Madelen Janogy klar för comeback i Piteå

Madelen Janogy har bestämt vilken klubb hon skall göra sin comeback i. Valet stod mellan Piteå och Linköping – och föll på Piteå.

Personligen tycker jag att det låter som ett väldigt klokt val. Inget ont om Linköping, men nog känns som att det här var tryggast möjliga lösning. Och efter att ha haft mental ohälsa borde de ju vara klokast att söka en lösning man är trygg med.

Kul att vi snart har Falköpingsprodukten tillbaka i damallsvenskan. Det ger serien lite extra stjärnglans. Och viktigt för Piteå som har haft en svaghet i djupledsspelet hittills i serien. Det mesta i offensiven har hittills kretsat kring Fernanda Da Silva och Josefin Johansson. Med Janogy i laget kommer man att kunna variera sitt anfallsspel betydligt mycket mer.

Madelen Janogy och Fernanda Da Silva.

Huvudpersonen själv säger så här till klubbens hemsida:

”Jag är glad att jag vill spela fotboll igen och jag är glad att det blev Piteå. Där är jag trygg med hur det är och vet att det är en professionell organisation. Det känns otroligt kul att vara tillbaka.”

Kontraktet löper över denna och nästa säsong. Egentligen hade inte Piteå råd att utöka sin trupp. Men sportchef Leif Strandh har tidigare berättat att man fått hjälp med finansieringen. I länkad artikel säger han:

”Det är många här som fått en härlig känsla för ”Madde” och tycker att det var synd att hon lämnade oss inför i år. När de har fått frågan från Rikard (Fahlman, ordförande); ”Om ‘Madde’ kommer, vill ni vara med?”, då har många svarat att de är villiga att ställa upp. Om det inte blir ”Madde” finns inte de pengarna som vi har lyckats skaka fram nu.”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Blacksteniusderbyt – och en proffskoll

Stina Blackstenius visade vägen när Göteborg via 2–0 på Valhalla hakade av Linköping i guldstriden. Och i Eskilstuna skrällde till Uppsala med en klar 3–1-seger.

Stina Blackstenius

Måndagens damallsvenska toppmöte var på alla sätt en riktig prestigematch. Det var ju nämligen ett möte mellan två klubbar som haft några rejäla duster den här våren.

Och då tänker jag inte alls på den cupmatch i februari som Göteborg vann med 3–1. Eller ju, jag tänker ju på Linköpings målskytt i den matchen – Stina Blackstenius. Som bekant hade de båda klubbarna först en konflikt om landslagsforwarden, sedan även en andra konflikt om amerikanska Brianne Folds.

Det här var första mötet mellan klubbarna efter de båda bråken. Ett möte som vi skulle kunna kalla ”Blacksteniusderbyt” eftersom hon naturligtvis stod i fokus både före, under och efter matchen.

Inför avspark stod även lagens båda nyckelspelare Vilde Bøe Risa och Frida Leonhardsen Maanum i strålkastarljuset. De norska landslagsmittfältarna har skadeproblem och var frågetecken. Eller. Bøe Risa förklarade inför matchen i GP att hon fortsatt stoppas av en känning i låret:

”Jag hoppas kunna vara spelklar mot Piteå i nästa match, men det är svårt att säga säkert nu.”

Maanum utmålades som ett frågetecken i Corren. MIttfältsstjärnan var med till Göteborg, men satt kvar på bänken hela matchen.

Att det var en het och viktig match märktes direkt. Det small rejält minst fyra–fem gånger under den första halvleken. Först tvingades Göteborgs Emma Berglund ut efter en smäll mot huvudet. Det skall ha varit en säkerhetsåtgärd.

Och sedan bars Linköpings Olga Ahtinen av på bår efter att ha legat och vridit sig i smärta en stund. Den spontana känslan var att det inte gick så bra med Ahtinen. Men första rapporten sa att det bara var en stukad fot, vilket ju trots allt låter lovande.

Det blev minst sex minuters tilläggstid i den första halvleken. I den första extraminuten var Blackstenius påpassligt där med huvudet och nickade in ledningsmålet. Och i sjunde övertidsminuten var det forwardskollegan Pauline Hammarlund:s tur att göra mål. Båda gångerna stod Julia Roddar för assisten.

2–0 till Göteborg i paus kändes rejält i överkant, även om hemmalaget hade varit det lite bättre laget i en tät första halvlek.

De där två målen var precis vad Göteborg behövde. För den andra halvleken gick helt och hållet i hemmalagets favör. Jag noterade till slut 11–1 (4–0) i klara målchanser. Avsluten blev 16–4 vara 9–2 på mål. Till slut var 2–0 i underkant.

Och Blackstenius var jättebra. Det var hennes överlägset bästa match i Göteborg. Hon visade att hon har kvar den unika förmågan att vara bäst när det gäller.

För tidigare under den här säsongen har hon inte spelat på den nivå man förväntar sig av en landslagsforward.

Stina Blackstenius håller världsklass när hon kommer rättvänd med boll. Men i många andra delar av spelet är hon medelmåttig. I ett Göteborg som oftast ställs mot låga försvar får Blackstenius inte många chanser att komma rättvänd. Det gör att hon istället tvingas försöka klara saker som hon inte är bra på, som felvänt spel.

Jag tycker att hon dock har sett bättre och bättre ut i den disciplinen, och att hon har gjort några lovande matcher, men även några dåliga. I toppmötet mot Rosengård senast var hon långa stunder riktigt vilsen, och kanske planens allra sämsta spelare.

Men i dag hittade hon däremot rätt. Inte minst efter paus, då hon fick spela mer rättvänd och var inblandad i massor av målchanser.

Inför dagens match funderade jag lite över vad man skall ha för förväntningar på Blackstenius. Jag gick då igenom hennes målstatistik från karriären. Jag kom fram till att vi kanske har för höga förväntningar på anfallarens målskytte.

Hennes snitt talar för att hennes normalnivå ligger kring tio mål per år. I liga- och Champions Leaguematcher har hon nu gjort 76 mål på 161 matcher, vilket ger 0,47 mål per match.

Det här är hennes åttonde säsong på elitnivå. Vid en lite närmare tillbakablick noterar jag att det i princip bara är tre år där hon riktigt öst in mål.

Det handlar om 2013 där hon som 17-åring gjorde nio mål på elva starter. Sedan gjorde hon 20 av Linköpings 73 mål i damallsvenskan guldåret 2016, och hon satte 16 ligamål för Montpellier kalenderåret 2017.

Kanske att de tre åren alltså är undantagen. Både 2018 och 2019 stannade hon på nio ligamål, vilket stämmer väl överens med hennes snitt. Det här är ju inga dåliga siffror – Blackstenius är en pålitlig målskytt. Men hon är kanske ingen skyttedrottning, vilket många nog hade tänkt när hon flyttade hem i fjol.

I landslaget är hennes målsnitt 0,25 per match efter 14 mål på 56 matcher. År för år ser det ut så här:

2015: 0 mål på en match
2016: 3 mål på tolv matcher
2017: 2 mål på 17 matcher
2018: 5 mål på 10 matcher
2019: 4 mål på 14 matcher
2020: 0 mål på två matcher

Det som stärker Blackstenius siffror i landslaget är att fyra av målen har kommit i utslagsmatcher i OS och VM. Hon har alltså klivit fram i avgörande lägen – vilket är en stor styrka. I dag klev hon alltså fram igen.

Därmed kan hon nog behålla sin startplats i Göteborg – trots att jag tycker att både Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist totalt sett har varit bättre under de inledande åtta omgångarna.

Men Blackstenius är en spelare med väldigt hög status, vilket inte är helt okomplicerat. Det skapar höga krav på henne själv, och på många sätt problem för hennes tränare.

Kolla bara på fjolåret i Linköping. Då var både Blackstenius och Mimmi Larsson nyförvärv. Blackstenius hade dock högre status, vilket gjorde att hon flck platsen som ensam forward. Och hon behöll den länge, trots att Larsson egentligen var bättre hela säsongen.

Jag är rätt övertygad om att Olof Unogård hade matchat laget annorlunda om han i efterhand hade fått chansen att göra om säsongen 2019.

I år kom Blackstenius till ett Göteborg där Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist har utgjort ett väl sammansvetsat anfallspar i några år. Nyförvärvet har dock högst status av de tre, och sedan hon ansågs vara fullt frisk har Blackstenius spelat mest av dem. Här är deras facit så här långt:

Stina Blackstenius      5 starter, 531 minuter – 2 mål
Pauline Hammarlund  7 starter, 588 minuter – 5 mål
Rebecka Blomqvist    4 starter, 346 minuter – 2 mål

I Göteborg ser problematiken annorlunda ut för tränarna. Samtidigt som nyförvärvet måste erbjudas en chans att lära sig spelet riskerar man att sänka självförtroendet på de tidigare anfallarna som får maka på sig. I första hand har man valt att flytta på Blomqvist, som ju varit Göteborgs bästa målskytt både 2018 och 2019.

Med tanke på dagens insats är det svårt att säga att Göteborgs tränarduo har gjort fel som valt att satsa på Blackstenius och Hammarlund. Samtidigt har Blomqvist gjort jättebra inhopp både mot Rosengård och i dag. Så det kan inte vara lätt att formera anfallsuppställningen i Göteborg.

I övrigt måste jag säga att Julia Roddar och Jennifer Falk är två spelare som tagit stora kliv det här året. Roddar har fina inlägg och inspel och ligger bakom väldigt många Göteborgschanser. Och Falk har slipat bort många av sina ojämnheter. Tidigare gjorde hon minst något halvdant ingripande per match. Det gör hon inte längre. Kanske att det är Falk som skall ta över efter Hedvig Lindahl i landslaget framöver?

I varje fall tycker jag att Falk varit lite stabilare och tryggare än huvudkonkurrenten Zecira Musovic hittills i år.

Ytterligare en Göteborgsspelare som har sett bra ut i de senaste matcherna är Emma Berglund. Jag tyckte att hon höll landslagsklass mot Rosengård. I dag fick hon bara spela en halvtimma. Men hon visar att hon vill vara med i Peter Gerhardsson:s gäng framöver.

Det gör även Nilla Fischer. I dag tyckte jag att hon visade att hon har mer att ge på högsta nivån. Linköping förlorade den här matchen på mittfältet. När både Frida Maanum och Olga Ahtinen saknades blev det för mycket. Då hade Unogård behövt klona Fischer och Emma Lennartsson och spelat dem både i backlinjen och på mittfältet.

Jag har hela tiden trott att LFC som bäst kan bli trea i år. De har något på gång, men behöver nog det här året som uppbyggnad. Lördagens hemmamatch mot Kristianstad är en riktig nyckelmatch för Linköping.

I dagens andra match ledde Uppsala redan med 3–0 i paus borta mot Eskilstuna. Det blev 3–1, något som sannolikt stärker uppländskorna efter tre raka förluster. Plötsligt är Uppsala uppe på övre tabellhalvan igen.

Däremot är Eskilstuna bara en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Faktum är att United bara hade åtta poäng efter åtta omgångar i fjol också. Då var målskillnaden 4–7, i år är den 13–15. Årets Eskilstuna är alltså väldigt mycket målgladare än fjolårets. Men det har inte tagit fler poäng.

I fjol började laget sin klättring genom tabellen i omgång 9. Får vi en repris i år?

Jag kan tyvärr inte ge någon analys av matchen Eskilstuna–Uppsala, för i dag var det återigen så att man bara kunde se en match. Jag kunde inte se den andra varken på min andra dator eller på mobilen. Tråkigt.

Det om damallsvenskan. Nu en liten internationell utblick.

Under söndagen återstartade den franska damfotbollen. I våras avbröts ligan, medan cupen bara tog paus. I går spelades semifinalerna. Först vann Lyon som väntat mot vårens ligasexa Guingamp. Det blev dock bara 1–0 efter mål i den andra halvleken av Nikita Parris, som nickade in ett inlägg från Wendie Renard.

På kvällen var det den senaste säsongens trea, Girondins de Bordeaux, som tog emot tvåan PSG. Det var en match med munskyddsförsedd publik på läktarna. Det är ju en ovan syn nuförtiden.

Jag såg stora delar av den andra halvleken. Det var 1–0 till Bordeaux i paus. Det var nederländska forwarden Katja Snoeijs som utnyttjade en försvarsmiss och iskallt rullade in ledningsmålet mellan stolpen och PSG-målvakten Tiane Endler.

Den andra halvleken blev en enda lång anstormning från PSG. Irene Paredes nickade också in kvitteringen på hörna. Sedan satt man bara och väntade på PSG:s segermål. Det kom också i 84:e minuten genom inhopparen, Signe Bruun. Danskan var pigg och hade en jättechans att även göra 3–1.

Bordeaux är inget dåligt lag. De har flera landslagsmeriterade spelare, bland annat var högermittfältaren, den tidigare Lyonspelaren Claire Lavogez väldigt bra. Och Bordeaux kunde faktiskt ha vunnit. För i den 72:a minuten stack hemmalaget upp, och Jamaicas skyttedrottning Khadija Shaw hade ett volleyskott klockrent i stolpen.

Det blir dock drömfinal mellan PSG och Lyon på söndag. En final utan svensk spelare. Det här är ju första säsongen sedan 2012 som vi inte har någon svensk i PSG. Under de senaste åtta åren har ju i tur och ordning Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emma Berglund, Annahita Zamanian och Hanna Glas spelat i storklubben från Paris.

I år har vi två svenska spelare i franska D1 Feminine. Dels Marija Banusic i Montpellier, dels Julia Spetsmark i Fleury 91. De båda har spelat träningsmatcher i helgen. Banusic spelade den första halvleken när Montpellier föll med 3–0 (0–0) mot Barcelona. Och Spetsmark gjorde mål när Fleury i helgen föll med 4–3 mot belgiska Anderlecht. Se målet här:

Den senaste svenskan i PSG var ju Hanna Glas. Hon har i helgen debuterat för Bayern München. Hon gjorde det i en träningsmatch mot FC Zürich. Nummer fem Glas ingick i startelvan när Bayern vann med 5–0.

Apropå Bayern har Verena Schweers, hon som tidigare Verena Faisst, beslutat av avsluta sin karriär. På meritlistan finns 47 landskamper för Tyskland, två Champions Leaguetitlar samt två tyska ligaguld.

I Italien spelade Linda Sembrant hela matchen och Annahita Zamanian den andra halvleken när Juventus vann med 6–1 mot Florentia i en träningsmatch.

I Florentia finns också svenska spelare. Sara Nilsson gör sin andra säsong och Jonna Dahlberg har nyss anslutit från Israel. Huruvida någon av dem spelade i träningsmatchen har jag inte kunnat få fram.

Det var nämligen en träningsmatch som spelades bakom stängda dörrar, något som tyvärr blir allt vanligare inom damfotbollen. Jag skriver tyvärr för jag tror nämligen inte att sporten som sådan har något att vinna på hemlighetsmakeri. Damfotbollens styrka har ju tvärtom varit att den är otroligt mycket mer lättillgänglig än herrfotbollen.

Kollar vi på svenska spelare i Italien så är det rätt många i år. Jenny Hjohlman har ju flyttat till Napoli och Stephanie Öhrström har förlängt med Fiorentina. Och Emelie Helmvall tycks vara kvar i Pink Bari.

I våras spelade Patrycja Jerzak för Napoli, men hon är avtackad och har såvitt jag kan hitta inte någon ny klubb. Julia Molin var i fjol i Sassuolo, men även hon verkar nu vara klubblös. Hon har i alla fall tackat för sin tid i Sassuolo:

Söndagens vinnare: Rosengård, Växjö, Vittsjö – och Linköping

Utöver de lag som tog trepoängare var Linköpings FC söndagens stora vinnarlag. Östgötarna fick ju se lagen närmast bakom i tabellen tappa mark.

Därmed förstärktes LFC:s chanser att ta en Champions Leagueplats. Redan innan morgondagens match i Göteborg har nu LFC fyra poäng ner till fjärdeplatsen. Det borde skapa lite trygghet.

Dagens resultat gör bottenstriden otroligt intressant. Men vi börjar i toppen. Där är Rosengård ny serieledare efter 2–1-seger mot Piteå. Malmöklubben kommer att toppa tabellen i minst 29 timmar.

Det var en lite konstig match på Malmö IF i dag. I 25 minuter imponerade Rosengård stort. Man hade åtgärdat mycket i anfallsspelet av det jag anmärkte på i det här inlägget. Man hade bland annat fler inlöp från kanterna, inspel på färre tillslag och dessutom sökte man flera gånger lyftningar in bakom motståndarnas ytterback på motsatt sida.

Det gjorde att Piteå inte bara kunde stå i sina försvarspositioner. Tvärtom var det stundtals riktigt virrigt i gästernas försvar i matchupptakten.

1–0 i minut 13 var ett riktigt snyggt mål från högerkanten, där Hanna Bennison skarvade in bollen på ett tillslag till Johanna Rytting Kaneryd, som kom inlöpande bakom Piteås vänsterförsvar. Precis en sådan snabb kombination som jag efterlyst.

Att Rytting Kaneryd sedan avslutade med en läcker yttersida som satt perfekt vid bortre stolpen gjorde inte saken sämre. Ett klassmål.

För Rytting Kaneryd slutade dock matchen på ett tråkigt sätt. Hon haltade av med knäproblem efter 35 minuter. Det är bara att hålla tummar och tår för att det inte var något allvarligt, utan att kantspelaren snart är tillbaka i spel.

Bennison utmärkte sig med fina instick. Hon hade även ett läckert från vänster till Mimmi Larsson strax efter.

2–0 kom i 20:e minuten, och var precis som 1–0 ett klassmål från högerkanten. Piteå glömde alldeles av att kliva upp och sätta press på Jelena Cankovic. Jag tycker fortsatt att serbiskan ofta borde spela ifrån sig bollen snabbare. Men när hon får stå helt oattackerad utanför motståndarnas straffområde är hon riktigt vass.

Nu stod hon för ett snyggt instick som Rytting Kaneryd släppte (?) till Mimmi Larsson, som i sin tur avslutade distinkt i mål. I det läget var det utspelning. Jag hade 4–0 i klara målchanser efter 25 minuter. Och inget talade för Piteå.

Men precis som senast i Göteborg tappade Rosengård allt eftersom efter 25 minuter. De sista 65 minuterna räknade jag bara in en enda kvalificerad hemmamålchans. I och för sig hade också Piteå bara en målchans. Den blev dock mål. Josefin Johansson förvaltade Astrid Larsson:s fina förarbete i 58:e minuten på bästa sätt. Det gjorde att matchen levde ända in till slutsignal.

Josefin Johansson

Piteå hade mycket boll, och precis som SVT-experten Markus Johannesson var inne på i sändningen så blir Rosengård väldigt passivt när de hamnar i ett lägre försvarsspel. Löpviljan avtar och man blir ett mycket sämre lag. Det känns som att Rosengård måste jobba lite på hur de skall agera när de hamnar lågt.

Totalt sett var förstås hemmasegern fullt rättvis. Men det är ju onödigt att låta det bli spännande i en match där man länge varit helt överlägset.

Piteå åkte på sin tredje raka förlust, och tappar mark i kampen om tredjeplatsen. Dock tycker jag att man gjorde en fullt godkänd insats. Det är starkt av laget att orka jobba sig tillbaka in i en match där man länge var utklassat.

Kristianstad–Umeå 1–1 var en chansfattig och ganska tråkig match. Resultatet var helt i sin ordning sett till matchbilden. Umeå fortsätter att ha seriens allra långsammaste anfallsuppbyggnad.

Trots att UIK hade bollen stora delar av matchen lyckades de egentligen inte av egen kraft spela sig till en enda riktigt kvalificerad målchans. Jag hade 3–2 till KDFF i målchanser, men då är båda målen inräknade – och inget av dem var egentligen någon målchans.

Båda målen kom mer efter att målvakterna mittbedömt inlägg än efter fint anfallsspel. Umeås kvittering i 90:e minuten var ju faktiskt ett inlägg från Elin Nilsson som gick in i bortre hörnet.

Umeås andra målchans kom på en felpass från Josefine Rybrink. Det var ett superläge som Therese Simonsson slarvade bort genom ett stressat skott.

Men i själva anfallsuppbyggnaden känns Umeå fortsatt väldigt trubbigt. Det är som att de inte vet hur de skall göra när de spelat sig förbi någon eller några av motståndarnas lagdelar.

Nu har ju Umeå tagit fem poäng på de tre senaste matcherna. Och det känns som att man är på väg att växa in i serien på allvar. Men om man skall lämna bottenträsket måste man hitta sätt att spela sig till avslut.

För Kristianstad var det två förlorade poäng. Det kändes som att skånskorna hade full kontroll när den lätt slumpartade kvitteringen kom i 90:e. Men 1–0 är ju ingen stabil ledning, och målglada Kristianstad hade ingen bra dag i offensiven. Så 1–1 var alltså rättvist.

Växjö–Djurgården 1–0 var den match jag valde bort under söndagen. Den rullade på min sidoskärm. Och av det lilla jag såg var det mest Djurgården rent spelmässigt. Men Växjö vann alltså.

Man gjorde det på ett straffmål från Signe Holt Andersen. För andra matchen i rad får Växjö en väldigt konstig straff, den här gången utdömd av Sara Persson. Det jag sett av straffsituationen tar Djurgårdsbacken bollen. Men det kanske var något som hände som tv-bilderna inte visade.

Och i rättvisans namn skall sägas att Växjö nog skulle ha haft straff för en hands, så det var kanske någonstans rättvisa som skipades.

Utöver det där straffsituationerna tycker jag faktiskt att domarna skötte sig bra den här omgången. Bland annat gjorde Lovisa Johansson en stabil insats i Malmö.

I Örebro var hemmalaget det klart bättre laget i den första halvleken. Det dröjde dock till övertid i första halvleken innan Kif fick utdelning. Då var det som det brukar när Örebro gör mål, alltså en fast situation från Heidi Kollanen som förpassades i mål av Karin Lundin. Den här gången var det en hörna som Lundin stötte in på volley.

Karin Lundin

Noterbart är ju att Vittsjö i fjol nådde en tredjeplats mycket genom sin ramstarka defensiv. Bland annat var man jättebra på att försvara vid hörnor och inläggsfrisparkar. I år har man redan släppt in flera mål på fasta situationer.

Det är det där stabila försvarsspelet som saknas för Vittsjö i år. För offensivt är man precis lika bra som i fjol. Då slutade man på målskillnaden 33–13. 13 insläppta var minst mål av alla – ett snitt på 0,6 per match. I år står man redan på 15 insläppta, ett snitt på 1,9 insläppta per match.

Man höll även nollan i 14 av fjolårets 22 matcher. I år har man inte hållit en enda nolla. Skall man nå upp till fjolårets siffror vad gäller nollor får man således inte släppa in några fler mål under de 14 sista omgångarna.

Men det kom en vändning på Behrn Arena i dag. När Karin Lundin nickade i ribban i 47:e minuten hade jag 6–1 i målchanser till Örebro. När slutsignalen ljöd var det 8–6 i målchanser och 2–1 i mål till Vittsjö.

Gästerna tog nämligen över matchen mer och mer. Först skapade man mest hörnor. Men sedan kom även chanserna. Och när Emily Gielnik byttes in fick vi se en repris från förra omgången. Då slog ju Gielnik från högerkanten ett hårt inspel bakom motståndarnas backlinje, som Clara Markstedt kunde stöta in till 4–2 mot Uppsala.

Clara Markstedt

I dag, i minut 79, frispelades Gielnik till höger av Ebba Wieder. Australiskan stod för ett sådant där hårt inspel bakom backlinjen och Markstedt stötte in 1–1.

Och i matchens sista ordinarie minut gjorde Nellie Persson Vittsjös segermål. Hon hade flyt att hennes skott styrde på en försvarare och ställde Moa Öhman. Vittsjö fick jubla för andra matchen i rad.

Nellie Persson

Trots segern ligger Vittsjö kvar på nedflyttningsplats. Men deras och Växjös segrar drar ändå ner såväl Djurgården, Eskilstuna, Örebro som Uppsala i den direkta bottenstriden. För Djurgården var dagens nederlag den fjärde raka bortaförlusten. Stockholmslaget är obesegrat hemma, men poänglöst borta.

Det där verkar inte vara någon slump. Även i fjol var det styrka på hemmaplan som räddade Djurgården. Då tog man 19 av sina 25 poäng på hemmaplan.

För Örebro måste dagens förlust vara extremt sur. Det var den tredje raka, laget såg väldigt bra ut före paus, men föll alltså på ett slumpmål i slutminuterna. På lördag möts för övrigt just Djurgården och Örebro på Stockholms stadion.

I nästa omgång har vi även bland annat bottenmötet Umeå–Vittsjö samt viktiga matchen i kampen om Champions Leagueplats mellan Linköping och Kristianstad. Många kul matcher framöver alltså. Två spelas redan i morgon, Göteborg–Linköping och Eskilstuna–Uppsala.

Just nu är det extremt jämnt i botten. Mellan Kristianstad på den fjärde och sista medaljplatsen och jumbon Umeå skiljer det ju nämligen bara sex poäng efter åtta spelade omgångar. Det oavsett hur morgondagens matcher slutar.

 

Statistisk genomgång av två toppstrider

Vi är nu både en tredjedel in i damallsvenskan och elitettan. Inspirerad av Fotbollskanalens Statistikbloggen angående herrfotboll har jag kollat på lite statistik kring våra högsta serier.

Avsikten var att kartlägga vilka lag som har kvar chansen på guldet, Champions Leagueplats och på uppflyttning till damallsvenskan.

Jag valde att kolla på de senaste tio säsongerna där det varit tolv lag i damallsvenskan. Det innebär alla säsonger sedan 2009 utöver 2014, då det ju bara var elva lag som slutförde serien. Och jag har förstås kollat på alla sju elitettansäsonger.

Men först damallsvenskan. Och först en koll på vad som brukar krävas för att nå toppositionerna.

Vinnarna av SM-guldet har under perioden 2009–19 haft 48–62 poäng enligt följande fördelning: 48-48-49-49-51-51-55-55-59-62. Medianen går alltså vid 51 poäng och snittet ligger på 52,7.

Vinnarna av de stora silvermedaljerna (tvåorna) har haft 42–55 poäng enligt följande fördelning: 42-45-47-48-48-48-48-50-52-55. Medianen således 48 poäng och snittet ligger på 48,3.

De lag som kommit trea och fått lilla silvermedaljen har haft 38–46 poäng enligt följande fördelning: 38-38-39-40-41-44-45-45-45-46. Medianen går mellan 41 och 44, alltså 42,5. Och snittet ligger på 42,1.

Slutligen har bronsmedaljörerna tagit 33–45 poäng enligt följande fördelning: 33-36-37-38-38-39-40-43-44-45. Medianen blir 38,5 och snittet ligger på 39,3.

Vilka slutsatser i årets damallsvenska kan man då dra utifrån de här?

Egentligen inga alls. Det är 45 poäng kvar att spela om, och rent teoretiskt kan fortfarande alla lag nå minst 49 poäng, vilket skulle kunna räcka till guld.

Mer intressant är att kolla på hur det sett ut efter sju omgångar. Och då noteras att det blivande guldlaget har legat på mellan 15 och 21 poäng efter sju omgångar. I år leder Göteborg på 17 poäng, vilket skulle kunna antyda att årets guldnivå kommer att hamna kring snittet, alltså just över 50 poäng.

Noterbart också att hälften av åren har det lag som varit i tabelltopp efter sju omgångar också vunnit guldet. Fyra gånger har tvåan vunnit och en gång har trean tagit guldet. Lag på plats fyra eller lägre har således inte tagit något guld.

Av de fem blivande guldlag som legat två eller trea efter sju omgångar har två haft samma poäng som ledaren och två varit en poäng bakom. Ett guldlag har varit två poäng bakom – Linköping 2009.

Det har alltså krävts att man legat topp tre, samt att man varit inom två poäng från serieledning efter sju omgångar. Utifrån det kan man dra slutsatsen att bara tre lag har kvar en rimlig chans att vinna SM-guldet, och att det är Göteborg, Rosengård och Linköping. Övriga nio är i princip redan borta.

I guldstriderna har det alltså inte blivit några större omkastningar från omgång sju till omgång 22. I årets damallsvenskan skall det delas ut tre platser till nästa års Champions League. Och i kampen om att komma topp tre har det däremot blivit ganska stora omkastningar.

Dock skall noteras att av de 20 lag som legat etta eller tvåa efter sju omgångar har 19 slutat på topp tre. Serieledarna har alltid löst en topp tre-plats medan tvåorna gjort det i nio av tio fall. Bara Linköping 2015 föll från andra till fjärde plats.

Utifrån det bör ju Göteborg och Rosengård ha väldigt goda chanser att ta varsin plats i Champions League 2021/22.

Den tredje platsen är däremot betydligt mer öppen. I bara fyra av tio fall har det tredjeplacerade laget efter sju omgångar också slutat topp tre.

Här har det tvärtom varit ganska stora omkastningar. 2012 låg exempelvis Linköping på nionde plats efter sju omgångar, hela åtta poäng bakom trean. Men LFC lyfte sig i de sista 15 omgångarna, där man tog 32 poäng. Det gjorde att man avancerade till en slutlig tredjeplats.

Och 2015 stod Piteå för en liknande prestation. Norrbottningarna var sjua, sex poäng bakom topp tre, efter sju omgångar. Man tog dock 36 poäng på de sista 15 omgångarna och avancerade till tredjeplatsen.

Utifrån hur det sett ut de tio senaste åren kan således inte nuvarande trean Linköping känna sig tryggt på att sluta topp tre. De lag som finns inom åtta poäng bakom LFC, och som således har kvar chansen till en Champions Leagueplats är Piteå, Kristianstad, Eskilstuna, Djurgården och Kif Örebro.

Just Örebro har för övrigt presenterat ett intressant nyförvärv i dag. Det är 25-åriga och 14-faldiga kanadensiska landslagsspelaren Lindsey Agnew som lånas in från amerikanska storlaget North Carolina Courage. Hon är i första hand en offensiv kantspelare eller forward.

I dagarna har även Växjö stärkt upp sin offensiv. Småländskorna har skrivit ett 1,5 år långt kontrakt med den i Birmingham uppväxta nigerianskan Ini-Abasi Umotong. Hon är forward, och även det känns helt klart som ett spännande namn.

Agnew är inte spelklar till Örebros hemmamatch mot Vittsjö i morgon. Däremot bör Umotong kunna debutera för Växjö i morgon hemma mot Djurgården. Det är två matcher som Örebro och Djurgården bör vinna om de skall ha chansen att ta in de där åtta poängen de ligger bakom Linköping.

I övrigt i morgon har vi Kristianstad–Umeå och Rosengård–Piteå, matcher där de skånska hemmalagen är ganska klara favoriter.

I dag har det spelats fem matcher i den nionde omgången av elitettan. Även om det fattas en match innan alla lag har spelat nio matcher så har alla de lag som rent statistiskt har kvar en rimlig chans till uppflyttning spelat i omgången.

Det blev segrar för AIK, Morön, Hammarby, Jitex och IFK Kalmar. Och det är just mellan de fem lagen det kommer att stå.

Under de sju tidigare åren som elitettan har funnit har de två lag som gått upp legat på placeringarna ett till fyra efter nio omgångar.

Faktum är att fyran efter omgång nio har tagit sig upp på slutlig topp två vid tre av sju säsonger. Den största klättringen stod IK Uppsala Fotboll för i fjol. Efter nio omgångar hade fyran IKUF fem poäng upp till damallsvensk plats. I sluttabellen blev man tvåa, en poäng före trean Hammarby.

Kollar man poängskörden kan man se att de lag som haft 23 poäng eller fler efter nio omgångar också har tagit en damallsvensk plats. Det talar således för att AIK spelar i högsta serien nästa år.

Tvåa i årets elitettan ligger ju Morön med 22 poäng. En lite udda notering här är att fyra lag tidigare har stått på 22 poäng efter nio omgångar. Bara ett av dem har lyckats ta sig upp i allsvenskan.

I fjol ledde exempelvis Hammarby elitettan på just 22 poäng när en tredjedel av serien var spelad. Och de slutade som bekant trea. Även Kvarnsveden 2014 och Assi 2017 har varit topp två på 22 poäng efter nio omgångar utan att orka stå distansen ut.

Däremot har hela fem lag som stått på 20 poäng efter nio matcher lyckats ta damallsvenska platser. Senast gjorde både Kungsbacka och Örebro det 2018. Det skulle ju kunna tala för Hammarby som står på 20 poäng nu – och som hade just 20 poäng efter nio omgångar senast de gick upp i damallsvenskan, 2016.

När det gäller poängkrav för att sluta topp två i elitettan noteras att det lägsta något lag lyckats gå upp med är 54 poäng. Det var Hammarby 2014.

Treorna har haft följande poäng de sju åren: 47-52-52-53-54-55-56. Når man upp över 56 poäng har man således en bra chans att sluta topp två.

Nu är det 17 omgångar kvar, alltså 51 poäng att spela om.

I dagens omgång kikade jag lite på mötet Sunnanå–IFK Kalmar 0–4. Kalmar såg bra ut i dag. Men det beror ju rätt mycket på motståndet. För Sunnanå såg verkligen inte bra ut.

Skelleftelagets defensiv var verkligen inte av elitklass. Ofta prioriterade hemmaspelarna att bevaka yta framför motståndare i eget straffområde. Och det är sällan något framgångsrecept. Många agerade bolltittare och det såg väldigt passivt ut.

Allt är dock inte mörker i tabelljumbon. Amerikanska nyförvärvet Caroline Murray är en riktigt bra kantspelare. Även forwarden Ebba Grenholm ser spännande ut. Men de båda är alldeles för ensamma.

I Kalmar tänkte jag studera vänstermittbacken Kajsa Lang lite extra noga. Hon skrev bara ett halvårskontrakt med Kalmar eftersom hon tänkte börja plugga på college i höst. Men i coronatider släpper inte USA in några nya studenter, så Lang blir kvar i Sverige. Då har Kif Örebro visat seriöst intresse för backen.

Offensivt såg Lang bra ut. Hennes långa inkast är ett spännande vapen. Det var dock ingen bra match att studera henne närmare, för Sunnanå satte inte henne på några svårare defensiva problem.

19-åriga Lang är en ung talang. En ännu yngre talang är Moröns Tuva Skoog. Hon hoppade in och gjorde 4–1-målet när Morön vann med 6–1 borta mot Bollstanäs i dag. Skoog debuterade i elitettan redan i fjol. Det är anmärkningsvärt med tanke på att hon är född 2005. Har vi några fler spelare födda 2004 eller 2005 i näst högsta divisionen?

I morgon avslutas alltså den nionde omgången av elitettan med matchen Älvsjö–Alingsås. Det är en match som för båda lagen handlar om att skapa marginal till bottenträsket. Där nere gör Sandviken, Lidköping och Kvarnsveden nu Sunnanå sällskap.

Bilder av damallsvenskan 2019 – första delen

Detta bildspel kräver JavaScript.

När man är fast i coronakarantän hinner man gå igenom både det ena och de andra. Jag insåg bland annat att jag inte hade gått igenom alla de bilder jag tog från damallsvenska arenor efter fjolårets VM-turnering.

Nu har jag gått igenom dem, och hittade närmare 400 bilder som jag ansåg vara publicerbara. Det är bilder från tio matcher med nio olika klubbar. Här kommer de första cirka 130 bilderna.

Oavgjort både i toppen och botten

Dagens resultat blev Göteborg–Rosengård 1–1 och Växjö–Umeå 2–2. I toppmötet var oavgjort till slut ett resultat båda lagen kan vara nöjda med.

Göteborg skall vara nöjda för att de kunde ha varit i ett par måls underläge i paus. Den första halvleken inleddes i ett makalöst högt tempo. Jag kan inte minnas när jag senast såg en damallsvensk match där allt gick så fort som det gjorde under de första 20 minuterna.

Även om tempot bedarrade under den första halvlekens andra halva hade Rosengård så långt full koll. Det såg däremot hela annorlunda ut efter paus.

Då var det nämligen Göteborg som var bäst. Trots att Rosengård gjorde fem byten och Göteborg bara två var det hemmalaget som var starkast på slutet. Kan det kanske vara en indikation om att Göteborg har tränat bättre under den extremlånga försäsongen?

Det var Göteborgs löpstarka kanter som fixade ledningsmålet i 53:e minuten. Julia Roddar slog ett fint inlägg som nådde Emma Koivisto vid bortre stolpen. Det var Göteborgs första riktiga målchans.

Efter målet skapade Göteborg klart mer än Rosengård, vilket gör att Malmöklubben trots allt kan vara nöjd med att få in en kvittering. Mimmi Larsson utnyttjade nämligen gästernas enda målchans efter paus.

På en djupledspassning från Jelena Cankovic vann Larsson löpduellen med Emma Kullberg och avslutade sedan via Natalia Kuikka. Touchen på Göteborgsbacken ställde Jennifer Falk chanslös.

Strax efter kvitteringen kom Rebecka Blomqvist in för Göteborg. Hon gjorde ett riktigt piggt inhopp och var inte långt ifrån att få huvudet på en inläggsfrispark i 88:e minuten. Det var näst bästa chansen att avgöra. Den bästa var en lobb från Julia Zigiotti, som Zecira Musovic gjorde en fin räddning på.

Det blev 1–1, vilket till slut båda lagen kan vara nöjda med. Därmed leder Göteborg serien före Rosengård efter sju omgångar.

I botten föll Vittsjö ner till sista plats. Det efter att Växjö och Umeå också fått varsin poäng. Där hade UIK matchen i sin hand. Lova Lundin grävde fram ledningsmålet åt Kayla Braffet genom att hugga på en retur. Lundin grävde ännu mer när hon kämpade in 2–0 efter hörna i början av andra halvleken.

I 2–0-ledning hade Umeå även en boll i insidan av stolpen. Men i 67:e minuten bjöd domare Lovisa Johansson in Växjö i matchen genom att ge hemmalaget en helt galen straff. Signe Holt Andersen fick en liten, liten, liten touch från Sanna Kullberg. Danskan tog en rövare och kastade sig. Domare Johansson gick på filmningen, och Holt Andersen satte sedan straffen.

Elva minuter senare lyfte Holt Andersen även in kvitteringen efter att Lisa Dahlkvist missbedömt en långboll från Emilie Henriksen och lurat sina försvarskollegor.

Delad pott, ett resultat som egentligen båda lagen skall vara missnöjda med. Växjö genom att det inte är bra att tappa poäng mot bottenkonkurrenter på hemmaplan. Umeå genom att de hade matchen i sin hand, men tappade den.

Tankar inför ett spännande toppmöte

I kväll spelas en riktig nyckelmatch i kampen om SM-guldet 2020. För även om Linköping fortfarande hänger med bra i tabellen har jag väldigt svårt att tro att LFC skulle stå där med guldet i vinter.

Svenska mästarinnorna 2020 kommer antingen heta Göteborg FC eller FC Rosengård. Och det är ju just de båda lagen som möts på Valhalla IP med avspark 19.00.

Det är alltså på alla sätt en hyperintressant drabbning vi har att se fram emot i kväll. I fjol tog Rosengård fyra poäng av Göteborg, bland annat blev det en blytung 2–0-seger på Valhalla som grundlade SM-guldet.

2018 var det tvärtom. Då tog Göteborg fyra poäng i de inbördes mötena, och man säkrade de stora silvermedaljerna och en Champions Leagueplats genom att vinna med 4–2 på stora Ullevi i slutomgången.

In till dagens match kommer båda lagen med gott självförtroende. Göteborg är obesegrat och har dessutom fyra raka nollor i ryggen. Rosengård har i och för sig åkt på en förlust, men har sakta men säkert lyft sig. Och nu står man med tre raka segrar, matcher där man gjort 12–0.

Faktum är ju att de båda lagen har mötts en gång tidigare i år. Det var precis innan midsommar. Då var Göteborg ganska överlägset och vann med 2–0 – siffror som var i underkant. Rosengård saknade dock ett par nyckelspelare, och har vuxit som lag sedan dess. Noterbart är att båda lagen har målskillnaden 15–2 inför dagens match.

Vad kan vi då förvänta oss för matchbild?

Det är en jättebra fråga, en fråga jag funderat lite över i dag. Det skulle ju kunna bli ett tillknäppt taktiskt schackparti där ingen vill göra misstag. Det skulle också kunna bli en offensiv kraftmätning i racerfart.

Min gissning är att det blir något mittemellan. Det här är ju två lag som inte har vana av att backa hem, utan som båda brukar köra på med högt försvarsspel och bra återerövring.

Hittills under säsongen har man sett att Rosengård har svårt mot lågt stående försvar. Och tittar man på truppsammansättningen har Göteborg egentligen en väldigt bra trupp för att backa hem och spela ett kontringsspel.

Men det finns en risk i att byta till något man inte är van vid i en avgörande match. Och känslan säger att Göteborg har en så stor stolthet att de inte tänker att anpassa sig så jättemycket efter Rosengård. Speciellt inte med tanke på den imponerande segern i träningsmatchen vid midsommar.

Samtidigt har jag inte sett Mats Gren coacha i en match av den här typen tidigare. Han kanske gillar taktiska schackmatcher?

Min bild är dock att Jonas Eidevall är mer förtjust i det taktiska spelet. Dock har inte Eidevall ett lag som är byggt för kontringsspel. Rosengårds trupp är ju byggd för bollinnehav och långa anfall, även om man fått in liter mer djupledsinriktning sedan Mimmi Larsson anslöt.

Tittar man på spelarna som styr lagens spel så är Rosengårds Caroline Seger en central mittfältare som prioriterar bollinnehav framför snabba anfall. Motsvarigheten i Göteborg, norska Vilde Bøe Risa är däremot mycket mer anfallsinriktad.

Det är således ingen överraskning om Göteborg kommer att satsa på snabba anfall – gärna via kanterna, medan Rosengård vill lugna ner och ha ett lite långsammare anfallsspel.

Defensivt blir det väldigt spännande att se vilket av lagen som får bäst bett med sitt presspel.

Hur ser det då ut i de båda trupperna?

Den frågan får jag lämna hängande. Ingen av klubbarna har redovisat någon matchtrupp som sina hemsidor.

På Rosengårds hemsida kan man läsa att laget hade stängd träning i går. En signal om nervositet? Göteborg har en trevlig krönika på sin hemsida, men alltså ingen trupp.

Tyvärr är det ju cupfinal i herrfotboll mellan IFK Göteborg och Malmö FF i kväll också, något som gör att seriefinalen hamnar rejält i bakvattnet i båda lokaltidningarna. Sydsvenskans text kan jag inte läsa, så där hittar jag inget om truppläget i Rosengård.

Det enda jag kan läsa är en rubrik om att Malin Levenstad vill ha revansch för förlusten i träningsmatchen i juni. Men inget mer.

Inte heller i GP får jag någon info om truppläget. GP är ju en tidning där både kompetens och intresse kring damfotboll är begränsat. Inför den tidiga seriefinalen har man två trötta införtexter som inte ger speciellt mycket. Den ena handlar om att Göteborg möter Rosengård, Linköping och Piteå i de kommande omgångarna. Den andra om att Göteborg har tre bra forwards som tycker att konkurrensen är utvecklande.

Inför seriestart hade GP för övrigt en rankinglista över damallsvenskans 30 bästa spelare. Listan toppades av i tur och ordning Caroline Seger, Stina Blackstenius och Nilla Fischer. På plats 29 återfanns Eskilstunas Linn Vickius. Vickius är en stor talang, men hon är väldigt långt ifrån topp 30 i årets damallsvenska. Själv hittar jag 35 spelare bara i Göteborgs och Rosengårds trupper som jag rankar högre.

Och det skall sägas att GP hade 20 spelare från de båda toppklubbarna på sitt topp 30. Det är ändå en signal om vilken nivå vi kan förvänta oss på dagens match.

Som ni förstår är jag lite besviken på uppsnacket i media inför den tidigare seriefinalen. Den bästa texterna hittar jag hos Aftonbladet och Fotbollskanalen. Aftonbladet har en intervju med Fotbollskanalens krönikör Zecira Musovic, som bland annat säger:

”Vår trupp är nog den vassaste på de åren jag spelat i föreningen och det är rätt många.”

Musovic har spelat i Rosengård sedan 2013 och har lite att jämföra med. Personligen håller jag nog upplagan 2014 med Marta, Anja Mittag, Ramona Bachmann, Sara Björk Gunnarsdottir och Therese Sjögran som starkare. Men årets Rosengård är absolut bättre än på flera år, inte minst breddmässigt. Något Musovic trycker på:

”I våra byten kan vi kan ta in spelare som är minst lika bra som de som startar matchen och kollar man på vår bänk så är det spelare som spelat från start i vilket annat lag som helst. Det är en extrem fördel och styrka vi har i laget. Vår startelva och slutelva är lika stark.”

I Fotbollskanalen har Alva Nilsson gjort en längre intervju med Ali Riley, en spelare som var med 2014 och som nu är tillbaka. Hon berättar om en tung tid i Orlando Pride, laget som sparkades ut ur NWSL Challenge cup på grund av att man hade flera coronasmittade.

Slutligen har TT en intervju med Stina Blackstenius, där hon bland annat säger att hon tycker att det har varit utvecklande att möta så många lag som spelar med lågt försvar. Gissar alltså att hon slipper det i dag.

Toppmötet på Valhalla avgör ordningen på de tre topplagen efter omgång 7. Dagens andra damallsvenska match är också intressant. Den går mellan Växjö och Umeå och avgör ordningen mellan de tre sista lagen.

Fem matcher – fem hemmasegrar

Linköping lever i toppen och Vittsjö lever i botten. Det är huvudrubrikerna efter onsdagens fyra hemmasegrar i damallsvenskan.

I toppen avancerar Linköping till andra plats i och med 1–0-seger mot Kif Örebro. Ronja Aronsson gjorde målet som skall sorteras under vinjetten slumpmål eller i kategorin målvaktstavlor.

På slutet hade Kif Örebro två 100-procentiga kvitteringschanser, och gästerna hade inte på något sätt varit oförtjänta av en poäng. Men LFC vann igen. Laget spelar ingen speciellt imponerande fotboll. Man liksom hackar sig fram. Men man är svåra att göra mål på och har 16 poäng – det är imponerande.

Det medföljde dock visst smolk i dagens glädjebägare för LFC-folket. Matchklockan visade exakt 64.00 när lagets viktigaste spelare, Frida Maanum, efter en passning vände sig mot bänken och signalerade för byte. Hon tog sig för höger framsida.

Till Corren säger Maanum så här om sin skada:

”Det högg till lite i framsidan. Men jag hoppas att det inte är någon fara.”

Det gör sannolikt alla andra LFC:are också. För norskan kommer att behövas i de kommande tre matcherna, de mot Göteborg (b), Kristianstad (h) och Rosengård (b).

Dagens på förhand allra viktigaste match spelades på Vittsjö Idrottspark. Där vann ett nervöst och stressat hemmalag till slut med 4–2 mot Uppsala.

I den matchen stod Emily Gielnik för en riktig succédebut. Matchklockan visade 89.22 när den australiska landslagsspelaren för första gången sprang in på en damallsvensk plan. 59 sekunder senare blev det 4–2, och det var Gielnik som med sin andra bolltouch stod för den fina framspelningen.

Det lilla hon hann visa såg Gielnik riktigt intressant ut. Dagens spelare var ju dock ändå Clara Markstedt. Det var hon som gjorde det där 4–2-målet. Det var hennes tredje för dagen och femte för säsongen.

Markstedt ordnade så att Vittsjö är med på allvar i serien igen. Laget kommer dock att ligga kvar på nedflyttningsplats efter den här omgången. Minst ett av Umeå och Växjö kommer nämligen att passera i morgon.

I dagens match kände man hela tiden att Vittsjö var laget med störst potential. Men Uppsala kändes ändå aldrig ute ur matchen. Kanske för att det stundtals såg väldig darrigt ut hos hemmaspelarna. I början var det stressat och slarvigt. Man tog felbeslut, missade enkla passningar och bollarna studsade i väg i mottagningarna.

Men två förlösande mål inom 1,5 minuter i slutet av första halvlek gav lite andrum. Men målvakt Shannon Lynn stod för ett par tveksamma aktioner, och det kändes alltså inte tryggt förrän Markstedt stötte in det där 4–2-målet på tilläggstid.

Vittsjö hade för övrigt full bänk för första gången i år. Det lär behövas, för närmast väntar två viktiga bortamatcher i Örebro och Umeå.

I Stockholm visade Djurgården att man inte vill slåss i botten i år. 2–1-segern mot Eskilstuna imponerar. Jag hade den matchen på mobilen och kan inte säga att jag har någon jättebra bild av spelet. Men det lilla jag såg var det Djurgården som förde spelet.

Eskilstuna borde ju dock ha tagit ledningen när Loreta Kullashi fick bollen av Djurgårdens målvakt Nichole Persson efter 22.25. Skytteligaledare Kullashi var osjälvisk och serverade Fanny Andersson en superchans.

Men ensam från tio meter, i ett läge som är betydligt bättre än en straff, stod Andersson för en av årets allra grövsta missar. Hon sköt nämligen rakt på målvakt Persson.

Det blev istället Djurgårdens Sheila van den Bulk som blev stor matchvinnare med två mål. Båda målen kom från hörnor. Vid den första tog hon sig loss från Anna Oskarsson och styrde in bollen i bortre.

Vid det andra målet struntade Oskarsson i bollen och stoppade van den Bulk bryskt. Det blev straff, som nederländskan själv tog hand om.

Eskilstuna reducerade, men Djurgården vann och tog alla tre poängen. Därmed ligger båda lagen nu på åtta poäng, vilket även Kif Örebro har.

I den fjärde och sista matchen, som egentligen var dagens första, vann Kristianstad med 3–1 mot Piteå. Ett resultat som gör att de båda lagen nu står på elva poäng.

En mycket intressant situation i den matchen inträffade precis när matchklockan slog över till 63.00. Där ser det först ut som att Mia Carlsson drar i Nina Jakobsson inne i Kristianstads straffområde. I nästa sekvens fäller Jakobsson istället Carlsson. Domare Sara Persson väljer att blåsa frispark till Carlsson, och ge Jakobsson dagens andra gula kort. Det kan vara så att Persson tog ett korrekt beslut. Men det kändes ändå väldigt hårt. I stället för straff fick Piteåspelaren rött kort.

Ett rött kort drabbade även Mallbackens Jessica Pedersen i dagens enda match i elitettan. Utvisningen kom efter 66 minuter i ett läge där gästande Lidköping ledde med 3–2.

Efter det röda kortet fick matchen dock en väldigt oväntad utveckling. Mallbacken gjorde nämligen 3–0 i numerärt underläge och vann matchen med 5–3. Alla dagens fem elitmatcher slutade alltså med hemmaseger.

I och med förlusten är Lidköping kvar under nedflyttningsstrecket. Och klarar man inte av att vinna matcher som dagens känns risken stor att man kan bli kvar länge under det där strecket. Utifrån klippet med höjdpunkter från dagens match har Lidköping stora problem i eget straffområde.

I toppen av elitettan finns som bekant AIK. Deras tränare Caroline Sjöblom lämnar klubben efter den här säsongen. Hon är nämligen klar som ny förbundskapten för F15- och F17-landslagen.

 

Så spelas FA-cupen klart

I England meddelades i helgen att FA-cupen kommer att spelas klart i höst. Man var framme vid kvartsfinaler när säsongen avbröts av coronaskäl.

Nu är tanken att man skall spela de tre sista omgångarna i upptakten av nästa säsong. Kvartsfinalerna Arsenal–Tottenham, Everton–Chelsea, Brighton&Hove–Birmingham och Leicester City–Manchester City spelas 26–27 september, semifinalerna går helgen samma vecka alltså 30 september eller 1 oktober. Slutligen spelas finalen på Wembley lördagen den 31 oktober.

Det anmärkningsvärda med att cupen spelas klart är ju att de åtta kvarvarande lagen får spela med nya trupper. Bland annat värvade Tottenham i helgen Birminghamduon Rachel Williams och Kerys Harrop till Tottenham.

Utan att ha någon inblick i läget i Birmingham känns det som att laget håller på att falla sönder. Man tappade flera bärande spelare förra sommaren, och höll sig till slut kvar i WSL med en poängs marginal.

Den här sommaren har man tappat ytterligare åtta spelare, varav ett flertal bärande. Lagkapten Harrop exempelvis har på många sätt personifierat Birmingham City Women. Hon började spela i klubben som åttaåring, och har gjort 20 år i klubben när hon nu lämnar.

Utöver tappen till Tottenham har man tappat engelska landslagsspelaren Lucy Staniforth till Manchester United och skotska landslagsspelaren Chloe Arthur till Aston Villa.

På inkontot har Birmingham ännu så länge inte ett enda nyförvärv. Det känns som att klubben som bara var två poäng bakom Chelsea säsongen 2018/19 riskerar att rasa genom divisionerna.

Totalt sett har det varit en rätt händelsefattig dag i damfotbollsvärlden. Men även en sådan dag noterar jag att det skrivs mer om svensk damfotboll än det gjort tidigare under den här bloggens dryga nio år.

Både Aftonbladet, TT och Fotbollskanalen har lyft sin damfotbollsbevakning rejält. I Aftonbladets fall är det ju förstås kopplat till att man sänder damallsvenskan. Men det gör ju inte den ökade bevakningen mindre rolig.

På bloggfronten är som bekant Hattrick och damallsvenskan.org de andra två större damfotbollsbloggarna. Jag tar gärna emot tips på fler bloggar. En jag då och då kikar in på är SSK-bloggen, där man skriver om klassiska Sunnanå SK.

I dag har jag även noterat att Mia Eriksson skriver en hel del om svensk damfotboll på engelska på sajten Vavel. Hon gör bland annat en och annan intervju med våra utlandsproffs.

Apropå utlandsproffs kom Mimmi Löfwenius med i veckans lag i norska toppserien.

Även om det varit lugnt i dag är det här en väldigt intressant vecka i damallsvenskan. Först spelas omgång sju på onsdag och torsdag, och sedan avgörs åttonde omgången på söndag och måndag.

Det är omgångar som innehåller flera spännande toppmöten. Men även ett par väldigt intressanta matcher i botten. På onsdag tar exempelvis jumbon Vittsjö emot skrällaget Uppsala på Vittsjö idrottspark. Det är en riktig sexpoängsmatch. Hemmaseger och Vittsjö får lite andrum samtidigt som Uppsala dras ner i bottenträsket på allvar. Bortaseger och Vittsjö är riktigt illa ute.

Och på torsdag spelas ytterligare två sexpoängsmatcher. Matchen Växjö–Umeå känns hyperviktig i botten. Och så är det ju tidig seriefinal mellan Göteborg och Rosengård på Valhalla IP. Kring den matchen har Rosengårds Erling Nilsson utfärdat ett löfte på klubbens hemsida:

”Jag lovar att det kommer att bli fotbollspropaganda.”

Och det är ju förstås något att se fram emot.

Houston – We can hear you

Houston Dash har vunnit sin första titel. Skrällaget vann finalen av NWSL Challenge cup med 2–0 mot Chicago Red Stars.

Dash grundades 2013 och gjorde sin första NWSL-säsong året därpå. Man har aldrig tagit sig till ett ”riktigt” slutspel, utan bästa tabellplaceringen är femte från 2015.

I fjol kom man på sjunde plats av nio lag, vilket gjorde att det knappast var någon som nämnde Houstonklubben som tänkbar segrare inför den här månadslånga turneringen i Utah.

Man vann bara en match i grundserien. Men när slutspelet började var Houston superstabilt. Man släppte inte in ett enda mål i kvarts-, semi- eller final. Och nyss fick lagkapten Rachel Daly höja glaspokalen.

Just Daly vann skytteligan och blev även korad till turneringens bästa spelare, MVP.

I finalen var det Kristie Mewis som visade vägen genom att ordna en straff redan efter 3.30. Straffen satte den tidigare Kristianstadsmittfältaren Sophie Schmidt hur säkert som helst.

En otroligt viktig spelare i Houston var säkra målvakten Jane Campbell. Hon är bäst i NWSL på att rädda straffar, något som blev avgörande i kvartsfinalen. I finalen gjorde Campbell ett misstag i 14:e minuten, men Savannah McCaskill lyckades inte förvalta det läget hon fick, utan träffade stolpen.

Chicago försökte flytta fram på slutet. Då kontrade Houston. Och i första övertidsminuten frispelades Shea Groom av Daly. Groom rundade Alyssa Naeher och rullade in bollen i tomt mål. Strax efter bröt segerjublet ut i Houston.

Jag har sett en hel del av slutspelet. Och även om Daly var bra och stod för avgörande insatser var jag mest imponerad av en annan Houstonspelare, nämligen snabba, kanadensiska kantspelaren Nichelle Prince.

Jag tycker inte riktigt att det har lyft när jag sett henne tidigare. Men i den här turneringen imponerade hon stort. Hon hade inte bara fart, utan visade även utmärkt teknik.  Motståndarnas vänsterbackar lär ha drömt mardrömmar om Prince efter matcherna mot Houston.

Finalen kan ha varit den sista matchen som spelas i NWSL i år. Ännu så länge finns det inga besked om någon mer verksamhet. Skulle det vara så att damfotbollen i USA tar vinterlov redan nu så känns det troligt att amerikanska spelare gärna vill komma över till Europa i vinter. Får vi se några i damallsvenskan?

På svensk mark har vi i dag sett AIK dra ifrån i toppen av elitettan. Man vann mot Sunnanå med 3–2 och har därmed full poäng efter åtta omgångar. AIK är verkligen laget att slå i vår näst högsta division.

Dagens svensk hittar vi dock i Norge. Där gjorde Mimmi Löfwenius två mål när LSK gick upp i serieledning. Löfwenius är en spelare som jag följde på nära håll i början av hennes karriär. Hon gjorde ju en säsong i Boråsklubben Dalsjöfors.

Då trodde jag att Löfwenius skulle kunna bli landslagsspelare. Hon är teknisk, målfarlig och väldigt irrationell och sevärd – en spelare som det händer saker kring. Inte minst utmärker hon sig genom att alltid bli extremt glad när hon gör mål.

Hon fick ju åka med som reserv till Kanada 2015. Men sedan har två graviditeter gjort att hon inte känts aktuell. Men kanske att hon kan vara ett namn för Peter Gerhardsson i höst – om det nu blir någon landslagsfotboll det här året.

I dag mot Klepp gjorde Löfwenius 2–0 och 3–0. Hennes andra mål är ett riktigt klassavslut och ses 2.00 in i klippet nedan. Löfwenius första mål kommer efter 1.35.

I och med dagens två mål står Mimmi Löfwenius nu på tre mål efter fyra omgångar.

Omgång 6 – Den upp-och-ner-vända världen

Inlägget korrigerat angående övergångssummor.

Inför den sjätte omgången skrev jag ett långt inlägg som framför alla handlade om hur mycket bättre Göteborg hade varit i anfallsväg än Rosengård under de fem första matcherna.

I sjätte omgången blev det upp-och-ner-vända världen.

Då fick vi se hur otroligt bra Rosengård är när de får utrymme. Och vi fick en glimt av vilka brister som finns i Göteborg.

Rosengårds storspel avhandlades i förra inlägget. Ett tillägg där är att det sannolikt finns många lag som är tacksamma mot Kif Örebro. Nu är ju alla varnade för vad som kan hända om man ger Rosengård ytor.

I dag mötte Göteborg det lag som spelat lägst av alla i serien, Uppsala. Ett fint mål av Pauline Hammarlund gav Göteborg arbetsro redan efter 1.45. Hammarlund lyfte även in 2–0-målet i 58:e minuten.

Göteborg vann, gick upp i serieledning – och Jennifer Falk höll nollan för fjärde matchen i rad. Den här gången fick Falk dessutom göra en kanonräddning, det på ett fint skott från Cornelia Kapocs i 38:e minuten.

Det var helt klart en säker seger. Ändå tyckte jag inte att jag kände igen Göteborg. Det där varierade och snabba anfallsspelet fanns inte där.

Ibland är det ju så att man inte fattar hur viktig någon är förrän den saknas. Och i dag saknade Göteborg både Vilde Bøe Risa och Emma Koivisto. Här kanske någon kommer med invändningen att Koivisto visst spelade. Och det gjorde hon, fast ändå var hon saknad.

Koivsito var nämligen back i dag, och det som saknades var hennes löpningar på högerkanten. Där vikarierade 16-åriga Hanna Wijk. Hon är en stor talang, och gjorde en stabil insats. Men hon springer mindre än Koivisto, vilket innebär att det Göteborg får ett mindre rörligt spel.

Framför allt saknades dock Bøe Risa. Filippa Curmark och Filippa Angeldahl är duktiga mittfältare. Men de har inte samma höga kvalitet i passningarna och inte lika fint spelsinne som norskan. Därför blev Göteborgs spel i dag lite långsammare, lite mer förutsägbar, vilket i sin tur ledde till att man inte kom till lika klara målchanser som vanligt.

I huvudsak fick man förlita sig till distansskott. Och visst hade man flera riktigt fina sådana. Saken var bara den att Emma Holmgren är en så bra målvakt att det inte räcker med fina skott, det måste vara bättre än så för att bli mål.

Min snabbanalys av dagens match är att Göteborg är otroligt beroende av Bøe Risa för att kunna spela sitt spel fullt ut. Enligt den här GP-artikeln skall lagledningen ha valt att lämna norskan hemma i dag. Om det bara var av viloskäl, eller om det finns skadeproblem med i bilden är oklart.

Klart är däremot att Göteborg möter Rosengård i en tidig seriefinal på torsdag 19.00. Och i omgångarna efter ställs Göteborg mot Linköping och Piteå. I de matcherna kommer man att behöva Bøe Risa.

Att vara så beroende av en spelare på en bärande position är förstås en svaghet. Jag skulle säga att Rosengård inte har samma problem på någon position, utan att Malmöklubben på så sätt har större bredd. Så det blir otroligt viktigt för Göteborg att hålla Bøe Risa frisk.

Till den spännande seriefinalen kommer Göteborg inte bara som serieledare. Man är numera också det enda obesegrade laget i serien.

I går åkte Linköping på sitt första nederlag. Man gjorde det mot tidigare nästjumbon Umeå. Och i lördagens tidiga match var det Piteås tur att tappa nollan i förlustkolumnen. Man gjorde det via 1–0-förlust mot tidigare jumbon Växjö.

Det var alltså även upp-och-ner-vända världen i de här båda matcherna. Obesegrade topplag föll mot segerlösa lag på nedflyttningsplats.

Inför matchen i Piteå hade hemmatränaren Stellan Carlsson roterat friskt i sin elva. Bland annat fick Caroline Frykgård göra allsvensk debut i målet. Men framför allt hade Carlsson skapat helt nya kanter. Till höger spelade Cailin Michie och Vilma Koivisto och till vänster Sofia Wännerdahl och Astrid Larsson.

Det är ett vågspel att förändra så mycket i laget. Och det var på kanterna, speciellt högersidan, som Piteå kom att förlora matchen. I lagets möte med Linköping noterade jag att man hade väldigt svårt i sitt högerförsvar. Det gällde även i den första halvleken i dag.

Efter 15.10 gjorde Växjö matchens enda mål. Inspelet kom just från Piteås högerkant, alltså Växjös vänstersida. Amanda Johnsson Haahr kombinerade med Nellie Karlsson. Den senare slog ett fint inspel snett inåt bakåt till målskytt Jennie Nordin. Avslutet var distinkt och välplacerat. Frykgård kunde inte göra något.

I halvtid var Växjös ledning helt i sin ordning. Som jag skrev i mitt inlägg inför omgången saknar Piteå djupledshot. Växjö hanterade det genom att kliva upp och sätta rejäl press. Följden blev att Piteå länge hade jättesvårt att få till något spel.

Halvvägs hade Piteå bara skapat lägen i samband med fasta situationer. I paus gjorde tränare Carlsson ett par byten, som förbättrade spelkvaliteten. För parallellt med att Växjös press avtog blev det alltmer Piteås. Egentligen var det bara hemmalaget från minut 55.

Även om det blev förlust för Piteå måste jag säga att jag beundrar Stellan Carlssons matchning av sitt lag. Trots underläge följde han den plan han hade på förhand. Exempelvis tog han ut Ellen Lövqvist i paus. Och han tvekade inte att ersätta Nina Jakobsson med orutinerade Cajsa Hedlund efter 60 minuter.

Många andra tränare hade förlitat sig till sina erfarna spelare i kvitteringsjakten. Genom sitt lag att coacha laget visar Stellan Carlsson förtroende även för nya, orutinerade spelare. Det är något jag gillar.

Det var dock stjärnorna Fernanda Da Silva och Josefin Johansson som var närmast att sätta dit den kvittering Piteå hade varit förtjänt av.

Växjö behöver dock inte skämmas över segern. De gjorde en utmärkt första halvlek, och kämpade sedan hem segern efter paus. Det syntes på Växjöspelarna att det var tre extremt efterlängtade poäng. Det var förstås också väldigt skönt att få hålla nollan.

Dagens seger innebär att Växjö nu har kontakt med alla mittenlag. Man är kvar på nedflyttningsplats, men har nu bara fyra poäng till femteplatsen.

För Piteå väntar nu tre matcher som kommer att avgöra om laget är ett topp- eller mittenlag. I de kommande omgångarna väntar nämligen Kristianstad, Rosengård och Göteborg.

Och kanske att Piteå kan få in ett djupledshot. Madelen Janogy rapporteras nämligen vara redo att börja träna igen. Och enligt agenten väljer hon mellan Piteå och Linköping. Om man snackar behov så är Piteå den av de klubbarna som mest skriker efter en spelare med hennes kvaliteter.

Det lag som Växjö passerade i botten är Vittsjö. Skånskorna föll tungt i Eskilstuna. Jag hade den matchen på min andra skärm, men kan inte säga att jag kollade koncentrerat.

Men känslan var att Vittsjö mycket väl kunde ha varit ledning i paus, medan Eskilstuna sedan tog över helt efter paus. En intressant situation inträffade efter 5.30. Ebba Wieder slog en frispark i ribban, och returen gick i mål.

Dock blåste domare Lovisa Johansson frispark för Eskilstuna. Jag hade gärna velat ha en annan vinkel också. Men av det jag ser är Johansson fel ut. Jag ser nämligen ingen ojusthet, bara två spelare som kämpar om en retur.

Domare Johansson har ännu sämre möjlighet att se situationen, men verkar ändå hur säker som helst när hon blåser frispark för det försvarande laget. Hon kan ha rätt. Men känslan är tyvärr att det är en sådan där feg avblåsning som försvarande lag i princip alltid får med sig i lite oklara situationer i straffområdet.

Vittsjö hade behövt ett tidigt ledningsmål. Nu kom de istället i underläge, fick de jaga – och börjar hamna i en krissituation. Visst har de kvar att möta alla bottenkonkurrenter, men det kommer att vara press på laget när de går in i de matcherna.

För Eskilstuna var det tre sköna poäng som gör att laget nu närmar sig topplagen. Man har fem poäng upp till Linköping på tredjeplatsen. Loreta Kullashi gjorde Uniteds första mål, därmed leder hon nu skytteligan i eget majestät på sex fullträffar.

En tråkigare Eskilstunanyhet kom tidigare i veckan. Det var inte korsbandet för Emma Engström, men tyvärr en annan allvarlig knäskada. Engström är redan opererad, och har spelat klart för det här året.

I dagens sista match fick vi se ett riktigt kanonmål. Djurgårdens Fanny Lång har redan tidigare visat att hon har en fantastiskt bra vänsterfot. I dag visade hon det igen, med eftertryck:

Målet betydde 1–0 mot Kristianstad. Som vanligt när skånskorna spelar blev det massor av mål. Djurgården gick fram till 3–0, och jag antecknade att Kristianstad inte har lyckats ersätta Sif Atladottir. Det är jättehål efter henne i defensiven.

Däremot har årets Kristianstad en unik förmåga att skapa tryck på motståndarna i slutet av matcherna. I dag varade trycket i en hel halvlek, och ledde till poäng – 3–3. Kristianstad har makalösa målskillnaden 12–15 efter sex omgångar.

Det innebär att lagets snittsiffror är 2–2,5 – här snackar vi målgaranti…

I elitettan tappade Hammarby poäng igen. BP nådde 2–2, vilket gör att AIK nu har fyra poäng ner till tredjeplatsen med en match mindre spelad. Den matchen går i morgon mot tabelljumbon Sunnanå.

AIK har verkligen skaffat sig ett tidigt drömläge. Efter åtta omgångar ligger Morön på den andra damallsvenska platsen. Skelleftelaget är seriens stora, positiva överraskning.

Känslan är att det är mellan AIK, Morön och Hammarby det kommer att stå i höst. Möjligen att Kalmar och BP kan utmana. Jitex ligger i och för sig fyra, men efter raka förluster mot Sandviken och Bollstanäs tror jag att Mölndalslaget har gjort sitt i toppen för den här gången.

Apropå BP hade jag missat att de har värvat hem tidigare Schweizproffset Mathilda Johansson Prakt. Det låter som ett bra tillskott.

I botten vann Älvsjö igen, vilket innebär att de tagit sju av nio poäng i de tre senaste omgångarna. Älvsjö överraskar positivt.

Däremot är Lidköping och Kvarnsveden stora besvikelser. Båda lagen står på varsin seger och ligger under nedflyttningsstrecket. I nuläget känns det som att det är de båda lagen samt Sandviken som löper störst risk att följa med Sunnanå ner i ettan. För Sunnanå måste väl åka ner?

Slutligen en liten internationell utblick. I Norge leder Rosenborg toppserien, men LSK kan passera om de vinner söndagens match mot Klepp med två måls marginal.

När Lyn vann med 1–0 i dag mot Kolbotn bjöd Camilla Linberg på det här matchavgörande konstnumret.

Vi har haft en svensk tränare i toppserien. Men det har vi inte längre. I veckan har nämligen Patrik Hansson fått slut som tränare i Sandviken. Han och spelarna har tydligen olika uppfattning om hur laget skall spela.

Som bekant är det ovanligt med övergångspengar inom damfotbollen. Därför känns det anmärkningsvärt när franska tidningen L’Equipe uppger att Everton kommer att köpa Montpelliers forward Valerie Gauvin för ungefär en miljon kronor.

I en tidigare version av det här inlägget spekulerade jag här i att det skulle kunna vara den högsta övergångssumman hittills inom damfotbollen. Men det är det inte. När Kvarnsveden sålde Tabitha Chawinga fick klubben drygt 1,5 miljoner. Jag vet inte om det finns några ännu större affärer. Mer detaljerad info kring Kvarnsvedens försäljning av Chawinga finns i kommentarsfältet.

Gauvin förväntas skriva på ett treårskontrakt med Everton.

Slutligen till USA där det är final i NWSL Challenge cup klockan 18.30 på söndagseftermiddagen. Kan Rachel Daly motivera sina lagkompisar i Houston Dash tillräckligt för att ta hem titeln?

Apropå USA såg jag i dag en livesändning på Instagram där Serena Williams och Natalie Portman pratade om deras inblandning i det som ännu så länge heter Angel City FC. Det stod ganska klart att framför allt Williams inte är någon fotbollsexpert, och att det är hennes man som dragit in henne i projektet.

Men hon verkade i alla fall tycka att det skulle bli spännande. Det skall som sagt bli väldigt spännande att se vart den stjärnspäckade satsningen i Los Angeles bär.

Propagandafotboll – och taktiken som gud glömde

Svenska mästarinnorna FC Rosengård leder damallsvenskan. Man gör det efter att ha gjort flest mål och släppt in minst.

Dagen efter att jag gick rätt hårt åt lagets anfallsspel hade man plötsligt lilla julafton, spelade propagandafotboll och gjorde fyra mål redan första 22 minuterna.

Till slut blev det 6–0 mot ett Kif Örebro, som stod för årets i särklass mest naiva insats i årets damallsvenska. Örebros lagledning hade en genomusel matchplan.

Faktum är att min tanke i dag var att lägga fokus på Umeå–Linköping. Avsikten var att göra en lite djupare analys av nykomlingens spelsätt.

Till min stora glädje kunde jag i dag se matcherna på varsin dator, vilket gjorde det lättare att hänga med i båda matcherna än det varit när man haft en på mobilen. Och redan i första minuten blev jag nyfiken på matchen i Malmö.

Jag såg nämligen att Kif Örebro började sitt försvarsspel tio meter in på offensiv planhalva, samt att man tryckte upp sin backlinje nästan ända upp till mittcirkeln. Man mötte alltså Rosengård betydligt mycket högre upp i planen än vad något annat lag har gjort hittills i årets seriespel.

Jag tänkte direkt att Kif Örebros ledare inte kan ha läst mitt inlägg från i går, om de jätteproblem som Rosengård har haft mot lågt stående försvar. Nästa tanke var att det ibland kan vara värt att försöka överraska. Och kanske att Örebro skulle kunna chocka Rosengård med en bra hög press.

Den senare tanken slog jag nästan omgående undan. För redan efter 1.10 höll Sofie Svava på att göra 1–0 sedan Rosengård kunnat spela in på ytan bakom Örebros backlinje.

Hade jag varit Örebrotränare hade jag redan där börjat fundera på min taktik. Och efter fem minuter hade jag givit upp matchplanen och dragit hem laget.

Det syntes nämligen direkt att Rosengårds spelare fullständigt älskade att möta ett högt stående försvar. Plötsligt hade man yta att lägga in bollar bakom motståndarnas backlinje. Och man fick öppna skottlägen rakt framifrån.

Men Örebro ändrade inget. Tvärtom började man efter ett par minuter försöka spela sig fram längs marken ända från målvakt. Det gav Rosengård ännu mer energi. Hemmalaget fick chansen att visa sin fina press, och inledningsvis vann man i princip bollen på offensiv planhalva varenda gång Örebro försökte spela sig fram från backlinjen.

Matchen kom i stor utsträckning att spelas bakom Örebros backlinje. Det var således fullt logiskt att Anna Anvegård kunde skicka in 1–0 i nättaket efter 8.36. Rosengårds andra mål satte Svava efter 15.57.

Man brukar ju säga att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin. I det här läget borde Örebroledningen absolut ha insett att deras taktik inte var något genidrag, utan ren galenskap.

Men trots att Rosengård för första gången på länge verkligen såg ut som ett mästarlag fortsatte Örebro att trycka upp sin backlinje. Följden blev att Anvegård kunde trycka in 3–0 på en frisparksretur (Nathalie Björn) efter 19.01 och Mimmi Larsson kunde tåa in 4–0 när matchklockan visade 21.59.

Rosengård var verkligen otroligt bra. Men de fick stor hjälp av Örebros självmordstaktik. Den ledde till fyra baklängesmål på 22 minuter. Vi får nog gå ganska många år tillbaka i tiden för att hitta en lika naiv taktik i högsta serien.

Till slut blev det 6–0. Rosengård visade spelglädje och ett anfallsspel av hög internationell klass. Det var verkligen bästa möjliga svar på all min kritik i gårdagens inlägg. Det är bara att skicka ett gäng gratulationer till Malmöklubben.

Till Stefan Ärnsved och hans team skickar jag däremot årets dumstrut. För sämre taktik än den de hade i dag går det knappast att ha.

Efter det där 4–0-målet i matchminut 22 flyttade jag alltmer mitt fokus till den andra matchen. Där såg jag ett annat lag som hade en taktik som man inte klarade av.

Umeå försöker ju nämligen också att spela sig fram. Man undviker helst långa insparkar, utan vill istället rulla igång bollen från målvakt.

Problemet är att Umeås backlinje inte är tillräckligt boll- och passningsskicklig för att klara av den typen av spelsätt i högsta serien. De kanske fixade det i elitettan. Men i damallsvenskan håller de inte tillräcklig klass. Linköping satte hög press, och fick gång på gång bollen av Umeåbackarna.

Linköping fick dessutom ett ledningsmål av Umeås backlinje. En stressad Eva Nyström slog en blindpassning mot eget mål i fjärde minuten. Tyvärr för Nyström hade målvakt Tove Enblom lämnat målet för att möta Nyström.

I 45 minuter kändes Linköping minst ett par klasser bättre än Umeå. Efter paus mattades dock LFC:s övertag. Även om det inte längre var lika bastant kändes bortasegern hur klar som helst när det blev 0–2 i 65:e minuten. Återigen bjöd Umeå på målet. Normalt duktiga Fanny Hjelm slog en usel bakåtpassning som LFC tog hand om. Ebere Orji serverade Uchenna Kanu till det som borde ha varit segermålet.

I det läget gjorde jag en anteckning om att Umeå inte är så dumt när deras mittfältare kommer rättvända. Men att man tar alldeles för stora risker i sin uppbyggnadsspel. Man måste minska risktagandet om man även skall spela i damallsvenskan 2021.

Men sista kvarten hände något. Linköping bytte ut Nilla Fischer och satte in Lisa Hurtig. Strax efter gjorde Umeå ett gäng byten – och inhopparna vände matchen.

Först borde väl Wilma Öhman haft straff efter 75.15? Med utzoomad kamera är det svårt att se exakt vad som händer. Men nog ser det väl ut som att LFC-försvararen inte tar någon boll, utan bara sveper Öhmans ben?

Domare Sara Wiinikka reagerade dock inte. Jag är ingen domarkontrollant. Men mitt intryck av Wiinikka är att hon inte håller damallsvensk klass.

Hon är ofta långt ifrån spelet och har ingen pondus. Dessutom står hon för en hel del väldigt konstiga domslut. Det fanns ju exempelvis ingen som helst logik i att ge Nilla Fischer frispark när mittbacken i slutet av den första halvleken blev överkörd av Cajsa Andersson.

Det lag som drabbades hårdast av Wiinikkas svaga insats var Umeå. Men hemmalaget hade ju sina inhoppare.

Knappt 1,5 minuter efter straffsituationen löpte pigga inhopparen Monica Jusu Bah in framför LFC:s backlinje och tog emot ett uppspel från Fanny Hjelm. Jusu Bah spelade ut mot höger till Therese Simonsson som i sin tur hittade in till inhopparen Lova Lundin framför mål. Lundin styrde in reduceringen.

Duon Jusu Bah och Lundin hade varit på planen i fem minuter när de ordnade målet.

Efter 77.13 kom Olivia Holm in istället för Öhman. En minut senare var Holm nära att få ett friläge. Och två minuter senare gjorde hon 2–2 via stolpen. För förarbetet stod återigen Monica Jusu Bah.

I det läget verkade Linköping ha lagt av. Gästernas backlinje verkade närmast paralyserad. Inhopparen Lisa Hurtig sprang bredvid Lundin och tittade vid 1–2. Och vid 2–2 var det återigen jättepassivt uppträdande från Linköpings försvarare, inte minst från Hurtig.

Och det skulle bli värre ändå.

Efter 88.31 gjorde Lova Lundin 3–2 med en läcker höger yttersida. Läkarstudenten från Borlänge fick en långboll från Sanna Kullberg. I samma rörelse tog Lundin emot bollen med bröstet och vände bort en vilsen Lisa Hurtig. På andra tillslaget kom det snygga avslutet.

Umeå vann med 3–2. Lisa Hurtig stod för årets stora mardrömsinhopp. Lova Lundin, Monica Jusu Bah och Olivia Holm var däremot riktiga succébyten.

På en kvart förbättrades Umeås chanser till nytt kontrakt rejält, samtidigt som Linköpings möjligheter att hänga på i toppen försämrades.

Vad blir då min analys av UIK?

Först måste de se till att vara så långt ifrån eget straffområde som bara möjligt. Idéen om att spela sig fram är vacker. Men Umeå har för tillfället inte tillräcklig kvalitet i backlinjen för att klara det spelsättet.

Dagens vändning kom när man slutade med kortpassningarna och istället började lyfta fram bollar mot sina forwards. Och även om det är tråkigare, tror jag att Umeå måste spela på det viset betydligt mycket oftare framöver.

Jag har alltid gillat Lova Lundin. Hon är en targetforward, vilket är ovanligt i svensk damfotboll. Jag kan faktiskt inte förstå varför hon bara fått 154 spelminuter hittills i damallsvenskan.

I fjol gjorde Lundin 15 mål i elitettan, fyra fler än Ebere Orji. Ändå har inte Lundin fått förtroendet i UIK nu i början av serien. På topp har man istället kört med Therese Simonsson, som är en utmärkt forward. Att lyfta bollar mot Lundin och ha Simonsson bredvid för att gå i djupled känns som ett suveränt anfallsvapen för Umeå.

För som sagt. När deras mittfältare är rättvända är de inte så dåliga. Och med dagens trepoängare lever hoppet.

Det självförtroende som tillfördes laget i kväll kommer lägligt. För i de närmaste tre omgångarna skall Umeå möta de båda lag som ligger bakom i tabellen, Växjö och Vittsjö.

Den sjätte omgången fortsätter i morgon. Redan 12.45 spelar Piteå och Växjö. Där får vi se om Piteå kan ta sin första hemmaseger för året, och om Växjö äntligen kan göra ett spelmål. Hittills har småländskorna bara gjort ett mål – en straff.

Övriga matcher börjar 15.00. Där får vi se hur Göteborg klarar ett riktigt lågt spelande Uppsala. Där får vi ett nytt, intressant test på göteborgskornas anfallsspel.

Matcherna Eskilstuna–Vittsjö och Djurgården–Kristianstad är också spännande. I båda möter ett lag med toppambitioner ett som vill bort från botten. Det kan nog finnas ett och annat att kommentera i morgon också.

Slutligen lite nyheter. Till slut presenterade Eskilstunas talang Nor Mustafa för West Ham.

I den här intervjun berättar Mustafa om hur det har varit att spela flickfotboll i Sverige, ett land där hon stuckit ut på många sätt:

Dagens svenska värvning har IFK Kalmar gjort. Man hämtar hem Linnea Svensson från Brøndby:

Slutligen ett tillägg till gårdagens inlägg. Där hade jag ett tips till EFD om att tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Denne någon skulle kunna vara Jared Burzynski – för han gör redan jobbet. Det behövs nämligen någon som är så här hängiven uppgiften:

Inför den sjätte omgången såg toppen av Burzynskis skytte- och assistligor ut så här:
Notera att Burzynski följer Fifas regler för assist. Personligen tycker jag att Fifaupplägget är överlägset mycket bättre än det SvFF följer.

Så anfaller topplagen i damallsvenskan

Då är semifinalerna spelade i NWSL Challenge cup. Det hjälpte inte för Portland att deras före detta landslagsback Meghan Klingenberg gjorde allt för att motivera sina lagkompisar.

Trots Klingenbergs uppeldande motivationssnack vann Houston första semifinalen med 1–0 efter segermål av Rachel Daly. Houston alltså klart för final.

Där ställs de mot Chicago, som vann den andra semifinalen med 3–2 mot Sky Blue FC. Det efter att nya kanadensiska högerbacken Bianca St Georges gjort ett mål och nästan två assist. Jag skriver nästan för att hon var näst sista Chicagospelare på bollen innan 2–0-målet men får inte räkna det inlägget som ett assist. Officiellt alltså ett mål, ett assist och ett nästanassist för St Georges.

Finalen Houston–Chicago spelas på söndag, 18.30 svensk tid. Även den går att se på Twitch TV från Sverige.

Det här inlägget skall huvudsakligen handla om anfallsspel i damallsvenskan. Men vi stannar lite i USA först. Den nya satsningen i Los Angeles fortsatte att dra uppmärksamhet till sig i går. Många tror verkligen att NWSL och amerikansk klubbfotboll på damsidan äntligen står inför ett större genombrott. Här är en artikel som förklarar varför.

Det vore verkligen kul om NWSL skulle lyckas. På landslagssidan är ju USA loket som drar damfotbollen. Däremot har man ju inte lyckats speciellt bra med sin klubbfotboll, även om man har överlägset högst publiksiffror i världen. Men kanske att något är på gång att hända även på klubbsidan.

Lite typiskt dock att dagen efter att det stod klart att Los Angeles får ett NWSL-lag valde stadens bästa universitetsspelare att skriva på ett treårskontrakt i Europa.

USLA:s kanadensiska affischnamn Jessie Fleming blir klubbkompis med Magdalena Eriksson och Jonna Andersson i Chelsea.

Fleming är själva mallen för de nya, bollskickliga kanadensiska landslagsspelarna. Hon fyllde 22 i mars, och har redan hunnit med två VM-slutspel ett OS-brons och totalt 77 A-landskamper. Hon är redan en internationell toppspelare, och det skall bli väldigt intressant att se vad hon kan uträtta i WSL.

Samantha Mewis

Med frågetecken för hur resten av säsongen ser ut i USA är ytterligare spelare på väg till Europa. Amerikanska landslagsspelaren Sam Mewis är klar för Manchester City, som tydligen även skall ha skickat ett kontraktsförslag till kommande superstjärnan Rose Lavelle.

Apropå internationella övergångar har den engelska tidningen The Guardian startat en sida där de redovisar alla övergångar i fem europeiska toppligor, de i England, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland. Den användbara länken finns här.

Där kan man både söka på datum och klubb. Noterbart från de senaste dagarna är utöver Flemings första proffskontrakt även att Sydafrikanska anfallsstjärnan Thembi Kgatlana fortsätter sin karriär i Eibar i Spanien.

Så till damallsvenskan. En del av eftersnacket till den femte omgången har handlat om underlaget i Umeå. Debatten startade med den här tweeten:

Och visst ser det ut som att Umeå kommun har lite att fixa till. Det är ju inte elitklass på den mattan.

Det om underlag. Jag tänkte istället fokusera mitt eftersnack till omgång fem på anfallsspel. Och jag riktar in mig på de fyra topplagen Göteborg, Linköping, Rosengård och Piteå.

Av dem har Göteborg och Rosengård mest gemensamt i förutsättningar. Båda lagen har ett bra återerövringsspel, vilket gör att de får ett väldigt stort bollinnehav. Båda lagen möter dessutom huvudsakligen motståndare som antingen frivilligt backar ner djupt, eller som tvingas att backa ner djupt.

Det som är intressant är att det skiljer sig väldigt mycket åt i hur Göteborg och Rosengård tacklar de här lågt stående försvaren.

En huvudskillnad som jag nämnt tidigare här i bloggen är snabbheten i passningsspelet. Medan Rosengårds spelare gärna har två–tre tillslag per person, och oftast passar till närmaste medspelare, har Göteborgs spelare betydligt mycket färre tillslag. Och man slår dessutom oftare längre passningar.

Göteborgs 1–0-mål mot Djurgården är ett typexempel. Anfallet startar med ett inkast på högerkanten på offensiv planhalva. Från att bollen kastas är fyra spelare inblandade.

Julia Zigiotti Olme använder ett tillslag. Emma Koivisto använder ett tillslag. Vilde Bøe Risa tar till två tillslag. Och Julia Roddar avslutar på ett tillslag. Fyra spelare använder totalt fem tillslag. Det är snabbt, snyggt och effektivt.

Rosengård är lite av en motsats. Jag kan faktiskt bara påminna mig om att jag sett dem ha ett enda anfall med så få tillslag i år, och det var inte mot ett lågt stående försvar. Utan det var senast, i 85:e minuten, när Umeå klev upp och satte lite högre press. Då slog Rosengård till med sitt (i min uppfattning) snyggaste anfall den här säsongen.

Det var Nathalie Björn, Ali Riley och Johanna Rytting Kaneryd som stod för anfallsuppbyggnaden på högerkanten. Tyvärr för Rosengård fick varken Anna Anvegård eller Anam Imo träff framför mål. Annars hade det blivit ett riktigt snyggt mål.

Ali Riley

Totalt sett har dock Malmöklubben spelat otroligt långsamt när de ställts mot ett lågt försvar. Man rullar i princip bara runt i sidled, med målet att komma in från kanterna.

Man väljer förvånansvärt sällan att försöka spela igenom motståndet. Och de få gånger man väl fått in bollen mellan motståndarnas mittfält och backlinje väljer man oftast att bara spela, vilket gör att man inte får ut något av att ha slagit ut en lagdel.

Tittar vi på spelare har Göteborg och Rosengård gemensamt att de i princip rakt igenom har landslagsmeriterade spelare i de offensiva positionerna.

Jämför man spelartrupperna är Rosengårds namnkunnigare, och jag tycker även att den borde vara bättre. Men så har det inte varit hittills.

Normalt är det en stor tillgång att ha så många spelare som kan bidra som de båda lagen har. Känslan är dock att bredden just nu är en större tillgång för Göteborg, eftersom spelarna där underordnar sig varandra på ett bra sätt. Däremot känns inte rollfördelningen mellan stjärnorna klar i Rosengård.

Jag tycker faktiskt att det är ett problem för tränare Jonas Eidevall att ha trion Caroline Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic på planen samtidigt. I varje fall så länge alla tre helst vill trampa på bollen i varje anfall. Det gör att Rosengård väldigt sällan tar chansen till snabba anfall i djupled.

Caroline Seger

Och djupledsspelet är intressant. Kollar man Rosengårds nio mål hittills i serien har man faktiskt två djupledsmål – dels segermålet mot Vittsjö och dels 2–0 mot Växjö. De få gånger Rosengård faktiskt satsar på snabba anfall är man alltså bra på det. Men oftast väljer Rosengård att strunta i kontringar, vilket ju gör att de hela tiden ställs mot ett samlat motståndarförsvar. Och mot sådana försvarar har man varit direkt dåliga.

Göteborg har betydligt fler djupledsmål. Det är ingen slump, för göteborgarna tar chansen att sätta in bollen bakom motståndarnas backlinje så fort det bara går.

När Göteborg ställs mot ett lågt försvar är känslan också att de skjuter mycket mer från distans än var Rosengård gör. Har man bra skyttar så tvingar man ju motståndarna att kliva upp från sina skyttegravar. Och när motståndarnas mittfältare kliver upp mot eventuella skyttar, blir det större yta för forwards att jobba på.

Apropå forwards noterade jag senast att Rosengård var väldigt snällt mot Umeås försvar. Jelena Cankovic var forward på pappret, men föll ofta ner i en mittfältsroll, vilket gjorde att Mimmi Larsson i regel var enda Rosengårdsspelaren som rörde sig mellan Umeås backar och mittfältare.

Mimmi Larsson

Larsson gjorde det dock lätt för UIK:s backar genom att hela tiden hålla sig synlig framför dem. Umeås mittbackar behövde således aldrig vrida på huvudet eller ens fundera över vart hotet var på väg.

De kunde hela tiden ha koll på Larsson och bollen samtidigt. Här har Rosengård mycket att jobba på. Först behöver de nog ha fler spelare centralt, högt i planen. Kanske att man måste sluta använda Cankovic som forward, för hon är ju ändå inte där uppe så ofta.

Men de behöver även hitta bättre rörelsemönster på forwards som gör att motståndarnas mittbackar får det betydligt mycket svettigare.

Göteborg har oftast två forwards som ligger högt, och utmanar motståndarnas backar. Dessutom fyller Zigiotti Olme på med djupledslöpningar, vilket gör det extra svårt för motståndarförsvaret.

Kantspelet är en annan sak där Göteborg och Rosengård har helt olika sätt att ta sig an uppgiften. Om man delar planen i längdledd brukar man kalla ytan mellan straffområdet och långlinjen för den yttre korridoren.

Emma Koivisto

När Göteborg anfaller i sina yttre korridorer låter de oftast Emma Koivisto (till höger) och Julia Roddar (till vänster) gå ensamma mot sina försvarare. Övriga spelare i närheten inriktar sig istället på att hitta avslutspositioner.

Ibland har kantspelarna hjälp av en medspelare som vägg vid straffområdesgränsen, men det är långt ifrån grundregel. Det understöd som ges kommer istället oftast från backen på den sida där de anfaller.

Rosengård agerar helt annorlunda i yttre korridor. De går i princip alltid ut med en forward som vägg kring straffområdeslinjen. Men de har även ofta både en back och en central mittfältare som kommer ut och ger kantspelaren understöd. Ibland kan man ha fyra–fem spelare i den yttre korridoren. Det leder ju naturligtvis till att man också lockar ut fler motståndare, vilket gör det trångt.

Om man väl spelar sig loss på kanten är följden att det finns begränsat med alternativ inne i straffområdet. Ofta är där bara en medspelare. Här tror jag faktiskt att vi har en stor anledning till varför Rosengård gör färre mål än Göteborg.

Rosengård har så duktiga kantspelare att de kan vinna man-man-situationerna på samma sätt som Göteborgs gör. Om man litar på att kantspelare kan slå sin back på egen hand kan man ha betydligt mer folk inne i straffområdet, vilket bör leda till fler mål.

När Rosengård väl har folk på plats inne i straffområdet är tyvärr ofta inlöpen både otajmade och ostrukturerade. Senast gjorde jag en notering om ett inlöp i 29:e minuten. Då hade man fyra spelare i straffområdet när Sofie Svava var på väg att komma runt på vänsterkanten. Alla fyra sprang mot första stolpen.

Straffområdet är rätt stort, så det är ju lite onödigt att alla tar sikte på samma lilla yta. Här skall sägas att det så mycket bättre ut på slutet, när Umeå flyttade upp sitt lag. I det där mönsteranfallet i 85:e minuten som jag tidigare beskrivit hade Rosengård också fyra spelare som löpte in i straffområdet. De var perfekt utspridda, de täckte alla de viktigaste ytorna.

Det var ju dock ett snabbt anfall, där spelarna inte hann tänka så mycket, utan var tvungna att agera på instinkt. Kanske att spelarna tänker för mycket under alla de där långsamma anfallen?

Med tanke på att jag tycker att Göteborg lagmässigt agerar bättre än Rosengård på väldigt många punkter i offensiven kan man tycka att det borde vara större skillnad än 13–9 i gjorda mål. Och det borde det.

För det är större skillnad i skapade chanser. Men jag upplever att Rosengård jämnar till siffrorna genom att man har vassare avslutare än Göteborg.

Här har jag ingen statistik som grund – statistiken för damallsvenskan sämre än den varit någon gång tidigare under den här bloggens existens. Men jag upplever det som att Göteborgs forwards behöver fler chanser per mål än Rosengårds.

Men Rosengårds namnkunniga lag bör ha större potential – om de får ihop lagspelet. Och om de får ihop arbetsfördelningen. Lyckas man med det borde Rosengård kunna vinna fler matcher på ett enklare sätt. Nu får man närmast nöta ner sina motståndare.

Göteborgs problem har varit effektiviteten. Mot Örebro gjorde exempelvis ingen göteborgare mål, trots massor av chanser inklusive två straffar. Och senast mot Djurgården missade Stina Blackstenius fyra–fem 100-procentiga målchanser. Där var Göteborg helt i onödan i gungning perioden innan Julia Roddar stötte in 2–0-målet. Just Roddar är ju för övrigt ännu så länge lagets bästa målskytt med tre fullträffar.

Julia Roddar

Får Göteborg igång målskyttet på allvar från någon av deras forwards kommer de att vinna matcherna säkrare än de gjort hittills. För linjerna i spelet finns där.

De andra två lagen i toppstriden är ju Linköping och Piteå. De dominerar inte sina matcher på samma sätt som Rosengård och Göteborg. Tvärtom försvarar de sig på egen planhalva delar av matcherna, något som gör att de får fler möjligheter att kontra. Och framför allt har Linköping visat sig ha vassa offensiva omställningar, medan Piteå är mer beroende av lite längre anfall.

Det känns även rimligt att säga att Piteå och Linköping är mer beroende av enskilda spelare än de två andra topplagen.

För LFC har det i stor utsträckning hittills handlat om Frida Maanum och Ebere Orje. Men Linköping har fler bra anfallsspelare. Det blir intressant att se hur lagets offensiv kommer att utvecklas när även Lina Hurtig och de båda andra nigerianskorna, Uchena Kanu och Chinaza Uchendu är fullt speldugliga. Plus när den nya intressanta, danska talangen Sofie Bruun Bredgaard hittat in i laget.

Linköping har alltså ett ganska stort offensivt sparkapital, för meritmässigt är Kanu och Uchendu bättre spelare än Orji.

Hittills har de alltså delvis levt på snabba kontringar på Orji. När det kommer till uppställt anfallsspel vill man förstås gärna spela in på fötter på Maanum, och så får hon leda anfallen med sin kreativitet.

Frida Maanum

Alternativet är att överbelasta på kanterna. Där drar man gärna in yttermittfältarna i den inre korridoren (mellan målområdes- och straffområdeslinje) och öppnar den yttre åt ytterbackarna Johanna Alm och Elin Landström. Båda har legat bakom mål i år.

Landström är en spelare som jag alltid tyckt varit väldigt överskattad. Framför allt tycker jag  att hon varit vansinnigt slarvig i passningsspelet. Men ännu så länge den här säsongen har hon varit bra. Och nya Alm är en positiv överraskning. Med tanke på att LFC vill ha offensiva ytterbackar är det förstås positivt för laget att båda har presterat så här bra.

I Piteå är den offensiva nyckelspelaren så här långt Fernanda Da Silva. Hon har gjort tre mål och fixat en straff, men hon ligger bakom mycket mer än så av lagets offensiv. Det är Da Silva som bryter mönster i Piteå, ungefär som Maanum och Orji gör i Linköping.

Tidigare år har annars Piteås anfallsspel följt ganska tydliga mönster. Många mål har gjorts på fasta situationer från June Pedersen och Ronja Aronsson. Och i uppställt spel har man antingen jobbat med uppspel mot Nina Jakobsson:s fötter, eller med djupledsbollar mot Madelen Janogy.

Nina Jakobsson

Ännu så länge i år har man varken lyckats ersätta Pedersens/Aronssons fötter eller Janogys djupledsspel. Det gör Da Silva extra viktig.

Utöver hennes kreativitet har vänsterkanten varit lagets bästa väg till avslut. Där har Josefin Johansson, och i viss mån även Cailin Michie, tagit sig runt rätt många gånger. Dock tycker jag inte att man fått tillräcklig utdelning i mål från sin starka vänsterkant. Det finns en hel del att jobba på både med inspel och inlöpningar.

Faktum är att man kan säga att Piteås kanthot mer är kopplat till Josefin Johansson än till vänstersidan. För den matchen där Johansson utgick från högerkanten var det också till höger som Piteå skapade sina farligheter.

Känslan är att Piteå hade mått väldigt bra av ett riktigt djupledshot. Nu har man ofta ganska långa anfall som avslutas med distansskott eller att man siktar på att ta sig runt på kanterna. Om exempelvis Cecilia Edlund skulle kunna få ett lyft skulle det betyda mycket.

Cecilia Edlund

För som det är nu kan motståndarna flytta upp sin backlinje och minska ytorna för Jakobsson och Da Silva. Med ett större djupledshot skulle de båda få större utrymme, vilket troligen skulle förbättra Piteås anfallsspel ganska rejält.

Avsaknaden av centralt djupledshot gör att även när Piteå lyckas spela in centralt på sina forwards hamnar man oftast ändå till slut på kanten hos Josefin Johansson. Alternativt blir det distansskott.

Det var en liten analys av anfallsspelet hos våra damallsvenska topplag. Det finns säkert anledning att återkomma till ämnet längre fram. Kanske redan efter sjätte omgången.

När det gäller skytteligan är det lite anmärkningsvärt att fyra av de sju spelare som gjort tre mål eller fler är utländska. Förra året var det stor svensk dominans i skytteligan. Fem i topp var alla spelare svenska, och sex av de sju som delade sjätteplatsen var också svenska. Alltså totalt var elva av de tolv bästa målskyttarna i fjol inhemska.

På tredjeplatsen ligger Örebros Karin Lundin med fyra mål. På sätt och vis har hon gjort fem, för det tycks ha varit hon som nickade in Göteborgs segermål på Behrn Arena i eget mål. I varje fall hävdar Natalia Kuikka, som är bokförd för målet, att hon inte var på bollen.

Men Lundin har inte bara gjort ett självmål. Som jag ser det är hennes volleymål mot Umeå, som går att se 1.35 in i det här klippet, seriens snyggaste mål så här långt.

Slutligen några ord igen om den undermåliga, officiella statistiken för damallsvenskan. Den blir bara sämre och sämre. Dels för att allt färre saker redovisas. Bland annat finns det inte längre någon statistik alls på målvakterna. Svagt.

Men även siffrornas korrekthet är ju tveksam. Där har jag ett litet tips till de som sköter statistiken ute på arenorna: använd Sportbladet Play.

Sändningen ligger lite efter, vilket gör att man lätt hinner dubbelkolla både skyttar, målskyttar och assist. Om folket i Umeå hade gjort det i förra omgången hade de exempelvis inte kunnat missa Nathalie Björns assist till Hanna Bennison:s 1–0-mål. Men nu har Björn gått miste om den tydliga passningspoängen.

Jag såg ett utmärkt exempel på hur man kan jobba med tv-bilderna på Vittsjö idrottspark i fjol. Där hade man igång sändningen och väntade in tv-bilderna för att kolla så att inmatningarna i databasen blev rätt.

Här är även ett tips till förbundet och EFD. Som det är nu ligger tydligen ansvaret för att mål och assist blir rätt på huvuddomaren. Det tycker jag är direkt olämpligt i elitfotbollen. Huvuddomaren har viktigare saker för sig än att reda ut målskyttar och assist.

Jag tycker att man kan ge fjärdedomaren det ansvaret under matcherna. Fjärdedomaren känns inte direkt överhopad med jobb, och har nära till spelare och ledare. Den borde kunna se till att skytte- och assistliga blir rätt. Jag tycker även att EFD skall tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Någon som kollar tv-klippen i efterhand och korrigerar eventuella misstag. Damallsvenskan förtjänar att ha en mycket bättre officiell statistik än den nuvarande.

 

Tvååring startar proffslag i USA – målet att bli bäst i världen

Det är i USA det händer under den här veckan. I kväll och i natt spelas semifinalerna i NWSL Challenge cup. Strax efter 18.30 startar mötet Houston Dash–Portland Thorns och strax efter 04.00 är det Chicago Red Stars som tar sig an Sky Blue FC. Matcherna går att se här.

I går hamnade dock själva turneringen ganska rejält i skuggan av offentliggörandet av ett nytt NWSL-lag. Det var ju länge trögt i jobbet med att utöka den amerikanska ligan. Vid uppstarten 2013 hade den det åtta lag. Det tillkom ett året efter. Och åren 2016 och 2017 bestod ligan av tio lag

Men sedan 2018 har det varit nio lag i NWSL. När det tillkommit något har samtidigt något annat försvunnit. Men nu ser det ut att hända saker.

Det är sedan ett tag tillbaka klart att Racing Louisville FC ansluter till ligan till 2021. Och i går meddelades att till 2022 får äntligen även Los Angeles och Kalifornien ett lag i NWSL. Lagnamnet är inte klart, men arbetsnamnet är Angel City.

Gruppen bakom projektet i Los Angeles är högintressant. Dels för att den huvudsakligen består av kvinnor. För nog är det väl väldigt konstigt att det nästan inte finns några kvinnor som bär upp damfotbollsklubbar rent ekonomiskt? Faktum är att personligen kommer jag bara att tänka på män när jag börjar fundera över personer som satsar stora pengar på damfotboll.

Men nu kommer det alltså ett lag som huvudsakligen både ägs och drivs av kvinnor. Och det är inte vilka kvinnor som helst, utan att helt koppel av kändisar.

Initiativtagaren heter Julie Uhrman och är företagsledare (Ouya). I kärngruppen ingår även filmstjärnan Natalie Portman och företagsledaren Kara Nortman (Upfront). I det här klippet berättar Uhrman om hur trion jobbat med projektet:

Runt den nämnda trion finns det stjärnglans så det räcker och blir över. Utöver Portman finns det ytterligare ett gäng världskända film-, tv- och teaterskådespelare bland delägarna, nämligen Eva Longoria, Jennifer Garner, Jessica Chastain, America Ferrera och Uzo Aduba. Dessutom ingår tv-profilen Lilly Singh och videologgaren Casey Neistat bland delägarna.

Neistat är en av en handfull män bland de ledande personerna bakom laget. Bland annat har företagsledaren (Reddit) Alexis Ohanian en tung roll. Han är intressant inte bara för att han är en mycket rik och välkänd investerare i internetbranschen, utan även eftersom han är gift med tennisstjärnan Serena Williams. Hon och deras tvååriga dotter Olympia ingår också bland delägarna. En tvååring är alltså med som delägare till den nya storsatsningen i Los Angeles. För det är en storsatsning.

Cirka tre minuter in i klippet ovan med initiativtagare Julie Uhrman berättar hon en liten historia om hur Alexis Ohanian och Serena Williams tittade på VM-finalen i fjol ihop, och hur dottern Olympia gick runt i rummet och sparkade på en boll. Ohanian sa då att dottern kanske blir fotbollsproffs, och få spela i VM en gång i framtiden. Svaret från Williams:

”Nej, de tjänar inga pengar.”

Han tog passningen på uppstuds och sa:

”Utmaningen är tagen. Jag har 16 år på mig att se till att kvinnor tjänar lika mycket som män.”

Nu har Ohanian tagit första steget i den kampen. Han har sällskap bland delägarna av flera tunga företagsnamn. Några är Cindy Holland (vicepresident på Netflix), Brian Weinstein (president för tv-produktionsbolaget Bad Robot) samt Sabina Nathanson och Norah Weinstein (båda från hjälporganisationen Baby2baby).

Det finns förstås även fotbollsfolk bland delägarna. Bland annat hela 14 före detta landslagsspelare från LA-regionen. Bland dem märks Mia Hamm, Abby WambachJulie Foudy, Lauren Holiday (tidigare Cheney), Rachel Van Hollebeke (tidigare Buehler) och Shannon Spearman (tidigare Boxx).

I det här inslaget berättar Foudy att det var hur lätt som helst att få med alla på tåget. Inom två dygn hade hon och Hamm fått med de övriga tolv.

Foudy berättar även att den nya, kapitalstarka klubben har målet att bli bäst i världen. Och med de kapitalstarka finansiärer som man har i ryggen känns det inte omöjligt.

Julie Uhrman säger att första målet är att locka över 20 000 åskådare, vilket ju är ett rätt högt satt publikmål…

Det blir väldigt spännande att se om det här namnstarka projektet kan nå sina mål. Om det gör det finns det bra chans att det även kan leda till ett lyft för internationell damfotboll.

Sågar USA:s guldtränare: ”Vi vann trots henne”

Sydney Leroux Dwyer

Det senaste dygnets hetaste damfotbollsnyhet lär vara Sydney Leroux Dwyer:s närmast ohämmade sågning av dubbla VM-guldcoachen Jill Ellis i The Crack Podcast.

Jill Ellis

Här skall man veta att OS- och VM-vinnaren har stor erfarenhet av att tränas av Ellis. Leroux Dwyer hade Ellis från 15 års ålder, i ungdomslandslag, på college och i A-landslaget.

Frispråkiga Leroux Dwyer hävdar att Ellis inte hade någon taktik i A-landslaget, utan att det var spelarna själva som bestämde hur laget skulle spela.

”Vi hade kunna vinna VM utan coach – det var så det var. … Det gäller för 2015, och det kanske var samma sak 2019 – jag vet inte. Men jag kan säga: ‘Vi vann trots henne’. Och en sak är säker – hon är inte bra för folks mentala hälsa.”

I det intressanta samtalet med bland annat de tidigare herrlandslagsspelarna Oguchi Onyewu och DaMarcus Beasley säger Onyewu att han har hört från många spelare att de ogillade Ellis. Leroux Dwyer svarar med att konstatera att det knappt var någon av spelarna som gick ut och uttryckte saknad när Ellis slutade.

Utöver kritiken mot Ellis hyllar Leroux Dwyer i samtalet också Rose Lavelle och Marta. Dessutom ger den Kanadafödda anfallsstjärnan sin syn på Black lives matter och på hur damfotbollen marknadsförs i USA om man bortser från landslaget.

Delen om Jill Ellis börjar här: