Kerr klar för Chelsea – tar Anderssons tröja

Chelseas nummer 20 heter inte Jonna Andersson så länge till. I dag presenterades världens bästa forward Sam Kerr som nyförvärv av Londonklubben.

Kerr skall spela i nummer 20, vilket innebär att Andersson får byta tröja. Framöver kommer svenskan att ha 25 på ryggen.

Att Sam Kerr väljer Chelsea för de kommande 2,5 åren är en megaframgång för klubben – och för engelska ligan WSL. Australiskan var kopplad till i princip alla större klubbar i Europa, och således till alla de större ligorna.

Hon valde den klubb som kom trea i England i fjol. En klubb som i och för sig leder ligan just nu, men som inte spelar i Champions League den här säsongen, och som inte på något sätt är säker på att få spela Champions League nästa höst.

Men det faktum att WSL numera är Europas starkaste liga sett till bredd påverkade Kerr i hennes val. WSL har inte samma vassa topp som Frankrike, Tyskland och Spanien, men den engelska toppen är betydligt bredare. Det är tre klubbar som är seriösa kandidater till titlarna i England, och ytterligare fem–sex lag har potential att skaka toppklubbarna.

Samantha Kerr

Det engelska förbundet gör för övrigt väldigt mycket bra för damfotbollen. Även om det finns otroligt mycket mer pengar i engelsk fotboll än i svensk kanske vår svenska förbundsledning skulle göra en studieresa till London? Där finns mycket att lära.

Kerr och Australien har för övrigt spelat två landskamper den senaste veckan. Båda mot Chile, och båda med uddamålet, 2–1 respektive 1–0. Den första matchen sågs för övrigt av fina 20 029 åskådare – nytt publikrekord för damfotboll i Australien.

Sam Kerr gjorde båda målen i den första matchen, och assisterade Emily Gielnik till segermålet i den andra. I den där andra matchen missade Kerr även en straff. Eller, den räddades av Chiles målvakt Natalia Campos.

Totalt stannar Kerr på 40 mål på 41 matcher för klubb- och landslag under 2019 – ett fantastiskt bra facit. Och det finns inget som talar för att Kerr kommer att sluta göra mål när hon nu kommer till Europa. Tvärtom skall det bli väldigt intressant att se om hon hinner att vinna skytteligan i WSL – trots att hon bara kommer att spela halva säsongen. Jag håller det inte på något sätt som omöjligt.

Slutligen så glömde jag att jag faktiskt inte har kommenterat lördagens stormatch mellan England och Tyskland här i bloggen. Jag twittrade däremot ganska friskt, och konstaterade bland annat att tyskorna startade med tre spelare födda på 2000-talet.

Det handlade om Klara Bühl, Lena Oberdorf och den för mig nya bekantskapen Sophia Kleinherne från Frankfurt. Som jämförelse har ingen spelare född på 2000-talet ännu startat någon landskamp för Sverige. Hanna Bennison blev första 2000-talare att spela A-landskamp för vårt landslag, men hon gjorde ju ”bara” ett inhopp. Oddsen är dock rätt låga för att Bennison även blir första 2000-talist att starta i landslaget.

Tyskland vann med 2–1 och var totalt sett det bättre laget i en match där den första halvleken höll högsta världsklass, medan den andra var rätt sömnig. Framför allt visade tyskorna högsta världsklass under de första 20 minuterna – då var det ren utklassning.

Matchen innehöll utöver fina mål och en straffräddning också en riktigt ful tackling från Sara DoorsounBeth Mead. Doorsoun slapp dock undan det röda kortet, något som kändes väldigt tveksamt. Matchen dömdes av världens bästa domare, Stephanie Frappart, men tyvärr visade hennes team ingen världsklass. Utöver den missade utvisningen fick England tillgodoräkna sig ett offsidemål.

Men Tyskland vann alltså. Och det var 18-åriga Klara Bühl gjorde det snygga segermålet i matchens slutskede. Se det och övriga höjdpunkter här:

Världsklass av Asllani i Göteborg

Sverige vann den sista tävlingsmatchen för året med hela 7–0. Det var vår största seger i en tävlingsmatch sedan 2010, då vi slog Azerbajdzjan med 17–0. Och det var Slovakiens största förlust sedan maj 2014, då man föll med 9–1 mot Tyskland.

Den statistiken räcker för att förstå att Sverige gjorde en riktigt bra match. Efter 25 trevande minuter i inledningen lossnade det rejält, och effektiva Sverige gjorde mål på tre av sina fyra första målchanser.

Resten var defilering. Nästan 10000 åskådare verkade må bra på läktarna, och spelarna hade kul på planen. Allra roligast hade Kosovare Asllani som hade ett finger (eller en tå) med i spelet i alla de sex första målen. Hon fick förstås en femma i betyg – världsklass.

Men många spelare gjorde väldigt positiva insatser. Senast ifrågasatte jag trion Nathalie Björn, Julia Zigiotti Olme och Stina Blackstenius. Den här gången fick alla klara treor i betyg – de var alltså bra allihop.

Jag pratade med några av spelarna efteråt, bland annat bytte jag några ord med formstarka Loreta Kullashi, som återigen gjorde ett piggt inhopp. Jag återkommer med redovisning av de intervjuerna.

Dock noterar jag redan nu att Madelen Janogy klev av med en vadskada, och att hon såg bekymrad ut efteråt, även om hon inte vågade sig på en analys. Redan på lördag är det en väldigt viktig damallsvensk match i kampen om andraplatsen mellan Piteå och Göteborg. Det finns ett stort frågetecken för om Janogy kan spela den matchen.

I övrigt i EM-kvalet noteras återigen rakt igenom favoritsegrare. Det här att alla blåbärsnationer har släppts in i kvalet gör att det blir allt fler ojämna matcher. I dag vann exempelvis Norge med hela 13–0 borta mot Färöarna.

En annan intressant notering är att Tyskland startade sin match mot Grekland i dag med bara en utpräglad back i startelvan, Johanna Elsig. I övrigt hade de bland annat satt upp hela EM-kvalets skytteligaledare Klara Bühl som vänsterback och centrala mittfältaren Melanie Leupolz som högerback. Bredvid Elsig i mittförsvaret spelade innermittfältaren Lena Oberdorf. Framför sig hade den här offensiva backlinjen ytterligare sex offensiva spelare.

Det räckte till 5–0-seger i Thessaloniki. Tisdagens på förhand kanske mest intressanta match i EM-kvalet var den andra i Tysklands grupp – Irland–Ukraina. När jag tippade grupperna trodde jag på jämn kamp om andraplatsen i grupp I mellan de båda lagen. Jag trodde dock att irländskorna skulle dra längsta strået. Det gjorde de också i dag. Inför 5328 åskådare vann Irland hemmamötet med 3–2 och har därmed fördel mot Ukraina i kampen om en playoffplats.

Vårt F18-landslag var ju redan klart för elite round i EM-kvalet inför dagens avslutande gruppmatch mot Belgien. Den slutade med 1–0-förlust, och tyvärr är det nu flera år sedan vi hade ett ungdomslandslag som kändes riktigt vasst.

Slutligen till Afrika, där semifinalerna i OS-kvalet spelas mellan Zambia–Kenya och Elfenbenskusten–Kamerun. Semifinalen mellan Zambia och Kenya hade jag knappast gissat ens om jag fått tio försök. Med både Nigeria och Sydafrika ute ur leken är Kamerun nu stora favoriter att ta Afrikas OS-plats.

Analys av kvartsfinalen – Tyskland borde nog fått en straff

Nu har man fått sova en natt på saken. Sova en natt på det faktum att Sverige är i VM-semifinal. Och det känns lika bra i dag som det gjorde i går.

Efter gårdagens kvartsfinal läste jag flera kommentarer om att det var den bästa match landslaget någonsin gjort. Och visst, Sverige gjorde en väldigt bra match. Men den bästa någonsin? Nej, det tycker jag nog inte att det var.

Frågan är förresten vilka matcher som skulle kunna kandidera till just den titeln, Sveriges bästa landskamp någonsin. Kom gärna med förslag.

Personligen kommer jag inte så här spontant på någon självklar kandidat. Men jag tycker exempelvis att vårt landslag var starkare i höstas än det är nu, att den avgörande VM-kvalmatchen mot Danmark var bättre än gårdagens kvartsfinal.

Mot danskorna var jag egentligen aldrig orolig, det svenska laget kändes rakt igenom superstabilt. Visst kan den känslan ha påverkats av att Sverige vann på kryss den gången. Men vid en liten tillbakablick ser jag att jag hade högre betyg på de svenska spelarna i Viborg än vad jag satte i går. Mot Danmark blev snittet 3,82, medan jag nöjde mig med 3,36 mot Tyskland.

Betygen i går var för övrigt femma på Sofia Jakobsson, fyror på Hanna Glas och Stina Blackstenius samt treor på övriga.

När man funderar tillbaka på gårdagens match så tror jag att Sverige hade nytta av solen och värmen – 32 grader i skuggan vid avspark. Dock var större delen av planen i sol, vilket bör ha inneburit ytterligare cirka tio grader. Den första kvarten såg det ganska darrigt ut. Vårt försvar hade så långt jobbigt med kvicka och rörliga tyskor.

Framför allt hittade man runt på vår högerkant. Och duon Lina Magull och Sara Däbritz hittade inledningsvis ytor framför vår backlinje. Bland annat tog Nilla Fischer en farlig frispark mot Magull precis utanför svenskt straffområde i femte minuten.

När Magdalena Eriksson stod för dubbla missar och bjöd Tyskland på 1–0-målet såg det riktigt illa ut. Först slog Eriksson ett uppspel rakt på Däbritz. I sin ambition att rädda situationen föll vår vänsterback för långt och upphävde i nästa läge offsiden på Magull. Tyskan tackade för det och trixade snyggt upp bollen i luften och smällde sedan in ledningsmålet på volley.

När de fick chansen stod först Däbritz för en fin prestation när hon slog en smart passning mellan de svenska mittbackarna till Magull, som alltså avslutade anfallet snyggt. I det läget tyckte jag att det kändes väldigt mörkt för svensk del, även om vi hade inlett lovande i offensiven.

Hedvig Lindahl

Där syntes det direkt att Sverige ville spela i djupled, helst innan det tyska laget hade hunnit samla sig. Man såg det i fjärde minuten när Hedvig Lindahl gick på snabb utspark mot Blackstenius efter den första tyska hörnan. Man såg det i elfte minuten när Fridolina Rolfö fint hittade Jakobsson i djupled och skapade Sveriges första 100-procentiga målchans. Man såg det i 19:e minuten när Elin Rubensson med första blicken letade efter Blackstenius efter en brytning.

Djupledsbollarna skulle gärna komma bakom Marina Hegering, som ibland kliver fram lite för långt och därmed lämnar ytor bakom sig. Just så var det vid 1–1-målet.

Det började med att tyskorna satte bra press på det svenska laget. Linda Sembrant var tvungen att sätta bollen långt på sitt förstatillslag för att inte hamna i problem. Blackstenius hade en bra position, och var en trolig måltavla för långbollen. Det såg Hegering och den tyska mittbacken klev därmed upp i Blackstenius rygg.

Vad Carolin Simon gjorde i det läget är dock högst oklart. Den tyska vänsterbacken släppte Jakobsson och tog ett par steg ut mot kanten. Den enda förklaring jag kan hitta till det rörelsemönstret är att Simon var så säker på att tyskorna skulle vinna långbollen, och att hon därmed började söka en anfallsposition. Jag såg att hon tjuvade lite i omställningarna fler gånger – och ställde därmed Hegering i svåra situationer.

När just Hegering (solens fel?) inte nådde upp på Sembrants långboll var felplacerade Simon helt körd – och Jakobsson helt fri.

Sofia Jakobsson

Jakobssons avslut var sedan lite lagom studsigt för att gå under Almuth Schult:s utsträckta högerben. Avslutet påminde ganska mycket om det mål som Jakobsson gjorde i Viborg – det som tog Sverige till VM. Den här gången gjorde hon målet som tog in Sverige på allvar i kvartsfinalen.

Tyskland satte aldrig någon hysterisk press på det svenska laget, typ den vi drabbades av på Friends i april. Men inledningsvis fick de ändå hyfsat tryck på vår baklinje. Men den där pressen avtog ganska betydligt efter cirka 25 minuter. Samtidigt började Sverige i det skedet få bättre betalt för sin press. Vårt lag var ju modigt från start, och klev upp ganska högt. Det höll på att bli dyrt inledningsvis, men betalade sig över tid.

Att den tyska pressen avtog kan ha berott på flera skäl. Dels av trötthet, det var ju varmt, och bara Hedvig Lindahl spelade den första halvleken på en skuggad del av planen. Men det kan även ha varit så att tyskorna började bli lite rädda för de svenska långbollarna, och därmed tog en lite lägre position.

Efter paus började tyskorna med lite mer tillbakadraget lag. Redan efter drygt två minuter kunder Sverige spela sig igenom det laget. Hanna Glas vann en duell mot Lina Magull, där tyskan blev liggande. Bollen gick via Caroline Seger till Magdalena Eriksson, som slog en fin passning till Kosovare Asllani, en passning som slog ut det tyska mittfältet.

Asllani spelade ut till Jakobsson på högerkanten. Hon utmanade, och tog sig förbi Giulia Gwinn. Inlägget gick mot bortre delen av straffområdet, där Rolfö kom perfekt. Nicken var bra, men räddades ändå fint av Schult.

Stina Blackstenius

Dock hade Sverige väldigt många bra inlöp i straffområdet på inlägget. Fyra svenskor löpte in på bra ytor. På returen hade Stina Blackstenius placerat sig på den allra bästa ytan. Hon tog emot bollen med höften och skickade sedan upp den i nättaket med vänstern.

Blackstenius som haft det så tungt under våren var matchhjälte för andra matchen i rad. Hon visade verkligen återigen att hon är de stora matchernas spelare. Faktum är att det kändes ganska tydligt att målet från Kanadamatchen betydde enormt för Blackstenius. Jag tyckte att hon redan från start i kvartsfinalen var bättre i det felvända spelet än jag sett på länge. Det gav det svenska laget fler uppspelspunkter, vilket ju är otroligt viktigt för att kunna ha ett eget spel.

Lite ställde ju för övrigt värmen till det för Sverige också. Efter 63 minuter fick Nilla Fischer kramp, och tvingades till byte. Fischer har varit känslig för kramp i varma matcher tidigare, spontant kommer jag att tänka på VM-premiären mot Nigeria för fyra år sedan. Den gången skylldes det för övrigt på rödbetsjuice.

Amanda Ilestedt

Fischers kramp innebar att Amanda Ilestedt fick komma in i mittförsvaret i ett ganska jobbigt läge. Hon skötte sig dock utmärkt.

Redan i paus hade för övrigt Tyskland bytt in storstjärnan Dzsenifer Marozsan. I 70:e minuten satte tyskorna även in Lena Oberdorf på mittfältet för att kunna flytta upp Alexandra Popp på topp. Allt för att få ett rejält tryck på Sverige. I det skedet kändes det ganska tryggt, även om tyskorna ofta var kring det svenska straffområdet.

Oron började i minut 82, när Hedvig Lindahl var sent ute på ett inlägg från Marozsan mot Popp. Som tur var vinkades tyskorna av för offside – annars hade det varit en tysk straff. Efter den situationen kändes det darrigt, inte minst från Lindahls sida. Hon kom ut snett på ytterligare ett par bollar. Kanske var det ett utslag av hennes matchovana som vi fick se. Kanske var det lite nervositet över att vara så nära att äntligen få vinna en stor match mot Tyskland.

Från den där straffsituationen tyckte jag först att det var anmärkningsvärt att VAR-rummet behövde 2,5 minuter för att slå fast att det var offside. Men när bilden kom upp visade det ju sig att Sverige klarade sig med någon centimeter. Det visade sig också att offsiden var på Magull, medan Popp var på rätt sida.

Straffsituationen i VM-kvartsfinalen

Magull valde sedan att inte gå på bollen. Utifrån tidigare bedömningar i VM kan hon inte ansetts ha påverkat spelet. Därmed känns det som att Tyskland borde ha haft en straff. Vi kom alltså undan med blotta förskräckelsen. Att det var så nära tysk straff fattade jag först i dag när jag såg om matchen. I går kändes den där situationen helt lugn, jag fattade som sagt inte varför det tog så lång tid.

Även om jag totalt sett tycker att Marozsan gjorde en ganska blek figur var det på hennes inlägg som tyskorna hade sina chanser. Det var hon som slog inlägget vid straffsituationen, och på en inläggsfrispark från henne några minuter senare fick inhoppare Oberdorf öppet mål. Där hann hjärtat slå många slag innan man insåg att nicken gick utanför.

Hjärtat var sedan uppe i halsgropen i 93:e minuten, när Marozsan spelade loss Svenja Huth på högerkanten. Inlägget gick förbi Lindahl mot bortre stolpen, där Hegering dök upp. Glas gjorde dock ett bra jobb och störde tyskan så mycket att nicken gick över det tomma målet.

Fridolina Rolfö

Hjärtat dunkade rätt mycket de sista tre minuterna också, men det svenska laget redde som bekant ut det. Under de där sista övertidsminuterna byttes Fridolina Rolfö ut. Drygt tio minuter in i den andra halvleken hade hon fått sitt andra gula kort i turneringen. Därmed är hon avstängd i semifinalen.

Den svenska lagledningen lämnade i dag in en protest mot varningen, som var hård. Men den typen av protester brukar aldrig gå igenom, så räkna med att Rolfö får se matchen mot Nederländerna från läktaren. Men man förstår att Rolfö hade nära till tårarna när hon fick kortet. För båda hennes varningar i VM har kommit för omedvetna förseelser.

Noterbart i övrigt var att Sverige hade bättre fasta situationer än tidigare. Vi hade bara tre hörnor, men alla var bra. Kollar vi matchstatistiken visar den:

Sverige–Tyskland 2–1 (1–1)
Avslut, totalt: 12–13
Avslut mot mål: 6–6
Hörnor: 3–5
Frisparkar: 6–8
Bollinnehav: 41–59
Passningar till rätt adress: 216–422
Tacklingar: 5–20
Rensningar: 5–21

Noterbart är att förbundskapten Peter Gerhardsson både före och efter kvartsfinalen har pratat om att laget har jobbat med att spela sig ur knipor. Statistiken över rensningar visar att man kommit en bra bit på vägen på den punkten.

Sverige har även kommit en bra bit på vägen i VM. Jag återkommer med tankar om nästa uppgift – onsdagens semifinal mot Nederländerna, eller Holland som de själva säger.

Tyskland hackade sig till tre poäng

Frankrike imponerade stort mot asiatiskt motstånd i går, man avgjorde redan före paus. Däremot hade Tyskland det mycket jobbigare mot asiatiskt motstånd i dag.

Bakom den tyska 1–0-segern rymdes en hel del flyt. Faktum är att jag tycker att oavgjort hade varit det rimligaste resultatet. Dels för att jag fick det till jämna 5–4 (3–3) i tysk favör vad gäller bra målchanser.

Men kanske framför allt för att tyskorna hade lite hjälp av domaren. Jag upplevde att Tyskland fick med sig alla tveksamma domslut. Dessutom var min spontana reaktion att segermålet borde ha varit bortdömt. Den åsikten har inte ändrats.

På de repriser jag sett hoppar Alexandra Popp rakt in i en kinesiska. Tyskan är vänd åt fel håll, och ser således inte bollen. Det borde ha varit frispark.

Det som förvånade mig där var att domarna inte tog chansen att granska situationen med VAR. Om de hade gjort det tror jag inte att det tyska målet hade godkänts.

Kina överraskade på flera sätt. Dels valde man att starta med affischnamnet Wang Shuang på bänken, precis som man gjorde i genrepet mot Frankrike. Jag antar att det var ett taktiskt drag, att inleda med en defensivt inriktad elva, för att sedan få in alltmer anfallskraft ju längre matchen led.

Kina överraskade också genom att vara generellt bättre än jag förväntat. Så har bra har jag inte sett det kinesiska laget sedan VM 2015. Lagkapten Wu Haiyan höll ihop försvaret på ett utmärkt sätt. Och forwarden Yang Li hade två otroligt bra målchanser i den första halvleken. Den första borde ha varit mål, men istället för att bara rulla in bollen i tomt mål valde Yang Li två tillslag – och tyskorna hann täcka. I hennes andra friläge sköt hon i insidan av stolpen.

Kina var alltså starkt. Känslan är att laget bör ha goda chanser i matcherna mot Sydafrika och Spanien.

Tyskland däremot imponerade inte alls så mycket som när jag sett dem under våren. Tvärtom var det tyska mittbacksproblemet tillbaka. Sara Doorsoun-Khajeh hade ett par riktiga indianare som skapade riktig oreda i försvaret.

Och offensivt kom inte laget till så många avslut som man hade trott. Jag sätter ett ganska stort frågetecken för toppforwarden Alexandra Popp, som inte var så delaktig i spelet som jag hade förväntat mig. Jag tyckte det såg ut som att hon hade fokus på annat än att göra mål.

Noterbart också att tyskorna inte klarade av att utnyttja att Kinas målvakt Peng Shimeng visade stor osäkerhet i luftspelet. Där hade Kina sin största svaghet.

De som gladde i det tyska laget var ungdomarna. Giulia Gwinn, Lena Oberdorf, Lea Schüller och Klara Bühl är fyra spelare som utmärkt sig i ungdomslandslag de senaste åren. De tre första fick speltid, och visade att de är redo för att storma in även i seniorfotbollen. Framför allt imponerade Gwinn rejält. Inte bara för att hon snyggt smällde in segermålet. Hon gjorde ett stort arbete både offensivt och defensivt längs sin kant.

Sammanfattningsvis var det inget guldspel som tyskorna visade upp. Å andra sidan vinner man inte VM-guld under gruppspelet. Tyskland kommer att få chans att växa sig in i turneringen, något laget brukar vara bra på.

2019 startar med ett rejält uppsamlingsheat

Jag tänkte inleda 2019 med att blicka tillbaka på förra årets två sista veckor. Den mest anmärkningsvärda svenska övergången under den perioden var ju helt klart Marija Banusic:s flytt från Beijing till Montpellier.

Banusic hade ett tungt 2018 där hon bland annat tappade sin landslagsplats. I nuläget känns hon ganska långt ifrån VM-truppen, i varje fall om Peter Gerhardsson kommer att fortsätta att jobba utifrån upplägget med två spelare på varje position.

Banusic känns ju egentligen bara aktuell i tiarollen. Och i nuläget ser jag åtminstone Kosovare Asllani, Fridolina Rolfö och Anna Anvegård som starkare kandidater på den positionen. Banusic lär behöva göra en kanonvår i Frankrike för att kunna ta en VM-plats.

Noterbart är ju att Banusics övergång kan öppna för en annan svensk forward med en tung höst bakom sig, nämligen Stina Blackstenius.

Gerhardssons förstaval som toppforward har bara gjort mål i två av 16 matcher i höst. Blackstenius hade en glödhet vecka i slutet av oktober där hon gjorde fem mot Metz och ett mot Lille. Men utöver det har det varit torka för Vadstenas fotbollsstolthet. Det har ju ryktats sedan sommaren 2017 att hon vill hem till Linköping, även om hon själv har dementerat i offentliga sammanhang.

Inklusive Banusic har Montpellier nu sju forwards. Kanske att man därmed överväger att släppa Blackstenius, som bara har ett halvår kvar på sitt kontrakt. Det skulle inte bara vara bra för henne själv, utan även för landslaget. För förbundskapten Gerhardsson hade ju sannolikt uppskattat att Asllani och Blackstenius fått ett halvår att spela ihop sig innan VM.

Dagarna innan jul förlängde en annan landslagsforward sitt kontrakt med Växjö. Anna Anvegård skrev in bara på för 2019, utan även för 2020. Intressant att hon efter lång tids fundering alltså förlängde med två år. Det måste väl innebära att Anvegård tror att Växjö kommer att bli ännu bättre de kommande åren.

En som däremot tackade nej till sin klubbs kontraktsförslag var Olivia Schough.

Samtidigt som Göteborg offentliggjorde intressanta värvningen av norska Vilde Böe Risa meddelades att Schough troligen kommer att lämna. Hon gjorde en stark säsong 2018, och vann den (i och för sig högst opålitliga) damallsvenska assistligan i stor stil.

Samtidigt tyckte jag att Amanda Johnsson Haahr var uppe på Schoughnivå i slutet av säsongen. Utan att ha någon insyn i förhandlingarna har jag funderat lite över om Göteborgsledningen kanske väljer att satsa på den sannolikt billigare Johnsson Haahr till årets serie.

Vi som följer Schough på sociala medier kan inte undgå att se att hon umgås mycket med Rosengårdsspelare. Där har hon ju både flera före detta lagkompisar, samt flera landslagskompisar. Kanske att hon hoppas hamna i Malmö den här säsongen?

Tillbaka till Göteborg. För där finns Årets spelare i damallsvenskan 2018. I varje fall när spelarna själva får välja.

Elin Rubensson var inte nominerad i en enda kategori till Fotbollsgalan. Men när med- och motspelare får rösta anses hon alltså vara damallsvenskans bästa spelare. Jag protesterar inte, för trots att hon inte var nominerad hade jag ju henne som potentiell vinnare av priset som årets mest värdefulla spelare.

Det är Spelarföreningen som håller i de damallsvenska spelarnas omröstningar. De tar även ut årets bästa elva. Den såg ut så här:

Personligen hade jag velat ha med Kosovare Asllani i laget. Annars har jag inga stora synpunkter.

En nyhet som gått ganska obemärkt förbi var att även elitettans skytteligavinnare förlängde sitt kontrakt dagarna innan jul. Sandra Lagerbratt spelar alltså med Lidköping även i år.

En liga rullar på under helgerna, och det är W-league i Australien. Det är en liga som har inletts på ett väldigt jämnt och spännande sätt.

I dag på morgonen svensk tid vann Melbourne City borta mot Western Sydney Wanderers med 2–1 i det som måste ha varit årets första tävlingsmatch alla kategorier inom damfotbollen.

Resultatet innebär att Melbourne efter åtta omgångar ligger på femte plats med 13 poäng. Men man har bara tre poäng upp till serieledande lokalkonkurrenten Melbourne Victory. Faktum är att åtta av de nio lagen fortfarande har realistiska chanser att nå slutspelet.

I toppen av skytteligan delar tre spelare på ledningen med åtta mål vardera. Det handlar om Veronica Latsko (Adelaide United), Sam Kerr (Perth Glory) och Sverigebekanta Natasha Dowie (Melbourne Victory).

Det är ganska många spelare som väljer att dubblera spel i USA:s NWSL och i Australiens W-league. En av dem är japanska Yuki Nagasato, som fick ett lyft igen under 2018 efter ett par tunga år. Kanske att 31-åringen kan dyka upp i Japans VM-trupp till sommaren. Nagasato har inte spelat i landslaget sedan våren 2016, då japanskorna överraskande missade kvalet till OS.

Men den här mottagningen och avslutet visar ju att hon har kvar sina kvaliteter:

Nagasato har för övrigt nyligen startat en blogg – en andra blogg. Hon har bloggat på japanska i över 13 år. Men nu tar hon klivet och skriver även för oss som inte klarar att tyda de japanska tecknen.

Ligan i Australien rullar alltså. Ligorna i Italien och Spanien har tagit ett mycket kort jullov. Båda har nått halvtid och återstartar redan på trettondagsafton.

I Italien leder Juventus tabellen efter halva serien. Petronella Ekroth:s lag är en poäng före Milan och tre före Fiorentina med Stephanie Öhrström.

Lana Clelland

Skytteligan leds av skotska Lana Clelland (Fiorentina) och Valentina Giacinti (Milan), båda på elva mål. Ingen av de svenska spelarna i ligan har gjort mål under de första elva omgångarna. Här speltid i ligan för kvintetten:

Ekroth, Juventus – 7 matcher, 377 minuter
Öhrström, Fiorentina – 8 matcher, 720 minuter
Saga Fredriksson, Sassuolo – 3 matcher, 237 minuter
Jenny Hjohlman, Florentia – 9 matcher, 686 minuter
Julia Molin, Verona – 11 matcher, 990 minuter

Det går bra för svensklagen. Bakom Juventus och Fiorentina ligger Sassuolo på fjärde plats, Florentia på sjätte och Verona på nionde.

I Spanien är det mästarinnorna Atletico Madrid som leder efter 15 av 30 omgångar. Atletico är en poäng före Barcelona och sex före Levante. Barca är obesegrat medan de båda andra topplagen står på varsin förlust.

Skytteligan leds av Albacetes Alba Redondo på elva mål, ett före fjolårets vinnare, mexikanska Charlyn Corral från Levante.

Spanien är en tänkbar motståndare för Sverige i en eventuell åttondelsfinal i årets VM. Precis som under EM för två år sedan har spanjorskorna problem med att hitta en utpräglad målskytt.

Jag tror ju att den målskytten i framtiden kommer att heta Claudia Pina. Men det är för tidigt att tro att 17-åringen skall bära den spanska offensiven redan till sommaren. Även om hon gör mål både med höger och vänster fot – och med huvudet.

Skottland: Celtic blir den första skotska klubb att satsa på ett professionellt damlag.

Norge/Tyskland: Man hade ju hoppats att LSK:s talangfulla innermittfältare Ingrid Syrstad Engen skulle ta vägen via Sverige ut i världen. Men så blev det inte. Veckan innan jul stod det klart att den 20-åriga landslagsspelaren fortsätter karriären med 2,5 år i Wolfsburg.

Det blir allt trängre på den tyska storklubbens mittfält…

Österrike: 2018 års spelare i Österrike heter Sarah Zadrazil. Den 25-åriga mittfältaren spelar sin klubbfotboll ihop med Amanda Ilestedt i Turbine Potsdam.

Island: Nyligen utsågs Sara Björk Gunnarsdottir till årets spelare i Island. I helgen fick hon ett ännu finare pris, då utsågs den före Rosengårdsmittfältaren till årets idrottare i sitt hemland.

Danmark/England: Veckan innan jul stod det klart att Manchester City släpper Nadia Nadim från hennes kontrakt. Danskan ville ju bort från den engelska storklubben redan i somras, men tvingades då kvar. Frågan är vad klubben vann på det.

För under hösten har Nadim, som fyller 31 i morgon, bara spelat två hela matcher, och det i olika cuper.

Tyskland: Nya förbundskaptenen Martina Voss-Tecklenburg tagit ut sin första trupp. Det handlar om en bred trupp för ett träningsläger.

Men den är ändå intressant, för den innehåller bland annat Essens Lena Oberdorf som fyllde 17 år den 19 december samt Sjoeke Nüsken som fyller 18 om tre veckor. Även kvintetten Tanja Pawollek, Giulia Gwinn, Lena Lattwein, Klara Bühl och Sydney Lohmann är fortfarande tonåringar.

Sju av 30 uttagna spelare i den tyska landslagstruppen är alltså under 20 år. Man skulle ju önska att det stod lika många unga talanger och bankade på dörren till den svenska VM-truppen, men så är det inte. Årgångarna 1998–2002 känns rätt tunna.

Men förhoppningsvis kommer det bättre tider framöver. I varje fall har flickfotbollen haft en lysande utveckling här i Västsverige sedan hemma-EM 2013.

Allra sist ett klipp med lite fotbollsgodis från förra året:

Dags för seriefinal

Vi är framme vid den stora damallsvenska finalhelgen. Seriefinalhelgen.

På söndag 16.00 sänds Linköping–Rosengård på SVT1 (sändningen startar 15.45) och på damallsvenskan.tv – det handlar om årets riktigt stora höjdarmatch i damallsvenskan. En match som med stor sannolikhet avgör var guldet skall hamna.

På förhand är det ganska mycket som talar för Linköping. Jag tänker bland annat på att:

1) man har hemmaplan och det förväntas stort publikstöd.
2) man leder serien, och skulle vara ensamt om att ha avgörandet i egna händer vid oavgjort.
3) Rosengård har varit på Island i veckan och spelat en jobbig match.
4) Lieke Martens skadades på Island. Även om även LFC har skador är Martens skada den som kommer att påverka matchen mest eftersom den är färskast. Rosengård har inte haft tid att ställa om och anpassa sig för spel utan nederländskan.
5) Fridolina Rolfö verkar vara redo för att göra ett inhopp.

Totalt sett är nog kombinationen av den andra och den tredje punkten det som talar allra mest för Linköping. Rosengård är pressat att vinna, och de har en betydligt mer sliten trupp än LFC.

Men trots de här fem punkterna håller jag Rosengård som favoriter. Delvis för att det är Rosengård som har vinnarkulturen, men mest för att Malmögänget har varit det klart bättre laget i klubbarnas tre inbördes möten hittills i år.

Nu hör det ju förstås till saken att alla de tre matcherna har avgjorts i Malmö. Och jag vet att LFC har fyra raka segrar mot Rosengård på hemmaplan. Men den spelmässiga skillnaden var så stor senast att jag alltså tippar Rosengårdsseger. Fast bara med 51–49.

Det som talar för LFC är att man skapat väldigt öppna chanser i de där tidigare matcherna, även när de varit utspelade. För Linköping har ju ett antal väldigt vassa spelare med toppduon i den damallsvenska skytteligan, Pernille Harder och Stina Blackstenius i täten. Å andra sidan har ju Rosengård både trean (Marta), fyran (Ella Masar McLeod) och femman (Martens, delad femma) i den där skytteligan…

I lagens senaste möte reagerade jag över att Linköping inte hade tillräckligt bra bolltempo. Deras mittfältare trampade och duttade med bollen alldeles för mycket, medan Rosengård spelade rakare och var bättre på att flytta bollen.

Innan jag lämnar seriefinalen är här en länk till en intervju med Martin Sjögren där han bland annat gör klart att han gärna blir nästa förbundskapten.

Samtidigt som seriefinalen på söndag spelas även en match om tredje plats, Eskilstuna–Piteå. Där är det väl lite fördel Piteå med tanke på att Eskilstuna garanterat har delar av sina tankar riktade mot nästa veckas Champions Leagueretur mot Glasgow.

I övrigt i damallsvenskan under helgen går ett av de sista tågen för Mallbacken på lördag. Då är det bortamöte med formstarka Kvarnsveden. Närmast en måste vinnamatch för värmländskorna.

I botten är det även Skånederby mellan Kristianstad och Vittsjö. Om Vittsjö tar hem den matchen är laget 100-procentigt klart för nästa års damallsvenska.

Apropå Skåne kan LB07 säkra sin allsvenska plats på söndag. Jag har inte sett laget och vet väldigt lite om dem. Men jag ser på tabellen att de släpper in många mål. Lag som släpper fler än ett mål per match i näst högsta serien brukar få väldigt svårt i allsvenskan. Så LB07:s 28 insläppta på 22 matcher är illavarslande. Jämförelsevis släppte Kvarnsveden in 15 på hela serien i fjol.

Djurgården släppte i och för sig in hela 32 mål i elitettan, men de kompenserade det genom att köpa in en helt ny stomme vid avancemanget. Som bekant har Djurgården såväl ny målvakt, två nya mittbackar som två nya centrala mittfältare.

Det blir intressant att se vad LB07 kan ställa för lag på benen i damallsvenskan nästa år. För även om det inte skulle bli avancemang den här helgen lär Malmöklubben gå upp.

* Den 8 november lottas nästa års EM-slutspel. Som jag tidigare skrivit kostade förlusten mot Danmark en toppseedning för Sverige. Vi placeras i stället den andra seedningsgruppen. Lättaste lottningen för gruppspelet är Nederländerna, Skottland och playoffvinnaren, svåraste gruppen skulle vara Tyskland, Danmark och Österrike.

* Så till Champions League. För svensk del blev det två 1–0-segrar i veckan. Rosengård kommer förstås att hålla undan för Bredablik i hemmareturen.

För Eskilstuna känns det däremot fortsatt öppet mot Glasgow City. Den hållna nollan kan dock visa sig bli avgörande i nästa vecka.

Det var förresten fina 3 987 åskådare i Eskilstuna. Och det var bara en av många fina publiksiffror i en ur publiksynpunkt lysande bra WCL-vecka. I Bilbao satte Athletic Club nytt publikrekord för sextondelsfinaler när hela 9127 åskådare kom till San Mames för att se 2–1-segern mot Fortuna Hjörring.

Även i Norge, Österrike, Bosnien-Hercegovina och Skottland noterades nya nationsrekord vad gäller publiksiffror i Champions League.

Apropå Norge var det LSK Kvinner som var omgångens stora skrällag när man vände 0–1 till seger med 3–1 hemma mot PSG. Så här såg Emilie Haavi:s kvitteringsmål ut:

LSK har skaffat sig en fördel gentemot PSG genom att man vilar från ligamatch i helgen. Den här omgången har LSK spelat redan för flera veckor sedan. Smart.

Den lilla skrällen i Champions League var Biik Kazygurt från Kazakstan som också vann med 3–1, i deras fall mot italienska Verona.

Faktum är att det blev 7–7 i segrar mellan de oseedade och de seedade lagen. Låt vara att de oseedade hade hemmaplan den här veckan, resultaten mer än bara antyder att det är dags att se över rankingsystemet.

* Det är inte bara i damallsvenskan det är final på söndag. Klockan 23.00 svensk tid avgörs vilka som tar hem mästartiteln i USA. Då är det nämligen NWSL–final mellan Washington Spirit och Western New York Flash. Jag håller Spirit som favoriter till 60–40.

* I Tyskland är det cuphelg. Det innebär förstås en chans för Champions Leaguelagen att vila spelare. I Frankrike är det däremot ligaomgång. Det är dock inga toppmöten.

* Slutligen lite flickfotboll. Sverige nya F17-landslag kvalar för övrigt till nästa års EM-slutspel. Häromdagen vann man med 3–0 mot Malta. I morgon lördag klockan 12.00 går kvalet vidare med möte med Montenegro.

* I F17-VM tog sig Venezuela vidare till kvartsfinal efter en bragdartad insats mot Kanada i dag. Trots att man drabbades av en utvisning redan efter 38 minuter vann man måstematchen med 2–0.

Skyttedrottningen Deyna Castellanos smällde in 1–0-målet på ett mycket snyggt sätt. Det var hennes nionde mål totalt i F17-VM-sammanhang – något som gör att hon nu är ensam på tronen som tidernas målskytt. Det som utmärker henne är framför allt att hon har ett makalöst tillslag. Se själv här:

För damfotbollen som sport var det förstås bästa möjliga resultat att Venezuela avancerade. Deras framgång väcker hopp om att nationen kan komma att satsa vidare på sina talanger, vilket i sin tur kan leda till att damfotbollen kan få en statushöjning i Sydamerika.

Två grupper är nu färdigspelade. Det har lett till kvartsfinalerna Spanien–Tyskland och Mexiko–Venezuela. Den första är en repris på vårens EM-final. Då vann tyskorna efter straffläggning. VM-mötet känns vidöppet.

Apropå Tyskland känns Lena Oberdorf som ett spännande namn. Hon är 14 år och blev  målskytt i dagens seger mot Kamerun. Hon fyller 15 år i december och spelar sin klubbfotboll i TSG Sprockhövels pojklag.