Kanada imponerar inte på mig

Jag satt uppe i natt och kikade på Kanadas träningsmatch mot Kina. Kanada är ju intressant eftersom de är ett av lagen i Sveriges grupp i OS.

Men jag är inte imponerad av kanadensiskorna. Visst, de har Christine Sinclair som är en av världens allra bästa spelare genom tiderna. Fortsätter hon bara några år till hinner hon nog passera Mia Hamm som tidernas bästa målskytt på internationell nivå. Stort.
Kanada har också två bra målvakter i Erin McLeod och Karina LeBlanc. Men i övrigt är det få spelare som håller högsta världsklass.

Kanadas uppställda försvarsspel är dock utmärkt. Man har många fysiskt starka spelare. Hade man byggt spelet kring tajt försvar, hårt arbete och kontringar på Sinclair hade Kanada känts som ett svårslaget lag.

Men Kanada spelar inte på kontring, utan försöker odla ett ganska naivt kortpassningsspel. Ett spel där man tar många och stora risker, med farliga passningar mellan backlinje och defensivt mittfält. Hade kanadensiskorna haft Japans bollskicklighet hade det här funkat. Men med kanadensiskornas bollkontroll borde de spela med betydligt mycket större marginaler.

Kina var lite för uddlöst för att utnyttja Kanadas naiva spel. Men vi minns väl hur Sverige fick enkla mål vid 3–1-segern tidigare i vår? Och mot de bättre lagen i världstoppen känns det spel som Kanada kör som ren självmordstaktik. Jag såg exempelvis USA fullständigt klä av kanandensiskorna i OS-kvalet tidigare i år.

I natt blev det trots allt seger mot Kina med 1–0 efter att Sinclair – vem annars? – stött in segermålet. Hon gjorde det på tre minuters övertid efter en inläggsfrispark från Diane Matheson. Här kan du se höjdpunkter från matchen.

Kanada spelade 4-3-2-1, med följande spelare på planen: Erin McLeod – Robyn Gayle (Rhian Wilkinson, 46), Candace Chapman (Emily Zurrer, 46), Carmelina Moscato, Chelsea Stewart (Marie-Eve Nault, 58) – Diana Matheson, Desiree Scott, Kelly Parker (Kaylyn Kyle, 46) – Sophie Schmidt (Chelsea Buckland, 74), Brittany Timko (Melissa Tancredi, 46) – Christine Sinclair.

Visst är det struligt i det svenska OS-laget just nu. Men som jag ser det är Kanada ett lag vi måste slå om vi skall ha minsta chans ta medaljer i London.

Hade jag varit kanadensare hade jag mått dåligt av att Sydney Leroux valde bort sitt hemland, och i stället spelar för USA. För med anfallsparet Sinclair/Leroux kunde Kanada istället ha varit en seriös medaljkandidat i OS.

Sjögrans korsband är av – legendaren missar OS

Korsbandet är av, och Therese Sjögran missar OS.
Det är förstås extremt tråkigt för Sjögran, som får försöka kämpa sig tillbaka till EM nästa år – så att hon får ett värdigt slut på sin framgångsrika karriär.

Men det är definitivt också en nyhet som lär skaka om tillvaron för Thomas Dennerby.
För det här är allvarligt för landslaget.
Jag har i kväll läst kommentarer om att Sjögran inte har varit lika bra som tidigare säsonger. Och att det här kanske inte är någon större smäll för landslaget.
Men det är det.

För Sjögran är tidernas mesta svenska landslagsspelare. Och även om jag inte sett några Malmömatcher i år så noterar jag att hon trots allt har gjort två mål och fem målpass i damallsvenskan i år. Det är inte dåligt – utan det är faktiskt bättre än hennes siffror under hösten i fjol.
Och den erfarenhet hon har med sig ut på planen kan ingen 20-åring ersätta. Inte ens om 20-åringen har snabbare fötter och bättre spänst.

Visst, när jag sett vissa landskamper så har jag ibland retat mig på spelare som Sjögran och Caroline Seger. Jag har i perioder tyckt att båda har varit överskattade, och bromsat upp spelet.
Men ett lag behöver modiga spelare att luta sig mot när det blåser. Och båda är den typen av spelare som har mod att försöka vara kreativa i alla situationer. De vågar hålla i bollen även när laget är satt under extrem press.
Sjögrans skada blir extra allvarlig när även andra erfarna spelare som Sara Larsson och Charlotte Rohlin också ser ut att missa spelen.

Men visst. Nu gäller det att se framåt. Och man måste även försöka hitta positiva saker i allt elände.
Det mest positiva i det här är att dörren öppnas för yngre spelare. När de rutinerade inte är med måste de unga kliva fram och ta ansvar.
I LdB FC Malmö får förhoppningsvis Elin Rubensson nu plats i startelvan. Det lilla jag har sett av henne den här våren har varit väldigt lovande. Med ökat ansvar kanske hon kan ta ännu ett steg. Och då borde hon kunna vara en kandidat för EM nästa år.

I landslaget måste Antonia Göransson nu vara väldigt nära startelvan. För ett år sedan hade valet av Göransson och Sofia Jakobsson på varsin kant gjort att laget blivit lite väl offensivt balanserat. Men jag har sett Göransson mycket i Turbine Potsdam under våren, och har imponerats av att hon har tagit ett stort defensivt ansvar. Jag hade inte varit rädd för att spela de båda 90:orna i startelvan.

Som jag skrev i förra inlägget så kan Sjögrans skada innebära att både Johanna Almgren och Kosovare Asllani kommer med i OS-truppen. Men Dennerby kanske tänker annorlunda. På tisdag får vi en föraning. Då presenteras nämligen truppen till trenationsturneringen i juni – den som kallas Volvo Winners Cup.

Sjögran också skadad – OS i fara

Enligt damfotboll.com har Therese Sjögran skadat knät på träning med LdB FC Malmö i går, och man befarar att hela säsongen kan vara i fara.

Det vore förstås i första hand otroligt tråkigt för Sjögran – och för Malmö. Men det är också nyheter av ett slag som förbundskapten Thomas Dennerby absolut inte vill höra. Sjögran är ju en av de 15 spelare som känts självklara i Dennerbys OS-trupp.
Av de 15 har redan Charlotte Rohlin strukits för en korsbandsskada. Och nu är det alltså risk att även Sjögran åker bort från listan. Dessutom ser det ju ut som att Sara Larsson inte kommer att hinna bli spelklar i tid för spelen.

I kväll väntas mer detaljerade uppgifter om hur allvarligt skadad den 35-åriga veteranen är. Skulle hon missa OS innebär det sannolikt att värdet på Kosovare Asllani och Johanna Almgren:s aktier ökar rejält.

Guldbilder från både Tyskland och USA

Kunde du inte se Turbine Potsdams guldfest i går?
I så fall har du ett rejält klipp med höjdpunkter här.

På klippet finns sju av de åtta målen, de som i tur och ordning gjordes av Yuki Nagasato, Antonia Göransson, Genoveva Anonma, Anonma igen, Nagasato, Nagasato för tredje gången och Isabel Kerschowski. Bara Margret Lara Vidarsdottir:s 7–0-mål saknas.
Vill man se det finns hela matchen på det här klippet

Potsdams seger innebar att VfL Wolfsburgs bortamatch mot Essen-Schönebeck blev betydelselös. Matchen slutade 1–1 efter straffmål av Nadine Kessler och kvittering på en nickskarv från Charline Hartmann. Se dem här.

Apropå bilder på mål så finns nu bilder på tre av USA:s fyra mål från nattens 4–1-seger mot Kina. Och det är ett par riktiga fotbollsmässiga guldmål.
Se Alex Morgan:s iskalla 1–1-mål, och även hennes 3–1.
Och se även Abby Wambach:s läckra 4–1-fullträff.

Till sist en liten svensk proffskoll. Så vitt jag sett spelade inte Lotta Schelin för Lyon i söndags. Däremot fick Sofia Jakobsson en halvlek för Rossiyanka i går.
Som redan nämnts tappade Schelin ledningen i skytteligan i Feminine Division 1 till klubbkamraten Eugenie Le Sommer.
Jakobsson fick från bänken se sitt lag vända 0–1 till 2–1, men till slut åter tappa till 2–2 mot Zvezda 2005 Perm. Men då ligatvåan Energiya Voronezh mycket överraskande föll borta mot jumbon Mordovochka med 3–2 så utökades ändå Rossiyankas serieledning till nio poäng med fem omgångar kvar att spela.
I Italien utnämndes Stephanie Öhrström i helgen till ligans bästa målvakt. Med tanke på alla de fina räddningar man sett henne göra på Bardolinos alla highlights-klipp så var det säkerligen en välförtjänt utmärkelse.

Göransson målskytt när Potsdam tog fjärde raka guldet

Antonia Göransson smällde in 2–0-målet när Turbine Potsdam vann med hela 8–0 mot Lokomotiv Leipzig – och säkrade fjärde raka guldet.

För Göransson och de båda Sverigebekantingarna Alex Singer och Margret Lara Vidarsdottir var det första ligaguldet. Isländskan tillhörde för övrigt också dagens målskyttar.

Potsdam gick som tåget i höstas, hade en svacka i början av vårsäsongen, men har imponerat stort nu i slutet av serien. De tre avslutande segrarna mot Frankfurt, Duisburg och nu Leipzig har alla varit solklara.

Utmanarna VfL Wolfsburg hade inte nerverna i ordning i dag, utan tappade poäng borta mot Essen-Schönebeck. Den matchen slutade 1–1 – ett resultat som innebär att Potsdam inte hade behövt vinna i dag för att bärga ligasegern.

Men det blev alltså en storseger. Japanska världsmästarinnan Yuki Nagasato gjorde tre mål, och Genoveva Anonma två. Den senare vann därmed skytteligan på 22 mål – tre före tvåan Conny Pohlers, Wolfsburg.

Göransson blev bästa svenska målskytt med fyra fullträffar, vilket var en fler än Jessica Landström. Landström blev för övrigt utan speltid i dag när Frankfurt vann med 5–3 mot Duisburg, och klev upp på tredjeplatsen. Sara Thunebro byttes in i 51:a minuten.

Med Cheney på bänken – då har Sundhage lyxproblem

Jag twittrade i slutet av första halvleken i natt att:

”USA är kass, men har sylvassa Alex Morgan, och har vänt 0–1 till 2–1 på två heta minuter.”

Att säga att amerikanskorna var kass var förstås en förenkling för att få in budskapet på 140 tecken. Mer nyanserat kan man säga att USA i första halvlek hade väldigt svårt att få till fler än två–tre passningar i rad.

Och för ett lag som bygger sitt spel på bollinnehav är det förstås frustrerande. Men efter paus var det gamla vanliga USA igen. Huvudskälet till det var Lauren Cheney – som måste vara en av världens allra bästa passningsspelare. Kanske den allra bästa.

Att Cheney för tillfället är bänkad av Pia Sundhage säger en hel del om vilka lyxproblem svenskan har.

Men om Cheney fortsätter att spela som i natt så kommer det inte att gå att hålla henne utanför startelvan. Vad var det då som var så bra?

Cheney kom in i stället för Carli Lloyd på det centrala mittfältet i halvtid, och utstrålade lugn och säkerhet. Alltid spelbar, stark i kroppen – och hundraprocentig i passningsspelet.

Lloyd och Shannon Boxx skall nog inte vara så säkra på sina platser på det centrala mittfältet. För tidigare har Cheney konkurrerat mer som forward eller yttermittfältare. Men med den bollsäkerhet som hon besitter känns hon som en klockren innermittfältare.
Det blir spännande att se utvecklingen i de kommande landskamperna i Sverige.

Sundhage bygger sitt lag kring trygghet. Hon har redan nominerat sina 18 OS-spelare, och hon har varit tydlig i hur startelvan ser ut. Men ibland tvingas hon till ändringar. Som när Alex Morgans toppform gjorde att man övergav 4-2-3-1 för 4-4-2 för att göra plats för Abby Wambach i laget.

Och fortsätter Cheney spela så här tvingas nog Sundhage tänka om. Jag tycker om Lloyd och hade helst sett att Boxx får stiga åt sidan. Risken är dock kanske att laget blir lite väl offensivt balanserat då. Så känslan är att det trots allt är Carli Lloyd som sitter löst.

Slutresultatet då?
Jo, USA vann med 4–1. Alex Morgan gjorde 3–1 efter ett nytt klassmål där hon sprang förbi en kinesisk back och avslutade distinkt.
Det avslutande målet var dagens läckraste. Abby Wambach löpte med ett inkast från Morgan från högerkanten. Ur dålig vinkel smällde Wambach upp bollen i nättaket, troligen med liten touch i ribbans bakre del. Snyggt och distinkt.

Kinas unga lag – ingen spelare är äldre än 25 år – hade inte något att komma med efter paus. USA dominerade totalt. Alltså en ganska stor scenförändring mot den första halvlek som jag skrev om i förra inlägget.

USA är definitivt tillsammans med Japan de stora guldfavoriterna i London i sommar. Så här spelade amerikanskorna:
Hope SoloAmy LePeilbet (Sydney Leroux, 81), Christie Rampone (Becky Sauerbrunn, 62), Rachel Buehler, Kelley O’HaraHeather O’Reilly (Amy Rodriguez, 46), Carli Lloyd (Lauren Cheney, 46), Shannon Boxx, Megan Rapinoe – Alex Morgan och Abby Wambach.
Publiksiffran var för övrigt 18573 – utsålt.

Några höjdpunkter från matchen har jag inte hittat ännu. Men här i alla fall lite röster efter matchen.

Alex Morgan är hetast av de heta

Sitter uppe och ser USA mot Kina. Amerikanskorna har gjort en riktigt usel första halvlek, men leder ändå med 2–1.
Tacka glödheta Alex Morgan för det.

USA:s annars så fina passningsspel har nämligen hackar rejält under de första 45 minuterna. Kinesiskorna sätter hög press, och stör amerikanskorna till enkla misstag.
Kina tog också ledningen i 23:e minuten genom Zhang Rui sedan kinesiskorna just pressat fram ett misstag i den amerikanska backlinjen.

Efter 33 minuter kändes den kinesiska ledningen hur säker som helst. Men man kan aldrig räkna bort Pia Sundhage:s lag. Och tre minuter senare ledde USA hastigt och lustigt med 2–1.

Det var Alex Morgans förtjänst. Det var hon som tog in USA i matchen. Hennes kvitteringsmål bar verkligen en målskytts signatur. När hon fick bollen i straffområdet stressade hon inte ett dugg, utan verkade älska situationen. Med en säker vänster bredsida vred hon iskallt bollen förbi en försvarare och in i det bortre hörnet. Hur lugnt och enkelt som helst.
Det var Morgans mål nummer 13 för året. Och jag har flera gånger skrivit om att jag tycker att hon numera är USA:s viktigaste offensiva spelare. Att hon alltså med marginal passerat Abby Wambach där.

Som jag ser det är hon sannolikt en av världens tre bästa forwards för tillfället. Mina topp tre hittills 2013 skulle nog för övrigt se ut så här:
* Alex Morgan, USA
* Celia Okoyino da Mbabi, Tyskland
* Lotta Schelin, Sverige
Bubblare är Christine Sinclair, Kanada.
Vad sägs? Är jag fel ute? Har jag glömt någon självskriven?

2–1-målet var för övrigt ett självmål av den kinesiska försvararen Zhou Gaoping i samband med en inläggsfrispark bara två minuter efter Morgans 1–1-mål. Det kom som en direkt följd av den energi amerikanskorna fick av kvitteringen.