Vilken käftsmäll – Australien–Sverige 4–0

Jag vet inte om jag har drömt, eller om Sverige alldeles nyss åkte på en fet käftsmäll i Melbourne.

Jag försökte kolla in matchen koncentrerat. Men det var lättare sagt än gjort. Man är ju inte van vid att ställa klockan på 04.30 för att gå upp och kolla på fotboll. Och helt vaken kände jag mig knappast någon gång under matchen – trots att Sverige åkte på en hel hög väckarklockor i den andra halvleken.

Det jag fick se från start var ett Australien som startade med hela sex damallsvenska spelare. Sverige hade bara tre damallsvenska startspelare.

Det svenska lag et behövde tre–fyra några minuter för att vakna till. Sedan följde en period på cirka 20 minuter där Sverige framför allt var mycket bra i uppspelsfas. Däremot lyckades man inte omsätta de fina uppspelen i speciellt många 100-procentiga målchanser. Ett ribbskott från Johanna Rytting Kaneryd var det närmaste det svenska laget kom.

Peter Gerhardsson valde att starta med två mittbackar som är bra på att slå ut lagdelar. Och när Australien inledningsvis hade ett rätt utstpritt 4–2–4 i pressen fanns det stora centrala ytor att sätta in uppspelen. Framför allt hittade Madelen Janogy bra mottagningspositioner i början.

Allra mest imponerade ändå Stina Blackstenius. Oj vad hon har förbättrat sig i uppspelsfas. Tidigare har hennes felvända spel varit både lättläst och statiskt. Men nu har Blackstenius breddat registret. Det känns både som att hon fått bättre bolltouch och en bättre speluppfattning. Kul att se.

Mindre kul var att det svenska laget tappade flytet efter 25–30 minuter. Delvis var det nog orsakat av att Australien tajtade till sitt lag och därmed gav Sverige mindre ytor. Hemmalaget med Tony Gustavsson och Jens Fjellström på bänken fick bättre och bättre kontroll, och precis när matchklockan passerat 36 minuter gjorde Sam Kerr mål på förarbete från Hayley Raso.

Nathalie Björn kom lite fel vilket gav Kerr tillräckligt med yta. Just den situationen var inte jättelätt, men Björn hade det faktiskt ovanligt jobbigt under stora delar av matchen. Man är inte van vid att se henne så blek.

Efter paus inledde Sverige med fem mycket bra minuter. Sedan kontrade Australien på en svensk hörna, och Caitlin Foord gjorde 2–0. Arsenalanfallaren vek bakåt och vred sedan in bollen i bortre hörnet. Kanske att Zecira Musovic llte tidigare borde ha kunnat läsa vart skottet skulle komma. Men det var ett fint avslut, så det är ändå svårt att lasta målvakten för målet.

Målet fick det svenska laget att helt komma av sig helt. Resten av matchen var rätt plågsam för svensk del. Passningskvaliteten blev bara sämre och sämre, kombinerat med att matchen rycktes sönder av många byten.

Australien tycktes dock trivas. Vittsjös Katrina Gorry var lysande, Arsenals Caitlin Foord också. Det var hemmalaget som hade kontroll, och som skapade chanserna. Hayley Raso missade öppet mål efter en hörna. Istället kom 3–0 när ett skott från Mary Fowler styrde på Linda Sembrant och in i mål.

Och i 78:e jobbade Foord till sig bollen. Via Kerr och Emily van Egmond fick Foord tillbaka bollen i helt fritt läge. Hon satte säkert 4–0 till glädje för huvuddelen av de 22 064 åskådarna. Samtidigt stod det klart att det svenska landslagsåret skulle avslutas av en riktigt fet käftsmäll.

Efter 20 minuter fanns det inget som tydde på australisk utklassningsseger. Men så blev det. Och Peter Gerhardsson fick ganska mycket att fundera över på den långa resan hem.

Sveriges signum brukar ju vara defensiv stabilitet. Men att det bland årets 15 landskamper finns två 4–0-förluster skapar helt klart en del funderingar. Resultatet innebär förstås även ett ett rejält tapp i rankingpoäng. Landslaget skall nog inte räkna med att vara tvåa på nästa världsranking.

Så här spelade Sverige: Zecira MusovicEmma Kullberg (Amanda Ilestedt, 84), Linda Sembrant, Nathalie Björn, Jonna AnderssonJohanna Rytting Kaneryd (Olivia Schough, 56), Hanna Bennison (Filippa Angeldal, 70), Elin Rubensson (Julia Zigiotti Olme, 56), Sofia JakobssonMadelen Janogy (Matilda Vinberg, 70) – Stina Blackstenius (Rebecka Blomqvist, 56).

Fler tankar kring Spanien–Sverige

Landslagets anfallsspelet bygger mycket på fasta situationer, samt på att omsätta försvarsspel till anfall. Alltså genom att få till målchanser genom bollvinster i det höga presspelet, eller genom kontringar efter återerövringspress.

När jag nu även har kollat resten av matchen Spanien–Sverige noterar jag att den höga svenska pressen bara bet på allvar under den första kvarten. Jag tycker att man borde kunna hålla i pressen under en längre tid. Men sedan upptäckte Spanien att det ofta bildades jätteytor framför Johanna Rytting-Kaneryd och Amanda Nildén. De ytorna utnyttjade Spanien för att spela sig förbi den svenska förstapressen. Så brukar det inte se ut när Sverige försvarar med det vanliga spelsättet, 4–4–1–1.

Positivt i paus var att Sverige trots allt fortsatte att komma till målchanser under resten av den första halvleken. Och att Fridolina Rolfö såg vass ut. Mindre bra att Spanien också skapade lägen, samt att Zecira Musovic så långt kändes fumlig.

Efter paus bet den svenska pressen i sisådär tio–tolv minuter. Själva pressen ledde inte till några 100-procentiga målchanser. Däremot hade Amanda Ilestedt och Rolfö varsin i samband med hörnor. Under den perioden skapade också Spanien två riktigt bra chanser. Först nickade Alba Redondo i stolpen och sedan sköt Athenea del Castillo ett skott som tvingade Musovic att sträcka ut sin fulla längd.

En parentes kring Athenea var att jag satt och irriterades över att TV-kommentator Lena Sundqvist hela tiden kallade den tekniska spanska vänsterforwarden för Atena.

En dryg kvart in i den andra halvleken byttes Fridolina Rolfö ut. Det var inte bra för det svenska anfallsspelet. För som jag ser det var hon planens bästa spelare under de 61 minuter hon spelade. Under resten av matchen gick titeln bästa svenska spelare till Zecira Musovic. Utöver Rolfö klev även Amanda Nildén och målskytte Rebecka Blomqvist av. Man trodde att det skulle kunna leda till förbättrat svenskt presspel. Men effekten blev omvänd. Resten av matchen var det i princip Spanien mot Musovic.

Ganska tidigt efter trippelbytet gjorde den svenska målvakten först en fin räddning på en nick från nära håll från Redondo och sedan en ännu bättre fotparad på ett närskott från Esther Gonzalez.

Sedan var i princip allt spel förlagt till den svenska planhalvan fram tills Atletico Madrids Marta Cardona kvitterade efter hörna i minut 83.

Efter kvitteringen räknade jag faktiskt till 2–1 i svensk favör i klara målchanser, trots att Spanien fortsatte att äga spelet. Men på slutet fick Sverige äntligen till några riktiga anfall igen.

Det måste ju förstås sägas att Peter Gerhardsson knappast startade med den elva han hade startat om det varit en mästerskapsmatch. Och att han sannolikt inte hade bytt ut både Rolfö och Kosovare Asllani i så tidiga skeden som han gjorde. Men samtidigt hade ju Spanien ett ännu mer reservbetonat lag än Sverige. En slutsats av den här matchen är kanske att den svenska truppen inte är så bred som man kanske tidigare har trott. Att det krävs att Gerhardsson toppar laget även för att vinna mot Spanien B/C.

Gerhardsson har ju aviserat att han skall göra många ändringar mellan matcherna. På tisdag mot Frankrike kan vi nog åtminstone räkna med att Nathalie Björn, Filippa Angeldal, Jonna Andersson, Lina Hurtig och Stina Blackstenius startar. Troligen även Madelen Janogy och Olivia Schough.

Kaos i Umeå och Spanien – och ny landslagstrupp

Emma Lind och Stina Lennartsson – där har vi de nya namnen i Peter Gerhardsson:s landslagtrupp inför matcherna mot Spanien och Frankrike om en dryg vecka.

När det gäller Lennartsson är det ju en från början offensiv kantspelare som fått en alltmer tillbakadragen position i Linköping. Nu är hon uttagen som ersättare till Hanna Glas, alltså som högerback eller kantspelare till höger utanför en trebackslinje.

Stina Lennartsson

Härom dagen meddelade Nilla Fischer att hon har gjort sitt i landslagssammanhang. Det kom knappast oväntat efter att hon ställt sig utanför de två senaste mästerskapen och ytterligare flera samlingar.

Tillbaka till truppen. Där är Sofia Jakobsson och Julia Zigiotti Olme tillbaka efter olika lång frånvaro. Totalt har Gerhardsson tagit ut 25 spelare och på presskonferensen pratade han om att matcha olika startelvor i de båda matcherna.

I första matchen väntar alltså Spanien. Det är ett spanskt landslag som drabbats av ett uppror under den senaste veckan. Ett stort antal spelare har gått ut med att de vägrar att spela under förbundskapten Jorge Vilda. Bland dem finns storstjärnor Aitana Bonmati, Patri Guijarro och Mapi León.

Andra namn på listan är Mariona Caldentey, Sandra Paños, Andrea Pereira, Clàudia Pina, Ona Batlle, Laia Aleixandri, Leila Ouahabi, Ainhoa Vicente, Lucía García, Lola Gallardo, Amaiur Sarriegi och Nerea Eizagirre.

Om inget dramatiskt händer kommer ingen av de här att vara med mot Sverige. De bästa spelarna vårt landslag nu kan ställas mot är de som kommer från Real Madrid samt Irene Paredes. Det blir alltså troligen ett väldigt försvagat spanskt lag som väntar nästa fredag.

Det är bra för den svenska rankingen. För den uppgift jag tidigare hade om att VM-lottningen skulle bygga på resultat fram till och med september månad stämde inte. VM-lottningen bygger på en ranking som sammanställs efter kommande fönster. Således kan landslaget behöva göra bra resultat även i de här två matcherna för att bli toppseedade i VM.

Utöver kaos i Spanien har vi även upplevt ekonomiskt kaos i Umeå IK den senaste veckan. Det kom ett pressmeddelande på mejlen i torsdags som förklarade att situationen är kritisk. Jag har ingen inblick i Umeå IK, men läser att klubblegendaren Roland Arnqvist är kritisk mot klubbens organisation.

Att UIK har gjort ett dåligt jobb på marknadssidan och att man räknat fel på publikintäkterna med cirka 400 000 kronor. Det låter klantigt. Man förstår ju att det är lätt att ryckas med i en skenande löneutveckling. Men det finns ju en gräns för hur fel man får räkna. Och nu har UIK passerat den gränsen med rätt stor marginal.

Slutligen är det returmatcher i Champions Leagues playoff i kväll. Mitt lag har match så jag kommer inte att kunna se någon av de båda svenska lagens matcher. Rosengård–Brann startar 18.00 och Häcken–PSG 45 minuter senare. Framför allt gör det lite ont att inte kunna vara på Bravida och se PSG på nära håll. Men man kan inte få allt.

Apropå Champions League avslutades presskonferensen med Peter Gerhardsson just med en fråga om turneringens betydelse för svensk damfotboll och för landslaget. I hans svar lobbade han för att även starta något han kallade Euroleague på damsidan. Jag antar att han menade Europa League. Och jag håller med till 100 procent.

Känslan är att damfotbollen är redo för en europeisk cupturnering till. Och det skulle dessutom göra klubblagsrankingen rättvisare eftersom underlaget skulle bygga på betydligt många fler matcher.

Kris i Eskilstuna – och sparkad förbundskapten

De senaste dagarnas stora damfotbollsnyheter har på hemmaplan handlat om ekonomisk kris i Eskilstuna United, och om att även Nederländerna nu har sparkat sin förbundskapten efter EM-slutspelet.

I dag meddelades nämligen att Mark Parsons blev tredje förbundskapten att få lämna sitt jobb efter mindre lyckade resultat i England. Skall man försvara Parsons så hade han ett rätt hopplöst uppdrag. Han kom efter Sarina Wiegman med instruktionen att föryngra det nederländska landslaget.

Om man har den typen av arbetsbeskrivning måste man få omedelbara toppresultat, annars är risken uppenbar att man drar på sig stort missnöje från de äldre spelare som skall växlas ut. Kalla det gärna Lex Tom Sermanni i USA.

Parsons fick inga omedelbara toppresultat, även om kvartsfinal i EM ändå borde ha ansetts vara okej med tanke på det skade- och sjukdomselände som de orange hade under mästerskapet i England. Spelarna såg dock inga rimliga förklaringar till att Parsons lag misslyckades, utan han fick rätt hård kritik. Inte minst från Danielle van de Donk.

Och nu har han gjort sitt i Nederländerna. Parsons blir den tredje förbundskaptenen efter svenskarna Martin Sjögren (Norge) och Anna Signeul (Finland) att få lämna sitt jobb efter EM.

Gemensamt för alla tre är att de kommer från ett annat land är det de coachade under mästerskapet. Totalt var det fem lag som hade utländska förbundskaptener. De två som har kvar sitt jobb är Englands guldcoach Wiegman och danske Nils Nielsen i Schweiz.

Så till den största inhemska nyheten, den om att Eskilstuna United snabbt måste ha in stora summor för att klara elitlicensen och få spela kvar i damallsvenskan nästa år.

Jag har inte tillgång till artiklarna i Eskilstuna-kuriren och är lite osäker kring summan tre miljoner kronor. Det har skrivits att det är just tre miljoner som klubben behöver få in redan till månadsskiftet, då man måste lämna in ett periodiserat bokslut som visar att det egna kapitalet är noll, eller positivt. Plus en likviditetsplan som visar att föreningen kan klara sina betalningar under resten av året.

Jag hörde en alternativ uppgift om att United behövde få in tre miljoner kronor under det här året för att klara elitlicensen. Vilket som är svårt, men att få in de där miljonerna på tre veckor låter otroligt jobbigt.

Apropå damallsvensk ekonomi så såg jag nyligen att förbundet presenterade de ekonomiska rapporterna från fjolåret:

* Analys av de damallsvenska klubbarnas ekonomi 2021

* Analys av elitettanklubbarnas ekonomi 2021

I den damallsvenska analysen kan man läsa mer om vad som gäller för Eskilstuna United. Där kan man också läsa att snittlönen i vår högsta serie har ökat till 18 530 kronor per månad. Räknat på
tolv månaders anställning och antaget att klubbarna har 22 spelare i sina spelartrupper.

I fjol låg snittlönen på 15 113 kronor per månad, vilket innebär en ökning med 22,6 procent, vilket förstås är rätt mycket. Dock är ju inte 18 530 kronor speciellt mycket. Det blir spännande att se hur snittlönen utvecklas nu när vi har 14 lag i damallsvenskan. Min gissning är att vi får se en sänkning med några tusen kronor.

En annan högst anmärkningsvärd notering från de damallsvenska klubbarnas ekonomier är de rapporterade intäkterna för de tre Stockholmsklubbarna som även har lag i herrallsvenskan: AIK, Djurgården och Hammarby.

Av övriga nio lag hade Vittsjö GIK lägst intäkter i form av 7,3 miljoner kronor. De tre stora Stockholmsklubbarna rapporterade följande intäkter till sina damsatsningar:

* Hammarby 4,9 miljoner kronor
* Djurgårdens IF FF 3,8 miljoner kronor
* AIK 2,1 miljoner kronor

Noterbart här är att de tre Stockholmsklubbarna rapporterade kostnader på 8,9–11,1 miljoner för sina damlag. Här är frågan om man antingen redovisat intäkter på ett konstigt sätt, eller om man väljer att koncentrera sig på att skapa intäkter till sina herrlag och sedan sponsra damlagen med ”herrpengar”.

Slutligen har F20-VM startat i Costa Rica. Alldeles nyss vann Colombia öppningsmatchen mot Tyskland med 1–0 efter sent segermål av inhopparen Mariana Munoz. Jag såg slutet på Fifa+, och noterade att även målvakten Natalia Giraldo bör bokföras som matchvinnare. På övertid räddade hon nämligen ett friläge från Eintracht Frankfurts Carlotta Wamser.

Sverige är inte med i mästerskapet. I varje fall inte med ett lag. Däremot är domarna Tess Olofsson och Almira Spahic på plats. Det udda är att F19-EM från 2019 räknas som kvalturnering för de europeiska lagen. Jag har inte kollat trupperna från den turneringen, men antar att knappt någon av de spelare som var med då håller åldern för det här mästerskapet.

Utöver Tyskland representeras Europa av Frankrike, Nederländerna och Spanien.

Tyvärr är det ett mästerskap utan ålderskategoriens största stjärnor. Tyska Jule Brand är exempelvis inte med, det är inte heller USA:s Trinity Rodman. Båda de två spelade nyligen seniormästerskap.

En spelare som var med i ett seniormästerskap, och som nu även spelar F20-VM är Colombias Linda Caicedo – hon som sköt sitt land till OS, och till final i Copa America.

I övrigt var det inte många namn jag kände igen när jag kollade igenom de 16 lagens spelartrupper. I USA:s trupp noteras att omskrivna 16-åringen Olivia Moultrie (fyller 17 i september) från Portland Thorns finns med. Hon är en av blott två amerikanska spelare som klivit in i proffsvärlden- Övriga representerar olika skolor.

Hos Spanien är löpstarka Salma Paralluelo truppens affischnamn. Hon var uttagen i den spanska EM-truppen, men tvingades då lämna återbud till följd av skada. Nu får hon chansen att trots allt spela ett mästerskap den här sommaren.

Hos Frankrike finns högerbacken Alice Sombath med som ett affischnamn. Hon fick speltid i tolv av Lyons 22 ligamatcher i fjol. Även PSG:s Laurina Fazer är en spelare som fått speltid i en fransk storklubb. Mittfältaren startade tre liga- och fyra Champions Leaguematcher den nyss avslutade säsongen.

En Sverigebaserad spelare är med i turneringen. Ghanas Azumah Bugre har spelat 269 minuter i elitettan för IFK Norrköping.

En spelare jag sett i Sverige är Japans Yuzuki Yamamoto. Hon var 15 år när jag såg henne briljera mot äldre spelare i Gothia cup 2018. Då beskrev jag henne så här:

”Hon är inte bara en bra målskytt, och har även ett fantastiskt spelsinne. Hennes rörelseschema håller redan otroligt hög nivå.”

I höst fyller hon 20, och det skall bli intressant att se hur hon har fortsatt utvecklas.

Matcherna går att se streamade på Fifas egna tv-kanal Fifa+. Spelschema finns här, notera att det är åtta timmars tidsskillnad till Sverige.

Det officiella allstarlaget från EM – och mitt

I dag släpptes det allstarlag från EM som Uefas tekniska observatörspanel har tagit ut. Som väntat fanns ingen svensk spelare med i elvan.

Det var nästan storslag till finallagen. Tyskland fick med fem spelare och England fick med fyra. Dessutom fanns en fransk och en spansk spelare med.

EM:s officiella allstarlag ser ut så här: Mary Earps – Giulia Gwinn, Leah Williamson, Marina Hegering, Sakina Karchaoui – Keira Walsh, Aitana Bonmati, Lena Oberdorf – Beth Mead, Alexandra Popp, Klara Bühl.

Här är några andra allstarlag:

Inför EM-finalen tog även SVT (Daniel Nannskog och Markus Johannesson) ut sin drömelva från mästerskapet:

Merle Frohms – Ona Batlle, Millie Bright, Wendie Renard, Sakina Karchaoui – Aitana Bonmatí, Kosovare Asllani, Lena Oberdorf – Beth Mead, Alexandra Popp, Delphine Cascarino.

– Aitana Bonmatí, Kosovare Asllani, Lena Oberdorf – Beth Mead, Alexandra Popp, Delphine Cascarino

Själv tog jag ut ett lag inför turneringen och ett nytt inför semifinalerna. Nu är det dags att presentera det slutgiltiga laget. Jag har valt att ta ut en elva, plus tolv ersättare – alltså en full EM-trupp.

Så här ser mitt drömlag ut:

Nicky Evrard, Belgien/OH Leuven

Lucy Bronze, England/Barcelona
Marina Hegering, Tyskland/Wolfsburg  
Wendie Renard, Frankrike/Lyon  
Sakina Karchaoui, Frankrike/PSG

Lena Oberdorf, Tyskland/Wolfsburg  
Keira Walsh, England/Manchester City

Beth Mead, England/Arsenal 
Lina Magull, Tyskland/Bayern München  
Delphine Cascarino, Frankrike/Lyon

Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg

Ersättare:
Mary Earps, England/Manchester United (mv)
Merle Frohms, Tyskland/Eintracht Frankfurt
Giulia Gwinn, Tyskland/Bayern München, 
Kathrin Hendrich, Tyskland/Wolfsburg
Leah Williamson, England/Arsenal
Selma Bacha, Frankrike/Lyon
Georgia Stanway, England/Bayern München
Grace Geyoro, Frankrike/PSG
Kosovare Asllani, Sverige/Milan
Aitana Bonmati, Spanien/Barcelona 
Klara Bühl, Tyskland/Bayern München
Alessia Russo, England/Manchester United

Förbundskapten: Sarina Wiegman, England

Det blev alltså några ändringar i startelvan efter de tre sista matcherna. Marina Hegering tog en självklar plats i elvan. Jag tror faktiskt att Tyskland förlorade guldet när de tvingades byta ut henne i första förlängningskvarten i finalen.

Notera också att jag anser att Frankrike hade turneringens två bästa vänsterbackar, även om Bacha stundtals spelade överallt. Dock skall sägas att konkurrensen var betydligt hårdare på högerbacksplatsen där såväl Ona Battle som Laura Wienroither var goda utmanare till mina två val. För övrigt höll jag på Giulia Gwinn inför semifinalerna, men Lucy Bronze var inblandad i de engelska segermålen både mot Sverige och Tyskland, vilket blev avgörande för mitt val av Bronze i elvan.

Noterbart också att jag har med en spelare som inte startade en enda match – Alessia Russo. Men hon gjorde fyra mål som inhoppare, och får således agera supersub även i min EM-trupp. Om Marie-Antoinette Katoto hade spelat mer än 94 minuter i turneringen hade hon varit given, för det var 94 väldigt bra minuter. Men det är lite för lite speltid för att kunna komma med, tycker jag.

Nu välkomnar jag era allstarlag. Det är alltid roligt att se hur andra tänker.

Jag välkomnar även synpunkter på vem som varit Europas bästa spelare säsongen 2021/22. Jag har numera den svenska mediarösten i Uefas officiella pris till den bästa spelaren i Europa. Och jag tycker att det är svårt i år. Så kanske att jag kan vara påverkbar när kandidaterna kommer…

Firande i London – och Frankfurt

Det är dagen efter EM 2022 och mästarinnorna har firats i London. Och silvermedaljörerna har hyllats i Frankfurt.

Lionesses (lejonhonorna) hade sin hyllning på Trafalgar Square. Av tv-bilderna att döma hade man kunnat valt en betydligt större plats, för nog borde man kunna fått fler än 7000 närvarande på firandet?

Flera av spelarna hade rätt feta solglasögon på sig. Det kan ha haft en koppling till det rika intag av alkohol som intogs i går. Förbundskapten Sarina Wiegman tyckte att det blev lite för mycket alkohol på flera håll.

Det verkar helt klart som att det engelska laget firade kungligt under gårdagen. Under EM tycks de ha skickat fram en spelare om dagen till presskonferenserna. Men i går skickade man en jättedelegation till den officiella presskonferensen.

Firandet började redan ute på Wembleys gräs. Bland annat tog Chloe Kelly BBC:s mikrofon och stack…

…och Sarina Wiegman dansade omkring

Guldskytten Chloe Kelly firade sitt segermål på ett sätt som påminde om USA:s Brandi Chastain vid VM-guldet 1999. Den bild på Kellys firande som syns nedan, och togs av Reuters Lisi Niesner har alla förutsättningar att bli klassisk. Kolla hur snyggt man ser Kelly på tröjan.

Nämnda Brandi Chastain uppmärksammade Kellys målfirande och konstaterade att ett sådant mål leder till billig mat och dryg under resten av livet.

Jag hörde att London i går närmast var kliniskt fritt från info om att det skulle spelas en EM-final i stan där England var ena parten. Men trots det noteras att guldmålet drog ner jubel även på andra ställen än inne på Wembley.

Men faktum är att det varit hyllningar på fler ställen än i London i dag. När det tyska landslaget landade i Frankfurt fick silvermedaljörerna ett mäktigt mottagande på rådhusplatsen, Frankfurter Römer.

EM-guld till England inför rekordpublik

Tyskland var minst lika bra, men alla stjärnor stod rätt på himlen för England. Därför vann Lionesses alldeles nyss EM-guld via 2–1 efter förlängning mot Tyskland.

Allt, verkligen allt gick Englands väg i den här turneringen. Så var det på vägen fram till finalen. Och det fortsatte även i avslutningsmatchen på Wembley.

Det började redan på uppvärmningen där Tysklands skyttedrottning Alexandra Popp fick kasta in handduken till följd av en muskelskada. In i startelvan med kort varsel kom Lea Schüller. Det var tydligt att det bytet påverkade det tyska spelet under den första halvleken. Utan sin naturliga uppspelspunkt kändes Tyskland rätt vilset under de första 45 minuterna.

Den första halvleken gick alltså till England, dock utan att hemmalaget på något sätt var överlägset. För trots att det engelska laget kändes bättre hade jag faktiskt 2–2 i klara målchanser i paus.

Och. Vid den ena målchansen slog bollen upp på Leah Williamson:s arm. Den var högre än axelhöjd, den typen av hands skall alltid bestraffas. Tyskland skulle alltså haft en straff. Men återigen gjorde VAR-domarna en avgörande miss i det här mästerskapet. Tråkigt.

Överhuvud taget var domarinsatsen rätt dålig i finalen. Det var pinsamt att se hur den ukrainska domaren Kateryna Monzul, utan att på något sätt agera, lät de engelska spelarna maska bort turningens sju sista minuter. När det tar 72 sekunder att lägga en hörna, som det gjorde på slutet, måste domaren börja jobba med sina kort.

Men Monzul blandade och gav under hela matchen. Hon delade ut flera rätt billiga gula kort under ordinarie speltid. Men blundade för de stora sakerna när det skulle avgöras.

England hade verkligen tur med domsluten. Utöver den straff laget skulle ha haft emot sig tycker jag även att Alessia Russo borde ha fått rött kort. Det var minst gult för den armbåge hon delade ut till Kathrin Hendrich och minst gult för den tackling mot Lena Oberdorf som hon också blev varnad. Och så fick de engelska spelarna alltså maska ohämmat på slutet.

Tillbaka till själva spelet. I paus verkade det som att det tyska laget kunde prata ihop sig om hur man skulle agera utan Popp. För den andra halvleken gick till Tyskland. Jag räknade till 5–1 i klara målchanser i halvleken.

Men. England gjorde mål på sin enda. Målet kom när hemmalaget spelade i numerärt underläge eftersom Beth Mead behandlades för en skada hon ådrog sig när hon själv gick in rätt fult mot Marina Hegering.

Lysande Keira Walsh slog en fantastisk djupledspassning till inhopparen Ella Toone. Fri med målvakten Merle Frohms stod Toone för en högklassig lobb. Ett mycket vackert mål.

Men som ofta när ett lag gör något bra gör motståndarna något mindre bra. Jag tyckte att Kathrin Hendrich långa stunder gjorde en kanonmatch i finalen. Men hon var misslyckad vid båda de engelska målen, vilket ju förstås drar ner betyget rejält. Vid 1–0 såg hon Toones löpning, och hade gott om tid att ta djup. Men gjorde inte det.

I drygt 17 minuter var England i ledningen. Sedan gjorde Tyskland ett jättefint mål. Inbytta Sydney Lohmann drog upp anfallet. Hon spelade ut till en annan inhoppare, Tabea Wassmuth, vars inspel hamnade på foten på Lina Magull. Den sistnämnda styrde läckert upp bollen i nättaket.

Det var 1–1 efter ordinarie tid. Och jag hade alltså 7–3 i målchanser till Tyskland. Under förlängningen räknade jag bara in två målchanser. De kom i den andra kvarten, och båda var engelska.

Den första i minut 110 var guldmålet. Beth Mead tvingades gå av efter sin fula tackling mot Hegering. In då kom istället Chloe Kelly. Det är hon som bär de gyllene skorna på kvällens guldfest.

En högerhörna från Lauren Hemp vanns av Lucy Bronze. Bollen damp ner mitt framför det tyska målet, där inhoppare Kelly befann sig. Hon fick två chanser, och på andra chansen lyckades hon få bollen mellan benen mot Kathy Hendrich.

Såg jag rätt var det dessutom så att Hendrich i förstaläget petade bort bollen från målvakt Frohms. Hendrich stod alltså för ett olyckligt ingripande även vid Englands andra mål. Överhuvud taget har mittförsvaret varit Tysklands akilleshäl de senaste åren. Men Hendrich och Marina Hegering har gjort en bra turnering. Dock blev det tyska laget väldigt mycket darrigare när Hegering tvingades byta i minut 103. Inhopparen Sara Doorsoun-Khajeh såg verkligen inte trygg ut. Faktum är att det bytet kan ha varit det som avgjorde matchen.

Tillsammans med Chloe Kellys 2–1-mål förstås. Efter det målet följde alltså en stunds maskande innan det stora segerjublet bröt ut. Och vilket jubel det var. Tänk att få fira guld med 87 192 åskådare, där säkert 80 000 var hemmasupportrar. Publiksiffran var för övrigt den högsta på en EM-match alla kategorier – alltså även herrarnas turneringar.

Lagkapten Leah Willamson strålade med hela ansiktet när hon lyfte pokalen mot Londonhimlen. Den fest som har dragit igång nu skulle man ha varit med om.

England tog nästan storslam i Uefas utmärkelser. Keira Walsh prisades som finalens bästa spelare. Det priset tyckte jag nog kunde ha gått till Lina Magull.

Beth Mead vann skytteligan på sina sex mål och fem assist. Hon fick även pris som turneringens bästa spelare. Där vet jag inte heller om jag delar juryns uppfattning. Jag tycker nog att Walsh har varit den genomgående bästa engelska spelaren. Men det är svårt att vinna den här typen av priser som defensiv innermittfältare.

Dock fick Lena Oberdorf ett högst välförtjänt pris. Tysklands sexa blev turneringens bästa unga spelare. Ett självklart val, även om hon inte var lika suverän i finalen som hon varit tidigare i turneringen.

Frågan är ändå om inte turneringens allra bästa aktör var Sarina Wiegman. För andra Europamästerskapet i rad förde hon värdnationen till guld. En makalös prestation.

Hennes metod är något för andra tränare att lära ifrån. Både i Nederländerna och England har hon givit en startelva fullt förtroende. Men hon har aldrig tvekat att göra byten när saker inte fungerar. När England var i brygga mot Spanien var det hennes byten som vände matchen.

Och i finalen var det två inhoppare som gjorde målen. Många ville se glödheta Alessia Russo från start istället för Ellen White. Men Wiegman hade sin smarta idé om att spela väl samspelta Fran Kirby och White tillsammans. Och sedan byta in klubbkompisarna Toone och Russo tillsammans, för att ha en spets som känner varandra väl.

EM-final 2022

England–Tyskland 2–1 efter förlängning.
1–1 (0–0) efter ordinarie tid.

Mål: 1–0 Ella Toone (62, assist Keira Walsh), 1–1 Lina Magull (79, assist Tabea Wassmuth), 2–1 Chloe Kelly (110).

Varningar, England: Georgia Stanway, Ellen White, Alessia Russo och Chloe Kelly. Tyskland: Felicitas Rauch, Lena Oberdorf och Lea Schüller.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina
Publik: 87 192 på Wembley

Målchanser: 5–7 efter förlängning. 3–7 (2–2) efter ordinarie tid.

England (4–2–3–1): Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly (Alex Greenwood, 88) – Georgia Stanway (Jill Scott, 88), Keira Walsh – Beth Mead (Chloe Kelly 62), Fran Kirby (Ella Toone, 55), Lauren Hemp (Nikita Parris, 119) – Ellen White (Alessia Russo, 55).

Tyskland (4–1–4–1): Merle Frohms – Giulia Gwinn, Kathrin Hendrich, Marina Hegering (Sarah Doorsoun-Khajeh, 103), Felicitas Rauch (Lena Lattwein, 113) – Lena Oberdorf – Svenja Huth, Sara Däbritz (Sydney Lohmann, 73), Lina Magull (Linda Dallmann, 91), Jule Brand (Tabea Wassmuth, 46) – Lea Schüller (Nicole Anyomi, 67).

Startelvan är klar – Sofia Jakobsson är Sveriges joker

Sofia Jakobsson har inte spelat en enda minut i EM. Men i semifinalen mot England är Jakobsson med i startelvan. Det är en startelva där även Hanna Glas finns med.

Sofia Jakobsson

Jag trodde nog att det skulle bli spel med tre mittbackar i den här matchen. I uppställningen finns i och för sig fyra mittbackar. Men laget är i alla fall uppställt som 4–4–1–1 med Amanda Ilestedt som högerback och Nathalie Björn som central mittfältare. Glas är alltså tillbaka, men står uppsatt som vänsterback. Vi får se om det stämmer.

I den officiella elvan är Sofia Jakobsson vänsterytter, så Glas och Jakobsson är uppsatta tillsammans. Det innebär att Fridolina Rolfö är flyttad ut till höger. Om det stämmer antar jag att Peter Gerhardsson tänker att Jakobssons snabbhet passar bättre mot Lucy Bronze och Mille Bright, samt att Rolfö skall testa de defensiva kvaliteterna hos vänsterbacken Rachel Daly – som ju normalt är forward.

Här är hela den svenska elvan: Hedvig Lindahl – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Hanna Glas – Fridolina Rolfö, Filippa Angeldahl, Nathalie Björn, Sofia Jakobsson – Kosovare Asllani (lagkapten) – Stina Blackstenius.

Noterbart i övrigt att Jonna Andersson är med i matchtruppen. Det är däremot inte Elin Rubensson och Olivia Schough. Det är för övrigt nu bekräftat att Schough har covid.

Från kvartsfinalen är det Amanda Nildén och Johanna Rytting Kaneryd som har fått ge plats åt Glas och Jakobsson.

Den engelska startelvan är exakt likadan som i de fyra tidigare matcherna. Faktum är att inget lag hade startat med samma elva matcher i fyra matcher i rad i EM-historien. Således har inget lag heller gjort det i fem raka matcher.

Tyvärr fortsätter covid att vara en faktor i det här mästerskapet. Senaste spelare att drabbas är Tysklands skickliga vänsterytter Klara Bühl, en spelare jag hade med in i det sista i funderingarna kring mitt allstarlag. Det här är alltså ett tungt bakslag för det tyska laget.

I Sydamerika är ett finallag klart i Copa America. Det är Colombia som i natt vann med 1–0 mot Argentina efter mål i den andra halvleken av 17-åriga jättetalangen Linda Caicedo. Colombia har varit borta från världsscenen sedan OS 2016, där man oväntat tog poäng av USA i sista gruppspelsomgången.

Sedan dess har det varit massor av bråk mellan spelare och förbundsledning. Men sedan några tillbaka har man en liga med proffsstatus, och när Copa America nu avgörs på hemmaplan har laget radat upp fem raka segrar.

Den här bloggen startades i Leverkusen 2,5 timmar innan Sveriges VM-möte med just Colombia den 28 juni för elva år sedan. Dagen innan hade jag kollat de 15 öppna minuterna på sydamerikanskornas träning, och min spaning löd:

”Man behövde inte titta länge för att märka att Colombias lag är ungt, och innehåller många juniorer.”

Elva år senare är drygt en handfull av de spelarna som mötte Sverige i VM kvar i landslaget och utgör en rutinerad stomme. En stomme som nu har lett Las Superpoderosas, som landslaget kallas, till ett tredje VM-slutspel. För utöver finalplatsen i Copa America innebar semifinalsegern att Colombia spelar VM-fotboll igen nästa år.

I natt 02.00 spelas den andra semifinalen. Den går mellan Paraguay och Pia Sundhage:s Brasilien. Den matchen går att se på Viaplay.

Största stjärnan missar stora mästerskapet

Det är roliga dagar inom damfotbollen. I kväll 20.00 på SVT Play spelar vårt F19/03-landslag mot Norge i en avgörande match i gruppspelet i F19-EM. Det svenska laget har överraskat rejält. Med tanke på skadesituationen hade jag som sagt inte några som helst förväntningar på framgång.

I 1–0-segern mot England var det två mittbackar från Göteborgsområdet som spelade huvudroller. Häckens Elma Juntilla Nelhage (moderklubb IK Zenith) nickade tidigt in segermålet på en hörna. Och Jitex Sofia Reidy (moderklubb Jonsereds IF) stod för en matchavgörande räddning på mållinjen.

2–0 mot Tyskland och 1–0 mot England är grymt bra. Utgångsläget inför avslutningen är också grymt bra. Sverige har råd att förlora med ett måls marginal, och ändå gå till semifinal. En England tappar poäng mot Tyskland är det svenska avancemanget också klart.

Det svenska laget vinner gruppen vid vinst eller kryss mot Norge. Man vinner också gruppen vid ettmålsförlust, förutsatt att England samtidigt vinner mot Tyskland.

Men F19-EM är inte det enda mästerskapet som är igång. Under lördagen sparkades de Afrikanska mästerskapen igång i Rabat, Marocko. Hemmalaget vann öppningsmatchen med 1–0 mot Burkina Faso efter segermål på frispark från Ghizlane Chebbak. Hon fick hjälp av Burkina Fasos målvakt som borde ha tagit skottet.

Det jag reagerade mest på från den matchen var att den tidigare engelska ungdomslandslagsforwarden Rosella Ayane, med Tottenhamn som klubbadress, numera spelar för Marocko. Samt att laget leds av den tidigare Lyontränaren Reynald Pedros.

Det stora samtalsämnet dagarna inför mästerskapet har dock inte haft med värdnationen att göra. Utan det är att Zambias storstjärna Barbra Banda har stoppats från spel av medicinska skäl. Banda gjorde ju stor succé i fjolårets OS-turnering, med totalt sex mål på tre matcher efter två hattrick.

Banda var med i Zambias träningsmatch mot ett marockanskt klubblag tidigare i veckan, men fanns inte med när landets 22 spelare stora trupp fastställdes häromdagen. Det anmärkningsvärda här är att man får ha med 26 spelare i turneringen.

Obekräftade uppgifter gör gällande att Banda är stoppad på grund av för höga testosteronvärden. Alltså samma problem som bland annat den sydafrikanska medeldistanslöparen Caster Cemenya haft inom friidrotten.

Det här med kön har ju blivit allt svårare inom idrotten. Vi har fått lära oss att det här med man eller kvinna inte är svart eller vitt, utan att det även finns en gråzon. Anmärkningsvärt här är ju att Banda faktiskt fick spela i OS. Dessutom har jag inte hört något om något gränsvärde för testosteronet inom fotbollen, likt det omdiskuterade man har inom friidrotten. Någon annan som gjort det?

Hur som helst tråkigt för Banda, Zambia och mästerskapet att det får spelas utan världsdelens kanska allra bästa spelare.

Noterbart i övrigt att Afrikanska mästerskapen för första gången spelas med tolv lag. Grupperna ser ut så här:

A: Marocko, Burkina Faso, Senegal och Uganda.
För Uganda spelar bland annat färska Kalmarförvärvet Violah Nambi.

B: Kamerun, Togo, Tunisien och Zambia.

C: Botswana, Burundi, Nigeria och Sydafrika.

Åtta lag går till kvartsfinal, och finalen spelas den 23 juli. Utöver titeln spelar de om fyra direktplatser till nästa års VM-slutspel, samt två playoffplatser. Jag håller Kamerun, Nigeria och Sydafrika som ganska klara favoriter till varsin VM-plats. Med Banda hade jag lagt till Zambia också. Nu känns det betydligt mycket öppnare om den fjärde direktplatsen.

Under veckan som kommer sparkas även världsdelsmästerskapen igång i Europa, Sydamerika och Nordamerika, och nästa vecka drar även Oceanien igång sitt. Mycket damfotboll framöver alltså.

EM startar ju på onsdag 21.00 med matchen England–Österrike. Alla förberedelsematcher är nu spelade. Jag såg Spanien och Italien spela 1–1 tidigare i veckan. Där noterades att Spanien både saknar en utpräglad toppforward samt ett djupledsspel.

Man har en fantastisk bollbehandling, och världens bästa tremannamittfält, men spelar en fotboll som på många sätt påminner om futsal. Man spelar mycket på kropp, och vill väggspela sig in i mål. Så blir det svårt att motsvara oddssättarnas favoritskap för Spanien. Framför allt inte som det spanska laget är lite känsligt för kontringar. Det blir intressant att se om man får bättre ordning på djupledsspelet framöver.

Faktum var att jag satt och tänkte på att Spanien hade behövt en Sofia Jakobsson. Alltså en spelare som hela tiden ligger på rulle för att gå i djupled, och som på så sätt tvingar motståndarnas backlinje att tänka bakåt.

Här är höjdpunkter från de flesta av de träningslandskamper som EM-lag har spelat under veckan som gått:

Danmark–Norge 1–2

Belgien–Luxemburg 6–1

Portugal–Australien 1–1

Schweiz–England 0–4

Frankrike–Vietnam 7–0

Nederländerna–Finland 2–0

Pajas i Djurgården – feltänk i Kalmar?

Inlägget uppdaterat med nya bud om IFK Kalmars nyförvärv

Fredag och söndag spelas den andra omgången av damallsvenskan 2022. Det är en omgång som innehåller flera intressanta matcher. Bland annat har vi en extremt tidig seriefinal på söndag klockan 13.00. Då möts nämligen tvåan efter första omgången, Piteå, och ettan Kristianstad.

På söndag har vi även tippade toppmötet Vittsjö–Rosengård. En riktigt intressant match som lär avgöras på svårspelat vårgräs. Även nykomlingsmötet BP–Umeå och utmanarmötet Eskilstuna–Linköping känns hyperintressanta. Det gör även matchen Kif Örebro–Djurgården, en match mellan två lag som åkte kännbara förluster i premiären.

Djurgården blev helt utspelat av Piteå. Men det är faktiskt inte den svaga prestationen på planen som fick mig att reagera mest kring den matchen. Det var att Djurgårdens spelare inte pratade med media efteråt. Det var bland det löjligaste jag sett.

Det visade sig att det var sportchef Jean Balawo som hade hittat på det, och som antagligen ville ställa sig själv i centrum. Det var ju nämligen bara han och tränare Magnus Pålsson som skulle få uttala sig. Efter lite påtryckning släppte man även fram lagkapten Sanna Kullberg.

Och visst lyckades sportchef Balawo ställa sig själv i centrum. Men han gjorde det på ett sätt som ger honom pajasstämpel i min värld.

Vad var det han försökte skydda spelarna från? Den uppmärksamhet som damfotbollen har strävat efter i 50 år?

Dagen efter premiären fick Djurgårdens vd Henrik Berggren be om ursäkt, och lova att alla spelarna kommer att vara tillgängliga efter varje match framöver.

Djurgården spelar alltså på söndag. Men redan under fredagen har vi två väldigt intressanta matcher. Häcken–Hammarby är ett möte mellan två lag som var missnöjda med premiären. När lagen möttes i cupen nyligen blev det 1–1 – sedan vann Häcken i förlängning. Efter premiärresultaten är båda lagen i behov av en trepoängare. Oavgjort är inte speciellt bra för något av lagen.

Under fredagskvällen har vi även IFK Kalmar–AIK, en match mellan två tippade bottenlag. AIK såg dock stabilt ut under premiären. Och när jag pratade med en AIK:are tidigare i veckan konstaterade hen att ”vi kan säkra kontraktet med en seger i Kalmar.”

Nu lär ju knappast sex poäng räcka till säkrat kontrakt. Men det vore ju verkligen en kanonstart som skulle ge arbetsro till ett nederlagstippat lag.

IFK Kalmar åkte på en riktig smäll i premiären. I dag har man värvat en nionde amerikansk spelare, Natalie Dixon. Det speciella med henne är att hon har svenskt pass.

I en artikel i lokaltidningen Barometern säger sportchefen Tommy Nyberg:

”Det är en stabil, spännande försvarare med svenskt pass vilket underlättar i den situation vi är i. Vi hoppas att Natalie kommer att var med och utmana som en startplats.”

I första versionen av det här inlägget var jag osäker på om IFK Kalmar tänkte rätt. Signaturen Ralle konstaterade i en kommentar på bloggens Silly seasonsida att man väl inte automatiskt blir hemmafostrad för att man har svenskt pass. Jag trodde först att Ralle hade rätt, vilket alltså skulle innebära att Dixon skulle gå på utlänningskvoten, trots att hon har svensk nationalitet.

Men som konstateras i det här inlägget har förbundet meddelat IFK Kalmar att spelare med svenska pass räknas som svenska. Därmed harr Kalmar fortsatt ”bara” 13 utländska spelare där bara nio får ingå i varje matchtrupp.

Under lördagen startar elitettan. Själv skall jag sätta mig i bilen och köra upp till Uppsala för att se IK Uppsala Fotboll ta emot Bergdalens IK på Studenternas. En match mellan det lag jag tippat näst först och det jag tippat näst sist.

Jag hade en rejäl genomgång av alla lag i Borås Tidning tidigare i veckan. Ni som har konto på någon av Gota Medias tidningar kan läsa genomgången här. I genomgången finns även mitt tips av elitettan. Det ser ut så här:

1) Växjö DFF
2) IK Uppsala Fotboll
—————————
3) IFK Norrköping
—————————
4) Alingsås FC United
5) Lidköpings FK
6) Mallbackens IF Sunne
7) Sundsvalls DFF
8) Jitex BK Mölndal
9) Ifö Bromölla IF
10) Gamla Upsala SK
11) Älvsjö AIK
—————————
12) Team Thoréngruppen
13) Bergdalens IK
14) Rävåsens IK Karlskoga

Som vanligt vill jag gärna även ha in era tips. Men skriv dem helst under fliken Forum Elitettan, så har vi alla tipsen samlade. De tips som kommit in hittills är rätt eniga om att Växjö och Uppsala hamnar i toppen och att tre av de fem nykomlingarna från division 1 kommer att åka ut.

Under tiden jag skrivit det här inlägget har den fjärde och sista kvartsfinalen i Champions League rullat på tv:n. Där ledde Juventus med 2–1 mot Lyon inför dagens match. Det italienska svensklaget (Linda Sembrant och Lina Hurtig startade och Amanda Nildén byttes in) inledde starkt, men på några heta minuter gjorde Lyon två mål och sedan hade man ett ganska bra grepp om semifinalplatsen.

Det blev totalt 4–3 till Lyon. Men dubbelmötet levde ända till slutsignal. Juventus har verkligen tagit steg den här säsongen. Tidigare har jag sett dem som jämnbra med våra svenska topplag. Men nu är Juve flera steg före. Inget svenskt lag är ju ens nära att kunna skaka lag som Lyon över två matcher.

Lyons första mål var ett mästerverk av Ada Hegerberg. Själva avslutet kanske inte såg så märkvärdigt ut. Men hennes rörelse innan målnicken är rörelsen av en målgörare. Hon struntar i bollen, backar ”mot trafiken” och letar upp en yta från vilken det är bra chans att göra mål. Så jobbar en skyttedrottning.

Apropå Lyon har deras mittfältare Damaris Egurrola beslutat sig för att lämna Spanien och istället spela sin landslagsfotboll för Nederländerna. Det är ett dåligt besked för Sverige, som ju möter det nederländska laget i sommarens EM. Jag såg Egurrola i aktion mot Häcken på Bravida arena i vintras och blev otroligt imponerad. Då tyckte jag att hon var Lyons bästa spelare.

Hon är alltså ett superförvärv till det nederländska landslaget.

I och med Lyons seger blir semifinalerna PSG–Lyon och Barcelona–Wolfsburg. Många hävdar ju att engelska WSL är Europas bästa liga. Det kan vi konstatera att den inte är. Tyskland och framför allt Frankrike är kvar på tronen när det gäller bästa ligorna. Men det är ju Barcelona som är bästa laget. Det blir spännande att se om ett ombyggt Wolfsburg kan göra något mot ”oslagbara” Barca.

Som många av er säger vet så var det hela 91 553 åskådare som såg Barcelona slå ut Real Madrid under onsdagen.

Varje gång det är folkfest på en damfotbollsmatch dyker det upp många kommentarer om vilket stort steg det är för sporten. Och visst är det kul med ett nytt världsrekord.

Men det riktiga lyftet för damfotbollen ser vi först om den här publiken kommer tillbaka för att även se lunkmatcher. Eller när man fyller arenor med folk som betalar ”fullpris” för biljetterna.

Missförstå mig rätt, det är förstås fantastiskt att få 91 553 åskådare till en match. Men det var till rabatterade priser. Medlemmar i Barcelona FC fick upp till fyra fribiljetter vardera. Det var alltså många som kom in gratis – jag skriver gratis även om det är rätt dyrt att bli medlem i Barca.

Så trots publikrekordet får vi vänta ett tag till på det riktiga lyftet för damfotbollen. Men veckans publiksiffror i Champions League indikerar att något kanske ändå är på gång att hända.

När det gäller världens största publiksiffra var det tidigare rekordet på 90 185 från 1999. Jag gissar att en och annan pratade om att det var ett genombrott för damfotbollen även då.

Trots att det blev nytt världsrekord under onsdagen har den allra högsta publiksiffran på damfotboll noterats i Mexiko och det inofficiella världsmästerskapet 1971. Då såg 114 000 åskådare finalen på Aztekastadion.

Eftersom det var ett inofficiellt mästerskap räknas inte den publiksiffran som världsrekord, även om det är den största.

Ett helt nytt Sverige mot Bonansea

Efter matchen mot Portugal sa Peter Gerhardsson att det skulle ”bli lite andra spelare som startar” mot Italien. Lite andra visade sig vara elva andra. Förbundskaptenen byter nämligen hela startelvan till dagens final i Algarve cup.

Matchen har avspark 12.05 och går att se i Lagos samt på SVT1 och SVT Play. Gerhardsson startar med följande elva spelare: Hedvig LindahlJulia Roddar, Josefine Rybrink, Emma Berglund, Jonna AnderssonSofia Jakobsson, Hanna Bennison, Elin Rubensson, Olivia SchoughKosovare AsllaniAnna Anvegård.

Personligen är jag nyfiken på ganska mycket när jag ser den här elvan. Sverige är känt för sin defensiva stabilitet. Nu är det en helt nykomponerad backlinje, och dessutom med ett nytt centralt mittfält framför. Jag är således spänd på att se hur backlinjen klarar sig samt på hur duon Bennison/Rubensson löser den defensiva balansen på mitten.

Sedan är jag förstås spänd på att se Asllani tillbaka i startelvan. Hon såg riktigt vass ut i inhoppet senast. Det var även länge sedan jag såg Anvegård i aktion. Hur är hennes form?

Två spelare jag hade hoppats får se är Fridolina Rolfö och Nathalie Björn. De var två av Sveriges allra viktigaste spelare i OS – jag hade snittbetygen 3,60 på Rolfö och 3,50 på Björn, inte minst är de viktiga för att landslaget skall kunna vara spelförande.

Båda har nämligen utmärkt bollbehandling och bra passningsspel. Björn är Sveriges bästa spelare på att spela genom motståndarnas lagdelar och Rolfö är fantastisk på att kombinera med lagkompisar. Rolfö brukar dessutom falla in i planen och hjälpa Asllani som ett slags ”reserv-tia”.

När det gäller Italien är deras stora spelare Barbara Bonansea. Juventus tekniska och kreativa kantforward kom med på mittfältet i Fifpros världslag för 2021. Så bra att hon skulle vara aktuell för ett världslag tycker jag inte att hon är. Men hon är bra – i sina bästa stunder håller hon absolut världsklass.

Jag har i skrivande stund inte sett vilken elva förbundskapten Milena Bertolini mönstrar. Men jag hoppas att Bonansea är med, trots att hon startat i Italiens två tidigare matcher i cupen. Oftast utgår hon från vänsterkanten, vilket gör att Julia Roddar och Sofia Jakobsson troligen får en nyckelroll i den svenska defensiven i dag. Men Bonansea brukar byta position ganska mycket, och kommer säkert att båda dyka upp på högerkanten och centralt, som nia.

Tillagt i efterhand: Här är Italiens elva. Som synes är Bonansea med. Det är ett ganska ordinarie italienskt landslag. Sju av de här elva spelarna startade även den viktiga VM-kvalmatchen mot Schweiz (förlust med 2–1) i slutet av november.

Sen vändning när Kina vann Asiatiska mästerskapen – Vietnam till VM

Sydkorea ledde finalen i Asiatiska mästerskapen med 2–0 med 25 minuter kvar att spela. Men Kina stod för en anmärkningsvärd vändning och tog titeln via 3–2-seger.

Det var nionde gången Kina vann Asiatiska mästerskapen, men första sedan 2006. Kina spelade väldigt taktiskt både i semifinalen mot Japan (seger på straffar) och i finalen. I båda matcherna valde man att matcha skyttedrottningen Wang Shanshan som mittback.

I semifinalen var det nog ett riktigt smart drag. Där hade Japan både stort övertag i bollinnehav (67–31) och i antal målchanser (18–4 i avslut inne i straffområdet). Kina försvarade sig framgångsrikt, och egentligen hade man bara två målchanser på 120 minuter – båda blev mål.

Lagkapten Shanshan var lysande, och blev den stora matchvinnaren. Hon gjorde en kanonmatch som mittback, var uppe och fixade kvitteringen i slutet av förlängningen – och avgjorde straffläggningen. Höjdpunkter här.

I semifinalen satte Kina vassa speluppläggaren Wang Shuang på bänken, och bytte aldrig in henne. I finalen var Shuang tillbaka i startelvan, dock utan att göra något större väsen av sig. Även här fick däremot Shanshan en viktig roll. Det var när man stuvade om i laget och flyttade upp henne som forward som vändningen kom. Det var även hon som stod för den fina assisten till segermålet.

Det var inte oväntat att Shanshan prisades som turneringens bästa spelare.

Sydkorea startade med samma startelva i alla tre slutspelsmatcherna, en elva som finaldagen var 29,9 år i snitt. Det var alltså sannolikt sista chansen för den här sydkoreanska generationen att vinna en stor titel. Det var således inte konstigt att de sydkoreanska spelarna såg förkrossade ut vid slutsignalen.

Fler höjdpunkter från finalen ser du här.

Asiatiska mästerskapen var alltså även Asiens VM-kval. Där fanns det en plats kvar att spela om efter kvartsfinalerna. Den platsen gick till Vietnam, som således blev sjunde lag att bli klart för nästa års VM-slutspel.

Vietnam blev det via segrar mot Thailand (2–0) och Taiwan (2–1) i den avgörande kvalgruppen. Inför söndagens match mot Taiwan var Vietnam tvåa på sämre målskillnad. Det krävdes alltså seger i dag. Jag såg den sista halvtimmen, och där spelade Vietnam framgångsrikt på resultatet. Taiwan förmådde inte skaka de rödklädda vietnameserna.

Vid slutsignalen jublade Vietnam nästan lika mycket som Kina gjorde över guldet. Det blir första gången Vietnam spelar ett VM-slutspel i fotboll. Höjdpunkter från den avgörande kvalmatchen ser du här.

Helgens vinnarlag i den europeiska klubbfotbollen är Chelsea. Londonklubben vann med 1–0 mot Manchester City efter fint segermål på nick från Guro Reiten. Därmed har Chelsea skaffat sig ett läge där man går upp i ligaledning om man vinner sin hängmatch. Ett bra läge för formstarka Jonna Andersson och de andra Chelseasvenskorna.

För Filippa Angeldahl är det dock rena natta. Med nio matcher kvar är hennes Manchester City tio poäng från serieledning och fem från Champions Leagueplats. Och Angeldahl själv hamnar allt längre ute i kylan. Hon fick hyfsat mycket speltid i början av serien. Men trenden är långt ifrån positiv.

Hon startade i och för sig mot Nottingham i FA-cupen i slutet av januari. Men i de tre senaste matcherna mot kvalificerat motstånd har landslagsmittfältaren blivit kvar på bänken hela matcherna. Det ser ut som att City just nu har fyra eller fem andra centrala mittfältare som ligger före Angeldahl i turordningen. Knappast det hon tänkte sig när hon lämnade Häcken i höstas.

Arsenal leder fortsatt WSL med två poängs marginal, men med en match mer spelad. Jonas Eidevall:s lag var riktigt illa ute i lördagens match mot Manchester United. Man har haft rejäl ruljans i backlinjen på sistone, och det känns inte riktigt tryggt i defensiven för tillfället. Så även mot United.

Det var dessutom underläge med 1–0 när Katie McCabe drog på sig sin andra varning. Med en spelare mindre på planen slog dock Stina Blackstenius till med sitt första ligamål i England och ordnade en poäng.

På sin 26-årsdag stod Blackstenius för en smart löpning, fin förstatouch – och ett riktigt bra avslut från friläge. Blackstenius insats stod dock i skuggan av Vivianne Miedema:s assist. Eidevall drog ner sin skyttedrottning på centralt mittfält, och hon visade verkligen att hon även behärskar rollen som framspelare. Årets assist?

Noterbart för övrigt att Arsenal och Chelsea möts i en tidig seriefinal på fredag 20.45 – en match som kan bli otroligt avgörande för utgången av guldstriden.

Slutligen glädjande nyheter från Italien. Linda Sembrant var i dag tillbaka i match för första gången efter hennes korsbandsskada. Comebacken gjordes när Juventus vann med 1–0 mot tabelljumbon Hellas Verona. Sembrant startade och spelade 84 minuter i sin comeback. Juventus fick spela med en spelare mindre sista 25 minuterna, det sedan göteborgaren Anahita Zamanian fått två gula kort, och tårögd tvingades lämna planen.

Filippinerna och Sydkorea till VM – Kerr missade, Ji fick fullträff

Yuika Sugasawa gjorde fyra mål när Japan vann med 7–0 mot Thailand och kvalade in till VM-slutspelet 2023. Japan är förstås även klart för semifinal i Asiatiska mästerskapen. Där möter de Kina, som gick från 0–1 till 3–1 mot Vietnam. Jag håller Japan som ganska klar favorit till guldet nu. De får även favoritskapet med 70–30 i semifinalen.

Klicka på ”Visa på YouTube” för att se höjdpunkter från Japan–Thailand.
Klicka på ”Visa på YouTube” för att se höjdpunkter från Kina–Vietnam.

För Thailand, Vietnam och Taiwan väntar istället ett extrakval om Asiens sista direktplats till VM. Det är ett kval som på förhand känns helt vidöppet. Sett till ranking och historik skall Thailand räknas som favorit. Men sett till prestationer i den här turneringen är inte Thailand favorittyngt. Efter kvartsfinalerna gör jag följande odds i det här ovissa playoffspelet:

  1. Taiwan 35 procent
  2. Vietnam 33 procent
  3. Thailand 32 procent

Orsaken till att vi får en trelagsgrupp om Asiens sista VM-plats är att det blev en liten skräll i söndagsmorgonens andra kvartsfinal. När Sam Kerr hade en dag präglad av missar tog Sydkorea och Ji So-Yun chansen. De båda lagkompisarna från Chelsea hamnade verkligen i fokus i matchen mellan Australien och Sydkorea.

Klicka på ”Visa på YouTube” för att se höjdpunkter från Australien–Sydkorea.

The Matildas inledde klart bäst, och skapade två kanonlägen för Kerr och Mary Fowler. Men ribban och Sydkoreas duktiga målvakt Kim Jung-Mi stod i vägen för Tony Gustavsson:s lag. Allt eftersom matchen gick jobbade sig Sydkorea allt mer in i matchen.

Och i 39:e minuten tilldömdes man en något tveksam straff efter lång Var-koll. Tveksam dels eftersom domaren först inte bedömde tacklingen som bestraffningsbar, dels eftersom det är väldigt svårt att se om tacklingen sker innanför eller utanför straffområdeslinjen.

Oavsett så slog Cho So-Hyun straffen över. Den andra halvleken var rätt jämn. Efter exakt 75 minuter fick Sam Kerr en superchans när hon serverades helt öppet mål av inhopparen Cortnee Vine. Kerr hade dock gummiben, och styrde bollen utanför.

Knappt tolv minuter senare fick Ji So-Yun ett skottläge från vänsterläge. Hon hade däremot inga gummiben, utan skickade i väg en projektil som satt otagbart i bortre hörnet bakom Lydia Williams.

På övertid fick Kerr ett nytt kanonläge, men återigen fick Australiens storstjärna snedträff. Sydkorea vann och spelar VM 2023. Australien spelar också VM 2023, däremot har man spelat klart i Asiatiska mästerskapen. Ett stort bakslag för Tony Gustavsson:s favorittyngda lag.

För Sydkorea och förbundskapten Colin Bell är det däremot plötsligt drömläge. Ett välförtjänt drömläge efter att man har kryssat mot Japan och nu vunnit mot Australien. I semifinal ställs ju nämligen Sydkorea mot Filippinerna – en match där jag ser Sydkorea som favorit till 80–20.

Det hade varit ännu mer än 80–20 om inte Sydkorea haft ett orosmoment i att Ji So-Yun skadade sig i samband med segermålet. Hon tog sig för ljumsken, och tvingades att byta. Sydkorea är två helt olika lag med eller utan Chelseamittfältaren.

För övrigt spelar Sydkorea 5–4–1 med defensiven i fokus. Man får trygghet genom att man har tre nickstarka mittbackar i Lee Young-Ju, Lim Seon-Joo och Shim Seo-Yeon och en rutinerad målvakt som känns säker i luftrummet. Offensivt är det Ji So-Yun som skall göra det.

Startelvan är hyperrutinerad: Kim Jung-Mi – Kim Hye-Ri, Lee Young-Ju, Lim Seon-Joo, Shim Seo-Yeon, Choo Hyo-Joo – Lee Geum-Min, Cho So-Hyun, Ji-So-Yun, Choe Yu-RiSon Hwa-Yeon. Snittåldern på de här elva är kring 30 år, så det är lite nu eller aldrig för Sydkoreas lag.

I söndagens sista kvartsfinal vann alltså Filippinerna mot Taiwan. Men det satt hårt åt. Det var 0–0 i paus och 1–1 efter full tid. Det sedan Filippinerna tagit ledning på en styrning i början av den andra halvleken och Taiwan kvitterat på ett kanonskott i slutet.

Det var även 1–1 efter den chansfattiga förlängningen över 2×15 minuter. Det avgjordes alltså på straffar. Där var det 3–3 efter grundomgången. Taiwan sköt för seger i femte omgången, men Olivia McDaniel räddade. Sedan satte hon sin egen straff till 3–3 och räddade även Taiwans första straff i sudden deathskjutningen. McDaniel blev stor matchvinnare, även om det var Sarina Bolden som satte den vinnande straffen.

Klicka på ”Visa på YouTube” för att se höjdpunkter från Filippinerna–Taiwan.

Filippinerna klart för VM alltså. Det hade man ju inte tippat inför det här mästerskapet. Men taktiken att leta spelare i USA med filippinskt påbrå har varit en segertaktik.

I söndagens kvartsfinal var det två helt olika kulturer som möttes. Taiwan har ett hemmabetonat lag, där 21 av 23 spelare håller till i den egna ligan. De två sista är proffs i Japan. Filippinerna däremot hade bara sex hemmabaserade spelare. Övriga 17 är födda i USA, och spelar i USA, Europa eller Japan. Det lagbygget tog alltså den sjätte platsen till VM 2023.

Följande lag är nu VM-klara:

  • Australien – värdnation
  • Nya Zeeland – värdnation
  • Japan
  • Kina
  • Sydkorea
  • Filippinerna

Taiwan eller Filippinerna till VM? – tyskt toppmöte

Vi har nått sista helgen i januari och damfotbollsåret 2022 börjar växla upp. Under söndagen kommer de första lagen att kvala in till nästa års VM-slutspel. Och så tjuvstartar Frauen-Bundesliga med ett spännande toppmöte.

Dessutom startar säsongen på hemmaplan med en hel hög träningsmatcher. Just de här första träningsmatcherna är sällan jätteintressanta, för de handlar mest om att vänja spelarna vid matchformatet. Det är först om några veckor när cupspelet börjar som man kan börja dra lite sportsliga slutsatser. Trots det välkomnar jag gärna spaningar från helgens matcher.

Men sportsligt sett är ju Asiatiska mästerskapen det stora just nu. Där är man framme vid kvartsfinalerna, och det är väl åtta väntade lag som tagit sig fram. Slutspelsträdet ser ut så här:

Kina–Vietnam
Japan–Thailand

Australien–Sydkorea
Taiwan–Filippinerna

Eftersom mästerskapet även fungerar som Asiens VM-kval ligger det dubbel betydelse i kvartsfinalerna. Eftersom Australien redan är inkvalat som arrangör och Asien har 5+2 platser kommer alla de sju kvarvarande lagen minst få spela i den interkontinentala playoffturneringen.

5+2 innebär nämligen fem direktplatser och två platser i playoffturneringen.

Eftersom Japans och Australiens kvartsfinaler startar först (9.00) under söndagsförmiddagen lär just Japans Nadeshiko bli första lag att kvala in till VM 2023. Mina tips för kvartsfinalerna ser ut så här:

Kina–Vietnam 90–10
Japan–Thailand 95–5
Australien–Sydkorea 80–20
Taiwan–Filippinerna 40–60

Det är den sista matchen som känns klart mest oviss på förhand. Inför turneringen hade jag hållit Taiwan (39:a på världsrankingen) som favorit mot Filippinerna (64:a). Men Alen Stajcic har gjort ett bra jobb med att bygga nytt i Filippinerna. Och att de höll 0–0 i 50 minuter mot Australien samt deras 1–0-seger mot Thailand gör att jag håller Filippinerna som favorit till en VM-plats.

Stormatchen i kvartsfinalerna är ju Australien–Sydkorea, en match som Cmore sänder i Sverige 9.00. Här bör svenskledda The Matildas vara det starkare laget, speciellt som man slipper pressen av att även spela VM-kval. En annan sak som talar för Australien är att Sam Kerr har sett riktigt vass ut i turneringen.

När jag såg Sydkorea mot Japan noterades att koreanskorna är riktigt vassa på fasta situationer. Ji Soyun har skön känsla i högerfoten, och man har flera nickstarka spelare. Nu är även Australien bra i luftrummet – och har finna fötter från bland annat Steph Catley, Kyah Simon och Emily van Egmond. Frågetecknet hos The Matildas ligger på målvaktsspelet. Där kan det vara lite svajigt.

Sydkorea har för övrigt haft extrem otur i lottningen. Inte nog med att de hamnade i samma grupp som Japan. Som tvåa i den gruppen ställs man alltså mot Australien i kvartsfinal. Grupptrean Vietnam fick en något ”lättare” kvartsfinal – de ställs mot Kina

Men Sydkorea har ändå en helt okej chans att ta en VM-plats. Som ni förstår så kommer ju även minst en av förlorarlagen i kvartsfinalerna att ta en direktplats. Där är upplägget sådant att om Australien vinner sin kvartsfinal blir det två direkt avgörande VM-kvalmatcher, enligt:

Sydkorea–Taiwan/Filippinerna
Kina/Vietnam–Japan/Thailand

Om Sydkorea vinner mot Australien blir det en trelagsgrupp mellan de tre andra kvartsfinalförlorarna.

Utöver mästerskapet i Indien spelas det en intressant toppmatch i Tyskland under helgen. I dag 14.00 sänder Viaplay nämligen Turbine Potsdam–Wolfsburg.

Potsdam är ju intressant som en av de sista rena damfotbollsklubbarna som utmanar i de fyra stora ligorna. Även om Granadilla Tenerife och Fleury har bättre placeringar i sina ligor är Potsdam den enda damfotbollsklubben som ännu har kvar en liten guldchans i sin liga. I övrigt består ju europeisk damfotboll på toppnivån numera rakt igenom av lag som betalas av herrelitklubbar.

Potsdam inledde säsongen svagt med bortaförluster mot Wolfsburg och Leverkusen i de tre första omgångarna. Sedan dess är laget obesegrat. Dock avslutade man 2021 med tre raka kryss mot toppkonkurrenterna Hoffenheim, Eintracht Frankfurt och Bayern München. Därmed har Potsdam tappat lite i toppen, vilket gör att det i princip krävs en seger mot Wolfsburg i dag för att man inte skall komma för långt bakom.

Kollar vi på de fyra stora ligorna i Europa är rena damfotbollsklubbar alltså allt mer sällsynta. Jag kan ha missat någon, men här är en lista:

Frankrike
4) FC Fleury 91
10) ASJ Soyaux-Charente
12) FC Issy

Tyskland:
5) Turbine Potsdam
9) SGS Essen
11) SC Sand

England
Inget

Spanien
4) UD Granadilla Tenerife
11) Madrid CFF

I Sverige har som bekant inte herrelitklubbarna hakat på damfotbollstrenden i samma utsträckning som nere på kontinenten. I årets upplaga av damallsvenskan finns fem herrelitklubbar (AiK, BP, Djurgården, Hammarby och Häcken) och nio damfotbollsklubbar.

Mer om hur svenska herrelitklubbar jobbar med damfotboll finns i det här inlägget.

Slutligen bör det ju förstås nämnas att vi i helgen även har en glödhet cupmatch i Frankrike, där PSG–Lyon möts redan i åttondelsfinal. Den spelas i dag 14.00, alltså samtidigt som det tyska toppmötet. Tyvärr är det ingen svensk tv-kanal som sänder matcher från Frankrike den här vintern.

Drömstart för Guillou – tack och adjö från Labbé

Den första omgången är spelad i de Asiatiska mästerskapen. Cmore sänder Australiens matcher i Sverige. I dag fick de visa hela 18 mål när The Matildas vann mot Indonesien med 18–0. Sam Kerr missade en straff – men smällde ändå in fem mål.

Höjdpunkter från matchen finns här – framför allt är comebackande Aivi Luik:s 17–0-mål en sevärd godbit.

I och med sin fem mål i dag är Kerr uppe i totalt 54 landslagsmål – flest av alla spelare från Australien, något som hon hyllades för av tvåan Tim Cahill (50 landslagsmål) på det här fina sättet:

Apropå Indoniesien skrev jag att mittbacken Shalika Aurelia Viandrisa blir klubbkompis med Beata Kollmats i AS Roma. Det stämmer inte.

Viandrisa är Indonesiens första utlandsproffs på damsidan, men jag gick vilse i Romaklubbarna. Hon har skrivit på för andraligaklubben Roma CF, som ju faktiskt har både färger och en klubbsymbol som gör det väldigt lätt att blanda ihop laget med AS Roma. Noterbart i dag var att Viandrisa började på bänken. Men det var alltså en svettig dag för Indonesiens backlinje, och hon byttes in redan i 26:e minuten – i 5–0-underläge…

För Australien med Tony Gustavsson och Jens Fjellström är ju gruppspelet en ren transportsträcka. Däremot står ju mycket på spel för Thomas Dennerby:s och Jane Törnqvist:s Indien och för Piteåspelaren Katrina Guillou i Filippinerna.

Guillou debuterade för the Filipino Booters i dag. Hon gjorde det i den match som bör vara landets största damfotbollsframgång hittills. Man vann nämligen med 1–0 mot Thailand och tog ett jättesteg mot kvartsfinal. Höjdpunkter från matchen finns här.

Filippinerna hade ett helt gäng nya spelare, som rekryterats av landet nya förbundskapten, australiske Alen Stajcic. Spelare med filippinska släktband. Segerskytten heter exempelvis Chandler McDaniel, och är uppvuxen i Kalifornien. Hennes storasyster Olivia McDaniel vaktade målet och höll nollan. Segermålet var för övrigt en jättetavla från Thailands målvakt.

Hos thailändarna startade den tidigare Kristianstadsspelaren Miranda Nild. Däremot saknades den tidigare storstjärnan Kanjana Sungngoen, den spelare jag tycker har varit bäst i laget tidigare. Hon har stått för lagets offensiva tyngd.

Jag kan inte hitta någon uppgift på om Sungngoen har slutat, eller om hon av någon anledning har ställts utanför truppen. Klart är att Thailand saknade offensiv tyngd. Under de perioder av matchen som jag såg hade laget stort bollinnehav, men enorma problem att komma till målchanser.

Eftersom åtta av tolv lag går vidare till kvartsfinal är det stor chans att tre poäng räcker till slutspel. För Indien var öppningsmatchen mot Iran den riktigt stora chansen att ta en trepoängare. Och man hade flera stora chanser – men lyckades inte göra några mål. I den andra halvleken gjorde Irans målvakt Zohreh Koudaei en riktigt sjuk räddning på en nick från nära håll.

Indien hade det bästa spelet, och lär vara mest missnöjt med slutsiffrorna 0–0 (höjdpunkter här). Men Iran hade en boll i ribban och borde nog även ha haft en straff. Så det kunde även ha blivit förlust för Dennerbys lag.

Normalt är en poäng i öppningsmatchen en okej öppning på ett mästerskap. Men för Indien var inte 0–0 mot Iran något okej resultat, utan lite av en mardröm. Iran är det på pappret enklaste motståndet i gruppen.

I de två sista gruppmatcherna väntar nämligen Taiwan och Kina. Och i avslutningsmatchen mot Kina lär det inte bli några poäng. Indien har alltså kniven mot strupen inför söndagens match mot Taiwan om man skall kunna ha kvar chansen på en kvartsfinal- och även VM-plats. Nu vann Indien med 1–0 mot just Taiwan i en träningsmatch för ett par månader sedan. Och man har hemmaplan. Men jag skulle ändå säga att Taiwan är favorit inför söndagens måstematch.

Dels för att Indien kändes svagt i båda straffområdena mot Iran, dels för att Taiwan har större erfarenhet vid den här typen av matcher.

Det om mästerskapet i Asien. I helgen kan man på Viaplay njuta av Juventus–Fiorentina 14.30 under lördagen, och på söndag visas Brighton–Chelsea 13.30 och Manchester City–Arsenal 19.45.

Kanske att vi kan få se en comeback från Linda Sembrant i Juves match. Mittbacken satt på bänken senast. Då blev det inget spel. Dags nu?

På söndag 12.00 är det även spansk supercupfinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Tyvärr hittar jag ingen tv-sändning från det hyperintressanta svenskmötet. I semifinalerna startade Fridolina Rolfö i Barcas 1–0-seger mot Real Madrid, och Hanna Lundkvist byttes in i 70:e minuten när Atletico vann med 3–2 mot Levante. Däremot fick inte Hedvig Lindahl någon speltid.

Apropå målvakter som spelade i OS-finalen meddelade den kanadensiska guldhjälten Stephanie Labbé att hon avslutar karriären.

Under den karriär som alltså avslutades med ett OS-guld hann 35-åringen med att spela för fyra olika damallsvenska klubbar – Piteå, Kif Örebro, Linköping och Rosengård. Det är bara att gratulera Labbé till en fin karriär, och önska henne lycka till i livet efter fotbollen.

På svensk mark noteras att vi nu har en hemvändare. Lova Lundin lämnar franska ligan för Djurgården. Stockholmarna får nu faktiskt räknas som ledarlaget under silly season. Efter tunga tapp av Sheila van den Bulk och Elizabeth Addo har man radat upp spännande värvningar. Med spelare som Tove AlmqvistSanna KullbergStinalisa JohanssonEmelie LövgrenEbba WiederSara Lilja Vidlund och nu alltså Lova Lundin börjar Djurgården få ihop en riktigt spännande trupp.

Dagens överraskning var annars att Häcken köper loss Marika Bergman Lundin från IK Uppsala Fotboll. Inget ont om Bergman Lundin, som jag tycker har varit stabil när jag sett henne de två senaste åren. Jag ser henne däremot inte som en bärande spelare i ett damallsvenskt topplag. Men jag kan ha fel.