Kris i Eskilstuna – och sparkad förbundskapten

De senaste dagarnas stora damfotbollsnyheter har på hemmaplan handlat om ekonomisk kris i Eskilstuna United, och om att även Nederländerna nu har sparkat sin förbundskapten efter EM-slutspelet.

I dag meddelades nämligen att Mark Parsons blev tredje förbundskapten att få lämna sitt jobb efter mindre lyckade resultat i England. Skall man försvara Parsons så hade han ett rätt hopplöst uppdrag. Han kom efter Sarina Wiegman med instruktionen att föryngra det nederländska landslaget.

Om man har den typen av arbetsbeskrivning måste man få omedelbara toppresultat, annars är risken uppenbar att man drar på sig stort missnöje från de äldre spelare som skall växlas ut. Kalla det gärna Lex Tom Sermanni i USA.

Parsons fick inga omedelbara toppresultat, även om kvartsfinal i EM ändå borde ha ansetts vara okej med tanke på det skade- och sjukdomselände som de orange hade under mästerskapet i England. Spelarna såg dock inga rimliga förklaringar till att Parsons lag misslyckades, utan han fick rätt hård kritik. Inte minst från Danielle van de Donk.

Och nu har han gjort sitt i Nederländerna. Parsons blir den tredje förbundskaptenen efter svenskarna Martin Sjögren (Norge) och Anna Signeul (Finland) att få lämna sitt jobb efter EM.

Gemensamt för alla tre är att de kommer från ett annat land är det de coachade under mästerskapet. Totalt var det fem lag som hade utländska förbundskaptener. De två som har kvar sitt jobb är Englands guldcoach Wiegman och danske Nils Nielsen i Schweiz.

Så till den största inhemska nyheten, den om att Eskilstuna United snabbt måste ha in stora summor för att klara elitlicensen och få spela kvar i damallsvenskan nästa år.

Jag har inte tillgång till artiklarna i Eskilstuna-kuriren och är lite osäker kring summan tre miljoner kronor. Det har skrivits att det är just tre miljoner som klubben behöver få in redan till månadsskiftet, då man måste lämna in ett periodiserat bokslut som visar att det egna kapitalet är noll, eller positivt. Plus en likviditetsplan som visar att föreningen kan klara sina betalningar under resten av året.

Jag hörde en alternativ uppgift om att United behövde få in tre miljoner kronor under det här året för att klara elitlicensen. Vilket som är svårt, men att få in de där miljonerna på tre veckor låter otroligt jobbigt.

Apropå damallsvensk ekonomi så såg jag nyligen att förbundet presenterade de ekonomiska rapporterna från fjolåret:

* Analys av de damallsvenska klubbarnas ekonomi 2021

* Analys av elitettanklubbarnas ekonomi 2021

I den damallsvenska analysen kan man läsa mer om vad som gäller för Eskilstuna United. Där kan man också läsa att snittlönen i vår högsta serie har ökat till 18 530 kronor per månad. Räknat på
tolv månaders anställning och antaget att klubbarna har 22 spelare i sina spelartrupper.

I fjol låg snittlönen på 15 113 kronor per månad, vilket innebär en ökning med 22,6 procent, vilket förstås är rätt mycket. Dock är ju inte 18 530 kronor speciellt mycket. Det blir spännande att se hur snittlönen utvecklas nu när vi har 14 lag i damallsvenskan. Min gissning är att vi får se en sänkning med några tusen kronor.

En annan högst anmärkningsvärd notering från de damallsvenska klubbarnas ekonomier är de rapporterade intäkterna för de tre Stockholmsklubbarna som även har lag i herrallsvenskan: AIK, Djurgården och Hammarby.

Av övriga nio lag hade Vittsjö GIK lägst intäkter i form av 7,3 miljoner kronor. De tre stora Stockholmsklubbarna rapporterade följande intäkter till sina damsatsningar:

* Hammarby 4,9 miljoner kronor
* Djurgårdens IF FF 3,8 miljoner kronor
* AIK 2,1 miljoner kronor

Noterbart här är att de tre Stockholmsklubbarna rapporterade kostnader på 8,9–11,1 miljoner för sina damlag. Här är frågan om man antingen redovisat intäkter på ett konstigt sätt, eller om man väljer att koncentrera sig på att skapa intäkter till sina herrlag och sedan sponsra damlagen med ”herrpengar”.

Slutligen har F20-VM startat i Costa Rica. Alldeles nyss vann Colombia öppningsmatchen mot Tyskland med 1–0 efter sent segermål av inhopparen Mariana Munoz. Jag såg slutet på Fifa+, och noterade att även målvakten Natalia Giraldo bör bokföras som matchvinnare. På övertid räddade hon nämligen ett friläge från Eintracht Frankfurts Carlotta Wamser.

Sverige är inte med i mästerskapet. I varje fall inte med ett lag. Däremot är domarna Tess Olofsson och Almira Spahic på plats. Det udda är att F19-EM från 2019 räknas som kvalturnering för de europeiska lagen. Jag har inte kollat trupperna från den turneringen, men antar att knappt någon av de spelare som var med då håller åldern för det här mästerskapet.

Utöver Tyskland representeras Europa av Frankrike, Nederländerna och Spanien.

Tyvärr är det ett mästerskap utan ålderskategoriens största stjärnor. Tyska Jule Brand är exempelvis inte med, det är inte heller USA:s Trinity Rodman. Båda de två spelade nyligen seniormästerskap.

En spelare som var med i ett seniormästerskap, och som nu även spelar F20-VM är Colombias Linda Caicedo – hon som sköt sitt land till OS, och till final i Copa America.

I övrigt var det inte många namn jag kände igen när jag kollade igenom de 16 lagens spelartrupper. I USA:s trupp noteras att omskrivna 16-åringen Olivia Moultrie (fyller 17 i september) från Portland Thorns finns med. Hon är en av blott två amerikanska spelare som klivit in i proffsvärlden- Övriga representerar olika skolor.

Hos Spanien är löpstarka Salma Paralluelo truppens affischnamn. Hon var uttagen i den spanska EM-truppen, men tvingades då lämna återbud till följd av skada. Nu får hon chansen att trots allt spela ett mästerskap den här sommaren.

Hos Frankrike finns högerbacken Alice Sombath med som ett affischnamn. Hon fick speltid i tolv av Lyons 22 ligamatcher i fjol. Även PSG:s Laurina Fazer är en spelare som fått speltid i en fransk storklubb. Mittfältaren startade tre liga- och fyra Champions Leaguematcher den nyss avslutade säsongen.

En Sverigebaserad spelare är med i turneringen. Ghanas Azumah Bugre har spelat 269 minuter i elitettan för IFK Norrköping.

En spelare jag sett i Sverige är Japans Yuzuki Yamamoto. Hon var 15 år när jag såg henne briljera mot äldre spelare i Gothia cup 2018. Då beskrev jag henne så här:

”Hon är inte bara en bra målskytt, och har även ett fantastiskt spelsinne. Hennes rörelseschema håller redan otroligt hög nivå.”

I höst fyller hon 20, och det skall bli intressant att se hur hon har fortsatt utvecklas.

Matcherna går att se streamade på Fifas egna tv-kanal Fifa+. Spelschema finns här, notera att det är åtta timmars tidsskillnad till Sverige.

EM-guld till England inför rekordpublik

Tyskland var minst lika bra, men alla stjärnor stod rätt på himlen för England. Därför vann Lionesses alldeles nyss EM-guld via 2–1 efter förlängning mot Tyskland.

Allt, verkligen allt gick Englands väg i den här turneringen. Så var det på vägen fram till finalen. Och det fortsatte även i avslutningsmatchen på Wembley.

Det började redan på uppvärmningen där Tysklands skyttedrottning Alexandra Popp fick kasta in handduken till följd av en muskelskada. In i startelvan med kort varsel kom Lea Schüller. Det var tydligt att det bytet påverkade det tyska spelet under den första halvleken. Utan sin naturliga uppspelspunkt kändes Tyskland rätt vilset under de första 45 minuterna.

Den första halvleken gick alltså till England, dock utan att hemmalaget på något sätt var överlägset. För trots att det engelska laget kändes bättre hade jag faktiskt 2–2 i klara målchanser i paus.

Och. Vid den ena målchansen slog bollen upp på Leah Williamson:s arm. Den var högre än axelhöjd, den typen av hands skall alltid bestraffas. Tyskland skulle alltså haft en straff. Men återigen gjorde VAR-domarna en avgörande miss i det här mästerskapet. Tråkigt.

Överhuvud taget var domarinsatsen rätt dålig i finalen. Det var pinsamt att se hur den ukrainska domaren Kateryna Monzul, utan att på något sätt agera, lät de engelska spelarna maska bort turningens sju sista minuter. När det tar 72 sekunder att lägga en hörna, som det gjorde på slutet, måste domaren börja jobba med sina kort.

Men Monzul blandade och gav under hela matchen. Hon delade ut flera rätt billiga gula kort under ordinarie speltid. Men blundade för de stora sakerna när det skulle avgöras.

England hade verkligen tur med domsluten. Utöver den straff laget skulle ha haft emot sig tycker jag även att Alessia Russo borde ha fått rött kort. Det var minst gult för den armbåge hon delade ut till Kathrin Hendrich och minst gult för den tackling mot Lena Oberdorf som hon också blev varnad. Och så fick de engelska spelarna alltså maska ohämmat på slutet.

Tillbaka till själva spelet. I paus verkade det som att det tyska laget kunde prata ihop sig om hur man skulle agera utan Popp. För den andra halvleken gick till Tyskland. Jag räknade till 5–1 i klara målchanser i halvleken.

Men. England gjorde mål på sin enda. Målet kom när hemmalaget spelade i numerärt underläge eftersom Beth Mead behandlades för en skada hon ådrog sig när hon själv gick in rätt fult mot Marina Hegering.

Lysande Keira Walsh slog en fantastisk djupledspassning till inhopparen Ella Toone. Fri med målvakten Merle Frohms stod Toone för en högklassig lobb. Ett mycket vackert mål.

Men som ofta när ett lag gör något bra gör motståndarna något mindre bra. Jag tyckte att Kathrin Hendrich långa stunder gjorde en kanonmatch i finalen. Men hon var misslyckad vid båda de engelska målen, vilket ju förstås drar ner betyget rejält. Vid 1–0 såg hon Toones löpning, och hade gott om tid att ta djup. Men gjorde inte det.

I drygt 17 minuter var England i ledningen. Sedan gjorde Tyskland ett jättefint mål. Inbytta Sydney Lohmann drog upp anfallet. Hon spelade ut till en annan inhoppare, Tabea Wassmuth, vars inspel hamnade på foten på Lina Magull. Den sistnämnda styrde läckert upp bollen i nättaket.

Det var 1–1 efter ordinarie tid. Och jag hade alltså 7–3 i målchanser till Tyskland. Under förlängningen räknade jag bara in två målchanser. De kom i den andra kvarten, och båda var engelska.

Den första i minut 110 var guldmålet. Beth Mead tvingades gå av efter sin fula tackling mot Hegering. In då kom istället Chloe Kelly. Det är hon som bär de gyllene skorna på kvällens guldfest.

En högerhörna från Lauren Hemp vanns av Lucy Bronze. Bollen damp ner mitt framför det tyska målet, där inhoppare Kelly befann sig. Hon fick två chanser, och på andra chansen lyckades hon få bollen mellan benen mot Kathy Hendrich.

Såg jag rätt var det dessutom så att Hendrich i förstaläget petade bort bollen från målvakt Frohms. Hendrich stod alltså för ett olyckligt ingripande även vid Englands andra mål. Överhuvud taget har mittförsvaret varit Tysklands akilleshäl de senaste åren. Men Hendrich och Marina Hegering har gjort en bra turnering. Dock blev det tyska laget väldigt mycket darrigare när Hegering tvingades byta i minut 103. Inhopparen Sara Doorsoun-Khajeh såg verkligen inte trygg ut. Faktum är att det bytet kan ha varit det som avgjorde matchen.

Tillsammans med Chloe Kellys 2–1-mål förstås. Efter det målet följde alltså en stunds maskande innan det stora segerjublet bröt ut. Och vilket jubel det var. Tänk att få fira guld med 87 192 åskådare, där säkert 80 000 var hemmasupportrar. Publiksiffran var för övrigt den högsta på en EM-match alla kategorier – alltså även herrarnas turneringar.

Lagkapten Leah Willamson strålade med hela ansiktet när hon lyfte pokalen mot Londonhimlen. Den fest som har dragit igång nu skulle man ha varit med om.

England tog nästan storslam i Uefas utmärkelser. Keira Walsh prisades som finalens bästa spelare. Det priset tyckte jag nog kunde ha gått till Lina Magull.

Beth Mead vann skytteligan på sina sex mål och fem assist. Hon fick även pris som turneringens bästa spelare. Där vet jag inte heller om jag delar juryns uppfattning. Jag tycker nog att Walsh har varit den genomgående bästa engelska spelaren. Men det är svårt att vinna den här typen av priser som defensiv innermittfältare.

Dock fick Lena Oberdorf ett högst välförtjänt pris. Tysklands sexa blev turneringens bästa unga spelare. Ett självklart val, även om hon inte var lika suverän i finalen som hon varit tidigare i turneringen.

Frågan är ändå om inte turneringens allra bästa aktör var Sarina Wiegman. För andra Europamästerskapet i rad förde hon värdnationen till guld. En makalös prestation.

Hennes metod är något för andra tränare att lära ifrån. Både i Nederländerna och England har hon givit en startelva fullt förtroende. Men hon har aldrig tvekat att göra byten när saker inte fungerar. När England var i brygga mot Spanien var det hennes byten som vände matchen.

Och i finalen var det två inhoppare som gjorde målen. Många ville se glödheta Alessia Russo från start istället för Ellen White. Men Wiegman hade sin smarta idé om att spela väl samspelta Fran Kirby och White tillsammans. Och sedan byta in klubbkompisarna Toone och Russo tillsammans, för att ha en spets som känner varandra väl.

EM-final 2022

England–Tyskland 2–1 efter förlängning.
1–1 (0–0) efter ordinarie tid.

Mål: 1–0 Ella Toone (62, assist Keira Walsh), 1–1 Lina Magull (79, assist Tabea Wassmuth), 2–1 Chloe Kelly (110).

Varningar, England: Georgia Stanway, Ellen White, Alessia Russo och Chloe Kelly. Tyskland: Felicitas Rauch, Lena Oberdorf och Lea Schüller.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina
Publik: 87 192 på Wembley

Målchanser: 5–7 efter förlängning. 3–7 (2–2) efter ordinarie tid.

England (4–2–3–1): Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly (Alex Greenwood, 88) – Georgia Stanway (Jill Scott, 88), Keira Walsh – Beth Mead (Chloe Kelly 62), Fran Kirby (Ella Toone, 55), Lauren Hemp (Nikita Parris, 119) – Ellen White (Alessia Russo, 55).

Tyskland (4–1–4–1): Merle Frohms – Giulia Gwinn, Kathrin Hendrich, Marina Hegering (Sarah Doorsoun-Khajeh, 103), Felicitas Rauch (Lena Lattwein, 113) – Lena Oberdorf – Svenja Huth, Sara Däbritz (Sydney Lohmann, 73), Lina Magull (Linda Dallmann, 91), Jule Brand (Tabea Wassmuth, 46) – Lea Schüller (Nicole Anyomi, 67).