Kategoriarkiv: Fotboll

Svensk topptrupp – och halvtid i damallsvenskan

Publicerad den av
17

Tidigare i veckan fick vi veta vilka 23 spelare som Peter Gerhardsson tänker ta med sig till England om en knapp månad. Det är ett tag sedan vår förbundskapten stod för några större skrällar i sina uttagningar. Således förväntade jag mig inte några oväntat namn i truppen.

Och det blev inte heller några skrällar. De frågetecken jag hade handlade om två back- och två offensiva platser. För backplatserna var mina kandidater Emma Kullberg, Emma Berglund, Julia Roddar och Amanda Nildén. Och på mittfältet var det Sofia Jakobsson och Rebecka Blomqvist mot Madelen Janogy.

Utan att ha sett de båda USA-proffsen spela något i sina klubbar den här säsongen tippade jag att Gerhardsson skulle välja just de fyra han gjorde, alltså Kullberg, Nildén, Blomqvist och Jakobsson.

Kullberg och Jakobsson har varit favoriter hos förbundskaptenen, och Nildén imponerade när hon fick chansen i Algarve i vintras.

Faktum är att jag tror att Kullberg kan ha varit den som satt lösast. Hon hade det tufft i Champions League i vintras, och det jag sett av henne i Brighton har inte heller varit klockrent. Men jag har bara sett någon enstaka match, så mitt underlag är väldigt långt ifrån heltäckande.

Hur bra är då den svenska EM-truppen?

Jag skulle nog säga att det till och med är den klart bästa mästerskapstrupp Sverige haft. I tidigare trupper har det alltid funnits några spelare som känts som utfyllnad, eller chansningar. Några sådana finns inte nu.

Tittar man på vilka spelare som inte kom med så har vi tyngre namn där än man är van vid. Utöver nämnda Janogy, Berglund och Roddar står ju även starka spelare som Nilla Fischer, Anna Anvegård, Mimmi Larsson, Julia Zigiotti Olme och Filippa Curmark utanför truppen.

Larsson var ju exempelvis knappt ens med i diskussionen den här gången. Fischer tackade nej, men hade säkert varit med i diskussionen annars. Även om hon har klara brister i snabbheten är hennes passningsfot en tillgång om man spelar med tre mittbackar, vilket det ju är troligt att Gerhardsson kommer att göra, åtminstone i några EM-matcher.

Att det är den starkaste truppen innebär dock inte automatiskt att det blir svensk EM-succé. Som jag ser det är det sex lag som kan vinna guldet, och ytterligare några som skulle kunna ta medalj. Sverige skall ta sig till kvartsfinal. Men när utslagningsmatcherna väl börjar kommer varje sådan att bli tuff.

Det om EM för den här gången. Nu till damallsvenskan.

Där har vi kommit till halvtid. Det är dock ingen lång vila efter 13 omgångar, utan det skall spelas ytterligare två omgångar innan det blir paus. Omgång 14 spelas söndag och måndag, och innehåller en riktigt intressant match i Häcken–Vittsjö. En match mellan två lag som förlorade senast, och därmed tappade viktig mark i kampen om medaljerna.

När vi nu kommit halvvägs har Rosengård gjort ett litet ryck. Malmöklubben är seriens enda obesegrade lag, man har dessutom både gjort klart flest mål och tagit klart flest poäng. Avståndet ner till tvåan Linköping är fem poäng.

Tvåan LFC är årets positiva skrällag. Egentligen är man den enda riktigt positiva överraskningen. I övrigt är det ju bara lag som har överraskat negativt.

Men i Östergötland har André Jeglertz fått ordning på materialet. Hans lag spelar en snabb anfallsfotboll, där Amalie Vangsgaard är spetsen som leder skytteligan med tio mål. Men där även inhopparen Therese Simonsson gjort sex.

Tittar vi på skytteligan är det fyra utländska spelare i toppen. Utöver Vangsgaard är det Tabby Tindell (tvåa på åtta mål), Hayley Dowd (trea på sju) och Evelyne Viens (fyra på sex mål och åtta assist).

Linköping är alltså tvåa. Man leder en klunga om sex lag som slåss om medaljerna. De andra fem är i tur och ordning Kristianstad, Häcken, Vittsjö, Eskilstuna och Hammarby. De sex klubbarna ligger inom sex poäng.

Fyran Häcken är en av seriens negativa överraskningar. Om det nu är en överraskning. Jag tyckte ju inför seriestart att truppen var betydligt mycket sämre än för ett år sedan. Och samtidigt trodde jag att den ändå skulle vara tillräckligt vass för att kunna försvara den andraplats man tog i fjol.

Det tycker jag fortfarande att man borde kunna. Men tränare Robert Vilahamn har haft en tung vår, där han inte fått bitarna att falla på plats. Så in i seriens andra halvlek hackar Häcken betänkligt. Man har bara tagit fem poäng på de fyra senaste omgångarna, och totalt sett har man gjort alldeles för få mål.

Det trots att man har Johanna Rytting Kaneryd. Det är hon som bär Häcken, och som jag ser det har hon varit vårens överlägset bästa spelare i damallsvenskan. Tweeten nedan är en sammanställning av skapade målchanser i damallsvenskan, statistik som jag såg för några veckor sedan. Vet inte vilken källan är, men Rytting-Kaneryd är tveklöst i absolut särklass.

Bakom medaljlagen finns en mittenklunga med Djurgården, Piteå och Kif Örebro, tre lag som knappast kan nå medaljstriden men som inte heller är i seriös risk att åka ut.

Det är mellan Kalmar, Umeå, BP och AIK nedflyttningsstriden står. Kalmar har bäst läge, efter att ha fått ihop sitt nya lag på ett helt ok sätt. Framför allt har snabba Juliette Kemppi levererat i nyckelmatcherna mot bottenkonkurrenterna. Av finländskans fem mål har två vardera kommit mot AIK och Umeå.

Umeå ligger på kvalplatsen. Laget är klart sämre än det UIK som åkte ut hösten 2020. Jag trodde nog att fjolårets seriesegrare i elitettan skulle stå sig betydligt bättre än man gjort. Men det är uppenbar risk att UIK spelar i elitettan igen nästa år.

UIK är en besvikelse, men den stora besvikelsen är ändå AIK. Solnalaget vann vårens första och sista match, och ligger sist med målskillnaden 8–31. AIK:s trupp känns som den starkaste i bottenstriden, vilket indikerar att laget kan få ett litet lyft om man tar sig ur krisstämningen efter sommaruppehållet.

Svag högerkant, svag domarinsats och svag Rysslandskritik

Publicerad den av
26

Påsken är över, och jag har äntligen hunnit se matchen där Sverige säkrade VM-platsen, alltså 1–1-matchen mot Irland. Det var en på många sätt intressant match.

Jag räknade till åtta klara svenska målchanser, medan Irland i princip inte hade någon. Ändå gjorde irländskorna ett mål, och kunde även ha fått en straff. Således slutar min statistik över 100-procentiga målchanser 8–2 – vilket indikerar att 2–0 eller 2–1 till Sverige hade varit mer rimliga slutresultat.

Peter Gerhardsson valde att ställa upp sitt lag 3–4–3 i försvar och ett slags 3–5–2 som kanske bäst skrivs 3–1–4–2 i anfall. Jag antar att det är det stora antalet högklassiga mittbackar som gör att Gerhardsson tycks ge större förtroende till lösningen med trebackslinje. Den har varit ett alternativ även de senaste åren, men ett reservalternativ. Vi får se vad som blir första- respektive andraval framöver.

Tittar vi på spelarna i startelvan så var Hedvig Lindahl och Linda Sembrant tillbaka. Lindahl var felfri, och även Sembrant kändes stabil.

Orsaken till att Sverige inte vann den här matchen går att finna på högerkanten. Som bekant anfaller Sverige oftare till höger än till vänster. Det var ett misstag den här gången. Högersidan med Hanna Bennison och Hanna Glas var nämligen inte bra. Bennison blixtrade till ibland, medan Glas var ovanligt svag och kvitterar ut en solklar etta i betyg.

Vänstersidan med Jonna Andersson och Kosovare Asllani var däremot väldigt bra. Asllani började i och för sig halvdant, men hittade in i matchen efter 15–20 minuter. Andersson var däremot lysande från första till sista minut. Synd bara att bollarna sällan spelades ut till vänster.

Ännu bättre än Jonna Andersson var Caroline Seger. Vår svenska lagkapten visade OS-form, och var närmast felfri.

Men det var först när förbundskapten Gerhardsson bytte högermittfält genom att sätta in Filippa Angeldahl och Fridolina Rolfö lyfte det svenska spelet. Då hade vi nämligen två bra kanter, och det blev väldigt mycket tuffare för Irland att försvara sig.

Sista halvtimman spelade Sverige något som såg ut som 2–4–4 och det svenska målet var riktigt snyggt.

Sammanfattningsvis var jag inte lika frustrerad över det svenska spelet som jag trodde att jag skulle vara. Det här borde ju ha varit en svensk seger. Samtidigt är det lite bekymrande att mittfältets högersida var så svag i cirka 60 minuter.

Till damallsvenskan. Där har jag sett delar av de senaste dagarnas matcher. Den bit jag såg av Hammarby–Piteå var gästerna det bättre laget, men jag förstår att Bajen tog över efter paus och vann rättvist. I dag såg jag 75 minuter av Kristianstad–Eskilstuna. Det var en jämn match så långt. Men, det borde väl inte ha varit så jämnt.

För min uppfattning är att Eskilstunas Noor Eckhoff skulle fått rött kort i minut 31. Hennes tackling med dubbarna före mot Sheila van den Bulk var av den kategorien att den skulle kunna ge rött direkt. Och den bara måste leda till minst ett gult kort. Det är domarnas skyldighet att skydda spelarna mot den typen av våld.

Men domare Maral Mirzai Beni hade just givit Eckhoff ett gult kort och vågade (?) inte dela ut ett till. Sanslöst fegt. Medan Sheila van den Bulk tvingades byta fick Eckhoff spela vidare. Jag ger domare Mirzai Beni ett fett rött kort för ett grovt misstag som självklart påverkade slutresultatet. Det blev 2–2, vilket väl hade känts rättvist – om det inte varit för den grova domarmissen.

I övrigt noteras att Vittsjö är nere på nedflyttningsplats efter en riktig käftsmäll borta mot Umeå. UIK vann med 4–0 i fredags – ett resultat jag inte kunde förutspå. Med hjälp från er läsare har jag nu hittat klippen med höjdpunkter på https://obosdamallsvenskan.se/.

Där såg jag hur uselt Umeå försvarade mot BP. Eller snarare hur UIK bara ville framåt, och inte var så noga med att springa hemåt. Det såg ju faktiskt så amatörmässigt ut att man nästan blev arg.

Kanske att Umeåspelarna också blev arga och sprang sönder Vittsjö på ångorna. Jag såg inte den matchen, och ännu så länge har det inte kommit upp några höjdpunkter från den här omgången, så jag får vänta på att få en inblick i hur den stora damallsvenska påsksmällen kom till.

Efter tre omgångar är det Häcken, Rosengård och Linköping i topp på sju poäng vardera. Fyra ligger Kif Örebro med sex pinnar och femma är Kristianstad med fem poäng.

Bottenlagen Vittsjö och Djurgården möts för övrigt på onsdag i en intressant match. På onsdag känns även mötet Linköping–Hammarby högintressant. Om Bajen skall kunna utmana om medaljer i år behöver de nog få med sig poäng här. Risken är att avståndet uppåt börjar växa sig för stort annars.

I skytteligan leder Tabby Tindell med fyra mål. På delad andraplats ligger Kalmars Juliette Kemppi samt fredagens båda hattrickskyttar Filippa Curmark och Mia Persson. Det vore förstås en jätteskräll om Curmark och Persson håller sig kvar i skyttetoppen även framöver.

I elitettan är det Mallbacken i topp efter tre omgångar. Man leder på bättre målskillnad än Växjö. Båda lagen har sju poäng. Det är alltså inte något lag i elitfotbollen som har full poäng efter tre omgångar, något som känns lite anmärkningsvärt. Anmärkningsvärt också att Gamla Upsala SK ligger på tredjeplatsen med sex poäng – närmast före lokalkonkurrenten IK Uppsala Fotboll.

Noterbart här är att Alingsås FC United har chansen att slå sig in i serietoppen i morgon då de spelar ”derby” hemma mot Bergdalen. Det är en match jag kommer att se på plats på Gerdskenvallen.

I fredags såg jag Bergdalen–Älvsjö 2–0, en ganska jämn match. Där man sammanfattningsvis kan säga att Älvsjö hade ett mer genomtänkt lagspel, medan Bergdalen hade några bättre individualister.

Det lag som haft den intressantaste serieupptakten är kanske ändå Sundsvalls DFF. Först vann man mot Gusk, sedan kryssade man mot Rävåsen och i dag föll man mot Älvsjö. Känslan är att Sundsvall inte är så bra som jag trodde inför seriestart.

Tittar vi utanför Sveriges gränser noterar jag att det varit lite kul cupmatcher i helgen. I Tyskland är det klart att Wolfsburg och Turbine Potsdam möts i cupfinalen. Wolfsburg slog ut Bayern München med 3–1 på bortaplan i ett riktigt prestigemöte.

I England är det klart att Manchester City och Chelsea möts i FA-cupfinalen. City slog ut West Ham med 4–1. Där byttes Filippa Angeldahl in i 80:e minuten.

I den andra semifinalen vann Chelsea med 2–0 mot Arsenal. Noterbart här är att Stina Blackstenius var enda svensk på planen. Hon spelade de första 70 minuterna för Arsenal. I Chelsea blev däremot alla de tre svenska spelarna kvar på bänken hela matchen.

Apropå Chelsea och svenska spelare noterade jag att Olof Lundh gav Magdalena Eriksson en stenhård passning i hans veckokrönika.

Rubriken var: ”Magdalena Eriksson slog sarg ut när verkligheten hann i kapp henne.” Jag hände Magda prata ryskt ledarskap med TV 4 och håller med Olof Lundh. Den annars så frispråkiga och modiga Chelseakaptenen var ovanligt blek när hon skulle uttala sig om den som betalar hennes lön:

”Det blir en speciell situation och att vistas inom fotbollen är svårt generellt. Pengar kommer från höger och vänster och från alla håll och kanter. Så det är speciellt, men det är samma för alla fotbollsspelare då vi alla har ett ben där pengarna kanske inte kommer från de rätta ställena.”

Jag vet inte om alla fotbollsspelare får betalt från tveksamma finansiärer. Men med tanke på att Roman Abramovitj har pumpat in stora pengar i Chelseas damlag var ju Eriksson inmålad i ett hörn.

På driften har Chelseas damlag gjort förluster kring 40 miljoner kronor de senaste säsongerna. Då är det förstås skönt att ha Abramovitj:s ekonomi bakom sig.

Kalmar: Dixon skall inte räknas som utländsk

Publicerad den av
26

Man lär sig saker hela tiden. Under morgonen hörde sportchef Tommy Nyberg i IFK Kalmar av sig och berättade att klubben i ett tidigt skede kollade med förbundet vad som gäller för spelare som Natalie Dixon, som är svensk men som inte tillhört en svensk klubb under ungdomsåren.

Svaret från förbundet var att Dixon går som hemmafostrad eftersom hon har svenskt pass. Skönt förstås för IFK Kalmar, som därmed står kvar på 13 utländska spelare.

Som jag skrev i förra inlägget trodde jag att man oavsett nationalitet var tvungen att ha varit registrerad för en svensk under minst tre år under åldrarna 12–21 för att räkna som hemmafostrad. Läser man tävlingsbestämmelserna framgår det nämligen inte att det räcker med svenskt pass. Där står det så här:

I förklaringen av olika begrepp:
Hemmafostrad spelare: Spelare som varit registrerad för svensk förening under minst tre år från och med det kalenderår spelaren fyllde 12 år t.o.m. det kalenderår spelaren fyllde 21 år.

Kapitel 4:
4 § Hemmafostrade spelare
Vid match i Allsvenskan – Ettan samt OBOS Damallsvenskan och Elitettan samt kval till Allsvenskan och Superettan ska minst hälften av antalet spelare som antecknas på spelarförteckningen vara hemmafostrade. Antecknas ett ojämnt antal spelare på spelarförteckningen ska andelen hemmafostrade spelare vara i majoritet. Om antalet hemmafostrade spelare varit för få ska föreningen anses ha deltagit i matchen med obehörig/obehöriga spelare. Det åligger i förekommande fall berörd förening att visa att spelare är hemmafostrad.
Om det finns synnerliga skäl får SvFF:s TK medge undantag från vad som föreskrivs i första stycket.

Pajas i Djurgården – feltänk i Kalmar?

Publicerad den av
2

Inlägget uppdaterat med nya bud om IFK Kalmars nyförvärv

Fredag och söndag spelas den andra omgången av damallsvenskan 2022. Det är en omgång som innehåller flera intressanta matcher. Bland annat har vi en extremt tidig seriefinal på söndag klockan 13.00. Då möts nämligen tvåan efter första omgången, Piteå, och ettan Kristianstad.

På söndag har vi även tippade toppmötet Vittsjö–Rosengård. En riktigt intressant match som lär avgöras på svårspelat vårgräs. Även nykomlingsmötet BP–Umeå och utmanarmötet Eskilstuna–Linköping känns hyperintressanta. Det gör även matchen Kif Örebro–Djurgården, en match mellan två lag som åkte kännbara förluster i premiären.

Djurgården blev helt utspelat av Piteå. Men det är faktiskt inte den svaga prestationen på planen som fick mig att reagera mest kring den matchen. Det var att Djurgårdens spelare inte pratade med media efteråt. Det var bland det löjligaste jag sett.

Det visade sig att det var sportchef Jean Balawo som hade hittat på det, och som antagligen ville ställa sig själv i centrum. Det var ju nämligen bara han och tränare Magnus Pålsson som skulle få uttala sig. Efter lite påtryckning släppte man även fram lagkapten Sanna Kullberg.

Och visst lyckades sportchef Balawo ställa sig själv i centrum. Men han gjorde det på ett sätt som ger honom pajasstämpel i min värld.

Vad var det han försökte skydda spelarna från? Den uppmärksamhet som damfotbollen har strävat efter i 50 år?

Dagen efter premiären fick Djurgårdens vd Henrik Berggren be om ursäkt, och lova att alla spelarna kommer att vara tillgängliga efter varje match framöver.

Djurgården spelar alltså på söndag. Men redan under fredagen har vi två väldigt intressanta matcher. Häcken–Hammarby är ett möte mellan två lag som var missnöjda med premiären. När lagen möttes i cupen nyligen blev det 1–1 – sedan vann Häcken i förlängning. Efter premiärresultaten är båda lagen i behov av en trepoängare. Oavgjort är inte speciellt bra för något av lagen.

Under fredagskvällen har vi även IFK Kalmar–AIK, en match mellan två tippade bottenlag. AIK såg dock stabilt ut under premiären. Och när jag pratade med en AIK:are tidigare i veckan konstaterade hen att ”vi kan säkra kontraktet med en seger i Kalmar.”

Nu lär ju knappast sex poäng räcka till säkrat kontrakt. Men det vore ju verkligen en kanonstart som skulle ge arbetsro till ett nederlagstippat lag.

IFK Kalmar åkte på en riktig smäll i premiären. I dag har man värvat en nionde amerikansk spelare, Natalie Dixon. Det speciella med henne är att hon har svenskt pass.

I en artikel i lokaltidningen Barometern säger sportchefen Tommy Nyberg:

”Det är en stabil, spännande försvarare med svenskt pass vilket underlättar i den situation vi är i. Vi hoppas att Natalie kommer att var med och utmana som en startplats.”

I första versionen av det här inlägget var jag osäker på om IFK Kalmar tänkte rätt. Signaturen Ralle konstaterade i en kommentar på bloggens Silly seasonsida att man väl inte automatiskt blir hemmafostrad för att man har svenskt pass. Jag trodde först att Ralle hade rätt, vilket alltså skulle innebära att Dixon skulle gå på utlänningskvoten, trots att hon har svensk nationalitet.

Men som konstateras i det här inlägget har förbundet meddelat IFK Kalmar att spelare med svenska pass räknas som svenska. Därmed harr Kalmar fortsatt ”bara” 13 utländska spelare där bara nio får ingå i varje matchtrupp.

Under lördagen startar elitettan. Själv skall jag sätta mig i bilen och köra upp till Uppsala för att se IK Uppsala Fotboll ta emot Bergdalens IK på Studenternas. En match mellan det lag jag tippat näst först och det jag tippat näst sist.

Jag hade en rejäl genomgång av alla lag i Borås Tidning tidigare i veckan. Ni som har konto på någon av Gota Medias tidningar kan läsa genomgången här. I genomgången finns även mitt tips av elitettan. Det ser ut så här:

1) Växjö DFF
2) IK Uppsala Fotboll
—————————
3) IFK Norrköping
—————————
4) Alingsås FC United
5) Lidköpings FK
6) Mallbackens IF Sunne
7) Sundsvalls DFF
8) Jitex BK Mölndal
9) Ifö Bromölla IF
10) Gamla Upsala SK
11) Älvsjö AIK
—————————
12) Team Thoréngruppen
13) Bergdalens IK
14) Rävåsens IK Karlskoga

Som vanligt vill jag gärna även ha in era tips. Men skriv dem helst under fliken Forum Elitettan, så har vi alla tipsen samlade. De tips som kommit in hittills är rätt eniga om att Växjö och Uppsala hamnar i toppen och att tre av de fem nykomlingarna från division 1 kommer att åka ut.

Under tiden jag skrivit det här inlägget har den fjärde och sista kvartsfinalen i Champions League rullat på tv:n. Där ledde Juventus med 2–1 mot Lyon inför dagens match. Det italienska svensklaget (Linda Sembrant och Lina Hurtig startade och Amanda Nildén byttes in) inledde starkt, men på några heta minuter gjorde Lyon två mål och sedan hade man ett ganska bra grepp om semifinalplatsen.

Det blev totalt 4–3 till Lyon. Men dubbelmötet levde ända till slutsignal. Juventus har verkligen tagit steg den här säsongen. Tidigare har jag sett dem som jämnbra med våra svenska topplag. Men nu är Juve flera steg före. Inget svenskt lag är ju ens nära att kunna skaka lag som Lyon över två matcher.

Lyons första mål var ett mästerverk av Ada Hegerberg. Själva avslutet kanske inte såg så märkvärdigt ut. Men hennes rörelse innan målnicken är rörelsen av en målgörare. Hon struntar i bollen, backar ”mot trafiken” och letar upp en yta från vilken det är bra chans att göra mål. Så jobbar en skyttedrottning.

Apropå Lyon har deras mittfältare Damaris Egurrola beslutat sig för att lämna Spanien och istället spela sin landslagsfotboll för Nederländerna. Det är ett dåligt besked för Sverige, som ju möter det nederländska laget i sommarens EM. Jag såg Egurrola i aktion mot Häcken på Bravida arena i vintras och blev otroligt imponerad. Då tyckte jag att hon var Lyons bästa spelare.

Hon är alltså ett superförvärv till det nederländska landslaget.

I och med Lyons seger blir semifinalerna PSG–Lyon och Barcelona–Wolfsburg. Många hävdar ju att engelska WSL är Europas bästa liga. Det kan vi konstatera att den inte är. Tyskland och framför allt Frankrike är kvar på tronen när det gäller bästa ligorna. Men det är ju Barcelona som är bästa laget. Det blir spännande att se om ett ombyggt Wolfsburg kan göra något mot ”oslagbara” Barca.

Som många av er säger vet så var det hela 91 553 åskådare som såg Barcelona slå ut Real Madrid under onsdagen.

Varje gång det är folkfest på en damfotbollsmatch dyker det upp många kommentarer om vilket stort steg det är för sporten. Och visst är det kul med ett nytt världsrekord.

Men det riktiga lyftet för damfotbollen ser vi först om den här publiken kommer tillbaka för att även se lunkmatcher. Eller när man fyller arenor med folk som betalar ”fullpris” för biljetterna.

Missförstå mig rätt, det är förstås fantastiskt att få 91 553 åskådare till en match. Men det var till rabatterade priser. Medlemmar i Barcelona FC fick upp till fyra fribiljetter vardera. Det var alltså många som kom in gratis – jag skriver gratis även om det är rätt dyrt att bli medlem i Barca.

Så trots publikrekordet får vi vänta ett tag till på det riktiga lyftet för damfotbollen. Men veckans publiksiffror i Champions League indikerar att något kanske ändå är på gång att hända.

När det gäller världens största publiksiffra var det tidigare rekordet på 90 185 från 1999. Jag gissar att en och annan pratade om att det var ett genombrott för damfotbollen även då.

Trots att det blev nytt världsrekord under onsdagen har den allra högsta publiksiffran på damfotboll noterats i Mexiko och det inofficiella världsmästerskapet 1971. Då såg 114 000 åskådare finalen på Aztekastadion.

Eftersom det var ett inofficiellt mästerskap räknas inte den publiksiffran som världsrekord, även om det är den största.

Snö, drömmål och tveksamma domslut – tankar efter första helgen

Publicerad den av
37

OBS. Inlägget kommer att uppdateras med tankar om söndagskvällens match mellan Djurgården och Piteå.

Vi är en helg in i damallsvenskan. Under söndagen fick vi en liten skräll när Umeå fick 1–1 mot topptippade Häcken i snöstorm. Här är lite tankar om söndagens matcher:

AIK–Kif Örebro 2–0

Premiären stod mellan de två lag som jag tippade som tolva respektive elva. Det var en rätt jämn match som AIK kontrollerade, och vann rättvist.

AIK spelade 4–4–2 och visade att man är svårt att komma till avslut mot när Hannah Davison är med. Att hon nu dessutom fått Jennie Nordin bredvid sig ser ut att göra väldigt stor nytta för AIK:s försvarsspel.

För det var på försvarsspelet – och lite flyt – som man vann. AIK inledde bäst och hade nödvändigt flyt när Honoka Hayashi sköt i stolpen och ut. Returen tog dock i ryggen på Örebromålvakten Tove Enblom, och gick in i mål.

Målet präglade resten av matchen. Örebro spelade 4–3–3 och hade bollen. Gästerna noterades för 10–1 i hörnor, men hade inte tyngden att komma till vassa avslut. AIK:s backlinje var 100-procentig när inlägg och inspel slogs in.

Matchen avgjordes helt på ett drömmål. Jenny Danielsson bröt ett dåligt uppspel och skickade in ett distansskott via stolpen. AIK fick en kanonstart på säsongen.

För Örebro var det alltså mindre bra. Dessutom blir man ju lite orolig när den tidigare korsbandsskadade Maja Regnås klev av och tvingades till byte redan efter 20 minuter.

Umeå IK–BK Häcken FF 1–1

En match som präglades av snö. Det snöade vid matchstart och nederbördes tycktes bara öka ju längre matchen led. I den andra halvleken bytte man äntligen till orange boll. Innan dess var det svårt att se bollen.

Häcken kom till Västerbotten utan Elin Rubensson och med Stine Larsen på bänken. Pauline Hammarlund lär ju inte vara jättelångt ifrån comeback, men i väntan på att hon är spelklar var det Johanna Rytting Kaneryd som var toppforward i Häckens 4–2–3–1.

Rytting Kaneryd stod för matchens konstverk när hon längs kortlinjen först snurrade upp Lisa Dahlkvist och sedan ur dåligt vinkel satte bollen bakom Erin Nayler. Målet kom tidigt, och Häcken hade bra kontroll under den första halvleken.

Umeå stod lågt i ett 4–1–4–1-försvar. Det lilla offensiva man hade före paus stod jättetalangen Lisa Björk för på högerkanten. Häckens kontroll hängde med in i den andra halvleken.

Men i minut 73 beordrade domaren en skottningspaus. När spelet återupptogs såg matchbilden plötsligt väldigt annorlunda ut. Björk serverade öppet mål till fjolårets skytteligavinnare i elitettan, Henna‑Riikka Honkanen. Finländskan kvitterade, och efter det var faktiskt Umeå närmast segern. Nykomlingen hade ett par riktigt vassa chanser.

Underlaget gjorde att matchen kanske inte skall analyseras sönder. Men naturligtvis oerhört skönt för Umeå att få med sig en poäng mot ett lag som säger sig vara en titelutmanare.

Kristianstads DFF–IFK Kalmar 4–0

Årets första gräsmatch spelades på ett grönbrunt underlag på Kristianstad Fotbollsarena.

Jag har ju kallat IFK Kalmar för en främlingslegion. Och nykomlingen från östra Småland kom till premiären med maximala nio utländska spelare i truppen – alla ingick i startelvan. Man hade således en rakt igenom svensk bänk. Kalmar ställde upp i ett 4–4–2 som såg ut att ha mer markeringsinslag än man är van vid.

Man får väl ge Kalmar några matcher till innan den stora sågen plockas fram. Men det var klasskillnad mellan lagen. Kalmar hade väldigt svårt att komma till avslut. Och illavarslande att nyckelspelaren och tillika målvakten Aubrey Corder tvingades kliva av skadad i minut 80. Då fick 17-åriga Fanny Jungward göra damallsvensk debut – en debut där hon höll nollan.

Trots alla utlänningar i Kalmar var det Kristianstads utländska spelare som utmärkte sig mest. Nederländska Shelia van der Bulk gjorde 1–0 på straff och amerikanska Delaney Pridham placerade in 2–0 i den första halvleken. Och efter paus tog amerikanska Kalmarförvärvet Tabitha ”Tabby” Tindell över. Hon gjorde sitt första damallsvenska mål när hon gled in från vänsterkanten och placerade in bollen i bortre hörnet, och sitt andra när hon stötte in ett inspel från nära håll.

KDFF spelade 4–3–3 med omskolade Evelina Duljan som högerback. Hon tvingades byta i slutet av första halvleken.

Linköping–Vittsjö 1–1

Premiär mellan två lag med ambition att slåss om en plats i nästa års Champions League. LFC spelar i år 3–4–3, medan Vittsjö spelar med klassiskt 4–4–2.

I en jämn första halvlek hade tidigare LFC-spelaren Linda Sällström första kanonchansen, när hon nickade i ribbans överkant. I den första halvlekens slutsekunder var det istället japanska Saori Takarada som blev matchens första målskytt. Efter en hörna vände hon bort ett par Vittsjöförsvarare och satte bollen innanför bortre stolpen.

Efter paus var Vittsjö det lag som skapade mest. Man trodde dock att det var ridå ner när Nellie Persson drog på sig sin andra varning, och blev utvisad. Det var lite diskussioner i samband med kortet, men som jag ser det var utvisningen solklar. När man har ett gult kort får man inte göra som Persson gjorde – ta tag i, och dra ner en motspelare bakifrån.

Ett decimerat Vittsjö fortsatte dock att ha de bästa målchanserna. Och när Linda Sällström turligt kvitterade så var det logiskt sett till målchanserna. Sällström sköt mot bortre stolpen, men bollen bytte riktning på Nilla Fischer och ställde helt Cajsa Andersson.

Efter kvitteringen flyttade LFC fram, ökade tempot och skapade tillräckligt med chanser för att vinna matchen. Men Vittsjö stod emot. Och så hade gästerna jätteflyt med domslutet 2.27 in på övertiden när Amalie Vangsgaard blev nedsprungen av Sandra Adolfsson i Vittsjös straffområde.

Min spontana reaktion var solklar straff. Den bedömningen förändrades inte när jag såg reprisbilderna. Men trots att domare Anastasia Oberlauf Poopuu hade en bra position dömde hon inspark. Ett riktigt uselt domslut.

Ett uselt domslut som gör att matchen slutade oavgjord. Och det var väl trots allt rättvist.

Djurgården–Piteå 1–4

På Tele2 Arena kändes hemmalaget Djurgården betydligt mer vilset än bortalaget Piteå. Gästerna rivstartade och fick också grym utdelning. Först skickade Hlin Eiriksdottir in 0–1 i krysset i nionde minuten och tre minuter senare var det Maja Green som på halvvolley hittade samma kryss bakom Djurgårdens målvakt Elvira Björklund. Den 18-åriga damallsvenska debutanten kan inte lastas för något av de tre baklängesmålen.

Det tredje målet gjorde Anam Imo i första halvlekens slutsekunder. Och det fjärde stötte Josefin Johansson in efter en inläggsfrispark direkt i den andra. Där var det avgjort, och resten av matchen kändes som en transportsträcka. Djurgården flyttade upp laget efter paus, och efter några byten fick man även till en reducering.

Men totalt sett var Stockholmslaget väldigt svagt. I den första halvleken kom de inte förbi Piteås press, utan slog mest lycka till-bollar mot Lova Lundin. Och det är inget bra recept. Lundin är ju nämligen ingen blixtsnabb forward, utan en duktig bollmottagare som skall ha passningarna mot sig – inte på yta.

Apropå bollmottagare var Anam Imo lysande. Hon var precis så bra som jag trodde att hon skulle bli när jag såg henne som 18-åring i Rosengård. Nigerianskan har dock inte fått något riktigt lyft under sina första säsonger i damallsvenskan. Men i år ser hon riktigt vass ut. Och då tänker jag bara inte målskytte, utan alltså framför allt hur bra hon är på att få fast bollen på offensiv planhalva.

Piteå gjorde totalt sett en imponerande bra insats. Laget kom ju elva i fjol, en placering som normalt hade lett till nedflyttning. Framför allt det spel man visade under den första halvleken signalerade däremot inte någon bottenstrid. Tvärtom såg det väldigt bra ut. Man satte en bra press på Djurgården och när man hade bollen spelade man sig ganska lugnt ur Djurgårdens press.

Imponerande premiär av Bajen Fans – och Eskilstuna

Publicerad den av
18

Damallsvenskan 2022 är i gång. Den startade på bästa sätt genom en folkfest på Tele2 Arena. Publiksiffran 7 877 är verkligen högklassig.

Tyvärr för Hammarby var publiksiffran och hejaklacken några av få glädjeämnen för hemmalaget den här lördagen. Det jag säg vägde Bajen lätt och kändes uddlöst. Man hade en lovande period i början av den andra halvleken. Men trots att man då hade ett stort övertag i bollinnehav förmådde man inte att skapa speciellt mycket.

Eskilstuna däremot såg mycket vassare ut än laget gjort under försäsongen. Den defensiva stabiliteten har man haft hela tiden. Nu hade man även offensiv spets. Kontringarna kändes hela tiden farliga. Likaså de fasta situationerna.

Jag tippade United som sjua med motiveringen att ”min magkänsla har ändå inte sagt toppstrid när jag sett United i cupen.” Det är ju sent påtänkt.

Men dagens magkänsla är bättre för United. Det jag såg från dagens 3–0-seger var absolut en signal om att Eskilstuna tänker slåss högst upp i toppen.

Det lilla tipset av damallsvenskan 2022

Publicerad den av
19

Mars är den månad jag brukar ha mest att göra på jobbet. Sedan drygt 20 år är jag redaktör för en matig bilaga om breddfotboll, där vi bland annat redovisar alla övergångar i lokalfotbollen. Produktionen för den bilagan brukar ha sin kulmen under slutet av mars och början av april.

Det innebär att jag under några veckor har mindre tid att se annan fotboll på tv eller på plats. Det innebär i sin tur att det både brukar bli färre och kortare blogginlägg.

I år startar damallsvenskan ovanligt tidigt, sannolikt beroende på att vi i år har 14 lag, vilket innebär fyra omgångar mer än tidigare. Jag kollade lite i backspegeln och såg att det var premiär den 25 mars i 2009 års serie.

Sedan dess har premiäromgången startat under perioden 9–17 april. I år är det alltså premiär på lördag, den 26 mars. För egen del innebär det att jag inte har hunnit göra den genomgripande analys av de damallsvenska lagen som jag brukar presentera i samband med mitt damallsvenska tips. Alla övergångar och trupper finns här.

Och här är i alla fall mitt tips. Det känns svårare än på många år. Det är ju nämligen otroligt jämnt i mitten. I fjol skiljde fem poäng mellan trean Kristianstad och åttan Örebro. Det kan bli minst lika jämnt i år. I princip känns tio lag som potentiella medaljörer.

Som vanligt välkomnar jag att ni kommer in med era tips. I grunden är ju förstås tips rätt oviktigt. Men tipsen är en krydda som ökar intresset och det är alltid roligt att se hur olika personer tror att en serie skall sluta.

1) FC Rosengård

Man är regerande mästare, och har den starkaste truppen. Att man tagit sig till final i svenska cupen trots massor av skador är ett styrkebesked. Tyvärr tror jag att man kan ha avgjort rätt tidigt. Jag skriver tyvärr för att man ju vill ha spänning i guldstriden.

2) BK Häcken FF

Ett tag tidigare i våras hade jag Häcken på fjärde–femte plats. Laget känns ju nämligen betydligt mycket sämre än det var för ett år sedan. Men sedan har man tagit sig till cupfinal. Och kollar man truppen är den ändå såpass stark att man bör kunna försvara andraplatsen. Och Johanna Rytting Kaneryd är helt klart en av seriens riktiga attraktioner. Passa på att kolla in henne innan hon sticker utomlands.

3) Vittsjö GIK

Truppen är tunn, men med höga toppar. Man har ett sylvasst forwardspar, och Katrina Gorry är en otroligt spännande värvning. En vass passningsspelare. Det här tipset utgår ifrån att startelvan kommer att hålla sig frisk. Om man däremot drabbas av skador kan det bli en plats på undre halvan. Det känns nämligen väldigt jämnt på platserna bakom de båda topplagen.

4) Kristianstads DFF

Trea två år i rad, med ungefär samma lag. Nu bygger man om. Laget ser sämre ut defensivt, men tremannaanfallet känns väldigt spännande. Får man till det kanske man till och med kan utmana Häcken om andraplatsen. Men utgångstipset blir alltså en fjärdeplats.

5) Hammarby

Hängde med länge i toppen i fjol som nykomling. Då orkade man inte hela vägen. Nu har man värvat väldigt bra under silly season, och australiska duon Kyra Cooney-Cross och Courtney Nevin kan vara spelarna som tar upp Bajen på UWCL-plats. Men i det här tipset hamnar Stockholms bästa lag just utanför medaljerna.

6) Linköping

Fjolåret var ett fiasko. Man räddade sig lite genom att avsluta med tre raka segrar och sluta på sjätte plats med 31 poäng. Känslan är att laget är bättre i år. Jag tippar dem ändå som sexa, eftersom jag just nu upplever fem lag som bättre. Men lyckas LFC få någon att göra mål är man definitivt en utmanare om medaljerna.

7) Eskilstuna

Fick ordning på spelet i fjol när man tappade flera nyckelspelare. Slutade som fyra, bara två mål från UWCL-plats. Har haft defensiv stabilitet under försäsongen med bara två insläppta mål, något som antyder att de placeras för lågt i det här tipset. Men min magkänsla har ändå inte sagt toppstrid när jag sett United i cupen.

8) Umeå IK

Det här är lite av ett tips med hjärtat. Man vill ju att klassiska UIK skall lyckas. Dels för att laget spelar en fin fotboll, dels för att man är otroligt bra på att fostra unga spelare. Risken är att laget tippats något för högt. Men känslan är helt klart att man kommer att hålla sig kvar.

9) Piteå IF

I vintras tänkte jag länge på Piteå som tänkbar avstigningskandidat. Men laget har gjort så bra resultat på försäsongen att känslan är att man bör kunna undvika akut nedflyttningsstrid. Laget har kämpat med offensiven. Därför är det positivt att Anam Imo verkar stå inför ett lyft.

10) Djurgårdens IF

Nia i fjol. Har en bredare trupp än på länge genom att man fått in flera spännande nyförvärv. Resultaten i cup och träningsmatcher har dock inte varit speciellt upplyftande. Får Djurgården ihop det kan man till och med vara med i medaljstriden. Men utifrån hur det sett ut på våren är det svårt att tippa laget så mycket högre än så här.

11) Kif Örebro

Ytterligare ett väldigt svårtippat lag, som skulle kunna sluta var som helst på platserna 5–12. Kif överraskade i fjol och var bara fem poäng bakom tredjeplatsen. Laget har många unga framtidsnamn. Men jag tror att det finns en risk för en liten backlash i år.

12) AIK

För första gången kan man hamna på kvalplats i damallsvenskan. Jag tippar att AIK slutar som tolva, men att laget klarar kvalet rätt lätt. AIK var extremt ojämnt i fjol. Nu har man tappat viktiga Rosa Kafaji, vilket kommer att kännas. Det finns potential i truppen. Men resultaten på försäsongen har varit så svaga att jag alltså placerar laget som tolva.

13) IFK Kalmar

Man har satsat utländskt. 13 utländska spelare är fyra fler än de får använda i matcher. Det är tråkigt att tippa två nykomlingar på nedflyttningsplats. Men resultaten på försäsongen gör det svårt att tippa Kalmar högre än plats 13. Man har tre uddamålsförluster på tre matcher mot damallsvenskt motstånd och föll med 3–1 mot Växjö i genrepet.

14) IF BP

Laget var sist in och har inte värvat tillräckligt bra för att kunna undvika jumboplatsen. Vi får hoppas att BP inte blir ett riktigt stryklag. Men risken känns uppenbar att laget bara tar enstaka poäng.

Skytteligan?

Den är betydligt lurigare i år än i fjol. Då vann storfavoriten Stina Blackstenius närmast före Uchenna Kanu. Ingen av dem är kvar i damallsvenskan i år.

I fjol var även trion Olivia Schough, Felicia Rogic och Madelen Janogy uppe på tvåsiffrigt antal mål. De har förstås chansen även i år. Jag tror också att Pauline Hammarlund kan göra en hel del mål i höst. Men det räcker nog inte för att vinna.

En känsla säger att det kommer att stå mellan Mimmi Larsson och Mia Jalkerud. Och mitt tips är att vinnaren spelar i Eskilstuna – jag tror alltså på Jalkerud.

Dyrare att se damallsvenskan i år

Publicerad den av
17

Det här är veckan där säsongen 2022 startar på riktigt allvar, i varje fall för oss som är stationerade på svensk mark.

I dag har de två första kvartsfinalerna i Champions League spelats. Det slutade med två bortasegrar. Först vann PSG med 2–1 borta mot Bayern München, sedan vann Barcelona till slut med 3–1 borta mot Real Madrid.

Jag hann bara se dagens fjärde och sista halvlek. Den vann Barca med 3–0 mot Real, dock utan att det spanska mästarlaget imponerade. Tvärtom tyckte jag att Barca hade betydligt mycket sämre kvalitet både i passningsspel och avslut än man är van vid. Ändå vann man alltså komfortabelt. Det är imponerande.

Real hade lite oflyt. I ledning med 1–0 åkte man på en VAR-straff som inte kändes solklar. Domarna i damernas Champions League är inte vana vid VAR, vilket kan ha påverkat. Straffen satte Alexia Putellas, vilket gav Barca lite större lugn i spelet.

Jag har inte sett några publiksiffror från kvällens matcher. Men jag noterade att det såg pinsamt tomt ut på läktarna i Madrid. Real stoppar ju spelarna från att ge intervjuer. Det kan ju inte bero på att intresset är för stort. För det verkar ju inte vara många som är intresserade av att se Reals damer.

Matcherna i Champions League kan man ju för övrigt se gratis på Youtube. Det är Dazn som erbjuder matcherna utan kostnad. Under onsdagen går det att se Juventus–Lyon 18.30 och Arsenal–Wolfsburg 20.45.

På lördag är det avspark i damallsvenskan. Där visas några matcher varje omgång på ”öppna” kanaler. Men vill man se alla matcher ser det ut att bli kostsamt i år. För att se matcherna krävs nämligen att man har Viaplays medium- eller totalpaket. Kostnaden för det billigare av de två, mediumpaketet, är 329 kronor i månaden.

Det innebär en rejäl höjning mot vad det kostade hos Aftonbladet i fjol. För mig som redan har ett större Viaplay-paket blir det ju förstås en förbättring. Men för flertalet kan det här svida i plånboken.

Vad jag förstått skall det vara fler kameror på matcherna, vilket kommer att förbättra kvaliteten på produktionerna. Vi får se om den damallsvenska tv-publiken tycker att produktionerna kan få folk att betala 329 kronor i månaden.

Det kan bli Rosengård–Häcken i final

Publicerad den av
3

I dag lottades semifinalerna i svenska cupen. Det blev Hammarby–Häcken och Rosengård–Eskilstuna. Det finns alltså en möjlighet att det kan bli final mellan de senaste årens suveräner i svensk damfotboll.

Häcken och Rosengård imponerade på olika sätt i sina gruppfinaler. Rosengård var utspelat av Linköping i den första halvleken, men växte rejält efter paus och vann till slut med hela 4–0.

Det jag såg av Häckens 3–1-seger mot Kristianstad var både imponerande, och inte. Häcken överraskade genom att köra med Elin Rubensson som tia och med Elma Juntilla Nelhage och Anna Csiki i vänsterförsvaret istället för petade (?) lagkaptenen Luna Gewitz och ljumskskadade Lotta Ökvist.

Det som imponerade var att Häcken stundtals inte lät Kristianstad låna bollen. Det som var mindre imponerande var att Häcken spelade med ganska stor risktagning centralt, något som kan kosta mot riktigt bra lag. Den här gången var inte KDFF bra nog att utnyttja det, men stundtals såg man ändå vilken offensiv potential fjolårets serietrea har i sin nya nordamerikanska anfallstrio.

Det blir spännande att se om Hammarby kan skaka ett Häcken som måste räknas som ganska klar favorit. Det är en match mellan två lag med ganska lik spelstil. Frågan är om Hammarby kan lyckas få tag på bollen, eller om de kommer att få jaga.

I den andra semifinalen är Rosengård ännu klarare favorit. Eskilstuna har hackat sig vidare till semi. I går hade Djurgården straff, och flera andra superchanser. Men United, som också skapade flera bra lägen, redde ut det och vann gruppen. Nu väntar dock betydligt tuffare motstånd för sörmlänningarna. Sannolikt för tufft.

Är Rosengård en så given guldfavorit som man tänkt?

Publicerad den av
20

Jag har haft ganska stort krigsfokus den senaste veckan. Det mesta av den lediga tiden har gått till att följa eländet i Ukraina via CNN, BBC och diverse ukrainska journalister på sociala medier. Det är ju meningslöst att följa ryska journalister, för de som är i gång och rapporterar hävdar ju att det inte finns något krig att rapportera om.

I dag tog jag en paus från rapporteringen om artilleri, pansarvagnar, flyktingar och beskjutna kärnkraftverk. Jag åkte till Alingsås för att kolla in mästarlaget FC Rosengård.

När jag åkte hemifrån var det med uppfattningen att det är omöjligt att tippa något annat lag på guldplats i år än just Rosengård. I paus var jag inte lika säker. Det här var nämligen en match där hemmalaget Alingsås imponerade betydligt mer än gästerna – trots att slutresultatet blev 0–3 (0–1).

Jag var just på Gerdskenvallen och kollade in Alingsås–Rosengård även för knappt ett år sedan. Utöver att det var 2021 års klart kallaste idrottsupplevelse, och då bevakade jag både världscupen och SM på längdskidor, så var fjolårets möte en tillställning helt utan nerv.

Det var avgjort redan i fjärde minuten. Då hade Caroline Seger och Olivia Schough gjort var sitt mål, och resten av matchen blev en enda lång transportsträcka till 0–7 och en helt genomfrusen kropp.

Från fjolårets match hade Rosengård bytt sex spelare i startelvan, medan Alingsås hade kvar nio. Hemmalaget hade lärt sig läxan från förra årets match, och stod för ett mycket vassare försvarsspel. Alingsås är ett fysiskt lag. Nu satte man hög press och klev in rejält i de dueller som blev.

Lagkaptenen Moa Jarl har flyttat ner i mittförsvaret, och var lysande. Även det centrala mittfältet med Alma Öberg och Rebecca Cameras var bra.

Rosengård hade bollen, men spelade mest i sidled, och skall vara nöjt med att man ledde med 1–0 i paus. Gästerna blev lite spetsigare efter sidbytet, men det dröjde ändå till minut 75 innan det andra målet kom. Det var egentligen först när supertalangen Bea Sprung kom in i minut 66 som Rosengård klarade av att utnyttja att Alingsås tryckte upp sin backlinje högt.

Det var Sprung som slog en fin genomskärare till Mimmi Larsson, som i sin tur serverade Loreta Kullashi till 2–0-målet. På plats upplevde jag spontant att Kullashi var offside. Men jag är inte säker, och har inte sett någon repris. Oavsett vilket var Sprungs genomskärare av hög klass.

Efter matchen tog jag chansen att ställa lite frågor till Rosengårds tränare Renée Slegers. Så här upplevde hon dagens match:

”Vi var inte så nöjda i paus. Det hackade för mycket. Det finns en hel lista med faktorer, en cocktail av det gör att vi inte riktigt kommer in det flytet som vi är vana vid. Och det var egentligen samma mot Växjö. Det är bra att vi vinner matchen med 3–0, men jag tycker inte att vi skapar tillräckligt många målchanser, att vi inte är tillräckligt farliga framför målet när vi väl kom dit. Men jag har inga synpunkter på spelarnas ansträngning, för de försöker. De här cupmatcherna är tuffa, för både Växjö och Alingsås skall försöka förstöra för oss. Det blir fysiskt, och vi blir vi lite rädda för de smällar som kanske kan komma. Tyvärr fick vi en skada på Gudrun Arnardottir. Vi fick en skada mot Växjö också (Evelina Pettersson), en ful tackling. Det är lite tråkigt, och att vi får göra ett tidigt byte igen påverkar matchbilden.”

Trots att Alingsås tryckte upp sin backlinje ganska högt kom ni knappt in bakom dem en enda gång i den första halvleken.

”Precis. Alldeles för lite. Vi är ju vana vid att lag lägger sig lite lägre, och att vi lugnt kan bygga upp anfallen. När de pressar så högt blir vi tvingade till att spela rakare ibland. Det har vi pratat om, men det sitter inte i vårt DNA. Men det skall vi absolut jobba på, att hitta bättre variation och läsa av hur högt motståndaren står.”

2–0-målet var ett mål där ni kom in bakom dem.

”Det målet är ett mål som kom utifrån de ytorna som vi hade pratat om, som vi trodde skulle uppstå i den här matchen. Där gjorde vi exakt det vi hade tränat på. Det är vi supernöjda med. Men det hände för få gånger i matchen att vi fick till den typen av anfall.”

Nu när du får en hel försäsong på dig, vad kommer vi att få se för förändringar i Rosengårds spel mot förra året?

”Inte så mycket. Jonas (Eidevall) lade en grund, och jag och Jonas tänker ganska likt kring fotboll, så jag fortsätter att jobba vidare på det vi har påbörjat. Sedan är det några detaljer som vi jobbat på, lite annorlunda positionering i anfallsspelet, och lite annorlunda i presspelet, men det är detaljer. I det stora hela fortsätter vi att bygga från hösten.”

Jämför man Eidevalls två sista säsonger i Rosengård så var det ganska mycket spel i sidled 2020 medan ni blev bättre i djupled förra året.

”Det var en sak vi pratade om i somras, att vi måste spela framåt oftare. Det gjorde vi bättre, vi hade några bra bollvinster under hösten som gav kontringar där vi gjorde mål. Vi har de spelarkvaliteterna. Samtidigt är det fortsatt viktigt att vi får kontroll på matcherna, har mycket boll och tröttar ut motståndarna. Vi är inte bra när det går fram och tillbaka, eller om vi hamnar i försvarsspel under långa stunder.”

Med tanke på att ni har behållit ert lag från hösten kommer ni att bli stora guldfavoriter i år.

”Vi måste hela tiden bli bättre, för de andra lagen blir inte sämre. Vi har mycket jobb framför oss, men på pappret har vi en jättebra trupp.

Kollar man den trupp Slegers hade med sig till Alingsås så saknades flera viktiga spelare, inte minst Jelena Cankovic. Men inte heller Stefanie Sanders och nya Rebecca Knaak var med i matchtruppen. Ytterligare tre spelare som man förhoppningsvis kommer att kunna matcha in under säsongen är Jessica Wik, som blev mamma i oktober, samt korsbandsskadade duon Fiona Brown och Frederikke Thøgersen.

Jag frågade om tillståndet för Cankovic, som spelade 90 minuter mot Växjö, men alltså saknades helt i Alingsås:

”Det är något som hände när hon spelade med Serbien, men vi gör undersökningar. Vi har även några som inte är med i dag efter kollisioner i träningsmatcher, som Stefanie Sanders. I dag fick vi byta ut Gudrun Arnardottir och Rebecca Knaak har en överbelastad häl (trampat igenom). Så det är lite småskavanker. … Det finns något positivt i det också, och det är att andra, yngre spelare får chansen att visa. Bea Spring har gjort det jättebra. Athinna Persson Lundgren fick hoppa in tidigt i dag, och gjorde det jättebra.”

Jag blev alltså inte speciellt imponerad av Rosengård. Det blir intressant att se hur det går i nästa lördags gruppfinal mot Linköping, en match som sänds i Sportkanalen, och där LFC går vidare vid kryss.

Men trots dagens match känns det svårt att tippa något annat guldlag än Rosengård. Jag hade för övrigt även ett längre samtal med Erling Nilsson i dag. Han varnade för Kristianstad. Trots att KDFF bytt många spelare har man startat cupspelet starkt. Deras gruppfinal mot Häcken på Bravida nästa söndag är också en hyperintressant match.

I övrigt pratade jag och Erling en hel del om svensk damfotbolls framtid. Han noterade att många av dagens landslagsspelare har fått sina internationella genombrott de senaste åren i en ålder av 26–29 år. Något som i sin tur innebär att man inte får ha för stora förväntningar på spelare som Hanna Bennison eller Bea Sprung de närmaste åren.

Och visst är det så. Man kan inte förvänta sig att de kan hålla den höga och jämna nivå som exempelvis Caroline Seger håller. Hon var bäst på Gerdskenvallen i dag.

Nämnda Bennison stod för övrigt för en suverän assist till Evertons segermål mot Aston Villa i onsdags:

När vi ändå är i England. När jag kom hem från Alingsås hamnade jag mitt i avgörandets minut i den engelska ligacupfinalen. Först fick Chelseas Niamh Charles ett fint skottläge att ge sitt lag ledningen med 2–1. Skottet räddades fint av Manchester Citys målvakt Ellie Roebuck.

Och strax efter blev Charles istället lite syndabock när hon tappade bollen utanför eget straffområde till formstarka Lauren Hemp. Det såg minst sagt halvhjärtat ut när Charles struntade i att försöka ta tillbaka bollen, och i stället promenerade hemåt. På sin promenad fick Chelseaspelaren se hur Hemp fick in bollen till Ellen White som gav City ledningen.

Resten av matchen var det klasskillnad. Citys tvåmålsskytt Caroline Weir gjorde ett drömmål när hon satte upp bollen i krysset med sitt stödjeben – det högra. Chelsea såg helt tröttkört och oengagerat ut. Man visade ingen desperation och lyckades inte få till någon forcering, utan City vann säkert.

Det var Citys första seger mot Chelsea sedan april 2019. Under de närmare tre åren har lagen mötts nio gånger. Chelsea har vunnit sju, varav en efter förlängning, och två har blivit oavgjorda. Nu fick City fira en välkommen titel – grattis. Både Chelsea och City är ju utslagna ur Champions League, och Citys chanser att vinna ligan är bara teoretiska.

När det gäller svenska spelare var Jonna Andersson den enda som fick speltid i finalen. Den tid jag såg hade hon, likt alla andra Chelseaförsvarare, det svårt med Hemp. På pluskontot fanns ett par bra bra slagna hörnor.

Innan jag sätter punkt noterar jag att nämnda Chelsea och Manchester City nyligen har presenterat sina bokslut för förra säsongen. City noterade ett minus på 1,7 miljoner pund – det motsvarar 22 miljoner kronor i dagens kurs.

För Chelsea blev det cirka 20 miljoner kronor minus för andra året i rad. Det går att driva verksamheten så om man har en stark herrverksamhet i ryggen.

Ett krig kom emellan – sparka ut Ryssland ur EM

Publicerad den av
22

Under torsdagen hade jag tänkt att skriva ett inlägg där jag sammanfattade veckans internationella turneringar, och samtidigt blickade fram emot helgens svenska tävlingspremiär. Men ett krig kom emellan.

Med tanke på läget i Ukraina kändes det plötsligt inte så viktigt att fundera över utgången i helgens cupmatcher.

Viktigare är väl diskussionen om huruvida Ryssland borde få spela i sommarens EM-slutspel. Personligen tycker jag att idrottsvärlden borde agera kraftfullt mot Ryssland. Vladimir Putin har utnyttjat idrotten, och inte minst fotbollen, för sin propaganda under många år. Nu borde det vara dags att slå tillbaka.

Men sannolikt har väl Putin lindat fotbollens högsta ledare så hårt runt sitt lillfinger att Fifa inte kommer att vidta några sanktioner mot Ryssland. Den högste fotbollsbasen Gianni Infantino fick ju exempelvis ta emot en vänskapsmedalj från Putin i maj 2019 – året efter VM i Ryssland.

Som ni kan läsa på länken hyllade Infantino den ryske presidenten med följande ord:

”Ni välkomnade världen som vänner och de vänskapsbanden kommer aldrig att brytas. Det här är inte slutet, utan början på ett fruktbart samarbete.”

Nu när vänskapen och det fruktbara samarbetet har blivit fiendskap och fruktansvärt krig visar Infantino svaghet mo Putin och Ryssland. Fifa håller fast vid att det VM-kvalplayoff där Sveriges herrlandslag är inblandat skall spelas i Ryssland. Infantino har sagt:

”Första matchen är en månad bort. … Vi hoppas att hela den här situationen ska var löst innan dess, så snart som möjligt och vi tror starkt på det.”

Personligen tycker jag att det enda rimliga är att utesluta alla ryska lag ur alla internationella idrottstävlingar så länge ryska trupper finns i Ukraina. Om individuella ryska idrottare vill tävla utanför sitt lands gränser är det rimligt att de gör det under gulblå flagg.

Således tycker jag att Ryssland bör sparkas ut ur sommarens EM-slutspel. Om det skulle bli så borde det väl för övrigt vara Tjeckien som får platsen i Sveriges grupp. Tjeckien var ju det lag som var närmast att kvala in – man föll ju i straffläggning i playoff mot Schweiz. Alternativet är väl att platsen går till Portugal, som föll mot just Ryssland i playoff.

Ett helt nytt Sverige mot Bonansea

Publicerad den av
2

Efter matchen mot Portugal sa Peter Gerhardsson att det skulle ”bli lite andra spelare som startar” mot Italien. Lite andra visade sig vara elva andra. Förbundskaptenen byter nämligen hela startelvan till dagens final i Algarve cup.

Matchen har avspark 12.05 och går att se i Lagos samt på SVT1 och SVT Play. Gerhardsson startar med följande elva spelare: Hedvig Lindahl – Julia Roddar, Josefine Rybrink, Emma Berglund, Jonna Andersson – Sofia Jakobsson, Hanna Bennison, Elin Rubensson, Olivia Schough – Kosovare Asllani – Anna Anvegård.

Personligen är jag nyfiken på ganska mycket när jag ser den här elvan. Sverige är känt för sin defensiva stabilitet. Nu är det en helt nykomponerad backlinje, och dessutom med ett nytt centralt mittfält framför. Jag är således spänd på att se hur backlinjen klarar sig samt på hur duon Bennison/Rubensson löser den defensiva balansen på mitten.

Sedan är jag förstås spänd på att se Asllani tillbaka i startelvan. Hon såg riktigt vass ut i inhoppet senast. Det var även länge sedan jag såg Anvegård i aktion. Hur är hennes form?

Två spelare jag hade hoppats får se är Fridolina Rolfö och Nathalie Björn. De var två av Sveriges allra viktigaste spelare i OS – jag hade snittbetygen 3,60 på Rolfö och 3,50 på Björn, inte minst är de viktiga för att landslaget skall kunna vara spelförande.

Båda har nämligen utmärkt bollbehandling och bra passningsspel. Björn är Sveriges bästa spelare på att spela genom motståndarnas lagdelar och Rolfö är fantastisk på att kombinera med lagkompisar. Rolfö brukar dessutom falla in i planen och hjälpa Asllani som ett slags ”reserv-tia”.

När det gäller Italien är deras stora spelare Barbara Bonansea. Juventus tekniska och kreativa kantforward kom med på mittfältet i Fifpros världslag för 2021. Så bra att hon skulle vara aktuell för ett världslag tycker jag inte att hon är. Men hon är bra – i sina bästa stunder håller hon absolut världsklass.

Jag har i skrivande stund inte sett vilken elva förbundskapten Milena Bertolini mönstrar. Men jag hoppas att Bonansea är med, trots att hon startat i Italiens två tidigare matcher i cupen. Oftast utgår hon från vänsterkanten, vilket gör att Julia Roddar och Sofia Jakobsson troligen får en nyckelroll i den svenska defensiven i dag. Men Bonansea brukar byta position ganska mycket, och kommer säkert att båda dyka upp på högerkanten och centralt, som nia.

Tillagt i efterhand: Här är Italiens elva. Som synes är Bonansea med. Det är ett ganska ordinarie italienskt landslag. Sju av de här elva spelarna startade även den viktiga VM-kvalmatchen mot Schweiz (förlust med 2–1) i slutet av november.

Ulf Lyfors död – satte damfotbollen på agendan

Publicerad den av
2

Svensk damfotboll har sorg. Den tidigare förbundskaptenen Ulf Lyfors har gått bort i en ålder av 78 år. Lyfors var damlandslagets första heltidsanställda förbundskapten, han var även den första som ledde landslaget under en längre tid och på så sätt kunde bygga något starkt och varaktigt.

Lyfors ledde Sverige under åtta år 1980–1987 och hans största merit är förstås EM-guldet 1984 – det som fortfarande är Sveriges enda stora, internationella titel. Man kan nog utan tvekan säga att det var under Lyfors som svensk damfotboll tog sina första riktiga steg ut i rampljuset.

Även en lång tid efter sin period som förbundskapten för damlandslaget har Lyfors haft en liten koppling till laget. Han var ju nämligen gift med nuvarande landslagschefen Marika Domanski-Lyfors fram till sin död. Tankarna går förstås i första hand till henne och till andra närstående.

Lyfors bortgång var gårdagens stora svenska damfotbollsnyhet. Sent på kvällen kom en trevligare nyhet, nämligen att elitettan återigen består av 14 lag. Rävåsens IK Karlskoga stod överst på reservlistan, och klubben meddelade i går på sin hemsida att man tackat ja till den plats som blev ledig när Morön BK drog sig ur.

4–0 mot Portugal – Det var en kanonstart på landslagsåret

Publicerad den av
12

Landslaget gav sig självt en kanonstart på 2022. Det blev seger med 4–0 mot Portugal efter mållöst i paus.

Jag räknade till 12–1 (4–1) i klara målchanser och 9–1 (3–0) i hörnor. Just hörnorna har en tendens att hamna i fokus när vårt landslag spelar. Så blev det även i dag. Tre av målen gjordes nämligen i samband med hörnor – alla från höger, slagna med vänsterfoten av Amanda Nildén.

I paus gnällde jag på kvaliteten på de svenska avsluten. Så långt hade inte Portugals målvakt behövt göra en enda riktig räddning. Efter paus tvingades målvakten till ett par räddningar. Hon tvingades alltså även hämta fyra bollar i målet bakom sig.

De svenska målskyttarna var i tur och ordning Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius. Den sistnämnda har haft en otrolig utveckling det senaste året. I februari i fjol såg hon ut som 2020 – alltså utan självförtroende och utan precision i avsluten.

Nu är Blackstenius bättre än någon tidigare gång. Hon har bättre touch, bättre avslut och är väldigt mycket bättre i det felvända spelet än hon varit tidigare. Hon väljer inte längre att bara släppa rakt hem till egen backlinje varje gång hon får bollen felvänd. Nu gör hon konstruktiva saker, vänder spelet eller kombinerar med lagkompisar. Det är verkligen otroligt roligt att se.

Det som Blackstenius behöver slipa lite på är att ha bättre koll på offsidelinjen. För i den här matchen hade hon tveklöst gjort fler mål än ett om hon hållit sig lite kallare i löpningarna.

En annan spelare som det var roligt att se var Kosovare Asllani. Hon gjorde ett kanoninhopp, det tog inte många anfall innan man insåg hur otroligt mycket hon var saknad under senhösten.

I övrigt var defensiven som vanligt väldigt stabil. Det var bara vid Portugals kanonläge vid 0–0 som det såg lite darrigt ut. Där släppte Filippa Angeldahl yta åt en motståndarmittfältare, som kunde sätta en djupledsboll till blixtsnabba Diana Silva. Sedan misstajmade Jennifer Falk sin utrusning totalt, vilket borde ha lett till ett baklängesmål.

I övrigt hade inte Portugal något alls. Amanda Ilestedt var närmast felfri. En annan väldigt positiv insats gjordes av Amanda Nildén. Jag har inte varit speciellt imponerad av henne när jag sett henne tidigare. Jag har definitivt inte sett henne som en landslagsspelare. Men i dag visade hon spännande kvaliteter. Inte minst bra bollbehandling och fina inlägg och hörnor.

Nu blir det final mot Italien på onsdag. Såg jag rätt är den härliga avsparkstiden 12.00.

Nu startar EM-året – hur tänker Gerhardsson?

Publicerad den av
7

Klockan 18.05 svensk tid ställs Sverige mot Portugal på Estadio Algarve, SVT2 och SVT Play. Det är Sveriges första landskamp under EM-året 2022 och det blir intressant att se hur Peter Gerhardsson matchar sin trupp.

För första gången egentligen har Gerhardsson flera spelare som inte är förstavalen i sina klubbar, och som därmed bara har spelat sporadiskt under vintern. Dessutom är det ju som bekant försäsong här hemma i Sverige.

Det känns således som att Gerhardsson troligen kommer att mönstra ett rätt ringrostigt gäng mot ett Portugal där samtliga spelare är mitt inne i säsong. Portugal är sakta men säkert på väg uppåt inom damfotbollen. Ett tecken på det var ju att Benfica tog fyra poäng i Champions Leagues gruppspel, bland annat efter seger mot Häcken på Bravida Arena.

Det troliga är att det är en tänkt svensk förstaelva som spelar i Algarve cup i dag. I varje fall låter det så på Gerhardssons citat till förbundets hemsida:

”Det lag som startar idag har fått mycket tid ihop på träningsplanen, och de olika lagdelarna och relationerna på planen har fått mer tid än vi är vana vid en normal samling. … Nu har vi dessutom kunnat spela en hel del och det har varit viktigt.”

Som jag var inne på tidigare är det flera svenska landslagsspelare som varit ute i kylan i sina internationella klubbar under vintern. Framför allt blir det intressant att se hur Gerhardsson ser på Filippa Angeldahl och Sofia Jakobsson. Räknas de fortsatt som startspelare?

Min gissning är att Angeldahl spelar bredvid Caroline Seger på centralt mittfält, men att Jakobsson får stå åt sidan för Johanna Rytting Kaneryd på högerkanten. Vi får se om den gissningen är korrekt,

Årets Algarve cup är för övrigt på alla sätt en miniturnering. Sex lag var anmälda, fem lag kom till spel och ny är bara fyra lag kvar. Australien drog sig ur på förhand av pandemiskäl och Danmark drog sig ur efter en match. Av de fyra deltagande lagen har Italien vunnit sina två matcher med uddamålet mot Danmark och Norge.

Därmed är det Italien som väntar i finalen för vinnaren av Sverige och Portugal. Förloraren ställs mot Norge i tredjeprismatch. Om jag fattat rätt går Sverige till final vid kryss.

Det är lite tråkigt att klassiska Algarve cup känns så urvattnad i år. Med undantag för i fjol då covid ställde in turneringen har den spelats årligen sedan 1994, och det har aldrig tidigare varit så här få deltagarländer. Premiäråret var det sex lag, sedan dess har det varit åtta eller tolv lag.

Fram till och med 2015 var gräddan av världseliten på plats, och turneringen kallades ofta för ”Lilla VM”. Men från 2016 har cupen tappat rejält i slagstyrka.

Dels var det så att USA efter VM-guldet 2015 funderade över hur de bäst skulle kunna marknadsföra sin sport på hemmaplan. En av lösningarna var att starta en egen cup, She Believes Cup, som placerades i samma landslagsfönster som Algarve cup.

2016 var USA, Tyskland, England och Frankrike med i She Believes Cup, vilket förstås dränerade turneringen i Algarve. Dessutom spelades ett europeiskt OS-kval mellan Sverige, Norge, Nederländerna och Schweiz i Nederländerna. Där försvann ytterligare några toppnationer.

Även om Sverige, Norge och Nederländerna varit tillbaka i Algarve efter 2016 har turneringen aldrig repat sig helt. Och pandemin har förstört ytterligare. I år spelas det turneringar av olika storlek över hela världen under aktuellt landslagsfönster.

I Afrika är det kval till Afrikanska mästerskapen och i Nordamerika spelar de lägre rankade lagen VM-kval. Matcherna i det nordamerikanska VM-kvalet går för övrigt att se på Youtube, på den här länken.

Utöver Algarve cup spelas även ett antal träningsturneringar. I Spanien gör åtta lag upp i Pinatar cup, en ren utslagningsturnering med kvarts-, semi- och final. Där möts Belgien och Sveriges EM-motståndare Ryssland i finalen. Ryskorna har vunnit mot Ungern och Irland på sin väg till finalen.

Segermålet i 1–0-segern mot Irland gjordes på retur i sjunde minuten av nummer sju Elizaveta Lazareva.

I Frankrike spelas en fyrlagsturnering som kallas Tournoi de France, med Frankrike, Nederländerna, Brasilien och Finland. Där blir det final mellan värdnationen och Nederländerna på tisdag. Men vid fransk seger kan Brasilien smita förbi Nederländerna och sno andraplatsen.

I England spelas en annan fyrlagsturnering kallad Arnold Clark Cup. Där spelas andra omgången i dag. I den första omgången blev det 1–1 både i England–Kanada och i Spanien–Tyskland.

Flera av de intressantaste matcherna från de senaste dagarna ligger just nu på den här Youtubekanalen. Vet inte hur det är med rättighetsfrågan, utan gissar att man kommer att tvingas ta ner några av dem, men just nu kan man se såväl Tournoi de France, Arnold Clark cup och She Believes cup på länken.

I matchen England–Brasilien överraskade Sarina Wiegman lite genom att spela Arsenals Leah Williamson som central mittfältare. I mittförsvaret körde Wiegman med Millie Bright och Alex Greenwood i stället. Jag gillar ju Williamsons uppspel, och känner att man riskerar att tappa dem genom att flytta upp henne ett snäpp. Men rapporterna säger att hon gjorde en stark insats på mittfältet.

Klippet med höjdpunkter visar även två riktiga arömmål av Millie Bright och Janine Beckie.

Jag kollade den första halvleken av stormötet Spanien–Tyskland. En intressant halvlek där det spanska laget hade kommandot, men där det unga, spännande tyska nybygget visade hög kvalitet i omställningsspelet. Totalt sett en riktigt bra fotbollsmatch mellan två av guldkandidaterna i sommarens EM-slutspel.

Hos Tyskland visade 19-åriga Hoffenheimforwarden Jule Brand varför Wolfsburg har värvat henne. Hon har riktigt hög kvalitet i djupled. Tyskland saknar en mängd spelare. Wolfsburgkvartetten Svenja Huth, Tabea Wassmuth, Kathy Hendrich och Almuth Schult lämnade sena återbud till följd av covid eller covidkarantän. Ändå gjorde tyskorna en stark insats där man gång på gång avslöjade brister i snabbhet i den spanska backlinjen i Irene Paredes frånvaro.

I det spanska laget har det snackats mycket om framför allt Alexia Putellas men även om Aitana Bonmati under det senaste året. Och de är båda lysande kreatörer. Men den spelare som imponerade klart mest på mig i det spanska laget var den tredje mittfältaren Patri Guijarro. Som junior var hon en målfarlig tia. Nu har hon blivit en sexa med otroligt stor arbetskapacitet.

Hon vann bollar i presspelet, och täckte hela den centrala ytan framför den spanska backlinjen. Det gjorde att såväl ytterbackar som Putellas och Bonmati kunde ta höga utgångspositioner. Dessutom startade Guijarro anfallen genom att gång på gång spela förbi det tyska mittfältet. Guijarro är klass rakt igenom – helt klart en av världens allra bästa spelare.

På The Observers lista över världens 100 bästa under 2021 placerades hon på plats 29, som nionde Barcelonaspelare. För mig är hon betydligt högre upp på listan – definitivt topp tio i världen, kanske till och med topp tre. Det är hennes skicklighet som gör det möjligt för de andra spelarna att glänsa både i Barca och i det spanska landslaget.

Jag har sett ytterligare en halvlek av veckans många landskamper, den första mellan USA och Tjeckien i She Believes cup. Det var en match som slutade 0–0, och som återigen väckte frågetecken om återväxten i USA.

Förbundskapten Vlatko Andonovski har valt att vila många av sina duktiga 30+-spelare, och satsat på framtidens landslag. Det såg inte så speciellt bra ut. Visst borde USA ha gjort något mål under de första 10–15 minuterna. Men sedan hade Tjeckien rätt bra kontroll.

Och visst har tjeckiskorna gjort några bra resultat det senaste året, bland annat två kryss mot Nederländerna i VM-kvalet och ett mot Kanada i en träningsmatch. Men Tjeckien är ändå ett lag som inte klarade av att kvala in till EM-slutspelet. Så mållöst mot Tjeckien är ingen fjäder i den amerikanska hatten.