningar på kanten.

Bättre lösningar behövs helt klart, och det är bråttom. Det nya tyska laget bygger mer på fart, rörlighet och teknik än tidigare. Tyskorna har givetvis sett var Sveriges akilleshäl finns, och de kommer att överbelasta vår vänsterkant nästa måndag. Det här är något som borde kunna ge Sundhage sömnlösa nätter fram till premiären.

Mexiko överbelastade vår vänsterkant i går, och mexikanskorna var väldigt nära att ha fått utdelning på den taktiken. Mexiko visade även hur känsligt vårt lag är för hög press. Under 30 minuter orkade gästerna hålla uppe sin press.

Under de 30 minuterna såg vårt lag väldigt svagt och segt ut. För att vi skulle klara av att spela förbi pressen backade Caroline Seger ner djupt, vilket gjorde att vi ofta bara hade två spelare högt upp i planen.

Av dem var Schelin oftast placerad så att det inte gick att spela upp på henne. Det var till Rolfö hoppet stod. Och det var också hon som byggde upp alla svenska målchanser i själva spelet. Hon satte upp Jessica Samuelsson här:

Och det var Rolfö som vände upp och satte upp Schough och Samuelsson i det här fina anfallet, som ju dock korrekt vinkades av för offside:

I spelet skapade Sverige även en målchans på slutet, när Schough kom runt på högerkanten. Fast precis som det sett ut under alla Pia Sundhages år som svensk förbundskapten är det på hörnor som Sverige är allra farligast. Även om många slogs bort i går skapade vårt lag som vanligt fler chanser på hörnorna än i spelet.

Det är ett faktum som talar för att Sundhage borde se till att Magdalena Eriksson finns på planen i EM-premiären. Hon har ju både de vassaste högerhörnorna och är ett vapen i luftrummet på vänsterhörnorna.

När det gäller Sundhages byten blev jag lite förvånad över de ändringar som gjordes i paus. Jag förstod inte varför Eriksson skulle spela mittback i en kvart innan hon flyttades ut som ytterback. Om det möjligen var en koll på om Jonna Andersson kände större trygghet med Eriksson innanför sig känns 15 minuter som en väl kort tid för en sådan koll.

Även det andra bytet förvånade lite. Jag tycker att Kosovare Asllani har vuxit ut till en högklassig mittfältare, och min uppfattning är att vi inte har någon klockren ersättare till henne på kanten. Att sätta upp henne på topp är inget bra betyg till alla truppens utpräglade forwards.

Jag hade hellre sett Rolfö få bilda forwardspar ihop med Stina Blackstenius en stund. Men det lär vi inte få se förrän tidigast senare i höst.

Sammanfattningsvis var EM-genrepet en rätt energilös tillställning. Det var många tunga ben i det svenska laget. Den svensk som visade allra störst energi på arenan var nog faktiskt Olivia Schoughs pappa Bertil:

I går spelade även värdnationen Nederländerna sitt genrep. De bjöd på en riktig klang-och-jubel-föreställning mot ett svagt Wales. 5–0 slutade det efter att Lieke Martens bjudit på ett riktigt drömmål och Vivianne Miedema gjort två.

Miedema är ett fenomen. Manon Melis är tidernas målskytt i det nederländska landslaget med 59 landslagsmål. Miedema fyller 21 år i nästa vecka och är redan tvåa i statistiken. Hon passerade 30 landslagsmål redan i fjol och hon närmar sig Melis med stormsteg.

Nederländerna ställs mot Norge i EM:s öppningsmatch på söndag klockan 18.00. I Norge är EM i fara för nyttiga mittfältaren Ingvild Isaksen. Hennes hälskada vill inte släppa, och hon lämnade gårdagens träning i tårar. Tråkigt för Isaksen och Norge om hon inte kan spela i EM.

Två timmar och 45 minuter efter Nederländerna–Norge spelar Danmark och Belgien sina inledningsmatcher i samma grupp.

Båda de senare nämnda lagen har åkt på varsin stjärnsmäll den senaste tiden. Danskorna blev ju överkörda borta mot Österrike i veckan. Och belgiskorna föll med hela 7–0 i Spanien i förra veckan. Belgien tog en halv revansch i förrgår, när man ”bara” föll med 2–0 mot EM-favoriterna Frankrike.

Det var ett resultat som borde gjort de röda flammorna från Belgien mer tillfreds än fransyskorna. Jag lyckades inte hitta någon fungerande länk till matchen, och kan således inte göra någon djupare analys av den. Men kollar man klippet med höjdpunkter ser det ut som att Frankrike hade rätt svårt att skapa riktigt vassa målchanser.

Samtidigt som Frankrike–Belgien spelades Skottland–Irland 1–0. Jag såg stora delar av den matchen. Där stod Irland upp mycket bra, och hade inte varit oförtjänta av ett kryss. Men skotskorna lyckades dock till slut vinna efter ett sent nickmål av Christie Murray.

Personligen gillade jag vad jag såg av 18-åriga Erin Cuthbert (fyller 19 år under första EM-veckan). Chelseaspelaren är en riktigt intressant framtidsspelare.

 

En jaha-känsla som sitter kvar

Publicerad den av
7

Vid slutsignalen av Sverige–USA 0–1 hade jag känslan av ”jaha – vad skall jag skriva om det här?”

Jag har lyckats sätta ihop en krönika om matchen, men jaha-känslan finns kvar. För det blev en landskamp där jag tycker att de tydliga svaren lyste med sin frånvaro. Mer om det i kommande inlägg.

Den första halvleken var i stora drag bra från det svenska laget, sannolikt årets bästa halvlek. Den andra kändes länge väldigt avslagen. Fast de sista fem minuterna fick Sverige till en liten anstormning och borde ha fått med sig minst ett oavgjort resultat. Det är 10–6 i avslut och 10–3 i hörnor signaler om.

Och USA, oj vad svagt det nya USA ser ut att vara. Framtiden känns långt ifrån ljus för amerikansk damfotboll. Jag var förbluffad över hur dåligt det amerikanska laget och spelet var.

Innan jag packar ihop här på Gamla Ullevi så blir det lite kort spelarkritik. Många gjorde stabila insatser, inte minst i startelvan. Mina överbetyg går till Jessica Samuelsson, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger. Dessutom håller jag med Pia Sundhage om att Julia Spetsmark var pigg och visade att hon vill ha mer speltid. Däremot tyckte jag synd om Mimmi Larsson, som var tydligt övertaggad och kom helt fel in i matchen. Tråkigt för Larsson, som ju gjort en kanonvår.

Slutligen konstateras att Elin Rubensson skulle ha ingått i startelvan. Dock drog Göteborgsmittfältaren på sig en lättare bristning i framsida lår på gårdagens träning, vilket gjorde att hon tvingades stå över kvällens match. Jag pratade lite med henne på läktaren, och hon uteslöt inte spel på tisdag. Hon sa:

”Vi tar det dag för dag”

Men spontant vore det väl vansinnigt att riskera något på tisdag. Det är väl bättre att Rubensson vilar även från den matchen och ser till att vara frisk till själva EM-slutspelet.

Frankrike tog sin största seger

Publicerad den av
Svara

Tidigt på den internationella kvinnodagens morgon, svensk tid, hände något omvälvande i damfotbollsvärlden. Frankrike vann med hela 3–0 borta mot USA, vilket fick följden att fransyskorna vann She Believes Cup, medan USA kom sist.

Strax fler reaktioner på det, först några ord om den svenska startelvan till kvällens möte med Ryssland. Har jag fattat rätt sänds första halvtimman (avspark 19.30) på på SVT2 och så går SVT24 in från 20.00. Vill man se hela matchen utan kanalbyten är det webben och SVT Play som gäller.

Pia Sundhage gör inga stora förändringar i sin startuppställning, hon kör på med sin stomme av nyckelspelare. Så har Sundhage alltid jobbat, och grundtanken att verkligen svetsa samman en tajt elva är ju bra. Det finns många fördelar med kontinuitet.

Samtidigt får det inte bli så att spelarna i elvan känner sig givna, och där tycker jag Sundhage har ett problem. Hon har helt enkelt för många spelare som är givna. Så här tidigt på året tycker jag i princip att hon kan konkurrensutsätta alla positioner. Men så jobbar inte Sundhage tyvärr. De enda som sitter löst är de på bänken, för där skiftas det stundtals rätt vilt.

Ut Sundhages tänkta EM-elva får Jonna Andersson vila i dag, vilket ger plats för Hanna Glas på vänsterbacksplatsen. Så här ser dagens elva ut: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Glas – Hanna Folkesson, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Kosovare Asllani – Olivia Schough och Lotta Schelin.

Hanna Glas

Jag gissar att valet av Schough bredvid Schelin innebär att Sundhage tycker att Eskilstunaspelaren har varit Sveriges näst bästa forward i Algarve. Det tycker inte jag. Spontant kan jag inte komma på att Schough haft ett enda avslut värt namnet. Jag kan inte heller komma på att hon varit direkt inblandad i någon farlig målchans.

Jag hade hellre sett att Mimmi Larsson eller Lina Hurtig testats som toppforwards bredvid Schelin. Men Hurtig lär ju behövas som avlastning på mittfältet. Där har ju Sundhage nämligen tagit med för få spelare i sin trupp. Visst gick Elin Rubensson sönder, men det hade ändå känts mer rimligt att ta bort en ytterback och plockat in en till central mittfältare. Speciellt som Magdalena Eriksson är användbar både som mitt- och ytterback.

Jag kan ju nämligen inte förstå varför inte Katrin Schmidt är med i den här truppen. Hon fick 15 minuter mot Norge i Algarve, sedan trillade hon ner flera hack på Sundhages lista. Tråkigt, för jag tycker att Schmidt borde passa in utmärkt i det här spelsystemet.

Katrin Schmidt

Dagens motståndare Ryssland innehåller några spännande spelare. Nu skall det sägas att jag inte har sett dem på några år, så de här omdömena kan ha passerat datummärkningen. Men målvakten Elvira Todua minns jag som en högst ojämn spelare, hon är välväxt och spänstig och blandar insatser av högsta världsklass med rena barnmisstag.

I EM 2013 visade sig Todua från sin bästa sida, där var jag mycket nära att ta med henne i mitt allstarlag. Bland utespelarna är Elena Morozova och Ekaterina Sochneva duktiga spelare som jag fastnat för. Sochneva är dock avstängd i dag, så henne behöver Sverige inte bekymra sig för. Morozova har tidigare varit en smart forward, men verkar nu husera på mittfältet.

Vilket som är Ryssland ett lag som vi skall slå med ett par måls marginal, även med en sliten trupp. För slitna verkade ju våra spelare vara mot Nederländerna. Visst verkade planen vara av den långsamma typen. Det kändes som att det var väldigt svårt att få fart på bollen, men det är knappast ändå hela förklaringen till ett långsamt anfallsspel.

Vi får se om det blir mer fart och löpvilja i dag. Är det något Schough är bra på så är det ju att löpa. Men totalt sett borde det svenska laget vara slitet när de går in i fjärde matchen på sju dygn. Speciellt när man läser följande mening i det senaste referatet på förbundets egen hemsida:

”Sverige störde Holland högt i planen och kunde norpa åt sig bollen vid ett antal tillfällen. Men den hårda träningen samt det intensiva matchandet gjorde sig synlig i det svenska laget.”

Hårda träningen? Det låter väl inte så genomtänkt under en så intensiv turnering.

Därmed lämnar jag vårt svenska landslag för nu och återvänder till nattens skräll. USA har ju varit världsetta alla år utom ett sedan 2008. Man har aldrig varit sämre än tvåa, och man förlorar väldigt sällan på hemmaplan.

Men nu börjar övriga världen knappa in. 1–0-förlusten mot England följdes alltså upp med en 3–0-förlust mot Frankrike. Såvitt jag förstått hade USA aldrig tidigare förlorat två raka hemmamatcher. Och det är ytterst ovanligt att man går mållöst av planen två matcher i rad.

Det här var bara femte gången i historien som USA förlorade med tre mål eller mer. En gång tidigare har man förlorat med 3–0 på hemmaplan, det var mot Tyskland i VM-semifinalen 2003. De andra tre storförlusterna har varit i VM 2007 mot Brasilien samt mot Norge i Algarve cup 1998 och mot Kanada i Algarve cup 2001. Det här var alltså största förlusten på tio år.

Nu hör det ju till saken att USA inte har något mästerskap förrän VM 2019, så man borde kunna kosta på sig att testa rätt rejält. Man har provat många nya spelare på sistone, och i She Believes Cup har man exempelvis försökt spela med en trebackslinje.

Noterbart här är dock att när Tom Sermanni testade rejält för fyra år sedan – och förlorade två matcher i Algarve cup – då fick han sparken. Nu börjar rösterna höras för att förbundet även skall sparka Jill Ellis.

Sanningen är väl dock att Ellis har ett sämre material att jobba med nu än för några år sedan. Nyckelspelare som Christie Rampone, Shannon Boxx och Abby Wambach har fallit för åldersstrecket, Hope Solo har straffat ut sig och framför allt har speluppläggaren Lauren Holiday lagt av.

Ersättarna har inte hållit samma höga klass, och USA har haft svårt med återväxten. Visst vann man F20-VM 2012, men det laget kämpade sig till segern, det var inte ett lag med massor av stor talang. I senare årgångar har USA långt ifrån imponerat i ungdomsmästerskapen. Kanske att amerikanskornas tid på tronen börjar gå mot sitt slut.

För Frankrike däremot ser framtiden ljus ut. Man har haft väldigt talangfulla ungdomslandslag de senaste åren, och nattens seger antyder att man kanske är på väg att skrämma bort gamla spöken. Som bekant har ju Frankrike fortfarande aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap, inte ens i EM.

Deras största segrar har varit två vinster i Cypern Cup. Nu har man vunnit något större, för även om det bara är fyra lag i She Believes Cup är det fyra av världens fem högst rankade lag. Så nattens turneringsseger är Frankrikes största viktoria någonsin på seniornivå.

Framför allt imponerar sättet som man vann turneringen på, det rymmer nämligen ett stort mått av god moral. I öppningsmatchen mot England kom man i underläge, men visade styrka och vände till 2–1-seger efter två mål under matchens sista 20 minuter.

Mot Tyskland i den andra matchen var Frankrike enligt uppgift det spelmässigt klart sämre laget. Men trots att tyskorna radade upp målchanser stod fransyskorna emot. Bland annat räddade Sarah Bouhaddi en straff från Mandy Islacker.

Och så då slutligen nattens storseger mot USA. Fransyskorna gjorde två tidiga mål, men det har man gjort förr mot USA, och tappat. Det franska laget var tydligen pressat i början av den andra halvleken, men återigen stod man emot – och kunde dessutom kontra in ett 3–0-mål.

Här är målen, 1–0 på straff av Camille Abily efter att Eugenie Le Sommer fällts:

2–0 gjorde Le Sommer på en snabb kontring där inte USA:s trebackslinje hängde med:

Slutligen stötte Abily in 3–0-målet i den andra halvleken. Jag gillar hur Elodie Thomis och Amandine Henry öppnar kanten för Eve Perisset i förarbetet till målet. De båda fransyskorna hanterar det dåliga underlaget perfekt, och drar på sig en hel hög amerikanskor.

Frankrike visar alltså att man tänker vara med och slåss om segern i EM. Tyskland har också visat klass i USA. I natt vann man med 1–0 mot England, och spelmässigt har man varit väl så bra som både USA och Frankrike i de båda första matcherna.

Med tanke på att även England och Spanien gjort bra ifrån sig i veckan, och att lag som Norge, Danmark och Nederländerna har skrällpotential, kan vi räkna med ett rekordjämnt mästerskap i sommar. Vi får hoppas att Sverige kan behålla den defensiva stabilitet man visat hittills i vår, och även addera lite mer offensiv spets – för då kommer vi också vara med och slåss om de ädlaste medaljerna.

Patetiskt att tvinga bort Vittsjö

Publicerad den av
4

I dag meddelar förbundets tävlingskommitté att Vittsjö inte får spela på Vittsjö Idrottspark i årets damallsvenska eftersom anläggningen inte har 800 sittplatser under tak, bara 640.

Fullsatt på Vittsjö Idrottspark

Vittsjö Idrottspark

Spontant känns det här som rent trams.

Förbundet har år efter år sett mellan fingrarna med klubbar som inte har klarat de ekonomiska kraven. I jämförelse borde 160 sittplatser inte vara någon stor sak.

Visst förstår jag tanken med att ställa krav på bra arenor, och man kan ju ha uppfattningen att Vittsjö har haft chans att påverka arenakraven. Men med tanke på hur publikutvecklingen är i damallsvenskan blir ju det här närmast patetiskt.

I fjol hade fyra lag i damallsvenskan ett snitt på över 800 åskådare. Lag som Djurgården och Göteborg har förhållandevis stora arenor, men bara 376 respektive 378 åskådare i snitt ifjol. Skall man komma med krav hade det ju varit mer angeläget att tvinga storstadslagen att lägga större energi på att locka publik.

Att tvinga Vittsjö att spela alla matcher på bortaplan lär ju knappast hjälpa intresset för serien. Vittsjö är inget stort publiklag, men det beror knappast på arenan – snarare på att det bara bor drygt 1600 personer i samhället.

Nu hotar Vittsjö till och med med att dra sig ur. Det känns ju som ett överdrivet hot. Skulle det blir så vore det ju på alla sätt ett fiasko för svensk damfotboll på klubbnivå.

Damallsvenskan behöver inga fler bakslag. Konkurrensen från andra ligor i världen har ju redan gjort att vår serie dränerats på stjärnor. Utan att ha gjort några jämförelser är känslan att vi får backa många år för att hitta en lika stjärnfattig damallsvenska som årets. Sannolikt en bra bit in på 1990-talet.

Dessutom saknar vår högsta serie tv-avtal, något som förstås bidragit till nedgången. Utan tv-avtal har klubbarna mindre pengar att locka stjärnor med.

Hurtig, Pettersson Engström och EM-lottningen

Publicerad den av
Svara

Vi är inne i en period där det händer mycket på spelarfronten. Sedan nattens inlägg har vi nåtts av två intressanta nyheter. Dels en väntad, att Lina Hurtig 2017 spelar för Linköpings FC. Dels en mer oväntad, men inte desto mindre glädjande, nämligen att Marina Pettersson Engström är tillbaka i Kif Örebro nästa år.

Marina Pettersson Engström

Marina Pettersson Engström

I januari sa landslagsmeriterade Pettersson Engström till TT att:

”Energin och motivationen är slut, jag orkar inte en säsong till.”

Nu har hon tydligen hittat både energi och motivation. Det är ju framför allt en väldigt bra nyhet för Kif Örebro, som kanske kan få ihop ett riktigt vasst lag till nästa säsong.

När det gäller Hurtig är övergången till Linköping högst väntad. Den är dessutom helt nödvändigt om hon på allvar skall kunna slå sig in i landslaget. 21-åringen behöver få till en nytändning efter en tung säsong. Hon var en av dem som skulle rädda UIK kvar i högsta serien, och det klarade hon inte av. Jag tycker att hon periodvis har haft ett lite för negativt kroppsspråk på planen, det måste hon jobba upp i LFC.

Lina Hurtig

Lina Hurtig

Med det sagt vill poängtera att jag verkligen gillar Hurtig som spelare. Hon har en så god spelförståelse att hon kan matchas på alla utespelarpositioner i laget. Hon borde alltså bli en fin tillgång för de svenska mästarinnorna.

Så till EM-lottningen, som hålls 17.30 och bland annat sänds av Eurosport1, Tv12 och på uefa.com.

Sverige är som bekant placerade i den andra lottningspotten, vilket innebär att vi inte kan lottas mot Norge, Spanien och Schweiz. De lag vi kan lottas mot är:

Pott 1: Nederländerna, Tyskland, Frankrike och England.
Här är förstås värdnationen Nederländerna den lättaste motståndaren medan Tyskland och Frankrike är de svåraste.

Pott 3: Italien, Island, Skottland och Danmark.
Här är Danmark det lag som skulle kunna vålla vårt lag problem, övriga tre bör vi slå. Skottland känns som klart sämst i kvartetten, och är således bästa lottningen.

Pott 4: Belgien, Portugal, Ryssland och Österrike.
Det här är fyra lag vi bör besegra. Belgien och Österrike är två lag på uppgång, och känns lite bättre än de andra två. Drömlotterna är således Ryssland och kanske framför allt Portugal.

EM har alltså utökats till 16 lag, men jag tror ändå inte att det kommer att bli så mycket mer ojämnt än senast. Kvaliteten på lagen ökar ju hela tiden.

Det hindrar inte att Sverige bara måste gå vidare ur gruppspelet. Vi har nått minst kvartsfinal i alla de elva Europamästerskap som spelats, det har blivit medalj i åtta. Dock får vi backa så långt som till 2001 för att hitta den senaste finalen med svenskt deltagande. Det är således hög tid nu igen.

Och det viktigaste vid dagens lottning är att få en bra väg genom slutspelsträdet. Det ser för övrigt ut så här:

A1–B2
D1–C2

B1–A2
C1–D2

Eftersom Nederländerna redan är placerade i grupp A, skulle jag gärna se att Sverige lottades in i grupp B. Jag har heller inget emot att lottas mot Tyskland i gruppspelet, för då slipper vi dem i kvarts- och semifinal. Många vill möta Nederländerna i gruppen, men jag sparar hellre den matchen till slutspelet. Min svenska drömlottning blir alltså:

Grupp B: Tyskland, Sverige, Skottland och Portugal.

Sämsta möjliga lottning är som jag ser det:

Grupp C: Frankrike, Sverige, Danmark och Österrike.

Iranmatchen är en enda soppa

Publicerad den av
9

Under dagen har morgondagens landskamp mot Iran blivit fredagens landskamp mot Iran. Eller möjligen fredagens plojmatch mot ett F19-lag från Iran.

På något sätt tycker jag att det var bra av förbundet att kräva att landskampsutbytet skulle gälla både herrar och damer. Men nästa gång man gör en sådan uppgörelse kanske man skall kolla med damlandslagets ledning innan man bokar. Och dessutom bör man köra dammatchen först, så att motståndaren får större tryck på sig.

Då kanske man slipper den soppa som varit de senaste dagarna. En soppa Malin Jonson beskriver på ett utmärkt sätt i den här krönikan.

Tillagt i efterhand: Nu är Iran på plats, det blir match och det verkar ändå som att det är ett seniorlag de skickat. Vad det innebär kvalitetsmässigt är svårt att säga, men i kvalet till Asiatiska mästerskapen 2014 föll Iran med 6–0 mot Filippinerna och 5–1 mot Thailand. Det bör ju innebära att ett svenskt landslag skall göra minst tio mål på iranskorna.

17.30 – landslaget firas i Kungsan

Publicerad den av
5

I kväll 17.30 skall SOK fira ett antal svenska OS-medaljörer i Kungsträdgården i Stockholm, det handlar bland annat om fotbollslandslaget. För oss som inte kan ta oss till Stockholm i dag sänds firandet på TV3.

Personligen har jag drabbats av en lättare OS-baksmälla. Men om någon dag tänkte jag försöka sätta ihop sammanfattningar av turneringen ur lite olika synvinklar.

Redan nu är det ju intressant att fundera över hur förbundet kan dra nytta av silvermedaljerna. VM-bronset för fem år sedan slarvades ju bort totalt. Då väntade man exempelvis åtta månader innan landslaget visades upp igen för hemmapubliken.

Den här gången kommer det inte att bli samma katastrofala hantering. Nu finns det ju redan en EM-kvalmatch inbokad på Gamla Ullevi den 15 september. Arbetet med att få fullsatta läktare på den matchen borde identifieras nu – det är ju för övrigt dessutom den match där Sverige kommer att säkra EM-avancemanget.

Förbundet borde även omgående försöka göra allvar av min idé om att lägga en match på Friends och försöka fylla herrarnas nationalarena. Silvret borde kunna vara en bra draghjälp.

Slutligen en länk till den ”besvikna” BT-krönika jag skrev direkt efter OS-finalens slutsignal.

Läsning om en historisk finalplats

Publicerad den av
8

Man är fortfarande lite tagen efter gårdagens svenska bragd i Rio. Nu på förmiddagen har jag surfat runt lite och läst vad som skrivits om segern. Så här kommer en liten tidningskrönika.

Själv avbröt jag återigen min semester och skrev den här krönikan i BT. En kollega fick tag på Pia Sundhage som pratade om att spränga gränser.

I Göteborgs-Posten skrev Eric Hilmersson om svensk damfotbolls allra största stund. Han avslutade krönikan med följande ord om Sundhage:

”Hon har vunnit två raka OS-guld med USA. Nu har hon gett Sverige chansen att ta sitt första.
Aldrig mer kommer hon behöva försvara sitt ledarskap.
Aldrig mer.”

Där är vi inte överens. Klart att Sundhage ska behöva försvara sitt ledarskap, om hon leder laget åt fel håll. Men just nu finns det inte mycket att klaga på. Sundhage har anpassat taktiken efter spelarmaterialet på ett bra sätt. I semifinalen gillade jag att hon spelade Emilia Appelqvist från start istället för Sofia Jakobsson.

I Sydsvenskan kallar Kent Jönsson finalplatsen för svensk damfotbolls största framgång någonsin. Jag är beredd att hålla med. När vi var i VM-final 2003 slog vi i och för sig också Brasilien på vägen fram. Men nu har vi slagit oslagbara USA och Brasilien på bortaplan – det är vassare.

Även Johan Esk på Dagens Nyheter är inne på linjen om att finalplatsen är svensk damfotbolls största framgång genom tiderna. Han hyllar även Lisa Dahlkvist:

”Lisa Dahlkvist, det finns bara en sak att säga till dig:
Du är så otroligt, underbart cool.”

Och berättar om tystnaden på Maracana:

”När Lisa Dahlkvist vandrat iväg och hämtat bollen, promenerat till straffpunkten, kysst bollen och skickat den i mål och Sverige till lagets första OS-final…
…då blev det tyst. Jag visste inte att så många kunde låta så lite.”

I Svenska Dagbladet skriver Anders Lindblad om en historisk förvandling. Han utnämner Hedvig Lindahl till den genomgående bästa svenska spelaren i OS-turneringen.

”Lindahl var minutiöst förberedd på vilka straffskyttar Brasilien skulle skicka fram. Påläst och taggad. Och hon ‘gick rätt’ på alla fem straffarna. Knappast någon tillfällighet.”

I Aftonbladet skriver Jennifer Wegerup om en revansch för Sundhage. De har även ett tv-inslag där Robert Laul är rätt lycklig… Han tar upp frågan om framgången skall klassas som svensk fotbolls största framgång alla kategorier.

I Expressen tar Tomas Pettersson upp det faktum att den svenska taktiken sågas runtom i världen. Men som han skriver:

”Jag kan förstå att ni tycker att det är galet orättvist. Att Sverige spelar tråkigaste fotbollen i hela OS.
Men vet ni vad: Det skiter vi i.”

Slutligen ett Facebookinlägg. Jag hjälper Torbjörn Nilsson med hans Facebooksida. Under OS har han funderat lite kring svensk damfotboll. Här är hans tankar:

Tyskland väntar i final – igen

Publicerad den av
1

Tyskland har besegrat Kanada med 2–0 och är klart för final. Det verkar vara så att varje gång Sverige når en stor final nuförtiden så är det tydligen tyskorna som skall stå på andra sidan.

Precis som i kvartsfinalen satt jag och skrev BT-krönika under större delen av Tysklands match i dag, vilket gör att tyskorna är det lag jag sett minst av i OS-turneringen. Det lilla jag sett har jag inte imponerats av laget.

Men det är ju faktiskt så att de lag som har sett bäst ut spelmässigt i turneringen är utslagna. Kvar är Sverige och Tyskland, två lag som hackade i gruppspelet, men som sedan har hittat framgångsrika vägar genom slutspelet.

För båda nationerna blir det första OS-finalen på fredag klockan 22.30, svensk tid. Tyskland har ju som bäst tagit brons, medan fyra var Sveriges tidigare topplacering.

Även i finalen kommer Sverige att slå ur underläge. Det blir alltså till att försöka att försvara sig till en tredje raka seger.

Det som var mest imponerande med dagens svenska försvarsinsats var att vårt lag knappt drog på sig några frisparkar. Jag tror att Brasiliens första frispark kom i minut 75, när Sofia Jakobsson fällde Marta.

Hedvig Lindahl och hela backlinjen var lysande, även om Lindahl gav oss framför tv-apparaterna hjärtsnörp när hon gav Brasilien öppet läge i 121:a minuten. Till slut löste hon dock även den situationen.

När det gäller backlinjen är det värt att återigen notera att med Jessica Samuelsson och Linda Sembrant på planen har Sverige alltså bara släppt in ett mål på fyra matcher – det är imponerande. Båda har gjort kanoninsatser genom hela turneringen. Även övriga backar och alla mittfältare jobbade kopiöst.

I straffläggningen var Lindahl lysande, hon var nära varenda straff. Jag tyckte nog att våra skyttar såg lite nervösare ut än i kvartsfinalen, men det gick ju vägen till slut.

Nu blir det alltså Tyskland i finalen. Ni som har sett tyskornas semifinal i sin helhet får gärna komma med rapporter. Jag såg sista kvarten, och så har jag sett lite klipp. I skrivande stund rullar ett sammandrag på TV3 där jag noterar ett antal fina målchanser från Kanada, som bland annat den här där Tabea Kemme räddade en boll på mållinjen.

Jag noterar även att Melanie Behringer går mot seger i skytteligan efter ett nytt straffmål.

Sara Däbritz gjorde för övrigt det andra tyska målet:

Skytteligan ser ut så här:
5 mål: Behringer.
3 mål: Janine Beckie och Däbritz.
2 mål: Maria Catalina Usme, Louisa Cadamuro, Eugenie Le Sommer, Cristiane, Marta, Beatriz, Christine Sinclair, Melissa Tancredi, Carli Lloyd, Alex Morgan och Michelle Heyman.
1 mål: bland annat Nilla Fischer, Lotta Schelin och Stina Blackstenius.