Jakobsson till Chelsea – och Rodriguez är gravid

Jag har inte tid att skriva något längre inlägg just nu. Men Sofia Jakobsson:s jakt på ny klubb är över. Landslagsforwarden kommer att spela i England, för Chelsea under säsongen.

Londonklubben köper loss Jakobsson från Rossiyanka. Läs mer om det här.

Rodriguez före Berglund

Amy Rodriguez steget före Emma Berglund

En annan nyhet i dag är att USA:s landslagsforward Amy Rodriguez är gravid, och missar hela säsongen i NWSL.
Nyheten finns att läsa på hennes tänkta klubb Seattle Reigns facebooksida. Det innebär att klubben får problem. Sedan tidigare har de ju både Megan Rapinoe (Lyon) och Teresa Noyola (ADO Den Haag) i europeiska klubbar fram till den 1 juli. Det innebär alltså att Seattle bara har tillgång till fyra landslagsspelare under seriens inledning – tre färre än huvuddelen av konkurrenterna.
De fyra är Hope Solo, Emily Zurrer, Kaylyn Kyle och Jenny Ruiz.

Ordega klar för Piteå

Piteå IF meddelar på sin hemsida att de värvat nigerianska stjärnskottet Francisca Ordega.

Ordega var en liten följetong i den här bloggen i höstas, då hon presenterades som nyförvärv av Jitex – men ändå hamnade i ryska Rossiyanka.

I samband med att hon skulle till Jitex skrev jag om henne i det här inlägget. Några veckor senare började jag undra vad som hänt, och följde upp med en fråga och ett snabbt svar.

Vi får hoppas att Piteå har större lycka med Ordega, som jag uppfattar som en väldigt spännande värvning.

Lillasyster Nagasato till Potsdam

Yuki Ogimi får sällskap i anfallet av sin lillasyster Asano Nagasato i Turbine Potsdam.

Enligt Nagasatos tidigare klubb, NTV Belezas hemsida är övergången klar. Jag har lite svårt att tolka tecknen på hemsidan, men noterar att huvudnyheten innehåller dels klubbnamnet Turbine Potsdam, dels Nagasatos födelsedatum, den 24 januari 1989. Låter pålitligt…

Nagasato är precis som storasyster en pålitlig målskytt. Hon gjorde 19 mål i Nadeshiko League förra året, och slutade tvåa i skytteligan – ett mål bakom segrande Megumi Takase från Inac Kobe Leonessa.

Storasyster Yuki Ogimi leder skytteligan i Frauen-Bundesliga på tolv mål inför vårens omgångar. Hon är två före Conny Pohlers (Wolfsburg), tre före Mandy Islacker (Duisburg) och fyra före duon Genoveva Anonma (Potsdam) och Sarah Hagen (Bayern München).

I Potsdam finns spelar ju också svenska Antonia Göransson. Jag konstaterade i ett inlägg på luciadagen att klubben hade 15 utländska spelare i truppen. Den summan är numera 14, sedan Nagasato tillkommit medan Keelin Winters flyttat hem till USA (Chicago Red Stars) och Chantal de Ridder hem till Holland (Ajax).

Vid en genomläsning av truppen känns det som att Potsdam kommer att ha en riktigt vass offensiv under våren. Wolfsburg får se upp i guldstriden.

Som en parantes, för den som är intresserad av övergångar i den japanska damfotbollen, finns en bra genomgång här.

Ny PR-miss från förbundet

För ett år sedan var jag ofta väldigt kritisk mot Svenska Fotbollförbundet, eftersom de var genomusla på att marknadsföra sitt bästa landslag.

Sedan några månader tillbaka har jag inte behövt kritisera så mycket. Inte för att förbundet blivit så väldigt mycket bättre, utan för att Pia Sundhage har gjort hela jobbet åt dem.

Men nu undrar jag allt lite igen. Landslaget skall ha läger på Bosön den 9–14 februari. Just den 14 februari släpps biljetterna till EM-slutspelet.

Vad hade varit bättre reklam för EM-biljetterna än en tv-sänd landskamp den 13 eller 14 februari?

Men så blir de inte. Förbundet har nämligen inte lyckats fixa fram något motstånd.

Det tycker jag är uselt.

Men jag är inte odelat negativ. För samtidigt är jag positiv till att man fortsätter träningsspela mot pojklag. Där kan man nämligen få ovärderlig träning på det försvarsspel som man håller på att jobba in.

Möjligen är det så att man måste välja här. Alternativ ett är att spela mot pojkar – en match ingen kommer att se. Men man får viktig träning. Alternativ två är att spela mot ett sämre motstånd, få göra lite mål – och höja EM-temperaturen lagom till biljettsläppet.

Hade jag suttit i EM-organisationen hade jag definitivt röstat för alternativ två.

Hade jag hetat Thomas Björn och varit ny presschef för landslaget hade jag nog också lutat åt alternativ två. För är man ägare till ett PR-företag som heter Kraftfull Kommunikation AB så borde man vilja ha största genomslag i media. Och det får man genom att spela en landskamp.

Samtidigt kanske man får bästa sportsliga effekt av att möta pojklag. Det är alltså inte helt lätt.

Men helst hade jag nog sett att man spelat mot pojklaget den 10 februari, och avslutat lägret med en riktig landskamp fyra dagar senare. Då hade man fått både och.

Till februarilägret har Pia Sundhage minskat sin trupp från 28 till 23 spelare. Inga har tillkommit sedan senast.
Som jag ser det innehåller truppen ett par skrällar. För jag hade kanske inte trott att Olivia Schough och Carina Holmberg skulle vara kvar. Men de verkar i högsta grad vara med i kampen om platserna i EM-truppen.

Vid sådana här uttagningar brukar man oftast kunna dra väl så stora slutsatser av de som inte är med, som: Malin Levenstad, Jessica Landström, Madelaine Edlund, Sara Larsson, Stina Segerström och Lina Hurtig.
När det gäller Hurtig kommer hon snart att vara tillbaka. För övriga ser det däremot mörkt ut. Det är tre mittbackar i truppen – eftersom Nilla Fischer numera räknas som sådan. Dessutom väntar säkert Sundhage in minst en ur duon Charlotte Rohlin och Linda Sembrant. Alltså lär ingen av Levenstad, Larsson och Segerström bli EM-spelare.

Edlund var lite av Thomas Dennerby:s favoritspelare. Under Sundhage verkar Tyresöforwarden inte längre ha förbundskaptenens fulla förtroende. Och Landström kommer bara längre och längre ifrån landslagselvan.

En spelare som man hade hoppats få se i någon av Sundhages trupper var den icke namngivna svenskamerikanska som hon pratade om tidigare i vinter. Det lät spännande. Men varför blev det inget?

* Sundhage presenterade sin trupp på samma presskonferens som Erik Hamrén presenterade sin trupp till herrlandslagets Argentinakamp. Klicka på länken för att se vem som drog till sig störst medieuppmärksamhet.

* För övrigt har Göteborg och Umeå spelat sina första träningsmatcher för året. Båda har mött elitettanmotstånd – och hållit nollan.
Umeå slog Sundsvall med 3–0 i helgen. Mål av Ogonna Chukwudi, Linnéa Ågren och Emma Berglund.
Göteborg krossade Hovås/Billdal med 11–0 i kväll. Mål av Marie Hammarström 3, Johanna Almgren, Amanda Edgren och Cathrine Dyngvold 2 samt Beata Kollmats och Jessica Landström ett vardera.

Apropå Göteborg så lanserade de sin nya hemsida i dag. Jag har inte hunnit analysera den speciellt noga ännu. Men spontant tycker jag att den är rätt snygg.

Säsongen förstörd för Amy LePeilbet – korsbandet är av

Mitts fotar Le Peilbet, Rodriguez och Barnhart

Heather Mitts fotar Amy LePeilbet, Amy Rodriguez och Nicole Barnhart.

Den amerikanska landslagsbacken Amy LePeilbet har dragit av korsbandet i vänsterknät, och riskerar att missa hela den här säsongen. Rehabiliteringen för en korsbandsskada är ju sex till åtta månader.

Nyheten släpptes på Chicago Red Stars hemsida i går. Skadan innebär att Chicago har fått tillåtelse av NWSL att lägga till även en femte spelare till sin trupp under den pågående värvningsperiod som pågår i ligan fram till och med torsdag.

För LePeilbet är det förstås en rejäl smäll. Samtidigt har hon ”turen” att det inte är något stort mästerskap för USA i år.

30-åriga LePeilbet har varit med i landslaget sedan 2004, men hon fick vänta till 2011 med sin mästerskapsdebut. Hon platsade inte 2004 eller 2007, och missade OS 2008 på grund av en knäskada.
LePeilbet är mittback från början, men har på senare år fått spela ytterback i landslaget under Pia Sundhage. Hon var ordinarie vänsterback i VM i Tyskland 2011, och högerback i fjolårets OS.

Därför dominerar manliga elittränare

Läste tidigare i dag på damfotboll.com att det på torsdag skall vara ett seminarium i Malmö om att det är en väldigt stor övervikt av män bland elittränare.

Jag fastnade på formuleringen:

”Det pinsamma är att på landslagsnivå är det mest män.”

Pratar vi idrott i allmänhet kanske ordet pinsamt kan användas. Men pratar vi fotboll skulle jag nog i det här fallet byta ut det mot, det tråkiga.

Nu har vi ju en kvinna som förbundskapten inom fotbollen, vilket är bra. Men i damallsvenskan är det bara ett lag som leds av en kvinna i år. Och hon är från Island. Det är ett förstås ett svaghetstecken. Och man skulle kunna vara orolig.

Men som jag ser det är det inte så konstigt. Tvärtom är det ganska logiskt.

Damfotboll är ju en ung sport – det är mindre än 40 år sedan Sveriges första landskamp. Och fram till för cirka tio år sedan tvingades damlagen oftast nöja sig med tränare som inte var bra nog för herrarnas fyra–fem högsta divisioner.

Följden blev att killarna i allmänhet hade en mer gedigen fotbollskunskap än tjejerna.

Och en förutsättning för att kunna lära andra är ju att man själv kan. Alltså har underlaget varit för litet.

Men de senaste åren har det blivit bättre. Tjejerna på elitnivå har bättre tränare, och får således en mer högklassig fotbollsutbildning. Och även på bredden flyttar damfotbollen fram positionerna. Nu börjar jag även se att duktiga tränare tar damlag i tredje, fjärde eller till och med femte divisionerna. Det är väldigt positivt.

Därför tror jag att antalet kompetenta, kvinnliga fotbollstränare sakta men säkert kommer att öka. Men det lär trots allt dröja många år innan vi ens kommer i närheten av 50–50-fördelning på tränarsidan.

Operation väntar för Liljegärd

Linnea Liljegärd tvingas att operera sin skadade vänsterfot, och riskerar att missa stora delar av – kanske hela – vårsäsongen med sin ryska klubb, Rossiyanka.

Forwarden från Ljurhalla i Vårgårda kommun meddelade själv nyheten på sin blogg i fredags. Själva skadan beskriver hon så här:

”Jag har en lös benbit i foten som kommer i kläm varje steg jag tar. Jag har även ett extra ben som har börjat växa ut, en inflammation i foten, en sena som är helt trasig och väldigt mycket vätska i foten.”

Kanske har vi här svaret på varför hon har haft ett par struliga säsonger i Göteborg bakom sig. Och kanske kan operationen leda till att hon kommer tillbaka till den målform hon hade för ett par år sedan. Hon skriver så här om framtiden:

”Jag ska tillbaka i år, jag ska spela några matcher. Jag ska vara med och bidra. Jag ska vinna ryska ligan och cupen. Såhär målmedveten har jag inte känt mig på länge.”

Visst låter det som rätt inställning?