Det är nyårshelg och om några dagar drar de flesta svenska elitklubbarna igång sin försäsong. Jag tänkte därför avsluta 2023 med en liten lägesrapport hur det går med klubbarnas lagbyggen. Ni som följer bloggens båda silly season-sidor är förstås redan väl uppdaterade,

Men det kan ju ändå vara läge för en liten genomgång. Som jag ser det leder Häcken klart i det här transferfönstret. Man hade redan löpande kontrakt på 21 spelare när silly season startade, och riskerade egentligen inte att tappa en enda nyckelspelare som Bosman.

Ännu så länge är göteborgarnas trupp intakt, och man har lagt till spännande Alice Bergström från Djurgården. Dessutom är det drygt ett år sedan Anna Csiki drog korsbandet, vilket bör kunna innebära att hon är tillbaka i full matchform lagom till seriestart.

Som jag ser det är Häcken just nu stor guldfavorit. Laget har nu på senhösten hittat ett spel som inget svenskt lag varit nära de senaste tre–fyra åren, och man har alltså ännu inte tappat någon bärande spelare. Det som möjligen talar emot Göteborgsklubben är att upplägget för Champions League med matcher ända fram till jul, och nystart redan den 24 januari gör att spelarna kommer att få minimalt med vila. Trots det tycker jag i princip inte att det i nuläget går att tippa på annat sätt än att SM-guldet 2024 hamnar i Göteborg.

SM-guldet 2023 hamnade ju i Stockholm. Men det skilde ju bara ett mål mellan Bajen och Häcken. Och jämför vi hur de båda lagens trupper såg ut inför avspark i år, och hur de ser ut nu så vinner Häcken nästan på knockout.

Göteborgarna gjorde ett kanonfönster i somras. Det som gjorde att laget ändå tappade sin serieledning var att man bytte tränare, och att det tog lite för lång tid för Mak Lind att hitta segerreceptet.

Men på spelarsidan blev Häckens trupp starkare i somras. In kom trion Johanna Fossdalsa Sörensen, Monica Jusu Bah och Katariina Kosola. Enda tappet var Julie Blakstad. Samtidigt tappade Bajen stjärnduon Maika Hamano och Kyra Cooney-Cross.

Och sedan guldfesten har Hammarby nu också tappat de båda offensiva nyckelspelarna Madelen Janogy och Matilda Vinberg som Bosmanfall. Jämfört med i våras har Bajen fyra väldigt tunga tapp.

Man har ersatt stjärnorna med norska nytillskott. I somras kom norsk-schweiziska Smilla Vallotto och nu har man plockat in Rosenborgsduon Emelie Joramo och Anna Jøsendal. Dessutom har man värvat Klara Folkesson från Uppsala. Det är i och för sig intressanta nyförvärv. Men på pappret känns det som att Bajen tappar i kvalitet.

Vi får se om mästarlaget har något mer på ingång? Personligen tror jag att man behöver det om man skall kunna ha en chans att försvara guldet. Med tanke på att man nu har nio utländska spelare i truppen, och man som mest får ha nio utlänningar i en matchtrupp, bör det vara svenska spelare som står högst på önskelistan.

Kollar vi vilka damallsvenska spelare som har utgående kontrakt, och som ännu inte har skrivit på för någon ny klubb så är de hetaste svenska namnen Vinberg, Janogy, Stina Lennartsson, Matilda Nildén, Ronja Aronsson, Faith Ikidi, Lisa Klinga, Nellie Persson, Hanna Ekengren, Lova Lundin, Julia Walentowicz, Tilde Lindwall, Emilia Pelgander och Agnes Nyberg.

Flera av de här kommer förstås att hamna utomlands. Men kanske att toppklubbarna kan knyta upp någon av dem. Det finns förstås också en mängd spännande utländska namn som ännu inte fått nya klubbar. Men utgångtipset är ju att spelare som Katrina Gorry, Yuka Momiki och Katrina Guillou kommer att lämna damallsvenskan. Däremot har ju Sheila van den Bulk aviserat att hon blir kvar. Och 34-åringen bör ha ett par starka år kvar av karriären.

Innan jag lämnar de båda toppklubbarna är det läge för en liten kommentar av fallet Matilda Vinberg. Efterspelet till beskedet om att hon lämnar Hammarby är ju udda. Vinberg hävdar att uttalandet på klubbens officiella hemsida inte stämmer. Det uttalandet kom från sportchef Johan Lager och lyder så här:

”Vi är glada över den utveckling hon har haft hos oss från Division 1-spel till att nu ha spelat med A-landslaget. Vi hade såklart önskat att Matilda stannat kvar längre hos oss och vi har under året försökt få till en förlängning utan att lyckas. Nu väntar ett annat land och nya utmaningar för Matilda. Vi hoppas att vi får se henne i Bajen igen i framtiden och önskar stort lycka till.”

I Aftonbladet framför Vinbergs agent Megan Brakes synpunkter på hur Hammarby har skött förhandlingen.

Det hela låter alltså väldigt konstigt. Vinberg och Brakes tycks försöka skapa bilden av att Bajen inte var intresserat av en förlängning. Samtidigt säger Brakes att klubben i höstas kom med ett bud som Vinberg garanterat hade tagit – om det kommit i fjol.

Spontant känns det ju självklart att klubben måste ha haft en förlängning med Vinberg väldigt högt på önskelistan. Och man tycker att parterna borde ha kunnat komma överens – om intresset varit ömsesidigt. Men sedan måste ju förstås parterna värdera hur högt eller lågt man är beredd att gå i förhandlingen. Och det känns ju uppenbart att parterna här har stått så långt ifrån varandra att de aldrig var nära att mötas på halva vägen.

För Vinbergs skull får vi hoppas att hon hittar en klubb på lämplig nivå. Personligen tycker jag inte att hon har vuxit ifrån Hammarby, utan att den svenska mästerklubben hade varit en bra utmaning för henne även under kommande år. Hon hade fått visa att hon över tid kan bära ett topplags offensiv både i allsvenskan och Champions League.

Det om de båda topplagen. Som bekant hängde Linköping med toppduon in i slutomgångarna. Men i silly season ligger LFC rejält på minus. Man har tappat japanska duon Saori Takarada och Yuka Momiki, som jag ser var det just de två som möjliggjorde lagets offensiva spelsätt.

Man har även tappat fysiska Stina Lennartsson. På kanten har man dock Lisa Björk som känns som en fullgod ersättare. Men de båda japanskorna känns närmast omöjliga att ersätta. LFC lär få tänka om, och bygga ett nytt spelsätt. Det vore därmed skrällartat om laget kan utmana om guldet även nästa år.

Bakom LFC tog Piteå IF den sista medaljplatsen. Norrbottningarna ligger också klart på minus. Man har dels tappat viktiga duon Fanny Andersson och Katrina Guillou, dels har man ännu inte presenterat någon förlängning med Faith Ikidi och Ronja Aronsson.

Stellan Carlsson brukar kunna ställa ett svårslaget lag på benen. Men det finns gränser för hur många tapp laget har råd med. Och just nu känns det inte som att Piteå har ett lag för toppstrid.

Ännu värre är läget hos Skånes bästa lag 2023 – tabellfemman Vittsjö GIK. Klubben kämpar med ekonomin och saknar i skrivande stund såväl tränare som fullt lag. Faktum är att truppen i nuläget bara består av åtta spelare.

Jag vurmar ju för byfotbollen, och hoppas förstås att Vittsjö klarar krisen. Men klart är att 2023 har varit ett jobbigt år för elitfotbollens båda bylag. I elitettan har ju Mallbacken nästan identiska problem, även om de har presenterat en tränare under mellandagarna.

Vittsjös problem har gynnat grannen Kristianstad, som värvat starka Clare Polkinghorne. KDFF bygger nu lag för livet efter Elisabet Gunnarsdottir. Det ser ut som att de nya tränarna Johanna Almgren och Daniel Angergård får en tunnare trupp till sitt förfogande. Men värvningen av Polkinghorne är högklassig och väger sportsligt sett upp tappen av de båda trotjänarna och fanbärarna Mia Carlsson och Tozz Ivarsson.

Det sista laget på övre halvan var FC Rosengård. Läget i Malmöklubben skrev jag om härom veckan. För dem är det högsta prio att dels få truppen frisk, dels få in forwards.

I år var det ett 19 poäng stort gap mellan lagen på övre och undre halvan i damallsvenskan. Så stor skillnad tror jag inte att det blir nästa år. I nuläget är Vittsjö och Piteå ganska rejält på minus, medan känslan är att IFK Norrköping bör kunna vara med och utmana om en plats bland topp sju.

Norrköping är det av bottenlagen som gjort bäst silly season så här långt. Känslan är väl även att Växjö har agerat smart, och att BP lär få ett lag som är ungefär på samma nivå som i år.

Störst genomströmning har Kif Örebro haft – i år igen. Man har tappat tio spelare och fått in åtta nya. Tränare och sportchef Rickard Johansson får således återigen bygga lag från noll.

Det enda laget som ännu inte presenterat ett enda nyförvärv är Djurgården. Däremot har man tappat tio spelare, och i nuläget ser laget väldigt uddlöst ut. Det blir intressant att se vad som händer med truppen fram emot seriestart.

Då är vi framme vid nykomlingarna. AIK var nere i elitettan och vände under 2023. Där var laget överlägset och man ser ut att förlita sig till i princip samma spelare även i högsta serien.

Medan AIK har stor vana av damallsvenskan är Trelleborgs FF uppstickaren som gick rakt igenom näst högsta divisionen. Inför premiärsäsongen i damallsvenskan har man valt en strategi som bygger på värvningar av toppspelare från lägre divisioner. Hittills har man plockat in nio nya spelare, varav fem spelade i division 1 i år. Vi får se om det är ett framgångsrecept.

För de båda lagen som åkte ut har silly season varit jobbig. IFK Kalmar ser ut att få det väldigt svårt i elitettan. Och IK Uppsala Fotboll har tappat i princip hela laget. Inget av de lagen känns aktuellt för omedelbar återkomst till damallsvenskan.

Istället kommer nykomlingen Malmö FF att få bära ett tungt favoritskap på sina axlar. Det är även MFF som gjort den värvning som varit mest omtalad i höst. Jag tänker på att man tog in 14-åriga Ellie Junetoft från Hammarby.

Det är en värvning som Rosengårds sportchef Therese Sjögran sa så här om i Aftonbladet:

”Den värvningen kan man ju ifrågasätta på många sätt. Jag vet inte riktigt hur det har gått till med tanke på att hon är 14 år. Sen kan jag förstå att MFF är intressant och att det lockar liksom och så här för det är ett väldigt väldigt starkt varumärke.”

Therese Sjögran

Och visst måste man ifrågasätta värvningar av 14-åringar från städer 60 mil bort. Som jag skrev i kommentarsfältet till det här inlägget så har jag ingen inblick i det aktuella fallet. Och jag hoppas verkligen att Junetoft får en bra utveckling i Malmö – och blir en framtida stjärna.

Men rent allmänt så tycker jag att det blinkar feta röda varningslampor kring den här typen av övergångar – om de är rent fotbollskopplade. Det är ju en sak om flytten beror på att någon av föräldrarna fått nytt jobb.

Men jag ser ingen vettig anledning för en 14-åring att flytta 60 mil för sin fotbollsutvecklings skull. Framför allt inte om den redan har debuterat i damallsvenskan, och spelar för den klubb som vunnit SM-guldet. Samt håller till i Stockholmsområdet där det finns massor av klubbar man kan bli utlånad till om man vill spela seniorfotboll under 2024,

Då hade talangen kunnat utvecklas i lugn takt. Nu hamnar hon i fokus. Och risken är i stället uppenbar att flytten sätter onödig press på ett barn.

Vi får se om Ellie Junetoft kan bli ett namn för diamantbollen i framtiden. Men när årets boll delas ut – det gör den under programmet Fotbollsåret den 4 januari – lär vinnaren heta Fridolina Rolfö eller Amanda Ilestedt.

Jag såg att bloggarkollega Rainer Fußgänger nyligen lanserade Ilestedt som vinnare. Men jag tror att Rolfö försvarar titeln, och vinner diamantbollen för tredje året i rad. Hennes vår i Barcelona var sensationellt bra, och hon krönte förra säsongen med att avgöra Champions Leaguefinalen.

Det är meriter som gör att det inte bör spela någon roll att hon missat hela höstsäsongen till följd av en knäoperation. Möjligen dock att hon ändå stärkt sina aktier under skadetiden. Landslaget har ju nämligen varit klart sämre utan henne.

Det är julafton och därmed hög tid att önska alla er läsare av bloggen en riktigt god jul.

Jag vill samtidigt passa på att skicka ett stort tack till alla er som hjälper mig med att hålla de båda silly season-sidorna uppdaterade. Det hinner inte gå många minuter efter färska nyheter om förlängningar eller övergångar innan det även går att läsa aktuell nyhet här i kommentarsfältet. Fantastiskt bra jobbat.

Vi får se om det blir några sillynyheter under julafton. Förr var det otänkbart, men på senare har år har det varit klubbar som velat ge sina fans en liten extra julklapp.

Och med tanke på att i princip alla damallsvenska klubbar ännu så länge har fler förluster än nyförvärv borde det finnas chans till en och annan present de kommande dagarna. För som bekant brukar ju klubbarna vilja ha sina trupper hyfsat klara efter helgerna.

I väntan på att nästa nyhet rapporteras in tänkte jag personligen ta chansen att njuta av lite julstämning. Och jag vet inget bättre sätt att göra det än att lyssna på Jussi Björling:s O Helga Natt. God jul.

Lika kul som det är att se Häckens framfart i Champions Leauge, lika ont gör det att se FC Rosengård. Under torsdagskvällen hade den skadedrabbade Malmöklubben verkligen inget att komma med mot ett rätt reservbetonat Barcelona.

Visst är Barca Europas bästa lag, och deras reserver är rakt igenom högklassiga spelare. Men Rosengård kändes på alla sätt blekt, uppgivet och andefattigt. Jag kan inte säga att jag hade speciellt höga förväntningar när jag satte mig för att kolla in matchen. Men jag hade ändå hört att Rosengård stundtals spelade rätt bra på hemmaplan förra veckan.

Därför var jag ändå lite spänd på att se vad Rosengård hade för taktiska tankar när man vann bollen. Den spänningen försvann fort. För jag insåg nästan omgående att det svenska storlaget var alldeles för dåligt för att ens hinna tänka några offensiva tankar. Bollinnehaven var helt enkelt för korta.

Det slutade 21–1 i avslut på mål. Som jag ser det hade Rosengård en målchans. Den skapade Olivia Schough i princip helt själv åt Bea Sprung. Men avslutet gick i burgaveln, och det här var en dag där det mesta gick snett för Rosengård. Schough sammanfattade så här till DAZN:

”Barca var bättre i dag än förra veckan och vi var sämre. Det är därför det blev 7–0, eller vad det blev. Vi har haft en lång säsong och i dag kände jag att vi inte hade energin för att hålla uppe det defensiva arbetet på ett så bra sätt som man måste mot Barcelona. … Den positiva saken var väl Angel Mukasa i vårt mål. Utan henne känns det som att vi hade kunnat förlora med 20–0.”

Visst är Rosengård väldigt skadedrabbat. Men det känns inte längre som någon hållbar ursäkt. När skadeeländet pågår så länge som det gjort i klubben så tycker jag att det talar för att det handlar om något annat än otur. Jag vet inte hur Rosengård jobbar. Men det är ju tydligt att något är fel, och att man inte har tillräckligt bra verktyg för att känna av enskilda spelares belastning, så att man inte kör sönder dem en efter en.

Klart nu är att FC Rosengård är detroniserat som Sveriges bästa lag. Och då tänker jag inte i första hand på att Hammarby vann SM-guldet och att Rosengård bara slutade på sjunde plats.

Jag tänker på att Rosengård varit Sveriges högst rankade lag på Uefas klubblagsranking sedan 2013. Men tio års herrevälde tog slut nu i höst när Häcken vann mot både Paris FC och Real Madrid.

Det gav Häcken tillräckligt många rankingpoäng för att avancera förbi, och över årsskiftet är nu Göteborgsklubben det högst rankade svenska laget. Och med tanke på att Rosengård inte har kvalificerat sig till nästa års Champions League-kval talar mycket för att Häcken kommer att vara kvar på toppen i flera år.

Den känslan förstärks när man ser lagen spela. Mot Chelsea visade Häcken att man både hade en tydlig idé – och spelare som kunde utföra den. På planen fanns en bra balans mellan defensiva grovjobbare, duktiga bollhållare och snabba djupledslöpare.

Rosengårds lag känns inte alls lika välbalanserat. Och nu väntar en otroligt viktig vinter för klubben. Sedan förra hösten har tränarna Renee Slegers och Joel Kjettselberg inte lyckats få ut det man hoppats på av truppens kapacitet. Som parentes kan sägas att jag vet att det är Ieva Cederström som officiellt är uppsatt som huvudtränare. Men det är ju bara en papperskonstruktion.

Oavsett vem som är huvudtränare är ju årets fiaskosäsong långt ifrån bara tränarnas fel. Det största misslyckandet ligger nog ändå på den sportsliga ledningen med Therese Sjögran i spetsen. Det är hon som skall värva ihop laget, och det känns som att hon satt ihop en väldigt felbyggd trupp.

En trupp som innehåller sisådär tusen mittfältare, där många av dem är ungefär samma typ av spelare. Som jag ser det borde exempelvis kvintetten Hanna Andersson, Olivia Holdt, Emilia Larsson, Sofie Bredgaard och Emma Jansson konkurrera om en och samma plats i en startelva.

Däremot finns bara en utpräglad forward i truppen, japanska Mai Kadowaki. Hon är dessutom en av två spelare som gärna springer i djupled. Den andra är Ria Öling. Men henne placerar man ofta i backlinjen, eller på andra positioner där hennes löparkvaliteter inte kommer till sin rätt.

De två senaste transferfönstren har Rosengård presterat katastrofdåligt. Men har gjort sig av med offensiv kraft, och tagit in bredd på mittfältet. Nu måste nog sportchef Sjögran göra ett kanonår – annars är risken att FC Rosengård har gjort sitt i toppen av svensk damfotboll.

Lokalkonkurrenten Malmö FF är uppe i elitettan. Och även om man ännu inte värvat några riktiga toppspelare så kommer MFF sannolikt över tid att bli en övermäktig motståndare till Rosengård. Men om FCR spelar korten bra i vinter har man ändå chansen att behålla positionen som storasyster i något år till. Men då måste man alltså göra två riktigt bra transferfönster under 2024.

Minns ni hur Rosengård förändrade sin tupp under årets båda fönster? Här är en påminnelse:

IN:
Vinterfönstret: Emma Jansson (mittfältare), Emilia Larsson (mittfältare) och Isabella Obaze (back).
Sommarfönstret: Mai Kadowaki (forward), Eartha Cumings (målvakt) och Hanna Andersson (mittfältare).

UT:
Vinterfönstret: Mimmi Larsson (forward), Stefanie Sanders (forward), Olivia Welin (mittfältare), Matilda Eriksson Kristell (mittfältare), Charlotte Grant (back) och Frederikke Thøgersen (mittfältare), 
Sommarfönstret: Teagan Micah (målvakt), Bianca Schmidt (back), Gina Chmielinski (mittfältare), Karin Lundin (forward) och Loreta Kullashi (forward – utlånad till i sommar).

Positivt är ju att man övergivit det misslyckade tyska spåret. Men som synes har man gjort sig av med fyra forwards och bara värvat en ny. Anfallskraft måste stå högt på Sjögrans önskelista i vinter.

Dessutom bör hon värva minst en mittback till. Starka Emma Berglund är ju konstant skadedrabbad, och personligen tycker jag inte Gudrun Arnardottir håller i ett mittbackspar på hög damallsvensk nivå. Om Rosengård gör som Häcken, och börjar spela med tre mittbackar kanske isländskan kan ha en plats. Men jag tycker att hon har det tufft med bara en annan mittback bredvid sig.

Jag och 5065 andra har just sett Häcken–Chelsea 1–3. Det var VM-väder, alltså bara tre grader. Men personligen kände jag aldrig av kylan. För både inramningen och Häckens spel värmde. Framför allt under den första halvleken där göteborgarna matchade storlaget.

Det var 1–1 i halvtid. Men efter paus höjde Chelsea tempot och Erin Cuthbert gjorde de två mål som blev avgörande.

Totalt sett var Chelsea bättre, och vann rättvist. Men Anna Anvegård hade två skott i ribban och inhopparen Molly Johansson blev felaktigt avvinkad för offside när hon nickade in det som borde ha betytt 2–3 i slutminuterna. Så Häcken var aldrig ofarligt.

Hemmaspelarna visade både defensiv disciplin och offensivt mod – precis det man vill se av svenska lag i Europaspelet. Att det inte alltid räcker mot kontinentens toppklubbar får man acceptera.

Skall man vara lite petig föll Häcken på några defensiva misstag. När Sam Kerr gjorde 0–1 var hon ensam in straffområdet mot flera Häckenbackar. Men ingen av dem var vaken när hon backade ur och skapade sig yta. Och vid 1–3 sålde sig Filippa Curmark onödigt billigt när hon kastade sig i en ett försök till glidtackling vid straffområdeslinjen.

Men det var inga grova missar. För totalt sett var det alltså en väldigt bra insats från Häcken. Man spelade som vanligt numera med tre mittbackar, men satsade på två ganska offensiva kanter. Delvis blev det kostsamt eftersom Johanna Rytting Kaneryd fick ytor bakom Monica Jusu Bah på Häckens vänsterkant.

Å andra sidan slog Jusu Bah ett läckert inlägg till det kvitteringsmål som Clarissa Larisey nickade in. Måljublet var för övrigt matchens höjdpunkt. Till och med de engelska reportrar som satt några meter till vänster om mig såg ut att njuta av det stöd hemmaspelarna fick.

Chelsea klev upp högt i planen med minst fem spelare. Ibland med sex. Några gånger i början fegade Häcken ut, och slog långa insparkar. Men större delen av matchen vågade man försöka spela sig förbi pressen. Och när man gjorde det fyllde man på med mycket folk.

Noterbart också att Chelseas försvarare inte såg ut att ha förtroende för Zecira Musovic:s fötter. Och då tänker jag inte bara på att Häcken gick hårt i pressen mot den svenska Chelseamålvakten. Utan också på att det var flera gånger som gästernas spelare höll tillbaka till synes givna bakåtpass, och i stället sökte svårare utvägar. Skall man vara kritisk mot Musovic så tycker jag nog även att hon borde ha varit ute och tagit hand om den djupledsboll mot Jusu Bah som ledde till Häckens mål.

När det gäller spelarkritik så var alla Häckenspelare bra. Och Anna Anvegård var lysande. Hon är tillbaka i toppform, kanske att det till och med är så att hon är i sitt livs form. Även Rosa Kafaji gjorde en kanonmatch. Hon måste ju matchas in i landslaget nu. Och Anvegård borde kunna ta plats på vänsterkanten i väntan på att Fridolina Rolfö är tillbaka.

Jag imponerades även av äldst och yngst i startelvan. Färöiska Johanna Fossdalsa Sørensen är ett fynd på centralt mittfält. Henne kommer Häcken ha mycket nytta av nästa år. Och Aivi Luik har avslutat säsongen fullständigt suveränt.

Nu sitter Emma Hayes på podiet bjuder på två små fanfarer under sin presskonferens. Hennes matchanalys stämmer väl med min. Hon tycker att hennes lag vann rättvist, att inramningen var fantastisk, att Häcken var välorganiserat, uppträdde tryggt på sin hemmaplan och hela tiden skapade farliga chanser – även under de perioder där Chelsea till synes hade kontroll.

Hayes sa också att hon tyckte att Molly Johanssons mål såg ut att vara korrekt. ”But it is what it is…”

I och med att Paris FC vann med 1–0 i Madrid tidigare i dag är Real nu utslaget. Och eftersom det är inbördes möte före målskillnad kan Häcken–Paris den 24 januari bli helt avgörande. Häcken lever i högsta grad i den här turneringen, och det är ju vansinnigt roligt.

I kväll har jag dragit västerut för att stänga damfotbollsåret 2023 i Sverige med att kolla in Häcken i Champions League mot Chelsea.

Även om Rosengård ju spelar i morgon i Barcelona så är det här sista tävlingsmatchen på svensk mark i år, så det är läge för en liten sammanfattning.

2023 har varit ett svängigt år för svensk damfotboll. Landslaget inledde året som trea på världsrankingen med 2057,9 rankingpoäng. Man startade fint med storseger mot Kina och 0–0 med mersmak borta mot Tyskland i februari.

Sedan var upplägget för vårsäsongen lite udda. För de två matcherna i april mot Danmark (förlust) och Norge (kryss) blev också de sista landskamperna inför VM. Fyra landskamper under första halvåret måste väl vara någon form av bottennotering. Förr om åren var det ju exempelvis oftast fyra matcher bara i Algarve cup.

Den där svajiga aprilsamlingen, och massor av skavanker på nyckelspelare, gjorde att man kände sig rätt osäker på landslaget inför att VM hade avspark i Nya Zeeland. Där började man darrigt mot Sydafrika. Men sedan briljerade duon Jonna Andersson och Amanda Ilestedt på hörnorna mot Italien, och fick det svenska segertåget att rulla.

Det rullade ända fram till semifinal. Där gjorde man en utmärkt match mot Spanien, men föll på ett väldigt onödigt misstag på en defensiv hörna i slutminuten.

Landslaget kom ändå hem med en bronsmedalj – och en förstaplats på världsrankingen. Det var förstås närmast succéartat.

Men efter VM har motgångarna kommit en efter en. Det har blivit tydligt att vi inte har sådan bredd i landslaget att det klarar en massa skador. Tidernas första Nations League blev en enda lång uppförsbacke. Det började med att Spanien återigen vann mot oss på ett sent, och onödigt mål. Amanda Ilestedt drog på sig en straff på tilläggstid på Gamla Ullevi.

Utöver det sena spanska segermålet och Kosovare Asllani:s krav på att inför VAR i Nations League var det där en match man mest minns för det dramatiska förspelet. Alltså frågan om huruvida Spanien ens skulle få ihop ett lag till matchen.

Det spanska världsmästarlaget samlade ihop sig och vann till slut gruppen. Utan Fridolina Rolfö fick Sverige däremot aldrig ordning på spelet. Det blev till slut en tredjeplats i gruppen efter ytterligare en förlust mot Spanien, kryss hemma mot Italien samt förlust borta mot Schweiz.

Därmed blir det inget OS nästa år för landslaget. I stället tvingas Sverige nu kvala för att hänga kvar i Nations League. Kvalet består av ett dubbelmöte mot Bosnien som vårt landslag ju bara måste vinna. Hemmamatchen där spelas för övrigt på Tele2 Arena i Stockholm den 28 februari.

I förra veckan stod det även klart att Sverige avslutar 2023 som femma på världsrankingen med 1998,09 poäng. Trots VM-bronset har alltså landslaget tappat mark under året. Och all mark tappades i princip under hösten där vi backade med cirka 71 rankingpoäng.

Det har gjort att jag under senhösten har sett flera röster ropa på byte av förbundskapten. Ofta har ropen varit kopplade till kritik om utebliven föryngring. Den typen av kritik har jag svårt att ta på allvar.

Peter Gerhardsson har ju totalt sett gjort ett fullständigt suveränt jobb med landslaget. När han tog över efter EM 2017 hade väl ingen kunnat tro att Sverige skulle spela semifinal i fyra raka mästerskap.

Visst har jag ibland haft någon synpunkt på laguttagningen. Men totalt sett har det varit svårt att göra det bättre än Gerhardsson har. Och någon föryngring har det varit svårt att göra. Efter den starka 97-årgången har årskullarna varit svaga, fram till nu. De äldre spelare som varit med i landslaget har helt enkelt varit klasser bättre än de yngre som knackat på dörren.

Men nu har Gerhardsson misslyckats i ett mästerskap. Men för europeiska lag är det vansinnigt svårt att kvala in till OS. Så jag tycker inte att det här misslyckandet ens är underlag för en diskussion kring förbundskaptenens framtid. I min värld sitter alltså Gerhardsson hur säkert som helst – trots det tunga avslutet på landslagsåret 2023.

Klubblagsåret har däremot fått ett underbart roligt slut. Det är Häckens förtjänst. Oavsett hur det går här på Bravida Arena i kväll kommer göteborgarna att ligga på slutspelsplats över årsskiftet. Och med tanke på alla skador är det en bragd. Elin Rubensson har ju inte spelat en minut i gruppspelet. Anna Sandberg och Filippa Curmark har också varit borta från spel. Sandberg börjar exempelvis på bänken i kväll.

Häckens framfart i Champions League har varit ett skönt avbrott i trenden av allt sämre svenska resultat, och med stjärnflykt från damallsvenskan. Det har varit otroligt viktigt att visa spelare och klubbar att svenska lag faktiskt fortfarande kan tävla på högsta Europanivå.

Ur den synpunkten blir kvällens match extra intressant. Engelska serieledarlaget Chelsea bör vara väldigt motiverat att gå upp i tabelltopp.

Poäng borta mot Chelsea. Häcken gjorde i kväll en ny superinsats i Champions League. Plötsligt känns avancemang till en historisk kvartsfinal fullt möjligt.

Jag har haft det riktigt körigt på jobbet den senaste tiden, och det har inte varit så mycket tid till att kolla damfotboll. Men i kväll var jag först och träffade Hammarbys guldkapten Alice Carlsson. Och sedan hann jag se andra halvleken av Häckens bragd i London.

Visst hade Chelsea några lägen att vinna. Men så här på senhösten har Mak Lind verkligen hittat en defensiv trygghet i sitt lag. Och äntligen är det kul att se ett svenskt lag i Champions League igen.

Det var en körig kväll på jobbet. Jag skrev både basket och simning samtidigt som jag försökte hålla koll på matchen i Malaga.

Jag hade koll på den senare fram till paus, då jag kände mig tvungen att stänga av tv:n för att hinna klart med mina båda artiklar i tid. Så långt ledde Sverige med 3–1 efter att man gjort tre riktigt fina mål.

Ni vet ju att jag högg mot det svenska forwardsspelet efter förlusten i Schweiz. Stina Blackstenius och Kosovare Asllani gav fint svar på tal genom att göra varsitt mål, och dessutom finnas med i förarbetet på de andra. Jag hann att tänka att jag kanske skall kritisera anfallsspelet inför varje landskamp – för då blir det ju succé.

När jag hade satt punkt för mina artiklar blev jag dock varse att det inte blev någon svensk succé i kväll. Spanien vände och vann med 5–3. Samtidigt tog Italien en trepoängare mot Schweiz. Det innebär att Sverige nu tvingas spela kval för att hålla sig kvar i Nations Leagues A-division. För motståndet står ett av Ungern, Kroatien, Serbien eller Bosnien-Hercegovina.

Spanien däremot kvalar vidare mot OS. Det gör även Tyskland och Nederländerna. I båda de grupperna blev det en dramatisk kväll.

Tyskorna fick nämligen bara 0–0 mot ett redan nedflyttningsklart Wales. Det öppnade för Danmark, som hade tagit gruppsegern vid vinst hemma mot Island. Men det blev bara ett mål i den matchen – och det var Islands Karolina Vilhjálmsdóttir som gjorde det.

Nederländerna gick en målskillnadsmatch mot England. Engelskorna vann med 6–0 mot Skottland, och vid full tid i den matchen såg England ut som gruppsegrare.

Nederländerna ledde med 2–0 mot Belgien och behövde göra ytterligare två mål för att ta gruppsegern. Och Damaris Egurrola gjorde just det som krävdes – alltså två mål på övertid.

Här är ett klipp på när hon nickar in det 4–0-mål som tar Nederländerna ett steg närmare de olympiska spelen i Paris:

I fredags meddelade Uefa att man från säsongen 2025/2026 tänker starta en andra europeisk cupturnering för damer. Det var inte en dag för tidigt.

Samtidigt hintade man om ett nytt upplägg för Champions League. De uppgifter man gick ut med fick mig att undra om hur genomtänkt det här är.

I dag har Uefa kommit med utförligare information om hur deras två cupturneringar kommer att se ut från och med sommaren 2025. Och samtidigt som jag jublar över att det blir en andra europeisk cupturnering så måste jag säga att jag har svårt att förstå hur man tänker kring upplägget av Champions League.

Turneringen skall bestå av en enda grupp med 18 lag som spelar sex matcher vardera, tre på hemma- och tre på bortaplan.

De 18 lagen kommer att delas in i tre olika seedningspotter gjorda efter Uefas klubblagsranking. Alla lag lottas att möta två lag från vardera pott. Man spelar alltså mot sex olika motståndare.

Efter sex omgångar har man en sluttabell där ettan till fyran går direkt till kvartsfinal. Lag 5–12 får spela åttondelsfinal medan de sex sämst placerade lagen åker ut.

Uefa menar att upplägget gör att topplag kommer att få fler och tidigare inbördes möten, och att alla lag kommer att spela fler viktiga matcher mot varierat motstånd.

Det kan ju i och för sig vara sant. Men personligen ser jag mest ett rörigt upplägg som ur sportslig synvinkel känns rätt orättvist. Det blir lite som att tabellen efter sex omgångar i damallsvenskan eller Premier League skulle räknas som sluttabell. En tabell där det kommer att finnas lag som inte mötts, och som dessutom spelat mot sex helt olika motstånd.

Det känns lite som ett upplägg för sammandrag för P8- och F8-lag, med skillnaden att det inte räknas några tabeller för svenska åttaåringar. Här kommer tvärtom tabellen att få mycket stor betydelse.

Jag är nog lite gammaldags här, men jag tycker att upplägget med grupper där alla möter alla är mycket bättre. Då jämförs varje lag med andra lag som haft samma motstånd. Vill man ha fler avgörande matcher kunde man ju göra om det nuvarande upplägget till att gruppsegrarna går direkt till kvartsfinal medan tvåorna och treorna får spela åttondelsfinal.

Den nya cupturneringen kommer att vara en ren cup, alltså inget gruppspel. Det framgår inte exakt hur många lag som kommer att få deltaga, men det skall vara totalt sex omgångar med dubbelmöten med direkt utslagning vilket indikerar att det kan finnas plats för upp till 64 lag.

Så vad tycker ni? Känns det här upplägget bra?

I efterhand har jag nu kollat igenom den första halvleken av Sveriges förlustmatch borta mot Schweiz. Det var den halvleken där planen ändå var helt okej i snöovädret i Luzern. Här är mina funderingar från de 45 minuterna:

När jag kollade den svenska startelvan i livescore trodde jag att Peter Gerhardsson hade valt att spela med tre mittbackar, och att Hanna Lundkvist och Jonna Andersson fungerade som kantspelare.

Men när jag satte mig och kollade på första halvleken insåg jag att Lundkvist spelade på centralt innermittfält bredvid Filippa Angeldahl. Det kändes inte som någon fullträff.

Redan i första minuten gick duon bort sig. När Ana-Maria Crnogorcevic kom runt på den schweiziska vänsterkanten fanns det ett hav av yta mellan Sveriges backlinje och mittfält. I den ytan dök Géraldine Reuteler upp, och det var nära 1–0 redan efter 27 sekunder.

Jag vet inte hur mycket Lundkvist spelar på mittfältet i Atletico. Men med facit på hand känns det som att Sverige hade vunnit på att ha Nathalie Björn på mittfältet och Lundkvist som högerback. Och inte tvärtom.

För hela den första halvleken satt jag mest och saknade Elin Rubensson och Caroline Seger. Utan dem kändes vårt innermittfält väldigt tunt. Inte minst fattades det både central aggressivitet och placeringsförmåga i det svenska presspelet.

I ett tidigare inlägg räknade jag upp svenska styrkor, som man behöver bevara när man bygger om startelvan. Presspelet är ytterligare en sak som man gärna vill ha kvar. Där är det ofta de fyra mest offensiva spelarna som stressar motståndarna till misstag, och de bakom som vinner bollarna. Men Lundkvist och Angeldahl vann inte många bollar under den första halvleken.

Och i princip alla Schweiz anfall under den första halvleken uppstod genom att man spelade sig fram centralt. Lia Wälti, Reuteler och Coumba Sow vann nästan det centrala mittfältet på walkover.

Offensivt inledde ändå Sverige lovande. Innan tre minuter var spelade hade vi haft 1,5 målchanser. Stina Blackstenius nickade både över och utanför från nära mål. Sedan var Madelen Janogy nära att komma först på ett inspel från högerkanten.

Men det blev som bekant istället Schweiz som fick ett tidigt mål. 1–0 kom på ett inlägg från Reuteler på deras högerkant. Sverige hade inte kommit rätt efter en schweizisk hörna, och det var ytterbackarna Nathalie Björn och Jonna Andersson som hade ansvar för försvaret rakt framför Jennifer Falk. Båda de svenska spelarna tappade sina respektive motståndare i form av Crnogorcevic och mittbacken Luana Bühler.

Nickstarka Crnogorcevic nickade in bollen bakom en chanslös Falk. Den här typen av mål släpper Sverige väldigt sällan in. Våra försvarsspelare är normalt så nickstarka att motståndare inte brukar kunna få till öppna nickar från målområdeslinjen.

Efter målet följde några svaga svenska minuter. Men från och med 15:e minuten fick Sverige igång lite anfallsspel igen. Det började med en dubbelhörna från Jonna Andersson. Men även om stora delar av halvlekens sista halvtimma spelades på Schweiz planhalva hade Sverige väldigt svårt att komma till målchanser.

Det var lite kaos framför Schweiz mål på den där dubbelhörnan. Björn fick ett bra volleyläge efter en inläggsfrispark. Och Kosovare Asllani fick två bra skottlägen efter nya Anderssonhörnor. Men i själva spelet hade Sverige väldigt svårt att komma in i straffområdet.

Italien vände och vann med 3–2 borta mot världsmästarna Spanien. Därmed står Sverige och Italien på lika många poäng inför slutomgången i Nations Leagues grupp A4.

Eftersom Sverige har tagit fyra poäng i de båda inbördes mötena är det Sverige som ligger tvåa inför slutomgången. Men vårt landslag måste alltså ta minst lika många poäng som Italien på tisdag.

Och då spelar ju Italien hemma mot ett Schweiz som blev klart för nedflyttning i och med dagens italienska seger. Samtidigt skall Sverige till Spanien. Och även om det spanska laget redan är klar gruppsegrare så har jag svårt att tro att man vill förlora två hemmamatcher i rad.

Sverige står alltså inför en riktigt tuff utmaning på tisdag.

Skulle Italien passera i tabellen får Sverige spela kval för att hålla sig kvar i A-gruppen. Det vore förstås ett fiasko.

Sedan förra inlägget har jag dock kollat lite mer noga på hur det där kvalet ser ut. Och då känner jag att vårt landslag trots allt inte skall kunna åka ut.

Kvalet består nämligen av dubbelmöten med ett lag som kommit tvåa i någon av B-divisionens fyra grupper. Det kommer att handla om ett lag av Nordirland, Ungern, Slovakien, Kroatien, Polen, Serbien, Tjeckien, Slovenien eller Bosnien-Hercegovina. Det är genomgående lag som vi bör vinna rätt säkert mot. Så åka ur A-gruppen skall vi väl inte kunna göra?

Det skall sägas direkt att jag bara sett sista kvarten av Sveriges 1–0-förlust borta mot Schweiz. Men jag såg en kavalkad av målchanser i den andra halvleken samt att Sverige hade 19–3 i avslut.

Nu står Peter Gerhardsson i SVT och pratar om att laget föll på oförmågan att göra mål. Det känns som en rätt självklar analys. Och en analys som gäller hela Nations League. Han pratar också om bristen på skicklighet i offensivt straffområde. Och där har förbundskaptenen något att analysera noga inför framtiden.

Jag har länge trott på att det skall lossna för Stina Blackstenius. Men nu kanske det är dags att börja spela in en annan toppforward. Enligt den statistik jag hittar har Blackstenius gjort ett mål på 16 landskamper i år. Det är helt enkelt alldeles för dåligt för en toppforward i ett av världens bästa landslag.

Och det är ju faktiskt värre är så. Kollar vi övriga ordinarie anfallsspelare så har Johanna Rytting Kaneryd bara gjort två landslagsmål under året. Och Kosovare Asllani har gjort ett. Det är långt ifrån imponerande siffror.

De enda anfallsspelare som gjort tre mål eller fler i år är Fridolina Rolfö och Rebecka Blomqvist. Men de båda är ju borta på grund av skador, och har inte varit spelbara i höst.

Följden har blivit att Sverige stått och fallit med fasta situationer. Följaktligen blev Amanda Ilestedt svensk skyttedrottning i VM, och Magdalena Eriksson leder interna skytteligan i Nations League.

Som väntat dog den svenska OS-drömmen i kväll. Nästa år står Sverige för första gången någonsin utanför ett globalt fotbollsmästerskap på damsidan. Det är förstås otroligt tråkigt.

Samtidigt får man inte glömma att det är lika otroligt imponerande att vi är det europeiska land som varit med i flest globala mästerskap. Men nu måste förbundskapten Gerhardsson börja att bygga om sitt lag. Och det är verkligen ingen lätt sak.

När jag hör diskussionerna om herrlandslaget blir jag ibland mörkrädd. Där förväntas den nya förbundskapten göra Sverige till ett slags Brasilien eller Spanien. Det låter som ett omöjligt uppdrag.

Som ni förstår tycker jag alltså att Gerhardsson bör få förtroendet att fortsätta. Inför den här Nations Leagueturneringen har han gjort otroliga resultat. Den här hösten har han tvingats matcha ett landslag utan flera bärande spelare. Och tyvärr är inte bredden på den svenska toppen så stor att vi klarar det.

Men nu står alltså Gerhardsson inför ett litet vägskäl. Han bör ta chansen att jobba om sin startelva lite grand. Få till en liten föryngring. Men jag förespråkar ingen revolution. Svensk damfotboll har kännetecknats av att hålla världsklass på fasta situationer samt av att vi är svåra att göra mål på. De styrkorna får man inte tappa bort.

Och stommen av spelare födda 1993 och 1997 bör ju hålla i ytterligare en fyraårscykel. Det Gerhardsson i första hand bör kolla på nu är kanske framför allt ytterbacksplatserna samt vilka som skall spela allra längst fram.

I skrivande stund står det för övrigt 2–1 till Italien borta mot Spanien. Står sig det resultatet är risken uppenbar att Sverige slutar trea i Nations Leagues grupp A4, och tvingas till kval för att hålla sig kvar. Det vore förstås ett jättefiasko för ett landslag som toppade världsrankingen när vi gick in i den här turneringen.

Det återstår ungefär en halvtimma i Pasaron. Men vinner Italien den matchen måste sannolikt Sverige göra samma sak för att slippa kval – alltså ta en trepoängare borta mot Spanien.

I övrigt noteras att England stod för en mäktig vändning hemma mot Nederländerna. De orange ledde med 2–0 i paus. Men England kom tillbaka, och Ella Toone satte segermålet till 3–2 på övertid. Därmed lever hoppet om att Team GB spelar i OS nästa år. Fast det är Nederländerna som toppar gruppen med tre måls marginal inför slutomgången.

Även i Tyskland lever OS-hoppet. Ett sent 3–0-mål från Klara Bühl mot Danmark gör att tyskorna nu har kopplat greppet om gruppsegern.

I kväll spelar landslaget borta mot Schweiz i Nations League. På många sätt har man redan släppt den här turneringen. Fokus låg ju på OS-kvalet, och det har ju i praktiken varit kört sedan krysset mot Italien i Malmö för en månad sedan.

Med största sannolikt kommer hoppet om OS 2024 vara helt borta i kväll. Spansk seger mot Italien och det är Spanien som får chansen att spela vidare om de båda europeiska OS-platserna.

Näst viktigast för Sveriges del i Nations League var att säkra en plats i A-divisionen även till nästa turnering. Det där krysset mot Italien innebär att det ser bra för för svensk del att få fortsätta möta de allra bästa lagen. Om Spanien vinner mot Italien sent i kväll är saken klar. Men om Sverige vill säkra den där andraplatsen av egen kraft krävs seger mot Schweiz i kväll.

Totalt sett är ju ändå Sveriges grupp den minst spännande av de fyra i A-divisionen. Hetast är grupp 1 där Nederländerna leder före Belgien och England. I kväll tar England emot Nederländerna i en absolut måstematch för Sarina Wiegman och hennes lag.

England har torskat båda bortamatcherna mot huvudkonkurrenterna och måste ta sex poäng på de två avslutande omgångarna. Sannolikt måste man dessutom vinna kvällens match med minst två måls marginal.

I grupp 2 står gruppsegern mellan Frankrike och Österrike. De båda lagen möts i kväll. Och Frankrike säkrar förstaplatsen om man tar poäng i den matchen.

Om Österrike förlorar har vinnaren av Portugal och Norge chansen att ta den viktiga andraplatsen och därmed hålla sig kvar i A-divisionen.

I grupp 3 är det också stormatch i kväll. Danmark har överraskat stort och har full poäng efter fyra omgångar. Man inledde med 2–0-seger hemma mot Tyskland. I kväll spelas returen. Tyskorna är tre poäng bakom, och eftersom det är inbördes möte som gäller måste Tyskland vinna med minst två måls marginal för att gå upp i tabelltopp.

Det är redan klart att Danmark och Tyskland kommer att sluta etta och tvåa i gruppen. Således gör Island och Wales upp om den tredjeplats som innebär att man får kvala för att hålla sig kvar. Där vann isländskorna hemmamatchen med 1–0. Wales behöver alltså vinna kvällens retur, och helst med fler mål än ett, för att kunna passera island.

Personligen kommer jag inte att kunna se någon av höjdarmatcherna live. Jag skall ägna kvällen åt att leda mitt lag i Sveriges äldsta inomhusfotbollsturnering, Lusseblixten. Men det lär bli en och annan resultatuppdatering på mobilen…

Innan jag sätter punkt tänkte jag uppmärksamma någon annan som sätter punkt. En av damfotbollens allra största har nämligen max två landskamper kvar av karriären. Det är fantastiska Christine Sinclair som har meddelat att 2023 är hennes sista år som landslagsspelare.

Kvar av hennes internationella karriär är två träningsmatcher mot Australien. 04.30 i natt spelar hon inför fullsatta läktare på Langford’s Starlight Stadium. Och på natten mot onsdag är det stor avskedsföreställning på B.C. Place Stadium i Vancouver. Dagen till ära byter stadion namn till Christine Sinclair Place.

Kring 40 000 biljetter skall vara sålda till avskedsmatchen. Och Sinclair är värd alla tänkbara hyllningar. Damfotbollsvärlden kommer att kännas lite fattigare utan henne.