Läste tidigare i dag på damfotboll.com att det på torsdag skall vara ett seminarium i Malmö om att det är en väldigt stor övervikt av män bland elittränare.

Jag fastnade på formuleringen:

”Det pinsamma är att på landslagsnivå är det mest män.”

Pratar vi idrott i allmänhet kanske ordet pinsamt kan användas. Men pratar vi fotboll skulle jag nog i det här fallet byta ut det mot, det tråkiga.

Nu har vi ju en kvinna som förbundskapten inom fotbollen, vilket är bra. Men i damallsvenskan är det bara ett lag som leds av en kvinna i år. Och hon är från Island. Det är ett förstås ett svaghetstecken. Och man skulle kunna vara orolig.

Men som jag ser det är det inte så konstigt. Tvärtom är det ganska logiskt.

Damfotboll är ju en ung sport – det är mindre än 40 år sedan Sveriges första landskamp. Och fram till för cirka tio år sedan tvingades damlagen oftast nöja sig med tränare som inte var bra nog för herrarnas fyra–fem högsta divisioner.

Följden blev att killarna i allmänhet hade en mer gedigen fotbollskunskap än tjejerna.

Och en förutsättning för att kunna lära andra är ju att man själv kan. Alltså har underlaget varit för litet.

Men de senaste åren har det blivit bättre. Tjejerna på elitnivå har bättre tränare, och får således en mer högklassig fotbollsutbildning. Och även på bredden flyttar damfotbollen fram positionerna. Nu börjar jag även se att duktiga tränare tar damlag i tredje, fjärde eller till och med femte divisionerna. Det är väldigt positivt.

Därför tror jag att antalet kompetenta, kvinnliga fotbollstränare sakta men säkert kommer att öka. Men det lär trots allt dröja många år innan vi ens kommer i närheten av 50–50-fördelning på tränarsidan.