Tyskland var minst lika bra, men alla stjärnor stod rätt på himlen för England. Därför vann Lionesses alldeles nyss EM-guld via 2–1 efter förlängning mot Tyskland.
Allt, verkligen allt gick Englands väg i den här turneringen. Så var det på vägen fram till finalen. Och det fortsatte även i avslutningsmatchen på Wembley.
Det började redan på uppvärmningen där Tysklands skyttedrottning Alexandra Popp fick kasta in handduken till följd av en muskelskada. In i startelvan med kort varsel kom Lea Schüller. Det var tydligt att det bytet påverkade det tyska spelet under den första halvleken. Utan sin naturliga uppspelspunkt kändes Tyskland rätt vilset under de första 45 minuterna.
Den första halvleken gick alltså till England, dock utan att hemmalaget på något sätt var överlägset. För trots att det engelska laget kändes bättre hade jag faktiskt 2–2 i klara målchanser i paus.
Och. Vid den ena målchansen slog bollen upp på Leah Williamson:s arm. Den var högre än axelhöjd, den typen av hands skall alltid bestraffas. Tyskland skulle alltså haft en straff. Men återigen gjorde VAR-domarna en avgörande miss i det här mästerskapet. Tråkigt.
Överhuvud taget var domarinsatsen rätt dålig i finalen. Det var pinsamt att se hur den ukrainska domaren Kateryna Monzul, utan att på något sätt agera, lät de engelska spelarna maska bort turningens sju sista minuter. När det tar 72 sekunder att lägga en hörna, som det gjorde på slutet, måste domaren börja jobba med sina kort.
Men Monzul blandade och gav under hela matchen. Hon delade ut flera rätt billiga gula kort under ordinarie speltid. Men blundade för de stora sakerna när det skulle avgöras.
England hade verkligen tur med domsluten. Utöver den straff laget skulle ha haft emot sig tycker jag även att Alessia Russo borde ha fått rött kort. Det var minst gult för den armbåge hon delade ut till Kathrin Hendrich och minst gult för den tackling mot Lena Oberdorf som hon också blev varnad. Och så fick de engelska spelarna alltså maska ohämmat på slutet.
Tillbaka till själva spelet. I paus verkade det som att det tyska laget kunde prata ihop sig om hur man skulle agera utan Popp. För den andra halvleken gick till Tyskland. Jag räknade till 5–1 i klara målchanser i halvleken.
Men. England gjorde mål på sin enda. Målet kom när hemmalaget spelade i numerärt underläge eftersom Beth Mead behandlades för en skada hon ådrog sig när hon själv gick in rätt fult mot Marina Hegering.
Lysande Keira Walsh slog en fantastisk djupledspassning till inhopparen Ella Toone. Fri med målvakten Merle Frohms stod Toone för en högklassig lobb. Ett mycket vackert mål.
Men som ofta när ett lag gör något bra gör motståndarna något mindre bra. Jag tyckte att Kathrin Hendrich långa stunder gjorde en kanonmatch i finalen. Men hon var misslyckad vid båda de engelska målen, vilket ju förstås drar ner betyget rejält. Vid 1–0 såg hon Toones löpning, och hade gott om tid att ta djup. Men gjorde inte det.
I drygt 17 minuter var England i ledningen. Sedan gjorde Tyskland ett jättefint mål. Inbytta Sydney Lohmann drog upp anfallet. Hon spelade ut till en annan inhoppare, Tabea Wassmuth, vars inspel hamnade på foten på Lina Magull. Den sistnämnda styrde läckert upp bollen i nättaket.
Det var 1–1 efter ordinarie tid. Och jag hade alltså 7–3 i målchanser till Tyskland. Under förlängningen räknade jag bara in två målchanser. De kom i den andra kvarten, och båda var engelska.
Den första i minut 110 var guldmålet. Beth Mead tvingades gå av efter sin fula tackling mot Hegering. In då kom istället Chloe Kelly. Det är hon som bär de gyllene skorna på kvällens guldfest.
En högerhörna från Lauren Hemp vanns av Lucy Bronze. Bollen damp ner mitt framför det tyska målet, där inhoppare Kelly befann sig. Hon fick två chanser, och på andra chansen lyckades hon få bollen mellan benen mot Kathy Hendrich.
Såg jag rätt var det dessutom så att Hendrich i förstaläget petade bort bollen från målvakt Frohms. Hendrich stod alltså för ett olyckligt ingripande även vid Englands andra mål. Överhuvud taget har mittförsvaret varit Tysklands akilleshäl de senaste åren. Men Hendrich och Marina Hegering har gjort en bra turnering. Dock blev det tyska laget väldigt mycket darrigare när Hegering tvingades byta i minut 103. Inhopparen Sara Doorsoun-Khajeh såg verkligen inte trygg ut. Faktum är att det bytet kan ha varit det som avgjorde matchen.
Tillsammans med Chloe Kellys 2–1-mål förstås. Efter det målet följde alltså en stunds maskande innan det stora segerjublet bröt ut. Och vilket jubel det var. Tänk att få fira guld med 87 192 åskådare, där säkert 80 000 var hemmasupportrar. Publiksiffran var för övrigt den högsta på en EM-match alla kategorier – alltså även herrarnas turneringar.
Lagkapten Leah Willamson strålade med hela ansiktet när hon lyfte pokalen mot Londonhimlen. Den fest som har dragit igång nu skulle man ha varit med om.
England tog nästan storslam i Uefas utmärkelser. Keira Walsh prisades som finalens bästa spelare. Det priset tyckte jag nog kunde ha gått till Lina Magull.
Beth Mead vann skytteligan på sina sex mål och fem assist. Hon fick även pris som turneringens bästa spelare. Där vet jag inte heller om jag delar juryns uppfattning. Jag tycker nog att Walsh har varit den genomgående bästa engelska spelaren. Men det är svårt att vinna den här typen av priser som defensiv innermittfältare.
Dock fick Lena Oberdorf ett högst välförtjänt pris. Tysklands sexa blev turneringens bästa unga spelare. Ett självklart val, även om hon inte var lika suverän i finalen som hon varit tidigare i turneringen.
Frågan är ändå om inte turneringens allra bästa aktör var Sarina Wiegman. För andra Europamästerskapet i rad förde hon värdnationen till guld. En makalös prestation.
Hennes metod är något för andra tränare att lära ifrån. Både i Nederländerna och England har hon givit en startelva fullt förtroende. Men hon har aldrig tvekat att göra byten när saker inte fungerar. När England var i brygga mot Spanien var det hennes byten som vände matchen.
Och i finalen var det två inhoppare som gjorde målen. Många ville se glödheta Alessia Russo från start istället för Ellen White. Men Wiegman hade sin smarta idé om att spela väl samspelta Fran Kirby och White tillsammans. Och sedan byta in klubbkompisarna Toone och Russo tillsammans, för att ha en spets som känner varandra väl.
EM-final 2022
England–Tyskland 2–1 efter förlängning.
1–1 (0–0) efter ordinarie tid.
Mål: 1–0 Ella Toone (62, assist Keira Walsh), 1–1 Lina Magull (79, assist Tabea Wassmuth), 2–1 Chloe Kelly (110).
Varningar, England: Georgia Stanway, Ellen White, Alessia Russo och Chloe Kelly. Tyskland: Felicitas Rauch, Lena Oberdorf och Lea Schüller.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina
Publik: 87 192 på Wembley
Målchanser: 5–7 efter förlängning. 3–7 (2–2) efter ordinarie tid.
England (4–2–3–1): Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly (Alex Greenwood, 88) – Georgia Stanway (Jill Scott, 88), Keira Walsh – Beth Mead (Chloe Kelly 62), Fran Kirby (Ella Toone, 55), Lauren Hemp (Nikita Parris, 119) – Ellen White (Alessia Russo, 55).
Tyskland (4–1–4–1): Merle Frohms – Giulia Gwinn, Kathrin Hendrich, Marina Hegering (Sarah Doorsoun-Khajeh, 103), Felicitas Rauch (Lena Lattwein, 113) – Lena Oberdorf – Svenja Huth, Sara Däbritz (Sydney Lohmann, 73), Lina Magull (Linda Dallmann, 91), Jule Brand (Tabea Wassmuth, 46) – Lea Schüller (Nicole Anyomi, 67).
En blogg om internationell damfotboll 
Utan Klara Buhl, jag vet det saknas tyskt y, och Popp, kändes det som att matchen skulle sluta med engelsk seger. England fuskade inte till sig EM-guldet, men alla dessa VAR-beslut som jämt gick i engelsk favör ger en lite bitter smak. Man får icke missa en tysk straff på detta sätt som VAR gjorde.
Domaren var från Ukraina. Tyskland var med och slog ut Ukraina i kvalet. Att inte ge dom straff och låta England maska, ja helt enkelt döma så dom vann var hennes hämnd för det.
Den teorin tror jag inte en sekund på. Den uteblivna straffen hängde ju på VAR-domarna, och de kom från Italien och Nederländerna.
Det förklarar inte hur England kunde få maska. Det har funnits misstankar om hämndlystna domare förut. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/ddjpQz/uefa-ville-ha-frankrike-i-final
Den uppenbara förklaringen är att domaren inte var tillräckligt mentalt stark för att stå emot publiktrycket. Gäller nog även den missade straffen.
Angående straffen så var ju situationen väldigt rörig och i brist på ttillräckligt bra bilder så för jag fram en teori: kan det ha varit så att bollen först träffade Williamsson t ex på bröstet och först därefter på armen? Att bollen träffar armen är ju uppenbart, men det skall ju inte dömas för hands om bollen styrs från spelaren själv till handen.
Jag tycker nog att det ser ut som att bollen kommer raka vägen från Millie Brights knä och upp på Williamsons arm. Möjligen träffar bollen Williamsons hår innan den tar armen, men det räknas väl knappast.
Enligt ex-domaren Jonas Eriksson som vi får utgå ifrån vet vad han talar om så ska det vara straff även om bollen når handen via en annan kroppsdel.
Det bästa med den missade straffen var att Jonas Eriksson blev upprörd. Nu fattar han kanske hur hans domslut påverkade publiken.
Hej Johan. Det vore kul att läsa sammanfattande betyg för spelarna för hela mästerskapet dvs en sammanvägd bedömning på de individuella prestationerna. Vill minnas att du gjort det tidigare. Tack för en bra blogg. Eric
Det är rätt fantastiskt att England inte hade en enda skada, medan deras motståndare i de tre avgörande matcherna (alla jämna) saknade Popp, Bühl, Seger, Putellas, och Hermoso. Något för konspirationsteoretikerna att bita i!
Framför allt är det väl något för alla medicinska team att kolla på. Verkligen fantastiskt gjort.
Extra intressant blir det när man tänker på att Wiegman haft som filosofi att spela med samma startelva oavsett motstånd och att slitaget därmed bör vara större på hennes spelare jämfört med motståndarens.
Grattis!
Nu har damfotbollen närmat sig herrfotbollen ytterligare!!😡 Domaren tappade matchen tidigt när hon började vifta med korten. Många felaktiga domslut och ett VAR-rum som hade fikarast under stora delar av matchen. Det finns inte en chans att VAR-rummet missade den handsen eller att Russo borde haft rött kort.
Ge det 5 år sedan kommer damfotbollen vara lika smutsig som herrfotbollen. Matcher kommer vara riggade, domare mutade och pengar styr allt. Det är helt naturligt nu när det faktiskt börjar komma in allt större summor i damfotbollen. Då kan man helt plötsligt vinna och förlora ganska stora belopp.
Jag undrar om Magda, Seger och gänget förstår vad det är dem strävar efter. De vill alltså ha en sport som bygger på korruption, sportswashing och ryggdunkningar där spelarna behandlas som varor och något som man lätt kan sälja och byta ut. Jag tror många kvinnliga fotbollsspelare inte förstår den oerhörda pressen som en herrfotbollsspelare lever med dagligen. Hur varje litet steg de tar analyseras och antingen hyllas eller sågas. Hur de utsätts för fruktansvärda påhopp och hemskheter på sociala medier. I dagens samhälle när det har blivit populärt att bli kränkt av allt och alla undrar jag om många damfotbollsspelare klarar av alla de psykiska påfrestningar som det medför. Jag har redan sett en del sådana fall med Blackstenius där en del nötter hackar på att hon är för dålig och inte kan träffa mål från 1 meter. Någon portugis var förbannad på JRK efter matchen mot Portugal där hon skadade en spelare i samband med att hon blev varnad. Där personen i fråga hoppades att någon skulle göra samma sak mot henne. Rolfö har också blivit påhoppad en del. Men dessa fallen är ändå inte i närheten av vad som väntar. Då kommer det bli rena karaktärsmord och avrättningar om du missar en straff eller liknande. Som sagt blev Saka ordentligt påhoppad efter hans straffmiss i EM-finalen förra sommaren. Killen var 19 år och fick uppleva ett hat som ingen människa ska behöva ta. Detta kommer bli damfotbollens verklighet om några år.
Jag tyckte vi märkte redan under det här mästerskapet att de svenska spelarna hade lite svårt att hantera det oerhörda trycket som medie satte på dem. De hade svårt att ta kritik och till exempel Magda började skylla på media och att det var dem som hade sagt att Sverige skulle ta guld.
Så lät det inte innan turneringen startade. Ska vi vara ärliga har det här landslaget inte stött på särkilt många stora motgångar förrän nu.
Hela damfotbollsrörelsen har länge kämpat för att närma sig herrfotbollen. Men är de verkligen medvetna om vad som väntar? En vardag med hot och konstant bevakning. Där deras välmående och hälsa inte prioriteras i första hand. Av det man har hört från det svenska lägret är att sådana saker är viktiga för dem.
Så till gårdagens storslagna final som jag inte tycker var särskilt storslagen. Jag undrar inte om vi alla har blivit lite förblindade av den hypen som har varit kring detta mästerskapet. Jag tycker nog faktiskt att 2017 års final var betydligt bättre. Det var mer fart och kvalitet matchen igenom än vad det var igår enligt mig. Spetsspelarna i den finalen tycker jag var betydligt bättre än igår. Igår var det väldigt trögt från båda lagen och ett lågt tempo. När väl tempot höjdes tycker jag inte riktigt lagen klarade av det rent tekniskt. Det gick lite för fort för dem.
Jämför detta med Miedema, Martens, Spitse och Van De Sanden mot Harder och Nadim så var deras individuella kvaliteter mycket högre än igår. Jag kan bara konstatera att den finalen var roligare att se på. Seden har det såklart sin charm med två tungviktare som står och väntar in varandra som igår. Men kvaliten tycker jag var låg på många spelare överlag.
Utmärkt sammanfattning! En sak du nog inte nämnde var de engelska spelarnas filmningar, eller snarare s.k. förstärkningar, under första halvlek. Vet inte om jag någonsin sett något liknande. Såg matchen på teve medan jag lyssnade på Radiosportens kommentatorer, och de uppmärksammade detta. Förstärkningarna var så många, så tydliga och utfördes av så många av de engelska spelarna att det var lätt att tänka att det hela var en medveten – uttalad – taktik. Tiden då man valde damfotboll framför herrfotboll för att slippa se filmningar är nog tyvärr över.
I semifinalen Frankrike – Tyskland stod en tysk spelare för upprepade filmningar – Lina Magull. Också detta uppmärksammade Radiosportens fantastiska kommentator Susanna Andrén. Det var rent komiskt att se. Den walesiska domaren genomskådade nämligen detta och gav henne inte en enda frispark! Ju fler fruktlösa filmningar ju mer frustrerad blev Magull. Där har övriga domare i världen något att lära. Inte minst domaren som dömde finalen.
Andrén påpekade också under finalen att den ukrainska domaren ”inte är någon…” – och så nämnde hon två av de andra domarna i turneringen, bl.a. den franska, som tydligen varit de bästa i detta EM. Med tanke på att finalens domare var från Ukraina – jag hoppas att det inte är så att hon utsågs till att döma finalen för att Uefa ville göra ett slags politiskt ”statement”… Att den symboliska kraften i att låta en ukrainsk domare döma finalen tilläts gå före det sportsliga. Ja, ursäkta om det lät litet konspiratoriskt, men det är trots allt Uefa vi talar om.
Tomma gester, symbolpolitik och oförmåga att behandla damfotboll med respekt ligger ju i Uefas DNA.
Nå, nu vet vi att både engelska herr- och damlandslaget kan vinna mästerskap. På hemmaplan vill säga. Och med hjälp av publik (vilket man inte kan säga något om) och domare (vilket man kan säga något om). Återstår att se om de som verkligt betydande nationer någonsin kan vinna på bortaplan.
Jag tänkte också på filmningarna, speciellt när jag såg Beth Mead göra det två gånger inom loppet av 5 minuter. Men inget slår Ellen Whites dykning i matchen mot Norge…
Det är inte omöjligt att Frappart, den franska domaren, plockades bort från finalen då Frankrike slogs ut av Tyskland och då hon hjälpte England vidare mot Spanien genom att godkänna Toones regelvidriga kvittering i kvartsfinalen. Att det sen blev en ukrainska gynnade nog knappast Tyskland heller då de är avskydda i landet p g a deras ovilja att kapa beroendet av rysk gas samt att de drar benen efter sig vad gäller militärmateriel som utlovats.
England-Tyskland: spelmässigt jämnt, men Popps oturliga avhopp kostade nog ”alemannerna” segern. Dagens huvuddomare var inte vald p.g.a sina utomordentliga meriter, knappast heller genom lottning. Eftersom hon kom från Ukraina handlade det snarare om en politisk gest och en sympatiyttring för det krigshärjade landet. Matchen som sådan blev inte turneringens bästa, för mycket nerver, för sönderryckt av närkampsvåld och avblåsningar. Målen var heller inte EM:s läckraste, det som lär ha fastnat mest på näthinnan – och på otaliga klipp och foton – var Jill Scotts ilska och Chloe Kellys glädjeutbrott med tröjan i luften efter målet. När det gäller Sarina Wiegman och hennes smarta byten är det väl så långt man kan komma från svenskt förbundskaptenshåll.
Jag håller med om att domaren Monzul inte hade sin bästa dag, men att påstå att hon saknar meriter är närmast oförskämt. Monzul var en av de mest merieterade domarna i mästerskapet tillsammans med bl a franska Frappart. Monzul dömde bl a Sverige-Belgien. Att man inte valde Frappart som huvuddomare berodde troligen på att hon dömde England i kvartsfinalen mot Spanien. Monzul hade 3 matcher före finalen och i ingen dömde hon något av finallagen och skötte sig i övrigt tillräckligt bra för att vara aktuell. Tyvärr var hon dock inte bra i finalen.
På tal om domare. Svenska Tess Olofsson figurerade alldeles i början av turneringen (dömde Belgien-Island), men lämnade inte så många spår efter sig sedan, fjärdedomare i någon match, tror jag. Vad hände sedan? Och om omstridda Monzul. Visst kan en domare ha många matcher bakom sig, matcher där jämnheten och konsekvensen har varit utmärkt och klanderfri. Det betyder naturligtvis inte att man nått nivån där sådana som exempelvis tyska Bibiana Steinhaus befann sig (hon har enligt uppgift ”lagt pipan på hyllan”). En final kan förvisso vara en stor anspänning för den bäste/-a, för att nu snacka om förmildrande omständigheter…
Olofsson var uppsatt att döma Tyskland–Finland, men ströks med kort varsel av medicinska skäl. Därefter försvann hon ur mästerskapet.
https://sverigesradio.se/artikel/tess-olofsson-domer-inte-av-medicinska-skal–2
Jaha, så var det visst. Närmare uppgifter saknas – vet du om domarkåren var drabbad av Covid-19 eller andra obehagligheter?
Nej, jag har inga bekräftade uppgifter. Bara gissningar.
Apropå domaren: Trycket på domaren i finalen var förstås stort. Inte bara, skulle jag vilja påstå, från publiken. Det är inte svårt att se att det skulle finnas – vad skall vi kalla det? – ”idrottspolitiska” skäl att låta England vinna. Bra för sporten, eller hur? Och visst har Tyskland vunnit tillräckligt många gånger? Skulle man verkligen låta England förlora två mästerskaps-finaler i rad på Wembley (tänker förstås på herrarnas EM förra året)?
Och vad gäller domare i stort: Man skulle kunna tro att personer i det yrket borde fungera som personer i vissa andra, liknande yrken. Jag har åtminstone fått intrycket att en lärare som upptäcker att en elev försöker fuska på ett prov blir provocerad av att någon försöker bryta mot reglerna. Likadant med en journalist som intervjuar en politiker och upptäcker att denne försöker komma undan med lögner. Eller den butiksanställde som upptäcker att en kund försöker snatta. För att inte tala om hur det är för poliser och jurister som dagligen är utsatta för personer som bryter mot regler och försöker komma undan. Det är inte bara så att man gör sitt jobb, man verkar dessutom vara personligt engagerad och i det närmaste ta illa upp då man utsätts för dessa bedrägeriförsök. Jag gissar att det har något med yrkesstolthet och integritet att göra.
Jag har länge, i takt med att filmningar och förstärkningar kommit att ta en allt större plats inom fotbollen, undrat hur det kommer sig att fotbollsdomare inte tycks fungera på detta sätt. Man låter sig luras men verkar inte särskilt bekymrad över det…
Hoppas det inte går så långt så att klubbarna tvingas anlita stuntmen (stuntwomen?) och teaterfolk för att utbilda spelarna i kampen om de bästa och trovärdigaste fula tricken på ”pitchen”… 😉
Tyskland vinner när dom vinner och gör dom inte det så gör dom inte det. Vem vill inte bli Europa och Världsmästare? Alltid. Inget land kan vinna tillräckligt. Det antyds att det är något skumt med detta EM-slutspelet. Alla dessa beslut med VAR som gick emot Sverige och alla VAR-beslut som gick med England. Att dämpa hemmalagets och hemmapublikens glädje vid ett begånget mål är nog svårare för VAR, och lättare för VAR när tex Sverige gjort mål. Där klämmer nog skorna för VAR
Lite ifrån ämnet i tråden men måste kommentera EFD. som står för ”Elitfotboll Dam”. De arbetar för att ge klubbarna i landets två högsta serier, Damallvenskan och Elitettan, de bästa förutsättningar att bedriva elitverksamhet.
De har en slogan på hemsidan: ”Tillsammans för fotboll i världsklass.” Låter ju fint.
EFD har en generalsekreterare, en kommersiell chef, en sponsor- och hållbarhetskoordinatior, en ligakoordinator och förstås en sportchef. Fem heltidsanställda personer som ska arbeta för svensk elitfotboll.
Fakta är att hemsidan uppdaterades senast den 22 juni med en ”Hållbarhetsrapport”.
Inte ens en liten rubrik eller en textrad om att EM spelats inför rekordpublik, eller att svensk tv redovisat höga tittarsiffror.
Man kunde ha önskat sig att de ägnat sommaren åt en reklamsatsning modell större för att rida på EM-succén och för att locka tillbaka publiken till arenorna.
Eller kan de möjligen ha varit på studiebesök i Norge för att studera deras femårsplan som elitfotbollen arbetat fram tillsammans med norska fotbollsförbundet? Ett avtal (med ett fina tv-pengar) som ger Norge en stor framtidstro – på alla nivåer.
Vem leder egentligen det svenska arbetet för svensk elitfotboll?
Hur ska svensk fotboll arbeta för att få fram internationellt gångbara spelare?
Vem har gjort EM-analysen?
Vad är planen?
Vem sitter inne med visionerna för damfotbollen?
Vem?