Etikettarkiv: EM 2013

2019 startar med ett rejält uppsamlingsheat

Publicerad den av
3

Jag tänkte inleda 2019 med att blicka tillbaka på förra årets två sista veckor. Den mest anmärkningsvärda svenska övergången under den perioden var ju helt klart Marija Banusic:s flytt från Beijing till Montpellier.

Banusic hade ett tungt 2018 där hon bland annat tappade sin landslagsplats. I nuläget känns hon ganska långt ifrån VM-truppen, i varje fall om Peter Gerhardsson kommer att fortsätta att jobba utifrån upplägget med två spelare på varje position.

Banusic känns ju egentligen bara aktuell i tiarollen. Och i nuläget ser jag åtminstone Kosovare Asllani, Fridolina Rolfö och Anna Anvegård som starkare kandidater på den positionen. Banusic lär behöva göra en kanonvår i Frankrike för att kunna ta en VM-plats.

Noterbart är ju att Banusics övergång kan öppna för en annan svensk forward med en tung höst bakom sig, nämligen Stina Blackstenius.

Gerhardssons förstaval som toppforward har bara gjort mål i två av 16 matcher i höst. Blackstenius hade en glödhet vecka i slutet av oktober där hon gjorde fem mot Metz och ett mot Lille. Men utöver det har det varit torka för Vadstenas fotbollsstolthet. Det har ju ryktats sedan sommaren 2017 att hon vill hem till Linköping, även om hon själv har dementerat i offentliga sammanhang.

Inklusive Banusic har Montpellier nu sju forwards. Kanske att man därmed överväger att släppa Blackstenius, som bara har ett halvår kvar på sitt kontrakt. Det skulle inte bara vara bra för henne själv, utan även för landslaget. För förbundskapten Gerhardsson hade ju sannolikt uppskattat att Asllani och Blackstenius fått ett halvår att spela ihop sig innan VM.

Dagarna innan jul förlängde en annan landslagsforward sitt kontrakt med Växjö. Anna Anvegård skrev in bara på för 2019, utan även för 2020. Intressant att hon efter lång tids fundering alltså förlängde med två år. Det måste väl innebära att Anvegård tror att Växjö kommer att bli ännu bättre de kommande åren.

En som däremot tackade nej till sin klubbs kontraktsförslag var Olivia Schough.

Samtidigt som Göteborg offentliggjorde intressanta värvningen av norska Vilde Böe Risa meddelades att Schough troligen kommer att lämna. Hon gjorde en stark säsong 2018, och vann den (i och för sig högst opålitliga) damallsvenska assistligan i stor stil.

Samtidigt tyckte jag att Amanda Johnsson Haahr var uppe på Schoughnivå i slutet av säsongen. Utan att ha någon insyn i förhandlingarna har jag funderat lite över om Göteborgsledningen kanske väljer att satsa på den sannolikt billigare Johnsson Haahr till årets serie.

Vi som följer Schough på sociala medier kan inte undgå att se att hon umgås mycket med Rosengårdsspelare. Där har hon ju både flera före detta lagkompisar, samt flera landslagskompisar. Kanske att hon hoppas hamna i Malmö den här säsongen?

Tillbaka till Göteborg. För där finns Årets spelare i damallsvenskan 2018. I varje fall när spelarna själva får välja.

Elin Rubensson var inte nominerad i en enda kategori till Fotbollsgalan. Men när med- och motspelare får rösta anses hon alltså vara damallsvenskans bästa spelare. Jag protesterar inte, för trots att hon inte var nominerad hade jag ju henne som potentiell vinnare av priset som årets mest värdefulla spelare.

Det är Spelarföreningen som håller i de damallsvenska spelarnas omröstningar. De tar även ut årets bästa elva. Den såg ut så här:

Personligen hade jag velat ha med Kosovare Asllani i laget. Annars har jag inga stora synpunkter.

En nyhet som gått ganska obemärkt förbi var att även elitettans skytteligavinnare förlängde sitt kontrakt dagarna innan jul. Sandra Lagerbratt spelar alltså med Lidköping även i år.

En liga rullar på under helgerna, och det är W-league i Australien. Det är en liga som har inletts på ett väldigt jämnt och spännande sätt.

I dag på morgonen svensk tid vann Melbourne City borta mot Western Sydney Wanderers med 2–1 i det som måste ha varit årets första tävlingsmatch alla kategorier inom damfotbollen.

Resultatet innebär att Melbourne efter åtta omgångar ligger på femte plats med 13 poäng. Men man har bara tre poäng upp till serieledande lokalkonkurrenten Melbourne Victory. Faktum är att åtta av de nio lagen fortfarande har realistiska chanser att nå slutspelet.

I toppen av skytteligan delar tre spelare på ledningen med åtta mål vardera. Det handlar om Veronica Latsko (Adelaide United), Sam Kerr (Perth Glory) och Sverigebekanta Natasha Dowie (Melbourne Victory).

Det är ganska många spelare som väljer att dubblera spel i USA:s NWSL och i Australiens W-league. En av dem är japanska Yuki Nagasato, som fick ett lyft igen under 2018 efter ett par tunga år. Kanske att 31-åringen kan dyka upp i Japans VM-trupp till sommaren. Nagasato har inte spelat i landslaget sedan våren 2016, då japanskorna överraskande missade kvalet till OS.

Men den här mottagningen och avslutet visar ju att hon har kvar sina kvaliteter:

Nagasato har för övrigt nyligen startat en blogg – en andra blogg. Hon har bloggat på japanska i över 13 år. Men nu tar hon klivet och skriver även för oss som inte klarar att tyda de japanska tecknen.

Ligan i Australien rullar alltså. Ligorna i Italien och Spanien har tagit ett mycket kort jullov. Båda har nått halvtid och återstartar redan på trettondagsafton.

I Italien leder Juventus tabellen efter halva serien. Petronella Ekroth:s lag är en poäng före Milan och tre före Fiorentina med Stephanie Öhrström.

Lana Clelland

Skytteligan leds av skotska Lana Clelland (Fiorentina) och Valentina Giacinti (Milan), båda på elva mål. Ingen av de svenska spelarna i ligan har gjort mål under de första elva omgångarna. Här speltid i ligan för kvintetten:

Ekroth, Juventus – 7 matcher, 377 minuter
Öhrström, Fiorentina – 8 matcher, 720 minuter
Saga Fredriksson, Sassuolo – 3 matcher, 237 minuter
Jenny Hjohlman, Florentia – 9 matcher, 686 minuter
Julia Molin, Verona – 11 matcher, 990 minuter

Det går bra för svensklagen. Bakom Juventus och Fiorentina ligger Sassuolo på fjärde plats, Florentia på sjätte och Verona på nionde.

I Spanien är det mästarinnorna Atletico Madrid som leder efter 15 av 30 omgångar. Atletico är en poäng före Barcelona och sex före Levante. Barca är obesegrat medan de båda andra topplagen står på varsin förlust.

Skytteligan leds av Albacetes Alba Redondo på elva mål, ett före fjolårets vinnare, mexikanska Charlyn Corral från Levante.

Spanien är en tänkbar motståndare för Sverige i en eventuell åttondelsfinal i årets VM. Precis som under EM för två år sedan har spanjorskorna problem med att hitta en utpräglad målskytt.

Jag tror ju att den målskytten i framtiden kommer att heta Claudia Pina. Men det är för tidigt att tro att 17-åringen skall bära den spanska offensiven redan till sommaren. Även om hon gör mål både med höger och vänster fot – och med huvudet.

Skottland: Celtic blir den första skotska klubb att satsa på ett professionellt damlag.

Norge/Tyskland: Man hade ju hoppats att LSK:s talangfulla innermittfältare Ingrid Syrstad Engen skulle ta vägen via Sverige ut i världen. Men så blev det inte. Veckan innan jul stod det klart att den 20-åriga landslagsspelaren fortsätter karriären med 2,5 år i Wolfsburg.

Det blir allt trängre på den tyska storklubbens mittfält…

Österrike: 2018 års spelare i Österrike heter Sarah Zadrazil. Den 25-åriga mittfältaren spelar sin klubbfotboll ihop med Amanda Ilestedt i Turbine Potsdam.

Island: Nyligen utsågs Sara Björk Gunnarsdottir till årets spelare i Island. I helgen fick hon ett ännu finare pris, då utsågs den före Rosengårdsmittfältaren till årets idrottare i sitt hemland.

Danmark/England: Veckan innan jul stod det klart att Manchester City släpper Nadia Nadim från hennes kontrakt. Danskan ville ju bort från den engelska storklubben redan i somras, men tvingades då kvar. Frågan är vad klubben vann på det.

För under hösten har Nadim, som fyller 31 i morgon, bara spelat två hela matcher, och det i olika cuper.

Tyskland: Nya förbundskaptenen Martina Voss-Tecklenburg tagit ut sin första trupp. Det handlar om en bred trupp för ett träningsläger.

Men den är ändå intressant, för den innehåller bland annat Essens Lena Oberdorf som fyllde 17 år den 19 december samt Sjoeke Nüsken som fyller 18 om tre veckor. Även kvintetten Tanja Pawollek, Giulia Gwinn, Lena Lattwein, Klara Bühl och Sydney Lohmann är fortfarande tonåringar.

Sju av 30 uttagna spelare i den tyska landslagstruppen är alltså under 20 år. Man skulle ju önska att det stod lika många unga talanger och bankade på dörren till den svenska VM-truppen, men så är det inte. Årgångarna 1998–2002 känns rätt tunna.

Men förhoppningsvis kommer det bättre tider framöver. I varje fall har flickfotbollen haft en lysande utveckling här i Västsverige sedan hemma-EM 2013.

Allra sist ett klipp med lite fotbollsgodis från förra året:

Den stora EM-guiden – De vinner

Publicerad den av
Svara

Det har blivit dags för den femte och sista delen av Den stora EM-guiden. Det är således dags att avslöja hur guld och silver fördelas i mitt tips. Mina finallag är alltså England och Tyskland.

Innan jag fortsätter vill jag klargöra att procentsiffrorna i guiden vad gäller guld- och medaljchans är bedömda chanser nu, alltså inför mästerskapet. Jag har försökt att hålla isär de bedömningarna och mina tips. Det har exempelvis gjort att min bedömning är att Sverige på förhand har större medaljchans än Norge, mycket beroende på att svenskorna har en på pappret enklare grupp.

För er som har missat de fyra tidigare delarna av guiden finns de här:
* Del 1, lag 13–16
* Del 2, lag 9–12
* Del 3, lagen som åker ut i kvartsfinal
* Del 4, bronsmedaljörerna, plus skytteligan

Nu till de båda lag jag tippat fram till finalen. Medan nästan alla experter nämner Tyskland och Frankrike som de stora guldfavoriterna har England fått smyga med i skymundan. Det känns lite konstigt, eftersom det engelska laget är högklassigt.

Det är dessutom ett lag som har byggts upp under en längre tid och är väl samspelt. Det blev bästa europeiska lag i VM för två år sedan, där man tog bronset efter seger mot just Tyskland i matchen om tredje pris. Där var ju laget dessutom smärtsamt nära en finalplats, ni minns väl att man föll på ett självmål i 92:a minuten mot Japan i semin.

En del av mig vill sticka ut hakan och tippa engelskt guld. Men jag har ju dragit fram Tyskland till finalen, och i stora finaler har ju tyskorna haft en makalös förmåga att vinna. Tyskland har totalt varit i tolv finaler i OS, VM eller EM – och vunnit elva. England har nått två finaler – och förlorat båda.

Därför ser mitt tips ut så här:

2) England
Världsrankning: 5 – har som bäst varit rankat som nummer 4.
Lottning: Grupp D. Spelar enligt följande: 1) Skottland den 19 juli 20.45, 2) Spanien den 23 juli 20.45, 3) Portugal den 27 juli 20.45.
Guldchans: 20 procent
Medaljchans: 60 procent
Tips: Vinner sin grupp, tar sig till final – men där förlorar man mot Tyskland.
Profiler: Stephanie Houghton, Lucy Bronze och Jordan Nobbs.
Trolig startelva: Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Toni Duggan, Jade Moore, Jill Scott, Jordan Nobbs – Francesca Kirby och Jodie Taylor.

Kommentar: England gjorde fiaskoresultat vid EM i Sverige 2013. Laget tog bara en poäng, blev sist i sin grupp – och fick åka hem med svansen mellan benen. Misslyckandet blev slutet på posten för förbundskapten Hope Powell.

Hon ersattes av Mark Sampson, som nu haft nästan fyra år på sig att bygga sitt lag. Han lär känna sig färdig, i varje fall drar jag den slutsatsen ifrån att han tog ut sin EM-trupp redan den 3 april, alltså tre månader innan han behövde och även innan den engelska ligan drog i gång för året.

Den rekordtidiga uttagningen var förstås bra för de uttagna, som kunde känna trygghet under våren. Men det var ju förstås tveksamt för spelare på gång uppåt. De fick ju aldrig chansen.

England är nu rankat som tredje bästa europeiska lag bakom Tyskland och Frankrike. Och engelskorna skall verkligen ses som första utmanare till de stora favoritnationerna. Under året har förbundskapten Sampson i princip spelat med två olika landslag – och båda har visat klass.

Man har i och för sig förlorat med uddamålet både mot just Tyskland och Frankrike, men man har vunnit med 1–0 borta mot USA…

…och på sistone visat god form genom att rada upp segrar mot Österrike, Schweiz samt Danmark.

Kollar man på truppen skulle jag säga att svagheten finns på målvaktssidan, även om jag fått känslan av att båda alternativen Karen Bardsley och Siobhan Chamberlain är betydligt säkrare nu än de var för några år sedan.

I backlinjen har man många intressanta spelare. Jag tycker ju att England just nu har världens bästa högerback i Lucy Bronze. Hon är duktig defensivt, och dessutom ett offensivt vapen. Lödet i hennes högerdoja går ju inte av för hackor. Framför allt har hon smällt en ett par grymma mål på halvvolley.

Man har även en väldigt bra frisparksskytt i mittbacken Steph Houghton. Hon ställde in siktet under lördagen:

Offensivt kommer garanterat den lilla liraren Jordan Nobbs att ligga bakom mycket. Hon smyger in från kanten och letar efter luckor för att slå precisa genomskärare. Nobbs är en underskattad speluppläggare med härlig speluppfattning och bra känsla i de fasta situationerna. Min uppfattning är att hon redo att få ett brett internationellt genombrott.

https://twitter.com/WoSoComps/status/886563412490235904

Och skulle Nobbs ha en dålig dag kan England alltid kasta in pålitliga Karen Carney, som ju också är en kreativ spelare som utgår från kanten. Centralt är Jill Scott en duktig djupledslöpare.

Längst fram på topp har man fyra heta forwards. Fran Kirby och Jodie Taylor har varit förstavalen under våren, de har också båda varit vassa på att hitta målet. På sistone har dock även Ellen White visat het målform, vilket innebär angenäma problem för förbundskapten Sampson.

Som grädde på moset finns ju även spektakulära Toni Duggan, som blev klar för Barca i förra veckan.

Jag skriver spektakulära eftersom Duggan är lite av expert på att göra drömmål. Utöver Duggan är alla i det engelska laget hemmabaserade. Att de engelska klubblagen numera erbjuder professionell träning har förstås också hjälp till att lyfta landslaget.

Och i det här mästerskapet kommer England att gå vidare ur gruppspelet. Laget skall slå Skottland och Portugal. Frågan är bara hur långt det bär. Jag tror att engelskorna har bra chans i en kvartsfinal, även om man skulle stöta på Frankrike.

Men mer troligt är att det blir som mitt EM-tips, alltså att England vinner grupp D och slipper fransyskorna i kvarten. Vilket det än blir av Schweiz, Island eller Österrike är det en match England skall vinna. Engelskorna känns även som klara favoriter i semifinalen mot Norge eller Sverige. Men något engelskt guld tror jag alltså inte på. Guldet går nämligen till…

Tyskland

1) Tyskland
 Världsrankning: 2 – har som bäst varit rankade som nummer 1.
Lottning: Grupp B. Spelar enligt följande: 1) Sverige den 17 juli 20.45, 2) Italien den 21 juli 20.45, 3) Ryssland den 25 juli 20.45.
Guldchans: 25 procent
Medaljchans: 70 procent
Tips: Tar EM-guld – som alltid.
Profiler: Dzsenifer Marozsan och Sara Däbritz.
Trolig startelva: Almuth Schult – Anna Blässe, Kristin Demann, Babett Peter, Carolin Simon – Sara Däbritz, Linda Dallmann, Lina Magull – Dzsenifer Marozsan – Svenja Huth, Hasret Kayikci.

Kommentar: Tyskland har en fantastisk EM-historia. Efter ett inledande misslyckande 1984 – man missade topp åtta i det första Europamästerskapet – har man dominerat stort. Tyskorna har vunnit åtta guld på de senaste nio EM:en.

Till slutspelet i Sverige 2013 kom man med ett nytt och orutinerat lag. Man inledde också svagt med kryss mot Nederländerna och förlust med Norge, vilket väckte massor av frågetecken. Men till slut stod tyskorna ändå där med guldmedaljerna – som de brukar. Ni minns väl Anja Mittag:s guldmål?

Lagbilden en bit upp i inlägget är för övrigt Tysklands startelva från finalen på Friends Arena för fyra år sedan. Där hade man följande uppställning (4–2–3–1): Nadine Angerer – Leonie Maier, Saskia Bartusiak, Annike Krahn, Jennifer Cramer – Nadine Kessler, Lena Goessling – Lena Lotzen, Dzsenifer Marozsan, Simone Laudehr – Celia Sasic (hette då Okoyino da Mbabi).

Det är inte många spelare från det guldlaget som är kvar fyra år senare. Tyskland har inte bara bytt förbundskapten från stenhårda Silvia Neid till mjukare Steffi Jones, man har också genomfört en närmast total generationsväxling.

Faktum är att man även får klara sig utan stora delar av det gäng som vann OS-guld i fjol. Trion Melanie Behringer, Krahn och Bartusiak har slutat att spela med landslaget. Dessutom har startspelarna Alexandra Popp och Melanie Leupolz fallit bort på grund av skador. Goessling ingår i truppen, men är matchotränad efter att ha missat hela våren till följd av skador.

Även i OS inledde Tyskland för övrigt knackigt, man föll bland annat mot Kanada i gruppspelet. Men återigen reste sig tyskorna och stod till slut där med guldet. Man har helt enkelt en svårslagen vinnarkultur, som gör att man lätt tippar tyskt.

Nu är det långt ifrån självklart med tyskt guld i Nederländerna. Det är fler lag än vanligt som utmanar, och generationsväxlingen har gjort att årets tyska lag alltså är ännu mer oprövat än det som vann 2013.

Tyskland har ändå massor av högklassiga spelare, så många att man ju återigen har ansett sig ha råd att peta Lyonspelaren Pauline Bremer – precis som i OS. Man frågar ju sig vad hon kan ha gjort förbundskaptenerna för ont. För i min värld borde hon vara självklar i den tyska truppen.

Trots få profiler och avsaknad av Bremer tycker jag att nya förbundskaptenen Steffi Jones håller på att skapa något spännande. Hon har lämnat den gamla tyska stilen med fysik och tyngd för att bygga ett lag som spelar på teknik och fart. Spelstilen är ett 4–3–3 där lagkaptenen och storstjärnan Marozsan har en fri roll. Det är just hon som skall bära laget.

Men det finns fler spännande spelare i den preliminära startelvan. I genrepet mot Brasilien hade Jones exempelvis valt ett otroligt offensivt balanserat tremmannamittfält. Det bestod av Sara Däbritz, Linda Dallmann och Lina Magull – tre rätt småväxta spelare som jag snarare ser som forwards än bollvinnare. Det blir spännande att se hur deras arbetsfördelning kommer att se ut.

Här är förresten ett väldigt roligt litet tips till Pia Sundhage på hur man effektivt kan stoppa Magull…

Linda Dallmann är en annan ny bekantskap på mittfältet. Hon har en grym teknik, är en riktig bolltrollare som blir spännande att följa.

Men det saknas alltså en mer utpräglad bollvinnare på det tyska mittfältet. Det är överhuvud taget stora frågetecken för defensiven. Målvakt Almuth Schult blandar och ger. I genrepet mot Brasilien bjöd hon exempelvis på ett väldigt billigt mål.

Det finns även frågetecken för mittförsvaret. Där hade tyskorna problem i fjol, och det känns inte starkare i år. Ändå är jag alltså så tråkig att jag tror att det går som vanligt – att Tyskland ändå vinner.

Jag tror nämligen att tyskornas anfallsspel kommer att vara såpass bra att det kompenserar försvarsbristerna. När det gäller målgörandet är det inte självklart vem det är som skall kliva fram.

Tyskorna gjorde 35 mål i EM-kvalet, Alexandra Popp var bästa målskytt med sina fem fullträffar. Ingen annan gjorde fler än tre mål.

Nu när Popp är skadad är det upp till andra att ta över. Som det har sett ut på våren kommer Steffi Jones satsa mer på kvicka, tekniska och rörliga forwards än på fysiska. Det var exempelvis duon Hasret Kayikci (Freiburg) och Svenja Huth (Potsdam) som startade på topp i genrepet. Lite intressant att Jones valt oprövade Kayikci som blev trea i Frauen-Bundesligas skytteliga på tolv mål före vinnaren Mandy Islacker, som gjorde 19.

Slutligen en liten kommentar till tipsen kring tyskorna. Jag tror att laget vinner grupp B, mycket beroende på att de möter Sverige i första omgången, och svenskorna aldrig brukar vara bra i sina öppningsmatcher.

I kvartsfinal tippar jag en spännande drabbning mot Nederländerna, en match som borde kunna bli rätt målrik. Men både där och i semin mot Spanien tror jag att den tyska vinnarmentaliteten väger tungt. Det gör den även i finalen mot England – och därmed fastnar jag vid ett förutsägbart och allmänt dödstråkigt tips: Tyskland tar guld igen.

Det var min presentation av alla EM-lagen. Vill ni läsa fler genomgångar rekommenderas de som finns i engelska tidningen The Guardian. Den är förstås på engelskal, och där har skribenter från respektive land fått kommentera sitt eget lag i ett kort stycke. Det är mycket läsvärt.

Så här med mindre än 24 timmar till avspark tänkte jag även passa på att dela ut en titel till Island.

Det är ju inte mycket som talar för att laget kommer att vinna någon medalj i EM. Men islänningarna vinner uppladdningen på knockout. Man blir ju närmast rörd när man ser bilderna från när laget i går lämnade flygplatsen Keflavik för att åka till Nederländerna:

Om det finns en risk att det inte blir någor firande efter EM gäller det att passa på innan. Guld till Island i den disciplinen alltså.

Det blir isländskt guld även i disciplinen om från vilket land de mest påkostade och väl genomarbetade reklamkampanjerna med EM-spelare kommer. Har ni inte sett dem är det bara att njuta av de här båda klippen:

Nu är det dags att sätta punkt, och börja ladda för söndagens öppningsmatch mellan Nederländerna och Norge.

Förutsättningarna för den beskrivs här på holländska av Sverigebekanta Kirsten van de Ven. Trots att jag normalt tycker att holländska är ett omöjligt språk förstår man ju vad hon säger i det här inslaget. Eller hur?

Tankar efter avklarat VM-kval

Publicerad den av
Svara

Sedan ett drygt dygn tillbaka är Sverige VM-klart. Jag var säker på gruppseger redan vid lottningen, och har känt mig rätt trygg hela vägen. Fast 100-procentigt säker kan man ju inte vara förrän allt är klart.

I går kände jag mig dock nästan helt säker på seger från den sekund jag insåg att jag missat att Lisa Evans var skadad, och har varit det rätt länge. Det var en pinsam miss, men man kan inte hamna rätt jämt…

Skotskorna var bra en stund i början av andra halvlek, och hade bland annat två bollar som Caroline Seger räddade på mållinjen och en nick som Hedvig Lindahl gjorde en kvalificerad räddning på.
Framför allt var Kim Little precis så bra som jag förväntat mig. Vilken underbar lirare hon är. Hon är dessutom en lirare som inte drar sig för att lägga ner ett defensivt jättejobb. Fast inte ens Little kan spela ensam, och det var tydligt att hon led av avsaknaden av en snabb djupledslöpare a la Evans.

Sverige gjorde en stabil insats. Therese Sjögran blev inte bara målskytt, hon visade att hon håller ännu på högsta nivå – och att hon fortfarande är väldigt viktig för det här laget. Och Lotta Schelin fortsätter att göra mål. Trots att hon kanske inte hade någon av sina bästa dagar spelmässigt sett var hon ytterst nära att bli tremålsskytt. Det är en styrka – och en huvudförklaring till att Schelin tillsammans med Hanna Ljungberg toppar listan över Sveriges mesta landslagsmålskyttar någonsin.

Efter matchen pratade jag med Schelin och Seger om huruvida de tycker att landslaget är bättre nu än de var i fjolårets EM. Svaren var väl inte entydiga. Men båda var i alla fall inne på att laget mår bra av att lära sig att ha ett större bollinnehav. Och skulle det behövas att åter plocka fram den ultrasnabba djupledsfotboll som man spelade i fjol så är den inte bortglömd. Tvärtom kan en mix av ett lite långsammare, passningsorienterat anfallsspel och ultrasnabb djupledsfotboll framöver göra laget riktigt vasst.

Även Pia Sundhage konstaterade att lagbygget långt ifrån är klart. Hon tog också upp dilemmat med huruvida hon skall släppa fram några yngre spelare, eller koncentrera sig på att spela ihop det befintliga laget. De unga spelarna som hon nämnde vid namn var Emma Lundh, Marija Banusic och Fridolina Rolfö.

Klart verkar vara att landslagsledningen tänker försöka spela så många matcher som möjligt innan VM, och att man skall söka olika typer av motstånd. Inga matcher är 100-procentigt klara, men det mesta talar för en Tysklandsmatch i Örebro i oktober och en USA-resa i november där Kanada och Nya Zeeland är tänkta att stå för motståndet.

VM lottas i Ottawa den 6 december. Med Sverige är nu hälften av de 24 deltagande lagen klara. Nämligen:

Värdnation: Kanada
Asien: Japan, Sydkorea, Australien, Kina och Thailand.
Europa: England, Frankrike, Norge, Schweiz, Spanien, Sverige och Tyskland.

En europeisk plats återstår att besätta. Det är Italien, Holland, Skottland och Ukraina som i playoff gör upp om den via semifinaler och final. Playoffspelet lottas på tisdag, och Italien och Holland är seedade.
Anna Signeul valde igår att in peka ut någon drömlottning. Hon konstaterade istället att:

”Jag räknar med att vi måste slå både Holland och Italien om vi skall ta oss till VM, för jag tror att de båda slår Ukraina.”

Det är ett högst rimligt antagande. Med Lisa Evans i laget är skotskorna absolut inte chanslösa i playoffspelet. Men utan Evans får nog Signeuls lag det svårt. Fast enligt den svenska, skotska förbundskaptenen är det möjligt att Evans gör comeback för Potsdam i toppmötet mot Frankfurt redan i helgen. Lovande för Skottland.

Ett kvalspel pågår just nu. Det är det sydamerikanska, där det är just de tre favoritnationerna Brasilien, Colombia och Chile som är obesegrade efter att lagen spelat två, tre eller fyra matcher. I natt avgörs för övrigt mötet Brasilien–Chile.

Innan jag lämnar VM-kvalet för nu tänkte jag göra en tillbakablick till min stora guide till kvalet. Jag tippade följande sju gruppsegrare:

* Tyskland
* Italien
* Danmark
* Sverige
* Norge
* England
* Frankrike

Och följande fyra playoff-lag:

* Ryssland
* Island
* Skottland
* Österrike
Övriga grupptvåor: Spanien, Holland och Ukraina.

Facit blev alltså att jag hade med 13 av de 14 lag som slutade topp två i de sju grupperna. Jag tippade helt rätt på fem gruppsegrare och sex grupptvåor.
Mina fel var att jag kastade om Italien och Spanien samt att jag helt missade Schweiz.
Just Ramona Bachmann, Lia Wälti, Lara Dickenmann, Ana Maria Crnogorcevic och de andra schweiziskorna är kvalets stora skrällag – även om jag skrev så här om dem:

”Det finns alltså kvalitet i truppen. Och får bara förbundskapten Martina Voss-Tecklenburg ihop laget kan Schweiz till och med vinna gruppen. Fast jag vågar inte tro på det.”

På samma sätt är Danmark kvalets stora besvikelse. Förlusten mot Israel igår var på ett sätt betydelselös, men satte ändå slutpunkten för ett danskt fiaskokval. I fjol var danskorna snubblande nära EM-final. I år var de aldrig nära en VM-plats. Visst var det jobbigt för laget att Katrine S Pedersen slutade efter EM, och att Pernille Harder missade delar av kvalet på grund av skada. Men det hindrar inte att Danmarks lag lämnar VM-kvalet med fiaskostämpel.

* Slutligen en notering om att Asian Games pågår i Incheon, Sydkorea. Elva lag deltar i fotbollsturneringen, bland annat Nordkorea och alla asiatiska VM-deltagare utom Australien. Jag hade på matchen Japan–Jordanien medan jag jobbade, och fick se ett riktigt målkalas. Det blev 12–0, men var 10–0 redan innan 60 minuter hade spelats. Japan spelar med ett riktigt starkt och intressant lag i turneringen.

Öqvist kommer att vara saknad

Publicerad den av
Svara

I går presenterade Lilie Persson sin och Pia Sundhage:s trupp till Algarve cup. Det är ofta så att det mest intressanta med truppen är de spelare som inte är med.

Josefine Öqvist

Josefine Öqvist

Mest intressant den här gången var att Josefine Öqvist har tackat för sig i landslaget. Det är verkligen riktigt tråkigt, eftersom hon fortfarande har mycket att bidraga med.

Det är ju faktiskt så att Jossan är bästa svenska målskytt alla kategorier på högsta elitnivå den senaste säsongen genom sina 14 mål i franska ligan. Och hon kom ju faktiskt med i det officiella allstarlaget vid sommarens EM-slutspel.

Förutom att hon är en tillgång på planen är hon en bekymmerslös, spontan och skön typ vid sidan, som garanterat kommer att vara saknad i gänget.

Det hon kommer att bli mest ihågkommen för är ju förstås segermålet mot Kanada i VM-semifinalen 2003.

Apropå att hon är bekymmerslös minns jag starkt en händelse nere i Falkenberg i somras. Landslaget hade pressträff på Strandbaden den 22 juli – dagen innan Jossans 30-årsdag. Aftonbladet uppmärksammade jubilaren genom att bjuda på tårta.

Jag hade precis gjort de intervjuer som jag hade planerat att göra, och råkade passera tårtkalaset just när Jossan tagit sin bit. Jag tycket det var en kul bild till bloggen, och plockade upp mobiltelefonen, och knäppte den här:

Josefine Öqvist med tårta

Josefine Öqvist med tårta

När jag stod där och fotade hörde jag henne säga till Aftonbladets fotograf att det var synd att ingen mer högg in på tårtan. Sedan tittade hon på mig och insisterade på att även jag skulle ta en bit. Jag lät mig övertalas och slog mig ner mittemot henne i soffan.

Av en anledning som jag inte minns skulle även Sara Thunebro vara med på en tårtbild. Hon satte sig bredvid Jossan, tittade till, och sa:

”Men kan du verkligen äta tårta? Är inte du allergisk?”

Jossan svarade hur lugnt som helst:

”Äsch, en liten bit är ingen fara.”

Det här var alltså två dagar innan EM-semifinalen mot Tyskland. I det där läget tror jag inte så många hade varit beredda att riskera en allergisk reaktion för att äta tårta i Aftonbladet. Men Josefine Öqvist är inte som alla andra. Och det är därför hon blir så saknad i landslaget.

* Utöver att Jossan slutar är det några ytterligare förändringar mellan den trupp som åkte till Frankrike senast och den som är tänkt att få följa med till Algarve. Tillbaka är Charlotte Rohlin, Therese Sjögran, Lina Nilsson, Sofia Jakobsson och Jessica Samuelsson. Truppen utökas med två spelare, vilket innebär att bara tre spelare: Josefin Johansson, Magdalena Ericsson och Lina Hurtig ställs utanför truppen.

Det innebär samtidigt att Linda Sembrant, som kom in som reserv senast, och som inte fick någon speltid mot Frankrike, ändå är kvar i truppen.

Schelin sexa och Fischer nia

Publicerad den av
1

Inlägget uppdaterat 15/1, eftersom det var några felaktigheter i den lista Framba.de först publicerade. I dag kom den officiella listan. De båda svenska spelarna ligger dock kvar på de placeringar som angavs från början i det här inlägget:

Lotta Schelin var världens sjätte bästa spelare 2013. Och Nilla Fischer den nionde bästa. I varje fall placerade de sig så i Ballon d’Or.

Så här såg det ut:

1) Nadine Angerer 18,85% av rösterna.
2) Abby Wambach 15,02%
3) Marta Vieira da Silva 14,02%
4) Lena Goessling 11,98%
5) Alex Morgan 11,74%
6) Lotta Schelin 7,87%
7) Saki Kumagai 7,19%
8) Yuki Ogimi 5,15%
9) Nilla Fischer 4,25%
10) Christine Sinclair 3,93%

Och så här fördelades rösterna i tränarkategorien:

1) Silvia Neid (Tyskland) 30,29%
2) Ralf Kellermann (Wolfsburg) 13,75%
3) Pia Sundhage (Sverige) 12,38%
4) Cindy Parlow Cone (Portland Thorns) 10,15%
5) Patrice Lair (Lyon) 7,10%
6) Even Pellerud (Norge) 7,02%
7) Gilles Eyquem (Frankrike F19) 6,84%
8) Kenneth Heiner-Möller (Danmark) 4,35%
9) Anna Signeul (Skottland) 4,25%
10) Shelley Kerr (Arsenal) 3,87%

Som mest kan man få 55,5 procent av rösterna. Således är Silvia Neids notering riktigt stark. Hon tog verkligen en utklassningsseger.

Däremot är de väldigt jämnt i spelarkategorien. Och det är logiskt, då det var väldigt svårt att hitta världens bästa spelare i fjol. EM blev förstås avgörande för Nadine Angerers vinst, men som jag har frågat förr: hur stor roll skall egentligen EM spela i den här omröstningen?

Mitt svar på den frågan är att prestationer i EM inte borde påverka mer än prestationer i de stora ligorna. Jag ser att jag har stöd i den uppfattningen av åtminstone en av de som röstade i Ballon d’Or, The Equalizers Jeff Kassouf. Han hade därmed inte med Angerer på sin topp tre.

Lotta Schelin blev alltså sexa. Vad krävs då för att hon skall kunna ta ytterligare ett par kliv på listan ovan? Givetvis först och främst att hon fortsätter att vräka in mål. Men det lär även krävas att hon spelar den riktiga huvudrollen i en avgörande final. Eftersom Lyon redan är utslaget ur Champions League, och det inte är några mästerskap för de europeiska lagen i år, så lär inte vår svenska världsstjärna få chansen att slå sig in tre i topp förrän tidigast 2015. Tyvärr.

Hur bra har Sundhage egentligen varit?

Publicerad den av
Svara

I dag kan Pia Sundhage vid två olika galor koras både till Sveriges bästa ledare 2013 och till världens bästa damfotbollstränare 2013. Det är förstås fantastiskt kul för svensk damfotboll.

Hos mig väcker nomineringarna dock i första hand frågan om hur bra Sundhages 2013 egentligen var?

Det skall direkt göras klart att frågan inte är ställd utifrån att jag skulle ha någon mer genomgripande kritik mot vår förbundskaptens ledarskap. Utan jag är i det stora hela nöjd med vad hon har uträttat.

Det jag funderar över är snarare om Sundhage gjorde så bra resultat under 2013 att det är motiverat att hon klassas som en av Sveriges fyra bästa ledare och som en av damfotbollsvärldens tre mest framgångsrika tränare under året. Är det?

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Listar man Sundhages sportsliga facit under 2013 ser det ut så här:

* EM-brons.
* Totalt 16 spelade landskamper, med facit: 10 segrar, fem kryss och en förlust. Här kan man räkna lite annorlunda då ett av kryssen – det mot Norge i Algarve – även kan räknas som förlust, eftersom Norge vann efter straffläggning. Målskillnaden på de 16 matcherna blev 40–11, givetvis exklusive straffläggning.
* Sverige inledde och avslutade året som sexa på världsrankningen. Vi var uppe som femma från juni till december.

Det är ju förstås ett väldigt bra facit. Dock är det ett facit utan någon riktig spets.

Tittar man mer noga på siffrorna är det lätt att konstatera att Sundhages Sverige har gjort vad man kunde förvänta – varken mer eller mindre.

Precis som föregångaren Thomas Dennerby:s landslag har Sundhages lag varit stabilt mot lägre rankade lag, men haft det jobbigt mot toppnationerna. Man kan möjligen säga att vi har närmat oss lagen framför oss i världstoppen en aning. Men jag vill nog vänta lite innan jag hugger den saken i sten. För vi spelade tre landskamper mot högre rankade lag under 2013, med följande facit:

* USA, 1–1 i Algarve cup. En match där USA hade bra kontroll efter Alex Morgan:s 1–1-mål i 56:e minuten. Känslan var att amerikanskorna kunde ha vunnit, om de bara gått för det. Men USA var väldigt nöjt med en poäng, eftersom det innebar säkrad finalplats.

Pia Sundhage tackar Alex Morgan

Pia Sundhage och Alex Morgan

* Brasilien, 1–1 på Söderstadion. Ett Sverige, som var några veckor från EM ställdes på hemmaplan mot ett ungt, nytt brasilianskt lag. Ett Brasilien som var i början av prövostadioet på en rejäl generationsväxling.

* Tyskland, 0–1 på Gamla Ullevi. Ett haussat svenskt lag på hemmaplan inför drygt 15000 svenska supportrar mot ett skadedrabbat och ifrågasatt Tyskland. Visst skapade vi chanser för att göra något mål, men min uppfattning på plats var att det unga tyska laget vann rättvist.

Efter EM såg jag att ett antal ”herrfotbollsskribenter” tyckte att vi som bevakade turneringen hade varit för snälla mot Sundhage. Sverige hade tidernas chans att vinna EM-guld, men misslyckades. Aktuella skribenter tyckte att vi borde ha kritiserat förbundskaptenen, och kanske även att vi borde ha ifrågasatt om hon verkligen skulle få förtroende att fortsätta leda laget.

Jag höll, och håller med om att Sverige under EM hade tidernas chans att vinna en tung titel. Men jag håller inte med om att Sundhage borde ha fått hård kritik efteråt. Visst fanns det saker att ifrågasätta, som Birger Jacobsson-avhoppet. Men jag tycker i princip aldrig att man kan kräva att ett svenskt fotbollslandslag skall besegra supermakten Tyskland. Inte ens i ett hemma-EM. Utan Sundhages lag gjorde vad man kunde förvänta sig. Varken mer eller mindre.

Pia Sundhage gratulerar Silvia Neid.

Pia Sundhage gratulerar Silvia Neid.

Som jag ser det har Pia Sundhages viktigaste bidrag till det svenska damlandslaget ännu så länge inte varit sportsliga resultat, utan förmågan att få strålkastarna riktade mot henne och damfotbollen. Utan henne finns risken att EM hade blivit ett publikfiasko. För Sundhage var loket som drog EM-tåget. Hon tog ju så stort ansvar att tåget körde in i väggen efter mästerskapet.

Jag har inte koll på vilka grunder som man nominerar till priset Årets ledare vid kvällens svenska idrottsgala. Utifrån sportsliga resultat tycker jag inte att Sundhage borde ha varit nominerad bland de fyra kandidaterna. Men utifrån sin betydelse för sin sport så är hon tvärtom en självskriven vinnare. Frågan är vad juryn prioriterar.

Till Ballon d’Or nomineras man på sportsliga grunder. Där borde således inte Sundhage ha platsat på topp tre. Men gissningsvis lever hon här på de resultat hon gjorde med USA. Hon är ju regerande mästare, och i just Ballon d’Ors damklasser kommer man ju tyvärr långt på gamla meriter.

För mig är det för övrigt udda att inte USA:s förbundskapten Tom Sermanni fanns bland de tio som nominerades från början. Han har ännu inte förlorat någon match sedan han tillträdde. Facit är 13 segrar och tre kryss på 16 landskamper. Nog borde det slå högre än de resultat som exempelvis Skottlands nominerade förbundskapten Anna Signeul har gjort?

Och som jag ser det borde det var självskrivet att Even Pellerud skulle gå före Sundhage. För nog gjorde han bättre resultat under 2013? Norge kom ju före Sverige i båda de turneringar som lagen deltog i under året. Och medan hon tog EM-brons med Europatvåorna så tog Pellerud silver med Europas femte högst rankade lag.

Vilka vinner då? Jag tror inte på Sundhage får något av priserna. När det gäller Årets ledare känns det vidöppet mellan Arild Monsen (längdskidor), Per Mårts (ishockey) eller Lotta Neumann (golf).

När det gäller Ballon d’Or resonerade jag kring tänkbara vinnare i det här inlägget. Jag står fast vid att jag tror på Abby Wambach som världens bästa spelare, framför Marta och Nadine Angerer. Och jag tror och hoppas att Ralf Kellermann prisas för Wolfsburgs fantastiska trippel, och därmed slår Sundhage och Silvia Neid.

Galorna går att se på tv. Eurosport sänder Ballon d’Or-galan med start 18.30. Och Idrottsgalan sänds på SVT1 från 20.00.

Nadine Angerer

Nadine Angerer

* En av de som kan vinna Ballon d’Or i kväll är ju Nadine Angerer. Hon meddelade nyss att hon kommer att spela i NWSL för mästarklubben Portland Thorns efter avslutad säsong i Australien. Thorns hade ju högsta snittpubliken av alla damfotbollens klubblag i världen i fjol – de snittade 13320 under grundserien. Med Angerer, Christine Sinclair och Alex Morgan i laget finns förutsättningar för fortsatt publiktillströmning även under 2014.

* När jag är ändå är inne på priser så passar jag på att rikta ett stort tack till damfotboll.com för att mitt namn nämndes i det inlägg där man rekommenderade experter på damfotboll till Svenska Fans fina sportjournalistpris Guldskölden. På det priset kan man förresten rösta fram till och med den 20 januari. Röstar gör man här.

* Slutligen noterar jag att Zlatangate inte har blåst över helt ännu. Dagens Nyheters krönikör Johan Esk tog upp ämnet i helgen, och han var nog helt rätt ute i hur världsstjärnans popularitet kommer att påverkas av hans tråkiga syn på damfotboll.

Och här är ett inlägg från amerikanska The Equalizer. De har kanske inte fått allt hundraprocentigt rätt. Men ändå intressant att se hur Zlatangate uppmärksammas utomlands.

Fina siffror för damfotbollen

Publicerad den av
4

I dag såg jag sammanställningen över de evenemang som hade störst tittarsiffror under fjolåret. Och det är glädjande siffror för damfotbollen.

Framför allt är det förstås EM som lyfter statistiken. Tre svenska EM-matcher finns med på listan över fjolårets tolv mest sedda idrottsevenemang. En länk finns här. Noteras gör bland annat att Sverige–Tyskland hade större tittarsiffror än herrarnas ödesmatch mot Österrike i VM-kvalet. Hoppas styrelsen för Svenska Fotbollförbundet kollar in siffrorna noga…

Men det är inte bara EM som noterat fina tittarsiffror. Kollar man in Eurosports tio bästa tittarsiffror i Sverige under fjolåret finns en svensk match från Algarve cup på tredje plats. Ingen annan fotbollsmatch på kanalen hade bättre statistik under fjolåret. Kul.

Jennifer Hermoso

Jennifer Hermoso

* För Tyresö fortsätter det däremot att komma mindre roliga nyheter. Även i dag har man tappat en spelare. Jennifer Hermoso flyttar hem till Spanien, och ansluter till ligaledarna och tillika Champions Leaguekvartsfinalisterna Barcelona det närmaste halvåret.

Hon har ju dock redan spelat för Tyresö i den pågående turneringen, och får alltså inte vara med i vårens matcher i WCL.

Därmed har Tyresö nu en startelva som håller hög internationell klass. Men bänken är tunn. När kommer nyförvärven?

Gullballen till en kvinna

Publicerad den av
Svara

Gullballen.

Gullballen!

På svenska känns ordet suspekt. Och i översättningen Guldbollen ger det herrfotbollsvibbar. Men i Norge är det inte bara män förunnat att vinna guldbollen.

I går tilldelades Ingrid Hjelmseth priset som 2013 års bästa fotbollsspelare i Norge. I vårt västra grannland går det alltså tydligen att jämföra herr- och damfotboll.

Ingrid Hjelmseth

Ingrid Hjelmseth

Jag har letat efter en lista över hur fördelningen män/kvinnor ser ut historiskt sett, dock utan framgång. Är det någon som har listan över alla vinnare så välkomnar jag en länk.

Hur som helst känns Stabaeks målvakt som en självklar vinnare. Och faktum är att utnämningen får mig att vakna till. Jag har hela tiden känt att det har varit någon eller några spelare som fallit bort på alla listor över årets bästa spelare i Europa och världen. Någon eller några utöver exempelvis de som likt Ramona Bachmann och Shirley Cruz kommer från mindre framgångsrika nationer.

Jag borde ha tänkt på Hjelmseth. För jag hade ju faktiskt henne som förstamålvakt i mitt allstarlag från sommarens EM. Jag höll alltså norskan framför Nadine Angerer, som sedan dess prisats som Europas bästa spelare säsongen 2012/13 och som inom två veckor även kan ha utnämnts till världens bästa spelare 2013.

Låt vara att mitt allstarlag togs ut inför finalen, där ju Angerer räddade två straffar. Och Angerer var ju riktigt vass, och släppte bara in ett (själv-)mål på hela turneringen.
Men Hjelmseth hade mycket mer att göra under mästerskapet, och skötte det fantastiskt bra, med grym pondus och säkerhet. Nog borde väl Norge åtminstone haft någon spelare med på topp tio över Europas bästa spelare? Och den spelaren borde ha varit Hjelmseth.

Den norska målvakten räddade ju faktiskt Danmarks två första straffar i semifinalens straffavgörande, och var hjältinnan bakom Norges EM-silver. För det prisades för övrigt även det norska landslaget som årets lag vid gårdagens norska idrottsgala. Eller idrettsgalla som det heter på norska.

Norge

Norge

I den här webb-tv-intervjun med Hjelmseth efter gårdagens gala rankar hon lagpriset högre än gullballen. Men det måste man väl kanske säga om man vill framstå som en riktig lagspelare… Det länkade klippet inleds för övrigt med en kort intervju med före detta Göteborgsspelaren Ingvild Stensland.

Årets händelser 2013

Publicerad den av
5

Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.

Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.

Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.

Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.

Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.

Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.

Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.

Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.

Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.

Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.

Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.

Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.

Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.

Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.

Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.

Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.

Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:

Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.

Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.

Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.

Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.

Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.

Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.

Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…

Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.

Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.

Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma Berglund, Hanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till. För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.

Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.

Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.

Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.

Janni Arnth

Janni Arnth

Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.

Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:

”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”

Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.

Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…

Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.

Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.

Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…

Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.

Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.

Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.

Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.

Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:

Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:

Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.

Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:

Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:

Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:

Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:

Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:

Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.

Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:

Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.

Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.

Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:

Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.

Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.

Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.

Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.

Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?

Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.

Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.

Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:

Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.

Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.

Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.

Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.

Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).

Årets spelare: Den tolfte:

Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.

Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…

Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).

Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.

Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.

Årets tyngsta skada: Marta:s ryggskada – som sannolikt kostade Tyresö SM-guldet.

Årets tweet: Lindsey Horan, PSG (på svenska):

”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”

Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.

Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:

Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.

Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.

Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.

Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.

Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.

Tar Sundhage priset i år också?

Publicerad den av
3
Pia Sundhage gratulerar Silvia Neid.

Pia Sundhage gratulerar Silvia Neid.

I dag presenterades de tre finalisterna i de olika kategorierna till Fifas pris till världens bästa spelare och ledare 2013, Ballon d’Or. I klassen för damfotbollstränare står det mellan Pia Sundhage och två tyskar – Silvia Neid och Ralf Kellermann.

Däremot har vi inget svenskt i finalen av spelarkategorien. Däremot har vi allsvenskt, då Marta är med som vanligt. Hon ställs mot Abby Wambach och Nadine Angerer, och mitt tips är att amerikanskan tar hem priset för andra året i rad.

Även om det nästan alltid är väldigt svårt att kora världens bästa spelare i lagsporter tycker jag att Ballon d’Or är kul. Fast priset är roligast på herrsidan, där det finns chans att göra ett riktigt val.
Inom damfotbollen är däremot möjligheterna att göra rättvisa val högst begränsade. Framför allt ett år som i år, då inga stora mästerskap har avgjorts.

Någon av er säger kanske att EM ju faktiskt har spelats i år. Visst är det så, men inom damfotbollen är ju Europa bara den tredje bästa kontinenten för tillfället, så bara en liten del av världens bästa spelare fanns med i Sverige. Alltså borde inte juryn till Ballon d’Or gå så hårt på resultaten i EM.

Juryn kan inte heller titta speciellt mycket på Champions League, eftersom den europeiska klubbfotbollen på damsidan inte står i särklass på samma sätt som bland herrarna. Tvärtom tror jag att topplagen i Asien och Nordamerika står sig väldigt väl i konkurrensen.

Således är det vansinnigt svårt att hitta rätt i damklasserna i årets Ballon d’Or. Vansinnigt svårt.

Inte blir det lättare av att väldigt få matcher är tv-sända, vilket gör att många av de som sitter i juryn sannolikt knappt har sett kandidaterna spela under året. Det är förstås en av orsakerna till att namnkunnighet är så viktigt här. Jag är helt säker på att Martas plats i topp tre helt och hållet beror på hennes namn. För hur många i juryn har sett henne spela i damallsvenskan i år?

Jag skrev om röstningsproblematiken redan i januari, när fjolårets priser delades ut. Läs det inlägget här.

Hur tycker jag då att det borde ha sett ur i år?

Bra fråga. För det här är alltså verkligen inte lätt. Börjar vi med tränarsidan så är det en kategori som alltid är sanslöst svår. För hur värderar man Tom Sermanni:s insats i USA? Hans landslag har inte förlorat i år, utan står på 13 segrar och tre kryss på 16 matcher. De har å andra sidan bara spelat träningsmatcher.

Sverige har också spelat 16 landskamper, med facit tio segrar, fem kryss och en förlust. Men Pia Sundhage vann kategorien i fjol, och kom sannolikt med igen i år på sitt namn. Även om hennes facit förstås trots allt är starkt.

De båda andra kandidaterna borde dock vara starkare. För Ralf Kellermann ledde ju uppstickaren Wolfsburg till en historisk trippel, och Silvia Neid blev ju Europamästarinna. Min röst tillfaller Kellermann, men jag skulle inte bli förvånad om Sundhage vann igen.

Bland spelarna är det ju intressant att Tysklands bästa spelare säsongen 2012/13 blev Martina Müller – och inte Angerer. Bästa spelaren (MVP) i USA:s liga NWSL blev Lauren (Cheney) Holiday – inte Wambach – och damallsvenskans bästa spelare blev Ramona Bachmann – inte Marta.

Själv har jag ju flera gånger i höst skrivit att jag tycker att Bachmann är bäst i världen för tillfället, och det står jag för.

Abby Wambach värmer upp

Abby Wambach

I fjol tyckte jag Christine Sinclair var solklar världsetta, och Alex Morgan var tvåa. Fast det var Wambach som vann. I år har Wambach imponerat stort på mig varje gång jag sett henne i landslaget, och hon kom tvåa i MVP-omröstningen i NWSL. Därför skulle jag trots allt se henne som en värdig vinnare, om det blir hon som vinner även i år.

Jag har under dagen sett att flera svenska tyckare har velat ha in Lotta Schelin på topp tre. Den åsikten tycker jag är lite väl blågul. Visst har Schelin fantastisk målstatistik för 2013, och hon förtjänar sin plats på tio i topp. Men så högt som en av världens tre bästa spelare rankar jag henne inte.

Mitt topp tre under 2013 är istället Bachmann, Wambach och Yuki Ogimi. Fast som sagt, det har varit sanslöst svårt i år.

Tillagt i efterhand: För att förtydliga varför jag inte tycker att EM borde räknas speciellt högt i det här sammanhanget tänkte jag bara påvisa att europeiska spelares status har varit högst begränsad kontra spelare från andra världsdelar de senaste åren. Exempelvis har ingen europé varit på topp fem i Ballon d’Or varken 2011 eller 2012. 2011 fick spelare från Europa totalt 14 procent av rösterna, och 2012 gick 7,7 procent av rösterna till Europa. Skulle européerna i år ha passerat amerikanskor och japanskor i kvalitet bara för att det har varit EM?

Tankar kring det bolltrygga landslaget

Publicerad den av
13

I morgon klockan 14.00 håller förbundskapten Pia Sundhage presskonferens för att presentera truppen till de båda VM-kvalkamperna borta mot Bosnien-Hercegovina och hemma mot Färöarna.

Det handlar om två väldigt lätta matcher. Matcher som Sverige kommer att vinna, och där vi totalt bör göra minst tio mål.

Det blir intressant att se hur Sundhage formerar sin trupp inför matcherna. Till Polenmötet senast gjorde hon bara ett par små förändringar jämfört med EM. Det tyckte jag var helt rätt tänkt. Men nu är motståndet så väldigt mycket sämre att det går att testa mer.

Sundhage har ju pratat om att hon vill bygga ett bolltryggt landslag till VM 2015. Försvarsspelet skall fortsatt bygga på duellspel, medan anfallsspelet skall innehålla fler långa anfall. Spelsystemet skall kunna varieras mellan ett traditionellt 4-4-2 och ett 4-1-3-2.

Jag har hela tiden ställt mig frågande till landslagets försvarsspel under Sundhage. Och jag måste säga att jag är högst tveksam till om duellspel är rätt väg att gå när man förbereder sig för ett mästerskap på konstgräs. Det är ju ofta så att det blir färre dueller på konstgräs.
Det finns säkert anledning att återkomma till defensiven. Det här långa inlägget skall dock fortsättningsvis handla om vilka spelare som passar bäst i det bolltrygga landslaget.

Just de glasögonen hade jag på mig när jag såg om Polenmatchen.

Som ni säkert minns var resultatet (2–0) helt ok – det viktigaste i tävlingsmatcher är ju att vinna. Spelet var däremot inte alls bra. Den första halvleken var rent usel på många fötter, medan den andra totalt sett var okej.

Slutsatsen var att Sundhage nog får hålla i ganska många fler lektioner om hur man bäst får hål på ett igelkottsförsvar.

En väg är ju att mata in inlägg mot nickstarka forwards. Eftersom vi inte har några sådana får vi välja andra vägar. Och då är passnings- och bollskicklighet två väldigt viktiga faktorer. På den fronten finns det brister i vår backlinje.

Jessica Samuelsson

Jessica Samuelsson

Mot Polen fick Jessica Samuelsson mycket beröm för sin insats som högerback. Det var välförtjänt beröm. Fast man bör ha i åtanke att hon oftast var helt oattackerad, och hade hur mycket tid som helst på sig med bollen. Och sett till det så gjorde hon inte mycket mer än vad man kan kräva av en ytterback i ett av världens tio bästa landslag.
När jag såg om matchen studerade jag Samuelsson extra noga. Fysiken har hon, och hon är på rätt väg när det gäller sitt passningsspel. Men det är ändå väldigt mycket jobb kvar innan hon är en internationell toppspelare på ytterbacksposition.

Sara Thunebro är ett pålitligt kort på vänsterbacken. Men trots att hon har väldigt bra tillslag med båda fötterna har jag varit lite besviken på hennes passningsspel i år. Jag tycker att hon borde kunna ha betydligt bättre precision i sina uppspel.

Sundhage har ju lanserat Antonia Göransson som ny vänsterback. Jag tycker att det är en intressant tanke. Jag gissar att Sundhage har tanken att ställa upp vårt landslag som hon ofta ställde upp USA:s. Alltså en kant med en mer defensiv back bakom en hyperoffensiv yttermittfältare. Och en kant med en mer bollvårdande yttermittfältare framför en hyperoffensiv back.

Göransson skulle kunna bli den ytterbacken. Hon har en bra vänsterfot, och är svårstoppad när hon kommer med fart. Frågan är om spelintelligensen räcker till.

Skulle inte försöket med Göransson lyckas så tjatar jag om Elin Rubensson. Jag tror inte att hon kommer att bli en forward av landslagsklass. Men jag tror att hon kan bli en fantastisk back – eller yttermittfältare. Hon är smart, snabb och bolltrygg.

När det gäller mittbackarna är förstås Nilla Fischer en av de bolltrygga och passningsskickliga spelarna att bygga det här laget kring. Men jag har svårt att släppa tanken på att ha henne på mittfältet. Hon är ju den spelare man helst vill ha i straffområdet när inläggen slås in.

Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

Vi får nog dock räkna med att Fischer blir kvar i mittförsvaret. Och att den stora frågan är vem som skall placeras bredvid henne. Frågan är om inte Charlotte Rohlin:s dagar i landslaget är räknade. Hon är väldigt långt ifrån den nivå hon höll under VM 2011. Känslan är att hon under sin långa skadefrånvaro både har tappat i snabbhet och i passningsskicklighet. Kanske kan hon jobba sig tillbaka. Kanske inte.

Jag tippar dock att Emma Berglund tar platsen bredvid Fischer när hon kommer tillbaka efter sitt långa skadeuppehåll. Berglund är både snabb och bolltrygg, och dessutom åtta år yngre än Rohlin.

På mittfältet tycker jag att Caroline Seger bör vara självklar i rollen som den defensiva innermittfältaren i 4-1-3-2-systemet. Seger är vår mest bolltrygga spelare, och hon är även passningsskicklig. Hon borde således vara som gjord för rollen. Jag kan kanske tycka att hon spelar med för små marginaler ibland för den här rollen. Men det bör gå att slipa bort.

Caroline Seger

Caroline Seger

Jag vill minnas att Lilie Persson sa i samband med Polenmatchen att hon inte ville att Seger skulle bli en ny Tobias Linderoth. Jag undrade spontant: varför inte?

Linderoth var ryggraden i ett väldigt starkt svenskt herrlandslag. Det är en spelartyp som Erik Hamrén riktigt skriker efter.
Och som sagt, Seger borde kunna bli en bra Linderoth. Det är just i den defensiva rollen hon bör spela. Jag anser nämligen att hon är en för dålig poängspelare för den mer offensiva rollen. Seger tänker nämligen nästan aldrig två moment framåt, och har inte blick nog att öppna ett motståndarförsvar.

I den offensiva rollen är Marie Hammarström just nu det bästa alternativet. Hon ser ganska ofta lite trög och sävlig ut i spelstilen. Men hon är en poängspelare. Hon slår betydligt fler genomskärare än Seger. Och Hammarström är ofta väldigt bra när hon får läget. Mot Polen var hennes avslut på uppstuds i första halvlek verkligen högklassigt. Synd bara att en polsk försvarare stod precis i bollbanan, och lyckades nicka undan projektilen.

Therese Sjögran

Therese Sjögran

På kanterna söker alltså Sundhage troligen en bollhållare och en snabb djupledslöpare. Bollhållaren lär vara Therese Sjögran ett tag till. Jag var frågande till att hon kom med i EM-truppen. Men det var bara att applådera uttagningen. För med facit på hand borde Sjögran ha fått än mer speltid än hon fick. Och från EM och framåt har hon varit lysande på sin kant. Visst är hon ålderstigen. Men jag tror absolut att Sjögran kan hålla i två år till. Och jag tycker att det är självklart att hon skall spela så länge ingen petar henne.

För tillfället finns det inte så många klockrena alternativ i den här rollen. På sikt är nämnda Elin Rubensson kanske ett. Ett annat intressant alternativ är Louise Fors. Med henne hade vi fått in ytterligare ett riktigt vasst vapen vid fasta situationer. Kanske kan även Johanna Almgren komma tillbaka igen efter sin knäskada. Fast vågar man ens hoppas på det?

På den andra kanten skall vi alltså ha en riktigt snabb spelare. Här är det klar fördel Josefine Öqvist. Hon gjorde ett utmärkt EM – och blev ju något överraskande till och med uttagen i Allstarlaget.

Alternativen här är för tillfället Sofia Jakobsson, Emmelie Konradsson, Olivia Schough och kanske även Antonia Göransson. Schough har varit en positiv överraskning sedan hon fick Sundhages förtroende. Jag tycker att Falkenbergstjejen snart borde få en rejäl chans i startelvan.
Däremot är jag frågande till Jakobsson och Konradsson. När det gäller Umeåspelaren är jag tveksam till hennes arbetskapacitet. När det gäller Jakobsson är det speluppfattning och bollbehandling som väcker frågor.

För två år sedan var jag övertygad om att det bara var en tidsfråga innan Jakobsson skulle vara en given landslagsforward. Sedan dess har jag bara blivit mer och mer frågande. Och insatsen mot Polen var rent usel. Jakobsson har snabbheten. Men hon slog knappt en passning till rätt adress. Och mot en snabb back blev hon ett lätt offer. För Jakobsson slår oftast bara bollen rakt fram och försöker springa ifrån sin motståndare.

Jag vet att Jakobsson har haft 1,5 struliga år bakom sig. Om hon bygger upp självförtroendet igen, och jobbar stenhårt med sitt passningsspel, så kanske hon kan komma tillbaka till hög landslagsklass igen. I nuläget tycker jag däremot att vi har yngre, mer intressanta spelare som borde gå före.

Kosovare Asllani och Lotta Schelin

Kosovare Asllani och Lotta Schelin

Jakobsson och Schough är ju även tänkbara som forwards. Där är ju dock Kosovare Asllani och Lotta Schelin just nu Sundhages givna förstaval. Överhuvud taget har Sundhages anfallsspel i stort byggt på snabbhet. Något som är oerhört vasst när man leder, och får utrymme till kontringar. Men snabbhet är sällan effektivt mot samlade försvar.

Mitt inlägg med statistik över att våra forwards sällan avgör tävlingslandskamper väckte som väntat känslor hos er läsare. Siffrorna hör ihop med avsaknaden av en powerforward. För med nickstarka spelare i straffområdet är det betydligt lättare att slå hål på samlade försvar.
Exempelvis var det inte våra forwards som bröt dödläget någon gång under EM. I stället fick vi hål på motståndarna genom två fasta situationer, ett distansskott och ett självmål.

På forwardssidan har alltså förbundskapten Sundhage en del att fundera över. Det räcker ju inte med snabbhet för att slå hål på välorganiserade motståndare. Det krävs smarta löpningar för laget, löpningar som flyttar motståndarnas backar både i sid- och djupled. Mot Polen noterade jag att våra forwards – Schelin och Öqvist – jobbade väldigt dåligt mot det låga, polska försvaret.

De sprang för lite i sidled, och blev ofta stillastående, vilket gjorde att de var lättmarkerade. Följden blev att våra forwards ofta var steget efter sina backar.

Jag minns att den gamle skyttekungen Gary Lineker en gång i tiden fick frågan om hemligheten bakom varför han så ofta gjorde enkla mål i straffområdet.

”När jag ser att ett inlägg är på gång ser jag till att sätta hög fart in på en tom yta. Om bollen kommer dit säger ni experter att jag bara gör enkla mål. Om bollen inte kommer säger ni att jag alltid är på fel ställe…”

Att vara på rätt ställe handlar alltså både om känsla och om tur. Man måste chansa lite. Ligger man däremot ett steg bakom sin back gör man inga mål. Det gjorde exempelvis Lotta Schelin väldigt många gånger mot Polen. Hon såg ofta lite vilsen och tvekande ut. Med mer bestämdhet i straffområdet, och fler v-löpningar hade vår skyttedrottning gjort ännu fler mål.

I ämnet noterade jag hur norska stjärnskottet Ada Hegerberg gjorde som Lineker under EM. Hegerberg såg till att vara först in på en yta. Hon gjorde inga mål på det i EM, men räkna med att norskan kommer att göra många ”enkla” mål framöver…

Lotta Schelin gör ofta bra löpningar mot första stolpen i anfallens förstaskede, vilka har lett till mängder av mål. Men kommer inte bollen i skede ett känns hon vilsen. Mot Polen överglänstes Schelin av Öqvist, som faktiskt sprang både mer och bättre. Men det är Schelin som är vårt affischnamn, och vår bästa målskytt. Jag tycker att hon är given i startelvan. Men hon har snabbheten och tekniken för att kunna göra ännu fler mål. Förbundskapten Sundhage har sagt att Schelin borde titta på hur Olivia Schough löper. Förhoppningsvis kan Sundhage lära Schelin att springa smartare. Då blir Lyonstjärnan ännu bättre.

Mot Polen var alltså inte Asllani med. Hon är vår mest bolltrygga och smarta forward, och borde passa mot den typ av handbollsförsvar som Polen ställde upp. Och som garanterat även Bosnien och Färöarna kommer att använda sig av. Asllani har tveklöst gjort sig förtjänt av platsen bredvid Schelin. Fast jag vill se fler mål från PSG-proffset. Framför allt fler poänggivande mål. För sådana gör hon väldigt, väldigt sällan i gulblått.

Lina Hurtig

Lina Hurtig

Bakom Schelin/Asllani finns alltså nämnda Öqvist, Jakobsson och Schough. Dessutom gav Sundhage lite speltid till Jenny Hjohlman i Polenmatchen. Hon är duktig, men jag ser henne inte som en landslagsspelare. Hjohlman har gjort fem spelmål i damallsvenskan. Jag har tjatat om Hjohlmans anfallspartner Lina Hurtig, och fortsätter göra det. 18-åringen har gjort dubbelt så många spelmål i damallsvenskan som Hjohlman. Hurtig är smart a la Asllani, men mer nickstark. Förhoppningsvis finns hon med i morgondagens A-landslagstrupp.

Kanske kan även Marija Banusic få en ny chans. Kristianstadstalangen var uttagen till Polensamlingen, men fick lämna återbud på grund av skada. Nu spelade hon 45 minuter mot Jitex senast, och det är ju drygt två veckor till nästa samling.

Rubensson ersätter Asllani

Publicerad den av
Svara

Fotskadan jag skrev om här stoppar Kosovare Asllani från spel i VM-kvalkampen mot Polen i Malmö på lördag.

Elin Rubensson är inkallad i stället för Asllani. Mer om det kan man läsa här. Rubensson är ju en användbar spelare, eftersom hon kan spela på många olika positioner. Hon har en mycket stor potential, och man hoppas ju verkligen att hon snart skall få sitt stora genombrott. I år i Malmö har hon spelat fem matcher från start, och gjort tio inhopp. Det är en minskning mot i fjol då hon startade i tolv matcher, och gjorde sju inhopp. Trenden är lite oroande, för man hade ho hoppats att hon skulle flytta fram sina positioner och ta lite större plats i laget i år.

Elin Rubensson

Elin Rubensson

Till EM-kvalmatchen är för övrigt fler än 5000 biljetter sålda. Det är ok, men man hoppas ju att det skall kunna bli en femsiffrig publiksiffra. För här har förbundet sin chans att kunna rida lite på EM-vågen.

I damallsvenskan har EM inte påverkat intresset på något som helst sätt. Publiksnittet ligger nu på 744, mot 738 inför EM. Jag har tidigare skrivit om att jag inte förväntade mig någon ökning eftersom EM knappast ökar engagemanget för de damallsvenska klubbarna.

Däremot hoppas man ju att förbundet kan utnyttja publiksuccéerna från EM och hålla uppe intresset för landslaget. Efter VM-bronset 2011 misskötte man sig något så vansinnigt.
Nu verkar man ha gjort ett bättre jobb, för kan man fortsätta sälja biljetter under veckan borde det kunna bli 10000 på Swedbank Stadion, och det är ju en riktigt bra siffra.

100 procent EM-spelare i Polentruppen?

Publicerad den av
Svara

Klockan 14.00 presenteras den första landslagstruppen efter EM, det handlar om de spelare som skall spela Sveriges första VM-kvalmatch, i Malmö mot Polen den 21 september.

Gissningen är att den till 100 procent kommer att bestå av spelare ur EM-truppen. Pia Sundhage kommer garanterat att ta chansen att bygga nytt inför VM 2015. Fast jag har svårt att tro att det arbetet inleds redan i dag.

Jag håller på Marklund mot Sundhage

Publicerad den av
1

Pia Sundhage är sjukskriven. Det hindrar inte att hon i förra veckan uttalade sig om att landslaget måste utvecklas ett par snäpp för att kunna hävda sig i VM om två år. Till SVT sa hon:

”Jag tror inte att den fotbollen vi spelade under EM, trots att vi fick ut väldigt mycket av laget, kommer att räcka till de allra bästa valörerna i VM 2015 eftersom damfotbollen utvecklas så otroligt snabbt.”

Och visst, det är klart att Sverige måste bli bättre, det håller jag helt med om. För USA, Tyskland och Japan ligger ett steg före oss. Det gör även Frankrike, även om de har haft svårt att få till det i mästerskap.

Frågan är vad Sverige i första hand bör rikta in sig på att förbättra.

I SVT-intervjun pratar Sundhage om att det är anfallsspelet som gäller. Det gjorde hon även i en av EM:s mest intressanta dueller. Jag har inte behandlat duellen i bloggen tidigare. Men den inträffade i samband med EM-finalen, och stod mellan Sundhage och Hanna Marklund.

Daniel Kristiansson och Hanna Marklund

Daniel Kristiansson och Hanna Marklund

Det handlade om försvarsspel. Har du inte sett ordväxlingen finns den till beskådan här.

Klippet säger mycket om vilken fotboll Sundhage vill att Sverige skall spela. När Marklund predikar lite större säkerhetsmarginaler, och att spelarna skall täcka upp bättre för varandra, så reagerar Sundhage, och säger att hon helst vill lyfta backlinjen ännu högre.

I min värld låter det oerhört riskabelt – för att inte säga dumdristigt.

Faktum är att klippet oroar mig en hel del, för jag måste säga att jag står på Marklunds sida. När vårt landslag ställdes mot ett högkvalificerat motstånd (Tyskland) behövde man inte vara försvarsexpert för att notera hur chansartad vår defensiv var.

Utöver de klara målchanser som tyskorna fick så kändes det ytterligare en mängd gånger att det bara var en hårsmån ifrån att tyskorna skulle rinna igenom.

Min känsla på plats var att om vi hade mött ett Tyskland med större självförtroende än det pressade lag vi ställdes mot så hade underläget i paus varit något eller några mål större.

Ser man framåt kommer Sundhages Sverige snart vara mer välscoutat, och då tror jag att det duellinriktade försvarsspelet kan bli ett besvär.

Faktum är att en spontan tanke blir att om Marklunds rimliga fundering slås undan så här snabbt och kategoriskt så är det knappast tacksamt att vara försvarstränare i landslaget. Inte minst då Sundhage säger i nämnt klipp att hon vill lägga nästan all kraft på anfallsspelet.

Visst kommer man långt på en fantastisk offensiv. Men grunden till titlar ligger oftast i en trygg defensiv.

Samtidigt har jag respekt för hur Sundhage har lyft spelarna, och förbättrat effektiviteten i landslagets anfallsspel. Om det uttalar hon sig för övrigt i ett annat klipp, det här. Där säger hon bland annat:

”Istället för att fundera så mycket över försvarsspelet – för vi har inte släppt in så mycket mål – så skulle jag vilja bli mycket, mycket bättre i anfallsspelet, så det här med rytm och tempo, när man kommer in i sista tredjedelen, att man faktiskt kan sänka tempot och vara lite finurliga – det har vi inte varit. Vi har haft fart och fläkt ända in till målet, och det behöver vi fundera över. Det är spelartyper, men även den enskilda spelarens väg. Man kan skaffa sig ganska mycket teknik på två år.”

Det skall bli intressant att följa landslagets utveckling framöver. Jag hoppas förstås att Sundhage vet vad hon gör, att anfall är bästa försvar, och att min och Hanna Marklunds oro för defensiven således är ogrundad.

EM-bilder av Sverige

Publicerad den av
Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har nått fram till det sista bildspelet från sommarens EM-slutspel, och det rör bilder på vårt eget lag. Framför allt handlar det om bilder från några olika träningar, men det har även smitit med några matchbilder.

Tidigare har jag som bekant lagt upp bildspel på samtliga de lag Sverige mötte under turneringen, samt ett bildspel från finalen. Länkar till dem hittar du här:

* Bilder av genrepet, Sverige–England 4–1.
* Bilder av Danmark–Sverige 1–1.
* Bilder av Sverige–Finland 5–0.
* Bilder av Italien.
* Bilder av Island.
* Bilder av Sverige–Tyskland 0–1.
* Bilder av EM-finalen.

Och här är alla bilder i dagens bildspel, en och en: