I kväll hade jag gärna varit på Hisingen. Egentligen skulle jag ha varit ledig från jobbet i kväll, och tanken var att åka till Göteborg och kolla in Real Madrid.

Men en konferens kom i vägen. Och jag fick följa Häckens match via Uefas livescore. Där såg jag att Real tog en tidig ledning via danska Signe Bruun. I efterhand har jag sett att det var på en stolpretur.

En dryg timme senare fick jag gnugga ögonen. För plötsligt visade livescore att Häcken hade vänt till 2–1. Sista tio minuterna kollade jag på mobilen under konferensen. Där såg jag hur göteborgarna framgångsrikt kunde försvara sin ledning till slutsignal.

Efter två omgångar leder Häcken nu gruppen på full poäng. Chelsea är tvåa med fyra poäng, medan Real har en och Paris FC fortfarande är nollat. Därmed är det redan klart att Häcken kommer att leva i gruppspelet över årsskiftet, oavsett resultat i de två kommande omgångarna.

Det är ju riktigt kul. Och oväntat. På förhand hade jag inga förväntningar på att Häcken skulle ta en enda poäng i den här gruppen.

Medan Häcken har tagit två 2–1-segrar har Rosengård förlorat med uddamålet i båda sina matcher. Under onsdagen tyckte jag att Malmöklubben gjorde en riktigt bra och kontrollerad första halvlek, där man inte lät Benfica skapa något alls.

Det portugisiska mästarlaget såg för övrigt klart sämre ut i år än de två senaste åren. Känslan är att tappet av Chloe Lacasse till Arsenal har slagit hårt mot deras anfallsspel. Man hade inte längre den spets jag har förknippat Benfica med. Tvärtom kändes laget rätt uddlöst.

Rosengård har ju haft väldigt stora defensiva problem hela året. Kollar vi på hur det sett ut i damallsvenskan gjorde ju Rosengård till slut fler mål än både Hammarby och Häcken. Men bakåt släppte man in hela 32 mål. Det är fler än man någonsin tidigare släppt in sedan damallsvenskan startade 1988.

Varken som Malmö FF, LdB FC Malmö eller FC Rosengård har man tidigare läckt så mycket som i år. Det hette att FCR hade tränat mycket försvarsspel inför onsdagens match. I paus tänkte jag att man till slut kanske hade hittat rätt.

Men de första 25 minuterna av den andra halvleken i Lissabon förstod man varför Rosengård slutade sjua i damallsvenskan. Man hade svårt att hitta rätt med passningarna, och plötsligt kunde Benficas spelare gång på gång komma rättvända mot den svenska backlinjen.

Under den perioden kom också segermålet. Och om Benfica hade varit lika bra som de två senaste säsongerna hade det garanterat blivit ytterligare något hemmamål.

Men hemmalagets övertag avtog. Och närmast från ingenting dök det upp en superchans för Rosengård att kunna sno med sig en poäng. Strax innan matchklockan nådde 83 minuter blev först Mai Kadowaki helt fri framför Benficas mål. Japanskan sköt dock rakt på hemmamålvakten Lena Pauels.

Returen hamnade hos Bea Sprung, som också sköt rakt på Pauels. Man skulle väl också kunna kalla det en fantastisk dubbelräddning. Men tyvärr tyckte jag att det luktade lite oförmåga.

Rosengårds (assisterande?) tränare Joel Kjettselberg ansåg i tv-intervjun efter matchen att lagen hade två målchanser vardera. Det var väl kanske en något färgad bild av matchen. Till slut tycker jag nämligen att Benfica vann fullt rättvist.

Men jag kan ändå förstå Kjettselberg. För det här var en match där Rosengård hade chansen, och där de borde ha kunnat få med sig poäng. Men tyvärr är väl inte laget bättre än så här i år.

Äntligen har vi fått se ett svenskt lag överprestera i Champions League. Jennifer Falk storspelade i går när Häcken tog tre blytunga poäng borta mot Paris FC. Oj, vad vi har väntat på att få se den typen av insats från ett svenskt lag.

De första två åren av gruppspel har ju huvudsakligen varit ett enda långt lidande med bara tre poäng på tolv matcher. Och med tanke på vilken svår lottning våra båda lag fick i årets gruppspel räknade jag inte med en enda poäng.

Således är det ju underbart att Häcken redan har dragit in en trepoängare. Onsdagen var för övrigt en skrälldag. Utöver göteborgarnas 2–1-seger i Paris vann Ajax mot PSG med 2–0. Och både Bayern München–Roma och Real Madrid–Chelsea slutade 2–2.

I den sistnämnda matchen kom danska domaren Frida Klarlund att hamna i fokus för eftersnacket. Reals 2–2-mål kom på en straff som jag tycker orsakas en bit utanför straffområdet. Och på övertid forcerade Niamh Charles in ett 3–2-mål. Det dömdes dock bort för offside på Sam Kerr. Offsideregeln är ju allt annat än lättförstådd, och jag är lite osäker på hur den här situationen skall tolkas. Men känslan är att Chelsea kan ha blivit bestulet på ett segermål.

I Amsterdam gjorde amerikanska 16-åringen Lily Yohannes en bejublad insats för sitt Ajax. Den centrala mittfältaren som fostrats i klubbens akademi passade på att storspela när damerna fick chansen att spela inför nästan 15000 åskådare på stora Johan Cruijff Arena. Kul när unga talanger tar chansen på det sättet.

Personligen har jag inte kunnat se jättemycket av matcherna från den första gruppspelsomgången. Det har blivit höjdpunkter och en kvart här och en kvart där. Den match jag såg mest av var Rosengårds hemmamatch mot Eintracht Frankfurt. Där hade jag möjlighet att kolla in nästan hela den första halvleken.

Där hörde jag i försnacket att Rosengård ansåg sig ha lärt sig mycket av fjolårets gruppspel, och att man inte skulle agera lika naivt som man gjorde då. Och visst fanns det flera glädjeämnen i 2–1-förlusten.

Men tyvärr hade man inte släppt naiviteten helt. Båda baklängesmålen var rena bjudningar. Det första var egentligen tre misstag på kort tid. Det började med att Rosengård hade ett riktigt bra läge utanför Frankfurts straffområde. När Sofie Bredgaard fick bollen och bröt in från kanten tog fyra hemmaspelare löpningar in i straffområdet.

Bredgaard slog dock inte bollen framåt. Hon gjorde i stället ett vansinnesval och försökte sig på en kort och väldigt svår sidledspassning. Den fastande i Frankfurts mittfält – och gav gästerna ett fantastiskt kontringsläge. Fint hemjobb från flera hemmaspelare gjorde dock att kontringen inte ledde till mer än ett inkast.

Det togs snabbt, och på det efterföljande inlägget var det Emma Jansson:s tur att göra ett felval. Hon var alldeles för seg med bollen i eget straffområde. Nicole Anyomi kunde sno den och servera Tanja Pawollek ett skottläge. Avslutet från den polska lagkaptenen såg inte märkvärdigt ut. Men det gick i mål.

Ett av Rosengårds stora problem under året har varit målvaktsspelet. Och även om Angel Mukasa gjorde ett par fina räddningar är tyvärr det här ett mål man inte får släppa in. Speciellt inte i Champions League.

Även 0–2 var alltså en bjudning. Det var Gudrun Arnardottir som slog ett uppspel i mitten, mot en markerad och felvänd medspelare. Den typen av passningar måste man vara 100-procentigt säker på. Nu gick det inte bättre än att Frankfurt kunde sno bollen – och till slut också göra mål.

Det målet dröjde dock till den 84:e minuten. Strax innan hade Hanna Andersson skjutit i ribbans underkant. Även om jag tyckte att Rosengård kändes rätt tunt så var laget med i matchen hela vägen, vilket ju ändå är ett litet glädjeämne.

Häckens seger i Paris var ju alltså däremot ett stort glädjeämne. Jag har bara sett sista 20 minuterna, samt ett långt klipp med höjdpunkter.

Tränare Mak Lind har fått en hel del kritik för att laget har hackat under hösten. Från Linds tid i Norrby minns man att han aldrig tvekade att byta uppställning eller kasta om i startelvan. Ibland var det lyckat, ibland inte. Hos Häcken har det tagit ett tag för honom att hitta rätt.

Men när han bytte från fyrbackslinje till tre mittbackar efter 30 minuter borta mot Hammarby tycker jag att han började få ordning på laget. I Paris startade han med tre mittbackar, vilket hjälpte Jennifer Falk att göra den toppinsats hon gjorde.

Offensivt hade Häcken inte så mycket. Men när man väl kom till avslut var koncentrationen på topp och siktet rätt inställt. Paris vann avsluten med 22–7. Men kollar man avslut på mål var det 7–6. Och målen var alltså 1–2.

Häckens första var riktigt snyggt. Anna Anvegård frispelade Rosa Kafaji med en riktigt fin passning. Kafajis avslut var lika distinkt och högklassigt. Även 0–2 kom efter en läcker framspelning. Den här gången var det Marika Bergman Lundin som slog passningen och Anna Sandberg som avslutade behärskat. Två riktigt fina mål.

Paris reducering kom på straff sedan Filippa Curmark stått för en vansinnig tackling i eget straffområde. Så bra läge hade inte Mathilde Bourdieu att den chanstacklingen var på sin plats. Falk var ytterst nära att rädda straffen från Julie Dufour. Men fler mål än så blev det inte. Och det lag som slog ut både Arsenal och Wolfsburg föll alltså mot Häcken.

För Häcken innebär segern utöver tre poäng även 50 000 euro i prispengar, alltså cirka 575 000 kronor. Det är pengar som Vittsjö GIK hade behövt.

Sent i går kväll gick nämligen den damallsvenska femman, och tillika vinnaren av skånska mästerskapet, ut med att man inte klarar ekonomin för det innevarande året. På sin hemsida skriver klubben att man har haft det tuffaste året sedan man gick upp i damallsvenskan och att klubben nu kommit till den punkt där man behöver hjälp. För att klara likviditeten behöva man få in en miljon kronor.

Det är ett tufft år för byar inom elitfotbollen. För en miljon kronon är ju samma summa som Mallbackens IF vädjade om för ett tag sedan. Jag vet inte om den värmländska klassikerklubben har nått sitt mål. Men för en dryg månad sedan var man i alla fall upp i 671000 kronor.

Alldeles nyss vann Hammarby IF SM-guldet efter en oväntat dramatisk lördagseftermiddag, där Häcken släppte alla hämningar, tog in två mål – och hade massor av chanser att komma ännu närmare.

Bajens stora hjältinna är förstås Madelen Janogy som bar laget både förra helgen mot Häcken och i dagens avslutningsomgång. Snacka om att kliva fram när det gäller som mest. Janogy har skaffat sig legendarstatus på Södermalm.

Segermarginalen blev till slut bara 1,5 mål. Alltså ett måls målskillnad, plus fördel av fler gjorda. De målen kan man hitta på många ställen under säsongen. Om vi nöjer oss med att kolla på dagens matcher så kan Bajen skicka ett par tacksamhetens rosor till tidigare lagkompisen Sara Eriksson, som stod på mållinjen och förhindade ett 5–0-mål för Häcken i 75:e minuten. Eriksson nickade via ribban och ut. Bajen kan även skicka med några rosor till Anam Imo som tog Jennifer Falk:s stenhårda volley med huvudet i 92:a minuten.

Men framför allt är det ju Madelen Janogy som skall hyllas. Hon gjorde båda målen i dagens 2–0-seger. Men även målvakten Anna Tamminen har spelat en bärande roll i avgörandet.

I tabellens nedre regioner blev det tack och hej till IK Uppsala Fotboll, trots att laget vann med 3–0 borta mot Djurgården i dag. BP tog kvalplatsen genom att vända 1–2 till 3–2-seger hemma mot Växjö. BP ställs nu mot Alingsås IF Fotboll i dubbelmöten om den 14:e och sista platsen i nästa års damallsvenska.

Kring 16.00 i morgon vet vi vilket lag som blir årets svenska mästare. Men kanske att det mest rättvisa hade varit om avgörandet skett om någon vecka.

I italiensk fotboll gäller skiljematch om två lag slutar på samma poäng. Och i Spanien är det inbördes möte som avgör. Det är två lösningar som kanske våra svenska toppserier bör fundera över.

För det är ju dödtrist att konstatera, men Hammarbys guldläge är ju delvis orsakat av spelschemat. Det står ju i första hand mellan Häcken och Bajen. Och inför slutomgången är det målskillnad som skiljer. Där har stockholmarna gynnats av programmet på två rätt avgörande punkter.

Dels hade Bajen lyckan att få möta Rosengårds B-lag i lagens ena möte. Häcken mötte Rosengårds A-lag i båda matcherna. Dels hade Bajen lyckan att få möta Kalmars juniorer under hösten. Häcken mötte Kalmars starkaste lag i båda matcherna.

Häcken gick därmed miste om två väldigt bra chanser att göra mål som Bajen har haft. Vi får väl hoppas att det blir poäng som avgör guldstriden, och vi slipper att prata om B- och juniorlag i morgon kväll.

Men som läget är så bör Hammarby ta hem det. De leder, och de har det på pappret lättaste motståndet av de tre lag som kan vinna. Så visst tar väl Bajen hem guldet?

För egen del hoppas jag kunna se avgörandet på tv. De senaste veckorna har det blivit ovanligt stort fokus på herrfotboll för min del. Men förhoppningsvis har Elfsborg hunnit träna klart, och jag skrivit mina texter innan 14.00 i morgon.

Under veckan har 15–1 varit ett stort samtalsämne. Jag har både läst och fått samtal om Linköpings anmärkningsvärda storseger mot Kalmar.

I somras hade jag trott att vi skulle få fler sådana här resultat i damallsvenskan efter att nya IFK Kalmar fick storstryk mot danskt motstånd i en träningsmatch. Men den första tvåsiffriga matchen dröjde till näst sista omgången. På ett sätt var det ju positivt.

Men självklart är inte 15–1 något bra resultat. En notering är att den officiella statistiken på svenskfotboll.se säger att det även var 15–1 i avslut i matchen. Skall man lita på den statistiken var det alltså en match helt utan målvaktsräddningar. Det är ju anmärkningsvärt i sig.

För egen del tycker jag att de italienska och spanska lösningarna hade varit önskvärda även inom svensk fotboll. På så sätt blir effekterna av matcher mot B- eller juniorlag inte lika avgörande. För jag har svårt att se hur man kan reglera bort dåliga lag, eller att förbjuda att lag vilar spelare.

Jag har sett åsikten att Kalmar borde tvångsnedflyttas. Men sedan när blev det förbjudet att vara dålig i idrott? Kalmar har gjort missbedömningar kring sin ekonomi, och sedan vidtagit åtgärder för att lösa problemet. På väldigt många sätt är det ju faktiskt bättre att spela med det lag man har råd med än att spela med ett ekonomiskt dopat lag – och samtidigt även riskera hela verksamheten.

Jag såg att bloggarkollega Rainer Fussgänger gav utökningen av damallsvenska skulden för Kalmars storförlust. Han ställer frågan: Räcker det ekonomiska underlaget helt enkelt inte till att vi har 14 elitklubbar i Sverige?

Jag är ju en stor vän av den utökade damallsvenskan, och tycker inte att Rainers resonemang är speciellt imponerande. Jag vill påminna om att IFK Kalmar hade gått upp i damallsvenskan inför fjolåret även med det gamla tolvlagsupplägget. Laget hade dessutom hållit sig kvar i fjol även med det gamla seriesystemet.

Och utan att ha någon djupare inblick i IFK Kalmars ekonomi har jag väldigt svårt att tro att problemen är orsakade av att de gemensamma medlen har delats mellan 14 lag de senaste två åren, och inte mellan tolv.

Problemet med Rainers resonemang är ju tyvärr att det bygger på något slags önsketänkande. Han vill att alla damallsvenska lag skall ha en sund ekonomi där man har råd att betala minst 27 360 kronor i månaden till alla sina spelare.

Det innebär väl i praktiken att han efterfrågar en serie med tre lag – Häcken, Hammarby och Rosengård. För vilka andra klubbar har både klarat sig utan ekonomisk kris den senaste åren och har ekonomi nog att klara aktuell minimilön? En bra grej med trelagsallsvenskan är att det inte är så många som delar på de gemensamma medlen. En sämre grej är att det blir väldigt få spelare som får tillgång till den höjda minimilönen. Och sedan kan man ju fundera över hur kul det blir med en serie där tre lag möts 12–14 gånger vardera under ett år.

Jag försöker undvika för mycket drömmande, utan anpassa mina förslag efter verkligheten. Och verkligheten för svensk damfotboll är att klubbarna ännu har för lite pengar för att alla spelare skall kunna vara heltidsproffs. Men jag är övertygad om att det bästa både för intresset och kvaliteten är om det erbjuds elitfotboll på många ställen runt om i landet.

Hittills har den utökade damallsvenskan mest varit till nytta för lag från de redan starka distrikten Stockholm och Skåne. Men över tid kommer dörren även öppnas för lag från andra områden. Precis på samma sätt som vi sett i herrallsvenskan på senare år.

Vilken sanslös fotbollsdag det här var. Sanslös. Personligen var jag på Borås Arena och såg två lag förlora. Jag har sett många fotbollsmatcher, men jag kan inte minnas att jag sett två lag falla till marken av besvikelse när slutsignalen ljuder.

Parallellt med att jag följde den herrallsvenska guldstriden försökte jag hänga med i den damallsvenska. Jag noterade hur Hammarby och en glödhet Madelen Janogy rivstartade i toppmötet.

Redan i andra minuten fick Janogy en straff som det inte går att invända mot. Men det var även en straff som jag inte är lite säker på att hon fått om hon inte varit på hemmaplan inför 15 033 åskådare. Eva Nyström visade härligt lugn när hon distinkt satte straffen högt bakom Jennifer Falk.

Glödheta Janogy agerade lika lugnt och klokt när hon placerade in 2–0 efter en hörna. Några minuter tidigare hade Anna Anvegård och Häcken haft en stolpträff. Men efter Janogys mål verkade det gulsvartrandiga laget närmast paralyserat.

Man satte sig i tidsnöd, slog bort enkla passningar och kom fel i presspelet. Bajen däremot hittade jätteytor mellan gästernas lagdelar. Och i 23:e minuten kunde Ellen Wangerheim vända upp framför Häckens backlinje, och servera Jonna Andersson fritt läge till höger i straffområdet.

Vänsterbackens avslut var distinkt, och betydde 3–0. Häcken analyserade läget, och några minuter senare valde tränare Mak Lind att byta formation. Han bytte ut Katariina Kosola, satte in Elma Junttila Nelhage och gick över till spel med tre mittbackar. Där stoppades blödningen.

Hanna Wijk reducerade ganska snart efter formationsbytet. I paus var det 3–1. Men Häcken hade haft två ramträffar och var egentligen inte så långt efter som det stundtals kändes.

Den sista halvtimman ägde Häcken. Och man hade ett par 100-procentiga målchanser. Vid 3–1 var Monica Jusu Bah fri, och Anvegård hade bra skott. Reduceringen till 3–2 kom med 3.30 kvar på en snygg skravnick från inhopparen Aisha Masaka.

På slutet fick Anvegård ett kanonläge i straffområdet, men Anna Tamminen räddade. Och Bajen tog tre blytunga poäng. Inför slutomgången leder stockholmarna nu med 3,5 måls bättre målskillnad än Häcken. Det halva målet är att man har fler gjorda mål, vilket innebär att Häcken måste ta in fyra mål för att passera.

En poäng bakom toppduon skuggar Linköping, som vann med hela 15–1 mot Kalmar i dag. Jag har väntat på att Kalmar skulle rasa ihop i någon match. Och mot ett LFC som jagade målskillnad kom raset.

I övrigt i dagens damallsvenska matcher noteras att Kristianstad fick till en sen kvittering mot Rosengård. Därmed är det klart att mästarlaget kommer att sluta på sjunde plats i tabellen – och att man bara är tredje bästa Skånelag.

I slutomgången har Häcken hemmamatch mot Piteå medan Linköping tar emot Kristianstad. För Bajen väntar bortamatch i Norrköping. Att möta ett bottenlag som inte har något att spela för borde vara rena drömmen.

Men det är inte bara att åka och vinna i Norrköping. De två tävlingsmatcher som Bajen och Peking har spelat har båda slutat med uddamålsseger, och Norrköping förlorar sällan med större marginal. Så det blir intressant att se hur Bajen klarar kampen mot både motståndare och egna nerver.

För Häcken gäller att man sannolikt måste vräka in mål mot Piteå. Det blir inte lätt. Norrbottningarna är ju kända för att vara ett målsnålt lag. Så det är ändå klar fördel för Bajen i guldracet.

I övrigt i dag blev Stina Blackstenius matchvinnare när Arsenal vann toppmötet med Manchester City med 2–1. Det var ett av landslagsforwardens enklare mål, då unga Citymålvakten Khiara Keating totalt missade en utrusning och gav inhoppare Blackstenius helt tomt mål.

Noterbart i den matchen att Amanda Ilestedt spelade 90 minuter. Hon missade ju landskamperna mot Schweiz och Italien på grund av skada.

I förra inlägget fastnade jag i inhemsk damfotboll och glömde att nämna att det faktiskt är en fantastisk damfotbollssöndag även internationellt.

För oss svenskar är förstås damallsvenska toppmötet Hammarby–Häcken dagens höjdpunkt. Den matchen har avspark 17.00 och

Men det spelas även toppmatcher i flera andra länder i dag. Söndagen erbjuder helt enkelt ett smörgåsbord av höjdarmatcher. Här är en lista:

12.30: Italien: Juventus–Roma

13.00: Damallsvenskan: Kristianstad–Rosengård – sänds av Viaplay

13.30: England: Arsenal–Manchester City – sänds på TV10 och av Viaplay

15.00: Tyskland: Bayern München–Wolfsburg – sänds av Viaplay

15.00: Damallsvenskan: Kalmar–Linköping, Piteå–BP, Vittsjö–Norrköping och Växjö–Djurgården – alla sänds av Viaplay

16.00: Spanien: Barcelona–Sevilla – sänds av Dazn på Youtube

17.00: Damallsvenskan: Hammarby–Häcken – sänds på TV6 och av Viaplay

19.45: England: Brighton–Manchester United – sänds på Viasat Fotboll och av Viaplay

21.00: Frankrike: Paris FC–Lyon

01.00: USA, semifinal: Portland Thorns–Gotham FC – sänds av Dazn på Youtube

03.30: USA, semifinal: San Diego Wave–OL Reign – sänds av Dazn på Youtube

Dazn har även sändningar från matcherna i Italien och Frankrike, men där är sändningarna tyvärr låsta för Sverige. Tråkigt eftersom ingen svensk kanal sänder de ligorna i vinter.

Många hyperintressanta matcher i dag alltså. Och vem vet, kanske att vi får se något mål som är lika läckert som det Bröndbys Sofie Hornemann gjorde i 2–0-segern mot Köge igår?

Under söndagen kan den damallsvenska guldstriden avgöras. Om Häcken vinner mot Hammarby på Tele2 Arena är saken klar – då hamnar guldet på Hisingen.

Om det blir kryss i toppmötet har Häcken fortsatt guldläge, men då lever hoppet för Bajen, och med största sannolikhet även för Linköping. LFC möter ju nämligen Kalmar under söndagen, och allt annat än Linköpingsseger i den matchen vore väl årets skräll i svensk damfotboll.

För Hammarbys del gäller nog ändå att man bör vinna söndagens toppmöte. Visst har både Häcken och Linköping svåra hemmamatcher mot Piteå respektive Kristianstad i sista omgången nästa helg. Men det rimligt är ju ändå att minst en av de båda matcherna slutar med hemmaseger.

Förra gången Bajen och Häcken möttes i en avgörande match på Tele2 var cupfinalen. Då vann Hammarby med klara siffror. Inget av lagen har väl egentligen haft någon blixtrande form på sistone. Men Bajen var ju tydligen bra under första 30 minuterna mot Linköping senast, och Häcken imponerade när de slog ut Twente ur Champions League.

Det känns vidöppet. Men tyvärr kommer jag inte att kunna se matchen, i varje fall inte direkt. Den krockar ju med Elfsborgs herrallsvenska hemmamatch mot Degerfors, en match där Elfsborg skulle kunna bli svenska mästare. Och som boråsare går det ju inte att missa den drabbningen.

Under lördagenseftermiddagen hade jag däremot tid att kolla damfotboll. Jag hoppade lite mellan Aston Villa–Chelsea i WSL och Trelleborg–Sundsvall i elitettan. I Birmingham visade Johanna Rytting Kaneryd kvaliteter som jag efterfrågat. Hon gjorde ett fint mål, och hade även ett assist.

Högerforwarden gjorde i och för sig ett mål under sin debutsäsong i England. Fast det var en gåva från Sam Kerr. JRK behövde bara slå in bollen i tomt mål. Dagens mål var däremot ingen gåva, utan en fin prestation. Landslagets högerbreddare sprang ifrån Villaförsvaret och satte snyggt bollen förbi världsmålvakten Daphne van Domselaar.

Det jag gillade med avslutet var att Rytting Kaneryd hade god marginal till stolpen. Hon använder alldeles för ofta så små marginaler att avsluten smiter utanför. Men här satt bollen distinkt mer än en meter innanför bortre stolpen. Mer sånt.

Chelsea var dock så överlägset (vann med 6–0) att fokus ganska snart flyttades till elitettanmatchen i Trelleborg, där jag var spänd på att se det färska damallsvenska laget. Jag har i och för sig sett TFF några gånger tidigare i år. Men senast var för nästan tre månader sedan, så det var kul att se hur laget har utvecklats.

Fast jag vet inte om jag blev så mycket klokare efter dagens match. TFF imponerade inte på speciellt många sätt. Under långa perioder var det bottenlaget Sundsvall som hade ett spelmässigt grepp. Men Trelleborg vann med 3–1, och det var väl kanske ändå det som var det mest imponerande från tabelltvåan.

Men man hann också visa kvalitet på fasta situationer, vilket är otroligt viktigt för en nykomling. Och så gjorde Alice Egnér tre mål. Jag har inte reagerat över 20-åringen de tidigare gångerna jag kollat in TFF. Men i dag var det inte svårt att se hennes kvaliteter – snabb och målfarlig. Och att ha tillgång till snabba kontringsspelare är ytterligare något som nykomlingar brukar ha stor nytta av. Så det är förstås bra för TFF att Egnér redan är kontrakterad över nästa säsong.

För Sundsvall blir det en nervös vecka. Trots att man gjort en stark höst är laget i högsta grad indraget i nedflyttningsstriden. Sundsvall och Bromölla ligger över strecket med 26 poäng, medan Bollstanäs ligger under med 25.

I sista omgången har Bollstanäs hemmamatch mot ett Mallbacken som säkrade sitt kontrakt i dag. Det bör vara en bra segerchans för Bollstanäs. Ifö Bromölla tar emot tabelljumbon Häcken, vilket förstås är en bra segerchans för skåningarna.

Så trots att Sundsvall ligger på tionde plats inför slutomgången känns det som att laget nog måste vinna hemma mot ett formstarkt Jitex om man tänker spela kvar i elitettan även nästa år.

I kväll har Kif Örebro vunnit med 2–0 borta mot IK Uppsala Fotboll. Därmed vet vi numera att Örebro spelar i damallsvenskan även 2024. Däremot ser det alltmer ut som att Uppsala får starta om i elitettan igen.

Med tanke på att det var ett rätt laddat bottenmöte tycker jag att det var en tämligen välspelad match. Det bjöds i alla fall på bättre fotboll än jag hade förväntat mig.

När damallsvenskan utökades till 14 lag var min förhoppning att det skulle öppna för fler unga, svenska spelare. Sådana fanns det rätt många i startelvorna på Studenternas. I Örebro var tre av de fyra mittfältarna tonåringar i form av systrarna Emilia och Elsa Pelgander och Ida Björnberg. Hos Uppsala spelade 16-åriga Thindra Mattsson till höger i trebackslinjen.

Det var första gången jag såg Mattsson spela, och jag måste säga att jag gillade vad jag såg. Hon agerade moget i försvarsspelet genom att söka bra positioner. Och offensivt slog hon väldigt bra passningar. Örebro gav henne i och för sig ganska mycket tid. Men hon utnyttjade det bra, och spelade flera gånger igenom hela lagdelar. Kul att se.

Mattsson lär stå högt på önskelistan hos alla damallsvenska toppklubbar. Det blir spännande att var hon spelar nästa år. Trots att Uppsala gjorde en riktigt bra första halvlek där man borde ha gjort mål så blev det alltså förlust.

Och nu ser det mörkt ut för Uppsala. Man är i och för sig bara en poäng bakom BP på kvalplatsen, men stockholmarna har två matcher kvar och har bra chans att klara kvalplatsen.

För Uppsala återstår bortamatch mot Djurgården. BP har kvar Piteå borta och Växjö hemma.

För Örebro blir det alltså damallsvenskt spel även 2024. Man säkrade kontraktet genom att man hade större effektivitet i dagens match. De båda finländska anfallarna Jenny Danielsson och Inka Sarjanoja gjorde varsitt mål. Danielssons var riktigt snyggt.

Det säkrade kontraktet var väldigt viktigt för Kif eftersom lokalkonkurrenten Örebro SK har gått upp i elitettan. Vi får se om Kif över tid kan behålla platsen högst upp på damfotbollstronen i Närkes största stad.

I kväll gjorde jag en utflykt till Mölndal för att kolla västderbyt Jitex–Alingsås i elitettan. Det blev en konstig match eftersom domare Isabelle Svensson hittade ett grovt rött kort på Alingsås mittback Ebba Ranieli efter 25 minuter.

Jag skriver hittade, för det var så man uppfattade det. Eller. Faktum är att jag inte överhuvud taget uppfattade situationen. Det var en Jitexspelare som blev avvinkad för offside. Jag kollade ner på min telefon i några sekunder. Och när jag tittade upp var Ranieli på väg av planen och speakern meddelade att hon hade fått rött kort.

Jag har ingen aning om vad hon sa. Men det kändes minst sagt konstigt att snacka till sig ett rött kort när det egna laget just hade fått frispark.

I det läget var ställningen 1–1. Alingsås stod upp bra under den första halvlekens 20 sista minuter. Och man tog ledningen i början av den andra. Men matchens sista 30 minuter märktes det att Jitex hade numerärt överläge.

Och när Alingsåsmålvakten Rebecka Riestola gjorde ett jättemisstag och plockade upp en bakåtpass med händerna avgjordes matchen. Matchens lirare, den glödheta Ema Paljevic gjorde sitt tredje mål för kvällen – och sköt samtidigt upp Trelleborgs FF i damallsvenskan.

För det var alltså skåningarna som var kvällens stora segrare. I och med att Alingsås förlorade kan inte västgötarna komma ikapp TFF. Så grattis Trelleborg till avancemanget. Starkt att rusa rakt igenom elitettan.

Det lilla jag har sett TFF i år har man haft ett stabilt försvarsspel och vassa kontringar. Det är en metodik som även kan funka i damallsvenskan.

Mer än ett dygn efter att slutsignalen ljöd mellan Sverige och Italien på stadion i Malmö har jag äntligen lyckats se matchen.

Jag hörde ju på radion i går att det blev 1–1, och har även sett avslutsstatistik och hört några korta matchanalyser. Sånt gör ju att man blir lite färgad när man kollar något i efterhand.

Mina förväntningar var att den första halvleken skulle vara katastrofal från svensk sida. Men så tycker jag inte att det var. Den var definitivt inte lysande. Men inte heller något ras.

Jag räknade till noll 100-procentiga målchanser under de första 45 minuterna. Italien hade väl kanske bäst lägen, men de tvingade inte Zecira Musovic till en enda svår räddning. Sverige hade flera ganska fina anfall. Men när man nådde straffområdet var vårt lag tillbaka på de problem med inspel och inlägg som jag lyfte i samband med Sveriges VM-premiär mot Sydafrika.

Sverige anfaller ju mest till höger. Och i VM-premiären hade Johanna Rytting Kaneryd enorma problem med att spela förbi första försvarare med sina inspel. De problemen var nu tillbaka. Och som jag skrev i samband med Sydafrikamatchen är det tyvärr ingen tillfällighet. Den förra säsongen i Chelsea lyckades bara Kaneryd ha kvalitet på 31 procent av sina inspel i straffområdet.

Om jag hade varit Emma Hayes skulle jag ha satt JRK att mata inlägg precis varenda dag. För Kaneryd är ju grymt bra på att skaffa sig lägen för sina inlägg och inspel. Men hon måste höja kvaliteten på sistatouchen om hon skall kunna ta nästa steg i karriären. Det går inte att gång på gång slå bredsidor längs marken som första försvarare bara kan plocka bort. Men om hon får kvalitet på inläggen kommer hon att bli en världsstjärna.

Den bristfälliga kvaliteten kring offensivt straffområdet gällde tyvärr inte bara JRK. Det var som att ingen svensk spelare var sugen på att göra mål, förutom Madelen Janogy. Den sistnämnda var pigg, och hade också två hyfsade lägen där skotten täcktes. Men på många sätt var den svenska insatsen länge rätt okej fram till de där avgörande momenten. Där var våra spelare så svaga att de oftast inte ens kom till avslut.

I början av den andra halvleken kom Sverige exempelvis fyra mot två i en kontring. Då slog Kaneryd en genomusel passning bakom Janogy, och chansen försvann. Bara 45 sekunder senare gjorde Caroline Seger ett kanonjobb i presspelet och plötsligt var Sverige fem mot tre på en central yta utanför det italienska straffområdet. Men då var det Janogys tur att slarva genom att passa bollen rakt till de italiensk försvarare.

Några minuter senare fick både JRK och Janogy nya chanser att sätta in bollar. Då slog JRK ett rätt bra inspel som inte Blackstenius hann fram på. Och Janogys inspel mot Blackstenius fastnade på en italiensk häl. I det läget, när det kändes som att Sverige var på gång att få till något bra kom 0–1.

Valentina Giacinti slog till på en långboll från Manuela Giugliano. Den sistnämnda slog passningen från en position nära mittlinjen och långt ute på högerkanten. Sådana långpassningar borde inte kunna bli farliga. Men bollen gick över Linda Sembrant, och bakom mittbacken var både Hanna Lundkvist och Zecira Musovic passiva.

Musovic backade när avslutet kom. Det har jag lärt mig i målvaktsskolan att man absolut bör undvika. Men framför allt tycker jag att Lundkvist agerade konstigt. Hon hade ingen annan spelare än målskytten att koncentrera sig på. Som jag ser det måste hon ta en maxlöpning hemåt direkt när hon ser långbollen komma. Och om hon hade gjort tror jag inte att det hade blivit mål. Nu verkade Lundkvist först tro att bollen skulle gå förbi Giacinti. För den svenska högerbacken tog först en sväng ut mot kanten. Och när hon uppfattade faran var det för sent.

På många sätt var den första kvarten i den andra halvleken rätt bra från svensk sida. Men det var alltså då Italien gjorde sitt mål. I mitten av halvleken lyckades sedan Italien hacka sönder spelet under en ganska lång period. Där fick inhopparen Matilda Vinberg dock Sveriges första 100-procentiga chans, men hennes nick räddades av en back precis innan mållinjen.

Den chansen kom i andravåg efter en inläggsfrispark. Och det var till slut på fasta situationer som Sverige var farligast.

Sådana blev det en del på slutet, även om det faktiskt dröjde ända till 80:e minuten innan Sverige fick sin första hörna. Den slog Jonna Andersson lika bra som vanligt, men domare Stephanie Frappart gav Italiens målvakt Laura Giuliani frispark. På den tredje hörnan var det nära att Anna Anvegård kunde styra in en nick från Magdalena Eriksson. Men Giuliani räddade i sista stund.

På hörna fyra räddade Italien återigen på mållinjen. Det var Eriksson som skarvade Anderssons fint slagna hörna.

Målet kom dock på inläggsfrispark. Sembrant nickade till på Filippa Angeldal:s fint slagna inlägg. Till slut räknade jag till svenskt 5–2 i 100-procentiga målchanser. Det är ju dock klen tröst. För nu är ju Sveriges OS-chans minimal. Det krävs någon form av mirakel för att landslaget skall kunna ta sig förbi Spanien i toppen av gruppen.

Nu flyttar vi fokus till damallsvenskan, där det är toppmöte mellan Hammarby och Häcken på söndag klockan 17.00.