Etikettarkiv: Damfotboll

Analys av det svenska OS-genrepet

Publicerad den av
11

Torsdagens genrep i Kalmar gav vissa viktiga svar och väckte förhoppningarna om  svenska OS-framgångar.

Faktum är att man just nu har mer hopp än på flera år. Med smart matchning av truppen och lite tur kan det bära riktigt långt. Jag skriver kan, för det rimliga är fortfarande att det roliga för Sverige tar slut i kvartsfinal.

Om det skall kunna bli succé i Rio har vi några riktiga nyckelspelare, som måste prestera. Och det handlar helt andra namn än de Pia Sundhage tänkte sig för bara några månader sedan.

Jag tänker förstås på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö. Med den duon på planen samtidigt har Sverige den passningskvalitet och kreativitet som behövs för att få till ett riktigt vasst anfallsspel.

Extra glädjande är ju att Lotta Schelin vaknade till i duons sällskap. Trots hostattacker tycker jag att Schelin gjorde sin mest positiva insats i gulblått på mycket länge. Jag fick faktiskt lite 2011-vibbar.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Det var alltså med huvudsakligen positiva känslor man körde hem från Kalmar i torsdags kväll. För första gången på flera år kändes Sverige både stabilt i defensiven och farligt i offensiven – utan att behöva förlita sig till fasta situationer.

Det här blir ett väldigt positivt inlägg. Efter en seger mot vice världsmästarna med 3–0 är det lätt att sväva i väg. Men innan jag svävar i väg skall jag slänga in några brasklappar. Här är de:

1) Japan hade sin svagaste startelva på många år – sannolikt under hela 2010-talet. Nya förbundskaptenen Asako Takakura bygger ett nytt lag inför VM 2019 och framför allt hemma-OS 2020. Av de 14 spelare som spelade i fjolårets VM-final var fem med i matchen i Kalmar. Och från det nybygge som spelade 3–3 mot USA härom månaden saknades fyra startspelare.

2) Japan gjorde bara tre byten, mot Sveriges sex. När avgörandet föll i slutet av matchen hade alltså Sverige tillfört mer energi till laget än det går att göra i OS. Dessutom hade Japan bytt ut både Rumi Utsugi och Yuki Nagasato – alltså två av sina fyra mest meriterade spelare.

3) Resultatet speglade inte matchbilden. Jag räknade till 6–5 (0–3) i målchanser. Framför allt var det lite darrigt i det svenska laget i den första halvleken.

4) Det brukar ju heta att ett bra genrep ger en dålig premiär. För svensk del i OS-sammanhang har det varit: ett bra genrep ger en dålig turnering. För när Sverige har tagit poäng i OS-genrepen har det inte gått speciellt bra i mästerskapet. En gång har Sverige nått semifinal i OS, det var enda gången vi förlorat i genrepet. Då, 2004, blev det dessutom storstryk – 4–0 till Norge.

Det var de brasklappar jag kunde komma på, dags att gå igenom själva matchen. Först blir det lite funderingar kring offensiven och defensiven, halvlek för halvlek. Därefter blir det spelarkritik, och funderingar kring matchningen i OS-turneringen. Nu kör vi:

Första halvleken:

Defensivt: Jag satt på en plats där jag hade väldigt bra koll på Sveriges backlinje i den första halvleken. Det var inledningsvis väldigt positivt, de första tio minuterna orkade vårt lag sätta bra press på japanskorna, vilket gjorde att det kändes rätt tryggt i backlinjen.

Jonna Andersson

Jonna Andersson

Sedan upplevde att det blev en allt större osäkerhet bland de fyra, inte minst på vänstersidan. Där fick Linda Sembrant och Jonna Andersson det ganska snart rätt jobbigt. Fyrbackslinjens formation var ofta lite taggig. Nilla Fischer kändes inte trygg, utan föll ofta ner någon meter längre ner än övriga.

Osäkerheten i backlinjen berodde sannolikt delvis på defensiva brister längre upp i planen. Båda ytterforwards låg ganska högt, och lämnade stora ytor bakom sig. Japan utnyttjade framför allt ytan på vår vänstersida, alltså bakom Stina Blackstenius. I den ytan kunde offensivt skickliga högerbacken Saori Arioshi bädda för Japans två första målchanser.

Ett annat problem som skapade osäkerhet i backlinjen under halvlekens sista 35 minuter var att de bollskickliga japanskorna hela tiden sökte att spela in bollar i ytan mellan Sveriges backar och mittfältare. Den ytan växte för övrigt när våra mittfältare försökte kliva fram och sätta press på Japans duktiga innermittfältare Saki Kumagai och Mizuho Sakaguchi, samtidigt som Fischer ville falla.

Det skall dock sägas, att trots den lilla osäkerheten i backlinjen lyckades Japan bara skapa tre halvchanser i halvleken. Och faktum är ju att alla Japans fem målchanser i matchen avslutades med skott utanför, eller över. Hedvig Lindahl behövde alltså inte göra en enda kvalificerad räddning i matchen.

Elin Rubensson

Elin Rubensson

Offensivt: Här kom vi bara nära i den första halvleken. Under de första tio minuterna, när Elin Rubensson orkade fylla på med djupledslöpningar från mittfältet, såg det väldigt lovande ut. Där hade vi tre ”nästan-chanser”. Alltså lägen/anfall som såg bra ut, men där det ändå aldrig blev riktigt farligt. Det fattades lite kvalitet inspelen i straffområdet.

Under resten av halvleken fick vårt lag jaga väldigt mycket boll, vilket tog energi i solen. Under de 35 minuterna hade vi ytterligare tre ”nästan-chanser”. Det fanns alltså lovande offensiva tendenser, men inte mer.

Noterbart här för övrigt är att vi knappt hade en enda fast situation i bra läge på hela matchen. I den första halvleken hade vi inte en enda hörna, i den andra en från vänster – i 82:a minuten. Vi hade knappt heller några inläggsfrisparkar där vi kunde flytta upp våra nickstarka mittbackar. Det är rätt ovanligt.

Andra halvleken:

Defensivt: Jag hade inte samma överblick över backlinjen efter paus. Men känslan var att fyran var mycket tryggare och lugnare, inte minst på vänstersidan. Där upplevde jag Emma Berglund och Magdalena Ericsson som stabila. Känslan var också att Fischer inte föll lika långt, och att ytan mellan backlinjen och mittfältet därmed var mindre än i den första halvleken.

Magdalena Ericsson

Magdalena Ericsson

Totalt sett höll landslaget ihop laget bättre och kunde ligga lite högre upp i planen. Följden blev att spelarna inte behövde springa lika kopiöst i defensiven som före paus. Dessutom hade vi en uppställning som var bättre på att hålla i bollen, vilket gjorde att laget orkade ställa om och kontra vid bollvinster. De två sista målen var ju blixtsnabba omställningar efter centrala bollvinster. Även 1–0 var lite av en kontring, anfallet startades av en brytpassning från vänsterback Ericsson.

De två målchanser Japan hade efter paus kom i matchens slutskede, och båda uppstod på svensk högersida. Den sista troligen på grund av att Elin Rubensson är lite ovan vid att hålla offsidelinjen, och hamnade lite för högt.

Offensivt: Den här halvleken satt jag bra till för att studera anfallsspelet – och jag gillade vad jag såg. Mycket hängde på Kosovare Asllani:s entré i matchen. Med henne och Rolfö samtidigt på planen hade vi plötsligt en spelare i varje lagdel som kunde slå öppnande passningar.

Därmed fick vi mycket bättre kvalitet på anfallen. Asllani hade bland annat flera fina vändningar ut på vänsterkanten. Och så lyckades Lotta Schelin komma rättvänd med fart flera gånger. Det gjorde hon fyra gånger – varje gång blev det en bra målchans. Schelin var alltså inblandad i fyra av de sex svenska klara målchanserna. Positivt.

Målen kom som sagt på snabba omställningar. 1–0 var ett mönsteranfall där Magdalena Ericsson slog ett brytpass till Caroline Seger, som snyggt klackade vidare till Asllani. Hon släppte ut bollen till Olivia Schough på vänsterkanten. Schough utmanade sin back, och spelade tillbaka till Asllani. Kosse i sin tur slog en direktpass på foten på Schelin, som hade en bra förstatouch och avslutade distinkt på andratillslaget. Hög klass hela vägen.

Spelarkritik/duellerna:

Målvakt: Här är det ingen duell. Lindahl är ohotad, och hon uppträdde stabilt och tryggt. Jag måste förresten här säga att jag gillade det engagemang som Hilda Carlén visade på bänken. Kolla klippet ovan – Carlén är den som jublar mest vid varje mål. Den typen av stöd behövs från bänken.

Mittbackarna: Här vann Emma Berglund duellen mot Linda Sembrant. Det blev tryggare med Berglund, som dessutom hade ett bättre passningsspel. Sembrant kändes lite ringrostig, och var inte lika stabil som jag upplevt henne tidigare i vår.

Fischer kändes också ringrostig, och föll som nämnt tidigare lite väl tidigt. I duell- och passningsspelet var hon däremot bra.

Ytterbackarna: Magdalena Ericsson vann mot Jonna Andersson. Offensivt hade Andersson flera fina framstötar längs kanten, men defensiven var för svag. Jag gissar att hon nog ställs inför alldeles för få svåra prov i damallsvenskan, och därför inte får tillräcklig defensiv träning. För hennes tajming i man-man-duellerna var långt ifrån klockren. Där var Ericsson betydligt mer vältajmad.

Jessica Samuelsson

Jessica Samuelsson

Till höger vann Jessica Samuelsson mot Elin Rubensson. Samuelsson var bättre defensivt, och kom fram oftare längs kanten. Dock var hon lite farligt ute vid en tackling mot Nagasato i straffområdet. Där var det inte långt ifrån straff. Till Rubenssons försvar är att hon fick springa mycket på mittfältet i den första halvleken, och det därmed var logiskt att hon inte orkade komma i framstöt på framstöt. Defensivt har Rubensson vissa brister i att hålla linjen. Det märktes på slutet, när Japan skapade två lägen på hennes kant.

Centrala mittfältet: Här vann Kosovare Asllani mot Elin Rubensson. Asllani klarade försvarsspelet oväntat bra, och hon har en kvalitet i de avgörande passningarna som lyfter laget. Med tanke på hennes insatser i de tre senaste landskamperna måste hon numera vara förstavalet i den offensiva rollen på mittfältet.

Emilia Appelqvist

Emilia Appelqvist

Lisa Dahlkvist mot Emilia Appelqvist slutade oavgjort. Dahlkvist var bra defensivt, hon vann många bollar. Men ibland blir hennes passningsspel väl slarvigt. Det här var en sådan dag. Appelqvist sin tur gjorde ett helt ok inhopp.

Caroline Seger är mer eller mindre ohotad i sin roll. Hon var bra i torsdags, men inte bäst – som Sundhage ville göra gällande. Seger är bra på att lugna ner spelet, men ibland har hon onödigt högt risktagande på egen planhalva. Även om Japan noterades något eller några farliga bolltapp.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

Central forward: Fridolina Rolfö vann platsen. Det blev tydligt hur viktig hennes styrka är för det svenska anfallsspelet. Dessutom gillar jag skarpt hur hon söker luckan mellan motståndarnas mittback och ytterback för sina djupledspassningar.
Hennes insats vid 2–0-målet är högsta betyg. Först vunnen boll, sedan en utmärkt löpning där hon skapar en yta för Asllani att slå passningen, och på det ett klassavslut. Även assisten till 3–0 är högklassig.
Jag såg att Expressen skrev ”men räkna med Lotta Schelin i OS” som kommentar till Rolfös betygstrea mot Japan. Hoppas verkligen att Sundhage såg att Rolfö är bästa alternativet som central forward. Personligen är jag övertygad om att Stina Blackstenius är näst bästa alternativet centralt. Schelin är för dålig i det felvända spelet, och passar bättre på en kant.

Lotta Schelin och Kosovare Asllani

Lotta Schelin och Kosovare Asllani

Kantforwards: Till höger vann Lotta Schelin en utklassningsseger mot Sofia Jakobsson. Jakobsson hade alldeles för dålig passningskvalitet. Hon måste verkligen jobba på sitt passningsspel, speciellt på sina passningar i fart. Ofta slänger hon liksom bara i väg bollen, till synes på chans. Men jag tycker ändå att Jakobsson var pigg första tio minuterna. Så långt värderade hon situationerna bra. Men sedan var det roliga slut, under resten av matchen tog hon massor av felbeslut.
Schelin var däremot ett stort glädjeämne. Ett stort och överraskande glädjeämne. Jag var bekymrad över hennes form efter att ha sett henne debutera i Rosengård. Men det här var något helt annat än hennes 70 minuter mot Djurgården.
Själv beklagade hon sig lätt efteråt över att inte orka springa lika mycket som vanligt. Personligen tycker jag inte att hon behövde beklaga sig. När det behövdes sprang hon – och gjorde det väldigt bra. När hon kommer från kanten, och ofta lite bakifrån, är det lättare för lagkompisarna att lägga bollen framför henne. Och när hon har bollen rättvänd med fart – då blir det oftast farligt. Jag har ju varit kritisk mot Schelin det senaste året, och det här trodde jag inte att jag skulle få skriva, men jag fick faktiskt lite 2011-vibbar kring Schelins insats. Och det är ju otroligt lovande.

Olivia Schough

Olivia Schough

Till vänster vann Olivia Schough mot både Jakobsson och Blackstenius. Framför allt gjorde Schough det bättre defensivt än de båda andra. Offensivt såg det inledningsvis rätt tunt ut. Men så blixtrade hon till några gånger – och var inblandad i två mål. Schough har inte imponerat på mig tidigare i år. Men det här var helt klart det bästa jag har sett henne prestera i år. Lovande.

Blackstenius hade problem i defensiven. Offensivt såg hade hon några bra intentioner, men det var en sådan där dag där bollarna inte studsade hennes väg. Jag tror att hennes viktigaste uppgift i OS blir att gå in som central backup för Rolfö. Blackstenius är också den ytterforward som kommer bäst till sin rätt mot lågt stående försvar, bland annat eftersom hon är bäst i luftrummet. Men jag måste sätta ett litet frågetecken för dagsformen. Det känns inte som att den är på topp.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Slutligen några ord om förbundskaptenen. Inför OS-kvalet skrev jag så här:

”Direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.”

Det inlägget hette ”Vinna eller försvinna för Sundhage”. Det tycker jag i grunden fortfarande gäller, inte minst eftersom Sundhages kontrakt löper ut vid årsskiftet.

Fast jag är inte lika kritisk längre. Efter att ha drivit landslaget i fel riktning i några år börjar Sundhage hitta rätt. Hon har lett laget tillbaka till trygghet och stabilitet. Numera är det försvar med 4-5-1 som gäller, och anfall med något som liknar 4-2-4. Det är upplägg som passar den svenska truppen mycket bättre än de system Sundhage har försökt sig på de senaste åren.

Känslan är även att Sundhage börjar hitta rätt när det gäller Caroline Seger och Lotta Schelin. Tidigare har hon givit duon för stora roller. Båda är i grunden rollspelare, och väldigt bra om de får hålla sig till sina specialroller. Ingen av dem är dock någon stor speluppläggare, en roll de fått ikläda sig alldeles för ofta. Men mot Japan tyckte jag att det kändes som att både Seger och Schelin äntligen hade uppgifter som de behärskar – och då kom båda till sin rätt.

De viktigaste pusselbitarna i Sundhages lagbygge har fallit på plats i de senaste matcherna. Jag tänker på lagets nya speluppläggare; Rolfö och Asllani. Ingen av dem hade speltid i OS-kvalet. Rolfö blev kvar på bänken, medan Asllani stod helt utanför truppen. Nu åker duon till Rio som nyckelspelare.

Båda har förmågan att slå öppnande passningar, något som saknats i landslaget det senaste året. Men bakom Rolfö och Asllani är det rätt tunt. Malin Diaz och Lina Hurtig är väl i första hand de spelare som har kapaciteten att hitta den typen av passningar. Men ingen av dem är ju som bekant med i truppen. Jag tycker nog att det var rätt att hålla dem utanför de 18, men hade röstat för Diaz som reserv. Det hade ju varit bra att kunna få in en passningsfot till – om någon av Rolfö eller Asllani skulle bli skadad.

Under OS gäller det för Sundhage att visa att att hon besitter en fingertoppskänsla i coachningen. Det gäller att balansera laget rätt i de olika matcherna. Gruppseger är viktigt – men allra viktigast att gå vidare utan att slita för hårt på truppen.

Det är från och med kvartsfinalen det avgörs – och där gäller det att ha piggast möjliga lag. De lag som lyckas slita minst på sin trupp under gruppspelet kommer att ha störst chans i slutspelet. Här har Japan varit mästerligt i de tre senaste stora mästerskapen. De har rullat på fler spelare än övriga lag i gruppspelet – och gått till tre raka finaler.

I OS har Tyskland drömläge när det gäller hushållning av krafterna. De har Zimbabwe i öppningsmatchen. Där lär de vinna stort även med en B-betonad uppställning. Poäng mot Australien i andra matchen, och de kan återigen vila folk mot Kanada.

För svensk del är öppningsmatchen mot Sydafrika otroligt viktig. En klar seger där ger sannolikt att Sundhage större manöverutrymme i övriga matcher. Och som sagt, med fingertoppskänsla i coachningen och med lite tur med lottning och skador – då kan det bli en riktigt rolig svensk OS-turnering.

Genrepet gjorde i alla fall mig rejält hoppfull.

OS-genrep på fel sida av Sverige

Publicerad den av
4

På torsdag spelar Sverige OS-genrep i Kalmar. Det är tredje gången det spelas en A-landskamp i stan. De två tidigare har varit en herrlandskamp 1954 och en EM-kvalmatch mot Schweiz för damer 2003. EM-kvalmatchen slutade för övrigt med svensk 6–0-seger.

Att jag känner till det här beror på att senaste numret av Bolletinen (tidningen som ges ut av Sveriges Fotbollshistoriker och Statistiker) innehöll listor över vilka kommuner som stått som värdar för samtliga svenska hemmalandskamper.

På damsidan har det varit 136 sådana och 24 av dem har spelats i Göteborg. Näst flest (tio) har arrangerats i min hemkommun, Borås.

Det som överraskade mig var att bara sju matcher har spelats i Stockholmsområdet. Fyra i Solna och tre i Stockholm. Även om jag är en vän av decentralisering tycker jag att sju av 137 är alldeles för få. Landslaget borde spela fler matcher i vår huvudstad.

Visst är konkurrensen om publiken stor där, men det är också i Stockholm som det stora underlaget finns. Planerar man rätt borde det gå att få till riktiga folkfester. Varför inte sikta mot stjärnorna? Varför inte bjuda in USA, Tyskland eller Frankrike och lägga matchen på Friends – och försöka sälja ut herrarnas nationalarena?

Det är förstås inte lätt. Men det borde inte heller vara omöjligt, det gick ju nästan vid EM-finalen – trots att Sverige inte nådde dit.

EM-finalen 2013 på Friends Arena

EM-finalen 2013 på Friends Arena

Fast torsdagens match borde inte ha lagts i Stockholm. Inte i Kalmar heller. Den borde naturligtvis ha spelats i Göteborg. Där pågår Gothia cup, med 40000 deltagare. Där hade landskampen mot Japan mycket väl kunnat fyllt hela stora Ullevi – och blivit en makalös folkfest.

Så blir det inte.

Inget ont om Kalmar, landslaget får säkert ett kanonläger där (och på Öland) den här veckan. Men personligen tycker jag att det är vansinnigt synd att inte kunna dra nytta av att drygt 40000 unga fotbollsspelare befinner sig i Göteborg i veckan.

För träningsmässigt skulle landslaget garanterat kunna ha en minst lika bra OS-uppladdning i Göteborg, Bohuslän eller Halland den här veckan.

Det har förresten arrangerats stora seniormatcher under Gothia cup några gånger – alla har dragit storpublik. Såvitt jag kan minnas har det dock aldrig handlat om någon damfotbollsmatch. Nu hade man en chans som inte lär återkomma på många år. Det är ju inte direkt vardag att landslaget spelar träningsmatcher på hemmaplan i mitten av juli.

Saknar Lundgren och Hurtig i OS-truppen

Publicerad den av
15

I dag har Pia Sundhage presenterat sin bruttotrupp inför OS. I stora drag känns det som en ganska rimlig grupp spelare.

Det är väl framför allt på målvaktssidan jag tycker att det är tunt. Hedvig Lindahl är ju numera en världsmålvakt. Men bakom henne känns det jättetunt. Visst är det kul att Zecira Musovic finns med på listan, men jag hade helst sett att även Sofia Lundgren varit med. Skulle något hända med Lindahl hade jag känt mig tryggare med rutinerade Lundgren än med de andra.

I övrigt hade jag gärna sett att Lina Hurtig varit med i bruttotruppen. Även om hon kanske inte briljerat sedan comebacken är hon ju betydligt mer användbar än flera av de spelare som kom med. I dag har ju Hurtig exempelvis varit mittback i skadedrabbade Umeå. Och det finns ju trots allt nästan 50 dagar att hitta formen på.

Något överraskande är det väl också att inte Freja Hellenberg finns med, hon som ingått i de senaste landslagstrupperna.

Utöver bruttotruppen till OS har det ju dessutom spelats fyra matcher i damallsvenskan i dag. Där tog Linköping över serieledningen efter förkrossande 8–0 hemma mot Vittsjö. Man leder på fler gjorda mål än Rosengård, som vann med 4–0 i Umeå. Där stod för övrigt Marta för ett grymt läckert mål. Hon börjar verkligen hitta OS-formen.

Det känns som en överhängande risk att serien kommer att avgöras på målskillnad, något som känns rätt olyckligt då det kan utvecklas till en desperat måljakt i de sista omgångarna. Kanske att det kan vara dags att ändra reglerna, och i stället i första hand separera lagen genom inbördes möte. Eller kanske ha en avgörande guldfinal om ettan och tvåan hamnar på samma poäng.

I botten tog Mallbacken tre glödheta poäng genom 2–1-seger hemma mot ett Eskilstuna utan sjuka Marija Banusic och skadade Olivia Schough. Den knäskada den senare dragit på sig verkar dock inte vara värre än att hon skall kunna spela inom kort. Skönt.

Mallbackens seger sätter press på Kristianstad inför lördagens hemmamöte med Kvarnsveden. Det lär bli en nervös historia.

Tyskland klart – här är EM-kvalläget

Publicerad den av
3

I dag har det spelats en mängd EM-kvalmatcher. Som väntat blev Tyskland tredje laget att säkra sin plats i nästa års EM-slutspel i Nederländerna. Grattis. Den tyska gruppsegern är klar efter hemmaseger mot Kroatien.

Det blev dock bara en 2–0-seger för tyskorna (mål av Anja Mittag och Dzsenifer Marozsan). Det är ytterligare ett resultat som visar att blåbärsnationerna numera vet hur man skall försvara sig – något som är fantastiskt bra för damfotbollen som helhet. Det gör nämligen att vi får intressantare matcher, det gör också att de starka lagen måste utveckla sina offensiva kvaliteter. Det räcker inte längre att hitta snabba djupledslöpare, nu måste man skapa smartare forwards.

Dzsenifer Marozsan

Dzsenifer Marozsan

Det om det. Jag tänkte snabbt göra en genomgång av läget i EM-kvalet, grupp för grupp. Det är ju åtta grupper, där segrarna och de sex bästa tvåorna går direkt till EM. De två sämsta tvåorna gör upp om den sista platsen i ett playoff. Det 16:e laget i turneringen är förstås värdnationen Nederländerna.

Här är läget grupp för grupp:

Grupp 1: En tvålagsgrupp. Segern står mellan Skottland och Island, som båda har full poäng. De möts i Skottland den 3 juni och på Island den 20 september. Troligen avgörs gruppen i den sista matchen. Fast det mesta talar för att tvåan här får en direktplats – både Skottland och Island till EM alltså.

Grupp 2: Den här gruppen kommer Spanien att vinna. Laget har sex raka segrar och kan gå rent. Andraplatsen står mellan Finland och Irland, med fördel för finskorna. Tvåan kan tvingas till playoff.

Grupp 3: Frankrike är redan klara gruppsegrare. Ukraina och Rumänien gör upp om andraplatsen. De har mötts en gång – och spelat oavgjort. Det mesta talar för att kampen avgörs i returen i Rumänien den 15 september. Det lag som blir tvåa får troligen en direktplats, men det är inte säkert.

Grupp 4: Den här gruppen kommer Sverige att vinna. Danmark blir sannolikt tvåa, även om de har haft svårt mot både Polen och Slovakien. Det är finns en viss risk att danskorna tvingas spela playoff om den sista EM-platsen.

Grupp 5: Vanns av Tyskland i dag. Det här är den totalt sett jämnaste gruppen. Bakom tyskorna är Ryssland trolig tvåa, men ryskorna har kryssat mot både Turkiet och Ungern. Just Ungern är första utmanare om andraplatsen. Grupptvåan riskerar att tvingas till playoff. (Se kommentarer nedan)

Grupp 6: Schweiz har full poäng och kommer att vinna gruppen. Italien är troliga grupptvåor, även om Tjeckien fortfarande har chansen att passera.

Grupp 7: Här är England och Belgien obesegrade, även Serbien har en chans att sluta topp två. Det troliga är dock att England vinner gruppen före Belgien.

Grupp 8: Norge är obesegrat och troliga gruppsegrare. Österrike är lika troliga tvåor, och det känns som att Österrike kommer att få en EM-plats utan playoff.

Ett troligt startfält i nästa års EM-slutspel är alltså:

Klara: Nederländerna, Frankrike och Tyskland.

Troliga lag att ta direktplatser: Skottland, Island, Spanien, Finland, Frankrike, Sverige, Danmark, Tyskland, Schweiz, Italien, England och Belgien.

Playoff: Rumänien–Ryssland.

Almqvist i landslaget – en kul överraskning

Publicerad den av
3

Ni som följer bloggen vet att jag nyligen lyfte tanken att ta med Linköpings Tove Almqvist i landslagstruppen som en joker. Fast ärligt talat trodde jag inte att hon var speciellt nära att bli uttagen. Det var hon.

I dag blev det verklighet. Kul att Pia Sundhage ibland tänker på samma sätt som jag. När förbundskaptenen alldeles nyss presenterade sin trupp till Slovakienmatchen var Almqvist in och Petra Andersson ut de enda förändringarna mot OS-kvaltruppen.

Tove Almqvist

Tove Almqvist

Eller. Elin Rubensson var placerad som mittfältare den här gången, det får man väl också se som en förändring. Om än en liten sådan.

I övrigt tyckte jag att Sundhage gjorde ett bra intryck, hennes analys av OS-kvalet har många likheter med min, bland annat i att Linda Sembrant och Hedvig Lindahl var lysande.

Tillbaka till Tove Almqvist. Hon är en spelare som kan avgöra matcher, en risktagare som gör oväntade saker. Och en person som verkar vara härligt galen vid sidan av planen. Sundhage uppgav att hon hade följt Linköpingsspelaren ett tag, kallade henne för ”framtiden” och sa att:

”Vi vill testa henne, hur hon är bland de stora. Det går fort, hon har teknik. Ibland blir det riktigt bra, ibland mindre bra. Det jag har sett av henne i våren i Linköping är jag riktigt imponerad av. ”

I övrigt pratade Sundhage om att hon nu har sex intressanta forwards, och att hon nu behöver få till ett intressant mittfält. Här har vi lite olika uppfattning, mer om det i påsk.

Vid OS får man bara ha 18 spelare i truppen, alltså 16 utespelare och två målvakter. Sundhage måste alltså banta rätt rejält, och känslan är att i princip alla OS-spelare finns med i den här truppen.

De som skulle kunna ha chans är skadade Umeåduon Hanna Folkesson och Lina Hurtig och kanske någon till.

För Kosovare Asllani ser det dock mörkt ut, trots att Sundhage var och kollade in Manchesterspelaren i helgen. Asllanis namn var förstås uppe på presskonferensen. Men om jag klipper ihop ett par svar från Sundhage sa hon så här:

”Jag såg Liverpool–Manchester City i helgen. Fick se Kosse spela 60 minuter, vara ganska bra. Hade en stor målchans. Hon är på gång. Men behöver vara mer delaktig. Om man har haft synpunkter på hennes försvarsspel tidigare går inte det – för det var bingo. Men hon skall ju vara med för att göra saker framför mål.    …    Just nu har vi valt andra forwards som vi är nöjda med vad de har presterat i OS-kvalet och i deras klubblag.”

Faktum var att det kändes som att Sundhage hellre pratade om Emma Lundh än om Asllani. Manchesterspelaren skall nog inte räkna med någon Brasilienresa i sommar…

Inga stora skrällar i OS-kvaltruppen

Publicerad den av
5

Alldeles nyss tog Pia Sundhage ut 21 spelare till OS-kvalet. Hon lämnade två öppna platser eftersom det finns skadeproblem i truppen. De två platserna förväntas fyllas om en vecka, av en back och en forward.

Den enda bland de 21 nu uttagna som inte var med i Göteborg och mötte Skottland är Göteborgs backförvärv Freja Hellenberg. Dock skulle hon ha blivit extrainkallad där i stället för Amanda Ilestedt, men Hellenberg var sjuk. Man kan är alltså säga att det som väntat är rakt igenom spelare från den senaste samlingen som är uttagna.

De spelare som var med i Göteborg, men som lämnades utanför nu är Jessica Samuelsson, Elin Rubensson, Ilestedt och Jenny Hjohlman. Dessutom saknas som väntat Kosovare Asllani. Sundhage sa så här om Manchester Cityspelaren:

”Kosovare Asllani – jag tycker att vi har bättre spelare just nu. Vi får se, vi har två platser kvar. Men hon behöver mer tid. Hon behöver lugn och ro.”

Hellenberg var kanske den lilla skrällen, om man nu kan prata om någon skräll här. Att Jonna Andersson får en ny chans kändes däremot rätt naturligt med tanke på att både Samuelsson och Rubensson är skadade.

När Andersson presenterades gick Sundhage händelserna i förväg:

”Hon tar en plats i OS-truppen”

Om det blir svenskt spel i OS lär det bara finnas max sju backplatser att slåss om, och då får nog Andersson det tufft. I varje fall om Samuelsson och Rubensson är friska.

Det är väl för övrigt i första hand en av de två som Sundhage hoppas kunna komplettera backuppsättningen i truppen med. När det gäller den sjunde forwarden blir det troligen någon av Hjohlman, Asllani eller Lina Hurtig. Andra spelare som skulle kunna ha chansen är Malin Diaz och Marija Banusic, kanske framför allt Banusic om hon fortsätter att ösa in mål i Eskilstuna.

Utan att ha sett henne hittills i år eller hört någon rapport om hennes insatser, hade jag inte haft något emot att få in Michelle de Jongh i truppen. Men Sundhage har valt att bara ta ut fem mittfältare. Och bland dem är jag högst tveksam till Petra Andersson, men Eskilstunas AIK-förvärv får gärna visa att hon hör hemma på A-landslagsnivå.

Jag följde presskonferensen via webb-tv. Det var en ganska vanlig Sundhagepresskonferens. Mantrat ”fart och fläkt” nämndes förstås vid tre–fyra tillfällen.

När Sundhage och Lilie Persson skulle gå igenom Skottlandmatchen inledde Persson med att hylla Olivia Schough:s passningsspel. Sedan hyllades även bland annat Lisa Dahlkvist.

Där reagerade jag över att först Persson konstaterade att förbundskaptenerna ansåg att Dahlkvist hade lyft sitt spel sedan hon flyttade till Frankrike. Någon minut senare sa Sundhage exakt samma sak, med nästan exakt samma ord. Det lät lite lustigt.

De har förstås rätt i att Dahlkvist har varit bra det senaste halvåret. Men som jag tidigare skrivit, hon var på väg in i formtoppen redan under VM i fjol. Som jag ser det är det alltså inte bara PSG:s förtjänst, utan lyftet inleddes redan i Kif Örebro.

Slutligen gick man igenom reglerna i kvalet. Det är inbördes möte som gäller före målskillnad. Därmed blir det ännu viktigare att inte förlora mot Norge i öppningsmatchen.

Skulle två lag hamna på exakt samma poäng, inbördes möte, målskillnad och antal gjorda mål går man i första hand på fair play och i andra hand på Uefa-ranking. Det blir alltså ingen lottning, vilket känns skönt.

Här är förresten OS-kvaltruppen i sin helhet – om man kan säga så när ytterligare två spelare skall till…

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.

Backar:
Lina Nilsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Emma Berglund och Freja Hellenberg.

Mittfältare:
Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och Petra Andersson.

Forwards:
Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Fridolina Rolfö, Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.

0–0 i en stängd seriefinal

Publicerad den av
2

Den franska seriefinalen bjöd inte på någon blixtrande fotbollsunderhållning. Tvärtom blev det en väldigt stängd match, som logiskt nog slutade 0–0.

Lisa Dahlkvist och Lotta Schelin spelade hela matchen, medan Caroline Seger tvingades titta på. Hon berättade för franska Eurosport att hon hade stukat foten på träning. Det framgick inte om det är någon fara för OS-kvalet, men förhoppningsvis är det lugnt.

Jag kollade förstås in de båda svenska spelarna lite extra. Dahlkvist hade en mer offensiv roll än hon har i landslaget – och jag tyckte att hon gjorde en jättebra match. Hon känns mer bolltrygg och passningssäker än någonsin tidigare, och det var hon som hade PSG:s allra bästa läge i matchen. Skottet från vänsterdelen av straffområdet smet dock över.

Jag skriver bästa läge, för det var inte speciellt många riktiga målchanser i matchen, däremot en sju–åtta lägen. Två av dem gick till PSG, resten till Lyon. Det var också Lyon som hade de två riktigt heta målchanserna.
En när duktiga PSG-målvakten Ann-Katrin Berger via stolpen styrde undan ett skott från duktiga Amel Majri. En när Schelin och mittbacken Griedge Mbock Bathy gick på samma boll vid en inläggsfrispark. Det såg inte ut som att någon av dem touchade bollen, däremot hann Berger rädda innan frisparken studsade in vid bortre stolpen.

Schelin då? Jodå, även hon får klart godkänt. Fast de första 30 minuterna var hon inte med i matchen. Så långt tyckte jag mest att hon sprang och trampade vatten. Men sedan blev hon alltmer delaktig och under den första halvan av den andra halvleken tyckte jag att hon var den piggaste forwarden på planen. Hade inte hon och Mbock Bathy stört varandra kunde Schelin ha gjort ett riktigt drömmål, för hon försökte styra in bollen med en volleyklack.

Men det blev alltså inga mål. PSG backade hem och spelade 4-5-1 med Cristiane som vänsterytter. Lagets brasilianska skyttedrottning hade verkligen ingen bra dag. Och då tänker jag inte på att hon mest sprang offside när kontringslägena uppstod. Jag tänker mer på hennes uppträdande när hon blev utbytt. Hon skrek och gestikulerade vilt mot någon, möjligen tränare Farid Benstiti. När hon kom i närbild såg man att hon grät.

Jag trodde att PSG skulle flytta fram och gå för segern på slutet för att ha en liten chans på ligaguldet. Men det gjorde de inte, de verkade nöjda med oavgjort. Det innebär att Parislaget sannolikt känner sig nöjda med andraplatsen i serien.

Om PSG vinner resten av sina matcher blir man sämst tvåa i serien och tar alltså en av Champions Leagueplatserna. Det oavgjorda resultatet innebär också att Lyon med stor sannolikhet kommer att ta sitt tionde raka ligaguld. Jag tror nämligen inte att PSG kommer att ta in fyra poäng på Lyon under resten av serien.

Något som fascinerade mig var Lyons defensiv. Med Saki Kumagai som defensiv innermittfältare framför Mbock Bathy och Wendie Renard har man fått en större trygghet i defensiven. Kumagai är väldigt passningsskicklig, men hon är även lite av en risktagare. Med henne som mittback bjöd Lyon ibland motståndarna på farliga kontringslägen. När japanskan flyttat fram ett steg har man bättre täckning om hon missar någon passning ibland.

Jag vet inte om jag någonsin tidigare upplevt att Lyon känts som homogent i defensiven som i dag. Det är ingen slump att laget bara släppt in tre mål på 20 tävlingsmatcher den här säsongen.

Kan man behålla den stabiliteten i försvarsspelet ser jag Lyon som jättefavorit till att även ta hem vårens Champions League.

18.45 spelas vårens seriematch – PSG-Lyon

Publicerad den av
Svara

18.45 i dag spelas vinterns och vårens mest intressanta seriematch alla kategorier i damfotbollsvärlden, matchen som sannolikt avgör den fransk ligan, D1 Feminine. Då tar nämligen PSG emot Lyon i en ren seriefinal.

Inför avspark leder Lyon med tre poäng och 5–0. För såvitt jag inte har missat något är det inbördes möte som gäller i Frankrike och Lyon vann ju hemma med just 5–0. Alltså måste PSG vinna med minst 6–0 i dag för att gå upp i serieledning. Det kommer man förstås inte att göra.

Däremot skulle en PSG-seger i dag innebära att det sannolikt kommer att vara press på Lyon att vinna resten av ligamatcherna för att ta hem guldet. Då skulle det kunna bli en nagelbitare i sista omgången när PSG tar emot Juvisy och Lyon tar emot Montpellier.

Fast det givna tipset är att Lyon avgör ligan i kväll, trots att viktiga mittfältsmotorn Amandine Henry inte kommer att spela. Mitt tips att att Lotta Schelin:s lag vinner – och det med 3–1.
Det blir för övrigt intressant att se hur Lyontränaren Gerard Precheur ställer upp sin startelva, framför allt vilka två av Schelin, Elodie Thomis och Eugenie Le Sommer som spelar ihop med Ada Hegerberg i forwardslinjen. Le Sommer har haft lite skadeproblem, men verkar nu vara fullt tillgänglig igen.

För PSG borde både Lisa Dahlkvist och Caroline Seger ha startplatser på mittfältet, i varje fall sett till hur laget har matchats på sistone.

Den franska toppmatchen är förstås helgens stora höjdpunkt i damfotbollsvärlden. Eller, egentligen är det helgens enda höjdpunkt. För er som vill se matchen finns det en länk här och en länk till här. Någon av dem borde funka.

TV-avtal och svajig damfotbollsbevakning

Publicerad den av
3

För tillfället finns det lätt anledning att vara orolig för bevakningen av svensk damfotboll i allmänhet – och damallsvenskan i synnerhet. Jag tänker främst på att det inte finns något klart tv-avtal. Mer om det strax.

Först tänkte jag bara konstatera att det ju har blivit försämringar på de flesta områden när det gäller damfotbollsbevakningen. Tittar vi på bloggarna håller Spelare 12 fortfarande uppe tempot, vilket är kul. Personligen har jag tappat lite jämfört med hur aktiv jag var för ett par år sedan, framför allt när det gäller att provocera och väcka debatt.

På den fronten försvann en viktig kugge vid årsskiftet i och med att Anders Nilsson stängde sin blogg på Aftonbladets hemsida. Han lämnar dock inte sporten, utan blir istället klubbchef hos Kif Örebro från och med den 1 april.

Kul för Kif Örebro, men tråkigt för oss som gillat att läsa Nilssons vassa inlägg. Vi får se om någon annan kan kliva fram och ta över hans roll.

Den enda rena nyhetssajten kring damfotboll är ju damfotboll.com. De gör en del bra, men har också alldeles för många slätstrukna artiklar med intetsägande rubriker.

Och tyvärr är ju inte damfotboll.com alls med på banan när det gäller kritisk granskning av svensk damfotboll. I varje fall inte på sajten. Däremot är man vassare på twitter. Där tycker man periodvis till på ett riktigt bra sätt.

Jag skulle efterlysa mer av den tonen även på hemsidan, då hade jag gått in och läst fler artiklar mer noggrant. Nu är det lite för mycket hejaklacksjournalistik – om det inte handlar om yttre hot mot svensk damfotboll.

För övrigt verkar det periodvis vara virrigt värre hos damfotboll.com. Se bara skärmdumpen nedan på artikeln från uttagningen av den senaste landslagstruppen. Det är rätt många spelare som inte placerats på rätt positioner. Sådana grundläggande missar får i alla fall mig att tappa förtroende. Tråkigt.

Damfotboll.com presenterar landslagstruppen.

Damfotboll.com presenterar landslagstruppen.

Det värsta för tillfället är dock inte att vi är få som skriver om damfotboll. Det är bristen på ett tv-avtal för damallsvenskan. Förra året var ju himmelriket för oss som är intresserade – vi kunde ju se precis varenda match på Tv4 Play Premium.

I år verkar det tyvärr inte bli så bra. Känslan är tyvärr att upplägget kommer att bli klart sämre, hur det än blir. Avtalet med Tv4 har löpt ut och enligt en artikel i Aftonbladet är kanalen inte med och förhandlar. Det verkar som att det är SVT som i första hand förhandlar med EFD om sändningsrättigheterna.

Men kommer SVT att visa alla matcher? Knappast va. Spontant är känslan att SVT:s starkaste förhandlingsargument är höga tittarsiffror på veckans match. Men frågan är vad de är beredda att betala. Risken är att de damallsvenska klubbarna kan få mindre EFD-pengar att röra sig med de närmaste åren. Det vore förstås högst olyckligt.

Av länkad artikel framgår att det finns möjlighet att flera olika parter är inblandade. Då kanske vi som är intresserade kan få se fler matcher. Men oron för att klubbarna kan få mindre intäkter känns ändå överhängande.

Jaja. Hoppas att jag har fel om tv-avtalet – utan att det ger klubbarna rejält med klirr i kassan och att vi som är intresserade får chansen att även fortsättningsvis se alla damallsvenska matcher.

Hoppas också att det dyker upp någon ny bloggare eller tyckare som vågar provocera och på så sätt berikar damfotbollsdebatten. För som det känns nu behöver den berikas.

Ett landslagsinlägg från en annan sida

Publicerad den av
12

Det är ofta bra att vända och vrida på saker så att man får se dem från flera olika vinklar. Oftast ser man bara fotbollsmatcher från ett håll. Som tränare ser man dem dessutom nästan alltid från marknivå.

När man får chansen att se sitt lag ur en ny vinkel upptäcker man ofta saker man inte sett tidigare. Själv fick jag en stor aha-upplevelse kring det damlag i division 4 som jag tränar när jag häromåret hoppade in som målvakt i en träningsmatch.

När det gäller vårt landslag får vi i media chansen att se de landskamper som spelas på Gamla Ullevi från två olika håll. Pressläktaren ligger nämligen på motsatt sida från tv-sändningarnas huvudkamera.

Även på Prioritet Serneke Arena var pressläktare och tv-kamera placerade på olika sidor. Dessutom var pressläktaren ganska långt ut till höger på sin sida, så man fick mycket bättre överblick över den ena planhalvan än den andra.

Vart vill jag nu komma? Jo, jag har nu även sett Sverige–Skottland på tv, och det var delvis en annan match än den jag såg på plats i Göteborg. Min bild på plats var att den andra halvleken var spelmässigt bättre än den första. På tv:n tycker jag nog att halvlekarna var ganska jämna.

Jag såg nu efteråt att Pia Sundhage föredrog forwardsspelet i den första halvleken. Jag tycker nog ändå att det stundtals gick lite för fort, och att spelarna själva inte hängde med. Synintrycket från arenan var att vi fick bättre balans när Fridolina Rolfö kom in och höll i bollen. Å andra sidan satt jag så att jag kom närmare forwards i den andra halvleken än i den första, vilket kan ha påverkat min syn på matchen.

Sundhage är för övrigt sig lik i sina positiva analyser och kommentarer:

På plats uppfattade jag inte hur bra Jessica Samuelsson var i den första halvleken. Jag satt helt enkelt för långt bort. Däremot hade jag Magdalena Ericsson precis framför mig och noterade att hon gjorde en helt ok halvlek – även om hon missade några inlägg. Hon missade däremot inte många passningar.

Det var tydligt att Skottland kände det svenska laget utan och innan. Man låg mycket tajtare i försvaret på den svenska vänsterkanten än på högersidan, sannolikt med tanken att släppa fram Samuelsson som ju har vissa tekniska brister, och samtidigt låsa Ericsson. Kul dock att Samuelsson visade att hon kunde utnyttja de ytor hon fick på ett så bra sätt.

Enligt min räkning vann Sverige målchanserna med 14–0 (7–0). Vid två av chanserna från den första halvleken kom vi inte ens till avslut, men jag tycker att man bör räkna in situationer där det borde ha blivit straff. Och visst missade väl den finska domaren att Lotta Schelin borde haft två straffar?

När jag nu kollade om matchen på tv granskade jag de här 14 målchanserna närmare och kollade vilka som var inblandade i speluppbyggnaden och räknade ihop vilka spelare som var inblandade i mest. Här är resultatet:

6 målchanser
Jessica Samuelsson (1 assist) – 60 spelade minuter
Lotta Schelin (1 avslut – 1 mål) – 72 minuter

5 målchanser
Sofia Jakobsson (3 avslut – 1 mål, 2 assist) – 45 minuter
Lisa Dahlkvist (1 avslut – 1 mål, 2 assist) – 90 minuter
Olivia Schough (1 avslut) – 90 minuter

4 målchanser
Stina Blackstenius (2 avslut) – 45 minuter

3 målchanser
Emilia Appelqvist – 60 minuter
Caroline Seger – 60 minuter

2 målchanser
Pauline Hammarlund (2 avslut – 2 mål) – 18 minuter
Fridolina Rolfö (1 avslut) – 30 minuter
Linda Sembrant (1 avslut) – 90 minuter

1 målchans
Magdalena Ericsson (1 avslut – 1 mål) – 45 minuter
Jonna Andersson (1 assist) – 45 minuter
Lina Nilsson – 30 minuter Josefin Johansson – 30 minuter

På plats tyckte jag att Lisa Dahlkvist var klart bästa svenska spelare i matchen. Den uppfattningen står jag fast vid även efter att ha sett matchen på tv. Dahlkvist var för övrigt bra redan i VM och har hållit hög nivå varje gång jag sett henne sedan dess. Hon ger mittfältet en defensiv trygghet, vilket är otroligt viktigt.

För mig är Dahlkvist den mest givna spelaren på mitten, den klippa som mittfältet saknade i det gamla 4-1-3-2-spelet. Hon äger ytan framför backlinjen, vilket gör att mittförsvaret kan känna större trygghet. Jag såg att Expressens krönikör ifrågasatte Dahlkvist, men det måste väl bygga på gamla iakttagelser. Eller?

Bilden av att Sofia Jakobsson gjorde en bra första halvlek lever också kvar. Däremot växer alltså Jessica Samuelssons insats, men även Emilia Appelqvist:s. På plats tyckte jag knappt att Djurgårdenförvärvet uträttade någonting offensivt. På tv såg jag att hon hade flera fina genomskärare ut mot högerkanten.

På plats tyckte jag att Stina Blackstenius kändes kantig och valpig, medan Fridolina Rolfö spelade moget och effektivt. Den uppfattningen lever kvar, men det går inte att snacka bort att Blackstenius trots allt var inblandad i väldigt mycket positivt.

Lotta Schelin får godkänt. Hon hade positiva tendenser i spelet, hon gjorde ett mål – och borde alltså ha haft två straffar. Utöver ett offsidemål i början av den andra halvleken kom Schelins första och enda avslut i matchen – i en 68:e minuten. Antalet avslut är inte godkänt, men det är förstås lysande att hon gjorde mål när chansen kom.

Att målet var efterlängtat märkte jag på Schelins föräldrar, som satt precis framför mig. När långpassningen kom från Dahlkvist utbrast pappa Schelin:

”Nu du, Lotta.”

Själv tyckte Schelin att det var ”sjukt gott” att slå Skottland.

Schelin måste nog fortsätta vara effektiv, för det finns spelare som knackar på dörren, som Pauline Hammarlund. För mig är hon verkligen den stora överraskningen inom svensk damfotboll det senaste året. Kul att hon ser ut att ha konserverat form och självförtroende även över vintervilan.

Min blick inför matchen var bland annat riktad mot Seger och Schough. Båda var godkända, men tyvärr visade ingen av dem storspelet från höstens Danmarksmatch. Seger var inte alls lika direkt i sitt spel. Jag tyckte att Schough var pigg och intressant när hon tog över Segers mittfältsroll och fick komma mer rättvänd, men hon hade för få avslut som forward.

Något som däremot såg väldigt positivt ut var försvarsspelet. Man stängde ytorna centralt och lät inte skotskorna spela in i mitten. Faktum var ju att Skottland i princip inte kom någonstans alls. Låt vara att det var ett skotskt lag utan storstjärnan Kim Little samt mittbackarna Jennifer Beattie och Ifeoma Dieke. Men ändå, jag bokförde inte skotskorna för en enda riktig målchans – vilket förstås är ett bra betyg till det svenska försvarsspelet. Skottland hade i och för sig ett läge på slutet, men avslutet kom ur så långt håll att jag inte räknade in det.

Linda Sembrant och Nilla Fischer höll ihop mittförsvaret på ett bra sätt. I början reagerade jag över att Fischer var slarvig i sitt passningsspel och satte ett par bollar bakom medspelare, vilket bromsade upp spelet. Men Fischer skärpte snart upp passningsspelet och var totalt sett riktigt bra.

På en så liten arena som Prioritet Serneke får man en ganska bra överblick över vilka som sitter på läktaren, i varje fall på den sida man själv befinner sig. Där fanns förstås en mängd Göteborgsspelare, lnågra från Mallbacken, någon från Rosengård och Linköping och en Eskilstunadelegation.

En av de spelare som var med i Eskilstunadelegationen var Marija Banusic. I helgen visade hon landslagsklass när hon gjorde två mål i 2–2-matchen mot Göteborg. Det första målet håller mycket hög klass. Se själv:

När Pernille Harder passerade pressläktaren passade jag på att stoppa henne och fråga lite om Nederländerna, som Danmark ju mötte två gånger häromveckan.

Hon började med att säga att:

”Jag tror att Sverige kan klara dem.”

Sedan konstaterade Harder att det finns en stor likhet mellan Holland och Danmark i att båda lagen verkligen försöker sig på att spela sig ur precis varenda situation – något som går att utnyttja.

Däremot skiljer sig danskor och holländskor åt i offensiven. Medan Danmark för tillfället saknar ett effektivt djupledsspel är Holland hyperfarligt i djupled med Manon Melis, Vivianne Miedema, Lieke Martens och Danielle van de Donk.

Man får alltså inte släppa till kontringar mot Holland. Harder konstaterade också att en nyckel är att inte ge Sherida Spitse ytor på centralt mittfält. Hon har en grym passningsfot, och om hon får tid att slå sina långpassningar in bakom backlinjen är man illa ute.

Här är det värt att notera att Skottlands enda riktiga läge i tisdags kom när deras defensiva mittfältare fick tid att slå en djupledsboll in bakom Fischer och Lina Nilsson, där Lizzie Arnot fanns. Hon var dock inte snabb nog för att lyckas utnyttja läget. Om däremot Martens eller Melis hade fått en sådan chans skulle jag nog ha blivit orolig.

Leroux Dwyer gravid – missar OS

Publicerad den av
Svara
Sydney Leroux Dwyer

Sydney Leroux Dwyer

För några timmar sedan twittrade Sydney Leroux Dwyer ut budskapet att hon är gravid. Och att hon således har nya planer för sommaren. Det blir varken spel i OS eller i NWSL i år.

Därmed tappar Jill Ellis ytterligare en av huvudkandidaterna om forwardsrollen i USA:s landslag. I somras hade Ellis med fem forwards till VM i Kanada; Leroux Dwyer, Alex Morgan, Abby Wambach, Christen Press och Amy Rodriguez.

Sedan dess har Wambach slutat och både Leroux Dwyer och Rodriguez är gravida. Det skulle kunna vara ett problem för Ellis, men det är det inte. Tvärtom blir valen enkla för USA:s förbundskapten i det här läget. Nu blir det ju närmast självklart att fortsätta på guldformeln från VM, alltså att spela med en utpräglad forward och med Carli Lloyd i en fri roll bakom.

Däremot skulle Ellis kunna hamna i problem om någon av Morgan eller Press blir skadade. Fast då kan hon ju alltid flytta fram Lindsey Horan från mittfältet.

De som däremot får akuta problem i och med Leroux Dwyers besked är NWSL-mästarinnorna FC Kansas City. Sedan de vann andra raka mästartiteln i höstas har laget tappat massor av offensiv kraft.

Först slutade Lauren Holiday, sedan bytte man bort Sarah Hagen – ovetandes om att Amy Rodriguez var gravid. När även A-rod försvann ur leken satsade man stenhårt på att värva Leroux Dwyer, som nu också är borta från årets ligaspel. Det är fyra rätt tunga avbräck.

Dessutom har viktiga backen Amy LePeilbet slutat. Den här artikeln om läget i FC Kansas City skrevs i och för sig innan nattens besked, men ger ändå en klar inblick i mästarklubbens problematik. Kansas City lär slippa favoritskapet i årets NWSL.

Skandal – Papua Nya Guinea drar sig ur OS-kvalet

Publicerad den av
3

I morgon förmiddag, svensk tid, skulle Nya Zeeland ha tagit emot Papua Nya Guinea i Oceaniens OS-kval. Men PNG har dragit sig ur kvalet och lämnar wo till returmötet.

Nya Zeeland är således OS-klart som sjunde nation efter Brasilien, Colombia, Tyskland, Frankrike, Zimbabwe och Sydafrika. Grattis Nya Zeeland.

Men, Papua Nya Guinea lämnar alltså wo i ett avgörande OS-kval. Har ni hört något liknande?

Skandalen blir ju inte mindre av att det är just PNG som skall arrangera U20-VM i år. Fifa har alltså gett ett VM-slutspel till ett land som tar damfotbollen på så stort allvar att man drar sig ur mitt i ett playoffspel.

Det har redan spekulerats i att PNG kanske kommer att bli fråntaget U20-VM. Sverige ville ju haft arrangörsskapet från början, och kan kanske vara berett att ta över. Men då får nog damfotbollskalendern för 2016 skrivas om, för i nuläget ligger mästerskapet 16 november–3 december, vilket ju är långt ifrån några kanondatum för ett mästerskap i Sverige.

Elvan som skall ta oss till OS

Publicerad den av
2

Tidigare i dag har Pia Sundhage presenterat startelvan till morgondagens träningslandskamp mot Skottland.

Det var en till tio elftedelar väntad elva. Eller, med det tråkiga beskedet att Elin Rubensson är skadad och riskerar att missa OS-kvalet, var det väl en helt väntad elva. Det är ju också sannolikt den elva som skall ta oss till OS.

Den ser ut så här: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger – Lotta Schelin, Olivia Schough, Sofia Jakobsson.

Det som blir intressant i morgon är att se hur man har utvecklat anfallsspelet under den här senaste veckan. Mot Danmark i höstas hade vi riktigt vasst kontringsspel, men hade svårt mot ett uppställt försvar. Bättre nu?

Lagmässigt är ju även backlinjen intressant. Den är byggt på tyngt, mer än på snabbhet. Mot ett ordinarie Skottland hade det kunnat bli intressant att se hur vi hanterar snabba Lisa Evans. Men nu saknar ju skotskorna sin speluppläggare och storstjärna Kim Little, så känslan är att Evans inte kommer att få så många bollar att jobba med.

På spelarfronten är det ganska många som man är spänd på att se. De mest intressanta är först och främst nykomlingen i startelvan, Appelqvist. Utöver henne kommer jag att titta extra på om Seger fortsätter att vara lika rak i sitt spel som mot danskorna, om Schough har konserverat sin höstform och hur Schelin ser ut. Lite kul blir det allt ändå.

Matchen börjar 18.00. Den direktsänds i TV12, sändningen startar 17.30. Senare på tisdagskvällen spelas en minst lika intressant match, nämligen Norge–Frankrike. Den sänds både i fransk och norsk tv. Tyvärr kommer jag inte att kunna se den, men ni som kan har en tänkbar stream här. Avspark är 21.00 och känslan är att det kan bli en sevärd match.

* Apropå OS-kvalet har Holland tidigare i dag återigen besegrat Danmark. Den här gången blev det 2–1 efter holländska mål av Vivianne Miedema och Danielle van de Donk. Nederländskorna fortsätter att imponera.

* Och apropå Kim Little är hon och Melbourne City FC klara för Grand Final i Australiens W-league. Men det krävdes straffläggning för att slå ut Brisbane Roar, där Sofie Persson spelade från start. Persson hade dock bytts ut vid straffläggningen.

Debatt, Segermål, Léger och skön imitation av världens bästa

Publicerad den av
1

Ett tag var det ofta damfotbollsdebatter både i bloggarna och på twitter. Det senaste året har jag tyckt att det varit för få debatter – mest bara rapporterande.

En orsak är förstås att jag själv inte har haft ork att provocera i olika frågor som jag gjorde för något år sedan. Men som följd av den SVT-intervju med Lisa Ek som sändes i går – se den här – såg jag att det blev en liten Twitterdebatt i dag.

I inslaget säger Sandro Mencucci, damfotbollsansvarig i Fiorentina, att man under en period just skall tvinga klubbarna i herrarnas Champions och Europa League att ha damlag. Han säger:

”Det är en liten investering för lag som tävlar på Europanivå – och det skulle betyda mycket för damfotbollen.”

Dagens debatt handlade förstås om huruvida man verkligen skall tvinga toppklubbar på herrsidan att använda en del av sina Uefa-pengar till att ett damlag.

Personligen är jag kluven. För damfotbollen på en internationell nivå skulle det garanterat vara positivt. Det skulle däremot drabba den svenska damfotboll i allmänhet – och damallsvenskan i synnerhet. Om det så bara skulle vara några enstaka procent av Uefa-pengarna som skulle anslås till damlag skulle vi plötsligt ha massor av klubbar runt om i Europa med större budgetar än våra elitlag.

Det skulle sannolikt dränera damallsvenskan på toppspelare, och således sänka nivån på vårt seriespel. Men som sagt, totalt sett tror jag att damfotbollen skulle vara en vinnare på ett sådant upplägg.

* En europeisk storklubb som lägger några procent av sina intäkter på damfotbollen är PSG. De vann i går det hyperviktiga svenskmötet med Montpellier med 2–1.

Glädjande nog låg de båda PSG-svenskorna bakom triumfen. Caroline Seger blev lite av segerskytt när hon sprang igenom och gjorde 1–0. Hoppas Seger fortsätter med den här typen av djupledslöpningar, de har jag saknat i hennes spel de senaste åren.

Apropå Seger hade Fotbollskanalen i dag en intervju med henne där hon öppnar för hemflytt till Rosengård till sommaren. Men med tanke på att hon numera bär kaptensbindeln i PSG lär nog Therese Sjögran få ha något riktigt bra att locka med, för ekonomiskt lär inte Rosengård ha en chans att matcha den franska storklubben.

PSG:s 2–0-mål gjordes av lagets skyttedrottning, Cristiane. Där var det Lisa Dahlkvist som slog den öppnande passning som startade attacken. Dock skall PSG tacka Montpelliers målvakt Laetitia Philippe för det målet. Hennes agerande på inlägget från Laure Boulleau var långt ifrån världsklass.

Däremot var Montpelliers tröstmål ett fantastiskt konstnummer av 19-åriga Marie-Charlotte Legér – faktiskt en tidig kandidat till Årets mål. Jag har aldrig sett henne tidigare, men har noterat att hon gjort flest mål i Montpellier den här säsongen – det här var hennes elfte. Och målet ger mersmak, för den kontroll hon har när hon nickar med sig bollen är grymt bra.

Se alla matchens mål här:

PSG passerade Montpellier i och med segern. Upp till ledande Lyon är fortfarande tre poäng – plus att PSG knappast kommer att vinna lagens inbördes möte. PSG kan alltså inte vinna ligan på egen hand, utan måste ha hjälp.

Lyon lär inte tappa många fler poäng. I går gjorde man 12–0 mot bottenlaget Guingamp. Lotta Schelin stod för två av dem. Hon tappade dock ytterligare i skytteligan, eftersom ledande Ada Stolsmo Hegerberg gjorde tre. Norskan är nu uppe i 25 mål. Schelin och Cristiane delar andraplatsen i skytteligan på 14. Léger ligger fyra.

Se Lyons målkalas här:

* I dag har landslaget samlats i Göteborg. Vid presskonferensen där Pia Sundhage tog ut truppen till den här samlingen pratade hon om hur viktigt det har varit för laget att hålla nollan och ta full poäng i EM-kvalet.

Det är säkert mentalt skönt. Fast full poäng i EM-kvalet är ju något som gäller för samtliga lag i OS-kvalet. Schweiz har i och för sig inte hållit nollan. De har å andra sidan gjort 20–2 på fyra matcher mot tuffare motstånd än det Sverige haft. Sverige har ju bara 7–0 på sina tre matcher. Norge har gjort 8–0 på två matcher.

Holland, eller Nederländerna som man tydligen skall säga numera, spelar ju inte EM-kval, och har inte hållit nollan i höst. Men de har slagit Frankrike och Japan – alltså otroligt mycket tuffare motståndare än de Sverige mött sedan EM.

Under det här internationella fönstret ställs Holland mot Danmark i två matcher i Turkiet. Norge kommer att spela mot Rumänien och Frankrike på sitt läger i spanska La Manga. Schweiz åker också till Spanien, fast till Marbella – och man kommer inte att spela några matcher innan OS-kvalet.

Sverige är alltså i Göteborg, där man möter Skottland på tisdag i nästa vecka. Det är ett Skottland utan Australienproffsen Kim Little och Jennifer Beattie – framför allt är ju Little ett jätteavbräck. Det här skotska landslag är ett motstånd vi skall kunna besegra med några måls marginal. Det innebär i sin tur att vi kommer till Rotterdam i mars utan att ha fått en enda riktigt tuff värdemätare på vårt 4-3-3-system. Det blir intressant.

* Det nordamerikanska OS-kvalet ligger tidigare i kalendern än det europeiska. I USA förbereder sig världsmästarna som bäst för kvalturneringen. På lägret är det förstås världens bästa spelare, Carli Lloyd, som de nya unga spelarna ser upp till som förebild.

Samantha Mewis och Stephanie McCaffrey tar det ett steg för långt i det här sköna klippet:

Det är rätt många nya namn i Jill Ellis trupp jämfört med fjolårets VM-lag. Utöver Mewis och McCaffrey, som båda varit med förr har följande spelare tillkommit efter VM: Danielle Colaprico, Crystal Dunn, Adrianna Franch, Jaelene Hinkle, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Emily Sonnett och Mallory Pugh.

Unga Pugh ser förresten ut att göra som Horan, alltså strunta i college och bli proffs direkt efter gymnasiet. Enligt den här artikeln kommer 17-åringen att ansluta till Portland Thorns efter avslutad highschool.

Nämnda Emily Sonnett valdes först i NWSL-draften i fredags. Backen valdes av Portland Thorns. Här är de tio högsta valen:

  1. Sonnett till Portland
  2. Raquel Rodriguez till Sky Blue. Rodriguez är från Costa Rica och vann nyligen Hermann Trophy – priset som går till årets bästa collegespelare alla kategorier.
  3. Christen Westphal till Boston Breakers.
  4. Carson Pickett till Seattle Reign.
  5. Cari Roccaro till Houston Dash. Roccaro är långtidsskadad – kan som tidigast vara tillbaka i juni/juli, men gick ändå så tidigt.
  6. Rachel Daly till Houston Dash.
  7. Cheyna Williams till Washington Spirit.
  8. Janine Beckie till Houston Dash. Beckie är redan en ganska  etablerad landslagsspelare i Kanada.
  9. Michaela Hahn till Western New York Flash.
  10. Samantha Witteman till Orlando Pride.

 

Önskningar och landslagstankar för 2016

Publicerad den av
Svara

Jag brukar inte ge några nyårslöften. Jag är även dålig på att önska mig saker till jul. Men nu när vi är inne i det nya året och julen lider mot sitt slut tänkte jag komma med lite önskningar. Det handlar om saker jag vill se under damfotbollsåret 2016.

Först och främst önskar jag ju mig förstås att vi får se Sverige i OS. Jag önskar också fortsatta tv-sändningar från damallsvenskan, genomgående högre publiksiffror i vår högsta serie samt att Rosengård tar sig minst till semifinal i Champions League.

Jag önskar mig dessutom att förbundet tar chansen i höst och marknadsför F20-laget rejält inför VM i Papua Nya Guinea. Det är verkligen en investering i framtiden. Med rätt marknadsföring kan man skapa profiler för många år framöver.

Huvuddelen av mina önskningar handlar dock om A-landslaget. Under helgerna gick jag igenom de pappershögar som jag samlat på mig under 2015. Då hittade jag den här artikeln från januari 2015:

Ur Expressen, 28 januari 2015

Ur Expressen, 28 januari 2015

I den säger Lotta Schelin så här om förbundskapten Pia Sundhage:

”Jag skulle gärna se att hennes kontrakt förlängs efter 2016. Det fungerar fantastiskt bra med Pia och jag har svårt att se vem som skulle göra det bättre.”

Vår skyttedrottning sa det efter det svaga landslagsåret 2014. Sedan dess har vi haft 2015 – vårt sämsta landslagsår någonsin. Vi kom på 16:e plats i VM och vi rasade från femte till åttonde plats på världsrankningen – vår sämsta rankning någonsin vid ett årsskifte.

Naturligtvis är jag väl medveten om att Sverige kommer att dala längre ner på den rankningslistan framöver. Det blir en ofrånkomlig följd när andra större fotbollsländer börjar satsa på sina damlandslag. Men där är vi inte ännu.

Personligen tycker jag därför att det känns högst onödigt att fallet redan har påbörjats nu. Faktum är att fram till nästa VM känns åtta som en skamgräns. Längre får vi inte sjunka. Vi har tveklöst tillräcklig potential i svensk damfotboll för att hålla oss kvar som kvartsfinallag i de internationella mästerskapen ytterligare en bra tid framöver.

Som jag ser det är de två senaste årens ras till stor del Sundhages fel. Jag gjorde en ganska genomgripande analys i det här inlägget. Där påtalade jag utöver coachmissar under VM även hur det nya spelsätt, ”det bolltrygga landslaget,” som Sundhage införde efter EM 2013 kraschlandade. Samt hur hon misslyckats med att genomföra en generationsväxling.

Som bekant ansåg jag, och många med mig, att Sundhage borde ha tackat för sig efter VM i Kanada. Nu önskar jag mig att hon täpper igen käften på oss kritiker genom att bygga ett lag som inte bara tar sig till OS, utan som är med och utmanar om medaljer i Brasilien.

Jag önskar, men ännu så länge finns frågetecknen kvar. Och de är ganska stora. Faktum är att så länge Sundhage, med smärre modifikationer, körde vidare med det lagbygge som hon ärvde från Thomas Dennerby, så funkade det bra. Det var ju faktiskt inte långt ifrån att vi tog EM-guld sommaren 2013.

Men sedan Sundhage hösten 2013 skulle börja bygga på egen hand har det bara gått utför. De två senaste landslagsåren är kanske inte två helt förlorade år, men nästan. Nu finns det inte utrymme för fler misslyckanden, nu är det upp till bevis. Och det finns lovande saker. Jag återkommer till dem längre ner i inlägget.

Först några önskningar inför det landslagsår som inleds om bara några timmar med presentation av årets första trupp.

Jag önskar att Sundhage i sitt val av spelare och spelsystem inser vikten av defensiv stabilitet. Jag önskar också att hon riktar blåslampan mot sina äldre spelare. Blåslampan i det här fallet är att låta veteranerna utmanas om platserna av yngre talanger.

Här tänkte jag blicka lite mot Sundhages före detta arbetsgivare, USA. Ibland kan det krävas lite tur i ett lagbygge. För ett år sedan byggde USA:s lag fortfarande på veteraner som Christie Rampone och Abby Wambach. Dessutom togs Shannon Boxx tillbaka i truppen för att stadga upp mittfältet.

Pia Sundhage instruerar Christie Rampone

Pia Sundhage instruerar Christie Rampone

Rampone imponerade inte under våren, och när tänkta mittfältaren Julie Johnston gjorde ett par starka insatser i mittförsvaret fick 23-åringen förtroendet i VM. Den amerikanska defensiven var också stabil från start av mästerskapet.

Offensivt hade amerikanskorna däremot svårt att hitta rätt under inledningen av VM-turneringen. Förbundskapten Jill Ellis stod inför jobbiga val. Hon kände av kravet att spela med Abby Wambach, samtidigt som den forna storstjärnan inte längre var i 2011 års form. Det blev inte lättare av att Alex Morgan var på väg tillbaka från skada och inte i full matchform.

I de fyra första matcherna i VM fick Wambach stort utrymme. I gruppspelet spelade hon 90–23–90 minuter och gjorde segermålet i 1–0-segern mot Nigeria. Även i åttondelen mot Colombia fanns Wambach med i startelvan och spelade 69 minuter. I den matchen missade hon dock straff vid läget 0–0 – en straffmiss som sannolikt var jackpot för Ellis.

När USA även drog på sig två avstängningar inför kvartsfinalmötet med Kina tvingades Ellis tänka om, och nytt. En del av lösningen blev att peta Wambach. Från kvartsfinal och framåt var nationalhjälten bara inhoppare med begränsad speltid. Hon spelade fyra, tio respektive elva minuter i de sista tre matcherna – de där USA var vassa i offensiven.

Jag tar upp exemplet, för att jag hoppas att Pia Sundhage skulle göra samma sak. Men vad tror ni, hade hon vågat flytta på sina legendarer i ett VM? Och som nästa fråga, hade hon i sin trupp haft med den nya generationen, redo att ta över?

Jag är tveksam i båda fallen. Sundhage har valt rutin framför framtid i sina svenska mästerskapstrupper. Det var ju inte minst fallet i VM 2015, där varken Magdalena Ericsson och Lina Hurtig ingick bland de 26 spelare som var med över i Kanada. Däremot gick båda rakt in i startelvan i den första tävlingslandskampen efter VM.

Mot Danmark i höstas fanns dessutom Petra Larsson med i startelvan, en spelare som hade stått utanför de 33 som tagits med till VM och till den första EM-kvaltruppen.

I princip kan man säga att Sundhage ju underkände sina egna tidigare uttagningar när hon startade EM-kvalets viktigaste match med Larsson.

Petra Larsson

Petra Larsson

Det var ett litet stickspår. Tillbaka till rutin kontra framtid. Jag vill poängtera att Sundhage har rätt i att rutin är väldigt viktigt. Det är ingen tvekan om det. Det var ju faktiskt de två äldsta VM-trupperna som möttes i finalen.

Men. Det finns en risk hos äldre spelare att de blir lite bekväma. Speciellt om de kan känna sig säkra på sina platser. Det är därför viktigt att se till att nästa generation finns där och sätter blåslampan i baken på de rutinerade rävarna. Alltså att man försöker bygga trupper med både rutin och framtid.

Därför blir jag glad när jag läser om hur Jill Ellis har jobbat med Mallory Pugh. Ni kanske säger Mallory vem?

Jag skall ärligt erkänna att jag till för någon vecka sedan inte hade en aning om vem Mallory Pugh var. Nu vet jag att hon är supertalangen som fick vara med och känna sig för med USA:s A-landslag bara veckor efter att hon fyllt 17 år. Tillika bara veckor innan VM. Forwarden berättar om erfarenheten här:

Men det stannar inte vid en provträning. Sedan i tisdags har Jill Ellis samlat sitt landslag för årets första läger. Bland de 26 uttagna i truppen som skall förberedas för det stundande OS-kvalet finns 17-åriga Pugh. Supertalangen är naturligtvis inte i första hand med för att hon är tänkt för att spela årets stora seniormästerskap. Hon är med för att hon är framtiden. För att se och lära – och för att visa Alex Morgan och de andra att de måste se upp.

Jag skulle gärna vilja att Sundhage började göra som Ellis. Alltså låta unga talanger känna sig för i A-landslaget redan på tidigt stadium. Det kan räcka med en gästträning – bara de får känna att de är med i diskussionen.

Det innebär samtidigt att stjärnorna utmanas. Min känsla är att Sundhages så kallade stjärnspelare har haft det lite för bra i landslaget. Visst ställs de inför vissa utmaningar, men deras platser i elvan ifrågasätts aldrig.

Personligen hade jag gärna sett att man pressade Lotta Schelin att jobba på sin speluppfattning, Caroline Seger på sin effektivitet, Nilla Fischer på sin skärpa och så vidare. Att man vågade röra runt lite och fick toppspelarna att känna att de inte är självskrivna i landslagets startelva varje gång. Och inte minst våga att byta ut dem när de är dåliga. Det får ju dessutom den positiva bieffekten att spelarna på bänken ser att de har chansen.

Så till de positiva tendenserna. Ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att Sundhages 4-1-3-2-system föll på att det saknades bollvinnare framför backlinjen. Laget blev alldeles för känsligt för kontringar.
Men i fjolårets sista riktiga landskamp, den mot Danmark i EM-kvalet, ställde Sundhage upp med två bollvinnare på sitt tremannamittfält. Där fanns både Lisa Dahlkvist och Petra Larsson.

Tyvärr har ju Larsson hunnit lägga av sedan dess. Men förhoppningsvis såg Sundhage samma sak som jag gjorde i den matchen. Nämligen att det svenska kontringsspelet var klockrent med två centrala bollvinnare.

Nästan alla svenska målchanser tillkom på samma sätt – genom vasst försvarsarbete centralt i planen. Sverige utnyttjade danska bolltapp och ställde blixtsnabbt om till anfallsspel.

Med två bollvinnare bredvid sig fick Caroline Seger en ny, mer offensiv roll. Hon tackade genom att kanske göra sin bästa landskamp någonsin. Hon var helt enkelt lysande. Borta var de där alibipassen för tillbakaspel, passningar som bara gör att motståndarna hinner samla sitt försvar.

Mot Danmark var Segers förstatouch ofta en konstruktiv passning framåt. Dessutom tog hon själv ofta chansen och sprang i djupled. Om det var Sundhage som fått till det lyftet hos Seger har förbundskaptenen gjort ett bra jobb.

Visst är Danmark inne i en svacka, och laget saknar djupledsspel, vilket passade Sveriges backlinje utmärkt. Mittbackarna slapp att testas i rena löpdueller.

Man kan också ställa sig frågande till om det är så smart att spela med tre djupledsforwards i den nya 4-3-3-uppställningen. Jag hade gärna sett att vi fick in en spelare av Kosovare Asllani-typ bland forwards. Fast med hennes klubbsituation känns det tveksamt om hon kommer att vara aktuell till OS-kvalet.

Men som sagt, det fanns alltså både offensiva och defensiva ljusglimtar mot danskorna. Glimtar som väcker mitt hopp, även om OS-kvalet blir minst en nivå tuffare.

Kanske, kanske kan Pia Sundhage vara något på spåret som kan göra 2016 till ett riktigt kul landslagsår. Vad tror ni?