Inlägget uppdaterat med korrigering i Brage, Västerås SK och Östersunds FK.
Turerna i mellandagarna kring Kopparbergs Göteborg FC har ju återigen satt strålkastare på vad klassiska herrfotbollsklubbar kan göra inom svensk damfotboll.
KGFC:s ordförande Peter Bronsman hävdade ju att det är herrelitklubbarna som måste ta över i samband med att han under några dagar stängde ner sitt ”projekts” elitsatsning.
Och visst, internationellt kliver ju storklubb efter storklubb in på damarenan. Många har valt att starta på elitnivå, vilket har givit damfotbollen snabba lyft i flera europeiska länder. Lyft som gjort att de tidigare dominanta länderna inom europeisk damfotboll på klubbsidan, Tyskland och Sverige, snabbt har tappat mark.
Fram till och med 2018 hade Sverige alltid minst ett lag i kvartsfinal i Champions League. Den sviten bröts 2019, och i fjolårets turnering åkte båda våra lag ut redan i sextondelsfinal. I årets upplaga kan Rosengård ta sig till kvartsfinal. Men det hindrar inte faktum – det som kändes självklart för tre år sedan är nu långt ifrån givet.
En genomgång av den svenska utvecklingen i Womens Champions League finns för övrigt här.
Klassiska herrfotbollsklubbar har alltså klivit in och lyft damfotbollen i europeiska länder som England, Italien, Spanien och Portugal. Även i Sverige har det under de senaste två–tre åren varit på modet för klassiska herrfotbollsklubbar att starta damlag.
Här har dock supportrar på många håll bestämt att det är fult att kliva in på elitnivå. Något som gör att vi ännu inte fått någon positiv effekt av herrelitklubbarnas inmarsch i svensk damfotboll. För det är ju ingen som vinner på att elitklubbar startar damlag som snittar kring tio mål per match i gärdsgårdsserier.
Faktum är ju att vi sannolikt får vänta ytterligare minst fem år innan vi på allvar ser vad herrelitklubbarna kan göra för svensk damfotboll. År där andra länder i Europa sannolikt kommer att dra ifrån oss ytterligare.
Men det är inte bara herrelitklubbarnas val att köra igenom alla gärdsgårdsserier som gör att vi tappar mark. Även förbundet är i högsta grad skyldigt.
Minns ni VM 2019?
Det var ett svenskt succémästerskap, som gjorde att det pratades damfotboll som aldrig förr. Långt efter mästerskapet hände det att folk jag aldrig tidigare pratat damfotboll med stannade folk mig på gatorna för att exempelvis fråga om det verkligen var rätt att satsa på Stina Blackstenius på forwardsposition, eller om inte den där Anna Anvegård snart kan vara en internationell toppspelare.
Det var inte bara i Sverige som VM 2019 blev en succé. Mästerskapet ledde till att Fifa beslutade sig för att dubbla sin satsning på damfotbollen. Man lägger nu en miljard dollar på damfotboll under en fyraårsperiod.
I Norge satsade fotbollsförbundet och landets motsvarighet till EFD, Toppfotball Kvinner, 4,8 miljoner norska kronor per år under tre år på att anställa talangutvecklare i damelitklubbarna. Förbundet stod för 75 procent av satsningen och EFD för resterande 25 procent.
Satsningen motsvarar ungefär fem miljoner svenska kronor, och 20 klubbar ansökte om att få vara med. Tolv beviljades medel för att anställa en utbildningschef vardera. I Norge drog man även igång en stor forskningssatsning om damfotboll, en satsning värd närmare 50 miljoner svenska kronor.
I Japan beslutade man att starta en proffsliga, en liga som skall dras igång i år. I England hade man redan en proffsliga, för det engelska förbundet valde redan i januari 2018 att dra igång en megasatsning där man lägger cirka en halv miljard kronor per år på damfotbollen. Målet är att dubbla antalet damfotbollsspelare.
Vad gjorde Svenska fotbollförbundet efter VM 2019?
Ingenting nytt. Absolut ingenting.
Man lutade sig mot ett par redan påbörjade småprojekt. Generalsekreterare Håkan Sjöstrand sa till till SVT:
”Senaste tre åren har vi skjutit in 6 miljoner kronor i ett projekt som kallas ‘Världsklass’ där fokus är miljöerna där vi utvecklar spelare 15–19 år. Vi skjuter också in 1,5 miljoner kronor i ett projekt som heter ‘Semiprofessionell fotboll’. Det är sådana saker som vi som förbund kan stötta med.”
Semiprofessionell fotboll är ett projekt som vänder sig till damallsvenskan, elitettan och herrarnas två division I-serier. Alltså 1,5 miljoner kronor på 58 lag, varav 26 är damlag. Det är lite drygt 25 000 kronor per lag. Det imponerar inte på mig.
Projektet Världsklass är ett samarbete gällande spelarutveckling mellan förbundet och EFD. Här har vi alltså två miljoner kronor per år som är damfotbollen tillhanda. Fast inte bara klubbarna, utan en del av pengarna går till att skicka iväg U23-landslaget på fler landskamper.
Det känns knappast som att Svenska fotbollförbundet är speciellt intresserat av att Sverige skall kunna behålla den position i världsfotbollen som vi har.
Norge är alltså på gång att köra om oss. Ett skäl kan vara att norsk fotboll har flera starka, kvinnliga ledare på höga positioner, medan svensk fotboll leds av ett gubbvälde. De kvinnliga ledarna i Norge däremot, både syns och hörs. Karen Espelund är en sådan stark profil som tidigare har varit generalsekreterare på förbundet. Den allra starkaste kvinnan nu är kanske ändå Lise Klaveness.
Den tidigare Umeå-spelaren är den före detta fotbollsexperten och juristen som sommaren 2018 blev elitchef på Norges fotbollförbund – för både herrar och damer. Inför VM 2019 diskuterade Klaveness bland annat att införa ett krav på landets herrelitklubbar att de även måste ha damlag.
I Sverige har alltså många herrelitklubbar nu startat damlag utan sådana regler. Det fick EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek att för knappt ett år sedan säga att läget för svensk damfotboll är bättre än någonsin:
”Samtidigt är damfotbollen på frammarsch och håller på att ta allt mer plats. Läget är bättre än någonsin och möjligheten att få in sponsorer för att driva en bra damverksamhet är god.”
Personligen tycker jag att det är väldigt farligt för svensk damfotboll att sätta sitt hopp till herrfotbollen. Bayern Münchens managern Bianca Recht sa härom året så här till Corren apropå alla nya herrelitklubbar inom damfotbollen:
”Det viktiga är hur storklubbarna som startat sina damlag nu tar nästa steg. Någon som sitter i styrelsen nu kanske tycker om damfotboll och vill att de ska ha ett lag för att alla andra har det. Om tre–fyra år kanske det är någon ny som tagit den platsen i styrelsen som inte gillar damfotboll alls och laget läggs ner.”
Bayerns damlag firade 50-årsjubileum i fjol. De har alltså varit med på banan länge. I den länkade artikeln konstateras att damsektionen inte är någon plusaffär för Bayern München. Det är pengar från herrsidan som finansierar/sponsrar större delen av damernas verksamhet.
Kanske är det därför som stora elefanter som Borussia Dortmund och Schalke 04 väljer att starta damlag i åttonde divisionen till hösten. Dortmund lät supportrarna bestämma upplägget – vilket alltså blev den modell som även många svenska supportrar alltså tycks föredra.
Just nu är det bra för svenska herrelitklubbars varumärke att ha damlag. Tyvärr räcker det ju tydligen för sponsorer att det där damlaget spelar i gärdsgårdsserierna.
Vi vet alltså ännu inte vilka av de nya klubbarna på den svenska damfotbollsscenen som verkligen vill vinna, och på så sätt utveckla sporten. Det skall ju här sägas att herrelitklubbarna även kan utveckla damfotbollen genom att skapa seriösa akademier. På den fronten ligger AIK och IFK Göteborg i framkant. Men även Hammarby, Djurgården och BP (som i fjol kvalade mot superettan med sitt herrlag) har bra flickakademier. Många andra av herrelitklubbarna har däremot mycket mer att bevisa när det gäller talangutvecklingen av flickor.
Ännu så länge känns det tyvärr som att flera av herrelitklubbarna är rätt nöjda med att hålla till i låga divisioner, och därmed för sina herrlags skull lägga beslag på en del av de där sponsorspengarna som EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek pratade om. Pengar som verkligen hade behövts på damelitnivån.
De närmaste åren blir på många sätt väldigt spännande. Det krävs ju i nuläget en spelarbudget på just över tio miljoner kronor för att slåss om det damallsvenska guldet. Och för att vara ett etablerat damallsvenskt lag krävs mellan fem och tio miljoner kronor – om man inte heter Kristianstad eller Vittsjö och lever på stort kunnande och ett fantastiskt engagemang. För då går det att klara sig på en klart mindre budget.
Ännu så länge har ingen herrelitklubb tyckt att det varit värt att satsa tillräckligt mycket på sina damer. Trots att de herrallsvenska klubbarna har betydligt större organisation för sponsorsarbete än de rena damfotbollsklubbarna är konstellationen Djurgården/Älvsjö det enda lag med herrelitkoppling som tagit SM-guld sedan millennieskiftet. Minns att Djurgårdens IF ägde 51 procent av den sammanslagningen, som ju dock var en separat förening.
Kollar vi den senaste tioårsperioden är Djurgårdens sjätteplatser 2016 och 2017 de enda gångerna som herrelitklubbar placerat sig på damallsvenskans övre halva.
För mig är de resultaten bevis på att herrelitklubbarna i princip varit totalt ointresserade av damfotboll hittills under 2000-talet.
Men de senaste två–tre åren har det alltså hänt saker. Och snart får vi se vilka som är seriösa i sin satsning. Hittills är det bara Malmö, och sedan några månader tillbaka även Hammarby, som verkligen uttryckt en ambition att slåss om SM-guldet.
Personligen tror jag att risken är överhängande att huvuddelen av herrelitklubbarna kommer att vara fortsatt passiva. Det är ju en ganska stor procent av omsättningen man måste satsa på sina damlag för att kunna slåss om titlar, och det känns inte som att speciellt många av de nya klubbarna är beredda att göra sådana satsningar.
Således tror jag att de rena damfotbollsklubbarna kommer att stå sig starka på nationell nivå i ganska många år framöver. Tittar vi på 2020 års damallsvenska innehöll den hela åtta rena damfotbollsklubbar i form av Göteborg FC, Kristianstads DFF, Linköpings FC, Växjö DFF, Kif Örebro, Eskilstuna United, Umeå IK och IK Uppsala Fotboll.
Utöver det var det tre ”tvåkönade” klubbar där damlaget ändå har en särställning, Jag tänker på FC Rosengård, Vittsjö GIK och Piteå IF.
Djurgården var den enda herrelitklubben som även hade damlag på högsta nivå. Till i år får de sällskap i damallsvenskan av AIK och Hammarby. Dessutom gör IFK Norrköping debut i elitettan, vilket gör att vi i år har fyra klubbar som är på elitnivå både med herr- och damlag.
Det lär bli fler de kommande åren.
Men om vi tittar 15–20 år framåt tror jag ändå att risken är uppenbar att flera damsektioner återigen har brutit sig ur herrelitklubbarna, och står på egna ben. Kalla det gärna Lex Sirius. Eller Lex Malmö FF. Eller Lex Gais. Eller Lex Giffarna.
Bröllop följt av skilsmässa känns som ett naturlig utvecklingssteg. Så länge damlagen vinner ekonomiskt på att sväva under en herrelitklubbs vingar är det lättare att acceptera att man kommer i andra, tredje eller kanske till och med fjärde hand. Men till slut brukar den svagare parten få nog.
Ofta sker skilsmässan i samband med diskussioner om resursfördelning. En del av problematiken beskrivs i den här artikeln från 2016.
Att det kommer att bli en del skilsmässor känns ofrånkomligt. Det är bara att se vad som hänt med alla stora flersektionsföreningar som funnits i Sverige. Vi har inte många sådana kvar längre. En efter en har sektionerna brutit sig ur för att stå på egna ben. Flera gamla flersektionsföreningar har i och för sig fortfarande en paraplyorganisation i toppen, men i princip är ändå alla sektioner helt fristående.
Men det var ett stickspår. Ett annat stickspår apropå herrelitklubbarnas inmarsch är att damfotbollen börjar ta över herrfotbollens baksidor. I herrfotbollen är spelarna i stor utsträckning otillgängliga superstjärnor. Damfotbollens styrka har varit tillgängligheten och närheten till supportrarna. Just den närheten till spelarna var en stor anledning till att jag började med den här bloggen.
Men här börjar alltså saker förändras. Bayern Münchens manager Bianca Recht var inne på det i den 1,5 år gamla Correnartikel jag tidigare hänvisat till. Recht säger där:
”Några börjar få samma attityd som männen med en inställning som är: ‘måste jag göra den där intervjun nu, måste jag skriva den där autografen…’. Det handlar även om att lära våra spelare att bara för det finns mer pengar nu måste de fortfarande tänka på vad som kommer efter fotbollskarriären. De börjar glömma bort det. Nu har de pengar så de klarar sig och behöver inte göra något vid sidan av. Samtidigt börjar de tjäna pengar vid en yngre ålder. Det är en stor uppgift för oss alla som klubb och även Uefa och Fifa att ta hand om det här och inte gå i samma riktning som männen.”
Tyvärr verkar varken Fifa eller Uefa intresserade av att hjälpa till här. Utan risken är uppenbar att även damfotbollens stjärnor snart gör sig totalt oåtkomliga. Tråkigt. Och på många sätt ett självmål, eftersom tillgängligheten är ett av damfotbollens allra bästa konkurrensmedel när det gäller att göra sig populära bland fotbollssupportrarna.
Det var alltså ett stickspår. Nu till det viktigaste med det här inlägget, genomgången av hur det står till med herrelitklubbarnas damsatsningar. För fem år sedan, när Fotbollskanalen gjorde en sådan genomgång, var det bara sju av de 16 herrallsvenska lagen som hade damlag. Fast egentligen var det bara sex, för Örebro fick tillgodoräkna sig ÖSK Söder, som ju är en fristående alliansförening.
När jag följer upp genomgången fem år senare noteras att det numera är tolv herrallsvenska klubbar som har damlag på seniornivå. Och i superettan har tio av de 16 klubbarna damlag.
Här är en genomgång av läget i damfotbollen hos samtliga svenska herrelitklubbar:
Allsvenskan
Malmö FF – Har flera SM-guld på meritlistan och är moderklubb till FC Rosengård. Malmö FF:s damlag bröt sig ur huvudföreningen 2004, och bytte tre år senare namn till LdB FC Malmö. Och 2013 anslöt man FC Rosengård.
Klubbledningen försökte förra vintern få ta över LB07:s lag i elitettan, men MFF:s medlemmar sa nej. Man fick därför istället starta sin nya damsatsning i division IV. Till den satsningen värvade man i princip hela Dösjöbros division I-lag. Med så starkt lag blev fyran en barnlek under premiäråret. MFF vann alla tio seriematcherna, och nådde otroliga målskillnaden 139–0. Självklart spelar laget i år i division III.
IF Elfsborg – Har sedan några år flicklag i låga åldrar. Klubbledningen var länge kallsinnig till att även ha seniorlag. Men ett sådant startades i fjol i division IV efter ett årsmötesbeslut där medlemmar motionerat för damlag.
Stommen av spelare och ledare i det laget kom från 2018 års division I-klubb Sjömarkens IF, en klubb som tvingades lägga ner sitt damlag till följd av spelarflykten. För Elfsborg gick året i division IV lekande lätt. Man vann samtliga nio matcher och fick målskillnaden 68–2. Spelar således i trean i år.
BK Häcken – Startade damlag redan 1978, men har mest hållit till i lägre divisioner. Har dock påbörjat en satsning mot eliten, som dock avstannat i tvåan. Där kom man på fjärde plats i fjol, fem poäng bakom seriesegrande Ljungskile SK. Hade även Zenith och Ytterby före sig. Häcken är således kvar i tvåan även i år.
Djurgårdens IF – Var i fjol den enda klubb med både lag i herr- och damallsvenskan. Djurgården organiserar sig dock så att de båda elitlagen ligger i olika föreningar. Herrlaget återfinns i Djurgårdens Elitfotboll AB medan damlaget tillhör Djurgårdens IF FF.
Spelar i år i damallsvenskan för 26:e säsongen. Totalt är det 29:e året i högsta damdivisionen.
Mjällby AIF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.
IFK Norrköping – Det nuvarande damlaget startades som en fristående förening – IFK Norrköping DFK, men togs in i herrelitföreningen på årsmötet våren 2018.
Vann i fjol sin division I-serie och kvalade sig upp i elitettan. Norrköping är därmed fjärde klubb med både herr- och damlag på elitnivå. Både herr- och damlaget ligger i IFK Norrköping FK.
Örebro SK – Har inte haft något eget damlag, men det har under flera år ändå funnits ett damlag i ÖSK-alliansen, division I-laget ÖSK Söder. I fjol beslutades att ÖSK Söder från och med i år skall införlivas i ÖSK Elitfotboll AB, där herrelitlaget ligger. I år får alltså herrelitklubben Örebro SK ett damlag på riktigt.
ÖSK Söder kom i fjol på sjätte plats i division I södra Svealand. ÖSK Elitfotboll får alltså ta över ett etablerat division I-lag.
Hammarby IF – Blev 1985 första herrelitklubb att ta SM-guld för damer. Är tvåa i den maratontabell som räknas från 1978 och femma i den som räknas från damallsvenskans tillkomst 1988. Är tillbaka i damallsvenskan i år för sitt 38:e år i högsta serien.
Organiserade sig länge så att lagen låg i olika föreningar. Sedan närmade man sig varandra för några år sedan, och vid årsmötet för ett år sedan ändrades även det upplägget, så nu finns båda elitlagen i Hammarby Fotboll AB.
AIK – Vann i fjol elitettan, och skall i år göra sitt 20:e år i högsta serien, varav tolfte i damallsvenskan. Sedan några år tillbaka organiserar AIK sig så att både herr- och damlaget ingår i AIK Fotboll AB.
IK Sirius – Har inget damlag. Hade det dock under perioden 2011–16. Tog då över det elitlag som tidigare tillhörde Danmarks IF. Damlaget var dock inte nöjt med hur det hanterades i Sirius, och till säsongen 2017 bröt man sig ur och bildade IK Uppsala Fotboll – alltså den klubb som i fjol spelade i damallsvenskan. Men som i år är i elitettan.
UNT-podden Are you Sirius hade i oktober ett mycket intressant och väl genomarbetat avsnitt där man intervjuade inblandade och gick igenom turerna i konflikten mellan herr- och damlag i Sirius. Det går att höra här. Det är helt klart värt att lyssna på, bland annat ger dåvarande damtränaren i Sirius Olof Unogård sin bild av konflikten.
Varbergs Bois – Startade damlag i förfjol. Laget slutade då trea i division IV, men fick en friplats i trean till i fjol. Där tog man en mittenplats efter 16 poäng på nio omgångar. Spelar således kvar i division III även i år.
IFK Göteborg – Har flicklag i alla åldrar. Efter årsmötesbeslut gjorde man ifjol om äldsta flicklaget till damlag och startade i division IV. Damlaget kom tvåa efter Örgryte under premiäråret. Man vann sju av nio matcher, vilket ändå räckte till uppflyttning. Spelar i år i trean.
Blåvitt är starkt på ungdomssidan. Man nådde SM-final i F17 i fjol, en final man förlorade till Umeå IK. Man hade till och med 2019 ett avtal med Kopparbergs/Göteborg FC om att släppa de största talangerna till KGFC. Det avtalet avslutades när Blåvitt startade eget seniorlag.
Noterbart här är att man inte har lanserat sitt damlag på samma sätt som flera andra herrelitklubbar gjort, mycket beroende på att det är ett damlag bestående av unga spelare. Nu var ju 2020 en publiklös säsong, så det var svårt att läsa av effekterna av den olika nivån på lanseringarna.
En bra artikel om var IFK:s damsatsning befinner sig finns här.
Östersunds FK – Har varken haft dam- eller flickverksamhet tidigare. Men startar i år med ett F15-lag som man tar över från Sockertoppen IF. Som tränare har man rekryterat Anneli Andersén, som ifjol var assisterande tränare till Stellan Carlsson i Piteå IF. (korrigerat i efterhand)
Kalmar FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.
Halmstads BK – Har sedan några år tillbaka ett damlag, som vandrat snabbt genom divisionerna. HBK organiserar sig dock så att herr- och damlag ligger i olika föreningar. Herrlaget finns i HBK Elitfotboll AB, medan damlaget ligger under Halmstads BK.
Damerna kom tvåa i division II 2019, men fick en friplats till division I. Debutåret på den nivån slutade med en sjundeplats. HBK är alltså kvar i division I även i år.
Degerfors IF – Tog 2019 åter upp damfotboll igen efter några utan damlag. Har på två år vunnit division IV och division II. Spelar således i tvåan i år.
Superettan
Helsingborgs IF – Har aldrig haft något damlag, men skall starta i division IV i år. Man skall även starta ett F17-lag, och har annonserat om provträningar till de båda lagen. Något som känns lite svårgenomförbart med alla coronarestriktioner. Men HIF får säkert ihop det.
Falkenbergs FF – Hade länge ett damlag som var uppe i näst högsta divisionen som bäst. Det laget slogs dock ihop med IF Böljan till säsongen 2013.
FFF startade om i division IV i fjol. I återstarten blev det nio segrar på nio matcher i fyran och målskillnaden 73–8. FFF spelar alltså i trean i år.
Jönköpings Södra IF – Startade damlag 2019. Vann då division IV med 18 raka segrar. Segersviten höll även över samtliga nio matcher i trean i fjol. I år spelar alltså J-Södra i tvåan. Kommer första poängförlusten då?
Östers IF – Hade damlag fram till 2014, då man lade ner det. Öster har en stolt damfotbollshistoria med 16 säsonger i hösta serien, varav sju i damallsvenskan. Bland de tjejer som spelat för Öster märks Pia Sundhage och Sofia Jakobsson. Men nu har man alltså ingen dam- eller flickverksamhet.
Akropolis IF – Klubben från Kista i Sundbybergs kommun har inget damlag, däremot hade man två flicklag i seriespel i fjol.
Gif Sundsvall – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Har dock haft. Giffarna spelade i högsta divisionen 1978–84. Inför säsongen 1985 bröt sig damlaget ur och bildade Sundsvalls DFF, som ju i år spelar i elitettan.
Västerås SK – Har haft flickfotboll i låga åldrar i ett par år. Startade damlag i fjol, och rusade igenom division IV med full poäng och 83–2 i målskillnad över nio omgångar. Spelar således i trean i år. (korrigerat i efterhand)
IK Brage – Hade en lång lucka utan dam- eller flickverksamhet, men har i år återigen damlag. Brage spelade i högsta divisionen 1979–83 samt 1987–89. Man har alltså två säsonger i damallsvenskan (som startade 1988) på meritlistan.
Nu tar man över Ornäs BK:s damlag och går därmed in i division II. Ornäs har också spelat i damallsvenskan, det gjorde man 1999. Sedan dess har Kvarnsveden varit bästa Borlängeklubb inom damfotbollen. Kvarnsveden åkte ur elitettan i fjol, vilket innebär att Brage alltså plötsligt bara är en division bakom.
Ornäs slutade för övrigt i mitten av sin division II-serie ifjol. (korrigerat i efterhand)
Athletic FC Eskilstuna – Har ingen dam- eller flickverksamhet.
Gais – Har haft damlag. Man har totalt elva säsonger i högsta divisionen. Bland annat spelade man i damallsvenskan 1988–1992. Året efter, 1993, slogs man ihop med Jitex, en sammanslagning som kallades Jitex BK/JG 93.
Nu har Gais inget damlag. Men i år startar man upp flickträning igen, man tänker ha ett lag för sju–åttaåringar. Och så har man ett futsallag för damer som spelade SM-final förra året.
Norrby IF – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Hade damlag i början av 1990-talet, och har i omgångar haft flicklag, senast för ett par år sedan.
Örgryte IS – Har haft flicklag under flera år. Gjorde i fjol om ett av flicklagen till damlag och startade från division IV. Till det laget anslöt en hel hög meriterade tidigare KGFC- och Jitexspelare. Det namnkunniga laget vann alla sina matcher i fyran, bland annat slog man IFK Göteborg med 4–0. Öis spelar således i trean i år.
De namnkunniga spelare man hade i fjolårets lag var bland annat Sofia Skog, Sofia Skenk (tidigare Karlsson), Mikaela Uthas, Linn Andersson, Matilda Östergaard och Elin Sandgren. Dessutom gjorde Malin Fors tre matcher innan hon gick över till Onsala.
Sofia Skog
Trelleborgs FF – Efter flera år i dvala startade man damlag igen inför säsongen 2016. Man gick rakt igenom divisionerna upp till ettan, där man i fjol kom på tredje plats i södra serien, fem poäng bakom Borgeby FK. TFF spelar således i ettan även i år.
Vasalund IF – Kom på fjärde plats i sin division IV-serie i fjol. Spelar således kvar i fyran även i år.
IFK Värnamo – Hade ifjol både herr- och damlag i division I. Medan herrlaget gick upp i superettan slutade damerna på en mittenplats i mellersta Götalandsettan. Spelar således i division I även i år.
Landskrona Bois – Har inte haft damfotboll tidigare, men startar damlag i år. Verkar kunna ställa ett riktigt bra lag på benen inför debuten i division IV. Här är de första värvningarna.
Det var årets 16 lag. Men när jag ändå är igång kollar jag läget även i de tre klubbar som spelade i superettan i fjol, men som åkte ut:
Dalkurd FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.
Ljungskile SK – Startade damlag i fyran 2018. Har nu tre raka seriesegrar, och spelar således i division I i år – vilket är samma nivå som klubbens herrlag. Har även startat ett damlag i futsal, som spelar i näst högsta divisionen.
Umeå FC – Har ingen dam- eller flickverksamhet.
