EM-guld till England inför rekordpublik

Tyskland var minst lika bra, men alla stjärnor stod rätt på himlen för England. Därför vann Lionesses alldeles nyss EM-guld via 2–1 efter förlängning mot Tyskland.

Allt, verkligen allt gick Englands väg i den här turneringen. Så var det på vägen fram till finalen. Och det fortsatte även i avslutningsmatchen på Wembley.

Det började redan på uppvärmningen där Tysklands skyttedrottning Alexandra Popp fick kasta in handduken till följd av en muskelskada. In i startelvan med kort varsel kom Lea Schüller. Det var tydligt att det bytet påverkade det tyska spelet under den första halvleken. Utan sin naturliga uppspelspunkt kändes Tyskland rätt vilset under de första 45 minuterna.

Den första halvleken gick alltså till England, dock utan att hemmalaget på något sätt var överlägset. För trots att det engelska laget kändes bättre hade jag faktiskt 2–2 i klara målchanser i paus.

Och. Vid den ena målchansen slog bollen upp på Leah Williamson:s arm. Den var högre än axelhöjd, den typen av hands skall alltid bestraffas. Tyskland skulle alltså haft en straff. Men återigen gjorde VAR-domarna en avgörande miss i det här mästerskapet. Tråkigt.

Överhuvud taget var domarinsatsen rätt dålig i finalen. Det var pinsamt att se hur den ukrainska domaren Kateryna Monzul, utan att på något sätt agera, lät de engelska spelarna maska bort turningens sju sista minuter. När det tar 72 sekunder att lägga en hörna, som det gjorde på slutet, måste domaren börja jobba med sina kort.

Men Monzul blandade och gav under hela matchen. Hon delade ut flera rätt billiga gula kort under ordinarie speltid. Men blundade för de stora sakerna när det skulle avgöras.

England hade verkligen tur med domsluten. Utöver den straff laget skulle ha haft emot sig tycker jag även att Alessia Russo borde ha fått rött kort. Det var minst gult för den armbåge hon delade ut till Kathrin Hendrich och minst gult för den tackling mot Lena Oberdorf som hon också blev varnad. Och så fick de engelska spelarna alltså maska ohämmat på slutet.

Tillbaka till själva spelet. I paus verkade det som att det tyska laget kunde prata ihop sig om hur man skulle agera utan Popp. För den andra halvleken gick till Tyskland. Jag räknade till 5–1 i klara målchanser i halvleken.

Men. England gjorde mål på sin enda. Målet kom när hemmalaget spelade i numerärt underläge eftersom Beth Mead behandlades för en skada hon ådrog sig när hon själv gick in rätt fult mot Marina Hegering.

Lysande Keira Walsh slog en fantastisk djupledspassning till inhopparen Ella Toone. Fri med målvakten Merle Frohms stod Toone för en högklassig lobb. Ett mycket vackert mål.

Men som ofta när ett lag gör något bra gör motståndarna något mindre bra. Jag tyckte att Kathrin Hendrich långa stunder gjorde en kanonmatch i finalen. Men hon var misslyckad vid båda de engelska målen, vilket ju förstås drar ner betyget rejält. Vid 1–0 såg hon Toones löpning, och hade gott om tid att ta djup. Men gjorde inte det.

I drygt 17 minuter var England i ledningen. Sedan gjorde Tyskland ett jättefint mål. Inbytta Sydney Lohmann drog upp anfallet. Hon spelade ut till en annan inhoppare, Tabea Wassmuth, vars inspel hamnade på foten på Lina Magull. Den sistnämnda styrde läckert upp bollen i nättaket.

Det var 1–1 efter ordinarie tid. Och jag hade alltså 7–3 i målchanser till Tyskland. Under förlängningen räknade jag bara in två målchanser. De kom i den andra kvarten, och båda var engelska.

Den första i minut 110 var guldmålet. Beth Mead tvingades gå av efter sin fula tackling mot Hegering. In då kom istället Chloe Kelly. Det är hon som bär de gyllene skorna på kvällens guldfest.

En högerhörna från Lauren Hemp vanns av Lucy Bronze. Bollen damp ner mitt framför det tyska målet, där inhoppare Kelly befann sig. Hon fick två chanser, och på andra chansen lyckades hon få bollen mellan benen mot Kathy Hendrich.

Såg jag rätt var det dessutom så att Hendrich i förstaläget petade bort bollen från målvakt Frohms. Hendrich stod alltså för ett olyckligt ingripande även vid Englands andra mål. Överhuvud taget har mittförsvaret varit Tysklands akilleshäl de senaste åren. Men Hendrich och Marina Hegering har gjort en bra turnering. Dock blev det tyska laget väldigt mycket darrigare när Hegering tvingades byta i minut 103. Inhopparen Sara Doorsoun-Khajeh såg verkligen inte trygg ut. Faktum är att det bytet kan ha varit det som avgjorde matchen.

Tillsammans med Chloe Kellys 2–1-mål förstås. Efter det målet följde alltså en stunds maskande innan det stora segerjublet bröt ut. Och vilket jubel det var. Tänk att få fira guld med 87 192 åskådare, där säkert 80 000 var hemmasupportrar. Publiksiffran var för övrigt den högsta på en EM-match alla kategorier – alltså även herrarnas turneringar.

Lagkapten Leah Willamson strålade med hela ansiktet när hon lyfte pokalen mot Londonhimlen. Den fest som har dragit igång nu skulle man ha varit med om.

England tog nästan storslam i Uefas utmärkelser. Keira Walsh prisades som finalens bästa spelare. Det priset tyckte jag nog kunde ha gått till Lina Magull.

Beth Mead vann skytteligan på sina sex mål och fem assist. Hon fick även pris som turneringens bästa spelare. Där vet jag inte heller om jag delar juryns uppfattning. Jag tycker nog att Walsh har varit den genomgående bästa engelska spelaren. Men det är svårt att vinna den här typen av priser som defensiv innermittfältare.

Dock fick Lena Oberdorf ett högst välförtjänt pris. Tysklands sexa blev turneringens bästa unga spelare. Ett självklart val, även om hon inte var lika suverän i finalen som hon varit tidigare i turneringen.

Frågan är ändå om inte turneringens allra bästa aktör var Sarina Wiegman. För andra Europamästerskapet i rad förde hon värdnationen till guld. En makalös prestation.

Hennes metod är något för andra tränare att lära ifrån. Både i Nederländerna och England har hon givit en startelva fullt förtroende. Men hon har aldrig tvekat att göra byten när saker inte fungerar. När England var i brygga mot Spanien var det hennes byten som vände matchen.

Och i finalen var det två inhoppare som gjorde målen. Många ville se glödheta Alessia Russo från start istället för Ellen White. Men Wiegman hade sin smarta idé om att spela väl samspelta Fran Kirby och White tillsammans. Och sedan byta in klubbkompisarna Toone och Russo tillsammans, för att ha en spets som känner varandra väl.

EM-final 2022

England–Tyskland 2–1 efter förlängning.
1–1 (0–0) efter ordinarie tid.

Mål: 1–0 Ella Toone (62, assist Keira Walsh), 1–1 Lina Magull (79, assist Tabea Wassmuth), 2–1 Chloe Kelly (110).

Varningar, England: Georgia Stanway, Ellen White, Alessia Russo och Chloe Kelly. Tyskland: Felicitas Rauch, Lena Oberdorf och Lea Schüller.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina
Publik: 87 192 på Wembley

Målchanser: 5–7 efter förlängning. 3–7 (2–2) efter ordinarie tid.

England (4–2–3–1): Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly (Alex Greenwood, 88) – Georgia Stanway (Jill Scott, 88), Keira Walsh – Beth Mead (Chloe Kelly 62), Fran Kirby (Ella Toone, 55), Lauren Hemp (Nikita Parris, 119) – Ellen White (Alessia Russo, 55).

Tyskland (4–1–4–1): Merle Frohms – Giulia Gwinn, Kathrin Hendrich, Marina Hegering (Sarah Doorsoun-Khajeh, 103), Felicitas Rauch (Lena Lattwein, 113) – Lena Oberdorf – Svenja Huth, Sara Däbritz (Sydney Lohmann, 73), Lina Magull (Linda Dallmann, 91), Jule Brand (Tabea Wassmuth, 46) – Lea Schüller (Nicole Anyomi, 67).

Bayern München nästa för Rosengård

Alldeles nyss lottades kvarts- och semifinalerna i Champions League. Det var en helt fri lottning, alltså alla kunde lottas mot alla.

För Rosengård blev det kort väntan, Malmöklubben drogs redan som andra lott. Man gjorde det som bortalag i första kvartsfinalen mot Bayern München.

Det fanns inga drömlottningar i den här lottningen, utan Rosengård hade slagit ur underläge vilket lag som än väntat – för jag tar för givet att PSG vinner mot Sparta Prag nästa vecka.

Bayern München var dock en av de allra svåraste lotterna. Jag vågar säga att årets Bayern är den bästa upplaga klubben någonsin haft. Visst hade man ett starkt lag när man vann ligan både 2015 och 2016. Men jag tycker alltså att årets upplaga är klart bättre.

Faktum är att Bayern München bara varit i kvartsfinal i Champions League tre gånger tidigare, säsongerna 2016/17, 2018/19 och i fjol, 2019/20. Det är således fjärde gången på fem år som Bayern spelar kvartsfinal. Bara en gång hittills har man nått semifinal, det gjorde man våren 2019.

I fjol föll man mot Lyon i kvartsfinalen med 2–1. Det var som bekant enkelmöten på neutral plan i Spanien från kvartsfinal och framåt i fjolårets UWCL. Vad jag kan hitta är för övrigt den där matchen mot Lyon (22 augusti i fjol) den senaste match som Bayern lämnade utan att vinna.

Sedan dess hittar jag nämligen 21 raka segrar i olika turneringar. Här lämnar jag en brasklapp för att jag kan ha missat någon match. Däremot har jag inte missat att Bayern är i kanonform. Man leder Frauen-Bundesliga med fem poängs marginal, och går alltså mot klubbens fjärde ligaguld.

Laget är namnkunnigt. Senaste startelvan i Frauen-Bundesliga var Laura BenkarthHanna Glas, Simone Laudehr, Carina Wenninger, Carolin SimonLineth Beerensteyn, Sarah Zadrazil, Linda Dallmann, Sydney Lohmann, Klara BühlLea Schüller.

Laget är alltså hemvist för halva tyska landslaget. Normalt brukar ju även Lina Magull finnas med på mittfältet. Hon satt dock på bänken senast. Det gjorde även bland annat tidigare Rosengårdsspelarna Amanda Ilestedt och Simone Boye Sørensen.

Tittar vi på Bayerns senaste resultat visar de att klubben är i absolut toppform. Allra senast mot Biik Kazygurt spelade man mer eller mindre med ett B-lag, och vann med 3–0. Innan dess har man följande resultat sedan ligan startade om i början av februari:

* Meppen (h) 7–1
* Werder Bremen (h) 7–0
* Biik Kazygurt (b) 6–1
* Freiburg (b) 5–1

Totalt alltså fem segrar och 28–3 i målskillnad. Man kan ha invändningen att de inte mött några topplag, men resultaten är ändå imponerande.

Även om jag vet att Göteborg skakade Bayern i förra årets turnering håller jag Bayern som solklar favorit till att nå semifinal för andra gången på tre år. Oddsen blir 90–10 i tysk favör, alltså samma odds som jag gav Rosengård att vinna mot St Pölten. 

Kvartsfinalerna inleds den 23 eller 24 mars, då alltså med bortamöte för Rosengård. Returerna spelas 31 mars eller 1 april, och då blir det alltså en match på Malmö IP.

Om Bayern–Rosengård har en solklar favorit är övriga tre möten betydligt mycket mer svårtippade. Det lär ju bli ett helfranskt prestigemöte i ena kvarten, ett möte som i nuläget känns 50–50. Jag tycker att PSG känns som bästa laget i år, men Lyon har vinnarkulturen och traditionen, vilket ändå väger tungt.

De båda lagen möts för övrigt i förmatch i morgon. Med avspark 21.00 (sänds på Viaplay) skall franska ligan avgöras.

I övrigt fick vi svenskmöte mellan Chelsea och Wolfsburg. I mötet mellan tidigare Linköpingskompisarna Jonna Andersson/Magdalena Eriksson och Fridolina Rolfö håller jag Andersson/Eriksson som favoriter till 60–40. Om Rosengård skulle skrälla sig till semi väntar där vinnaren i den här kvartsfinalen.

Sista kvartsfinalen är hyperintressanta Barcelona mot Manchester City. Det är ett svårtippat möte mellan två väldigt formstarka lag. I princip känns det här också som 50–50, men jag ger Barca fördel med 51–49 eftersom City åkt ut mot spanskt motstånd de två senaste åren. Det har dock handlat om Atletico Madrid i båda fallen, och det är ju fullt möjligt att Barca passar City bättre än Madridklubben.

Här är hela dagens lottning: 

Kvartsfinaler:
1: FC Bayern München–FC Rosengård
2: PSG/Sparta Prag–Olympique Lyonnais
3: FC Barcelona–Manchester City
4: Chelsea–VFL Wolfsburg

Semifinaler:
5: 2–3
6: 1–4
Spelas 24/25 april respektive 1/2 maj.

Final:
6–5
Spelas i Göteborg den 16 maj.

2019 startar med ett rejält uppsamlingsheat

Jag tänkte inleda 2019 med att blicka tillbaka på förra årets två sista veckor. Den mest anmärkningsvärda svenska övergången under den perioden var ju helt klart Marija Banusic:s flytt från Beijing till Montpellier.

Banusic hade ett tungt 2018 där hon bland annat tappade sin landslagsplats. I nuläget känns hon ganska långt ifrån VM-truppen, i varje fall om Peter Gerhardsson kommer att fortsätta att jobba utifrån upplägget med två spelare på varje position.

Banusic känns ju egentligen bara aktuell i tiarollen. Och i nuläget ser jag åtminstone Kosovare Asllani, Fridolina Rolfö och Anna Anvegård som starkare kandidater på den positionen. Banusic lär behöva göra en kanonvår i Frankrike för att kunna ta en VM-plats.

Noterbart är ju att Banusics övergång kan öppna för en annan svensk forward med en tung höst bakom sig, nämligen Stina Blackstenius.

Gerhardssons förstaval som toppforward har bara gjort mål i två av 16 matcher i höst. Blackstenius hade en glödhet vecka i slutet av oktober där hon gjorde fem mot Metz och ett mot Lille. Men utöver det har det varit torka för Vadstenas fotbollsstolthet. Det har ju ryktats sedan sommaren 2017 att hon vill hem till Linköping, även om hon själv har dementerat i offentliga sammanhang.

Inklusive Banusic har Montpellier nu sju forwards. Kanske att man därmed överväger att släppa Blackstenius, som bara har ett halvår kvar på sitt kontrakt. Det skulle inte bara vara bra för henne själv, utan även för landslaget. För förbundskapten Gerhardsson hade ju sannolikt uppskattat att Asllani och Blackstenius fått ett halvår att spela ihop sig innan VM.

Dagarna innan jul förlängde en annan landslagsforward sitt kontrakt med Växjö. Anna Anvegård skrev in bara på för 2019, utan även för 2020. Intressant att hon efter lång tids fundering alltså förlängde med två år. Det måste väl innebära att Anvegård tror att Växjö kommer att bli ännu bättre de kommande åren.

En som däremot tackade nej till sin klubbs kontraktsförslag var Olivia Schough.

Samtidigt som Göteborg offentliggjorde intressanta värvningen av norska Vilde Böe Risa meddelades att Schough troligen kommer att lämna. Hon gjorde en stark säsong 2018, och vann den (i och för sig högst opålitliga) damallsvenska assistligan i stor stil.

Samtidigt tyckte jag att Amanda Johnsson Haahr var uppe på Schoughnivå i slutet av säsongen. Utan att ha någon insyn i förhandlingarna har jag funderat lite över om Göteborgsledningen kanske väljer att satsa på den sannolikt billigare Johnsson Haahr till årets serie.

Vi som följer Schough på sociala medier kan inte undgå att se att hon umgås mycket med Rosengårdsspelare. Där har hon ju både flera före detta lagkompisar, samt flera landslagskompisar. Kanske att hon hoppas hamna i Malmö den här säsongen?

Tillbaka till Göteborg. För där finns Årets spelare i damallsvenskan 2018. I varje fall när spelarna själva får välja.

Elin Rubensson var inte nominerad i en enda kategori till Fotbollsgalan. Men när med- och motspelare får rösta anses hon alltså vara damallsvenskans bästa spelare. Jag protesterar inte, för trots att hon inte var nominerad hade jag ju henne som potentiell vinnare av priset som årets mest värdefulla spelare.

Det är Spelarföreningen som håller i de damallsvenska spelarnas omröstningar. De tar även ut årets bästa elva. Den såg ut så här:

Personligen hade jag velat ha med Kosovare Asllani i laget. Annars har jag inga stora synpunkter.

En nyhet som gått ganska obemärkt förbi var att även elitettans skytteligavinnare förlängde sitt kontrakt dagarna innan jul. Sandra Lagerbratt spelar alltså med Lidköping även i år.

En liga rullar på under helgerna, och det är W-league i Australien. Det är en liga som har inletts på ett väldigt jämnt och spännande sätt.

I dag på morgonen svensk tid vann Melbourne City borta mot Western Sydney Wanderers med 2–1 i det som måste ha varit årets första tävlingsmatch alla kategorier inom damfotbollen.

Resultatet innebär att Melbourne efter åtta omgångar ligger på femte plats med 13 poäng. Men man har bara tre poäng upp till serieledande lokalkonkurrenten Melbourne Victory. Faktum är att åtta av de nio lagen fortfarande har realistiska chanser att nå slutspelet.

I toppen av skytteligan delar tre spelare på ledningen med åtta mål vardera. Det handlar om Veronica Latsko (Adelaide United), Sam Kerr (Perth Glory) och Sverigebekanta Natasha Dowie (Melbourne Victory).

Det är ganska många spelare som väljer att dubblera spel i USA:s NWSL och i Australiens W-league. En av dem är japanska Yuki Nagasato, som fick ett lyft igen under 2018 efter ett par tunga år. Kanske att 31-åringen kan dyka upp i Japans VM-trupp till sommaren. Nagasato har inte spelat i landslaget sedan våren 2016, då japanskorna överraskande missade kvalet till OS.

Men den här mottagningen och avslutet visar ju att hon har kvar sina kvaliteter:

Nagasato har för övrigt nyligen startat en blogg – en andra blogg. Hon har bloggat på japanska i över 13 år. Men nu tar hon klivet och skriver även för oss som inte klarar att tyda de japanska tecknen.

Ligan i Australien rullar alltså. Ligorna i Italien och Spanien har tagit ett mycket kort jullov. Båda har nått halvtid och återstartar redan på trettondagsafton.

I Italien leder Juventus tabellen efter halva serien. Petronella Ekroth:s lag är en poäng före Milan och tre före Fiorentina med Stephanie Öhrström.

Lana Clelland

Skytteligan leds av skotska Lana Clelland (Fiorentina) och Valentina Giacinti (Milan), båda på elva mål. Ingen av de svenska spelarna i ligan har gjort mål under de första elva omgångarna. Här speltid i ligan för kvintetten:

Ekroth, Juventus – 7 matcher, 377 minuter
Öhrström, Fiorentina – 8 matcher, 720 minuter
Saga Fredriksson, Sassuolo – 3 matcher, 237 minuter
Jenny Hjohlman, Florentia – 9 matcher, 686 minuter
Julia Molin, Verona – 11 matcher, 990 minuter

Det går bra för svensklagen. Bakom Juventus och Fiorentina ligger Sassuolo på fjärde plats, Florentia på sjätte och Verona på nionde.

I Spanien är det mästarinnorna Atletico Madrid som leder efter 15 av 30 omgångar. Atletico är en poäng före Barcelona och sex före Levante. Barca är obesegrat medan de båda andra topplagen står på varsin förlust.

Skytteligan leds av Albacetes Alba Redondo på elva mål, ett före fjolårets vinnare, mexikanska Charlyn Corral från Levante.

Spanien är en tänkbar motståndare för Sverige i en eventuell åttondelsfinal i årets VM. Precis som under EM för två år sedan har spanjorskorna problem med att hitta en utpräglad målskytt.

Jag tror ju att den målskytten i framtiden kommer att heta Claudia Pina. Men det är för tidigt att tro att 17-åringen skall bära den spanska offensiven redan till sommaren. Även om hon gör mål både med höger och vänster fot – och med huvudet.

Skottland: Celtic blir den första skotska klubb att satsa på ett professionellt damlag.

Norge/Tyskland: Man hade ju hoppats att LSK:s talangfulla innermittfältare Ingrid Syrstad Engen skulle ta vägen via Sverige ut i världen. Men så blev det inte. Veckan innan jul stod det klart att den 20-åriga landslagsspelaren fortsätter karriären med 2,5 år i Wolfsburg.

Det blir allt trängre på den tyska storklubbens mittfält…

Österrike: 2018 års spelare i Österrike heter Sarah Zadrazil. Den 25-åriga mittfältaren spelar sin klubbfotboll ihop med Amanda Ilestedt i Turbine Potsdam.

Island: Nyligen utsågs Sara Björk Gunnarsdottir till årets spelare i Island. I helgen fick hon ett ännu finare pris, då utsågs den före Rosengårdsmittfältaren till årets idrottare i sitt hemland.

Danmark/England: Veckan innan jul stod det klart att Manchester City släpper Nadia Nadim från hennes kontrakt. Danskan ville ju bort från den engelska storklubben redan i somras, men tvingades då kvar. Frågan är vad klubben vann på det.

För under hösten har Nadim, som fyller 31 i morgon, bara spelat två hela matcher, och det i olika cuper.

Tyskland: Nya förbundskaptenen Martina Voss-Tecklenburg tagit ut sin första trupp. Det handlar om en bred trupp för ett träningsläger.

Men den är ändå intressant, för den innehåller bland annat Essens Lena Oberdorf som fyllde 17 år den 19 december samt Sjoeke Nüsken som fyller 18 om tre veckor. Även kvintetten Tanja Pawollek, Giulia Gwinn, Lena Lattwein, Klara Bühl och Sydney Lohmann är fortfarande tonåringar.

Sju av 30 uttagna spelare i den tyska landslagstruppen är alltså under 20 år. Man skulle ju önska att det stod lika många unga talanger och bankade på dörren till den svenska VM-truppen, men så är det inte. Årgångarna 1998–2002 känns rätt tunna.

Men förhoppningsvis kommer det bättre tider framöver. I varje fall har flickfotbollen haft en lysande utveckling här i Västsverige sedan hemma-EM 2013.

Allra sist ett klipp med lite fotbollsgodis från förra året: