Månadsarkiv: augusti 2023

Mitt världslag – VM-betyg på Sverige

Publicerad den av
23

Det har gått en vecka sedan VM avslutades. Det har varit en vecka som mer har präglats av spanskt maktmissbruk än av guldfirande.

Under lördagen har Fifa valt att stänga av den spanska fotbollsbasen Luis Rubiales från all fotbollsverksamhet under tre månader.

Dessutom har elva av de spanska VM-ledarna valt att lämna sina uppdrag, och alltså ställa sig på spelarnas sida. I ett pressutskick från de elva ledarna skriver de att de tvingades vara med på Rubiales anförande under fredagen.

Noterbart är dock att inte förbundskapten Jorge Vilda valt att avgå. Däremot får han åka till Monaco på prisceremoni på torsdag. Då skall nämligen Europas bästa spelare och ledare för säsongen 2022/2023 prisas.

I fredags meddelade Uefa vilka tre som gått till final i respektive kategori. Bland spelarna röstade jag på Aitana Bonmati, Mary Earps och Alexandra Popp. Aitana gick självklart till final. Dit fick hon med sig Sam Kerr och Olga Carmona.

Kerr köper jag, det var nära att hon fick poäng av mig. Men jag tycker att det är orlmligt att Carmona anses vara en av Europas tre bästa spelare under den senaste säsongen. Real Madrids vänsterback avgjorde i och för sig både semifinalen och finalen i VM, men skall det verkligen räcka med två toppinsatser för att bli årets spelare? Carmona var ju faktiskt petad ur den spanska elvan i både åttondels- och kvartsfinal.

Bland ledarna röstade jag på Peter Gerhardsson, Sarina Wiegman och Jonatan Giráldez. De två sistnämnda gick till final, det gjorde inte Gerhardsson.

Den tredje finalkandidaten är istället Jorge Vilda. Visst vann hans lag VM-guld, och han gjorde några smarta taktiska drag i avgörande lägen. Men totalt sett tycker jag att Spanien vann guld trots Vilda, inte på grund av.

För egen del var det omöjligt att ens fundera över att ge poäng till en ledare som inte har sitt lags förtroende. Och efter veckans händelser hade det ju varit högst anmärkningsvärt om det är Vilda som får gå upp på podiet i Monaco på torsdag.

I det här inlägget tänker jag alltså sammanfatta det nyss avslutade vinter-VM:et i Australien och Nya Zeeland. Det slutade med att Europa för första gången tog alla tre medaljerna.

Vi har vant oss vid att England och Sverige är med och spelar om medaljer i stora mästerskap. Men Spanien hade aldrig tidigare vunnit en utslagsmatch på seniornivå. Nu gick det brandskattade spanska laget hela vägen.

Sett till att tolv spelare bojkottade VM var det spanska guldet förstås en skräll. Men sett till tillgången på talanger är det knappast överraskande att Spanien nu är överst på tronen.

Kollar vi på Sveriges bronslag så är det byggt kring spelare från de båda F19-landslag som tog EM-guld 2012 respektive 2015. Lite förenklat kan man säga att Peter Gerhardsson gjort två starka årgångar till världsetta.

I Spanien är alla i princip alla åldersgrupper guldårgångar. Spanien dominerar JEM-turneringarna på ett sätt som gör att Jorge Vilda har mängder av talanger att bygga sitt lag kring.

Sverige har två guld och en semifinal (2022) sedan 2012. Under samma period har Spanien fyra guld och fyra silver på tio turneringar. Så här ser Spaniens facit ut i F19-EM sedan 2012:

2012: Final
2013: Utanför topp fyra.
2014: Final
2015: Final
2016: Final
2017: Guld
2018: Guld
2019: Semifinal
2020–2021: Det spelades inga JEM under pandemin
2022: Guld
2023: Guld

Spanien har alltså vunnit fyra av de fem senaste upplagorna av F19-EM. Och alla landets årgångar sedan 1993:orna har hållit högsta Europaklass.

På så sätt är det ju faktiskt en underprestation att det dröjde ändå till 2023 innan landet för första gången vann en utslagsmatch i ett stort mästerskap. Med ett bättre ledarskap från Vilda och de andra spanska ledarna skulle Spanien redan ha varit dominant inom europeisk damfotboll för flera år sedan.

Att framgångarna kommer nu beror sannolikt mer på satsande klubbar och en växande liga än på landslagsverksamheten. Tidigare har spanska talanger inte haft något framtid inom fotbollen efter juniortiden. Men sedan några år tillbaka kan talangerna bli proffs på hemmaplan, och tjäna bra med pengar. Det har gjort att fler talanger stannat kvar i fotbollen längre. Det är också en orsak till att den spanska guldtruppen bara innehöll tio spelare som var äldre än 25 år.

I och med det här guldet är Spanien nu regerande mästare på alla de tre damnivåer där Fifa arrangerar VM-turneringar: dam, F20 och F17.

Och även om det ju är Sverige som är världsetta just nu så talar mycket för att Spanien i framtiden kommer vara laget att slå, ungefär som USA varit fram till nu. Det krävs förstås att det spanska laget får en vettig lagledning, men där händer det ju grejer nu. Så räkna med att Spanien snart är förbi Sverige på världsrankingen. Och att det här spanska mästerskapsguldet kommer att följas av många fler.

Innan jag går in på den svenska insatsen har jag jobbat på att få ihop ett allstarlag. Jag valde att totalt ta ut 23 spelare, alltså en full VM-trupp. I startelvan finns följande spelare:

Chiamaka Nnadozie – Ona Battle, Amanda Ilestedt, Alex Greenwood, Steph Catley – Keira Walsh, Elin Rubensson – Aitana Bonmati, Jennifer Hermoso, Hinata Miyasawa – Alexandra Popp.

På bänken har jag:

Mary Earps, Rebecca Spencer – Nathalie Björn, Millie Bright, Irene Paredes, Olga Carmona, Lindsey Horan, Teresa Abelleira, Linda Caicedo, Jill Roord, Kadidiatou Diani och Salma Paralluelo.

Några andra spelare som jag gärna hade haft med var Daphne van Domselaar, Mackenzie Arnold, Jun Endo, Christy Ucheibe, Melchie Dumornay, Salma Bacha och Alessia Russo. Den hårdaste konkurrensen tycker jag fanns på målvaktssidan, och svårast var att hitta fyra mittbackar.

Det var mitt världslag. Hur ser era ut? Kom gärna med förslag.

Jag kollade lite på Twitter. Där hittade jag följande världslag:

Slutligen tog det nordamerikanska förbundet ut en elva med bara nordamerikanska spelare. Den innehöll lika många från Jamaica som från USA. Det hade man inte trott inför mästerskapet.

Slutligen är det dags att sammanfatta den svenska insatsen. Jag tänkte göra det genom att gå igenom de snittbetyg jag satte på spelarna i de sju matcherna. Jag sätter inte betyg på coachinsatsen i respektive match.

Men det är självklart att Peter Gerhardsson och Magnus Wikman skall ha ett väldigt högt betyg för deras insats under VM. Så högt att jag gav Gerhardsson min fempoängare i röstningen om Europas bästa tränare.

Det fanns ju som bekant ganska många frågetecken när truppen togs ut i mitten av juni. Inte mindre än sex av de uttagna mittfältarna och anfallarna (Asllani, Blomqvist, Hurtig, Rolfö, Rubensson och Seger) bara hade spelat sporadiskt under våren. Plus att Blackstenius hade en skadad handled.

Det visade sig att Gerhardsson prickade ganska rätt med sin trupp. Undantaget var väl Caroline Seger, som kanske bara borde ha åkt med som ledare.

Och jag tycker fortfarande att det både är tråkigt och beklagligt att inte Rosa Kafaji fick plats. Det borde ha funnit plats för en till ungdom i en väldigt meriterad trupp. När Sverige klev upp på podiet och hämtade sina bronsmedaljer var 26-åriga Rebecka Blomqvist den tredje yngsta spelaren.

Återväxten är en framtida nöt att knäcka för Gerhardsson. Under hans sex första år som förbundskapten tycker jag att han skött utfasningen av äldre spelare på ett bra sätt.

Av en slump hamnade härom dagen min BT-krönika från OS-finalen 2016 framför mina ögon. Där hade jag följande önskemål till dåvarande förbundskaptenen Pia Sundhage:

”Jag ser gärna att Magdalena Eriksson matchas in i mittförsvaret, att Kosovare Asllani får huvudrollen på mittfältet och att anfallet byggs kring Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö. Jag hoppas även att talanger som Michelle de Jongh och Lina Hurtig ges utrymme.”

Utöver de Jongh är väl det här just vad Gerhardsson gjort. Men nu skall det ju handla om det nyss avslutade mästerskapet. Där var laguttagning, taktik och fasta situationer genomgående väldigt bra.

Gerhardsson valde att satsa på samma elva i alla matcher där avancemang stod på spel. Det som stack ut var valet av målvakt samt att Stina Blackstenius hela tiden fick förnyat förtroende trots rätt svaga insatser i anfallsspelet.

Med facit i hand var valet av Zecira Musovic som förstamålvakt klockrent. Hon gjorde en superinsats mot USA, och var därmed helt avgörande för att Sverige kom hem med en medalj.

Men totalt sett visade hon ändå inte sådan stabilitet och trygghet att jag känner mig övertygad om att hon skall vara förstavalet även framöver. Gissningsvis behöver hon byta klubb för att hitta den trygghet jag vill se hos en svensk förstamålvakt.

För att hitta den där säkerheten krävs det kontinuerlig speltid. Och i Chelsea skall Musovic i vinter konkurrera med tyska Ann-Katrin Berger, belgiska landslagsmålvakten Nicky Evrard och engelska talangen Hannah Hampton. Frågan är om vår svenska landslagsmålvakt kan hitta trygghet i den konkurrensen.

När det gäller Blackstenius tycker jag att det var rätt att ge henne förtroende. Hon har tidigare varit en pålitlig mästerskapsspelare. Och det var helt klart värt att försöka vänta in henne. Till slut gjorde Arsenalanfallaren en helt okej turnering. Hon gör alltid ett bra jobb i presspelet, och hon var okej offensivt i några matcher.

Men det slog aldrig gnistor om Blackstenius. Det gjorde det däremot om Rebecka Blomqvist, och jag tycker nog att Wolfsburgforwarden borde ha fått lite mer tid på planen.

Vad gäller Blackstenius hamnar hon nu i en situation som liknar Musovics. Konkurrensen om platsen som nia i Arsenal kommer att bli stenhård i vinter. Jonas Eidevall har värvat Alessia Russo från Manchester United och Cloe Lacasse från Benfica. Dessutom har man Jodie Taylor och Gio Queiroz, plus att Vivianne Miedema är på väg tillbaka från sin korsbandsskada.

Därmed är vi framme vid spelargenomgången. Så här ser jag på de svenska spelarnas VM-insatser. De är sorterade efter vilket snittbetyg jag har givit dem under turneringen:

1) Elin Rubensson – 3,86 (27/7)
7 matcher (6 från start), 581 minuters speltid, 1 mål plus 1 mål i straffläggning.

Rubensson inledde VM lysande, och behöll den höga nivån genom hela turneringen. Vissa kallade henne för Segers vikarie. Men jag tycker nog att Rubensson var bättre än vad Seger brukar vara. Häckenstjärnan utmärkte sig med fint passningsspel och en makalös löpstyrka.
Vi som såg henne på Gamla Ullevi mot Frankrike i november visste att hon kunde hålla högsta världsklass. Men att hon skulle göra det genom en hel turnering efter att ha haft en skadeförföljd vår, det var en väldigt trevlig överraskning.

2) Amanda Ilestedt – 3,57 (25/7)
7 matcher, 632 minuters speltid, 4 mål, 1 assist.

Ilestedt dominerade i luftrummet och utnämndes officiellt till VM:s tredje bästa spelare. De fasta situationernas drottning nickade in tre hörnor och smällde upp en boll i nättaket. Hon var dessutom en klippa i försvarsspelet. En missbedömning mot Sydafrika var ett av få misstag.
Även hon kom från en skadeförföljd vår, och hennes storspel var således en väldigt positiv överraskning.

3) Fridolina Rolfö – 3,33 (20/6)
6 matcher, 502 minuters speltid, 3 mål plus 1 mål i straffläggning.

Barcastjärnan fick en del kritik under turneringen. Men jag tycker att hon var högklassig hela vägen. Och hon klev fram och satte ett par riktigt viktiga straffar. Hon matchades dessutom klokt, och kunde trots knäproblem spela i alla matcher där hon behövdes.

4) Magdalena Eriksson – 3,29 (23/7)
7 matcher, 660 minuters speltid, 1 mål i straffläggning.

Magda var den enda svenska spelare som spelade samtliga de 660 minuterna. Hon gjorde det med pondus och kvalitet. Jag tyckte att hon hade en svacka under vintern, och var lite orolig över hennes form. Den oron visade sig vara obefogad.

5) Nathalie Björn – 3,17 (19/6)
6 matcher, 570 minuters speltid.

Björn slog en svag straff mot USA. Men totalt sett gjorde hon en väldigt stark turnering på ovan position. Från högerbacksplatsen var hon otroligt viktig för det svenska spelet genom sin trygghet med bollen och sitt fina passningsspel. Dessutom höll hon rent i defensiven.

5) Kosovare Asllani – 3,17 (19/6)
6 matcher, 463 minuters speltid, 1 mål. 1 assist.

Lagkaptenen växte ju längre turneringen led, och avslutade på absolut världsklass. Är fortsatt otroligt viktig både i press- och anfallsspel.

7) Zecira Musovic – 2,83 (17/6)
6 matcher, 570 minuters speltid. 22 räddningar, 4 insläppta mål.

Visade mot USA att hon kan hålla högsta världsklass när det gäller som mest. Men var ändå lite ojämn genom turneringen.

7) Filippa Angeldal – 2,83 (17/6)
6 matcher, 524 spelminuter. 1 mål.

Säker straff mot Japan. Alltid trygg i passningsspelet, och blir allt bättre i defensiven. Men saknade Rubensson när gamla Häckenkompisen byttes ut.

9) Jonna Andersson – 2,67 (16/6)
6 matcher, 570 minuters speltid. 2 assist.

Jonna hade en otrolig precision på sina hörnor, och fick en femma i betyg av mig efter Italienmatchen. De fantastiska hörnorna vägde upp att hon stundtals hade det lite jobbigt i försvarsspelet. Dock skall sägas att hon ofta lämnades helt ensam ute på kanten utan något understöd, vilket satte henne i riktigt jobbiga situationer.

10) Johanna Rytting Kaneryd – 2,50 (15/6)
6 matcher, 509 minuters speltid, 1 assist.

Teknisk och bolltrygg. Men lite för ineffektiv för att få riktigt toppbetyg. Noll mål och ett assist är ju inget bra facit för en offensiv spelare. Dock skall sägas att hon gjorde ett bra försvarsarbete, samt att hennes passningsskicklighet var en tillgång i den svenska anfallsuppbyggnaden.

11) Stina Blackstenius – 2,33 (14/6)
7 matcher, 502 minuters speltid, 1 mål, 1 assist.

Som redan har avhandlats var toppforwarden bättre i defensiven än i anfallsspelet. Hon fick också sämst snittbetyg av de elva startspelarna.

Övriga spelare betygssattes bara någon enstaka gång. Noterbart bland bänkspelarna var att Rebecka Blomqvist gjorde tre mål på 158 spelminuter samt att Sofia Jakobsson noterades för två assist på 135 spelminuter. Båda överträffade därmed de spelare ur startelvan som de i första hand de konkurrerade med.

Spanska glosor som utlöste en jordbävning: ”No voy a dimitir”

Publicerad den av
2

Vilken osannolik damfotbollsdag det här blev. Först blev Sverige världsetta, sedan drunknade rankingen i en jordbävning.

Det har bara gått fem dagar sedan Spanien tog ett historiskt VM-guld. Men eftersnacket har inte handlat så mycket om själva triumfen. Förbundsbasen Luis Rubiales, och hans skamlösa agerande på podiet i samband med prisutdelningen har stulit i princip all uppmärksamhet.

I dag nådde det sin kulmen – och en jordbävning skakade om det spanska fotbollsetabilsemanget.

Det började i går kväll med att uppgiften spreds om att Rubiales, och kanske även förbundskaptenen Jorge Vilda, i dag skulle avisera sin avgång.

Det visade sig vara helt fel.

Under Rubiales direktsända tal i förmiddags fick jag istället lära mig en ny glosa: ”No voy a dimitir.” Jag kan bara några få ord på spanska, men blev snabbt informerad om att frasen som Rubiales upprepade minst fem gånger i rad betyder: ”Jag tänker inte avgå.”

När förbundsbasen sa de numera klassiska orden applåderade en stor del av de närvarande personerna, bland annat förbundskapten Vilda. Den senare erbjöds för övrigt ett långtidskontrakt värt cirka 20 miljoner kronor under talet.

Rubiales anmärkningsvärda tal var det som krävdes för att dra i gång en jordbävning. Under dagen har fotbollsvärlden vänt sig mot den spanska fotbollspampen. Inte minst har de färska världsmästarna satt ner foten.

Samtliga 23 spelare från Spaniens VM-trupp har undertecknat en skrivelse om att de vägrar att spela för landslaget så länge Rubiales leder förbundet. VM-spelarna har fått sällskap av minst ytterligare 58 spanska elitspelare.

I skrivande stund är det alltså 81 spelare som bojkottar Spaniens landslag. Spelarna visar en enighet som inte borde gå att misstolka. Den nederländska landslagsspelaren Merel van Dongen formulerade det väl på Twitter:

”Som den store Infantino en gång sa: ‘Kvinnor – välj era strider’. Och som det spanska landslaget har valt att ta den här kampen. Jag är stolt över hur kvinnor, män, media och politiker i Spanien slutligen går samman för att förändra något som varit dåligt i åratal. Men nu är det slut. Det är dags att skipa rättvisa.”

Men det stannar alltså inte med de minst 81 spelarnas protester. Nu börjar övriga Spanien också vakna. Som exempel har Sevilla FC krävt Rubiales avgång, Och Real Betis herrlags tre stjärnor Isco, Héctor Bellerín och Borja Iglesias har meddelat att de står bakom damlandslaget och inte kommer att representera Spanien under Rubiales.

Protesterna har givit snabba resultat. Under eftermiddagen meddelade det spanska riksidrottsförbundet att Rubiales stängs av från sitt förbundsuppdrag.

Och nu kan det inte finnas någon framtid för Rubiales och Vilda inom toppfotbollen. Fast ännu så länge har inte det europeiska fotbollförbundet Uefa sagt något. Det borde Uefa göra, för Rubiales är vice ordförande där, ett jobb han omgående borde befrias ifrån. Det är en uppfattning jag delar med Ada Hegerberg.

Under kvällen har Jennifer Hermoso efter några dagars tystnad i ett långt och känsloladdat brev berättat hur hon ser på ärendet. Och det förbättrar verkligen inte Rubiales situation.

Ni kanske minns att det spanska förbundet dagen efter finalen publicerade ett uttalande från Hermoso där hon stöttade sin förbundsbas, och sa att pussen var ömsesidig.

De uttalandena dementerar nu Hermoso bestämt. Hon skriver att det var förbundet som hittade på citaten utan hennes vetskap, samt att man pressat henne att ge pamparna sitt stöd.

Hermoso och de spanska spelarna får nu stöd från hela damfotbollsvärlden. Här är några få exempel av många:

Spansk damfotboll har en tradition av uselt ledarskap. Innan Jorge Vilda hade man en förbundskapten som hette Igancio Quereda, och som hade ett ledarskap som var ännu värre än det nuvarande.

Förhoppningsvis har den spanska jordbävningen lagt sig till den 22 september. För då vill vi väl att Sverige skall få utmana ett riktigt starkt och profilstarkt spanskt landslag på Gamla Ullevi?

Nu är det dags att sätta punkt för det här inlägget. Jag hade tänkt att det skulle handla om lördagens damallsvenska återstart. Men tyvärr snodde Luis Rubiales uppmärksamheten från BP och Linköping, som ju sparkar igång den damallsvenska höstsäsongen klockan 15.00 under lördagen.

LFC har för övrigt i dag meddelat att man lånar hem Alva Selerud igen. En av många förändringar i de damallsvenska trupperna under sommaren. Förhppningsvis har jag fått med alla här.

Sverige bäst i världen – toppar nya världsrankingen

Publicerad den av
14

Sex dagar efter att landslaget säkrade sitt VM-brons är Sverige bäst i världen. Den nya officiella världsrankingen har precis kommit. Och som Jared Burzynski redan berättat på Twitter ligger alltså numera Sverige på förstaplatsen.

Det är första gången Sverige rankas som världsetta i fotboll. Fifas damranking infördes sommaren 2003. Under de 20 första åren är det bara två nationer som turats om att ligga högst – USA och Tyskland. Sverige blir alltså blott tredje land att rankas som världsetta.

Jag vet att många anser att rankingen är en ickegrej. Men det tycker inte jag. Visst hade jag hellre sett att landslaget tagit både VM- och OS-guld än den här förstaplatsen på rankingen.

Men att rankas som världsetta är ändå en otrolig prestation. Man hamnar nämligen inte där av en slump – utan det krävs upprepade toppresultat över lång tid.

Jag har sett hur folk har svårt att förstå hur Sverige kan vara högre rankat än Spanien och England. Orsaken är alltså att ett guld i sak inte värderas högre än ett silver eller brons i rankingen. Här handlar det om matchresultat. Och det är en ganska rättvis värdering av lagen eftersom lag inte gynnas av lätt lottning, utan att alla resultat värderas efter matchens värde och motståndets kvalitet.

I rankingen är det oftast bättre att vinna fyra raka VM-matcher och sedan åka ut i kvartsfinal som Japan än att hacka sig fram till en fjärdeplats som Australien. Och kollar vi matchresultat i VM så noterade såväl Spanien, England som Sverige fem segrar, ett kryss (som blev till seger på övertid eller straffar) och en förlust.

Ju viktigare matcher, desto större värde har de i rankingen. Och det är här Sverige har gjort superresultat under Peter Gerhardsson och Magnus Wikman. Se bara deras facit i stora mästerskap:

* VM 2019 – fem segrar, ett kryss (förlust i förlängning) och en förlust.
* OS 2021 – fem segrar och ett kryss (förlust efter straffar).
* EM 2022 – tre segrar, ett kryss och en förlust.
* VM 2023 – fem segrar, ett kryss (seger på straffar) och en förlust.

Totalt 18 segrar, fyra kryss och bara tre förluster. Det är ett makalöst facit. Ett facit som till slut har gjort Sverige till bäst i världen.

Gerhardsson tog över som förbundskapten under hösten 2017. Då hade Sverige för första gången någonsin halkat ut från världsrankingens topp tio. Hans företrädare Pia Sundhage lämnade över ett landslag som var rankat på plats elva med 1934 poäng.

Poängmässigt var avståndet då längre till ettan USA än till 23:an Belgien. I det läget var det svårt att veta vilken riktning landslaget skulle ta. Samtidigt som man visste att Sverige hade underpresterat under Sundhages sista år fanns en oro för utvecklingen. Under början av 2010-talet hade allt fler länder valt att satsa seriöst på damfotboll. 

Den oron har man för övrigt hört rätt många gånger både före och efter 2017. Min BT-krönika efter det färska VM-bronset hade rubriken: ”Bättre än någonsin – Sveriges gyllene generation gör otroliga resultat”. Där skrev jag så här om Sveriges nuvarande position i världstoppen:

”Det är tolv år sedan som jag började blogga om internationell damfotboll. Sedan dess har man hört efter varje mästerskap att Sveriges tid i världstoppen är räknad. Att övriga världen är ikapp och på väg att köra ifrån oss.
Och visst, när Pia Sundhage slutade som förbundskapten hösten 2017 var vårt landslag nere på elfte plats på världsrankingen. Jag kan absolut erkänna att jag själv då trodde att det fanns en uppenbar risk att OS-silvret 2016 skulle vara Sveriges sista stora medalj under överskådlig tid.”

Nu är Sverige alltså bäst i världen. Fantastiskt.

Jämfört med förra rankingen går Sverige plus med 19,46 poäng, och står nu på 2069,17 poäng. Det räcker alltså för klättring från tredje till första plats. Nya tvåan Spanien är drygt 17 poäng bakom.

Noterbart här är att 2069,17 inte är Sveriges högsta rankingpoäng genom tiderna. Den allra högsta poängen (2103) noterades efter VM-silvret 2003. Det räckte dock bara till en fjärdeplats för Marika Domanski Lyfors landslag. Och under Thomas Dennerby noterades en gång 2100 poäng, och en tredjeplats på rankinglistan.

Även under Gerhardsson och Wikman har landslaget tidigare haft högre poäng. Den högsta var 2088,72 efter OS-silvret för två år sedan. Men även på de närmast efterföljande rankinglistorna var poängen hög:

20 augusti 2021: 2088,72 (2)
10 december 2021: 2079,13 (2)
25 mars 2022: 2081,54 (2)

Att Sverige kan vara världsetta med ”bara” 2069 poäng beror delvis på att det nu är otroligt jämnt i världstoppen. Och mötet med tvåan Spanien på Gamla Ullevi den 22 september är både otroligt viktigt för den svenska chansen att få spela OS nästa år, och för att ligga kvar högst upp på rankingen även på nästa lista.

Två svåra val – samt en skandal och en tragedi

Publicerad den av
22

Sedan fjolåret är jag Sveriges mediarepresentant i juryn för den officiella omröstningen om Europas bästa spelare och tränare på damsidan, UEFA Women’s player of the Year och UEFA Women’s Coach of the Year.

Nyss kom kandidaterna för den i går avslutade säsongen 2022/2023, och nu har jag två dygn på mig att fundera. Jag skall dela ut 5, 3 respektive 1 poäng till tre av elva nominerade spelare. Och jag måste säga att jag tycker att det är svårt i år, i varje fall när det gäller tre- och enpoängaren. Femman går förstås till Aitana Bonmati.

Ni som följt Champions League och de stora ligorna är välkomna att komma med input. Vem vet, jag kanske tar intryck… De elva nominerade är:

Aitana Bonmati (FC Barcelona)
Olga Carmona (Real Madrid)
Rachel Daly (Aston Villa)
Kadidiatou Diani (Paris St. Germain)
Mary Earps (Manchester United)
Caroline Graham Hansen (FC Barcelona)
Sam Kerr (Chelsea FC)
Ewa Pajor (VfL Wolfsburg)
Salma Paralluelo (FC Barcelona)
Alexandra Popp (VfL Wolfsburg)
Keira Walsh (FC Barcelona)

Här har alltså Barca fått med fyra spelare. Sett till säsongen som helhet tycker jag kanske inte att det är rätt spelare. Från vad jag sett har Patri Guijarro varit genomgående bättre på det centrala mittfältet än Keira Walsh, och jag hade absolut kunnat tänka mig att ge poäng till Patri. Men nu är hon ju inte valbar.

Och sett över hela säsongen har Fridolina Rolfö varit Barcas bästa spelare på vänsterkanten, klart bättre än Paralluelo. Men som synes fick varken Rolfö eller någon annan svensk spelare fick plats bland kandidaterna. Inte ens Amanda Ilestedt, som ju i går utnämndes till VM:s tredje bästa utespelare.

Däremot är det dubbelt svenskt bland de tio nominerade tränarna.

Sonia Bompastor (Olympique Lyonnais)
Jonas Eidevall (Arsenal FC)
Peter Gerhardsson (Sweden)
Jonatan Giraldez (FC Barcelona)
Emma Hayes (Chelsea FC)
Marc Skinner (Manchester United)
Alessandro Spugna (AS Roma)
Tommy Stroot (VfL Wolfsburg)
Jorga Vilda (Spain)
Sarina Wiegman (England)

Här lutar jag åt att ge mina röster till Gerhardsson, Wiegman och Giraldez. Men även här är jag påverkbar.

Annars noteras lite tråkigheter efter gårdagens VM-final. Den tråkigaste var ju utan tvekan den tragedi som mötte matchvinnaren Olga Carmona efter firandet. Då fick hon nämligen beskedet att hennes pappa hade gått bort tidigare på dagen.

Livet innehåller ofta snabba vändningar mellan enorm glädje och djup sorg.

En annan tråkig sak är ju den diskussion som följt på prisutdelningen. På podiet stod Spaniens förbundsordförande Luis Rubiales. När jag såg prisutdelningen reagerade jag över hur han närmast kastade sig över spelarna med pussar och kramar.

Bland annat pussade han Jennifer Hermoso på munnen, något som fick stjärnan att känna obehag. Hon sa i spansk tv att: ”Det var inte trevligt alls.”

Rubiales är oförstående till kritiken. Till Radio Marca har han sagt så här:

”– ”Kyssen med Jenni? Det finns idioter överallt. När två personer har ett ögonblick av tillgivenhet utan någon betydelse, kan vi inte lyssna på idioti. Vi är mästare och jag håller fast vid det.”

Att Rubiales som förbundsbas gått emot spelarna i deras önskan att byta förbundskapten gör ju frågan ännu mer intrikat. Hans agerande har blivit en het snackis.

Bland annat har Nederländernas förbundskapten Andries Jonker kallat agerandet för oacceptabelt.

VM-guld till Spanien – spelade ut England

Publicerad den av
13

Världsmästaren 2023 heter Spanien.

Det spanska laget gjorde en kanonfinal, och vann hur rättvist som helst med 1–0 mot England. Personligen tycker jag att Sverige gjorde en bättre match mot Spanien än vad England gjorde, vilket bara förstärker bilden av att de lag som spelade i Nya Zeeland var klart bättre än de som spelade i Australien.

Utöver Sverige och Spanien hade vi ju USA, Nederländerna och Japan på ”vår” slutspelshalva.

Jag räknade till 9–3 i målchanser i spansk favör i finalen. England gjorde ett smart byte i paus. De gjorde som jag tippade i förra inlägget, Wiegman tog in Lauren James och Chloe Kelly och gick över till 4–3–3. Det förbättrade inläggsspelet. Möjligen gjorde den engelska förbundskaptenen samtidigt ett misstag eftersom hon tog ut Alessia Russo, som hade varit en bra måltavla för de där inläggen.

Under några minuter såg det darrigt ut i Spanien. Men sedan kontrade Jorge Vilda genom att ta ut Alba Redondo och förstärka defensiven på sin högerkant med Oihane Hernandez. Efter det hade Spanien full kontroll. England lyckades exempelvis inte skapa något under 14 tilläggsminuter.

Att England var med i matchen fram till slutsignal var Mary Earps förtjänst. Målvakten gjorde en supermatch med massor av högklassiga räddningar. Bland annat limmade hon en dåligt slagen straff från Jennifer Hermoso.

Spanien vann guldet eftersom laget var bäst.

Nu skall vi i Sverige försöka se till att världsmästarna för första gången inte kommer med till OS. Och så skall vi väl få toppa världsrankingen i minst några månader. Eller?

Spansk 1–0-ledning i paus

Publicerad den av
Svara

Spanien har varit det bättre laget under den första halvleken. Inte bara att de har 53–33 i bollinnehav, de har visat upp ett djupledsspel man inte riktigt är van vid.

Spanien hittar ytor på kanterna, utanför de tre engelska mittbackarna. Jag har 4–1 i klara målchanser till Spanien, så 1–0-ledningen känns fullt logisk. Målet kom i den 29:e minuten, och var snyggt. Mariona Caldentey höll i bollen kallt och överlappades av Olga Carmona. Ytterbacken tog en jättelöpning och fick bollen i precis rätt läge. Avslutet var precist, lågt mot bortre stolpen.

Så långt kändes det som att England var vassare, hade lättare att komma nära motståndarmålet. Men halvlekens sista 20–25 minuter hade Spanien kontroll, och kunde gjort ytterligare något mål.

Sarina Wiegman brukar vara en taktisk mästarinna. Vi får se vad hon har för drag för att vända utvecklingen. Jag såg ett förslag på att ta in Lauren James och byta till 4–3–3. Det kanske kan vara en idé?

England eller Spanien – det är frågan

Publicerad den av
2

Om några timmar har vi fått en ny världsmästare. Efter USA, Norge, Tyskland och Japan kommer vi nu även att skriva in England eller Spanien på den spiralformade VM-pokal som höjdes första gången efter VM 1999.

Det är ett oväntat finalpar eftersom båda lagen hade problem inför mästerskapet. Spanien skakades som bekant av bojkott i höstas. Det var framför allt spelare från Barcelona som protesterade mot förbundskapten Jorge Vilda, och hans ledarskap.

Jag har läst saker som att Vilda har ett extremt kontrollbehov. Det finns obekräftade uppgifter om att han under läger inte skulle ha låtit spelarna låsa sina hotellrum själva. Dörrarna fick inte låsas förrän han hade kollat så att allt var ok.

Det var 15 spelare som ingick i bojkotten från början. Vad jag hört kunde det ha varit betydligt fler, men Real Madrid skall ha förbjudit sina spelare från att medverka.

Inför VM valde några av de 15 att avbryta bojkotten. Men bland annat givna startspelare som Sandra Panos, Mapi Leon och Patri Guijarro valde att stanna hemma. Dessutom är tidigare offensiva nyckelspelaren Alexia Putellas långt ifrån den form hon hade under säsongerna 2020/2021 och 2021/2022.

Lägg till att Spanien kom till VM utan att ha vunnit en enda utslagsmatch i ett stort mästerskap. Alltså varken i EM eller VM. Något OS har Spanien inte kvalat in till.

Trots det här har alltså ett splittrat Spanien tagit sig till final. Efter den tunga 4–0-förlusten mot Japan i sista gruppomgången rörde Vilda om vilt i sitt lag. Och plötsligt föll bitarna på plats. Det han framför allt gjorde var att flytta ner Jennifer Hermoso som tia, byta målvakt till Barcelonas andremålvakt Cata Coll, och plockade även in Laia Codina och Oihane Hernandez i backlinjen. Till finalen är dock Olga Carmona tillbaka på ytterbacksplats.

Sedan dess har Spanien imponerat stort. Man krossade Schweiz i åttondelsfinalen, vann rättvist mot Nederländerna i kvarts- och mot Sverige i semifinalen. Spanien har alltså imponerat i utslagsmatcherna. I finalen startar man på följande sätt:

Cata Coll – Ona Batlle, Irene Paredes, Laia Codina, Olga Carmona – Aitana Bonmati, Teresa Abelleira – Alba Redondo, Jennifer Hermoso, Mariona Caldentey – Salma Paralluelo.

På andra planhalvan står ett England som har gått som tåget sedan Sarina Wiegman tog över som förbundskapten. Hittills står det bara en förlust med The Lionesses på Wiegmans cv.

Inför VM fanns det dock flera frågetecken. Under vintern tappade England flera nyckelspelare sedan från det lag som tog EM-guld i fjol. Spelskickliga mittbacken eller sexan Leah Williamson åkte på en korsbandsskada. Det slog hårt mot laget i uppspelsfas. Det var Arsenalspelaren som skulle slå ut motståndarnas lagdelar.

Offensivt var det Beth Mead som poängmässigt ledde England i EM. Hon är också korsbandsskadad. Dessutom är smarta Chelseatian Fran Kirby skadad och toppforwarden Ellen White har slutat.

Uppspelen har man löst genom att byta till spel med tre mittbackar, och därmed fått in Alex Greenwood:s fina vänsterfot. Det bytet gjordes inför sista gruppspelsmatchen. Både före och efter det bytet har laget varit väldigt stabilt i defensiven. Däremot har det hackat i offensiven. England har vunnit matcherna, men det har oftast inte varit så mycket mer.

Framför allt var man riktigt illa ute mot Nigeria i åttondelsfinalen. Där var Nigeria det bättre laget, och borde ha vunnit. Men England tog matchen till straffar – och vann. Sedan dess har det dock sett bättre ut. Toppforwarden Alessia Russo börjar hitta rätt, det gör även kreativa Lauren Hemp.

England låter talangen Lauren James starta på bänken efter hennes avstängning. Wiegman startar så här i ett slags 5–2–1–2:

Mary Earps – Lucy Bronze, Jess Carter, Millie Bright, Alex Greenwood, Rachel Daly – Georgia Stanway, Keira Walsh – Ella Toone – Lauren Hemp, Alessia Russo.

England har större tyngd, och får nog rent objektivt räknas som knapp favorit. Jag har även förstått att England blir ny världsetta om de vinner. Om däremot Spanien vinner skall det vara Sverige som tar över förstaplatsen på rankingen.

När lagen möttes i EM-kvartsfinal i fjol vann England turligt. Personligen tror jag att det kan vara dags för spansk triumf. Att få se Jorge Vilda stå där med pokalen vore väl något utöver det vanliga?

Stabil seger i bronsmatchen

Publicerad den av
13

Sverige fortsätter att vara 100-procentigt i bronsmatcher. Det svenska laget var det bättre laget från start i dagens match och 2–0-segern var odiskutabel.

Jag gav höga betyg till de svenska spelarna. Elin Rubensson och Kosovare Asllani fick femmor. Rubensson är också den svenska spelare som varit bäst i VM enligt min betygsättning.

Samtidigt som man gläds åt ytterligare en fin svensk medalj så känns det lite tråkigt att inte Australien fick med sig något från sitt hemmamästerskap.

Svensk ledning i halvtid

Publicerad den av
Svara

Sverige har gjort en rätt bra första halvlek i bronsmatchen. Det är ledning med 1–0 efter att Fridolina Rolfö gjort målet på en VAR-straff.

Det är ingen tvekan om att Clare Hunt träffade Stina Blackstenius häl. Knappt någon såg väl det live, men VAR-rummet var snällt mot Sverige och hjälpte oss till en straff.

Totalt sett har Sverige varit det bättre laget. Och jag har räknat till 4–1 i klara målchanser i svensk favör. Mackenzie Arnold har gjort två kanonräddningar. Då tänker jag på den hon gjorde på Blackstenius skott i första minuten, men framför allt på Filippa Angedal:s yttersida på tilläggstid. Den andra var en av VM:s allra vassaste räddningar.

Bra svensk halvlek alltså. Men bronset är väldigt långt ifrån klart. Australien har varit bra i de andra halvlekarna i VM. Räkna med att hemmalaget åtminstone kommer att få till en tio minuter lång anstormning mot det svenska målet.

Same procedure as last game

Publicerad den av
13

För sjätte matchen i VM startar Peter Gerhardsson med exakt samma startelva. Det blir alltså återigen följande spelare som inleder matchen mot Australien i Brisbane:

Zecira Musovic – Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Elin Rubensson, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani (kapten) – Stina Blackstenius.

Det var väl ingen överraskning att Gerhardsson kör på med det lag han givit förtroendet i det här mästerskapet. Han körde ingen rotation i bronsmatchen för fyra år sedan, och han gör det inte nu. Det är väl på många sätt rimligt.

Samtidigt hade jag kanske tyckt att det hade varit läge att plocka in Jennifer Falk och Rebecka Blomqvist i startelvan. Tidigt i VM sa ju Gerhardsson att ”det alltid är läge att ändra på ett vinnande lag” och att man kan behöva justera spelare beroende på motstånd. Nu blev det ju i och för sig förlust senast, så det är ju inget vinnande lag.

Men spontant känner jag att Falk borde passa bättre än Zecira Musovic mot ett vasst kontringslag som Australien eftersom Falk är bättre på fötterna och jobbar längre ut. Och Blomqvist hade jag plockat in eftersom hon varit mycket vassare än Stina Blackstenius. Tre mål på 135 minuters speltid är imponerande.

Blackstenius har gjort en godkänt turnering, men inte mer. Det är tydligt att hon inte är i toppform. Och jämför man hennes VM-insatser med Alessia Russo:s så undrar man ju om inte svenskan behöver byta klubb. För Russo känns flera nivåer före och det kan bli väldigt lite speltid i Arsenal i vinter.

Även Australien kör med kontinuitet. Tony Gustavsson startar med samma elva som i semifinalen. Det innebär att Alanna Kennedy fortsatt är borta efter sin hjärnskakning. Vittsjös Clare Polkinghorne får därmed chansen igen.

Spanien–England i VM-final på söndag – och ett stort problem

Publicerad den av
17

Sverige ställs mot hemmalaget Australien i bronsmatch på lördag. I finalen spelar Spanien mot England.

I onsdagens semifinal var England hela tiden det lite bättre laget än Australien. Det slutade med 3–1-seger för Sarina Wiegman:s gäng. Europamästarinnorna har fortsatt chansen att även bli välrdsmästare.

Men Australien hade chanser. Efter att Sam Kerr kvitterade till 1–1 var England lite i gungning under några minuter. Kerr hade även två superchanser att kvittera till 2–2, även Cortnee Vine var nära. Men England var totalt sett alltså det bättre laget.

Och vi får alltså en final mellan två lag som båda kom till turneringen utan flera av sina allra viktigaste spelare. Imponerande bra gjort att gå hela vägen till finalen.

Det återstår bara två matcher av det här världsmästerskapet. Jag tycker att det har varit en väldigt bra turnering med massor av jämna och intressanta matcher.

Men en tråkig notering är ju att herrfotbollens maskningsproblematik nu även finns fullt ut i damfotbollen. Det är dödstråkigt att se hur utstuderat lagen börjar maska så fort de kommer i överläge. Jag tycker att det sänker underhållningsvärdet ganska rejält. Här har fotbollen en problematik som jag på rak arm inte känner igen från någon annan sport.

Spontant anser jag att fotbollen måste agera. Först och främst måste ju domarna börja följa de regler som finns. Alltså börja använda de gula och röda korten så fort det börjar att maskas, Men det påbudet måste komma från högsta ort. Nu är det ju faktiskt så att en domare blir svartlistad om den blåser för av den sexsekundersregel som ju faktiskt finns för målvakter.

Misstagen och ett taktiskt byte sänkte Sverige – Spanien till VM-final

Publicerad den av
44

Jag hinner inte med något längre inlägg, för jag skall skriva krönika till BT först. Men det blev återigen en blytung semifinalförlust.

I den första halvleken var Spanien det bättre laget. Framför allt hade de ett bra grepp under drygt tio minuter från tionde minuten. I paus gjorde Sverige bra förändringar, och det såg stabilt ut.

Men Spanien vann matchen när man bytte ut Alexia Putellas, flyttade ner Jennifer Hermoso och istället satte in Salma Paralluelo som toppforward. Där fick Spanien plötsligt ett djupledshot som ställde till det för Sverige.

Första målet kom när inhopparen Olivia Schough rusade bort sig i pressen, vilket gav Hermoso gott om tid att måtta in sitt inlägg. Sverige var bra formerat, men det studsade inte blågul väg den här gången. Jonna Andersson fick inte bort bollen, utan den hamnade precis framför fötterna på Paralluelo.

Sedan gjorde Sverige ett riktigt snyggt kvitteringsmål. Fridolina Rolfö lyfte in bollen till Lina Hurtig som nickade ner till Rebecka Blomqvist. Där och då kändes det väldigt bra.

Men glädjen blev väldigt kortvarig. Mindre än två minuter efter kvitteringen stod Sverige och sov på Spaniens sista hörna. Det var Kosovare Asllani som inte ens var nära att komma upp i press på målskytt Olga Carmona. Men känslan var att det var fler som inte var vakna på den korta varianten. Sånt är man inte van vid att se.

På många sätt gjorde Sverige en rätt bra match mot ett skickligt Spanien. Men ett par tunga misstag förstörde gulddrömmen den här gången.

Kontinuitet i Sverige – Både Aitana och Alexia i Spanien

Publicerad den av
3

Trots att Peter Gerhardsson inledde VM med att säga att han brukar följa upplägget att man alltid ska ändra ett vinnande lag så kör Sverige vidare med samma elva som man haft genom turneringen. Spanien däremot fortsätter att ändra i sin startelva.

Kontinuitet i startelvan har varit ett segervapen de senaste åren. I EM i fjol vann ju England genom att starta samma elva spelare i samtliga sex matcher. Nu kör Peter Gerhardsson samma startelva för femte gången.

Det handlar som bekant om: Zecira Musovic – Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Elin Rubensson, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani (kapten) – Stina Blackstenius.

Spaniens förbundskapten Jorge Vilda var tvungen att ändra i sin elva eftersom ytterbacken Oihane Hernández är avstängd. Där går Olga Carmona in. Men han gör ytterligare ett intressant byte genom att ta in Alexia Putellas istället för anfallaren Esther Gonzales. Det innebär med stor sannolikhet att Jennifer Hermoso flyttas upp som toppforward.

Det bytet förvånar mig lite. Jag tycker att Hermoso varit väldigt bra i en lite mer tillbakadragen roll, medan Alexia inte nått sin högstanivå ännu efter den långa skadefrånvaron. Samtidigt har ju Alexia enorm potential, och eftersom det ju är troligt att Sverige kommer att försöka skära bort Aitana så kommer det att kunna öppna för Alexia.

Spanien startar så här: Cata Coll – Ona Batlle, Irene Paredes, Laia Codina, Olga Carmona – Aitana Bonmati – Teresa Abelleira – Alba Redondo, Alexia Putellas, Mariona Caldentey – Jennifer Hermoso.

Ni som har följt den här bloggen under VM minns kanske att jag under Spaniens åttondelsfinal mot Schweiz noterade att det spanska laget ofta lämnar en ganska stor yta framför sin backlinje. Samt att jag trodde att Nederländerna skulle försöka utnyttja den ytan.

Det nederländska laget valde i stället att satsa på att mata bollar in bakom den spanska backlinje för Lineth Beerensteyn att jobba på. Utifrån försnacket känns det som att Sverige kommer att ha en liknande strategi.

Peter Gerhardsson har berömt Stina Blackstenius för att hon ligger högt och trycker tillbaka motståndarnas backlinje. Han har även pratat om hur viktigt det är att sätta in en del bollar bakom motståndarnas lag, precis som vårt lag gjorde mot Japan.

Och visst har Spanien haft defensiva problem i djupled. Beerensteyn skapade mycket för Nederländerna. Men framför allt avslöjade ju Japan att det spanska försvaret har det jobbigt mot snabba kontringar.

Apropå taktik lyfter Jonas Eidevall i en artikel i The Guardian fram Kosovare Asllani.s betydelse för den svenska pressen. Och självklart måste presspelet funka, för det blir jobbigt att jaga boll i 90 minuter. Eidevalls tankar finns här:

Statistiken är på Sveriges sida

Publicerad den av
3

Fyra matcher återstår av VM 2023. I morgon stänger Sverige och Spanien VM i Nya Zeeland genom semifinalen på Eden Park i Auckland. Sedan återstår två matcher i Sydney och en i Brisbane.

Personligen har jag ingen jättetydlig känsla kring någon av semifinalerna. Det känns väldigt mycket 50/50 i båda matcherna. Spanien är ju inte någon av våra vanligare motståndare under senare år.

Den enda match vi mött dem de senaste 20 åren är den träningsmatch i Cordoba som blev 1–1 i oktober. Det är en match som är svår att ha som underlag för en analys av semifinalen. Det var ju nämligen första matchen som Spanien spelade efter att 15 spelare valde att bojkotta landslaget.

Inledningsvis var också Sverige överlägset och pressade sönder det nykomponerade spanska laget. Men intressant var att den höga svenska pressen bara bet på allvar under en kvart. Ett dåligt samspelt spanskt lag fick mer och mer boll, och under den sista halvtimman var det i princip Spanien mot Zecira Musovic.

Jag minns att jag fick rätt dåliga vibbar när jag kollade den matchen. Framför allt eftersom Spanien spelade med ett B-/C-lag och ändå dominerade matchbilden under långa perioder. Sedan dess har de kunnat stärka upp laget med viktiga spelare som Aitana Bonmati, Irene Paredes, Jennifer Hermoso, Mariona Caldentey och Alexia Putellas. Men även Sverige känns nästan som ett nytt lag.

Spanien är det lag i VM som är mest inriktat mot bollinnehav. Man hade ju exempelvis 68–21 i innehav under 4–0-förlusten mot Japan. Det gäller alltså för det svenska laget att inte tappa tålamodet om det går långa perioder där man inte får låna bollen.

Det gäller också att vårt lag är fortsatt vasst på fasta situationer. Spanien har ganska oprövade målvakter, och det var på fasta som vårt landslag skapade oreda i det spanska laget vid krysset i oktober.

Jag har som sagt ingen klar känsla kring hur de båda semifinalerna kommer att sluta. Däremot trillade det in ett mejl från det internationella statistikföretaget Nielsen’s Gracenote forecasting methodology tidigare i dag.

Rubriken var: ”Sverige ny favorit att vinna VM”. Statistiken är alltså på Sverige sida. Men kollar man siffrorna mer noga är det inget stort favoritskap. Företaget ger Sverige 32 procents chans att ta guld. Både Australien och England ges 24 procents chans, medan Spanien bara anses har 21 procents guldchans.

I semifinalerna ger Gracenote lagen följande vinstchans:
Sverige–Spanien 58–42
Australien–England 50–50  

Prognosen bygger på kring en miljon simuleringar av turneringen. Företaget konstaterar att Sverige dels är det högst rankade laget av de kvarvarande, dels att Sverige har slagit ut två av de tidigare världsmästarna. Plus att Sverige är det enda av de fyra lagen som har spelat en VM-final.

Apropå världsrankingen konstaterar Gracenote att årets VM-final kommer att vara den första sedan rankingen infördes i juli 2003 där varken ettan eller tvåan spelar.

Totalt har det bara spelats en damfinal i ett världsomspännande mästerskap utan deltagande från något av de tre högst placerade lagen på världsrankingen – OS-finalen Sverige–Kanada för två år sedan. Om Sverige skulle förlora mot Spanien blir årets VM-final både den andra stora finalen i rad och den andra genom tiderna utan topp tre-deltagande.

I övrigt noterar företaget att Sverige på sina åtta senaste matcher mot lag på världsrankingens topp tio har två segrar, fem kryss och en förlust. Men tittar man istället på de åtta matcher mot lag 6–10 på världsrankingen som Sverige spelat sedan VM 2019 så har det blivit fyra segrar, tre kryss och en förlust. Ett av kryssen blev för övrigt till slut en förlust, för det var OS-finalen 2021 mot Kanada.

Kollar vi Spanien har laget förlorat alla sina fyra mästerskapsmatcher mot lag på världsrankingens topp fem. Däremot har man vunnit tre träningsmatcher mot topp fem-lag. Den senaste var en träningsmatch mot USA i fjol.

Grattis Tony Gustavsson

Publicerad den av
13

Nu fyller Tony Gustavsson 50 år. Grattis. Jag skriver nu och inte i dag, för det har ju hunnit bli den 14 augusti i Australien nu. Men här i Sverige fyller han inte år ännu…

VM-arrangörens förbundskapten fick förstås sin finaste present redan i lördags då hans lag gick vidare till semifinal i VM. Men jag förväntar mig att få se en mängd grattismeddelanden på sociala medier de kommande timmarna.

Under två mellanlandningar i Australien på min hemresa noterade jag för övrigt att det var hög Matildas-feber i landet. Temperaturen på febern minskade knappast i lördags. Se bara på de här klippen:

Det här blir ett kort inlägg. Men jag tänkte passa på att komma med en spaning om engagemang. Efter kvartsfinalen mot Japan förväntade jag mig att det skulle rasa in jubel och hyllningar i bloggens kommentatorsfält. Men det kom knappt några sådana kommentarer. Och jag borde ha förstått det.

Men av någon konstig anledning hade jag glömt att svaga insatser väcker betydligt starkare känslor än bra matcher. När vårt landslag gör en dålig insats rasar det oftast in synpunkter. Men när landslaget är bra är det lika ofta förbluffande tyst i kommentarsfältet. Och att kritik och dåliga nyheter engagerar mer än positiva är tyvärr inte något som är unikt för den här bloggen.