Damallsvensk formbarometer, OS-kval och nytt utlandsproffs

Den senaste tiden har den här bloggen haft mycket av sitt fokus på dramatiken i elitettan. Och helt tycks den inte ha lagt sig. För det är inte bara Sunnanå som annonserar efter spelare på sociala medier. Även Kungsbacka har lagt ut en annons på hemsida och twitter.

Det sades att Kungsbacka hade muntliga löften från 14 spelare. Ännu så länge har man dock bara presenterat tre. Det är ganska långt ifrån en elitettantrupp.

Apopå elitettan har flera av er hjälpt till med små rapporter från helgens träningsmatcher med lag från serien. Kul. Läs de rapporterna i Forum Elitettan.

Det har ju även spelats en hel del fotboll den senaste veckan. Personligen har jag sett tre hela matcher koncentrerat och tre halva. Gårdagens träningsmatch Göteborg–Fortuna Hjørring 5–0 såg jag på plats på Valhalla IP.

Göteborg imponerade framför allt genom stabilitet. Men i paus var jag lite frågande till hur jag skulle analysera det jag hade sett. Göteborg ställde upp 3–5–2 från start. I trebackslinjen spelade Filippa Curmark, Emma Kullberg och Beata Kollmats.

Göteborg saknade Elin Rubensson (säkerhetsåtgärd efter smäll mot huvudet) och Emma Berglund (fick en smäll mot ena knät i förra veckan, men skall vara tillbaka i full träning) i matchen. Under den första halvleken saknade jag även löpstarka kantspelarna Emma Koivisto och Natalia Kuikka.

De båda var med på planen, men de var inte med i matchen som man vande sig vid under förra året. Den första halvleken imponerade Göteborg mest genom att leda med 2–0 utan att ha spelat speciellt bra.

I den andra halvleken såg det mycket bättre ut. Göteborg spelade 3–5–2 i 80 minuter, sedan växlade man till 4–4–2. Nya tränaren Mats Gren sa till GP efteråt att tanken är att laget skall växla mellan de båda spelsystemen i år.

Natalia Kuikka vaknade till rejält efter paus. Hon gjorde två mål och hade en assist. Rebecka Blomqvist var pigg och gjorde också två mål. Hennes forwardskollega Pauline Hammarlund gjorde väl egentligen ingen vidare match. Men Hammarlund stod i alla fall för ett riktigt snyggt mål – en läcker språngskalle på ett fint inlägg från Kuikka.

Göteborgs 3–5–2 hade lite olika utseende i olika skeenden. Ibland var det 3–1–4–2 med Vilde Böe Risa som mittfältslibero, ibland 3–4–1–2 med Filippa Angeldahl som tia. Personligen tyckte jag att Böe Risa var planens gigant. Norskan har bara kontrakt till sommaren, och verkar vilja vidare ut i Europa. Sticker hon i sommar blir det en nöt att knäcka för Göteborg hur man skall kunna ersätta henne.

Till helgen drar den svenska tävlingssäsongen i gång. Inför den tänkte jag här bjuda på en damallsvensk formbarometer. Som det ser ut nu är FC Rosengård jättefavoriter att försvara guldet. I dag vann Malmöklubben med 1–0 mot Vittsjö efter ett fantastiskt mål av Hanna Bennison.

Rosengård är alltså storfavoriter. Bakom dem känns Göteborg som lika klar favorit till andraplatsen.

Övriga medaljörer finner man i en kvintett med Vittsjö, Linköping, Kristianstad, Eskilstuna och Piteå. I nuläget är det lite fördel Vittsjö bland de här fem. De har i princip kvar hela fjolårets lag, och kontinuitet är ju viktigt.

Övriga fyra känns som medaljkandidater, men alla omges av ett eller annat frågetecken. Linköping har ju exempelvis haft svårt att ens få ihop lag till att spela träningsmatcher. Så kan det gå när man lägger ner sitt F19-lag. LFC hade mått bra av att ha lite F19-spelare att fylla sin bänk med nu.

Det blir intressant att se hur många spelare Linköping får ihop till nästa helgs hyperintressanta bortamatch mot Göteborg. Klart är att LFC har en väldigt stark elva – om samtliga spelare är friska och tillgängliga.

På undre halvan är känslan just nu att Växjö är starkt nog att klara sig kvar utan att bli akut indraget i någon nedflyttningsstrid.

Däremot sätter jag lite frågetecken kring Kif Örebro och Djurgården. I nuläget känns det som att det är de två lagen samt nykomlingarna Uppsala och Umeå som kommer att göra upp i bottenstriden. Dock noteras att Örebro gjort bra resultat hittills i träningsmatcherna, samt att talangfulla Sara Lilja Vidlund har varit glödhet. Ett genombrott för henne skulle kunna göra Örebro till ett stabilt mittenlag.

I nuläget är det större frågetecken för Djurgården. De har mycket nytt, och det känns inte självklart vem eller vilka som skall göra målen för Stockholms stolthet. Det är nog viktigt för klubben att få behålla Mia Jalkerud.

Det är förstås väldigt tråkigt att tippa nykomlingarna i botten. Ännu så länge har jag dock inte sett varken värvningar eller resultat som gör att man kan lyfta Umeå eller Uppsala. Men det är ju drygt 1,5 månader till avspark, och något av de båda nykomlingslagen kanske kan visa hög kvalitet under den perioden.

Hos Uppsala noteras att skytteligatrea i elitettan (25 mål) verkar ha konserverat formen. Cassandra Korhonen gjorde nämligen alla lagets tre mål vid gårdagens 3–1-seger mot Bollstanäs. Korhonens målskytte lär bli väldigt viktigt för Uppsala i år.

Uppsala har en spännande värdemätare på söndag. Då skall laget nämligen till Piteå för bortamöte i cupen.

Apropå cupen har LB07 dragit sig ur även den. Det innebär att gruppen med Rosengård och Kristianstad kommer att ha två reservlag. Det ena är IS Halmia. Däremot har jag inte sett någon uppgift om vilket det andra är.

Rosengårds tränare Jonas Eidevall är för övrigt inte det minsta nöjd med upplägget för cupens gruppspel. Han vill slopa det geografiska upplägget.

”Jag hade mycket hellre haft en grupp med tre allsvenska lag. Det är helt obegripligt att två grupper kan vara så ojämna. Ska vi ha en nationell tävling tycker jag att det i slutspelet får vara rikstäckande om vi ska kalla det för Svenska cupen.”

Jag kan bara hålla med om att grupperna haltar. Det hade förstås varit mycket bättre om man hade gjort som i herrcupen. Där placeras lag 1–4 i varsin grupp. De ställs mot lag 5–8 i omvänd ordning, och sedan lottas övriga lag in i grupperna.

Även med det upplägget hade Rosengård förstås kunnat hamna i en grupp med två lag från lägre divisioner. Däremot hade vi inte kunnat få en grupp med Göteborg, Vittsjö, Linköping och Växjö.

Det om den inhemska fotbollen. Nu till landslagsnivån, och OS-kvalet. Numera är det bara 15 länder kvar som har chansen att vinna OS-guld i sommar. Ett av dem är Sverige.

Det är fortfarande bara åtta lag som har kvalat in. Nämligen:
Japan (värdnation)
Brasilien
Nya Zeeland
Sverige
Storbritannien
Nederländerna
Kanada
USA

Men nu är det bara sju lag kvar som kan ta de kvarvarande fyra platserna. Vilka det blir avgörs i fyra playoffmatcher under mars och april:

Sydkorea–Kina
Lagen möts hemma och borta perioden 6–11 mars.

Australien–Vietnam
Lagen möts hemma och borta perioden 6–11 mars.

Kamerun–Zambia
Dubbelmötet startar i Kamerun den 2 mars. Returen spelas i Zambia den 11 mars.

Chile–Kamerun/Zambia
Den tolfte och sista OS-platsen går till Afrika eller Sydamerika. De båda kontinenternas tvåor möts hemma och borta perioden 9–15 april.

Under veckan har jag sett två intressanta OS-kvalmatcher, nämligen USA–Kanada och Australien–Kina. Båda matcherna slutade med förväntat resultat, men var spelmässigt ganska intressanta.

Finalen i Nordamerikas OS-kval handlade mest om prestige, då både USA och Kanada redan var klara för OS inför avspark. USA valde att spela med ett halvt B-lag, de bytte sex utespelare från den avgörande matchen – semifinalen. Kanada däremot bytte bara två spelare.

Utöver de första fem–tio minuterna var Kanada det bättre laget i den första halvleken. De hade 56–44 i bollinnehav och hade också halvlekens bästa målchans i ett friläge för Christine Sinclair.

Så långt var jag väldigt imponerad av de kanadensiska spelet. USA hade inte så mycket spel, men är ju alltid farliga i djupled. Och man kunde tagit ledningen på det distansskott från Christen Press som tog i ribban. Däremot var Press avvinkad för offside på det friläge som finns med på klippet nedan.

Före paus spelade Kanada sig förbi den amerikanska pressen på ett elegant sätt. Efter paus bet den amerikanska pressen betydligt bättre. Om det berodde på trötta kanadensiskor eller på ett mer koncentrerat USA är oklart.

Klart är att USA till slut vann med solklara 3–0. Jag räknade till 8–2 i klara målchanser, så det var inget orimligt slutresultat. Min känsla efteråt var ändå att matchen gav mer till Kanada än till USA.

Noterbart är att USA fortsatt har väldigt svårt att hitta unga spelare att matcha in i sitt landslag. De yngsta spelarna i OS-kvaltruppen var Rose Lavelle och Andi Sullivan, som båda är födda 1995. I kvalfinalen hade Kanada sju spelare som var yngre än yngsta amerikanska.

Matchen Australien–Kina handlade om gruppseger, och om att få möta Vietnam i playoff. Australien vann gruppen på kryss, något som kan ha påverkat insatsen från The Matildas.

För när hyperintressanta teknikern Tang Jiali gav Kina ledningen i 86:e minuten var det hur rättvist som helst. Kina låg rätt i positioner och stängde på så sätt ut Sam Kerr från spelet. Australien kändes både fantasi- och uddlöst. Trots att hemmalaget hade 70–30 i bollinnehav var det 7–3 till gästerna i avslut mot mål.

Kina däremot har jag inte sett så bra sedan VM 2015 – då jag trodde att de var på gång att ta sig tillbaka till den yppersta världseliten igen. Kinesiskorna hade flera kreativa spelare, och bjöd på flera fina anfall. Dock tyckte jag att det kändes som att de höll igen lite i sina offensiva löpningar. Om fler kinesiska spelare hade gått för det i kontringarna tror jag att de kunde ha skapat betydligt fler klara målchanser.

Och Australien skulle få sista ordet. Precis när klockan tickade in på den 93:e minuten slog Emily van Egmond in det som kändes som segermålet. Australien vann med 1–1 och får möta Vietnam i playoff. Kina förlorade med 1–1 och ställs mot Sydkorea.

Det är alltså oklart hur Australiens insats påverkades av det faktum att de hade råd att spela 0–0. Men känslan är alltså ändå att Kina har något spännande på gång. Och jag håller kinesiskorna som favoriter i deras playoffmöte med Sydkorea.

Kina ställde för övrigt upp på följande sätt: Peng ShimengLuo Guiping, Wu Haiyan (kapten), Lin Yuping, Zhai QingweiZhang Xin, Yao Lingwei, Ma Jun, Li YingWang Shanshan och Tang Jiali. Det är sex nya spelare jämfört med den elva som Kina mönstrade mot Italien i åttondelsfinalen i VM förra året. Flera av de nya spelarna kändes alltså väldigt intressanta.

Intressant tänkte jag även att fredagens tyska seriefinal mellan Hoffenheim och Wolfsburg skulle vara. Men när jag kom hem och slog på tv:n var det redan avgjort. Matchen hade pågått i en halvtimma, och Wolfsburg ledde med 3–0. Fridolina Rolfö hade visat vägen genom att göra första målet. Wolfsburg vann med 5–2 och Rolfö blev utbytt i 65:e minuten. Noterbart är att Madelen Janogy inte fick någon speltid.

Wolfsburg leder nu tabellen med sex poängs marginal. Kampen under våren lär stå om andraplatsen. I dag vann Bayern München med 3–0 mot Leverkusen. Bayern hade behövt göra två mål till för att passera Hoffenheim.

Apropå Bayern skrev jag i förra inlägget om Lea Schüller:s övergång från Essen till Bayern München. Jag hade dock missförstått det lite. Schüller byter inte klubb förrän i sommar. I dag gjorde hon två av målen när Essen vann med 4–0 i derbyt mot Duisburg.

Under den senaste tiden har antalet svenska utlandsproffs vuxit. I min lista här ovan har jag nu hittat 35 svenska spelare som tillhör klubbar i olika högstaligor utanför Sverige. Och då räknar jag inte med svenska medborgare som spelar sin landslagsfotboll för andra länder.

Den liga som har flest svenska spelare är Italiens Serie A femminile. Där har vi nu sju spelare i sju olika klubbar. Senaste svenska att skriva på för en Serie A-klubb är Emelie Helmvall. Hon debuterade för Pink Bari i helgens möte med Florentia. Det var dock en annan svenska som stal showen i den matchen. Sara Nilsson blev nämligen tvåmålsskytt när hennes lag vann med 4–1.

Utöver Nilsson blev även Linda Sembrant målskytt i den italienska ligan den här helgen. Sembrant gjorde sitt andra ligamål för säsongen när Juventus vann mot Inter med 5–1.

Den svenska skytteligan i Italien toppas av Jenny Hjohlman som gjort tre mål. Sembrant och Nilsson står på två, medan Julia Molin och Annahita Zamanian har gjort varsitt.

I Spanien tog svensklaget Tacon en viktig poäng hemma mot Valenica. Matchen slutade 0–0, vilket innebär att Valencia ligger på 15:e plats och alltså är under nedflyttningsstrecket. De föll ner under strecket i lördags när Betis vann sin match. Tacon ligger på nionde plats med 23 poäng.

Jag såg den andra halvleken av matchen. Och det var verkligen gräsligt dålig spelkvalitet. Jag tror faktiskt inte att något av lagen lyckades slå fler än tre passningar till rätt adress en enda gång i den andra halvleken. Det gjorde faktiskt lite ont att se Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson i en så dålig fotbollsmatch.

I tabelltoppen har Barcelona fortsatt nio poängs ledning till tvåan Atletico Madrid. Barca vann helgens match med 7–0 mot Huelva. Där blev Jennifer Hermoso och Asisat Oshoala tvåmålsskyttar.

Slutligen tillbaka till Australien. Där ser det ut att bli rakt igenom Sydney och Melbourne i slutspelet. Brisbane Roar föll nämligen mot bottenlaget Perth Glory i söndagens möte. Därmed försämrades Roars chanser att slå sig in topp fyra ganska rejält. Med två omgångar kvar är det bara fem lag kvar i slutspelsstriden. Tabelltoppen ser ut så här:

Melbourne City                      20–3    28
Sydney FC                            19–8    22
Western Sydney Wanderers  21–14  19
Melbourne Victory                 14–13  17
———————————————–
Brisbane Roar                       16–16  14

Tillagt i efterhand: Här är en liten cupgenomgång. Det bör ju förstås först uppmärksammas att Julia Spetsmark gjorde tre mål på 70 minuters speltid när Benfica vann med hela 11–2 mot Amora FC i portugisiska cupens kvartsfinal. Målen går att se här. Framför allt gillar jag Spetsmarks löpning innan hennes tredje och sista mål.

Och när Slavia Prag blev klart för semifinal i tjeckiska cupen gjorde Mia Persson ett av lagets mål. Slavia vann kvarten med förkrossande 11–0 mot Hradec Kralove.

Maja Göthberg gjorde inget mål, men hon var i alla fall med och tog Kups till semifinal i finska cupen. Man slog ut HJK med 4–3 i kvartsfinal. I Frankrike spelade Hanna Glas hela matchen när PSG gick till cupsemi via 3–1 borta mot Arras. Däremot ingick inte Marija Banusic i Montpelliers trupp när laget föll på straffar mot Bordeaux.

Sinclair är tidernas målskytt

I natt kommer vi att få två nya OS-lag. Då avgörs nämligen Nordamerikas kval. Även om det är också skall spelas en final vid midnatt på söndag är det semifinalerna som är den här turneringens huvudmatcher.

Vinnarna i semifinalerna spelar ju nämligen OS-fotboll i Japan i sommar. Nattens semifinaler går att se på Concacafs Youtubekanal – länkar nedan. Matcherna spelas enligt följande:

01.00: Kanada–Costa Rica.

Här är Kanada förstås superfavoriter. Under kvalet har fantastiska Christine Sinclair äntligen slagit världsrekordet i landslagsmål.

Hon har ju länge haft Abby Wambach:s notering på 184 inom räckhåll, och jag undrade varför inte Kanadas fotbollförbund satte ihop några matcher mot svagt motstånd under hösten för att ge Sinclair chansen att slå rekordet inför storpublik på hemmaplan. Nu blev det istället världsrekord inför 820 åskådare i en stad som heter Edinburg i Texas.

Den dåliga publiksiffran försämrar förstås inte Sinclairs prestation. Hon gjorde sitt första landslagsmål som 16-åring 2000. 20 år senare är hon alltså världsrekordhållare. För ingen fotbollsspelare, man eller kvinna, har gjort fler landslagsmål än Kanadas storstjärna.

En av många som har hyllat Sinclair de senaste dagarna är den tidigare världsrekordhållaren Abby Wambach:

Här är några hyllningar till:

Spelarna i de nordamerikanska storlagen gynnas förstås av att de ställs mot många blåbärsnationer i OS- och VM-kvalen. På så sätt får spelare som Wambach och Sinclair många ”bonusmål” i jämförelse med exempelvis europeiska spelare.

Men Sinclair gör inte bara mål som betyder 3–0 eller 8–0. Tvärtom gör Kanadas superstjärna ofta matchavgörande mål, för att sedan bytas ut i slutet av matcherna. I det pågående OS-kvalet har hon gjort 1–0-målet i de två matcher hon spelat. Det senaste var hennes mål nummer 186 och kom i gruppfinalen mot Mexiko:

I natt väntar alltså kvalets viktigaste match, semifinalen mot Costa Rica. Jag skulle inte bli det minst förvånad om det är Sinclair som skjuter Kanada till OS. En längre artikel om henne finns här.

Efter det oväntade krysset mot Haiti i genrepet har Kanada, som har svenske Andreé Jeglertz som assisterande förbundskapten, imponerat i det här OS-kvalet. Laget har gjort 11–0 mot St Kitts och Nevis, 9–0 mot VM-laget Jamaica och 2–0 mot Mexiko. Sinclairs arvtagerska Jordyn Huitema är lagets bästa målskytt med sex mål – hon gjorde fem av dem mot Jamaica.

Det har överhuvud taget varit ett väldigt ojämnt OS-kval i Nordamerika. De enda riktigt jämna matcherna har varit de som handlat om andraplatserna i de båda grupperna. Mexiko vann mot Jamaica med 1–0 och Costa Rica tog sin semifinalplats via en 2–0-seger mot Haiti.

Två mål i den andra halvleken från Raquel Rodriguez avgjorde i Costa Ricas favör mot uppstickarna Haiti.

Haiti är annars det lag i Nord- och mellanamerika som har snabbast och bäst utveckling för tillfället. Jag tror att Haitis unga lag kan bli en seriös utmanare om en VM-plats till 2023.

Huruvida Costa Rica kan utmana de två senaste OS-turneringarnas bronsmedaljörer Kanada om en plats i Tokyo får vi alltså se i kväll.

Efter att laget hade säkrat sin semifinalplats vilade Costa Ricas förbundskapten Amelia Valverde större delen av sin startelva mot USA, bland annat stjärnorna Rodriguez och Shirley Cruz. Då blev det 6–0-förlust. Så stora siffror tror jag inte att vi får se i natt. En bra dag kan Costa Ricas Las Ticas skaka Kanada. Men tipset är ändå 95–5 i kanadensisk favör.

Matchen ser du här:

04.00: USA–Mexiko

I den andra semifinalen är USA favoriter till 98–2 mot Mexiko. Amerikanskorna har hittills haft en lugn reda i kvalet och man har vunnit sina matcher med 4–0 (Haiti), 8–0 (Panama) och 6–0 (Costa Rica).

Nye förbundskaptenen Vlatko Andonovski har rullat på folk, och det känns som att det är först i natt vi får se hur han verkligen tänkt sig sin förstaelva.

På ungdomssidan har Mexiko i princip kommit ikapp USA och passerat Kanada. Men på seniornivå väntar vi fortfarande på genombrottet för det landslag som kallas El Tri. Tyvärr för mexikansk damfotboll är det inte mycket som talar för ett genombrott i natt heller.

Mexiko får nog sikta in sig på att ha ett slagkraftigt lag till kvalet mot VM 2023. Nattens avgörande OS-kvalmatch ser du här:

Även Asiens OS-kval är numera i gång. Det har som jag tidigare berättat varit ett kval som kantats av mycket strul. Först drog sig Nordkorea på vaga grunder ur den grupp som spelas i Sydkorea. Sedan tvingades man flytta matcherna i den andra gruppen från Kina till Australien.

I det här steget av kvalet skall vi få fram de fyra lag som i början av mars spelar playoff om två OS-platser. Det är redan klart att Sydkorea och Vietnam tar sig vidare från trelagsgruppen i Sydkorea. De båda lagen har kvar att göra upp om gruppsegern.

Den andra gruppen är lite försenad. Orsaken är att Kinas lag på grund av coronaviruset placerades i karantän när det kom till Australien. Kinesiskorna har därför fått ladda för första kvalmatchen genom att träna i en hotellkorridor.

I morse gick Kina in i kvalet. Och trots den tveksamma uppladdningen vann laget lätt med 6–1 mot Thailand. Även Australien gick in i kvalet i dag. The Matildas vann med 7–0 mot Taiwan. Där stod Caitlin Foord för tre av målen.

Noterbart i övrigt från det där kvalet är att Taiwan vann mot Thailand med 1–0 tidigare i veckan. Känslan är alltså att Thailand håller på att tappa mark. Thailändskorna har ju under ganska många år varit Asiens sjätte bästa lag bakom Japan, Australien, Kina, Nordkorea och Sydkora.

Där lämnar jag landslagsfotbollen, och går istället över på några riktigt tråkiga nyheter. Den senaste tiden har både Ada Hegerberg och Sara Däbritz drabbats av korsbandsskador.

Båda har opererats och därmed också inlett jobbet med att ta sig tillbaka till fotbollsplanen. Det rimliga är att vi tidigast får se de båda toppspelarna från Lyon och PSG på planen igen i september.

När jag ändå är inne på korsbandsskador fick WSL-klubben Bristol City två sådana i samma match. Både Meaghan Sargeant och Elise Hughes skadades i bottenmötet med Liverpool härom veckan.

Som om det inte räckte med skadeeländet så föll Bristol med 1–0 vilket gör att Liverpool passerade i tabellen. Bristol City ligger nu på nedflyttningsplats på sämre målskillnad än Liverpool.

I England har det på sistone kommit upp en debatt om dåliga domare. Bland annat tycker meriterade Fara Williams att domarnivån i WSL är alldeles för dålig.

Williams fick frågan om domarstandarden efter att hon kvitterat för sitt Reading till 1–1 mot Manchester United i söndags. Williams mål kom på en galet dömd straff. Domaren ansåg nämligen att Uniteds Katie Zelem tog med hands här:

Fara Williams konstaterade i intervjun att hennes lag fick en straff de inte borde ha fått, och tillade:

”Jag kommer inte att gå fram till domaren och säga: ‘Det där var inte hands.'”

Det är inte första gången den här säsongen som domarstandarden i WSL har kritiserats. Manchester Uniteds manager Casey Stoney var väldigt kritisk redan i november.

Apropå United kan man se dem på svensk tv på söndag. Då sänder nämligen Viasat Sport först Londonderbyt Arsenal–Tottenham 15.00, och 17.30 visar man sedan även spännande matchen Manchester United–Chelsea.

I Sverige har förstås situationen i elitettan varit veckans snackis. Men även en krönika i Aftonbladet från Johanna Frändén har skapat en del diskussion. Frändén högg på det faktum att det blir allt svårare för media att göra intervjuer med damfotbollsspelare. Hon skriver bland annat så här om damfotbollens utveckling:

”Vid sidan av publikfester, transferrekord och nya stjärnbyggen håller en annan kultur på att odlas också här: En idiotisk silenzio stampa som sporten verkligen inte är betjänt av.”

Slutligen så fortsätter portugisiska Benfica att värva spännande spelare. Nyligen skrev ju Julia Spetsmark på för storklubben från Lissabon. Nu är det klart att Spetsmark bland annat får konkurrera om speltiden med Sydafrikas spännande forward Thembi Kgatlana. Benfica tycks ha något riktigt spännande på gång.

Sällström med viktig kvittering

I dag har det spelats ett gäng tävlingslandskamper. Danmark noterade ett anmärkningsvärt resultat hemma mot Georgien. Det stod hela 10–0 i paus, och till slut blev det förkrossande 14–0.

I grupp A är både Danmark och Italien med stora steg på väg mot EM-slutspelet. De båda lagen har full poäng efter fem respektive sex matcher.

I tisdagens på förhand mest ovissa match fick Finland en otroligt viktig poäng borta mot Portugal. Hemmalaget tog ledningen på straff i den första halvleken – målskytt Sverigebekanta Claudia Neto. Men det blev ingen hemmaseger, för i minut 90 slog en annan Sverigebekant till. Linda Sällström gjorde ett mål som kan bli guld värt i det här kvalet.

Linda Sällström

Finskorna har nu tio poäng efter fyra spelade matcher. Dock har man kvar båda sina matcher mot Skottland, samt hemmamatchen mot Portugal. Men dagens poäng ger i alla fall Anna Signeul:s gäng en bra chans att bli minst tvåa i gruppen.

Vi fick även två skrällar i dag. Grekland blandade sig i kampen om andraplatsen i grupp I. Det är en grupp där Tyskland är storfavorit, och där andraplatsen på förhand såg ut att stå mellan Irland och Ukraina. Men i dag fick grekiskorna 1–1 hemma mot Irland, ett resultat som gör att även Grekland har bra chans på den där andraplatsen.

Ewa Pajor

Den andra skrällen stod Polen för. Anförda av de spelare som vann F17-EM 2013, framför allt Wolfsburgs Ewa Pajor, går polskorna sakta men säkert framåt. I dag nådde Polen sitt hittills främsta resultat någonsin i en mästerskapsmatch. Man spelade nämligen 0–0 hemma mot Spanien – ett resultat som antyder att det kan bli Polen och inte Tjeckien som blir spanjorskornas främsta utmanare i grupp D.

Tjeckien visade dock också kvalitet i kväll. De tog emot England i en träningslandskamp, som länge såg ut att bli oavgjord. Det var 2–2 redan efter 27 minuter, ett resultat som stod sig ända till minut 86 då Leah Williamson avgjorde för England.

I Sveriges grupp vann Ungern med 4–0 mot Lettland, ett väntat resultat. Det lär ju dock stå mellan Sverige och Island i grupp F, så de inbördes matcherna mellan Ungern, Slovakien och Lettland lär bara handla om tredjeplatsen.

Kvällens sista EM-kvalmatch var det brittiska derbyt Nordirland–Wales i grupp C. Den matchen blev mållös – ett resultat som sannolikt mest gläder gruppens ledarlag Norge. Nu har Norge nämligen råd att tre poäng i de fyra kvarvarande matcherna. Martin Sjögren:s lag är alltså på mycket god väg mot EM-slutspel.

Till Afrika, där Kamerun som väntat tog sig till final i OS-kvalet. Men det satt hårt åt. Elfenbenskusten kvitterade till 1–1 i början av den andra halvleken i dagens returmatch. I det läget var det just Elfenbenskusten som var vidare till final på fler gjorda bortamål.

Men i minut 84 frälste Sverigebekanta Ajara Nchout de otämjbara lejonhonorna. Det var ju för övrigt också just Nchout som sköt Kamerun till åttondelsfinal i VM – hon tycks vara expert på avgörande mål.

I finalen av OS-kvalet väntar nu Zambia för Kamerun. Den finalen spelas i dubbelmöten efter årsskiftet.

Lynn Williams

Under helgen har det spelats ett antal träningsmatcher runtom i världen. Lynn Williams blev tvåmålsskytt när USA vann med 6–0 mot Costa Rica. Apropå USA är här också ett fyra minuter långt klipp från Sveriges 3–2-förlust mot amerikanskorna:

USA:s norra granne Kanada har varit i Kina och spelat en fyrnationsturnering. Där vann kanadensiskorna tredjeprismatchen med 3–0 mot Nya Zeeland. I den matchen gjorde Janine Beckie två mål.

Det tredje målet gjordes förstås av Christine Sinclair. Måldrottningen är därmed uppe i 183 landslagsmål – ett bakom Abby Wambach. Jag kan faktiskt inte förstå varför inte Kanada valt att bjuda in något bonkalag under hösten för att ge Sinclair maximal chans att slå världsrekordet på hemmaplan. En sådan match borde kunna locka riktig storpublik.

Turneringens kanadensiska snackis var dock att blott 15-åriga Olivia Smith (född i augusti 2004) fick debutera. Hon gjorde inhopp i båda Kanadas matcher och blev med sina 15 år och 94 dagar Kanadas yngsta landslagsspelare någonsin. I Smiths debut spelade Kanada mot Pia Sundhage:s Brasilien.

Brasilien vann den matchen med 4–0 efter mål av Bia Zaneratto (2), Formiga och Francisleide dos Santos Barbosa, den sistnämnda mest känd som Chu Santos.

I finalen föll Brasilien mot Kina efter straffläggning. Matchen slutade 0–0, vilket innebär att Sundhages lag alltså inte släppt inte några spelmål i turneringen.

Champions League och The Best

Onsdag och torsdag avgörs sextondelsfinalerna i Champions League. De allra flesta dubbelmötena känns redan avgjorda.

Det var ju de seedade lagen som vann i nästan alla matcherna. Av de oseedade lagen har Arsenal 4–0 upp på Fiorentina. I övrigt var det bara tre oseedade lag som undvek förluster på hemmaplan, det var Breidablik, Anderlecht och Minsk.

Två av dem spelar under onsdagen:

Slavia Prag–Breidablik, står 2–3
BIIK Kazygurt–Anderlecht, står 1–1

Och på torsdag:

Zürich–Minsk, står 0–1

Där skulle det kunna bli någon seger för de oseedade lagen, även om mitt tips är att de seedade hemmalagen kommer att gå vidare ur alla de tre dubbelmötena.

Det är även fem seedade lag som ”bara” har med sig uddamålssegrar från bortamatcherna. Två av dem spelar under onsdagen:

Fortuna Hjörring–Vllaznia, står 1–0
Bayern München–Göteborg, står 2–1

…och tre under torsdagen:

Glasgow City–Chertanovo, står 1–0
Bröndby–Piteå, står 1–0
Atletico Madrid–Spartak Subotica, står 3–2

Av de fem dubbelmötena tror jag bara att det är Piteå som har chans att vända. Göteborg kommer exempelvis troligen att vila spelare för att ha starkast möjliga lag till söndagens viktiga hemmamatch mot Vittsjö i damallsvenskan. Det är verkligen tråkigt att det blir så. Alltså att de inkvalade klubbarna nästan pratar i ett helt år om hur kul det skall bli att spela Champions League. Sedan väljer de att prioritera ner turneringen.

Men för Piteå lever hoppet. Laget har lagt upp säsongen så man skall ha en frisk och formstark trupp just under Champions League. Hade det inte varit för det hackande målskyttet hade jag varit säker på att Piteå skulle vända mot Bröndby. För i själva spelet känns värt svenska mästarlag klart bättre än danskorna. Men målskytte är ju en ganska viktig detalj i fotboll…

När jag ändå är i gång tänkte jag titta tillbaka lite på gårdagens Fifa-gala, The Best. Där fick Megan Rapinoe med rätta mycket beröm för sitt tacktal.

Som jag skrev i det förra inlägget var det högst väntat att Rapinoe, Jill Ellis och Sari van Veenendaal skulle få de tre individuella priserna. VM är otroligt avgörande i den här typen av omröstningar. En annan sak som är otroligt viktig är gamla meriter.

Det märks på världslaget. Där ingår alltså Marta, men inte Sam Kerr. Det är ju värt att fundera över. Nu är inte statistik allt, men Marta och Kerr konkurrerade om forwardsplatser i världslaget, och för forwards är mål en väldigt viktig detalj.

Fifas pris gäller säsongen 2018/19. Så här ser målstatistiken ut från aktuell period för de tre uttagna anfallarna, samt för Sam Kerr:

NWSL, hösten 2018:
Marta: 3 mål
Rapinoe: 2 mål
Morgan: 2 mål
Kerr: 11 mål

Landslaget, säsongen 18/19 – ej VM:
Marta: 2 mål
Rapinoe: 7 mål
Morgan: 15 mål
Kerr: 7 mål

NWSL, våren 2019:
Marta: 0 mål
Rapinoe: 0 mål
Morgan: 0 mål
Kerr: 6 mål

VM:
Marta: 2 mål (båda straffar)
Rapinoe: 6 mål
Morgan: 6 mål
Kerr: 5 mål

Totalt får vi alltså:
Marta – 7 mål
Rapinoe – 15 mål
Morgan – 23 mål
Kerr – 29 mål

Lägg till att Kerr även spelat i Australiens W-league under perioden, och där gjorde hon 17 mål till. För mig är Kerr världens bästa målskytt, och given i ett världslag. Men jag har ju inte rösträtt i den här frågan… Det är ju spelarfacket Fifpro som organiserar omröstningen. Den här gången deltog 3500 spelare från 40 olika länder i valet av damernas världslag.

Noterbart i övrigt är att jag gick på en felaktig uppgift i går. Världslaget är uttaget enligt 4–3–3Rose Lavelle räknas som mittfältare och inte forward.

När det gäller de individuella Fifa-priserna är ju rösterna offentliga till prisen för utespelare och ledare. Där röstade våra svenska representanter så här:

Peter Gerhardsson:
Utespelare: 1) Rose Lavelle, 2) Vivianne Miedema, 3) Lucy Bronze
Ledare: 1) Joe Montemurro, 2) Reynald Pedros, 3) Sarina Wiegman

Caroline Seger:
Utespelare: 1) Amandine Henry, 2) Megan Rapinoe, 3) Ada Hegerberg
Ledare: 1) Gerhardsson, 2) Wiegman, 3) Montomurro

Lisa Edwinsson, Dagens Nyheter:
Utespelare: 1) Rapinoe, 2) Hegerberg, 3) Bronze
Ledare: 1) Jill Ellis, 2) Pedros, 3) Wiegman

Och här är några andra intressanta röster:

Pia Sundhage, Brasilien:
Utespelare: 1) Rapinoe, 2) Henry, 3) Bronze
Ledare: 1) Gerhardsson, 2) Ellis, 3) Wiegman

Marta Vieira da Silva, Brasilien:
Utespelare: 1) Rapinoe, 2) Alex Morgan, 3) Sam Kerr
Ledare: 1) Ellis, 2) Gerhardsson, 3) Milena Bertolini

Jill Ellis, USA:
Utespelare: 1) Rapinoe, 2) Morgan, 3) Julie Ertz
Ledare: 1) Wiegman, 2) Paul Riley, 3) Gerhardsson

Carli Lloyd, USA:
Utespelare: 1) Rapinoe, 2) Lavelle, 3) Ertz
Ledare: 1) Ellis, 2) Wiegman, 3) Phil Neville

Sam Kerr, Australien:
Utespelare: 1) Ertz, 2) Miedema, 3) Bronze
Ledare: 1) Ellis, 2) Riley, 3) Montemurro

Christine Sinclair, Kanada:
Utespelare: 1) Kerr, 2) Henry, 3) Rapinoe
Ledare: 1) Wiegman, 2) Gerhardsson, 3) Bertolini

Pernille Harder, Danmark:
Utespelare: 1) Henry, 2) Rapinoe, 3) Lavelle
Ledare: 1) Ellis, 2) Gerhardsson, 3) Pedros

Portia Boakye, Ghana:
Utespelare: 1) Bronze, 2) Hegerberg, 3) Wendie Renard
Ledare: 1) Ellis, 2) Gerhardsson, 3) Neville

Sara Björk Gunnarsdottir, Island:
Utespelare: 1) Rapinoe, 2) Lavelle, 3) Miedema
Ledare: 1) Ellis, 2) Pedros, 3) Gerhardsson

Ali Riley, Nya Zeeland:
Utespelare: 1) Rapinoe, 2) Miedema, 3) Henry
Ledare: 1) Ellis, 2) Wiegman, 3) Gerhardsson

Noterbart i övrigt var att Peter Gerhardsson fick högsta poäng av lagkaptenerna från Barbados, Burundi, Dominica, Sverige (Seger) och Schweiz (Lia Wälti), samt av förbundskaptenerna från Österrike (Dominik Thalhammer) och Brasilien (Sundhage) samt av den ryska journalisten. Gerhardsson slutade på femte plats.

När det gäller målvaktskategorien var det en jury som utsåg vinnaren. Juryn placerade Hedvig Lindahl på tredje plats.

 

Bara tre lag kvar i guldstriden

Med 18 poäng kvar att spela om känner jag att det bara är tre lag kvar som kan vinna SM-guldet – Rosengård, Vittsjö och Göteborg.

Övriga lag har minst sju poäng upp till serieledande Rosengård, och det känns inte rimligt att något lag skulle kunna ta in så många poäng på Malmöklubben.

Det känns knappt rimligt att något lag skall kunna ta in fyra poäng – vilket är avståndet ner till tvåan Vittsjö. Rosengård är således otroligt nära guldet.

I går säkrade Växjö i praktiken en plats ovanför nedflyttningsstrecket genom att vinna mot Linköping med 1–0. Sitt damallsvenskan kontrakt har den småländska klubben däremot inte säkrat – det är en ekonomisk fråga som kommer att avgöras av licensnämnden. Även Linköpings framtid i damallsvenskan ligger ju för övrigt i händerna på licensnämnden.

Linköping är så långt efter Rosengård att de får koncentrera sig på att försöka nå Europaspel. Fast möjligheterna minskade dramatiskt i går.

Den bild man i första hand bär med sig från matchen Växjö–Linköping är Violah Nambi:s sanslösa glädje över segermålet.

Det var Nambis första damallsvenska mål någonsin, och man blir ju varm i hela kroppen över att se vilken lycka det målet gav.

Mindre lycklig blev man över Linköpings insats i matchen. För drygt två veckor sedan såg jag ett starkt LFC på Gamla Ullevi. I går var östgötarna väldigt långt ifrån starka.

LFC var väldigt passivt från start och skall tacka högre makter för att man hade 0–0 i paus. Växjö borde ha gjort minst ett mål före paus. Bland annat stod Mimmi Strömgren för en grov miss efter att hon snott bollen av Emma Holmgren och fått öppet mål.

LFC hade periodvis otroligt dålig passningskvalitet. På den punkten var Växjö överlägset bättre. Kanske att LFC hade 5–0-segern från premiären i bakhuvudet och trodde att det skull gå lätt. Samtidigt är det ingen stor skräll att passningsspelet är ett problem för den här LFC-upplagan. Flera av klubbens landslagsspelare har ju sina stora styrkor i fysik och aggressivitet och inte i passningsskicklighet.

Nu är guldet helt kört för Linköping. Det är nio poäng och 18 mål upp till Rosengård – det tar man inte ens in med full poäng i återstående omgångar. Det är även både många poäng och många lag att passera om man skall kunna bli tvåa.

Redan på fredag spelar LFC nästa match. Då tar man emot höstens lag – Eskilstuna. Sett till de fyra senaste omgångarna är United seriens mest formstarka lag med tio poäng. Totalt efter VM-uppehållet har bara Rosengård (21 poäng) tagit fler poäng än Eskilstunas 19. United är hett, och har nu tagit in sju poäng på LFC efter uppehållet.

Vid Unitedseger i Linköping byter för övrigt lagen plats i tabellen. Sett till den senaste omgången känns det som ett rimligt utfall. Samtidigt är Linköping otroligt ojämnt, så de kanske gör en toppmatch på fredag.

En glädjande nyhet från damallsvenskan som jag glömde nämna i går är ju att Jessica Samuelsson äntligen är tillbaka i spel igen. I söndags spelade hon sina 32 första minuter i damallsvenskan sedan hon lämnade för Arsenal sommaren 2017. Det var en på alla sätt välkommen comeback. Nu håller man både tummar och tår för att Samuelsson kan hålla sig frisk och hel framöver.

I övrigt på nyhetsfronten noteras att Svenska fotbollförbundet valde att inte offentligt redovisa ersättningsnivåerna för spelarna i dam- respektive herrlandslag – de nöjde sig med att säga att ersättningarna är rättvisa. Vi får se om DO accepterar att hålla siffrorna hemliga, eller om summorna blir offentliga.

Jag håller i och för sig med förbundet om att spel i landslaget inte skall jämställas med att vara anställd. Men om förbundet nu har rättvisa och jämställda ersättningar fattar jag inte varför ledningen kämpar så hårt med att dölja nivåerna. Skäms de över de ersättningar de betalar ut?

I Finland har man tagit klivet fullt ut till jämställda landslagsersättningar. På sätt och vis lär det ju vara enklare än i Sverige, då det finländska herrlandslaget i princip aldrig spelar in några framgångsbonusar. Fast just nu har ju faktiskt de finländska herrarna en bra chans att kvala in till EM, på så sätt var det här bra tajming för damerna.

I Jamaica är man däremot långt ifrån några jämställda ersättningar. Spelarna i damlandslaget strejkar nu i väntan på att få betalt för VM. Så här skrev forwardsstjärnan Khadija Shaw på sitt Instagramkonto för ett tag sedan:

Och här är en artikel där målvakten Nicole McClure ger sin syn på saken:

Vi får se om Jamaica kommer till spel i förkvalet till OS i månadsskiftet. Khadija ”Bunny” Shaw har däremot kommit till spel i den franska ligan. Hennes start i Bordeaux går inte att benämna som något annat än succé.

Efter två omgångar i ligan står Shaw på fyra mål. Hon har gjort två per match, och ligger trea i skytteligan efter de båda femmålsskyttarna Ada Hegerberg och Kadidiatou Diani.

Det är för övrigt Lyon, PSG, Montpellier och just Bordeaux som har full poäng efter två ligaomgångar.

Nämnda Hegerberg är en av 55 spelare som kan komma med i den internationella spelarorganisationen Fifpros världslag för säsongen 2018/19. Det kan även den svenska trion Hedvig Lindahl, Nilla Fischer och Kosovare Asllani. Kul med tre svenska nomineringar.

Noterbart på listan är att skytteligasegraren från Frauen-Bundesliga, Ewa Pajor inte finns med. Udda med tanke på att polskan gjorde hela 24 mål, vilket var bästa noteringen i tyska ligan sedan 2011.

Minst lika förvånande är att för mig helt okända Rayo Vallecanoforwarden Oriana Altuve från Venezuela är nominerad. Under aktuell säsong gjorde Altuve två landslags- och tio ligamål. Just Venezuela känns väldigt överrepresenterat. Man har nämligen även med La Corunas Michelle Romero på listan.

När det gäller nästa VM-slutspel återstår nu åtta kandidater till att arrangera mästerskapet. Klart är att det inte kommer att arrangeras i Europa. Det blir att resa till Sydamerika, till Asien eller till Oceanien.

I morgon 14.00 är det avspark i sextondelsfinalerna i Champions League, och Bayern München har landat i Sverige.

Till Schweiz där landslagets storstjärnor de senaste åren har hetat Ramona Bachmann och Lara Dickenmann. Men det är en tredje spelare, Ana Maria Crnogorcevic, som numera toppar listan över flest landslagsmål för Schweiz. Den 28-åriga Portlandspelaren gjorde i förra veckan sitt 54:e landslagsmål.

Apropå antal landslagsmål har det förvånat mig att Kanada inte spelat några landskamper i höst. Christine Sinclair är ju bara två mål från att tangera Abby Wambach:s världsrekord i antal landslagsmål, och tre ifrån att ta över det själv. Om jag hade varit ansvarig på det kanadensiska förbundet hade jag bjudit in något blåbärslag till Vancouver för att ge Sinclair möjligheten att slå rekord på hemmaplan. Och jag hade gjort det fortast möjligt. För det skulle ju kunna hända att 36-åringen skadar sig.

Sinclair ligger för övrigt även tvåa i skytteligan i amerikanska ligan, NWSL. Men där har hon hela sex mål upp till fantastiska Sam Kerr. Australiskan gjorde två mål till i går och står nu på 15. Kerrs eget rekord lyder på 17 mål på en säsong – två kvar dit alltså.

En nyhet från förra veckan är att Irlands nya förbundskapten heter Vera Pauw. Den meriterade holländskan har tidigare varit förbundskapten för Skottland, Holland, Ryssland och Sydafrika, samt att hon varit rådgivare åt Thailand.

Slutligen noteras att det strömmat norska spelare ut i de europeiska ligorna den här sommaren. I går blev ju Lisa Marie Utland klar för Reading, och i förra veckan var det Kolbotns målvakt Aurora Mikalsen som skrev på för Manchester United.

Även om Utland gick via Sverige finns nu en debatt i Norge om att toppserien håller på att brandskattas på sina bästa spelare. I sommar har bland annat följande spelare lämnat toppserien: Ingrid Syrstad Engen (Wolfsburg), Guro Reiten (Chelsea), Amalie Eikeland (Reading), Karina Sævik (PSG), Kristine Björdal Leine (Reading), Cecilie Kvamme (West Ham) och nu Mikalsen.

Det innebär att tolv av 20 spelare i förbundskapten Martin Sjögren:s senaste landslagstrupp är utlandsbaserade. Jämför man med Sverige var bara åtta av de 23 spelarna i Peter Gerhardsson:s senaste trupp utlandsbaserade.

Den norska debatten är för övrigt inget nytt. Den fanns redan för två år sedan.

 

Svensk i Algeriet – och fransk premiär

Hanna Boubezari

På måndag öppnar det första internationella fönstret efter VM. Som bekant spelar Sverige en EM-kvalmatch under fönstret, den går i Lettland först tisdagen den 3 september. Själva EM-kvalet inleds redan på torsdag med fem matcher, bland annat Island–Ungern i vår grupp.

Dagen innan kan en svensk spelare göra landslagsdebut i det afrikanska OS-kvalet. Då möts nämligen Algeriet och Nigeria i åttondelsfinal. Och i Algeriets trupp finns för första gången den Umeåbördiga Kungsbacka- och Jitexspelaren Hanna Boubezari.

Hon flög ner till Afrika i onsdags för att eventuellt få göra landslagsdebut i mötet med Thomas Dennerby:s meriterade landslag. Boubezari har varit på läger med det svenska flicklandslaget, men är vad jag kan se inte bokförd för någon landskamp.

Det kan alltså bli debut alla kategorier på onsdag. Afrika har bara en plats i nästa års OS-turnering, och kampen lär i första hand stå mellan VM-lagen Nigeria, Kamerun och Sydafrika. Möjliga utmanare är Ghana, Mali och Elfenbenskusten.

Algeriet känns inte som ett troligt OS-lag. Men algeriskorna var ett av åtta lag som nådde slutspelet i Afrikanska mästerskapen förra året. Då blev det noll poäng och 2–7 i målskillnad. Till nästa gång (2020) utökas för övrigt de Afrikanska mästerskapen från åtta till tolv lag, så kanske att Boubezari kan få spela i ett mästerskap framöver.

I år har hon spelat två matcher i damallsvenskan för Kungsbacka. Nu under hösten är hon utlånad till division I-klubben Jitex.

Inför det stundande landslagsuppehållet har vi fått besked om att två rutinerade mittfältare slutar i sina respektive landslag. Det handlar dels om den 33-åriga tyska OS- och EM-mästarinnan Lena Goessling.

Wolfsburgspelaren har dessutom vunnit Champions League två gånger. Hennes bästa säsong hittills var 2013, då hon bland annat kom med i EM:s allstarlag samt prisades som världens bästa speluppläggare av den internationella statistikorganisationen IFFHS.

Goessling fick bara speltid i en match i årets VM-slutspel, och ingår sannolikt inte i förbundskapten Martina Voss-Tecklenburg:s planer. Det var sannolikt därför rimligt att tacka för sig nu.

I övrigt vad gäller det tyska landslaget så har talangfulla 19-åringen Lena Lattwein tvingats lämna återbud till det stundande landslagslägret. Hon ersätts av Pauline Bremer, en spelare som jag trodde hårt på för några år sedan. Men den 23-åriga Manchester Cityspelaren har inte fått den utveckling hon spåddes. Inte ännu i alla fall.

Den andra spelaren som tackar för sig är franska mittfältaren Elise Bussaglia. 33-åringen (fyller 34 i slutet av september) som numera spelar för Dijon i franska ligan var startspelare i VM. Hon spelade fyra av fem matcher, bland annat hela kvartsfinalen mot USA. Den matchen visade sig bli hennes sista landskamp.

Apropå Frankrike så drar ligan igång med fem matcher under lördagen. I fjol var Lyon, PSG, Montpellier, Bordeaux och Paris FC de fem högst placerade lagen. Känslan är att det kommer att se ut på ett liknande sätt i år.

Lyon är förstås megafavorit. Lagets senaste förlust i ligan kom mot PSG den 17 december 2016. Under de fem senaste säsongerna har Lyon på 110 ligamatcher tagit 103 segrar, 6 kryss – och bara en förlust.

Under sommaren tycker jag nog ändå att klubben har gjort några rätt konstiga värvningar. Det känns mer som att klubben breddar truppen än spetsar den. Det mest namnkunniga nytillskottet är Nikita Parris. Men man hade redan två högklassiga kantspelare till höger i Shanice van de Sanden och Delphine Cascarino.

Man får ju sannolikt klara sig utan korsbandsskadade Jessica Fishlock under hela säsongen. Men jag ser ingen riktig ersättare till henne bland nykomlingarna Alex Greenwood, Janice Cayman, Jessica Silva och den talangfulla finländska målvakten Katriina Talaslahti.

Dock har ju Lyon sedan tidigare en väldigt stabil stomme att luta sig mot. En intressant fråga blir ju om Ada Stolsmo Hegerberg kan återta kommandot i skytteligan. Norskan blev ligans bästa målskytt tre säsonger i rad 2016–18 (dock delat med kompisen Eugenie Le Sommer ett av åren). Den senaste säsongen fick dock Hegerberg nöja sig med andraplatsen bakom PSG:s Marie Antoinette Katoto.

Då tycker jag att första utmanaren PSG har gjort fler spännande värvningar. Man har bland annat toppat sin trupp med tyska Sara Däbritz, kanadensiska jättetalangen Jordyn Huitema och norska VM-spelaren Karina Saevik.

När PSG nyligen vann med 2–1 mot Bayern München i en träningsmatch hade Annahita Zamanian en större roll än tidigare. Det blir intressant att se om det även fortsatt kommer att se ut så för den svenskfostrade speluppläggaren.

I fjol hade vi fem svenskor plus Zamanian i D1 Feminine. I år är det nere i 2+1. I PSG finns ju även Hanna Glas, och i Montpellier har vi Marija Banusic.

I fjol var Montpellier tidigt borta ur striden om de två topplaceringarna. Till årets säsong har man gjort stora förändringar i sin spelartrupp. Bland annat har Linda Sembrant och Sofia Jakobsson lämnat. In har man fått tyska målvakten Lisa Schmitz, tidigare Rosengårdsmittfältaren Iva Landeka samt tyska landslagsforwarden Lena Petermann.

Iva Landeka

Montpellier har vunnit mot Chelsea och PSG (efter straffar) under försäsongen, och kan kanske utmana om andraplatsen i år.

Men man får se upp bakåt för ett alltmer intressant Bordeaux. Tittar man på FC Girondins trupp innehåller den en hel hög spännande spelare. Där finns bland annat nyazeeländska landslagsmålvakten Erin Nayler och brasilianska mittbacken Kathellen. I backlinjen finns även Estelle Cascarino, och på mittfältet landslagsmeriterade duon Charlotte Bilbault och Clarie Lavogez. Och forwardssidan är namnkunnig. Där finns Ouleymata Sarr, Viviane Asseyi och spännande jamaicanska nyförvärvet Khadija Shaw.

Till topplagen skall vi även räkna in före detta storklubben Juvisy, som ju sedan några år tillbaka spelar under namnet Paris FC. I Parisklubben hittar vi bland annat Sverigebekanta forwarden Linda Sällström.

Det är just på forwardssidan som PFC ser riktigt spännande ut. Utöver Sällström finns även anfallare som Gaetane Thiney, Camille Catala och Clara Mateo.

Juvisy har tagit sex ligaguld genom åren. Paris FC har ett berg att bestiga om man i år skall kunna ta första guldet i den nya konstellationen. Laget har just laddat för säsongen genom att bestiga berg.

Spelarna kämpade i sju timmar för att bestiga det 3173 meter höga Campbieil i Pyrenéerna.

Det om den franska ligan. Tittar vi på veckans silly season noteras att den före detta LFC-lagkaptenen Janni Arnth lämnar Arsenal för lagets motståndare i Champions League, italienska Fiorentina.

32-åringen gjorde mål i sin debut för Londonklubben. Men sedan blev det inte någon succé för Arnth i Arsenal. Hon fick bara spela totalt 254 minuter i WSL, och det är därmed rimligt att hon flyttar på sig.

I övrigt noteras att Australiens landslagsforward Emily Gielnik är nästa spelare att ansluta till Bayern München. Amanda Ilestedt:s lag spelar för övrigt i kväll mot Frankfurt, en match som visas på tyska Europsport, men som inte går att se gratis i Sverige.

I höst är det inte längre möjligt att se matcher från Frauen-Bundesliga eller NWSL gratis i Sverige. Det skriver bloggen Hattrick om här. Det är förstås tråkigt för oss som är intresserade, för det finns ju gränser för hur många kanaler man har råd att betala för. Samtidigt får vi hoppas att det innebär fina intäkter till klubbar och spelare.

I NWSL spelar ju bara amerikanska lag. I en bra intervju med Kanadas superstjärna Christine Sinclair beklagar hon bristen på proffslag i landet. Kanada är ju det högst rankade landet i världen utan att ha någon högklassig liga. Inom herrfotbollen spelar ju kanadensiska lag i MLS. Nog borde väl det kunna finnas intresse även för ett kanadensiskt lag i NWSL? Exempelvis är det ju inte jättelångt mellan Vancouver och Seattle.

I på seneftermiddagen har Umeå återtagit ledningen i elitettan. Laget vann med 2–0 borta mot Lidköping. Lova Lundin visade vägen genom två tidiga mål. Lundin inledde säsongen som inhoppare och har bara spelat sju hela matcher. Men ju längre säsongen har gått, desto större roll har hon tagit i laget. Nu är den 20-åriga powerforwarden uppe på tolv mål. Och vad jag kan se har hon gjort mål i nio av de tio senaste tävlingsmatcherna.

Matchen i Lidköping hade för övrigt avspark redan 16.30, vilket ju är en mycket konstig avsparkstid. Jag antar att det handlar om att Umeå skall kunna åka hem under kvällen, vilket ju är bra för dem. Spontant känns det ju rent publikmässigt som att man ger upp på förhand om man lägger matcher så tidigt en vardagskväll.

Samtidigt noterar jag att publiksiffran blev 190, vilket är ganska exakt var Lidköping brukar ha. Så kanske att det inte spelade någon roll.

Slutligen en snabbtitt på helgens damallsvenska omgång. Klart inför omgången är att toppduon Rosengård och Göteborg kommer att ligga topp två även under landslagsuppehållet. Frågan är vilka som kommer att vara i ledning, samt vilket avstånd de båda lagen kommer att ha neråt.

Om Göteborg och Rosengård vinner hemma mot Linköping respektive borta mot Piteå kommer de båda topplagen att ha en lucka neråt på minst tre poäng plus målskillnad. Men om LFC och Piteå skulle vinna skulle vi återigen ha en extremt tajt toppstrid.

För övriga topplag väntar hemmamatcher. Kif Örebro tar emot LB07 och Vittsjö tar emot Växjö. Matchen Kristianstad–Djurgården blev lite extra intressant i dag när stockholmarna bytte tränare. Hur väljer Pierre Fondin att matcha Djurgården? Blir det exempelvis tre eller fyra backar?

Dagbok i Frankrike, dag 11: Ny jakt på VM-febern

Ni kanske läste Tomas Pettersson:s krönika i Expressen om den franska VM-febern i går. Eller snarare om bristen på fransk VM-feber.

Jag har samma bild som den han skriver. Om man skall hitta spår av att det pågår ett världsmästerskap måste man verkligen leta noga. Runt om på tåg- och tunnelbanestationer gör man reklam för den franska varianten av Skam, och jag har även sett reklam för tv-kanalen BeIn:s sändningar från Afrikanska mästerskapen.

Men vill man hitta reklam om VM måste man nästan till arenorna, eller i alla fall till området runt arenorna. Fifa och arrangören har gjort ett uselt jobb när det gäller att marknadsföra mästerskapet.

De har även haft stora problem med servicen runtom matcherna. Jag hörde massor av berättelser om kaos kring transporterna från matcharenan i Le Havre efter Sverige–USA. På det temat finns här en reseberättelse som innehåller alla de uppgifter jag fått från olika håll, plus några till.

En del av arrangörens dåliga marknadsföring är att man har ljugit om biljettförsäljningen, och därmed skrämt bort tänkbara åskådare. Det meddelades exempelvis redan i mars att matchen Sverige–USA var utsåld. Men det var inte fullsatt. Man hade cirka 1600 tomma stolar.

Under de senaste dagarna har jag varit i Paris, och där får man leta efter uteställen som visar matcherna. Det är betydligt mer populärt att visa herrfotbollsturneringen från Afrika.

Under söndagen var jag turist. Jag hade tänkt att gå runt planlöst i centrala Paris för att upptäcka saker. Av en slump upptäckte jag ett tåg som gick till Versailles. Följden blev att jag gick runt planlöst i Versailles trädgårdar en hel eftermiddag.

På väg hem tänkte jag hitta något uteställe som sände England–Kamerun. Versailleståget hade slutstation vid Champs Elysees, så jag gick runt ett tag kring paradgatan i jakt på att få se lite fotboll. Det gick dåligt. Det ställe där jag såg Tyskland i lördags var exempelvis stängt på söndagar.

Därför fick jag åka tillbaka till mitt hotell och se matchen där. Fast jag missade cirka 40 minuter. När jag satte på tv:n på hotellrummet hamnade jag mitt i ett drama. Ellen White gjorde 2–0, men blev avvinkad för offside. Det första synintrycket på tv-bilderna var att domslutet var korrekt.

Tydligen hade Kameruns spelare också sett det på storbild. För när VAR gick in och helt korrekt godkände målet, som inte var nära offside, blev det otroligt upprört bland Kameruns spelare. De pekade mot storbildsskärmen, vägrade att sätta igång spelet, och man såg att de funderade på att kliva av planen i protest.

Jag funderade där och då på om det inte hade varit bäst om exempelvis Kameruns lag- och förbundskapten hade fått se VAR-bilden, och därmed förstått att domslutet var korrekt. Spelet kom i gång, men direkt efter att pausvilan hade ljudit hade Kameruns spelare en ny samling på planen. Det var tydligt att de var upprörda.

Mittfältaren Raissa Feudjio sa bland annat så här till tidningen Actu Cameroun:

”Fifa borde berätta att man arrangerar ett Europamästerskap mot afrikanska lag. Det är frustrerande. Vi ville visa att vi har talang, men fick inte chansen på grund av domarinsatsen. … Tränaren sa till oss i halvtid att domarna har bestämt att England skall vinna, att vi för vår del måste visa världen att vi kan spela fotboll. Så vi spelade vidare, trots att en del inte ville fortsätta spela.”

Inte blev det bättre i den andra halvleken när Kamerun trodde att Ajara Nchout hade reducerat, men där målet blev bortdömt för knapp offside på framspelande Gabrielle Onguene. Efter den VAR-domen var Nchout närmast hysterisk.

Den här gången var offsidebedömningarna korrekta, men återigen hamnade VAR i fokus i en VM-match. Dock tycker jag att den engelska frispark som gav 1–0 var hårt dömd. I förstaläget ser man tydligt att den kamerunska försvararen inte har någon avsikt att spela hem till målvakten. Men efter att hon fått en dålig förstatouch släpper backen ändå hem bollen. Sådana situationer brukar domarna inte blåsa för. Men Kamerun – och övriga afrikanska lag – har inte haft någon tur med domsluten i VM.

Den slutade för övrigt 3–0 till England, vilket innebär att det blir England–Norge i utslagsmatch för andra VM:et i rad. För fyra år sedan var det åttondelsfinal, och det slutade med engelsk 2–1-seger, trots att Norge ägde matchen. Nu är det kvartsfinal, och jag ger Norge goda chanser att ta revansch.

Kamerun gick till åttondelsfinal för andra VM:et i rad. Det är bra gjort av spelare som inte har någon vidare stöttning från sitt förbund. Tyvärr tappade laget huvudet i åttondelsfinalen, och framför allt i den andra halvleken spelade man ofta en bit över gränsen. Tråkigt att minnesbilden av Kameruns lag riskerar att bli missriktade tacklingar.

På spelarsidan var Onguene och Nchout väldigt vassa framåt, och Feudjio gjorde ett stort jobb som bollvinnare på mittfältet. I mittförsvaret gjorde USA-värvningen Estelle Johnson stor nytta. Om Kamerun får bygga vidare kan man ha ett riktigt bra lag om något år. Men det är tyvärr inte mycket som talar för att man verkligen skall få chansen till ett seriöst lagbygge.

På fotbollskanalen har man varje dag en internationell tidningskrönika – det är bland annat från den jag hittade Feudjios citat ovan. I dagens tidningskrönika är det mycket damfotboll, bland annat noteras att engelsk media anklagar Kamerun för ojust spel.

England–Kamerun fick jag alltså se från hotellrummet. Jag tog för givet att kvällsmatchen Frankrike–Brasilien skulle vara lättare att se ute på stan. Så var det också.

Jag tog först en promenad på cirka en halvtimme för att hitta stället med den mest engagerade publiken. Under den halvtimmen såg jag inte en enda fransk matchtröja – däremot många som gick i olika PSG-tröjor. Jag noterade också att flera av uteställena kring mitt hotell valde afrikanska mästerskapet före Frankrikes damer.

Men på fem–sex ställen visades i alla fall VM-matchen, och jag satte mig på ett ställe där man hade satt upp två franska flaggor utanför entrén. Där träffade jag två svenskar som är bosatta i Paris, de bekräftade att det knappast är damfotbollsfeber i Frankrike. Däremot har det gått att se många av matcherna på den franska motsvarigheten till TV4, vilket har ökat intresset. Bland annat sänds alla slutspelsmatcher på ”vanlig” tv.

Under den första halvleken hade ganska exakt hälften av de 30 gästerna på baren sitt intresse riktat mot de två tv-skärmarna. Efter paus, och framför allt i förlängningen så ökade dock engagemanget – och det blev ett riktigt skönt jubel när Amandine Henry forcerade in segermålet.

I den andra halvleken satt jag bredvid två väldigt engagerade, franska tjejer. Den ena hade biljett till kvartsfinalen i Paris på fredag, och var förstås väldigt lycklig att Frankrike till slut lyckades boka en plats i den matchen. Tjejerna sa ungefär så här:

”Nej, det finns ingen fransk VM-feber, men det här är ändå första gången många fransmän fått upp ögonen för damerna, och det kan kanske bli lite feber inför kvartsfinalen.”

Inför matchen skrev jag att den var riktigt otäck för värdnationen, och att Brasilien hade kapacitet att lura oss på godbiten med en kvartsfinal mellan USA och Frankrike. Och det blev verkligen en riktigt otäck match för Frankrike.

Det var inte speciellt välspelat, och egentligen ingen bra match. Men det var spännande – och det räcker långt. För Brasilien gav verkligen Frankrike en match i 120 minuter. Det var jämnt bollinnehav, och sydamerikanerna hade totalt sett fler avslut mot mål (6–4) än europeerna.

Brasiliens förbundskapten Vadao sa efteråt att ett avgörande ögonblick var när Cristiane fick bäras av i början av förlängningen. Det ligger mycket i det. Med Cristiane försvann också mycket av Brasiliens spets.

Men i början av den andra förlängningskvarten hade Debinha ett skott som passerade den franska målvakten Sarah Bouhaddi, men som i sista stund räddades av duktiga mittbacken Griedge Mbock. Den räddningen, som vissa döpte om till ”Mblock”, framkallade stort jubel på den bar där jag följde matchen.

Någon minut senare kom ett ännu större jubel när Amandine Henry forcerade in segermålet. Henry är en fransk matchvinnare, men faktum är att det inte finns så många andra. Fransyskorna såg periodvis ganska bleka ut i matchen. Ett undantag var Kadidiatou Diani, som periodvis var överallt på planen.

Fifa har en förkärlek till att utnämna målskyttar till matchens lirare – så det priset gick till Henry. För mig var det dock Diani som var bäst. Klart bäst.

Som alla andra matcher i VM fanns det flera spännande VAR-situationer. Jag tänker framför allt på Valerie Gauvin:s första mål i matchen, det som dömdes bort. Det kom upp att det dömdes bort för ”foul”. Barbara hade aldrig bollen, så det kan inte ha varit för att målvakten hade kontroll. Och dömdes det bort för hands är det verkligen ett gränsfall. Axel är inte hands, och nog träffade bollen mest på axeln?

Vid det bortdömda målet stod Diani för framspelningen. En stund senare fick duon revansch, när Diani serverade Gauvin till ledningsmålet. Kvitteringen satte Thaisa, och hennes målfirande var något extra. Hon hann jubla i någon sekund innan hon avbröt glädjen för VAR-kontroll. Efter en minuts uppehåll fullföljde Thaisa sitt måljubel med oförminskad glädje.

Frankrike vann och därmed har Europa nu fyra lag i kvartsfinal. Europa har dessutom ett i semifinal eftersom Norge och England möts. Det europeiska OS-kvalet blir bara tuffare och tuffare. Under måndagen bör det vara dags för första icke-europeiska lag att vinna en slutspelsmatch. USA är ju jättefavoriter mot Spanien. Men det räcker väl med en utomeuropeisk seger i dag…

Det är ju matchdag. Själv skall jag strax byta hotell för att komma närmare Parc des Princes. Prognosen säger att det skall bli väldigt varmt i dag, och att temperaturen skall vara 30 grader vid avspark. Dock bör hela planen vara i skugga, så det bör inte bli fullständigt outhärdligt.

I lördags besökte jag den svenska pressträffen. Där handlade många av frågorna just om värmen. Själv kollade jag med Hanna Glas hur hon ser på att det är Europa mot resten av världen i alla åttondelsfinaler, och vad det innebär för de svenska OS-chanserna. Hon sa att hon håller på alla utomeuropeiska lag, för visst tänker man OS-kval också. Men viktigast är förstås att vinna den egna matchen. Så är det.

Jag håller alltså Kanada som favorit till 55–45. Även om Kanada har gjort klart bättre resultat än Sverige det här året brukar det bli jämnt mellan lagen. Vårt lag är välbekant med den kanadensiska spelstilen, och brukar gilla den här typen av matcher.

Vid lördagens pressträff lyssnade jag med de två närvarande kanadensiska journalisterna, om vad de tror om matchen. Först konstaterade de att det bara är tre skrivande reportrar och ett tv-team på plats från Kanada. VM sker i skymundan av NHL-draft och framför allt firandet av Toronto Raptors historiska NBA-titel. Den ena journalisten sa att:

”Kanske att VM kan få lite utrymme om Kanada går till kvartsfinal.”

Fast ingen av de kanadensiska journalisterna trodde på kvartsfinal, båda trodde på klar svensk seger. De motiverade med att formen är tveksam, att Kanada har svårt att göra mål och att nyckelspelaren Christine Sinclair börjar bli gammal. Det var konstateranden som lätt går att översätta till svenska förhållanden. Vi har också svårbedömd form, svårt att göra mål och gamla nyckelspelare.

När det gäller spelsätt och laguppställningar har Kanada spelat med i princip samma lag under hela 2019. Man har en stomme på nio–tio spelare, och byter bara enstaka från match till match. Man har även två olika spelsystem, men de bygger på samma spelare.

En gissning är att man kommer till spel med en 4–4–1–1-uppställning enligt följande: Stephanie Labbé – Ashley Lawrence, Kadeisha Buchanan, Shelina Zadorsky, Allysha Chapman – Nichelle Prince, Sophie Schmidt, Desiree Scott, Janine Beckie – Jessie Fleming – Christine Sinclair.

Kanadas styrka ligger i försvarsspelet, där Desiree Scott är en av världens två–tre bästa bollvinnare, och därmed brukar hålla rent framför mittbackarna. Skall man komma åt Kanada skall man alltså inte anfall för mycket centralt, utan gärna hitta in bakom ytterbackarna. Framåt handlar mycket om att sätta bollen på Sinclair, och sedan spela därifrån.

För svensk del känns det öppet vilket spelsystem Peter Gerhardsson väljer. Huvudfrågan är om det blir fyrbackslinje, eller spel med tre mittbackar. Det som talar för tre mittbackar är att han använt det mot bättre motstånd. Det som talar emot är att det nu var länge sedan Sverige körde med det spelsättet, samt att Gerhardsson spelade med fyrbackslinje mot just Kanada i Algarve cup.

Avspark är 21.00. De båda tidigare kvällsmatcherna har gått till förlängning. Jag skulle inte bli förvånad om vi får ytterligare en långkörare i dag.

Den stora VM-guiden – grupp E

Den näst sista gruppen, grupp E, startar med en match under måndagskvällen och ytterligare en under tisdagen. Det är en grupp där kampen om gruppsegern känns vidöppen mellan Kanada och Nederländerna. Här är bloggens genomgång av lagen i grupp E:

Stephanie Labbé

Kanada

Världsranking: 5

Guldchans: 5–10 procent

Nyckelspelare: Christine Sinclair – 35-åringen (fyller 36 i nästa vecka) behöver göra fyra landslagsmål till för att bli tidernas bästa målskytt någonsin i landslagssammanhang.

Spelare med Sverigekoppling: Trion Sabrina D’Angelo (Vittsjö), Jenna Hellstrom (Kif Örebro) och Shannon Woeller (Eskilstuna) spelar i damallsvenskan. Tidigare har även Stephanie Labbé (Piteå, Örebro och Linköping), Allysha Chapman (Sirius och Eskilstuna), Shelina Zadorsky (Vittsjö) och Sophie Schmidt (Kristianstad) spelat i Sverige.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Stephanie Labbé – Ashley Lawrence, Kadeisha Buchanan, Shelina Zadorsky, Allysha Chapman – Sophie Schmidt, Desiree Scott – Janine Beckie, Jessie Fleming, Nichelle Prince – Christine Sinclair.

Kommentar: Kanada har spelat åtta landskamper i år. På dem har de fem segrar, en straffseger och två kryss – och totala målskillnaden 8–1.

Då har man ändå mött lag som Norge, Sverige, England och Spanien. Kanada anno 2019 är ett starkt och stabilt lag. Man var redan bra i OS 2016 – där vann man fem av sex matcher och kom hem med ett brons.

Det har hänt mycket under veteranen och superstjärnan Christine Sinclair:s karriär. När den snart 36-åriga måldrottningen slog igenom var Kanada ett fysiskt benknäckargäng. Nu har man ett mycket mer spelskickligt lag.

Man har också två raka OS-brons i bagaget. Däremot väntar Kanada ännu på landets första VM-medalj. Som bäst blev det en fjärdeplats i Sinclairs debutmästerskap 2003. Då gjorde hon tre mål. Hon har gjort mål även i mästerskapen 2007, 2011 och 2015. Totalt står hon på nio VM-mål inför turneringen i Frankrike.

Sinclair är spelaren att kolla in. Hon är också en av de äldre spelarna i truppen. Generationsväxlingen har gått lite längre än man hade tänkt sig genom att skador stoppar målvakten Erin McLeod och hårt jobbande mittfältaren Diana Matheson från VM-spel.

Trots deras bortavaro har Kanada många skickliga spelare. På målvaktssidan har man tre kandidater av god internationell nivå, med fjolårets LFC-målvakt Stephanie Labbé som etta. Framför dem har man en väl samspelt backlinje . Längst fram har både Janine Beckie och Nichelle Prince bra fart på benen.

På mittfältet finns kreativa mittfältaren Jessie Fleming – en spelare jag personligen är väldigt svag för. 21-åringen gör redan sitt andra VM-slutspel. Hon har en skön bollbehandling. Det har även PSG:s offensiva ytterback Ashley Lawrence.

Några unga spelare att hålla ögonen på är passningsskickliga 18-åringen Julia Grosso och tillika 18-åriga forwarden Jordyn Huitema. Den senare är väldigt stark i luftrummet, och kommer garanterat att få göra sina inhopp i VM. Hon skrev för övrigt nyligen på för PSG.

Jag har tippat Kanada som turneringens skrällag. Och det kommer jag inte att ändra nu. Både ettan och tvåan i grupp E är på motsatt sida av slutspelsträdet från vinnarna i USA:s, Frankrikes och Englands grupper, vilket förstås är ett gynnsamt läge. Det finns alltså en hyfsad chans att Christine Sinclair äntligen får spela en stor final.

Nederländerna

Nederländerna

Världsranking: 8

Guldchans: 5–10 procent.

Nyckelspelare: Sari van Veenendaal. Offensivt har Nederländerna massor av hot. Nyckeln till framgång ligger i defensiven – samt i att målvakt van Veenendaal spikar igen.

Spelare med Sverigekoppling: Målvakten Loes Geurts spelar för Göteborg. Även duon Lieke Martens (Göteborg och Rosengård) och Danielle van de Donk (Göteborg) har spelat i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Sari van Veenendaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.

Kommentar: Nederländerna har en otroligt vass offensiv. Man har extrem fart till höger i Shanice van de Sanden. Man har teknisk briljans till vänster genom Lieke Martens. Och mellan dem spelar en av världens allra bästa målskyttar – Vivianne Miedema.

Bakom sig har man två utmärkta passningsspelare i Sherida Spitse och Jackie Groenen samt en fysiskt spelande djupledslöpare i Danielle van de Donk. Jag vill nog hävda att Nederländerna har världens vassaste anfallsspel.

Groenen har för övrigt nyligen skrivit på för Manchester United.

Det nederländska laget är ganska framtungt. Det finns ganska stora brister i försvarsspelet. Inte blev det bättre av att ordinarie vänsterbacken Kika van Es skadade handen bara två minuter in i genrepet mot Australien.

van Es är dock inte borta från VM. Hoppet lever om att hon kan matchas in i turneringen.

När Nederländerna överraskande vann EM-guld på hemmaplan lyckades man väldigt bra i defensiven. Det var lite av ”anfall är bästa försvar”. Då var dessutom målvakten Sari van Veenendaal i absolut toppform. Den senaste säsongen har hon inte varit lika bra.

Nederländerna blev ju bara tvåa i sin kvalgrupp bakom Norge och tvingades till playoff för att ta sig till Frankrike. Då petades van Veenendaal efter förlusten i Oslo. I de fyra matcherna i playoffspelet fick i stället Göteborgs Loes Geurts vakta målet.

Under en lång del av säsongen har van Veenendaal varit formsvag och petad i England. Hon har problem i spelet med fötterna, vilket numera är något som är ett viktigt inslag i engelsk fotboll. Problemet för förbundskapten Sarina Wiegmann är att Geurts varit bänkad i Göteborg under våren – vilket gör att det troligen blir van Veenendaal som får förtroendet från början i VM.

Frågetecken på målvaktssidan alltså. Men som helhet känns lagets form god. I genrepet visade man god effektivitet när man besegrade Australien med 3–0.

Just Australien kan vänta på vägen fram mot en finalplats. Som tidigare konstaterats har både ettan och tvåan i Nederländernas grupp placerats på samma halva av slutspelsträdet. Så borde det inte vara, men det misstaget från Fifa kan alltså gynna Nederländerna eftersom gruppsegrarna i USA:s, Frankrikes och Englands grupper är på slutspelsträdets andra gren.

Grupptvåan i E ställs för övrigt mot tvåan i Sveriges grupp i åttondelsfinal. Det kan alltså bli Sverige–Nederländerna i Paris den 24 juni.

Mitt tips har varit hemresa för Nederländerna efter åttondels- eller kvartsfinal. Men efter genrepet känner jag mig inte alls säker. Kan de ta med sig den effektiviteten till VM, samt slippa skador – då kan laget faktiskt ta sig hela vägen.

Kameruns otämjbara lejon

Kamerun

Världsranking: 46

Guldchans: Promillenivå.

Nyckelspelare: Gabrielle Onguene. Den tekniska och kvicka CSKA Moskvaspelaren utsågs till bästa spelaren i Afrikanska mästerskapen 2016. Användbar både som offensiv mittfältare och som forward.

Spelare med Sverigekoppling: Gaelle Enganamouit har vunnit skytteligan i damallsvenskan för Eskilstuna. Hon har även spelat för Rosengård. Och Ajara Nchout har spelat för Sundsvall i elitettan. Dessutom var Augustine Ejangue skriven i Tyresö när klubben gick i konkurs. Hon spelade dock inga matcher i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–3–3): Annette Ngo Ndom – Claudine Meffometou Tcheno, Christine Manie, Marie Aurelie Awona, Yvonne Leuko – Raissa Feudjio, Meyong Menene, Jeannette Yango – Christiane Bissong, Marlyse Ngo Ndoumbouk, Henriette Akaba.

Kommentar: Jag var på plats i Edmonton för fyra år sedan när damfotbollen i Kamerun hade sin största dag hittills. Landslaget skrällvann mot Schweiz och tog sig vidare till åttondelsfinal i VM.

Jublet efter slutsignalen visste inga gränser. Om inte Sverige och Australien skulle haft avspark en stund senare på samma plan tror jag att Kameruns otämjbara lejoninnor fortfarande hade varit kvar på planen i Edmonton och firat…

Kamerun firar segern.

Det roliga tog slut i åttondelsfinalen den gången. Tyvärr har inte Kamerun byggt vidare på framgången för fyra år sedan. Tvärtom har man behandlat sitt landslag på ett väldigt styvmoderligt sätt.

Efter att ha blivit trea i Afrikanska mästerskapen och därmed kvalat in till VM har vägen till Frankrike varit strulig. I januari sparkade man förbundskaptenen och ersatte med en av fystränarna, Alain Djeumfa. Den nya förbundskaptenen har inte haft många chanser att sätta sin prägel på laget. Kamerun spelar nämligen nästan inga landskamper.

Jag kan bara hitta att laget har spelat tre officiella landskamper under året, plus en match mot spanska klubblaget Levante. Två av landskamperna var en turnering i Kina, där man föll mot värdnationen med 1–0.

Känslan är att Kamerun hade kunnat vara ett bra lag, men att man har haft för dålig uppladdning för att kunna göra sig rättvisa.

Genrepselvan är från 4–0-förlusten mot Spanien. Jämfört med den matchen bör Kamerun få in de offensiva affischnamnen Gabrielle Onguéné och Gaelle Enganamouit i VM-elvan. Den förstnämnda är snabb och bra en mot en, medan Enganamouit är den stora målskytten. Vi som såg Enganamouit i Eskilstuna vet vilken enorm potential hon har. Tyvärr är det några år sedan i alla fall jag såg Kinaproffset visa det.

Noterbart också att Kamerun har en ”sen värvning”. Rutinerade mittbacken Estelle Johnson anslöt till landslaget så sent som i maj. 30-åringen är född i Kamerun, men har levt större delen av sitt liv i USA. Hon har spelat proffsfotboll både i WSL och NWSL sedan 2010, och lär vara ett väldigt bra tillskott till Kameruns mittförsvar.

Jag tror att Kamerun åker hem efter gruppspelet. Men säker är jag inte. För laget är inte chanslöst mot Nya Zeeland. The Ferns brukar ha svårt att föra matcher, och för Kamerun borde det passa bra att ligga på kontring. Det finns alltså en liten möjlighet att ta en tredjeplats i gruppen, och avancera till åttondelsfinal även den här gången. Men utgångstipset är att de otämjbara lejoninnorna bara spelar tre matcher i Frankrike.

Ali Riley

Nya Zeeland

Världsranking: 19

Guldchans: Promillenivå.

Nyckelspelare: Målvakten Erin Nayler måste göra en stark turnering om Ferns skall kunna nå slutspelet.

Spelare med Sverigekoppling: Ali Riley är svensk medborgare. Har tidigare spelat för Rosengård. Catherine ”CJ” Bott spelar för Vittsjö. I Vittsjö spelade även tidigare Hannah Wilkinson. Även Anna Green har tidigare spelat i damallsvenskan, i hennes fall för Mallbacken.

Startelva i genrepet (3–5–2): Erin Nayler – Rebekah Stott, Abby Erceg, Anna Green – Katie Bowen, Annalie Longo, Ria Percival, Olivia Chance, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Sarah Gregorius.

Kommentar: Nya Zeeland är ett svårspelat lag. Man har en ganska tät defensiv med en bra målvakt i Erin Nayler, och flera starka huvudspelare i backlinjen. Mittbacken Abby Erceg är mycket stark i luftrummet, något som gör att Ferns även är väldigt tunga på fasta situationer.

Offensivt har man svårt att föra matcher. Men när man får kontra spelar man en rak och ganska vass fotboll. Laget har bland annat slagit Norge och England under förberedelserna, resultat som indikerar just det att man inte bara går ut och hämtar poängen från Nya Zeeland.

Problemet ligger väl i jämnheten. Utöver de fina segrarna har Ferns även åkt på en 5–0-förlust mot USA. Och i genrepet föll man med 1–0 mot Wales.

Oceaniens mästarinnor har haft en ganska strulig väg fram till VM. Ett massivt missnöje med den förre förbundskaptenen gjorde att många av nyckelspelarna antingen lade av, eller tackade nej till landslagsspel. Sedan rutinerade lagbyggaren Tom Sermanni tog över har nyckelspelarna lockats tillbaka en efter en. Under våren fick Ferns bland annat tillbaka viktiga Erceg.

Dessutom har skador ställt till det. I sista stund tvingades man stryka tilltänkta startspelaren i mittförsvaret, Meikayla Moore ur VM-truppen och ta in Nicole Stratford. Och det ordinarie anfallsparet Amber Hearn och Hannah Wilkinson har båda varit långtidsskadade. Viktiga Hearn missar VM, medan Wilkinson precis kommit tillbaka från den korsbandsskada hon drog på sig i Vittsjös cupmatch mot Jitex i fjol. Wilkinson har spelat i tre matcher i förberedelserna, och kanske kan vara redo för 45–60 minuter.

Lagkapten är numera en svensk. Ali Riley blev ju svensk medborgare innan hon lämnade Rosengård för Chelsea. Den snabba ytterbacken gör sitt fjärde VM-slutspel.

Noterbart kring Nya Zeeland är att landet ser ut att ha en ljus framtid. I fjolårets U17-VM tog landet brons, vilket självklart är en signal om att man har många spännande talanger på väg upp i A-landslaget.

Mitt tips är att Nya Zeeland tar tredjeplatsen i gruppen. Sedan gäller det för laget att kvala in bland de fyra bästa grupptreorna för att få spela åttondelsfinal. Om man tar sig till slutspel är laget en ganska otrevlig motståndare. Laget gillar ju som sagt att ligga på kontring, och som är vasst på fasta situationer. Jag tror att Football Ferns kommer att stå för någon skräll under VM. Det troliga är ändå att laget åker hem efter åttondelsfinalen.

 

Tankar kring den svenska VM-elvan

Just nu spelas den stängda landskampen mellan Sverige och Sydkorea. Den får vi inte se något ifrån. Sannolikt får vi i eftermiddag veta resultat och kanske även målskyttar.

Tillagt i efterhand: Sverige vann med 4–0 över 3×30 minuter. Som förbestämt spelade alla tre målvakterna varsin period. Målskyttar blev Julia Zigiotti Olme, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson och Magdalena Eriksson.

Vi som är nyfikna på hur Peter Gerhardsson kommer att formera sin startelva i VM får vänta några dagar till. För kanske att vi får svaret i den officiella landskampen på fredag.

Personligen tror jag att det blir fyrbackslinje och det upplägg jag brukar kalla 4–4–1–1, men som förbundskaptenerna kallar 4–3–3 i de två första VM-matcherna. Och från USA-matchen och framåt blir det tre mittbackar och det som antingen kan kallas 5–3–2 eller 3–5–2.

Mitt tips är att elvan i de två första matcherna blir Hedvig LindahlHanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena ErikssonFridolina Rolfö, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina HurtigKosovare AsllaniStina Blackstenius.

De spelare som är närmast elvan är Jonna Andersson och Sofia Jakobsson. När det blir trebackslinje lär Andersson komma in på vänsterkanten.

Jakobsson kan vara med redan från början i stället för Hurtig. Här är det lite svårt att analysera Gerhardsson. För alla fyra i kvartetten Rolfö, Hurtig, Jakobsson och Asllani har haft givna platser i startelvan när de varit friska. Dock har inte alla fyra varit tillgängliga samtidigt någon gång under Gerhardssons förbundskaptenstid. Således vet vi inte vilken inbördes ranking han har vad gäller forwards.

Risken är ju att Rolfö vilar på fredag, och att vi får vänta på svaret ytterligare ett tag.

Fotbollskanalens Andreas Sundberg har analyserat Gerhardssons startelvor och kommit fram till en elva där Jakobsson spelar på Hurtigs bekostnad. Men som sagt, de båda har inte varit spelbara samtidigt, och båda känns som favoriter hos förbundskaptenen.

Min gissning om att Gerhardsson kommer att välja Hurtig före Jakobsson i de första VM-matcherna bygger på att Hurtig är mer spelskicklig, vilket lär bli viktigt mot lag som Chile och Thailand, som sannolikt kommer att spela med ett ganska lågt stående försvar. Men Jakobsson har varit formstark under våren, så man vet aldrig. Känslan är dock att Jakobssons egenskaper blir viktigare i matcher där Sverige kommer att få mer yta att anfalla på.

Rolfö tror jag är given – om hon är frisk. Blackstenius lär också vara förstaval från början. Men där finns det massor av alternativ, så Linköpingsstjärnan måste nog prestera från start i VM om hon vill vara kvar i startelvan.

Hur tror ni att Gerhardsson ställer upp mot Chile i VM-premiären?

I går var sista dagen för laget att anmäla sina VM-trupper. Här är de 552 spelarna:

Fifa har gjort en genomgång av trupperna och tagit fram lite spännande fakta. En intressant sak är att spelarnas medelålder är 26,5 år – vilket är den överlägset högsta snittåldern i ett fotbolls-VM för damer.

På den här punkten är dock damerna fortfarande långt efter herrarna. I fjolårets VM i Ryssland var det bara tre lag som hade lägre snittålder än 26,5.

Att snittåldern ökar är ett väldigt bra tecken, för det visar ju att de duktiga spelarna fortsätter längre. Det lär ju hänga ihop med klart förbättrade möjligheter att leva på fotbollen.

Apropå ålder kommer Formiga att slå rekord varje minut hon spelar i VM. Hon är äldre än nuvarande rekordhållerskan Christie Rampone, så bara brasilianskan kommer in på planen är hon tidernas äldsta VM-spelare.

Christine Sinclair är inte äldst. Men hon har gjort flest landslagsmål med 181. Även hennes 282 landskamper är flest av alla i VM – faktiskt fler än alla Jamaicas 23 Reggae Girlz tillsammans.

Jamaica har dock den spelare mest bäst målsnitt i landskamper. VM-kvalets skyttedrottning Khadija Shaw har ett målsnitt på 1,45 inför VM. Det lär sjunka under turneringen – även om Shaw är en klasspelare.

 

Slutligen spelar U23-landslaget landskamp i kväll klockan 18.00. Man möter Nederländerna, och matchens tv-sänds på Cmore live eller streamat på cmore.se.

En riktig maktdemonstration av Lyon

Europas bästa lag säsongen 2018/19 heter samma sak som det gjorde även 2015/16, 2016/17 och 2017/18 – alltså Olympique Lyonnais.

I några av de där tidigare finalerna har den franska superklubben varit illa ute. Och inför dagens final skrev jag att:

”Jag tror inte på någon överkörning.”

Men oj vad fel jag hade. Lyon var flera klasser för stora för Barcelona den här kvällen. När Toni Duggan sköt utanför i ett bra läge i fjärde minuten tänkte jag att det där var just den typ av läge som en underdog som Barca behöver göra mål på för att ha chansen att vinna titeln.

Några minuter senare hade den uppfattningen stärkts. För Lyon var nämligen närmast 100-procentigt under den första halvtimman. Hemmaspelaren Dzsenifer Marozsan gjorde 1–0 minuten senare på fransyskornas första målchans.

Och strax efter satte Ada Hegerberg 2–0. Båda de målen kom efter fint förspel från Shanice van de Sanden på högerkanten. Reynald Pedros har i princip delat på speltiden i lika stora delar den här säsongen mellan van de Sanden och Delphine Cascarino på högerkanten.

Den här gången föll valet på nederländskan – vilket var ett succédrag. Jag skulle nämligen säga att det var just van de Sanden som vann matchen åt Lyon.

Ja, jag vet att Ada Hegerberg stod för ett äkta hattrick på 21 minuter. 3–0 och 4–0 kom på framspelningar från Amel Majri och Lucy Bronze. Men jag känner ändå att det var van de Sanden som var den stora skillnaden mellan lagen. Barcelona hängde helt enkelt inte med på sin vänsterkant.

I den andra halvleken hade Barca flera 100-procentiga målchanser innan inhopparen Asisat Oshoala, fint framspelad av Lieke Martens, satte tröstmålet fram till 4–1.

Just Martens och Alexia Putellas hade varsin superchans som kanske kunde ha givit lite nerv åt en final som kändes avgjord efter en halvtimma. Till slut vann Lyon med 4–1 i mål och 11–2 i avslut mot mål.

Det är bara att buga och gratulera tidernas bästa damfotbollslag. För den här finalen var en riktig maktdemonstration.

Ada Hegerbergs hattrick innebär för övrigt att hon nu vid 23 års ålder är uppe på fjärdeplatsen i tidernas skytteliga för Champions League. Norskan har gjort 44 mål. Framför sig har hon Anja Mittag på 51, Conny Pohlers på 48 och Marta på 46.

En mycket jämnare final spelades under fredagseftermiddagen i F17-EM. Där vann Tyskland guldet efter straffläggning mot Nederländerna. Det var en rätt udda straffläggning där båda lagen satte sina två första straffar. Sedan brändes sju raka, innan Tysklands Mieke Schiemann avgjorde genom att skicka upp bollen i krysset.

En spelare att hålla ögonen på är Nederländernas Nikita Tromp som gjorde mål i finalen och totalt nådde upp till sex mål i slutspelet – och totalt 18 under den här upplagan av U17-EM. Det är tangerat rekord med landsmaninnan Vivianne Miedema.

Tromp gjorde dessutom nio mål i fjol, vilket innebär att hon är bäst genom tiderna i U17-EM-sammanhang med 27 mål. Där är Miedema tvåa på 20 och Elin Rubensson delar tredjeplatsen med 15.

I kväll har en betydligt mycket äldre måldrottning än Tromp tagit ytterligare ett steg närmare världsrekordet. Christine Sinclair gjorde nämligen ett mål och ett assist när Kanada vann med 3–0 mot Mexiko i kanadensiskornas sista landskamp innan avresan mot VM.

Därmed står nu Sinclair på 181 landslagsmål – bara tre ifrån Abby Wambach:s världsrekord. Slås rekordet i Frankrike?

Nu är det dags att sätta punkt. I morgon är en annan dag. Då påbörjas den sista damallsvenska omgången inför VM-uppehållet med toppmötet Vittsjö–Piteå. Det blir riktigt spännande.

Kort genomgång av VM:s guldfavoriter

I kväll spelar Sverige borta mot Österrike. Matchen startar 19.10 och sänds av TV12. Utifrån hur Peter Gerhardsson har jobbat hittills under sin period som förbundskapten borde det bli nio–tio ändringar i startelvan från i lördags.

Vi får se om han ändrar det upplägget nu när det är sista landskampen inför att VM-truppen skall presenteras.

Klart är att det blir minst två ändringar. Duon Fridolina Rolfö och Elin Rubensson vilas nämligen av säkerhetsskäl. Sedan tidigare är ju Stina Blackstenius borta på grund av sjukdom.

Och efter att inlägget publicerats får jag se att även Mimmi Larsson är febersjuk och tvingas stå över matchen. Det blir minst tre ändringar således.

Det har spelats rätt många landskamper de senaste dagarna, och med bara två månader till VM börjar guldkandidaterna rada upp sig. Den största är nog trots allt våra gruppmotståndare, de regerande mästarinnorna från USA.

Amerikanskorna har vräkt in mål i det här landslagsfönstret. Först vann man med 5–3 mot ett starkt Australien, och senast blev det hela 6–0 mot Belgien.

Det som framför allt talar för USA är att kreativa nyckelspelaren Tobin Heath äntligen tycks både vara frisk och i absolut toppform. När Heath är i form, då är USA livsfarligt. Sedan blir det ju inte sämre av att måldrottningen Alex Morgan fortsätter att göra mål. Mot Australien kom hennes mål nummer 100 i landslagssammanhang. Och mot Belgien kom nummer 101.

Förutom USA måste man ju nämna Frankrike i försnacket. Kanske att de hade varit de allra största favoriterna om de inte också kommer att kämpa mot sina egna hjärnspöken. För Frankrike har ju fortfarande aldrig tagit en mästerskapsmedalj på seniornivå.

Men när laget väl bryter den där medaljförbannelsen kan det mycket väl leda hela vägen. För dagens lag är starkt, väldigt starkt. På sina tolv senaste landskamper har Frankrike elva segrar och en förlust mot Tyskland. Bland de elva segrarna finns matcher mot både USA och Tyskland.

Under det här fönstret har fransyskorna vunnit med 3–1 mot Japan och 4–0 mot Danmark. Vid 3–1-segern mot Japan fick väl fransyskorna hjälp av den svenska domartrion Sara Persson, Julia Magnusson och Josefin Aronsson med det tidiga ledningsmålet? För vad jag kan se är inte hela bollen över mållinjen efter Valerie Gauvin:s nick.

En tredje guldkandidat är Tyskland. Jag har väntat ganska länge på det nya tyska ”genombrottet”. För Tyskland har genomgående haft spelskickliga och duktiga F17- och F19-landslag de senaste åren. Det har inte handlat om avsaknad på talang, utan mer om att hitta rätt talanger.

Det gjorde Horst Hrubesch under sin period som förbundskapten. Och Martina Voss-Tecklenburg har fortsatt det arbetet. För Tyskland har inte en enda förlust under det senaste året. På sina tio senaste landskamper har man nio segrar och ett kryss.

Och de två senaste bortavinsterna i Frankrike och Sverige har varit riktigt imponerande. Känslan är att Tyskland blir att räkna med i VM.

Bland outsiders finns förstås England. Phil Neville:s lag kan gå hela vägen i VM. Man vann She Believes cup, men kom ner lite på jorden i förra veckan då man föll med 1–0 mot Kanada. I den matchen gjorde för övrigt fantastiska Christine Sinclair sitt landslagsmål nummer 180. Hon har nu bara fyra kvar till världsrekordet.

Kanada är ju ytterligare en riktigt het utmanare i VM. Laget har på sex matcher i år bara släppt in ett mål. Då har man ändå mött starka lag som Norge, Island, Skottland, Sverige, England och Nigeria. Facit på de där sex matcherna är 4,5 segrar och 1,5 kryss. Den halva segern är straffläggningen mot Sverige i Algarve.

Kanada känns väldigt svårslaget.

Ett lag som brukar nämnas i medaljdiskussionen, men i år känns ganska långt därifrån är Brasilien. Jag har länge påtalat att Brasilien haft väldigt svaga flicklandslag, och att damfotbollen i landet har en väldigt negativ utveckling.

Och för tillfället har brasilianskorna också ett väldigt dåligt självförtroende. De senaste dagarna har man förlorat med 2–1 mot Spanien och…

…1–0 mot Skottland. I den senare matchen hade Brasilien massor av chanser – bland annat två bollar i målramen. Men faktum är att Skottlands första seger någonsin mot Brasilien i fotboll (herr- som damlandslag) också var Brasiliens nionde raka förlust.

Visst har Brasilien spelat många matcher mot topplag under hösten och våren. Men man har alltså nio raka förluster – vilket riskerar att vara ett sänke in mot VM-slutspelet.

Det finns förstås ytterligare några lag med medaljchans. Ett sådant är Australien, några andra är Japan, Sverige, Norge, Spanien, Nederländerna och kanske även Italien. Europamästarinnorna Nederländerna har varit lite upp-och-ner det senaste året. Nu i veckan har man vunnit med 2–0 mot Mexiko.

Utöver Österrike–Sverige spelas följande landskamper i dag: Tyskland–Japan, Nya Zeeland–Norge, Nederländerna–Chile, Italien–Irland och hyperintressanta England–Spanien.

En match är redan klar: Sydkorea–Island 1–1. Här är det koreanska målet:

De lagen möttes även i Sydkorea i lördags. Då vann Island med 3–2 inför 15 839 åskådare.

Fler frågor än svar i Algarve cup

Algarve cup blev en intressant och kanske lite jobbig turnering för svensk del. Den skapade ju nämligen fler frågor än den gav svar. Jag tror att förbundskapten Peter Gerhardsson numera har en hel del myror i huvudet när det gäller startelvan.

Där är målvakten fortsatt given, det är även det centrala mittfältet. Men både i backlinjen och i anfallet finns det stora frågetecken. Mycket större än det fanns inför turneringen.

Det här återkommer jag till senare i inlägget. Först tänkte jag ge mig på en liten analys av placeringsmatchen mot Kanada, den som slutade 0–0 och där det sedan blev förlust efter straffläggning. En straffläggning där Sverige slog fyra riktigt bra straffar, en okej och en riktigt dålig.

Det var förstås bra för Gerhardsson att få se sina spelare i en straffläggning. Men viktigast var de ordinarie 90 minuterna. Där valde vår förbundskapten att spela sin givna målvakt, Hedvig Lindahl. Han matchade också sitt givna centrala mittfält med Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani.

Stina Blackstenius

I anfallet valde Gerhardsson trion Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och Lina Hurtig, vilket känns logiskt om man tittar tillbaka på hans dryga 1,5 år på jobbet. Under hela den tiden har de här tre spelarna haft en plats i startelvan – när de varit friska. De har varit hans förstaval.

Här gör jag en notering om att även Fridolina Rolfö har varit ett förstaval i anfallet under hela perioden. Men vad jag kan komma ihåg har inte samtliga fyra varit spelbara samtidigt någon gång, så Gerhardsson har aldrig behövt välja bort någon ur kvartetten.

Det som överraskande i placeringsmatchen var förbundskaptenens val av backlinje. Där startade han med en fyrbackslinje bestående av rakt igenom mittbackar i form av Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson.

Som jag många gånger konstaterat har Sverige väldigt många bra mittbackar samtidigt som det är tunt med både ytterbackar och yttermittfältare. Och mot Kanada spelade landslaget på sätt och vis utan både och. För Hurtig och Jakobsson är ju i grunden mer forwards än yttermittfältare, även om båda alltmer utvecklats till kantspelare.

Hur funkade då den här uppställningen?

Defensivt gick det bra. Då tänker jag i första hand på att Kanada inte tilläts skapa speciellt många vassa lägen. Jag räknade till totalt tre kanadensiska målchanser, och ingen av dem var egentligen 100-procentig. Det var väldigt bra. Att hålla nollan mot lag på världsrankingens topp tio är alltid bra.

Däremot bet inte den svenska pressen som man vill. Kanada spelade sig tvärtom ganska enkelt förbi Sveriges anfall och mittfält. Men trots många till synes bra lägen att skapa målchanser kom man sällan längre än fram till Sveriges straffområde.

Offensivt får däremot inte det svenska spelet godkänt. I den första halvleken pressade Kanada sönder vårt uppbyggnadsspel. De gånger vi hade bollen under kontroll på offensiv planhalva före paus kan räknas på ena handens fingrar.

Kanada är försvarsstarkt, laget har inte släppt in ett enda mål på fyra landskamper i år. Det har blivit 1–0-segrar mot Norge och Skottland och mållöst mot Sverige och Island. Kanadensiskorna spelade ett slags 4–3–2–1 i försvar, där de klev väldigt högt och störde den svenska backlinjen. Dessutom låg Kanadas mittfält väldigt nära de svenska mittfältarna, vilket gjorde det svårt för vårt lag att spela upp via mittfältet.

Följden blev att vår backlinje väldigt ofta tvingades rulla hem bollen till Hedvig Lindahl. Eller att backarna kände sig tvungna att lyfta längre bollar mot våra forwards.

Hedvig Lindahl

Och det är ett spel som ju är hopplöst när aktuella forwards inte är några speciellt duktiga bollmottagare. Både Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson är ju i första hand djupledslöpare. Ingen av dem är speciellt bra felvänd, framför allt inte om bollarna kommer i luften.

Det här var ett återkommande problem under Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Hon valde ofta forwards som bara ville ha bollar i djupled. Samtidigt som hon hade ett upplägg där backarna ofta tvingades till höga och långa uppspel. Följden blev att de motståndare som fick minsta press på vår backlinje ofta ganska ostört kunde ta hand om våra långa uppspel.

Just så såg det ut de första 65 minuterna i matchen mot Kanada. Så långt hade Kadeisha Buchanan framstått som världens överlägset bästa mittback. Visst är Buchanan bra, men hon kan göra ganska grova misstag när hon hamnar under press.

Men nu vann hon allt. Blackstenius och Jakobsson hade det länge väldigt, väldigt jobbigt. De gånger vi trots allt fick fast bollen högt upp i planen var de när Lina Hurtig hade hunnit  upp och var måltavla för uppspelen.

Lina Hurtig

Vänder vi på det fick Christine Sinclair och Nichelle Prince ofta fast bollen i kamp med Sveriges backlinje. Smarta Sinclair är en spelartyp man bara hade älskat att få in i vårt landslag – en spelare som alltid gör otroligt mycket nytta.

Några av de noteringar jag gjorde under den första halvleken såg ut så här:

* Våra backar hittar sällan enkla uppspel. Det tvingas tvärtom gång på gång passa hem till egen målvakt.

* Kanadas backar/mittfältare har ofta flera uppspelspunkter att sikta på. Sveriges backar ser ofta bara ryggar framför sig. Det är alldeles för många gulblå spelare som inte vill ha bollen, som hela tiden signalerade: ”Passa inte till mig”

* Hur stort tålamod har Gerhardsson med Stina Blackstenius? Det tog 18 minuter innan hon slog en passning till rätt adress. Det känns som att det är ett stort jobb den här våren att få henne att börja tro på sig själv igen.

I den andra halvleken blev den svenska offensiven lite bättre. Möjligen skapade vi även en målchans. Jag är nämligen osäker på om Nilla Fischers ribbskott skall räknas eller inte. Det var ju tydlig offside på Blackstenius i förstaläget, men jag uppfattade inte om domarna hade koll på det, eller om avslutet skulle ha blivit mål om det gått under ribban.

Klart är att det inte hade blivit mål i VM – om man väljer att använda sig av videodomarsystemet VAR.

Mimmi Larsson

Beroende på hur man räknar slutade det således 3–0 eller 3–1 i klara målchanser till Kanada. De sista 25 minuterna tycker jag att Sverige var minst lika bra som kanadensiskorna. En viktig orsak till det var att Mimmi Larsson kom in och tog kampen med Buchanan.

Med Larsson på planen fick vi fast bollen på offensiv planhalva vid upprepade tillfällen. Plötsligt såg Buchanan mänsklig ut. Mimmi Larsson var verkligen ett stort utropstecken under Algarve cup. Det enda riktigt dåliga hon gjorde var väl straffen mot Kanada. Den var i och för sig inom ramen, vilket är prio ett. Men annars hade bollen sämsta möjliga placering.

Larsson var inte den enda som lyfte det svenska spelet i slutet av matchen. Med 25 minuter kvar bytte Gerhardsson till 3–4–1–2, vilket funkade mycket bättre. Plötsligt kom Amanda Ilestedt in i spelet, och stod för flera fina uppspel.

Anna Anvegård

När Anna Anvegård kom in blev spelkvaliteten ännu bättre. Jag tror knappt att Växjöstjärnan slog bort en boll under de cirka 15 minuter hon spelade. Dessutom slog hon en klockren straff. Överhuvud taget upplevde jag det som att Sverige var spelskickligt i slutet av matchen. Så kändes det inte i den första halvleken.

Min uppfattning är att valet av forwards är avgörande i den här frågan. Om man har forwards som klarar av det felvända spelet går det att variera långa och korta uppspel, och då är det mycket svårare för motståndarna att hitta rätt i sitt försvarsspel.

Och det är bland annat i valet av forwards som Peter Gerhardsson har fått något att fundera över. Känslan är att Fridolina Rolfö har stärkt sin aktier under Algarve cup – utan att vara med.

Mimmi Larsson har också stärkt sina. Det har också Anna Anvegård, Lina Hurtig, och sannolikt även Madelen Janogy. Däremot borde framför allt Stina Blackstenius och Olivia Schough ha tappat ganska mycket mark. Sofia Jakobsson har sannolikt också försämrat sin position något. Noterbart är att Jakobsson plötsligt var riktigt bra mot Kanada efter att Larsson bytts in. Jakobsson gör ingen stor nytta i uppbyggnadsfas, men kommer till sin rätt när vi väl får bollen bakom motståndarnas mittfält.

Det är ju inte så många landskamper kvar innan VM, och jag gissar att Gerhardsson och hans kollegor i landslagsledningen just nu är väldigt villrådiga i valet av forwards för VM-elvan. Inte minst måste man våndas kring Blackstenius. Hon har ju tidigare varit en mästerskapsspelare, en spelare för de stora matcherna. Nu lär det hållas många tummar för att hon hittar sig själv igen under våren hemma i Östergötland.

Även i backlinjen tajtades konkurrensen till. Inför Algarve cup såg jag, och sannolikt även Gerhardsson, duon Nilla Fischer och Linda Sembrant som given i en startelva. Magdalena Eriksson hade sannolikt också ett väldigt bra utgångsläge.

Magdalena Eriksson

Av dem har Eriksson stärkt sin position rejält. Hon känns numera som den mest givna i backlinjen, även om det kan bli på några olika positioner. Eriksson får ideligen lovord från England, och det hon presterade i Algarve var genomgående väldigt bra.

Däremot upplevde jag både Fischer och Sembrant som darrigare än på mycket länge. Det är lite oroväckande, för det är svårare att göra stora förändringar i en backlinje tätt inpå mästerskap. Där vill man ha spelare som är väl samtrimmade.

När det gäller mittbackarna tycker jag att Amanda Ilestedt flyttade fram sina positioner när hon agerade mittback. De 65 minuterna hon hade som högerback var däremot inget vidare. Sandra Adolfsson hade en riktigt jobbig halvlek mot Portugal, och försvagade nog sina VM-chanser.

Av de tre ytterbackarna tycker jag att Jonna Andersson var genomgående bra när hon fick speltid. Mia Carlsson var klart godkänd i sin match, medan Hanna Glas inledde turneringen blekt. Hennes inhopp mot Kanada var dock en ljusglimt.

Den sista backen, Nathalie Björn, användes mest på mittfältet. Jag tycker att hon skötte sig riktigt bra som backup till Caroline Seger. Men visst behövs det en del slipning innan hon är redo att ta rollen på allvar i landslaget. Man såg ju mindre brister både i nivån på risktagningen i passningsspelet och i valet av position. Något annat hade dock varit sensationellt då Björn ju är ovan vid att vara defensiv innermittfältare.

Julia Zigiotti Olme

I övrigt tror jag som sagt att trion Seger, Rubensson och Asllani har ett järngrepp om platser i VM-elvan. Julia Zigiotti Olme känns som en Gerhardssonfavorit, men det är lite svårbedömt om hon har stärkt eller försvagat sin position inför VM. Även Hanna Folkesson:s insats i Algarve är lite svårbedömd, mest eftersom hon inte fick så jättemycket speltid. Det talar väl i sig för att hennes VM-plats är hotad.

Sammantaget blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson matchar laget mot Tyskland och Österrike i april. Plötsligt känns det ju som att det kan finnas ganska många öppna platser i både backlinje och anfall.

För förbundskaptenen är en stor fråga hur mycket tålamod han skall ha med formsvaga spelare som han tidigare haft som förstaval. Den frågan är inte lätt. Det riskerar ju att skapa oro i laget om han gör många ändringar nära inpå mästerskapet.

Kanon att få möta Kanada

Trots förlusten mot Portugal vinner Sverige sin grupp i Algarve cup. Dessutom drog Peter Gerhardsson:s lag en vinstlott när det gäller motstånd i placeringsmatchen – för där väntar Kanada på onsdag 18.00 (sänds av TV12).

Jag gissar att Gerhardsson hade tagit just Kanada om han få välja motstånd i onsdagens placeringsmatch. Personligen tycker jag nämligen att det är ett perfekt motstånd i VM-förberedelserna.

Dels är världsfemman Kanada det högst rankade laget av alla i Algarve cup. Dels har Kanada ganska många likheter med Sveriges VM-motståndare USA.

Kanada har tagit fyra poäng på sina två matcher i Algarve. Först spelade man 0–0 mot Island. Sett till klippet nedan var det en match som Kanada dominerade rätt rejält, och där kanadensiskorna borde ha vunnit med ett par måls marginal.

I fredags vann sedan Kanada med 1–0 mot VM-klara Skottland. Christine Sinclair satte segermålet från straffpunkten, det var hennes landslagsmål nummer 179. Nu är hon bara sex mål ifrån Abby Wambach:s världsrekord. Sinclair är förstås en spelare Sverige får se upp med. Andra spelare att ha ögonen på är spelskickliga innermittfältaren Jessie Fleming och snabba forwarden/yttermittfältaren Janine Beckie.

Sverige–Kanada är match om tredje plats. Finalen spelas mellan Norge och skrällgänget Polen. Polskorna har tagit två fina skalper. I fredags vann man med hela 3–0 mot Spanien, och i dag blev det 1–0-seger mot Nederländerna.

Dock skall de konstateras att både Spanien och Nederländerna ställde upp med rena B-lag mot Polen. De båda lagen hade sina bästa uppställningar i det inbördes mötet i onsdags, där Spanien vann med 2–0. Här de respektive förbundens höjdpunkter:

Efter förlusten mot Portugal fick förbundskapten Gerhardsson en hel del kritik för sina laguttagningar i kommentatorsfälten i både den här och i Rainers blogg. Kritiken handlade i stor utsträckning om att Gerhardsson rullade på för mycket folk, och att han spelade med ett B-lag mot Portugal.

För övrigt har Sveriges C-lag (U23-landslaget) i dag vunnit med 1–0 mot Ryssland. Målnickare var Växjös Nellie Karlsson. Starkt gjort av Sveriges tredjelag att vinna mot ett lag som spelade EM-slutspel för drygt 1,5 år sedan.

Tillbaka till Gerhardsson och kritiken. Jag tänker inte stämma in i den. Jag tyckte ju att Pia Sundhage gav för få spelare chansen. Och då kan man inte gnälla när Gerhardsson gör tvärtom.

Faktum är att i princip alla större nationer har rullat på mycket folk i gruppspelet i Algarve cup. Kanada är nog det lag som bytt minst – sju av deras spelare startade i båda gruppmatcherna.

Spanien och Nederländerna valde alltså att köra rena B-lag mot Polen. Jag tror att Sverige och Gerhardsson hade tänkt att köra med två ganska jämna uppställningar. Men med facit på hand kändes det som ett B-lag mot Portugal.

Men tittar vi på hur en tänkt VM-elva såg ut inför Algarve cup tror jag att Hanna Glas, Nilla Fischer, Jonna Andersson, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och kanske även Lina Hurtig var tänkta VM-startspelare i startelvan mot Portugal.

Samt att Hedvig Lindahl, Glas, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani var tänkta VM-startspelare i elvan mot Schweiz.

Det man kan ifrågasätta kring de båda startelvorna är ju det centrala mittfält som Gerhardsson ställde upp mot Portugal. Jag tycker att det känns intressant att testa Nathalie Björn som defensiv innermittfältare. Vi har ingen spelare som ens är i närheten av lika bolltrygg som Caroline Seger att sätta in i den rollen. På sikt skulle Björn kunna vara ett alternativ.

Men det kändes inte bra att testa henne i den rollen i en sådan här uppställning, där hon bildade ett innermittfält med ytterligare en orutinerad spelare på landslagsnivå i Julia Zigiotti Olme. Skall man testa Björn i rollen hade det varit bättre att spela henne i ett tremannamittfält hop med Rubensson och Asllani.

Som jag ser det var det just på innermittfältet vi förlorade matchen mot Portugal. Orutinen där skapade sannolikt otrygghet i backlinjen, och var nog orsaken till att vi fick se en darrigare Nilla Fischer än på väldigt länge.

Med det sagt blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson formerar sin elva mot Kanada. Förbundskaptenen har ju sagt att han kommer att köra med en tänkbar VM-elva i placeringsmatchen.

Det innebär ju att han kommer att ha Lindahl i målet. Det är även givet att han kör tre centrala mittfältare i Seger, Rubensson och Asllani.

Jag tror även att trion Fischer, Sembrant och Eriksson kommer att spela. Antingen är alla mittbackar, eller så får Eriksson agera vänsterback i en fyrbackslinje.

I utgångsläget är det Glas till höger i backlinjen, och Jonna Andersson till vänster – om man spelar med tre mittbackar. Men det tror jag att Gerhardsson väljer i en sådan här match.

Glad känns dock lite formsvag. Hon har dessutom startat båda matcherna hittills, så det skulle kunna bli Nathalie Björn på högerbacken.

De stora frågetecknen finns dock framåt. Jag är övertygad om att Gerhardsson när han tog ut truppen hade Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson i sin VM-startelva. I 4–4–1–1-uppställningen skulle de kompletteras med Hurtig eller Olivia Schough på vänsterkanten.

Men ingen i trion Blackstenius, Jakobsson och Schough har imponerat i Algarve. Det har däremot Hurtig och Mimmi Larsson gjort. Och även om jag inte tyckte att Madelen Janogy var fantastisk mot Schweiz så var hon bättre än Jakobsson.

Jag tror således att Gerhardsson har viss vånda i valet av anfallsspelare. Lägg till att han förhoppningsvis även har tillgång till Anna Anvegård på onsdag. Och att Fridolina Rolfö också bör beredas plats.

Men tänker vi onsdag och Kanada så tippar jag på att Gerhardsson trots allt låter Blackstenius och Jakobsson starta. Båda har naggat självförtroende, och behöver positiv stöttning om de skall bli tillgångar i VM. Att peta dem nu skulle kunna vara kontraproduktivt, då det riskerar att sänka duons självförtroende ytterligare.

I en sådan har träningsturnering kan man göra en ”social laguttagning” även i ett landslag. Men om inte Blackstenius och Jakobsson har lyft sitt spel fram till nästa samling, den i april, bör nog Gerhardsson börja starta med andra spelare mot Tyskland och Österrike.

Det är många landslag som för tillfället är i väg och spelar olika turneringar. Alla våra gruppmotståndare i VM har varit i farten i dagarna.

Chile var i Montego Bay i Jamaica och föll med 3–2 i morse svensk tid. Ett resultat som inte imponerar.

Thailand deltar i Cypern cup. Där inledde man med 4–0-seger mot Ungern, vilket är ett bra resultat. Sverige vann ju bara med 5–0 och 4–1 mot ungerskorna i VM-kvalet. Sedan har det blivit förluster med 2–1 mot Mexiko och 4–1 mot Italien.

Det sista laget i vår VM-grupp är ju USA. De spelar sin egen She Believes cup, där man inlett med två 2–2-matcher. Först mot Japan, sedan mot England.

Jag har inte haft tid att se några matcher utöver Sveriges den senaste veckan. Men känslan från det man hör är att det gått en hel del grus i det amerikanska maskineri som såg så välsmort ut för bara några månader sedan.

Det jag sett av USA är klippet nedan med höjdpunkter från Japanmatchen. Där rekommenderar jag att kolla in Alex Morgan:s 99:e landslagsmål. Det handlar om en läcker bröstning. Så avslutar bara en riktigt vass målskytt.

Jag rekommenderar även Japans läckra 2–2-kvittering där tekniska Yui Hasegawa serverar ett otroligt snyggt pass till Yuka Momiki. Fast här kan jag ju säga att om inte Momiki hade gjort mål skulle jag tvärtom ifrågasatt Hasagawas val att passa. För är man fri i straffområdet måste man verkligen vara 100 procent säker på en passning – annars är det eget avslut som gäller.

Det är Japan och England som är turneringens utropstecknen så här långt. De möts i sista omgången i ett slags final. Vinnaren i matchen vinner turneringen. Fast blir det kryss talar mycket för att det blir USA som vinner.

England inledde cupen med att vända 0–1 till 2–1 mot Brasilien. Segermålet från Beth Mead är sevärt. Det handlar om ett mycket snyggt skott ur dålig vinkel.

Två länder som valt bort att spela turnering under det här landslagsfönstret är Frankrike och Tyskland. De möttes dock i en landskamp, där tyskorna drog längsta strået. Lea Schüller blev matchens enda målskytt:

I Australien spelas också en turnering. Där har värdnationen inlett med segrar mot Nya Zeeland och Sydkorea. I sista omgången väntar slagpåsen Argentina. Allt talar för att The Matildas vinner sin egen cup.

Här är Emily Gielnik:s 4–1-mål mot Sydkorea:

Koreanskornas mål gjordes av Chelseas Ji So-Yun:

Turneringens mål har dock Vittsjös CJ Bott stått för. Ska man ändå göra sitt första landslagsmål kan man ju lika gärna göra det rejält:

Avslutningsvis spelas placeringsmatcherna i Algarve cup så här:

Final: Norge–Polen

Här är Norges tre mål i segermatchen mot Kina:

Match om tredje plats: Sverige–Kanada

Match om femte plats: Skottland–Danmark

Här är Danmarks segermål mot Kina från i dag (målskytt Pernille Harder):

Match om sjunde plats: Spanien–Schweiz

Match om nionde plats: Portugal–Island

Match om elfte plats: Kina–Nederländerna

 

Mållöst i första landskampen

Sydafrika–Sverige slutade 0–0. Den första halvleken kunde det nästan inte ha blivit några mål, för den var kliniskt fri från 100-procentiga målchanser. Sverige hade några lägen och Sydafrika ett, men det blev aldrig mer än just bara lägen.

Fast Sverige borde haft en riktigt bra målchans. För nog borde Kosovare Asllani ha fått straff i 40:e minuten?

Halvleken kännetecknades av rätt dåligt passningsspel från båda lagen. Spelarna halkade omkring, dessutom hade de ofta svårt både med tajming, bollkontroll och med att få med sig bollen. I halvtidsintervjun i TV12 berättade Olivia Schough om ett torrt underlag där bollen lätt fastnade i gräset. Det bekräftade det jag hade anat.

Framträdande svenska spelare före paus var framför allt Magdalena Eriksson, Caroline Seger och Jonna Andersson. Men Stina Blackstenius bör nog också nämnas – hon inledde väldigt piggt.

I halvtid klev Seger av till följd av en smäll mot nacken. Noterbart att hon ersattes av Julia Karlernäs. Jag trodde att Julia Roddar var backup till Seger, och att Karlernäs egentligen var tänkt i den lite mer offensiva roll som Julia Zigiotti Olme hade från start.

Roddar kom in för just Zigiotti en kvart in i andra halvleken. Lite synd, för jag tyckte att Zigiotti hade börjat komma in i matchen på allvar i det skedet. En kvart in i den andra halvleken fick även Madelen Janogy göra landslagsdebut (Sofia Jakobsson gick ut), plus att Linda Sembrant avlöste Amanda Ilestedt.

De sista dryga 20 minuterna kom målchanserna. Den första gick till Schough efter inlägg från Hanna Glas. Djurgårdsförvärvets avslut var helt ok, men hemmamålvakten gjorde en fin räddning.

Sydafrika och Linda Motlhalo stack emellan med en bra volleychans innan Glas först serverade pigga Janogy en nickchans och sedan själv drog ett vänsterskott i ribbans underkant.

Med bara nio sekunder kvar hade Sydafrika en frispark som touchade utsidan av stolpen, ända uppe vid ribban. Totalt 3–2 till Sverige i klara målchanser, och 6–0 i hörnor. Men 0–0 var ändå ganska logiskt. Sverige hade inte den där riktiga spetsen.

I den andra halvleken är Zigiottis kvart, Janogys inhopp och Hanna Glas sista 20 minuter värda att lyfta. Även Anna Anvegård:s tolv minuter på planen var lovande. Hon och Mimmi Larsson kom in i 78:e istället för Asllani och Blackstenius.

Totalt sett är det försvarsspelet som skall lyftas, backlinjen skötte defensiven utmärkt. Debuterande Cajsa Andersson skötte sitt, men sattes egentligen aldrig på några svårare tester.

Offensivt var det däremot en svensk insats som andades ringrost. Det är även värt att konstatera att vi saknade många viktiga spelare. Enligt min hemmasnickrade analysmetod från helgen skulle den svenska startelvan få 22 poäng, vilket är en förhållandevis låg siffra. Som jag skrev i länkat inlägg bör vi ligga kring 30 under VM för att kunna nå framgång.

Men vi är ju tidigt på säsongen, och det är ju nu man skall testa olika spelare.

Det spelades totalt fyra landskamper under tisdagen. Ilaria Mauro gjorde båda målen när Italien vann med 2–0 mot Wales. Och när Kanada besegrade Norge med 1–0 hette målskytten föga överraskande Christine Sinclair.

Hon är nu uppe på 178 landslagsmål. Det är därmed bara sex kvar tills hon tangerar Abby Wambach:s världsrekord. Dagens mål var en nick på inlägg från Kif Örebros nyförvärv Jenna Hellstrom. Målet kommer efter 65.45, och går att se här nedan.

I Alicante kom 9182 åskådare för att se Spanien–USA 0–1. Där blev Christen Press segerskytt i den andra halvleken.

Slutligen har vi här även de tre målen från måndagens landskamp mellan Island och Skottland:

 

Slavias skräll – bra eller dåligt för Rosengård?

Slavia Prag firade på Malmö IP efter 3–2-segern under torsdagskvällen.

Frågan man ställer sig efter det resultatet är ju den i rubriken – alltså om det var bra eller dåligt för Rosengård.

När de här lagen möttes för två år sedan vann Rosengård med 3–1 borta och 3–0 hemma. I bortamatchen hade man 3–0 redan i paus efter mål av Ella Masar McLeod, Lina Nilsson och Gaelle Enganamouit. Det var i och för sig ett helt annat Rosengård än dagens. Bara Zecira Musovic var kvar från den startelva som vann i Prag för två år sedan.

Ändå känner man att Rosengård har ett så bra lag att de inte skall förlora hemma mot ett Slavia som startade med nio tjeckiska spelare, en slovakisk samt den finskklingande kanadensiskan Kylla Liisa Sjöman. Och framför allt skall man inte släppa in tre mål.

Senast Rosengård släppte in tre mål hemma var mot Djurgården för ganska exakt ett år sedan. Men då gjorde man sex framåt. Dessförinnan får vi backa till 3–3-mötet med Wolfsburg i mars 2015.

Jag jobbade och har inte sett matchen speciellt koncentrerat. Men från det jag såg var bortasegern långt ifrån omotiverad. Slavia kom till Malmö och både pressade och stressade sönder Rosengårds spel.

Redan i femte minuten blev jag lite fundersam när Caroline Seger spelade med hög risk i eget straffområde, vilket ledde till ett fint skottläge för gästerna. Det blev inte mål där, men man fick ändå känslan av att hemmaspelarna inte var förberedda på att tjeckiskorna skulle spela så aggressivt på bortaplan.

Det är för tidigt att komma med fiaskostämpeln, för det ju bara halvtid i dubbelmötet. Men Rosengård har satt sig i en tuff sits. Det räcker ju inte med 1–0- eller 2–1-vinster i Prag, utan man måste sannolikt vinna med två måls marginal – vilket kan bli knivigt.

Samtidigt innebär ju torsdagskvällens match att det är noll procents risk att Rosengård kommer till Prag med tveksam inställning. Nu vet spelarna att de möter ett kompetent lag, och att det kommer att krävas en 100-procentig insats för att vända underläget.

Dessutom fick Rosengård en väckarklocka inför måndagens damallsvenska seriefinal. Fast frågan är om man behövde en sådan, för till matchen mot Piteå är ju risken minimal att Malmöspelarna missbedömer kvaliteten på motståndet. Och det borde inte behövas någon extra revanschlusta heller.

I Nordamerika blev det USA som tog hem spelet via 2–0 i finalen mot Kanada. Som jag har skrivit några gånger nu på sistone håller amerikanskorna på att få ihop det riktigt bra.

Nattens seger var odiskutabel, även om Alex Morgan:s 2–0-mål borde ha dömts bort för en ganska klar offside. Tråkigt med dåliga domslut i avgörande lägen.

Men medan Kanada har några klasspelare, framför allt tänker jag på Christine Sinclair och Jessie Fleming, vimlar det av klass i det amerikanska. Om jag hade lagt upp taktiken mot det amerikanska laget skulle jag styrt det egna försvarsspelet så att Julie Ertz hade fått sköta mycket av amerikanskornas uppspel.

Och då är ju inte Ertz speciellt dålig. Tvärtom fick hon pris som hela turneringens bästa spelare…

Övriga pristagare i turneringen var:

Skyttedrottning: Alex Morgan, USA – 7 mål.
Bästa målvakt: Yenith Bailey, Panama.
Bästa unga spelare: Jody Brown, Jamaica.