Jonna Andersson, Peking och Haiti U20

Dagens svensk i damfotbollsvärlden är Jonna Andersson. I sin första ligamatch från start för Chelsea blev hon så här glad:

Chelsea var nämligen nära poängförlust hemma mot Everton när Andersson gjorde matchens enda mål – hennes första ”riktiga” ligamål. Kul att hon fått en sådan bra start i WSL.

Noterbart var att Hedvig Lindahl vaktade Chelseas mål, och framför sig hade hon en fyrbackslinje där tre spelare spelade i damallsvenskan 2017: Anita Asante, Magdalena Eriksson och Andersson.

Segern var viktig eftersom Manchester City också vann, 3–0 borta mot Sunderland. Där byttes Julia Spetsmark in sista kvarten istället för tvåmålsskytten Nikita Parris.

Däremot går det väldigt tungt för Arsenal, som med dagens kryss borta mot Reading redan känns borta från chans till att ta en Champions Leagueplats, trots att det bara gått sju omgångar. Men avståndet upp till Chelsea och Manchester City är redan åtta respektive tio poäng.

Sedan mitt förra blogginlägg har Jonna Anderssons tidigare tränare Kim Björkegren gjort klart med en ny klubb. Att av avståndet mellan Linköping och svenska Peking inte är så långt visste man ju, men det visade sig att avståndet mellan Linköpings FC och Beijing BG Phoenix, en klubb som tydligen har någon form av samarbete med det franska fotbollsförbundet.

Så till Nordamerika, där det officiella beskedet om att Boston Breakers läggs ner just har kommit. Ett besked som innebär att NWSL i år kommer att spelas med nio lag.

Apropå Nordamerika pågår just finalen i kontinentens U20-mästerskap, en match som går att se här. Där möts USA och Mexiko. Båda lagen tog sig till finalen via segrar i straffläggning i semifinalen.

USA och Mexiko är således klara för U20-VM i Frankrike senare i år. Jag har tidigare hävdat att Nord- och Mellanamerikan har just två VM-platser. Det var dock fel – man har tre.

Och alldeles nyss inträffade en superskräll – Haiti tog nämligen den tredje VM-platsen genom att besegra Kanada med 1–0 i matchen om tredje pris.

Det var en historisk seger, för den innebar att ett land från den karibiska övärlden för första gången når ett U20-VM. Möjligen att det till och med är första VM-platsen på damsidan överhuvud taget för ett karibiskt land.

Den framgången firades så här:

Haiti var nära stå för en superskräll redan i semifinalen. Trots att man hade en spelare utvisad lyckades nämligen storstjärnan Nerilia Mondesir kvittera till 1–1 på övertid mot USA, ett resultat som innebar att Haiti alltså tog USA till straffläggning.

Där borde det ju ha varit USA som hade pressen på sig, som hade allt att förlora. Sophia Smith kände den pressen och missade USA:s första straff. Men verkligheten kom ikapp Haiti i fredags.

Mondesir slog första straffen för haitierna, en straff som gick utanför. Faktum är att Haiti missade alla sina tre straffar – och USA kom undan med andan i halsgropen.

Ibland missbedömer man verkligen kvaliteten på spelare och lag. När jag först såg Haiti tyckte jag inte att det fanns speciellt mycket kvaliteter i laget. Det visade sig vara en väldigt felaktig observation. Kan man spela 1–1 mot USA och vinna mot Kanada är man ett högklassigt lag.

Haiti kom till Concacafs U20-mästerskap med den allra yngsta truppen. Det är en trupp där det finns massor av talang, där det finns flera spelare som säkert kan se fram emot en fotbollsframtid i andra länder. Amerikanska college borde exempelvis vara intresserade av ett stort antal av de här spelarna.

Dock skall sägas att jag inte gillar hur Haitis spelare slösade bort tid i den andra halvleken i tredjeprismatchen. De lade säkert tio minuter på att ligga ner och vrida sig, vilket inte kändes så kul.

Jag hyllade ju Kanada under gruppspelet. Saken är att Kanada var väldigt bra där. Saken är också att alla andra topplag vilade spelare i sista gruppmatchen. Exempelvis spelade Haiti med ett halvt B-lag mot Kanada i den gruppfinal som kanadensiskorna vann med 4–0. Kanada däremot startade i princip med samma elva i samtliga fem matcher. Och fem matcher på tio dygn är förstås väldigt tufft.

Kanada kändes kraftlöst i slutspelet, något som sannolikt förbundskaptenen får ta på sig. Kanada var aldrigt riktigt nära varken i semifinalen mot Mexiko eller mot Haiti. Eller, i semin hade ju de unga kanadensiskorna (turneringens näst yngsta trupp) greppet i straffläggningen. Man ledde med 3–2 efter tre straffomgångar:

Finalen mellan USA och Mexiko har alltså just startat. I gruppspel vann USA det inbördes mötet med 2–1. Jag håller ändå Mexiko som knappa favoriter i finalen, de vilade nämligen betydligt fler spelare i den förra matchen än vad USA gjorde. Så kanske att Mexiko kan ta sin första U20-titel i Nordamerika någonsin i kväll?

Bilder av 2017 – del 5, EM-kvartsfinaler

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då har jag nått fram till mitt sista inlägg med tidigare icke publicerade bilder från fjolårets EM-slutspel. Den här gången handlar det om de bilder jag tog på de två EM-kvartsfinaler som jag såg på plats i Nederländerna, alltså värdnationens 2–0-seger mot Sverige och Englands 1–0-viktoria mot Frankrike.

Det är totalt 144 bilder. Här är de i mosaikform:

Höjdpunkter från ett antal landskamper

Det har ju spelats ett antal landskamper runt om i världen de senaste dagarna. Sveriges seger i Sydafrika avhandlades i förra inlägget.

Här kommer lite höjdpunkter från några andra matcher. Först till nattens match i San Diego, där USA krossade ett givmilt Danmark med 5–1.

Danskorna inledde bra och Nadia Nadim nickade in ett riktigt klassmål på hörna till 0–1. Men därefter stod danskorna för ganska många prestationer som var långt ifrån världsklass. Det handlade både slappa försvarsingripanden och om grova missar i uppspelen.

En spelare som riskerar att drömma mardrömmar om snabba amerikanskor är Linköpings Janni Arnth. Inte för att hon stod för något av de misstag som ledde till USA:s mål, utan för att hon helt enkelt inte hängde med. Flera av hemmamålen kom efter att Arnth blivit ifrånsprungen. Jobbigt.

I väntan på att US Soccer lägger upp ett längre sammandrag från matchen på youtube lägger jag upp målen via twitterlänkar:

Under rubriken grova missar i uppspelen placeras även Italiens ledningsmål mot Frankrike i lördagskvällens 1–1-match. En match Frankrike borde ha vunnit sett till antalet målchanser. Men italienskorna hade ett ribbskott på slutet, och kunde fått med sig segern.

Grova misstag var även avgörande när Spanien vann med 2–0 mot Nederländerna. Vid det spanska 1–0-målet är det domartrion som hamnar i fokus. Bollen ser ju knappast ut att vara över mållinjen. Visst är kameravinkeln usel, men Sari van Veenendaal måste stå väldigt långt in i målet för att hela bollen skall vara över linjen.

Vid 2–0 slår Merel van Dongen ett makalöst hål i luften, som öppnar för spanjorskorna.

Tisdag kväll 18.00 spelar Norge mot Island i La Manga. Den matchen sänds av det norska förbundet på deras hemsida.

I förra veckan vann norskorna med 3–0 mot Skottland efter två mål av Isabell Herlovsen och ett snyggt nickmål av Maria Thorisdottir:

Så till de nordamerikanska U20-mästerskapen där det nu är helt klart vilka fyra lag som spelar semifinal längre fram i veckan. Det blir som väntat Haiti, Kanada, USA och Mexiko.

Det intressanta blir vilka som ställs mot vilka. I kväll och i morgon kväll är det gruppfinaler, där först Kanada och Haiti gör upp om gruppsegern i grupp A. Sedan gör Mexiko och USA upp om vilka som skall möta Haiti i semifinal – vilket innebär en jättechans både till finalplats och en biljett till U20-VM i Frankrike.

För Kanada och Haiti kommer det att bli en riktigt tuff semifinal, hur de än spelar i kväll (avspark 21.00, matchen sänds på concacafs youtubekanal). Både USA och Mexiko är nämligen väldigt starka lag, på olika sätt. När jag i ett tidigare inlägg skrev att det troliga var att USA och Kanada möts i finalen tänkte jag inte helt klart. Mexiko är nämligen ett mycket bra lag.

Vid U20-VM 2016 dominerade mexikanskorna kvartsfinalen mot USA rätt rejält, men man tappade sin 1–0-ledning till 2–1-förlust på slutet. Och hittills i det pågående mästerskapet har Mexiko sett klart vassare ut än USA. Amerikanskorna var ytterst nära att tappa poäng mot Jamaica i natt. Man räddades av de båda barndomskompisarna Sophia Smith och Jaelin Howell, som båda varit med på läger med A-landslaget.

I slutminuterna och ställningen 1–1 kom Smith, som hade gjort 1–0 på en snyggt slagen frispark, runt till vänster och spelade snett bakåt till Howell – som avgjorde.

USA flyger nu även in Tierna Davidson, som startade i A-landslaget mot Danmark i natt.

Kanada har ännu fler A-landslagsmeriterade spelare. De har också turneringens stora spelare så här långt, i 16-åriga Jordyn Huitema. Hon har gjort fem mål och ett assist på tre matcher. Det är inga märkvärdiga mål, men Huitema utmärker sig mest genom att ha den unika förmågan att befinna sig på rätt plats i rätt ögonblick.

Det är ju inte så att Kanada har gjort 25 mål, utan man har gjort sju – och sex av dem har alltså Huitema en stor del i. I Kanadas lag finns ytterligare en mängd spelare som spelat i, eller varit på läger med A-landslaget. Jag tänker på målvakten Lysianne Proulx, mittbackarna Maya Antoine och Hannah Taylor, ytterbacken Ashley Cathro, kantspelaren Jayde Riviere, centrala mittfältarna Julia Grosso och Sarah Stratigakis samt forwarden Garbrille Carle.

Lägg till Jessie Fleming och Deanne Rose, och Kanada har elva spelare födda 1998 eller senare som fått känna på A-landslagsmiljön. Jämför man med Sverige har vi bara släppt fram en i aktuella åldrar, Loreta Kullashi. Jag gillar den kanadensiska modellen, där man ger unga spelare vittring.

Men det är förstås inte självklart att den modellen är bäst för alla. För vissa spelare kan det ju även innebära en tung press att prestera. Så ibland kan den svenska modellen vara minst lika bra.

Apropå Kanada kikade jag lite på deras senaste match, och jag gillade hur laget strävade efter att spela sig fram. Kanada har ju tidigare mest stått för ett fysiskt sparka och spring-spel. Men nu börjar man även få fram lirare. Kreativa Fleming är ju en sådan. Hon är ju dock inte med i det här laget. Där står 17-åriga Julia Grosso (född den 29 augusti 2000) för mycket av spelskickligheten.

Grosso och Fleming har förutsättningar att bli ett av världens bästa innermittfältspar framöver. Grosso är den spelartyp vi i Sverige skriker efter, alltså en ersättare till Caroline Seger som släpande innermittfältare. Grosso har skön känsla i vänsterfoten och ligger alltså bakom väldigt mycket positivt. Jag skulle inte förvånas om hon kommer att matchas in i Kanadas A-landslag redan till nästa års VM-slutspel.

Kullashi är namnet för dagen

Sverige vann med 3–0 borta mot Sydafrika efter att debutanten Loreta Kullashi gjort två av målen och Sydafrikas backlinje bjudit på ett.

Det var en träningsmatch i januari, och såg väldigt mycket ut som en träningsmatch i januari brukar göra. Hade det inte varit för Kullashis inhopp skulle Peter Gerhardsson inte haft mycket att glädjas åt.

Men under de 45 minuter Kullashi fick visade hon att hon verkligen vill vara med och konkurrera om en plats i startelvan även när det blir riktiga matcher. För det är inte lätt att göra avtryck efter paus i träningslandskamper. Då görs det ju nämligen byten var tionde minut, byten som förrycker spelet och försvårar för spelarna att hitta bra samarbeten.

Men avtryck var just vad 18-åringen från Eskilstuna United gjorde. Två mål och en situation där hon borde haft straff är ju helt enkelt ett lysande facit av en landslagsdebut. Marija Banusic lär få kämpa framöver om hon skall hålla startplatsen som tia.

I övrigt fick tyvärr Peter Gerhardsson samma svar som vi brukade få på Pia Sundhage:s tid. Alltså att det inte får något speciellt bra passningsspel när man väljer tre djupledsgående forwards. Det gjorde Sundhage gång på gång, och det funkade aldrig.

Nu gjorde Gerhardsson ett liknande test, med samma utgång. Stundtals, framför allt under den första halvleken, rullade Sverige boll riktigt snyggt i backlinjen och upp på centrala mittfältare. Stina Blackstenius var även oväntat duktig på att göra sig spelbar i uppspelsfas.

Men när bollen hamnade framför det svenska mittfältet blev det sällan något. Orsaken var huvudsakligen valet av forwards. Man saknade spelare med god speluppfattning som Fridolina Rolfö och Lina Hurtig (som klev av på uppvärmningen) rätt rejält. De är nämligen forwards som söker samarbeten med omgivningen. Både Blackstenius och Sofia Jakobsson är väldigt duktiga i djupled, men ingen av dem är speciellt bra på att kombinera med lagkompisar.

Även om 2–0-målet kom på ett fint samarbete mellan just Montpellierspelarna.

Och Olivia Schough var som hon brukar i landslaget. Bra intentioner, men inte tillräckligt bra genomförande. Det blir hela tiden bara nästan bra.

I den första halvleken skapade Sydafrika fler riktigt vassa chanser än Sverige, jag räknade till 3–2. Efter paus hade vårt landslag god kontroll i defensiven, och så fixade ju Kullashi målen.

Faktum är att bara en svensk lyckades bli tvåmålsskytt i landslaget i fjol, och det var Kosovare Asllani vid två tillfällen. Fjolårets skytteliga i landslaget såg för övrigt ut så här:

5 mål: Asllani.

3 mål: Lotta Schelin.

2 mål: Blackstenius, Hurtig, Nilla Fischer och Caroline Seger,

1 mål: Jakobsson, Rolfö och Linda Sembrant,

Aktuella nyheter – och lite tränarproblematik

Landslaget är samlat i Sydafrika, och sett till de bilder de lägger upp på sociala medier verkar det vara en rätt trevlig samling så här långt.

Touchdown South Africa ☀️👋🏼#swewnt #camp #southafrica

A post shared by Elin Rubensson (@erubensson) on

Under lägret spelar de alltså en inofficiell träningsmatch på torsdag och så riktig landskamp på söndag 14.00.

Blickar vi tillbaka mot den helg som gått var det en rätt trött damfotbollshelg. Höjdpunkterna var semifinalerna i engelska WSL cup samt återstarten i franska D1 Feminine.

Vi fick en svensk målskytt i Frankrike. Det var Linda Sembrant som tidigt nickade in 1–0-målet i Montpelliers 3–2-seger mot Olympique Marseille. Noterbart var att lagets bästa målskytt hittills i ligan, Stina Blackstenius, var bänkad och byttes in först med 21 minuter kvar. Det var tredje gången i ligan som Blackstenius började på bänken.

I övrigt i Frankrike så håller Ada Stolsmo Hegerberg sitt fantastiska målsnitt på fler än två mål per tävlingsmatch sedan fjolårets EM-slutspel. Norskan gjorde ett äkta hattrick, alltså tre mål i rad i samma halvlek, när Lyon vann med 4–0 borta mot Paris FC – det lag som tidigare hette Juvisy.

Hegerberg är nu uppe i 21 ligamål på 13 omgångar. Hon har därmed nio omgångar kvar att ta peta bort sig själv från topp fem när det gäller flest gjorda mål på en säsong i D1 Feminine. Den ser ut så här i nuläget:

42 mål: Sandrine Bretigny, Lyon, 2006/07
38 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2004/05
36 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2005/06
34 mål: Lotta Schelin, Lyon, 2014/15
33 mål: Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon, 2015/16

Hegerberg är för övrigt inne på sin fjärde säsong i den franska ligan, och är uppe på 97 mål efter 77 matcher. Lyons bästa målskytt genom tiderna är Lotta Schelin. Hon behövde drygt sex säsonger för att komma upp i 100 ligamål. Totalt gjorde Schelin 143 mål på 138 ligamatcher. Det rekordet ser ut att vara i fara.

Apropå Frankrike uppges PSG:s Shirley Cruz vara nästa toppspelare att sticka till Kina för att tjäna pengar.

En annan aktuell nyhet är att Pernille Harder har förlängt sitt kontrakt med Wolfsburg med ytterligare ett år. Det gäller nu fram till 2020.

Så till England där det blir Manchester City och Arsenal som spelar finalen i WSL cup. I semifinalerna vann City med 1–0 borta mot Chelsea (mål av Nadia Nadim) och Arsenal med 3–2 borta mot Reading.

Till Australien där det är sex lag som slåss om de fyra slutspelsplatserna i W-league nu när lagen har två eller tre omgångar kvar att spela.

Brisbane Roar leder serien och känns i praktiken slutspelsklart. Det gör även Sydney FC efter deras bortaseger mot Perth Glory i helgen. Just Glory ligger på sjätte plats, och klart sämst till av de sex lag med slutspelschans. Troligen gör Newcastle Jets, Melbourne City och Canberra United upp om de två sista semifinalplatserna.

I helgen drog Sydamerikas U20-mästerskap i gång i Ecuador. Det är en turnering där Venezuela och Brasilien är favoriter att ta de två platserna till årets U20-VM. Paraguay ses som första utmanare. De tre favoritlagen har inlett med varsin seger.

Just Venezuela och Brasilien möts i natt svensk tid i gruppspelet. Fokus hamnar förstås på turneringens storstjärna, Venezuelas Deyna Castellanos. Ni vet hon som officiellt röstades fram som en av världens tre bästa spelare under 2017 – trots att hon inte presterat på internationell seniornivå ännu.

På ungdomsnivå presterar dock Castellanos. Det var just hon som gjorde Venezuelas segermål i öppningsmatchen mot Uruguay.

Som avslutning på inlägget tänkte jag ta upp tränarfrågan. På sociala medier har den internationella damfotbollsdiskussionen de senaste dagarna delvis handlat om att orutinerade tränare släpps fram på toppjobb inom damfotbollen.

Orsaken är att omeriterade Phil Neville uppges vara klar som ny engelsk förbundskapten.

Neville är inte den första ”nybörjaren” som får ett toppjobb direkt inom damfotbollen. Som exempel har även nämnts den tyska förbundskaptenen Steffi Jones samt förre franske förbundskaptenen Oliver Echaouafni. Ingen av de tre har haft fem års tränarerfarenhet innan de blivit ansvariga för ett av världens bästa landslag.

I Sverige har det ju varit lite debatt kring kvinnliga tränare sedan Linköping inte hittade den assisterande tränare man eftersökte. Och det är ju inte så konstigt, det finns ju inte så många tränarutbildade kvinnor.

När jag kollade den lista över de tränare i Sverige som har den högsta tränarutbildningen, Pro – fanns bara fyra kvinnor. Nu verkar i och för sig inte listan vara uppdaterad de senaste tre–fyra åren, men det har knappast tillkommit så speciellt många.

Noterbart här är att Svenska Fotbollförbundet kräver att de ansvariga tränarna i herrarnas allsvenska och superetta skall ha just Pro-utbildning. Men att de själva anställer förbundskaptener på flicklandslag som inte har aktuell utbildning. Det känns ju väldigt konstigt. Om de tar in förbundskaptener som inte har högsta utbildningen borde ju förbundet snabbast möjligt se till att aktuella personer får Pro-utbildningen.

Inte heller Lilie Persson, som ju är utbildningsansvarig på tjejsidan, verkar ha högsta utbildningen. Hur ser det ut?

Positivt här är att Uefa har gått in och betalat tränarutbildning (dock inte Pro) för ett antal före detta elitspelare på damsidan, bland annat Malin Levenstad. Henne hör ni förresten prata balanserat om kvinnliga tränare i veckans avsnitt av Fotbollsarena Radiosporten.

Att Uefa går in och betalar känns för övrigt som ett bra steg. Att underlätta för kvinnor att få de dyra utbildningarna är ett väldigt bra steg mot större jämställdhet inom fotbollen.

Bilder av 2017 – del 4, EM

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är dags att ytterligare utöka bloggens bildarkiv. Här är 140 bilder från fjolårets EM-slutspel på Sverige, Danmark, Norge, Schweiz, Frankrike, Spanien och Skottland.

Bilder av 2017 – del 3, EM

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som utlovat fortsätter jag att ladda upp de bilder från 2017 som funnits i min dator, men som jag antingen hade glömt eller inte hade hunnit ladda upp tidigare. Redan i förra bildinlägget nådde jag fram till EM, och den första svenska träningen som jag bevittnade.

Den här gången blir det rakt igenom bilder från EM. Det handlar dels om ytterligare en svensk träning samt bilder från matcherna Spanien–Portugal, Sverige–Ryssland och Frankrike–Österrike. Totalt handlar det om 132 bilder. Här är de även en och en: