Trots förlusten mot Portugal vinner Sverige sin grupp i Algarve cup. Dessutom drog Peter Gerhardsson:s lag en vinstlott när det gäller motstånd i placeringsmatchen – för där väntar Kanada på onsdag 18.00 (sänds av TV12).
Jag gissar att Gerhardsson hade tagit just Kanada om han få välja motstånd i onsdagens placeringsmatch. Personligen tycker jag nämligen att det är ett perfekt motstånd i VM-förberedelserna.
Dels är världsfemman Kanada det högst rankade laget av alla i Algarve cup. Dels har Kanada ganska många likheter med Sveriges VM-motståndare USA.
Kanada har tagit fyra poäng på sina två matcher i Algarve. Först spelade man 0–0 mot Island. Sett till klippet nedan var det en match som Kanada dominerade rätt rejält, och där kanadensiskorna borde ha vunnit med ett par måls marginal.
I fredags vann sedan Kanada med 1–0 mot VM-klara Skottland. Christine Sinclair satte segermålet från straffpunkten, det var hennes landslagsmål nummer 179. Nu är hon bara sex mål ifrån Abby Wambach:s världsrekord. Sinclair är förstås en spelare Sverige får se upp med. Andra spelare att ha ögonen på är spelskickliga innermittfältaren Jessie Fleming och snabba forwarden/yttermittfältaren Janine Beckie.
Sverige–Kanada är match om tredje plats. Finalen spelas mellan Norge och skrällgänget Polen. Polskorna har tagit två fina skalper. I fredags vann man med hela 3–0 mot Spanien, och i dag blev det 1–0-seger mot Nederländerna.
Dock skall de konstateras att både Spanien och Nederländerna ställde upp med rena B-lag mot Polen. De båda lagen hade sina bästa uppställningar i det inbördes mötet i onsdags, där Spanien vann med 2–0. Här de respektive förbundens höjdpunkter:
Efter förlusten mot Portugal fick förbundskapten Gerhardsson en hel del kritik för sina laguttagningar i kommentatorsfälten i både den här och i Rainers blogg. Kritiken handlade i stor utsträckning om att Gerhardsson rullade på för mycket folk, och att han spelade med ett B-lag mot Portugal.
För övrigt har Sveriges C-lag (U23-landslaget) i dag vunnit med 1–0 mot Ryssland. Målnickare var Växjös Nellie Karlsson. Starkt gjort av Sveriges tredjelag att vinna mot ett lag som spelade EM-slutspel för drygt 1,5 år sedan.
Tillbaka till Gerhardsson och kritiken. Jag tänker inte stämma in i den. Jag tyckte ju att Pia Sundhage gav för få spelare chansen. Och då kan man inte gnälla när Gerhardsson gör tvärtom.
Faktum är att i princip alla större nationer har rullat på mycket folk i gruppspelet i Algarve cup. Kanada är nog det lag som bytt minst – sju av deras spelare startade i båda gruppmatcherna.
Spanien och Nederländerna valde alltså att köra rena B-lag mot Polen. Jag tror att Sverige och Gerhardsson hade tänkt att köra med två ganska jämna uppställningar. Men med facit på hand kändes det som ett B-lag mot Portugal.
Men tittar vi på hur en tänkt VM-elva såg ut inför Algarve cup tror jag att Hanna Glas, Nilla Fischer, Jonna Andersson, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och kanske även Lina Hurtig var tänkta VM-startspelare i startelvan mot Portugal.
Samt att Hedvig Lindahl, Glas, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani var tänkta VM-startspelare i elvan mot Schweiz.
Det man kan ifrågasätta kring de båda startelvorna är ju det centrala mittfält som Gerhardsson ställde upp mot Portugal. Jag tycker att det känns intressant att testa Nathalie Björn som defensiv innermittfältare. Vi har ingen spelare som ens är i närheten av lika bolltrygg som Caroline Seger att sätta in i den rollen. På sikt skulle Björn kunna vara ett alternativ.
Men det kändes inte bra att testa henne i den rollen i en sådan här uppställning, där hon bildade ett innermittfält med ytterligare en orutinerad spelare på landslagsnivå i Julia Zigiotti Olme. Skall man testa Björn i rollen hade det varit bättre att spela henne i ett tremannamittfält hop med Rubensson och Asllani.
Som jag ser det var det just på innermittfältet vi förlorade matchen mot Portugal. Orutinen där skapade sannolikt otrygghet i backlinjen, och var nog orsaken till att vi fick se en darrigare Nilla Fischer än på väldigt länge.
Med det sagt blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson formerar sin elva mot Kanada. Förbundskaptenen har ju sagt att han kommer att köra med en tänkbar VM-elva i placeringsmatchen.
Det innebär ju att han kommer att ha Lindahl i målet. Det är även givet att han kör tre centrala mittfältare i Seger, Rubensson och Asllani.
Jag tror även att trion Fischer, Sembrant och Eriksson kommer att spela. Antingen är alla mittbackar, eller så får Eriksson agera vänsterback i en fyrbackslinje.
I utgångsläget är det Glas till höger i backlinjen, och Jonna Andersson till vänster – om man spelar med tre mittbackar. Men det tror jag att Gerhardsson väljer i en sådan här match.
Glad känns dock lite formsvag. Hon har dessutom startat båda matcherna hittills, så det skulle kunna bli Nathalie Björn på högerbacken.
De stora frågetecknen finns dock framåt. Jag är övertygad om att Gerhardsson när han tog ut truppen hade Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson i sin VM-startelva. I 4–4–1–1-uppställningen skulle de kompletteras med Hurtig eller Olivia Schough på vänsterkanten.
Men ingen i trion Blackstenius, Jakobsson och Schough har imponerat i Algarve. Det har däremot Hurtig och Mimmi Larsson gjort. Och även om jag inte tyckte att Madelen Janogy var fantastisk mot Schweiz så var hon bättre än Jakobsson.
Jag tror således att Gerhardsson har viss vånda i valet av anfallsspelare. Lägg till att han förhoppningsvis även har tillgång till Anna Anvegård på onsdag. Och att Fridolina Rolfö också bör beredas plats.
Men tänker vi onsdag och Kanada så tippar jag på att Gerhardsson trots allt låter Blackstenius och Jakobsson starta. Båda har naggat självförtroende, och behöver positiv stöttning om de skall bli tillgångar i VM. Att peta dem nu skulle kunna vara kontraproduktivt, då det riskerar att sänka duons självförtroende ytterligare.
I en sådan har träningsturnering kan man göra en ”social laguttagning” även i ett landslag. Men om inte Blackstenius och Jakobsson har lyft sitt spel fram till nästa samling, den i april, bör nog Gerhardsson börja starta med andra spelare mot Tyskland och Österrike.
Det är många landslag som för tillfället är i väg och spelar olika turneringar. Alla våra gruppmotståndare i VM har varit i farten i dagarna.
Chile var i Montego Bay i Jamaica och föll med 3–2 i morse svensk tid. Ett resultat som inte imponerar.
Thailand deltar i Cypern cup. Där inledde man med 4–0-seger mot Ungern, vilket är ett bra resultat. Sverige vann ju bara med 5–0 och 4–1 mot ungerskorna i VM-kvalet. Sedan har det blivit förluster med 2–1 mot Mexiko och 4–1 mot Italien.
Det sista laget i vår VM-grupp är ju USA. De spelar sin egen She Believes cup, där man inlett med två 2–2-matcher. Först mot Japan, sedan mot England.
Jag har inte haft tid att se några matcher utöver Sveriges den senaste veckan. Men känslan från det man hör är att det gått en hel del grus i det amerikanska maskineri som såg så välsmort ut för bara några månader sedan.
Det jag sett av USA är klippet nedan med höjdpunkter från Japanmatchen. Där rekommenderar jag att kolla in Alex Morgan:s 99:e landslagsmål. Det handlar om en läcker bröstning. Så avslutar bara en riktigt vass målskytt.
Jag rekommenderar även Japans läckra 2–2-kvittering där tekniska Yui Hasegawa serverar ett otroligt snyggt pass till Yuka Momiki. Fast här kan jag ju säga att om inte Momiki hade gjort mål skulle jag tvärtom ifrågasatt Hasagawas val att passa. För är man fri i straffområdet måste man verkligen vara 100 procent säker på en passning – annars är det eget avslut som gäller.
Det är Japan och England som är turneringens utropstecknen så här långt. De möts i sista omgången i ett slags final. Vinnaren i matchen vinner turneringen. Fast blir det kryss talar mycket för att det blir USA som vinner.
England inledde cupen med att vända 0–1 till 2–1 mot Brasilien. Segermålet från Beth Mead är sevärt. Det handlar om ett mycket snyggt skott ur dålig vinkel.
Två länder som valt bort att spela turnering under det här landslagsfönstret är Frankrike och Tyskland. De möttes dock i en landskamp, där tyskorna drog längsta strået. Lea Schüller blev matchens enda målskytt:
I Australien spelas också en turnering. Där har värdnationen inlett med segrar mot Nya Zeeland och Sydkorea. I sista omgången väntar slagpåsen Argentina. Allt talar för att The Matildas vinner sin egen cup.
Här är Emily Gielnik:s 4–1-mål mot Sydkorea:
Koreanskornas mål gjordes av Chelseas Ji So-Yun:
Turneringens mål har dock Vittsjös CJ Bott stått för. Ska man ändå göra sitt första landslagsmål kan man ju lika gärna göra det rejält:
Avslutningsvis spelas placeringsmatcherna i Algarve cup så här:
Final: Norge–Polen
Här är Norges tre mål i segermatchen mot Kina:
Match om tredje plats: Sverige–Kanada
Match om femte plats: Skottland–Danmark
Här är Danmarks segermål mot Kina från i dag (målskytt Pernille Harder):
Match om sjunde plats: Spanien–Schweiz
Match om nionde plats: Portugal–Island
Match om elfte plats: Kina–Nederländerna
En blogg om internationell damfotboll 
Två riktigt roliga händelser avrundar årets Algarve Cup:
1. Sverige får mäta sina krafter med Kanada i matchen om 3:e pris. Grattis, Gerhardsson! Som ett genrep inför VM.
2. Norge möter Polen(!!!) i final. Den matchen såg vi inte komma för ett par veckor sedan och det bör ge en bra slant på bettingsajter.
Från ”Avd. Vidgat vetande”: Damer i rampljuset – en talang kommer sällan ensam.
Oavsett om man älskar vintersport eller ej så har väl ingen missat namnet Frida Karlsson i samband med skid-VM i Seefeld. Denna nytända superstar är inte bara snabb och teknisk i skidspåret, hon har också ett förflutet (som 19-åring!) från fotbollsvärlden. Frida lirade tidigare i div. 2-laget Remsle UIF FF där hon var en anfallsglad utespelare. Men allt detta visste ni kanske redan.
Till ett annat aktuellt namn – Stina Blackstenius. Hon förknippas förstås med damfotboll, fast för inte så länge sedan var hon en av de vassaste spelarna i Vadstena HF, hemstadens handbollsklubb. Parallellt med att hon öste in massor av mål i handbollsmatcher så var hon en målspruta utan dess like i fotbollslaget Vadstena GIF. Stina hann faktiskt med båda sporterna samtidigt, fråga mig inte hur hon bar sig åt. Det finns en del som tycker att Stina Blackstenius var ännu talangfullare som handbollsspelare än som fotbollsdito. Själv hade hon viss beslutsvånda inför vilken sport hon skulle satsa helt på. Det blev till slut fotbollen, vilket vi tackar för.
Stina har en yngre (halv)syster, Nina Koppang. Hon har ärvt samma idrottsgener som storasyrran och hon vacklade också en hel del inför valet mellan fotboll och handboll. Häromåret blev hon uttagen i två flicklandslag samtidigt: ett handbolls- och ett fotbollslandslag. Nu satsar Nina Koppang helhjärtat på handbollen, i klassiska IK Sävehof. En del av hjärtat klappar dock för fotbollen och hon tränar ibland med Kopparbergs Göteborg FC:s F19-lag.
Slut på lektionen. 🙂
Koppang tränar såpass mycket fotboll att hon ingick i den senaste startelvan i F17/02-landslaget.
Och apropå fotbollsspelande skidåkare spelade Ingvild Flugstad Östberg fotboll under sommaren fram till bara något år sedan. Och Hanna Falk var med på elitflicklägret i Halmstad.
Tack för påpekandet för Koppang! Jag hade tydligen slarvläst eller halkat förbi notisen om F17/02 på Förbundets hemsida.
Om vi pratar om dubbelsportare så slår Matilda Plan många. Hon har en säker A-lagsplats i Eskilstuna United och hon spelar Bandy på högsta nivå. Hon har vunnit VM-guld och gjorde mål i semifinalen.
Matilda Plan är landslagskompis med Linköping FC:s Wilma Thörnkvist, född i Tranås. Hon är också en ”dubbeltalang”. Tillsammans med resten av F17-landslaget tog Matilda och Wilma hem ett VM-guld i bandy 2017. Beundransvärt att sådana unga atleter mäktar med en vardagstillvaro helt uppfylld av resor, träningar och matchande – och detta i två olika discipliner. Hatten av! Det finns fler exempel på ”tjejer” som kombinerar bandy och fotboll. Av lättförstådda orsaker kompletterar just dessa sporter varandra på ett utmärkt sätt.
Du har nog missuppfattad ordet ”talang” i damfotbollen, för att Blackstenius är långtifrån en som brukas benämna med denna beskrivning
En talangfull fotbollsspelare bemästrar bollen som om varit hand i handske, har en speluppfattning och spelförmåga, som en fisk i vatten.
Att hon var ”talangfull” i flera idrotter, precis som allt annat i livet, om du är ”bra” för många saker då är du inte särskilt bra på någonting av dem
I Sverige dock finns det mängder av talanger, verkar som…..
Av ren nyfikenhet, vilken ”talang” krävs att åka skidor, utöver uthållighet samt goda medicinska rådgivare..lol
Förmodligen den viktigaste talangen av alla att kunna träna så mycket och på rätt sätt så man tar vara på sin talang. Inte alla som klarar det.
Du har förklarat nu 2 viktigaste principer i sporten eller i det här fallet fotbollen som gäller i en kapitalistisk samhällsordning, nämligen konkurrens samt kvantitativ mätbar effekt.
För att klara de saker så behöver man inte besitta på så mycket talang. Ofta duger det även helt utan något talang als, då kan man genom att ”träna så mycket och på rätt sätt” uppnå mycket
Här snackar vi dock om en kollektiv sport, där gruppens sammanställning kan inte tas som förklaring om talangens förmåga eller icke att prestera spelet eller dess delar.
Kosovare Asllani:s oro när ”Sverige halkar efter” – i en debattartikel i AB Sportbladet.
Kosovare Asllani ser att damfotbollen tar stora kliv runtom i världen.
Och även om Sverige fortfarande är bra anser hon att det finns områden där man halkat efter.
”Sverige har mycket kvar att lära av hur man gör utomlands, säger hon.
I flera ligor runtom i Europa har de stora klubbarna börjat satsa på sina damlag. Någonting som Asllani menar är med och bidrar till att flera nationer utvecklas även på landslagsnivå.
– Många ligor blir bättre för att damlagen får resurser från sina herrlag, och det är det som är receptet för att bygga upp damfotbollen, säger hon och fortsätter:
– Jag säger inte att man ska ge alla pengar eller ens hälften av allt man har till damerna, men jag tror att man kan samarbeta på ett bättre sätt än vad man gör nu.
Asllani säger att de resurser hon tycker att man ska dela med sig av till varandra inte bara handlar om pengar, utan även om faciliteter och personal. Hon tar IFK Göteborg och Malmö FF som exempel på klubbar som skulle kunna slå ihop sig med de damallsvenska lagen i sina respektive städer och samarbeta bättre.
– Det betyder inte att det behöver bli en ekonomisk börda och att man måste anställa hundra personer till, det handlar om att hjälpa till och bygga upp varandra. Sverige har mycket kvar att lära av hur herrlagen gör utomlands.
– Jag har sett det själv i PSG och Manchester City. Vi snackar så klart om stora klubbar men där hjälper man varandra med alla de här bitarna och i de länderna för de verkligen sin damfotboll framåt. Men i Sverige är vi alldeles för dåliga och drar hellre tillbaka den i tiden än framåt.
– Jag vet inte om man ser en konkurrenssituation i stället för att se det som en samarbetsmöjlighet. Sedan tror jag att det är lite lathet också, man är inte villiga att ge det lilla extra som behövs för att hjälpa till. Men värderingsmässigt har man allt att vinna på det. Det bidrar till en ambition att faktiskt satsa på sin fotboll” – slut citat.
Lite av samma tongångar som jag själv var inne på för ett tag sedan i detta forum, som dock dom flesta ”förstå-sig-på-arna” i forumet avfärdade som orealistiskt och verklighetsfrämmande. Men det är i alla fall ett inlägg i debatten om varför svensk damfotboll halkar efter – både när det gäller klubbfotboll, damallsvenskan och landslaget – och kanske det finns något som kan göras konstruktivt (även om Kosse förstår problematiken mellan utländska storklubbar och svenska klubbar) och tänka i andra banor, utan att bara lägga sig ner och konstatera att det inte går göra något? Men vad begriper väl en landslagsspelare som Kosovare Asllani om det – dessutom kvinna – kan man undra?
Vi har ju AIK, Hammarby och Djurgården…
Vad säger att det skulle bli annorlunda i Göteborg eller Malmö?
Och vilken klubb skulle hennes Lfc slås ihop med?
Jag tror att de europeiska storklubbarna lägger så lite av sin budget på damfotbollen så att det egentligen inte gör ngn större skillnad för dem, problemet är att den lilla summan för dessa klubbar är större än vad våra rikaste klubbar har råd med. Så om våra rikaste herrklubbar lägger lika stor del av sin budget på ett damlag som tex PSG, Manchester City, Barcelona eller Wolfsburg så blir det nog inte mycket mer i budget för damlagen än vad de redan har själva i dag… snarare mindre.
Malte – Nu var det ju inte specifikt LFC hon diskuterade och knappast någon definitivt ”sammanslagning” eller, utan kanske lite mer av samarbete. Asllani är dessutom väl medveten om skillnaden mellan stora herrklubbar utomlands och svenska klubbar.men att det ”inte bara handlar om pengar” men att man kanske kan försöka hitta andra vägare än bara ekonomisk hjälp.
Om man aldrig tänker utanför boxen och alltid tänker ”det går inte” ”det går aldrig här” ”kommer aldrig att fungera – här” – så är det kört, tänker väl Asllani.
Klart att det handlar om pengar… För är den ”rikaste” klubben i DA det är också den klubben som började prata om sammanslagning/ sammarbete med stadens herrlag MFF, detta trots att Rosengård redan har ett herrlag i föreningen (div 2) att det sammanföll med när MFF redovisade hur mycket pengar man fick för sitt Europa äventyr är ju naturligtvis bara en slump……..
Frågan är vad man vill åstadkomma. Är det främst att utveckla klubbfotbollen? Är det främst att utveckla landslagsfotbollen? Är det främst att utveckla klubbfotbollen så att den i alla fall med några lag närmar sig de bästa lagen i Europa? Är det främst att utveckla klubbfotbollen så att åtminstone något svenskt lag kan vara helt konkurrenskraftigt med de bästa lagen i Europa?
Piteå har visat att det inte alltid är klubben med den största budgeten som vinner guld. De har utvecklat och utnyttjat sina relativa fördelar och det räckte långt – åtminstone en gång. Samtidigt går det inte att komma ifrån att för de flesta klubbar är det en rätt stark och tydlig koppling mellan pengar och sportslig framgång. Asllanis förslag om samarbete kan kanske vara ett bidrag, men jag är tveksam till om det skulle innebära någon betydande sportslig utveckling för damfotbollen. Samarbete mellan damfotbollsklubbar och större herrfotbollsklubbar kan kanske istället bli ett ”alibi” för herrfotbollsklubbarna att inte starta och driva egna damlag med hög ambitionsnivå: ”….ja, men vi samarbetar ju med…”
Samtidigt kanske ”alibilag” finns redan idag inom damfotbollen. Här verkar huvudföreningarna nöjda med att damelitlagen blir sektioner inom huvudföreningen och med tydligt separerad budget från huvudföreningen. Det ska aldrig kunna ifrågasättas att damlagen skulle ”ta” väsentliga ekonomiska resurser från huvudföreningen – läs herrlaget. Huvudföreningen nöjer sig med att damlaget skvalpar omkring runt mitten i DA, åker hiss mellan DA och Elitettan eller fastnar i Elitettan. Självfallet vore det möjligt för exempelvis Hammarby, AIK eller Djurgården att var för sig utmana om SM-guld – om huvudföreningen ville det. De vill helt enkelt inte. Det utmanar för starka krafter.
Varje gång jag föreslår ett Stockholm United – där exempelvis Djurgården, AIK (om än tekniskt sett tillhörande Solna) och Hammarby skapade ett gemensamt elitdamlag – påtalas det hur orealistiskt det är och att det aldrig kommer att hända. Jag tror också att det är svårt, till och med mycket svårt. Det skulle kräva ett antal förutsättningar, som att dessa klubbar släpper från herrfotbollen upparbetade motsättningar och ser möjligheter för ett lag som både utmanar om SM-guld varje år och kan närma sig de bästa lagen i Europa. Det skulle kunna bli något annat än ”alibilag” och med en årsbudget på kanske 15-20 miljoner. Klubbmärken och fastfrusna värderingar hindrar en sådan möjlighet idag. Men det som är omöjligt idag, kan bli möjligt imorgon. Det är nu 15 år sedan Stockholm hade ett lag i yttersta Sverigeeliten (och nej, jag räknar inte ekonomiskt dopade Tyresö) – det kan dröja minst lika länge till om inget annorlunda görs. Det är Stockholmspubliken nöjda med? Det är damelitlagen nöjda med? Det är huvudföreningarna med damelitlag nöjda med?
Johan Rydén – Det är en viss skillnad att som Pia Sundhage köra med samma gamla lag och nästan aldrig byta spelare, i alla fall väldigt sällan och sällan gav nya unga spelare chansen än som Gerhardsson byta 7-8 spelare och rotera. En avsevärd skillnad, inget fel att rotera och byta spelare som Gerhardsson och prova nytt, men denna gång tycker många att det blev lite för mycket och samtidigt och för mycket nya orutinerade, därav ”gnället” som du uttrycker det. Ingen vill ha tillbaka Pia Sundhages filosofi med samma lag, samma spelare och nästan aldrig prova nytt. Man får ha balans och nyanser i sina kommentarer Rydén.
Kritiken från många håll, även här i forumet, var att det var för många byten och speciellt för många nya orutinerade spelare samtidigt, speciellt på mittfältet och att det var där vi tappade spelet och matchen – lite kritik ”som du inte stämmer in i” först, men sen i samma mening nästan, medger att det var på det centrala mittfältet det brast vilket även gjorde Fischer osäker ”och att det var där vi förlorade matchen” – så du var inte helt oense med oss som ”gnällde” på Gerhardsson – även om du bara ”hängde” centrala mittfältarna.
Hur var det med nyanser Johan Rydén – det var väl ingen som tyckte Madelene Janogy var ”fantastisk” mot Schweiz som du uttryckte det, men väldigt många tyckte att hon gjorde ett piggt inhopp, bröt mönstret, drev upp bollen och utmanade när omgivningen lite hade stagnerat och ”somnat in” och varför i jösse namn jämför du henne med Sofia Jacobsson, som i matchen var anonym och inte tillförde något och dessutom är väl Madelene och Sofia totalt olika spelartyper och inte går att jämföra på något vis?
Inhopp ,hon spelade väl 90,i alla fall i min TV?
Angående Madelen Janogys insats mot Schweiz har jag inte skrivit om vad andra tycker, bara min egen uppfattning. Och som du säkert minns spelade hon hela matchen, huvudsakligen i den position som Sofia Jakobsson brukar ha i landslaget – den man kan kalla högerforward eller höger yttermittfältare. Sista kvarten, när Jakobsson byttes in, flyttades Janogy upp i den position som Stina Blackstenius brukar ha.
Varför i jösse namn jag jämför Janogy med Jakobsson?
Jo, för att de sannolikt konkurrerar om samma plats i landslaget. Jag jämför dem också eftersom de faktiskt har flera ganska lika egenskaper. Båda spelar med mycket energi, båda är snabba i djupled och båda är lite irrationella. Janogy är bättre i luftrummet, och en bättre bollmottagare, medan jag upplever Jakobsson som den kvickare av de båda.
På vad grundar du att det inte går att jämföra dem på något vis?