Tankar efter Fotbollsgalan 2017

Inför VM-kvalkampen Sverige–Ungern i Borås nyligen uppmärksammade jag den svenska damfotbollens pionjärer från Öxabäck i en pluslåst krönika:

Den krönikan avslutade jag med en uppmaning till Svenska Fotbollförbundet om att ta upp Kerstin Larsson, Kerstin Johnson, Ebba Andersson och de andra pionjärerna från Öxabäck på Globens scen under Fotbollsgalan för en välförtjänt hyllning.

Det blev inget firande av Öxabäcks pionjärer i dag, men väl en mycket välförtjänt hyllning av en annan av damfotbollens pionjärer – Pia Sundhage. Ingen riktig fotbollsgala utan en liten sång från Sundhage…

Som jag skrivit många gånger tidigare har hennes gärning och hennes engagemang för svensk damfotboll genom åren varit, och är, ovärderlig.

Sundhage fick fris av statsminister Stefan Löfvén. Samtidigt valde förbundet, om jag förstod saken rätt, att instifta ett ”Pia-stipendium på en halv miljon kronor, som skall delas ut årligen till någon som jobbar hårt för damfotbollen.

Det var för övrigt en gala där det pratades jämställdhet vid flera tillfällen, vilket förstås var bra. Men riktigt bra är det inte förrän man slipper prata om det.

Galans inledning där konfrenciererna Anna Brolin och Frida Nordstrand först jublade över att: ”Vi är i VM”, och sedan över ”Ett nytt fräscht fyraårsavtal för damlandslaget”, visar lite var vi står.

För männen jublas det över sportsliga framgångar, för kvinnorna över framsteg på andra plan. Under galan hyllades exempelvis Östersund för att ha chansen att gå till sextondelsfinal i Europa League. Östersunds herrlag har gjort en fantastisk prestation, och är värda hyllningar. Men det är väl även de damlag som årligen når mycket längre än så i Champions League. Eller?

För övrigt undrar jag över Nordstrands formulering att landslagsavtalet är ”fräscht”. Hur vet hon det?

Så till galans alla vinnare. Här är de, med korta kommentarer:

Kosovare Asllani

Diamantbollen: Kosovare Asllani. Ett logiskt val. Hon har hållit en hög och stabil nivå under hela året, och har verkligen förtjänat den här segern. Dessutom höll Asllani ett väldigt bra tacktal – klart bäst av alla på galan.

Hedvig Lindahl

Årets målvakt: Hedvig Lindahl. Jämn kategori, där Lindahl inte är något dåligt val, men där min röst hade gått till Gudbjörg Gunnarsdottir.

Jessica Samuelsson

Årets back: Jessica Samuelsson. Var fantastisk i våras, bästa spelare i landskamp efter landskamp. Tappade lite i form under sommaren och hösten, och blev långtidsskadad nu i höst. Men det hindrar inte att jag tycker att priset gick till rätt vinnare.

Kosovare Asllani

Årets mittfältare: Kosovare Asllani. Har varit Sveriges genomgående bästa mittfältare under 2017, men min röst i det här priset hade gått till Claudia Neto. Priset delades ut innan tv-sändningen, och det verkar inte ha gått helt smärtfritt

Tabitha Chawinga

Årets forward: Tabitha Chawinga. Den absolut tuffaste kategorien av alla, där måldrottningen ställdes mot världens och Europas bästa spelare. Här har jag inga invändningar mot vinnaren, för 26 mål för ett bottenlag är självklart en lysande prestation. Å andra sidan hade jag inte protesterat om Lieke Martens vunnit heller.

Tove Almqvist

Årets genombrott: Tove Almqvist. För mig fick Almqvist sitt genombrott i allsvenskan redan förra året, och i landslaget har hon inte fått det ännu. Men den här kategorien är ju alltid väldigt flummig, och Almqvist var ju väldigt bra i våras. Så varför inte.

Elisabet Gunnarsdottir

Tränare: Elisabet Gunnarsdottir. Det här priset har alltmer blivit lite av ett pris där man hyllas mer för en långtidsgärning än för vad som hänt under året. Med det sagt är Gunnarsdottir en otroligt välförtjänt vinnare, för mig är det hon som är Kristianstads DFF. Hon har verkligen kämpat stenhårt under många år för den här utmärkelsen.

Pernilla Larsson

Domare: Pernilla Larsson. Logiskt val att VM-domaren får priset.

Filippa Angeldahl

Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Filippa Angeldahl. Angeldahl har varit bra i år, och hon har varit viktig för Hammarby, men det hindrar inte att jag tycker att det här är en rätt konstig utnämning.

Man kan förstås anses värdefull på många olika sätt. Ingen har varit i närheten så värdefull för sitt lag som Tabitha Chawinga var för Kvarnsveden. Men de fick ju inga framgångar. Skall vi leta spelare som lett sitt lag till framgång finns det ju ett par viktiga LFC-spelare i Claudia Neto och Kristine Minde plus bland annat Hilda Carlén i Piteå och Linda Sällström i Vittsjö. Faktum är att jag totalt sett tycker att Emma Holmgren nog var Hammarbys viktigaste spelare.

Men det är ju lite tanken med en gala, att den skall väcka känslor. Så stort grattis till alla vinnare.

Förvånansvärt snällt straff för Danmark

I dag kom alltså domen mot Danmark efter deras walkover mot Sverige. Och det blev en på alla sätt anmärkningsvärt mild bestraffning.

Alldeles för mild enligt mitt sätt att se på det. För om man bara döms till 3–0-förlust för att utebli från en match finns det rätt många lag som skulle kunna vinna på att utebli, och det kan ju inte vara tanken. Exempelvis hade ju Ungern dragit några måls fördel av att strunta i att åka till Borås för Sveriges senaste VM-kvalmatch.

Lämnar man walkover bör straffet i alla sammanhang vara hårdare än bara förlust med 3–0. Jag tycker fortfarande att uteslutning faktiskt hade varit det mest logiska straffet, med 3–0-förlust plus poängavdrag med något eller några poäng som första alternativ.

Det här innebär ju alltså att danskorna på allvar är med i kampen om en VM-plats igen, vilket ju inte bara påverkar lagen i Sveriges grupp. Deras chans att bli en av de bästa grupptvåorna är ju nu rätt stor.

Deras chans att vinna gruppen finns också kvar. Men eftersom inbördes möte räknas före målskillnad i kvalet har dock Sverige klar inbördes fördel inför bortamötet nästa år. Danmarks stora chans är nog ändå att Sverige går på en mina i matcherna mot övriga motståndare.

I övrigt i dag har Manchester City och Slavia Prag tagit sig till kvartsfinal i Champions League. Det står alltså Slavia på Linköpings drömlott nästa vecka. Mot samtliga övriga sex lag kommer vår svenska representant att få slå ur underläge.

Och där var konflikten över

Parterna har enats, damlandslaget har ett nytt fyraårigt avtal.

Alla är glada och nöjda, men inget talar om vad avtalet innehåller. Och det är sannolikt något damlandslaget förlorar på.

Jag förstår inte varför alla vi som verkar inom svensk fotboll accepterar att löner och ersättningar hålls hemliga. Förbundet är ju svensk fotboll, och inom svensk fotboll borde det råda öppenhet kring löner och den här typen av avtal.

Svårare att störa herrspelare på Hamréns tid

Herrlandslaget under Janne Andersson har verkligen gjort bra resultat. Däremot verkar det nya landslaget lättstört. Väldigt mycket mer lättstört än exempelvis Erik Hamrén:s gäng.

I varje fall om man skall tro förbundsledningen. Det var Johanna Frändén som på Twitter påminde om hur det var när den största stjärnan i Hamréns landslag meddelade sitt avslut. Det gjorde han dagen innan den avgörande EM-matchen mot Belgien i fjol.

Men det beskedet verkade inte ha stört någon av spelarna. Inte ett dugg.

För är det någon som minns att Lasse Richt rasade mot att ett sådant energikrävande utspel kom dagen innan en otroligt viktig match? Någon som hörde Håkan Sjöstrand berätta efter förlusten mot Belgien om hur den store stjärnan störde och kanske förstörde för alla andra i laget?

Den store stjärnan, som dessutom trampat på damlandslaget flera gånger utan att någon förbundspamp agerat, stod alltså för ett välplanerat utspel.

Damlandslaget har däremot inte gjort något utspel. Uppgiften om att landslaget hade hotat bojkotta Fotbollsgalan hade läckt från förhandlingarna, och nått Olof Lundh. Caroline Seger bekräftade bara de läckta uppgifterna när hon konfronterades med dem.

Det rimliga här är ju att Richt och Sjöstrand gör varsin pudel över sina löjeväckande uttalanden, som för övrigt dessutom motsägs av förbundskapten Andersson:

Nog verkar det som att några av herrarna i förbundstoppen är lite nervösa inför onsdagens förhandlingsmöte med spelarföreningen?

Björn klar för ”nytt” Rosengård

Nathalie Björn

I dag har Nathalie Björn presenterats som nyförvärv i FC Rosengård. Det var väl inte speciellt oväntat, men ändå intressant.

Med värvningarna av Björn, Johanna Rytting Kaneryd och Nellie Lilja kan man se en trend som indikerar att Rosengård kan ha övergivit sin tidigare värvningsstrategi där de tydligt inriktat sin rekrytering mot etablerade landslagsspelare – svenska eller utländska.

Nu tycks Rosengård ha tagit ett steg tillbaka, och tagit efter Linköpings strategi att värva unga svenska/nordiska spelare som är på gränsen till landslaget. Det finns ju inte så många sådana, så det lär bli dragkamp om dem framöver.

Björn blir en naturlig ersättare till Lina Nilsson i Rosengård. För som spelare liknar de ju varandra i rätt stor utsträckning. Det blir spännande att se om Björn kan växa ut till en A-landslagsback i sin nya omgivning.

 

Roddar, Växjö, Kalmar, Kemme, Pajor och Harder

Vi är alltså inne i silly season. Göteborg rivstartade den delen av säsongen genom att i dag presentera Julia Roddar som nyförvärv, en signal om att man inte tänker harva i bottenträsket nästa år.

För Göteborg gäller det ju att hålla kvar sina nyckelspelare Elin Rubensson och Pauline Hammarlund, samt att få tillbaka Jennifer Falk i matchform.

Värvningen av Roddar borde ju stärka klubbens aktier i kampen för att få ha kvar Rubensson och Hammarlund.

Kvarnsveden tappar alltså Roddar, men värvar i stället en ny landslagsspelare från Malawi i Sabina Thom.

I övrigt vad gäller silly season har ju flera spelare aviserat att de kommer att lämna Eskilstuna. En av dem är Nathalie Björn, som kommer att avslöja sin nya klubbadress under veckan.

En som inte kommer att spela fler matcher är Carola Söberg. Hon tackar för sig efter en snygg karriär, lite i skymundan. Det blev inte så många A-landskamper, men väl tre Champions Leaguefinaler, vilket inte är fy skam. Bra jobbat.

Tre SM-guld, lika många Champions League-silver, VM-mästerskap och totalt 18 medaljer på 17 elitsäsonger har lett till att det nu är dags att sätta punkt. När jag ser tillbaka på mina år som fotbollsspelare så är jag otroligt stolt över det jag presterat, men för mig har alla relationer och möten med människor varit precis lika viktiga som resultaten. Spelare som jag vunnit och förlorat tillsammans med, ledare som utmanat och utvecklat mig, lag som dragit åt samma håll – men ibland även åt olika håll och de livslånga vänskapsband som formats. Det är erfarenheter, lärdomar, upplevelser och minnen som packats i ryggsäcken som jag bär med mig genom livet – och den bärs med stolthet. 💫

A post shared by CAROLA SÖBERG (@carolasoberg) on

Dagens stora debattämne är förstås fortfarande landslagets hot om att bojkotta Fotbollsgalan. Lite om bakgrunden går att läsa i det här blogginlägget från Olof Lundh. Men det hade ju varit intressant att få veta mer exakt vad förhandlingarna konkret handlar om.

Gäller de ekonomi kan ju spelarna glädjas åt att förbundet fått väldigt mycket mer pengar i kväll, i och med herrlandslagets fantastiska avancemang till VM – grattis.

Tillbaka till svensk damfotboll, och de nya damallsvenska lagen. Växjö DFF firade sin allsvenska plats genom att vända ett 3–0-underläge i paus till 6–3-seger mot Uppsala. Därmed satte man nytt poängrekord i elitettan med 69 poäng. Däremot fattades det ett mål för att tangera målrekordet. LB07 gjorde 84 mål i fjol, Växjö ”bara” 83 i år.

Däremot var plusmålskillnaden +66 (83–17) nytt rekord med fem mål. Kvarnsveden hade +61 för två år sedan.

Allt borde förstås varit uppåt i Växjö DFF, men i ett blogginlägg beskriver Smålands-Postens Daniel Enestubbe elefanten i rummet under Växjös firande – alltså det faktum att mannen bakom uppflyttningen inte fick vara med. Även om elitidrott inte är någon välgörenhet agerade ju faktiskt klubben otroligt underligt när man sparkade sin tränarhjälte Pierre Persson i slutet av serien.

Pierre Persson

Oavsett hur glatt det var i Växjö i går lär man inte ha nått upp till den lycka som rådde i IFK Kalmar. Här är först ett gäng glada klipp från Gröndals IP, och här är ett långt inslag från segerbanketten. För det kallas väl segerbankett även när man kommit tvåa i elitettan?

Med det är det dags att kolla lite händelser utanför Sveriges gränser. I returmatchen mellan USA och Kanada blev det amerikansk seger med 3–1. Noterbart här att Kanada och förbundskaptenen John Herdman tänker framtid när han matchar sitt lag. Han använde nämligen totalt sett sex tonåringar i matchen.

Etablerade 19-åringen Jessie Fleming spelade hela matchen, 18-åringen Deanne Rose startade, och sista 19 minuterna byttes även tre stycken 16-åriga spelare (födda 2001) in i form av Jordyn Huitema, Jayde Riviere och Ariel Young. Dessutom fick 17-åriga Julia Grosso hoppa in på tilläggstid.

USA vann alltså matchen. Julie Ertz nickskarvade in det första målet på fast situation. Har vi sett det förut?

Segermålet till 2–1 gjorde Alex Morgan – hennes 80:e i landslagssammanhang. Hon gjorde det efter att Fleming misslyckats med att slå en tunnel på egen planhalva:

Men även om USA alltså vann med 3–1 tror jag att Kanada vann mest på matchen genom att de gav sina unga talanger erfarenhet mot världsmotstånd. Känslan är ju faktiskt att Kanadas framtid kan vara ljusare än den amerikanska.

Ett annat lag som jobbar på samma sätt som Kanada, alltså med att släppa fram talanger tidigt är Australien. De hade tre tonåringar, varav två spelare födda 2000 på planen i en av sommarens landskamper. Då förklarade förbundskapten Alen Stajcic att han vill ha in unga spelare för att de tar med sig erfarenhet och professionalitet till ungdomslandslagen. En intressant tanke.

På tal om ungdom. Jag älskar den här bilden på nederländska EM-stjärnan Jackie Groenen, från när hon var tolv år:

Det ser lite farligt ut med lilltjejen bland de stora killarna. Men rent spelmässigt måste det ha varit väldigt utvecklande. Groenen spelar ju för Frankfurt, som föll mot Wolfsburg med 1–0 i går. Höjdpunkter från matchen finns här.

Segerskytt för die Wölfinnen var Pernille Harder, danskan som nyligen korades till världens bästa spelare av fotbollssajten goal.com. Det var Harders sjunde mål i ligan, en notering som gör att hon leder skytteligan.

För den snygga framspelningen stod polska stjärnskottet Ewa Pajor, som äntligen fått sitt lyft. Hon har haft en tuff tid med synproblem, men efter två ögonoperationer har hon nu full syn – och då börjar Pajor växa fram till den världsspelare som man trott att hon skulle bli.

I tabellen är det fortsatt Freiburg i topp, det trots att man ”bara” fick 2–2 i den svåra bortamatchen mot SC Sand. Det var rejält blåsigt på Sands åker, och serieledarna var i underläge två gånger – men redde ut det.

Fridolina Rolfö gav Bayern München ledningen med 2–1 i svenskmötet med Turbine Potsdam. Men hemmalaget Potsdams 17-åring Gina Chmielinski smällde in en frisparksretur till 2–2. Potsdam är fortsatt obesegrat, men med fem kryss är man ändå åtta poäng ifrån Freiburg i tabelltoppen. Wolfsburg och Bayern är tvåa och trea, en poäng från serieledningen.

Apropå Potsdam har deras Tabea Kemme gjort ett av årets allra läckraste mål. Minns inte om jag lagt upp den här lobben i bloggen tidigare. Men i så fall är den värd att köras i repris:

I England tappade Chelsea för första gången poäng. Det blev 2–2 mot Reading sedan kvitteringen kommit på ett högst olyckligt självmål från Magdalena Eriksson. Därmed är Manchester City enda fullpoängaren i WSL.

Innan jag sätter punkt blir det lite herrfotboll. Man kan ju inte låta bli att skänka en tanke åt stackars Jakob Johansson, som befaras ha dragit av korsbandet i dagens VM-kvalmatch. Det skulle ju innebära att han sköt Sverige till ett VM-slutspel som han inte kommer att kunna vara med i. Snacka om bitterljuv upplevelse. Jag kramar självklart båda tummarna för att det handlade om en lindrigare skada.

Uppmaningen: Bojkotta Fotbollsgalan

Caroline Seger

Diverse olika medier berättar i dag om, som jag uppfattar det, att de spelare som sköter förhandlingen med förbundet genom Caroline Seger uppmanar kompisarna i landslaget att bojkotta Fotbollsgalan. Orsaken är att man inte fått till stånd något avtal med Svenska Fotbollförbundet.

Till Fotbollskanalen säger hon:

”Vi kommer inte att gå på Fotbollsgalan. Vi har inte haft ett avtal på hela året och vi vill få till ett avtal.”

Jag har ingen inblick i förhandlingarna, och är som jag tidigare skrivit högst splittrad i frågan om vad man skall tjäna när man representerar sitt land i landslagssammanhang. I grunden är det ju ett ärofyllt uppdrag, och således inget man skall bli rik på. Förbundens pengar bör ju i första hand användas till att utveckla sin specifika idrott.

Sedan finns det en mängd invändningar i just den här fallet. Invändningar om att man inte heller skall behöva gå back, om att herrarna får betydligt mer, om att vissa länder har anställda landslagsspelare och så vidare.

Det kommer garanterat att finnas anledning att återkomma till ämnet. Men nu har den sista omgången i damallsvenskan just startat.