Läckra Växjömål – och försvunna spelare

Växjö gjorde två riktigt läckra mål när den damallsvenska höstsäsongen drog igång. Växjö vann mot Djurgården med 2–1, vilket innebär att småländskorna passerar Eskilstuna och kliver upp på niondeplatsen.

Jag tittade på matchen från och till. Av det jag såg var Växjös seger helt i sin ordning. Hemmalaget hade det mesta av spelet och skapade mest.

Och lagets båda mål var alltså riktiga godbitar. Det första gjordes av finländska Ria Öling. Efter att bollen hade studsat ifrån sommarförvärvet lite i mottagningen gjorde hon en skottfint i den högre skolan. Djurgårdens båda mittbackar Petronella Ekroth och Alexandra Lindberg rusade bort sig av finten. Duon var och köpte korv när en fri Öling snyggt placerade in bollen i bortre burgaveln.

Det andra gjordes av Anna Anvegård. VM-bronsmedaljören visade hög klass när hon tog emot en millimeterpassning från Signe Holt Andersen med första tillslaget och satte upp bollen i bortre krysset med det andra.

Segern innebär alltså att Växjö klättrar en placering i tabellen. Men framför allt innebär de tre poängen att avståndet ner till nedflyttningsstrecket nu har vuxit till elva poäng. Det bör innebära att Växjö spelar i damallsvenskan även 2020 – förutsatt att man klarar elitlicensen.

För Djurgården var det fjärde raka förlusten. Möjligen kan laget glädjas åt att man numera har tre målskyttar under årets damallsvenska säsong. Isländska Ingibjörg Sigurdardottir stod nämligen för lagets kvitteringsmål i slutet av den första halvleken.

Några poäng blev det däremot inte. Därmed har Stockholmsklubben fortsatt bara fem poängs marginal till LB07 under nedflyttningsstrecket. Och Djurgården fortsätter att vara säsongens stora missräkning i vår högsta serie.

I vår näst högsta serie utökade Umeå i kväll sin serieledning. Det blev 4–1 i det västerbottniska mötet med Morön. Därmed har UIK i nuläget sju poäng ner till det damallsvenska strecket. Fast man har också en match mer spelad än de tre lag som närmast skuggar i tabelltoppen.

Det var dagens matcher. Nu till dagens nyheter där en misslyckad tysk reklamkampanj har varit dagens snackis. Det tyska förbundet började tidigare i dag göra reklam för Frauen-Bundesliga med sloganen ”Saknade sedan den 29 juni”.

Tanken var förstås att det var den 29 juni som stjärnorna i det tyska landslaget åkte ur VM. Problemet var bara det att samma datum försvann även den schweiziska landslagsforwarden Florijana Ismaili efter att ha dykt i Comosjön. Hon hittades död på botten av sjön några dagar senare. Den tyska kampanjen väckte starka känslor i Schweiz och drogs tillbaka efter bara någon timme.

I eländet var det ändå bra av tyska förbundet att göra ett försök marknadsföra sin högsta serie. Som signaturen Svenneberka skrev i en kommentar till förra inlägget har varken vårt svenska förbund eller elitfotbollens organisation EFD gjort någon ansträngning för att marknadsföra svensk damfotboll efter VM. De ansvariga har väl förstås semester och när de vaknar har chansen gått förlorad.

Man undrar ju exempelvis hur EM-kvalmatchen mot Slovakien den 8 oktober marknadsfördes i Göteborg när landslaget firades efter VM-bronset. Sålde man biljetter? Gjordes det överhuvud taget någon reklam till de 35 000 göteborgare som var på plats?

Jag påminner om att engelska förbundet FA har sålt över 50 000 biljetter till Englands hemmamöte med Tyskland den 9 november – alltså en månad efter Sverige–Slovakien.

Dagens transfernyhet är tysk. Det är nämligen vänsterbacken Carolin Simon som blev över när Lyon värvade Alex Greenwood. Simon väljer därför att fortsätta karriären i Bayern München, som ju vann mot Chelsea med 5–0 häromdagen. Då gjorde Lineth Beerensteyn för övrigt tre av målen.

En annan intressant övergång skedde på de brittiska öarna. Irlands yngsta landslagsspelare någonsin heter Tyler Toland. Dagen efter att mittfältaren fyllde 18 år värvades hon av Manchester City. Det blir väldigt spännande att följa hennes framfart.

I går, när jag gick igenom bloggens silly seasonsidor kollade jag lite på de spelare som inte hade klart med klubb i våras. Jag tänkte att skriva ett inlägg där jag tänkte ta er hjälp att får veta vad som hänt med spelare som försvunnit från de stora scenerna.

Nu kom dagens historia med den tyska efterlysningskampanjen och gjorde att den idén inte blev lika rolig. Men jag hade redan påbörjat inlägget, så jag kör.

Freja Olofsson

Den första spelare jag kollade upp var Freja Olofsson – en spelare jag gillade i Kif Örebro under den damallsvenska säsongen 2017. Jag hade alldeles missat att hon gick till Arna-Bjørnar i vintras. Jag hade också missat den tråkiga historien om hur hon byttes in i premiären i mars och fick bytas ut igen redan efter sju minuter. Sedan dess har hon inte spelat mer. Jag kan se i en artikel i NA att det handlade om en allvarlig skada, men inte mer än så. Ni som kan läsa NA får gärna berätta mer preciserat vad det var som hände med Olofsson.

Apropå hennes nya klubb Arna-Bjørnar såg jag den här anmärkningsvärda uppgiften om att lokalkonkurrenten IL Sandvikens trupp innehåller innehåller inte mindre än nio spelare med totalt 48 säsonger i Arna-Bjørnar bakom sig.

Tillbaka till spelare som inte jag hade sett uppgifter om ny klubb när jag stängde vinterns silly seasonsida. En som jag fortfarande inte har hittat någon ny klubb till är Emelie Andersson, som tidigare varit i Mallbacken och som i fjol spelade för Kif Örebro. Någon som vet vad som hänt med hennes karriär? Jag kan inte hitta några uppgifter om att hon skulle ha spelat i år.

Emelie Andersson

Andersson ingick ju i guldtruppen från F19-EM 2015. Där var även den tidigare Kif Örebro- och Hammarbyspelaren Linda Hallin. Jag såg att hon gjorde några matcher i division I för Södersnäckorna i fjol. Någon som vet vad som hänt med Hallins karriär? Har hon lagt av?

En annan spelare man ibland undrar lite över är Antonia Göransson. Det senaste man läst om henne var att hon i fjol hade en jobbig vår på bänken i Assi IF. Men jag har inte sett några uppgifter om att hon skulle ha lagt av. Samtidigt har jag inte sett hennes namn i någon matchtrupp på över 13 månader, så det finns väl ganska mycket som talar för att Göranssons karriär fick ett tråkigt avslut i Risögrund.

Slutligen en spelare som har kommit till rätta. Anam Imo finns nu nämligen med i spelartruppen på Rosengårds hemsida…

En miljon skäl att fira

Under eftermiddagen i dag passerade den här bloggen en milstolpe. Nu har bloggen haft fler än en miljon sidvisningar.

Ni som vet vilka volymer som gäller för de stora drakarna på nätet känner förstås till att en miljon inte är så märkvärdigt. Exempelvis kan Aftonbladets sajt ha en miljon sidvisningar på en timme.

Att det har tagit bloggen närmare sex år att nå miljonen visar att läsekretsen inte är speciellt stor. Men det känns som att ni som läser är ganska pålitliga, och jag gillar framför allt att det ofta blir intressanta debatter om olika saker. Och en miljon är ändå en miljon – så det blev en lite mer festlig fredagsmiddag än vanligt i kväll.

Det blev en liten debatt om det förra inlägget, en debatt som handlade om den oreglerade spelmarknaden. Det är ett intressant område, framför allt är det intressant att se var idrotten drar sina gränser, för de varierar ju rätt rejält. Herrishockeyns SHL har ju exempelvis gått så långt att man skrivit ett avtal med Nordicbet. Och svensk fotboll sänds i kanaler som drar in stora summor från oreglerade spelbolag. Det kan kanske bli anledning att återkomma till det ämnet framöver, vem vet.

Nu väntar det kvartsfinaler i Svenska cupen under helgen. Alla fyra matcherna är intressanta på olika grunder. Piteå–Rosengård känns kanske allra mest spännande. Dels för att det blir intressant att se hur Piteås nya lagbygge står sig, dels för att Rosengård bör närma sig en tidig formtopp, om de skall kunna ta sig till semifinal i Champions League.

I veckan har för övrigt Piteå bjudit på en underhållande miljöbeskrivning av hur det är att bo i Norrbotten…

En annan spännande kvartsfinal är Linköping–Kif Örebro – den enda av matcherna som spelas på söndag. LFC var tydligen starkt mot Rosengård förra helgen, och jag är övertygad om att årets Linköping har en väldigt hög högstanivå. Det som skall bli intressant att se är om laget kan hålla samma enormt höga lägstanivå som i fjol. För helsvenska Örebro blir det här en väldigt bra värdemätare. Det skall bli intressant att se vilken nivå Örebro ligger på.

Apropå Örebro, lider jag något vansinnigt med Linda Hallin. Jag har aldrig träffat henne, men jag har tillbringat tre träningsår med att träna rehab efter knäskador, och vet tufft det är mentalt. Hallin har nu åkt på sin fjärde större knäskada, en korsbandsskada och hon missar hela säsongen.

Maria Synnerdahl och Linda Hallin.

De två sista cupkvartarna är Kvarnsveden–Kristianstad och Mallbacken–Djurgården. För både Kvarnsveden och Kristianstad finns det en del frågetecken inför säsongen. Båda har intressanta lag, men får svårt att undvika den undre tabellhalvan. Djurgården är förstås favoriter borta mot Mallbacken, men känslan är att Stockholmslaget möjligen är lite sämre i år än i fjol. Kanske har jag en annan känsla efter helgen.

Det har för övrigt varit cupmatcher i både Tyskland och Frankrike den senaste veckan. I tyska cupen var det kvartsfinaler i onsdags. Då vann Wolfsburg prestigemötet med Bayern München med 2–0 på bortaplan. Både Fridolina Rolfö och Nilla Fischer spelade 90 minuter i den matchen.

På söndag 17.00 möts lagen igen, då i hyperviktigt ligamöte i Wolfsburg. Nu är ju serieledande Turbine Potsdam skadedrabbat, och det är inte alls säkert att skrällgänget kommer att kunna försvara sin position högst upp i tabellen. I nuläget handlar söndagens svenskmöte om vilket av Wolfsburg och Bayern som skall vara första utmanare till Potsdam.

Men det kan alltså även vara matchen som avgör var ligatiteln hamnar. För det är mellan Wolfsburg, Bayern och Potsdam som guldracet står. Söndagens match direktsänds på DFB-tv. Här är länken.

Utöver Wolfsburg tog sig även Freiburg, SC Sand och Bayer Leverkusen vidare till semifinal i tyska cupen. I den franska cupen är man också framme vid semifinaler. I kvartsfinalerna föll oväntat Montpellier med 1–0 hemma mot St Etienne och PSG behövde straffläggning för att slå ut Juvisy.

Just St Etienne och PSG möts i den ena semifinalen. I den andra ställs skrällaget Henin-Beaumont från tredjedivisionen mot storfavoriten Lyon. I helgen är det serieomgång i Frankrike. Där bör de tre topplagen ta varsin seger.

Slutligen tillbaka till Sverige, och lite ekonomi. Först ett positivt besked från Hammarby IF, som sålt över 200 seriebiljetter:

Sedan betydligt tråkigare siffror från elitettan. Där redovisar tydligen Växjö DFF ett minusresultat på två miljoner kronor för 2016. Det låter både högst anmärkningsvärt och alarmerande, och tyvärr även ansvarslöst. Det är en jätteförlust i elitettan, och jag är inte avundsjuk på de ledare som skall försöka reparera den förlusten samtidigt som klubben gör en satning mot damallsvenskan. Det känns som att Växjö DFF:s taktik bygger på ”bära eller brista”.

Även Holmalund kämpar med finanserna. Där fattas det flera hundra tusen kronor för att dra runt årets elitettansatsning. Elitettan måste ju vara Sveriges dyraste fotbollsserie. Man får knappt ett öre från förbund eller EFD, publikintäkterna är obetydliga medan resekostnaderna är stora.

Tankar kring damallsvenskan 2014

Vi framme vid en av årets trevligaste fotbollshelger. I dag startar elitettan, och i morgon drar damallsvenskan i gång.

Det är nu jag borde ha gjort en sådan där genuint detaljerad genomgång av alla lag som jag gjort de senaste åren. Men tiden har tyvärr inte räckt till.

Faktum är att jag har brottats med tanken att lägga bloggen i träda i några månader. Bakgrunden är att jag under de närmaste sex månaderna kommer att ha andra arbetsuppgifter på Borås Tidning, med fler arbetstimmar som följd. Dessutom har jag efter flera års kamp mot knäskador nyligen kunnat göra comeback som spelare, vilket tar ytterligare timmar. Plus att jag dessutom tränar ett lag.

Totalt har jag de här senaste två veckorna insett att jobb och egen fotboll kommer att ta åtta–tolv timmar mer av min tid jämfört med föregående år. En av de saker som kommer att ta stryk är den här bloggen.

Jag har dock beslutat mig för att försöka hålla i gång den så gott det går. Men jag tycker inte om att göra saker halvdant, så skulle jag om några veckor inse att det inte funkar så kommer jag att ta bloggpaus. Det om det.

Jag måste ju förstås i alla fall komma med ett litet tips på hur årets damallsvenska slutar. Faktum är att det är den mest svårtippade upplagan på flera år. Tipsen för ettan och tolvan föll sig ganska självklara, men platserna där emellan är desto svårare att förutspå.

För ganska många lag är rejält svårplacerade. Skadefria, och med en bra start, kan de slåss om Champions Leagueplats. Fast med lite otur kan de lika gärna hamna i bottenstrid.

Innan jag går in på tipsen så tänkte jag uppmärksamma att det även är premiär i USA:s NWSL i morgon. Alla matcher i ligan kommer att gå att se gratis på Youtube, vilket förstås är en härlig nyhet för alla intresserade. För full info om alla lag rekommenderar jag den här länken. Skall jag tippa tror jag att det finns god chans att Portland Thorns försvarar sin titel. Känslan är att fjolårets bottenlag Seattle Reign kan skrälla, och kanske till och med är en tänkbar finalist.

I övrigt utanför Sveriges gränser är det cuphelg både i Tyskland och Frankrike. Tyska cupen har nått semifinaler. Där möts Essen och Freiburg i dag och Frankfurt och skrällgänget Sand i morgon. Två matcher i Frauen-Bundesliga spelas för övrigt också i morgon. Turbine Potsdam skall försöka ta över serieledningen hemma mot Hoffenheim och Wolfsburg skall försöka haka på toppduon hemma mot Duisburg.

I franska cupen är det kvartsfinaler, som alla spelas i morgon. Mest intressant är mötet Lyon–Montpellier. Det var ju motsvarande cupmöte i fjol, som Montpellier vann, fast ändå inte. Domaren kunde ju inte reglerna i straffläggningen, utan dömde under skandalartade omständigheter bort Montpellier.

Därmed är jag framme vid mitt damallsvenska tips för 2014. Jag börjar bakifrån:

12) Jitex Mölndal
Ett väntat, och tråkigt tips. Men med tanke på att man tappat hela fjolårets lag så är det ofrånkomligt. Årets trupp är dock intressant, då den till mycket stor del består av unga, svenska talanger. Det borde innebär att före detta Jitexspelaren Pia Sundhage håller båda sina tummar för Mölndalslaget, som numera har kommuntillhörigheten inskriven även i klubbnamnet. Hon vill ju att fler svenska lag skall satsa på talanger.

11) AIK
Det här är ett tips som jag inte är jättenöjd med. Någonstans känner jag nämligen att det är en ganska god chans att de båda nykomlingarna kommer att hänga kvar i år. Men till slut blev det ändå Solnagänget som placerades under strecket. Kanske för att jag har ett frågetecken för deras norska målvakt Hilde Gunn Olsen. Det frågetecknet bygger på att jag aldrig har sett henne spela. Men å andra sidan har hon ju två riktigt pålitliga spelare framför sig. Maija Saari och Malin Levenstad är två kanonförvärv. Frågan är dock hur länge Levenstad blir kvar. Mycket talar väl för att hon trots allt lämnar i sommar.

10) Piteå IF
Lyfte till slut ändå upp till sjunde plats i fjol. Har dock tappat flera viktiga spelare, och känns spontant som en självklar nedflyttningskandidat. Hade det inte varit för att man vet hur tufft det är att komma till Piteå och spela så hade jag placerat laget ett hack längre ner. Framför allt är det defensiven som är ett frågetecken för PIF. Lydia Williams är en världsmålvakt. Det är inte ersättaren Hilda Carlén. Även i backlinjen har man ett par tunga tapp. Offensivt ser det däremot bättre ut. Hanna Pettersson är tillbaka, Francisca Ordega är inspelad i svensk fotboll och Pauline Hammarlund är ett spännande nyförvärv. Kanske är det offensiven som räddar Piteå?

Lydia Williams

Lydia Williams

9) Kristianstads DFF
Ytterligare ett svårtippat lag. KDFF var fjolårets besvikelse med sin niondeplats. Har dessutom tappat måldrottningen Margret Lara Vidarsdottir. Med tanke på att ekonomin är ansträngd får man nog klara sig med de spelare man har. I fjol var det defensiven som kollapsade. Trots att man har landslagsmålvakten Hedvig Lindahl som sista utpost var det bara usla Sunnanå släppte in fler mål i serien. I år måste nog Elisabet Gunnarsdottir:s lag hitta bättre organisation i försvarsspelet. Annars riskerar man att bli rejält indraget i nedflyttningsstriden. Å andra sidan finns det offensiv kraft i laget, och med rätt medvind från start så kan det bli en placering flera snäpp uppåt i tabellen.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

8) Eskilstuna United
Det här är en chansning. Men Eskilstuna gick upp på defensiv stabilitet, vilket är en mycket bra grund. Dessutom har man värvat klokt genom att ta in ytterligare stabilitet. Frågetecknet har varit offensiven, men Gaelle Enganamouit och Pamela Conti känns som ett spännande forwardspar. Dessutom känns Eskilstuna som ett lag man inte vill ge fasta situationer på offensiv planhalva. I truppen finns nämligen ett antal fina fötter, och flera starka huvudspelare. Eskilstuna är en riktigt intressant debutant.

7) Vittsjö GIK
Ytterligare ett svårtippat lag. Ett tag i vintras såg jag laget som nedflyttningskandidater. Men känslan är ändå att man till slut fått ihop en stark trupp. Finska målvakten Minna Meriluoto är en personlig favorit. Kan hon bara bli frisk, och hålla sig skadefri, så har Vittsjö en rejäl trygghet som grund. Framåt tror jag att formstarka Jane Ross kommer att göra de mål som krävs för att hålla distansen till nedflyttningsstriden.

Minna Meriluoto

Minna Meriluoto

6) Tyresö FF
Här är det allra mest svårtippade laget. Ingen vet ju hur truppen ser ut efter sommaren. Jag hoppas att Tyresö klarar krisen. Jag hoppas också att klubbledningen inser hur viktig den här våren är för deras framtid. Man får helt enkelt inte göra några misstag. Det enda rätta är att bygga om från grunden, genom att skapa förtroende både hos spelare och sponsorer. Låt det ta några år. Och se till att ha någon eller några miljoner på banken innan man börjar en ny satsning. Även om det blir en total nystart efter sommaruppehållet gissar jag att laget har samlat så många poäng i serieupptakten att det räcker för övre halvan. Men det kan ju lika gärna bli konkurs – och jumboplats. Noterbart är att sex spelare kommer nästan direkt från andra sidan jorden till morgondagens premiär. Så jetlag kan fälla Tyresö i Skåne i morgon.

5) Göteborg FC
Ett av seriens allra mest svårtippade lag. På pappret har man en trupp för topp tre. Men pappret kan ju inte spela. Man brukar ju säga att kontinuitet är ett segervapen, och det är alldeles för många förändringar i både trupp och startelva för att jag skall våga tippa GFC högre upp i tabellen. Laget har av tradition varit trögstartat i serien. Med en dåligt samspelad startelva talar mycket för att våren blir avgörande även i år. Framåt höstkanten borde nämligen det här laget vara riktigt starkt. Och holländska nyförvärvet Lieke Martens kommer att bli en attraktion i årets serie. Som boråsare varnar jag även för Sara Lindén, som verkar vara tillbaka på allvar.

Lieke Martens

Lieke Martens

4) Umeå IK
Med Lina Hurtig och Jenny Hjohlman som vasst anfallspar och med Emma Berglund tillbaka i mittförsvaret bör UIK kunna vara ett lag för medaljstriden. Men det är långt ifrån självklart. Man har en ny tränare och man har bytt ut några etablerade spelare och ersatt med unga talanger. Med skador på fel spelare, och en dålig start, så kan det bli undre halvan.

Emma Berglund

Emma Berglund

3) Kif Örebro
Det här är en chansning. Laget var väldigt starkt i fjol, men slutade ändå ”bara” sexa. Man var nämligen väldigt beroende av Sarah Michael. Så när nigerianskan saknades för skada hade laget en djup svacka. Nu har Michael skadeproblem från start på serien, vilket är illavarslande. Klart är även att Nigerias VM-kval krockar med de två sista omgångarna. Och utan sin starka forward skulle Kif lika gärna kunna hamna på seriens undre hälft. Två unga Kifspelare som jag är nyfiken på inför den här säsongen är Linda Hallin och Michelle De Jongh. Båda är stora talanger som missade fjolåret på grund av knäskador. Genombrott i år?

Sarah Michael

Sarah Michael

2) Linköpings FC
Hade det inte varit för att nyckelspelaren Pernille Harder missar serieinledningen så hade jag kunnat tänka mig att tippa LFC som etta. I fjol tappade laget guldchansen direkt i serieupptakten, där man bara tog tre poäng på de fyra första matcherna. Höstspurten var däremot mäktig, och man har värvat klokt. Exempelvis kan har norska Kristine Minde förutsättningar att bli en av seriens stora attraktioner i år. Dessutom är ju Stina Blackstenius ett år bättre. Hon borde kunna göra 15–20 mål i år, vilket ger laget förutsättningar för att kvala in till Champions League 2015/16.

Pernille Harder

Pernille Harder

1) Rosengård
De regerande mästarinnorna från Malmö är med rätta skyhöga favoriter. Även om truppen känns tunnare i år än i fjol så är också konkurrensen sämre. Så om bara spelare som Ramona Bachmann, Therese Sjögran och Anja Mittag hittar formen borde det kunna bli en minst lika stor segermarginal som i fjol.

Det var årets damallsvenska tips. Elitettan har jag dålig koll på. Men känslan är väl att vi hittar nästa års två damallsvenska lag i kvintetten Sunnanå, Mallbacken, Hammarby, Djurgården och Kvarnsveden.

Spelet kan börja…

Cupen, Magnusson, publiksiffror, bitterhet och ny Göteborgsspelare

Kif Örebro är klart för semifinal i Svenska cupen. Laget vann en svängig kvartsfinal mot Vittsjö efter straffläggning.

Örebro ledde med 2–0 efter första halvlek. Vittsjö reste sig, och kvitterade i slutminuterna genom Jane Ross. Samma Ross såg ut att bli matchvinnare när hon gjorde 2–3 i förlängningen. Men på övertid (121:a minuten) kvitterade Elin Magnusson, och fixade straffläggning.

Där missade Vittsjö i sjätte omgången, och Linda Hallin kunde avgöra.

Ingen av de övriga tre kvartsfinalerna har något speldatum ännu. Till den ena är inte ens lagen klara, då Umeå och Piteå spelar sin åttondelsfinal i helgen. Jag noterar för övrigt att förbundet nu kastat om lagen i mötet AIK–Kristianstad, så att AIK fått hemmaplan. Det stod tvärtom från början. Någon som vet varför?

* Nämnda Elin Magnusson blev för övrigt i går uttagen i landslaget som ersättare till skadade Elin Rubensson. Kul för Magnusson, men visst är det en väldigt underlig uttagning?

Jag accepterar att Magnusson är med i truppen om hon anses vara högaktuell för spel. Men känslan är att hon kommer att placeras längst ut på bänken. Och där tycker jag inte att man skall ha orutinerade 32-åringar. Utan de platserna är bättre att ge till spelare med framtiden för sig.

* Göteborg har presenterat ett korttidsnyförvärv i dag. Amerikanska Sade Ayinde har skrivit på för vårsäsongen. Hennes meritlista ser intressant ut. Kanske att hon kan tillföra damallsvenskan något.

* På twitter i dag presenterades publiksiffrorna i Champions Leagues kvartsfinaler. Wolfsburg hade fina 7985 på sin match mot Barcelona. Näst flest hade Birmingham – 2781. Sedan följde Tyresö med 1769 och slutligen hade Torres pinsamma 562 åskådare mot Potsdam.

Apropå Champions League twittrade Rosengårdsmålvakten Thora Helgadottir häromdagen så här om turneringen:

”Dear Mr UEFA I think it’s time to reconsider the WCL. Best regards from a bitter person

* Wolfsburgs ryska spelare Olga Petrova har lämnat klubben. Hennes hemlängtan blev för stor. Enligt uppgifter på diverse twitterkonton har tränare Ralf Kellermann kommenterat avhoppet med att klubben lär sig av det här, och framöver istället riktar uppmärksamheten när det gäller värvningar mot Skandinavien. Blir intressant att se vilka uttryck det tar sig.

Årets händelser 2013

Årsgenomgångar skall man ju helst publicera innan Jan Malmsjö har läst nyårsklockorna på Skansens scen. Efter är det ju framåtblickar som gäller.

Men snabbhet har aldrig varit min bästa egenskap. Och när en viss Zlatan tog över fokus under mellandagarna har genomgången av 2013 fått dröja ett par dagar.

Eventuellt har ni som får blogginläggen via mejl redan sett stora delar av det här inlägget. Jag råkade nämligen trycka publicera en gång innan allt var klart. Nu är dock inlägget klart för att visas upp för omvärlden.

Jag har säkert missat en massa kul eller mindre kul saker från 2013. Men här är i alla fall ett försök att spegla årets viktigaste händelser. Trevlig läsning.

Årets avhopp: Det stod assisterande förbundskapten Birger Jacobsson för – bara några dagar innan EM-premiären. Udda.

Årets besvikelse: Publiksnittet i damallsvenskan. Trots publiksuccé på EM påverkades inte intresset för vår bästa serie ett dugg. Snittet slutade på 741. Inför EM-uppehållet låg det på 738.

Årets brutna rekordsviter: Här handlade det om Lyon – dubbelt. Först brast deras svit över matcher utan förlust under 90 minuter. Den höll i 119 matcher och i drygt tre år, fram till Champions Leaguefinalen mot Wolfsburg. Senare på året sprack även Lyons svit av matcher utan förlust på hemmaplan. Det var Potsdam som ändade sviten som totalt varade mellan 10 september 2006 och 14 november 2013. Alltså drygt sju år.

Årets bäst när det gäller: Nadine Angerer förstås. Hon gjorde långt ifrån någon kanonsäsong i Frankfurt, och var så ifrågasatt att förbundskapten Silvia Neid gav Almuth Schult chansen att ta över målvaktshandskarna i A-landslaget i våras. Schult misslyckades dock. Det gjorde inte Angerer i EM. Hon släppte bara in ett mål på hela turneringen, och i finalen räddade hon två norska straffar och blev på kuppen första spelare att vinna Uefas nya pris till bästa spelaren i Europa. Snart kan hon dessutom vara bäst i världen.

Årets Caster Semenya: Precis som den sydafrikanska löparen anklagades sydkoreanska Seoul City Amazones skyttedrottning Park Eun-Seon för att vara man.

Årets debattör: Det kunde även ha kallats årets provokatör, för Malmötränaren Jonas Eidevall provocerade de både toppkonkurrenterna Tyresö och Linköping flera gånger under hösten, bland annat kallade han Tyresö för Harlem Globetrotters. Eidevall blandade sig dessutom in i flera diskussioner, enligt min uppfattning ofta med både vassa och vettiga åsikter.

Årets domarskandal: Straffläggningen i semifinalen av franska cupen som Lyon fick vinna – trots att de förlorade. Ni kanske minns hur Montpelliers japanska Rumi Utsugi gjorde mål på sin straff två gånger, men att domaren inte kunde reglerna. Så när Montpellier trodde att de hade vunnit, och var klart för cupfinal, då meddelade domaren att det var oavgjort. Straffläggningen fortsatte, och Lyon vann. Alla utom domaren insåg snabbt att domslutat hade haft väldigt fel. Lyon var välvilligt, och det blev omspel. Men blixten slår ju inte ner två gånger. Så Lotta Schelins lag vann omspelet, och sedermera också hela cupen.

Årets drömlottning: Fick Tyresö inför nästa års Champions Leaguespel, där österrikiska Neulengbach väntar i kvartsfinal och engelskt motstånd i eventuell semi. Båda de tyska lagen hamnade däremot på den andra finalhalvan. Fast tur och otur jämnar ju ut sig, och Tyresö hade haft rejäl otur i lottningen till sextondelsfinalerna, där man ställdes mot franska PSG. Som man ju besegrade.

Årets fest: Sverige–Finland på Gamla Ullevi. Vilket underbart tryck det var både på planen och på läktarna. Helt klart den mest minnesvärda matchen under ett EM som ju i sin helhet var en fest, väl värd att hylla.

Årets framtidslag: Det svenska F17-landslaget som anförda av Linköpings forward Stina Blackstenius nådde EM-final, men föll mot Polen med 1–0.

Årets framtidslag 2: De tyska Europamästarinnorna, som under ett par matcher hade fyra kantspelare med en medelålder på under 20; Leonie Maier, Melanie Leupolz, Lena Lotzen och Jennifer Cramer.

Årets franska nerver: Frankrike förstås. Med Lyon som klar tvåa. Och trea.

Årets frisör: Josefine Öqvist som fixade till EM-frisyren för förbundskapten Sundhage:

Årets gate: Delad seger mellan Bilgate och Zlatangate. Fast de båda hörde ju ihop.

Årets glädjepriser: De på EM förstås. Jag hade en kollega som tog hela sin trebarnsfamilj på EM-semifinal – och betalade 350 kronor. För att se Elfsborgs Champions Leaguekval mot odugliga bonkalaget Daugava fick samma familj punga ut med 1050 kronor.

Årets homofobi: Den finner vi i Afrika, närmare bestämt Nigeria, som bannlyste lesbiska spelare.

Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.

Elisa Vidarsdottir med Islands gullfiskur.

Årets husdjur: Gullfiskur – Islands ”maskot” under EM. Fisken väckte så starka känslor att isländskorna anklagades för djurplågeri.

Årets inkilning: Den hade Göteborg FC. Flera spelare tvingades komma med intressanta avslöjanden på Twitter. Mest stack Marie Hammarström ut när hon meddelade att hon väntade tvillingar – för det ligger i släkten…

Årets jumbo: Sunnanå SK. Sist i damallsvenskan utan seger, och med sämsta tabellraden av alla damallsvenska lag på 2000-talet.

Årets konstgräsplaner: De i Kanada som VM 2015 skall spelas på. De har redan skapat debatter i USA och Tyskland. Men Fifa verkar inte ändra sig – det blir VM på plast nästa år.

Årets korsbandsskador: Amy LePeilbet, Svenja Huth, Kyah Simon, Emma BerglundHanna Pettersson, Linda Hallin, Linda Sällström, Anna Thörnqvist, Emelie Lövgren, Hanna Glas, Nina Jakobsson, Erika Martinsson och sannolikt ganska många till. För Hanna Folkesson och Johanna Almgren var det andra knäskador som spökade. Men det var tyvärr så illa för båda att de missade EM.

Årets kryssare: Danmark. Laget tog medalj i EM, och var en straffläggning från final – utan att vinna en enda match över 90 minuter. Men kryss mot Sverige, Finland, Frankrike och Norge räckte till brons. Danskorna fortsatte att spela oavgjort efter EM. Och krysset i VM-kvalet borta mot Serbien ger däremot ingen medalj. Det kan kosta Danmark en plats i Kanada nästa år.

Årets käftsmäll: Den delade jag tydligen ut mot damfotboll.com i januari. I varje fall tyckte de så i den här försvarsartikeln. Visst var jag kritisk mot deras nyhetsarbete, och den kritiken kvarstår i stort. Men jag hade aldrig trott att de skulle skriva ett försvarsinlägg. Och damfotboll.com har blivit bättre. De gjorde ett bra 2013, sannolikt var det deras bästa år någonsin. Förhoppningsvis fortsätter de att flytta fram positionerna under 2014.

Årets ledare: Even Pellerud som ledde ett nederlagstippat Norge till EM-final, där de spelmässigt var väl så bra som Tyskland. Men föll på två missade straffar.

Janni Arnth

Janni Arnth

Årets leende: Det bar danska Janni Arnth Jensen när hon klev fram till straffpunkten för att sänka Frankrike. Det sken nästan lika mycket om Arnth innan hon slog till bollen, som det gjorde när hon hade fixat den danska medaljen.

Årets lottning: Uefas Karen Espelund fick chansen att avgöra vilket lag som skulle spela kvartsfinal i EM, Danmark eller Ryssland. Det blev Danmark. Eftersnacket var kritiskt. Uefabasen Michel Platini skyllde ifrån på kvinnorna inom Uefa. Till Tv4 sa han:

”Du vet hur det är med kvinnor, det är svårt att kämpa mot dem…”

Årets mediaskugga: Vårt öppna och tillgängliga landslag som plötsligt bara släppte fram avbytare till presskåren. Den rejält förändrade policyn gjorde mig irriterad både inför och under EM.

Årets mest defensiva: Färöarna på Gamla Ullevi. Hade de backat längre hade de stått ute på parkeringen…

Årets mest oväntade hjälp: Nordkorea vann sydasiatiska mästerskapet. De gjorde det tack vare arvfienden Sydkorea, som slog Japan i sista omgången.

Årets mest svårbedömda spelare: Marta. Stjärnan platsade inte i damallsvenskans allstarlag, men är en av tre som kan vinna Ballon d’Or som världens bästa spelare. Kontraster.

Årets mest udda övergång: Japanska stjärnan Yuki Ogimi som lämnade Potsdam och Frauen-Bundesliga efter att ha blivit skyttedrottning där, för att gå till engelska WSL och Chelsea. Knappast ett steg uppåt på karriärstegen…

Årets mest återkommande debatt: Den om alla utlänningar i damallsvenskan. Jag är positiv. Men den uppfattningen tycks jag inte dela med så många. Eller jo, Lisa Ek och Jonas Eidevall verkar vara på min sida.

Årets metamorfos: Pluggade du in Jitex spelare säsongen 2013? Det har du inget för till årets säsong. Mölndalsklubben byter nämligen ut hela truppen.

Årets miljonregn: Eskilstuna United gick upp i damallsvenskan för första gången, och fick nästan omgående 7,5 miljoner kronor av en sponsor, att använda över en treårsperiod.

Årets missbedömningar: Alla experter på den damallsvenska upptaktsträffen som tippade Kif Örebro på nedflyttningsplats, medan man hade Sunnanå på säker mark. Båda tipsen visade sig ganska snart vara sällsynt ogrundade. Rickard Nilsson:s Örebro tillbringade nämligen hela säsongen på övre halvan, medan Sunnanå alltså var historiskt uselt.

Årets mål 1: Caroline Graham Hansen mot Japan i Algarve cup. Målet finns 2,15 in på det här klippet:

Årets mål 2: Lisa Dahlkvist långskott mot sin blivande lagkompis i Tyresö, Ashlyn Harris. Från Algarve cup:

Årets mål 3: Marija Banusic för Kristianstad i premiären mot Piteå. Se frisparksmålet på den här länken.

Årets mål 4: Alexia Putellas för Barcelona i spanska cupfinalen mot Zaragoza. Den geniala finten som lurar de två backarna måste nästan ses i slow motion för att verkligen uppfattas:

Årets mål 5: Lisa De Vanna för Sky Blue mot Boston Breakers i NWSL. Bicycletan korades av Fifa som årets damfotbollsmål i världen:

Årets mål 6: Fatima El Foul för B93/HIK/Skjold i den danska 3F-ligan:

Årets mål 7: Sydkoreas Kim Na-Rae skickade i väg en riktig projektil på halvvolley mot Kina. Målet kommer 30 sekunder in i det här klippet:

Årets mål 8: En makalös vänstervolley från Stephanie Roche, Peamount United FC, borta mot Wexford Youth:

Årets mål 9: Fullträff nummer ett i damallsvenskan stod Örebros Sarah Michael för mot Tyresö. Vi snackar riktig bomb.

Årets mål 10: Kristine Minde, som då hette Wigdahl Hegland i efternamn slog till på volley i september:

Årets måldrottning: Är också tidernas måldrottning. Abby Wambach passerade nämligen Mia Hamm i statistiken över flest gjorda landslagsmål totalt. Hamm står på 158. Wambach gjorde 11 i år och är nu uppe på 163. Wambach utmanas nu närmast av Kanadas Christine Sinclair som står på 147.

Årets mästarinnor: Wolfsburgskvartetten Lena Goessling, Nadine Kessler, Josephine Henning och Luisa Wensing som inom några månader vann allt man kan vinna i Europa; EM, Champions League, inhemska ligan (Frauen-Bundesliga) och inhemska cupen.

Årets mästarlag: Wolfsburg, Lyon, Portland Thorns, Inac Kobe Leonessa, Liverpool, Sydney FC, Stabaek, Barcelona, Åland United och förstås LdB FC Malmö. Alla de svenska mästarinnornas mål från 2013 kan du för övrigt se här:

Årets mörkläggning: VM-kvalmatchen borta mot Bosnien-Hercegovina som inte tv-sändes någonstans.

Årets nationalhjälte: Dagny Brynjarsdottir som nickade in det snygga målet som tog Island till EM:s kvartsfinal och försatte det lilla öriket i damfotbollsfeber.

Årets nya namn: Lauren Cheney bytte till Holiday, Kristine Wigdahl Hegland till Minde, Celia Okoyino da Mbabi gjorde alla kommentatorer glada genom att byta namn till Sasic och under årets sista dagar blev Fatmire Bajramaj till Fatmire Alushi. I den här kategorien lägger vi även till svenska mästarinnorna LdB FC Malmö som bytte till FC Rosengård.

Årets omskolning: Den påbörjades i och för sig redan 2012. Men mittfältaren Nilla Fischer:s förvandling till mittback är svårslagen. Den gick så bra att hon blev tvåa i EM:s skytteliga och värvades av Europamästarinnorna Wolfsburg.

Årets PR-kvinna: Pia Sundhage förstås. Utan henne hade EM kunnat bli en gäspning. Tack vare Marbäcks stora dotter blev mästerskapet en publiksuccé. Det kostade henne en månads sjukskrivning. Men det kanske hon bjuder på?

Årets publiksiffror: Förstås drygt 41000 på EM-finalen på Friends Arena. Men det fanns fler fina siffror att nämna. 46104 såg Tysklands EM-genrep mot Japan på Allianz Arena. 28000 såg den spanska ligafinalen i Bilbao mellan Athletic och Barcelona. Och på vanliga seriematcher drog Portland Thorns 16479 mot Seattle Reign i NWSL:s grundserie och 17 619 till seriefinalen mot Kansas City.

Årets rankinglista: Den över klubblag i Europa som används i Champions League. Alltså den lista där de skotska och polska mästarinnorna kan hamna före de svenska.

Årets reklamfilm: Den spelade Kosovare Asllani in inför EM:

Årets revansch: Ramona Bachmann. Var avstängd för två hands i guldmatchen 2012. Schweiziskan reste sig och var tungan på vågen när Malmö återtog guldet. Dessutom damallsvenskans bästa spelare 2013 – kanske även världens bästa spelare.

Årets självmål: Englands målvakt Karen Bardsley nickade in Spaniens segermål i EM – ett mål som dels ledde till egna lagets sorti ur EM, dels till att förbundskapten Hope Powell fick sparken.

Årets skor på hyllan: Här är ett urval av toppspelare som valt att lägga av under 2013: Kristin Hammarström, Marie Hammarström, Sonia Bompastor, Heather Mitts, Katrine S Pedersen och Solveig Gulbrandsen. Alla kommer att vara rejält saknade.

Årets skrällar: Chile som låg sist på världsrankingen slog i mitten av december både Kanada och Skottland i fyrnationsturneringen i Brasilia. Kul att nya nationer visar framfötterna.

Årets skytteligavinnare: Bland annat Lotta Schelin (Frankrike och EM), Yuki Ogimi (Tyskland), Lauren Holiday (USA), Christen Press (Sverige), Beverly Goebel-Yanez (Japan), Natasha Dowie (England) och Elise Thorsnes (Norge).

Årets spelare: Den tolfte:

Men även Lotta Schelin (Diamantbollen och franska ligan), Martina Müller (Tyskland), Lauren Holiday (NWSL), Ramona Bachmann (Damallsvenskan), Nadine Angerer (Europa), Ji So-Yun (Asien), Katrine S Pedersen (Danmark), Tinja-Riikka Korpela (Finland) med fler.

Årets straffmissar: De stod Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen för i EM-finalen. Lotta Schelin och Kosovare Asllani delar bronsplatsen…

Årets svenska mästarinnor i utlandet: Lotta Schelin (Frankrike), Louise Fors (England) och Karolin Pettersson, Sanna Svensson och Frida Thilén (alla tre i Finland).

Årets sånginsats: Den stod Pia Sundhage för förstås. Förutom att hon sjöng för Wambach, Morgan, Messi, Blatter, Ronaldo och de andra på Fifagalan släppte hon även en singel.

Årets sämsta statistik: Assistligan i damallsvenskan. Ett tag rapporterades det fel i varenda match. Statistiken blev så missvisande att det hade varit bättre att vi varit utan den.

Årets tyngsta skada: Marta:s ryggskada – som sannolikt kostade Tyresö SM-guldet.

Årets tweet: Lindsey Horan, PSG (på svenska):

”Ser fram emot att åka till Sverige nästa vecka, folk kommer älska mitt efternamn.”

Årets urdragningar: Kattem drog sig ur den norska toppserien och Bad Neuenahr lämnade ifrån sig sin plats i Frauen-Bundesliga.

Årets uttal: Flera spelare i internationella Tyresö fick kämpa med att uttala sitt lags namn rätt. Meghan Klingenberg lade upp ett youtubeklipp med uttalsskolan. Klippet fick en släkting till amerikanskan (pappa?) att skämtsamt på twitter konstatera att klubben inte borde betala ut lön till spelarna förrän de fixar att säga sin klubbs namn:

Årets vassaste spelare: Jodie Taylor, Göteborg FC. Inte bara för att hon gjorde tio mål under våren, utan framför allt för att hon fick ett knivset när hon blev matchens lirare borta mot Sunnanå. Vasst.

Årets välgörare: Delat pris mellan Johanna Almgren och Helén Eke som arrangerade varsin auktion till förmån för Cancerfonden.

Årets vändning: Malmö låg under med 2–1 mot Tyresö, och hade Amanda Ilestedt utvisad. Tyresös grepp om SM-guldet var bastant. Men anförda av Ramona Bachmann och inhopparen Katrin Schmidt kunde Malmö vända till 3–2-seger – och sedermera även spela hem Kronprinsessan Victorias pokal.

Årets överkörning: Lyon krossade Malmö i Champions League, och fick LdB FC att inse att man inte hade tillräckligt bra försvarsspel. De båda storförlusterna kan ha varit guld värda för Malmö.

Det var allt. Jag har säkert glömt någon viktig händelse, och mottar gärna förslag på fler rubriker.

Ett tredje debattämne

I går skrev jag ett inlägg som handlade om två olika debattämnen, men som även väckte en tredje diskussion.

Först konstaterar jag att tråden med Kristianstads jobbiga matchkrockar snabbt togs upp av Kristianstads-Bladet, där KDFF:s ordförande är rejält orolig över publikutvecklingen. Det finns nog anledning att tro att både ordföranden och kassörer i fler damallsvenska föreningar än bara KDFF börjar bli lätt skakiga över vårens usla publiktillströmning.

Vi får verkligen hoppas att det blir en rejäl EM-effekt. Annars lär krisrubrikerna dyka upp i höst igen.

Så till den där tredje debatten som mitt inlägg väckte. Det var signaturen Bosse som beklagade att Elin Rubensson måste skolas om till ytterback för att utländska spelare tagit hennes forwardsplats i Malmö.

Jag ser det på ett helt annat sätt. I våra flicklandslag vimlar det av talangfulla forwards. Spelare som Lina Hurtig, Marija Banusic, Rubensson, Mimmi Löfwenius, Stina Blackstenius, Linda Hallin, Pauline Hammarlund med fler nämns som framtida A-landslagsspelare.

I A-landslaget finns dessutom redan forwards som Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson, som båda fortfarande är ganska unga.

Vem som helst kan räkna ut att alla de ovan nämnda spelarna inte kan bli landslagsforwards.

Vill talangerna nå A-landslaget måste ett par av dem således söka andra positioner. För vissa av dem är mittfältet en naturlig reträttplats. Men jag hoppas att ett par av dem kommer att sluta som ytterbackar.

Som jag ser det är nämligen ytterbacksplatserna de där vi har klart sämst konkurrens i svensk damfotboll. Egentligen har vi bara Sara Thunebro som håller hög internationell nivå, och hon börjar sannolikt se slutet på karriären. Vi skriker alltså efter duktiga ytterbackar.

Ytterbacken är dessutom en väldigt viktig spelare. Många anfall inleds nämligen med uppspel därifrån. Det är alltså väldigt mycket värt att ha en teknisk och passningsskicklig ytterback, och inte bara någon som kan skicka i väg bollen så långt som möjligt.

Nu vet vi ju inte vart testet med Rubensson kommer att sluta. Men hade jag hetat Pia Sundhage hade jag nog varit tacksam för att Malmö har så många duktiga utländska forwards att Rubensson känner sig motiverad att testa ytterbackspositionen. För ett sådant här test funkar inte om inte spelaren har rätt morot.

* Apropå försvarsspel tittade jag i går på Piteå–Umeå. Det handlar om två lag som jag berömt för stabilt försvarsspel. Fast det berömmet hade jag ångrat rätt rejält efter en kvart, då båda lagen så långt hade spelat rätt slappt kring eget straffområde.

Piteå skärpte dock sitt försvarsspel, och var enligt min uppfattning bäst i den den disciplinen under resten av matchen. Då tänker jag på lagets försvarsspel. Individuellt gjorde man däremot ett par avgörande misstag. Ett ledde till straffen som avgjorde matchen.

Jenny Hjolman

Jenny Hjolman

På många sätt tyckte jag att Umeå var tillbaka i fjolårets synder, med väldigt många riskabla passningar centralt i planen. Fast totalt sett kändes ändå gästerna som det klart bättre laget. Framför allt eftersom Umeå hade offensiv spets, den här dagen framför allt i form av Jenny Hjolman. Mest imponerade hon genom att sätta straffen så säkert.

Jag har egna erfarenheter av hur svårt det är att få ner pulsen när man själv blivit fälld. Jag slår gärna straffar, men helst inte när jag själv blivit förfördelad.

Piteå har ingen Hjolman, och känns väldigt trubbiga för tillfället. Båda deras forwards är bättre på försvarsspel än på att göra mål, och det håller inte i längden. Man måste hitta en bättre spets på sitt spel om laget skall lyfta ur bottenregionen. Helgens bortamatch mot Vittsjö kan faktiskt bli väldigt avgörande för resten av Piteås säsong.

* Målen från alla matcher i omgång 7, utom just Piteå–Umeå går för övrigt att se på det här klippet.

Korsbandseländet bara fortsätter

Jag hade förstås hoppats slippa skriva det här inlägget. Men rubriken säger väl allt? Eländet bara fortsätter.

De senaste spelarna att drabbas är Piteås Hanna Pettersson (läs mer här) och Kif Örebros talang Linda Hallin (läs mer här).

Jag har inte löpande skrivit ner alla som drabbats under året. Men ur minnet kan jag dra fram följande åtta namn:

Linköpings FC: Linda Sällström

LdB FC Malmö: Anna Thörnqvist

Piteå IF: Pettersson och Emelie Lövgren.

Sunnanå SK: Hanna Glas och Nina Jakobsson.

Umeå IK: Emma Berglund

Kif Örebro: Hallin

Vi är alltså i början av maj, och vår damallsvenska har redan drabbats av minst åtta korsbandsskador. Tyvärr talar det mesta för att vi kommer att nå upp till fjolårets tråkiga korsbandssiffror även i år.

Jag såg häromveckan på tv att det var 18 damallsvenska spelare som drabbades av korsbandsskador i fjol. Själv räknade jag till 14 i det här inlägget i början av oktober. Där saknades Piteås Lena Blomkvist. Och efter inlägget drog även Umeås Linda Molin av sitt. Men vilka de två sista spelarna var har jag missat.
Fast vare sig det handlade om 16 eller 18 drabbade spelare i fjol så var det alldeles för många. Det är ju i princip en hel spelartrupp.

Det måste förstås vara högprioriterat från förbund och EFD att hitta vägar att undvika den uppsjö av allvarliga knäskador som slår mot vår elitfotboll.

Det är ju inte bara de åtta namnen ovan som saknas på planerna. En stor mängd av de som skadade sig i fjol har ju inte heller kommit tillbaka i spel ännu.

Man vill ju gärna avsluta ett sådant här tråkigt inlägg med något positivt. Och visst var det väl härligt att höra att Hedvig Lindahl gjorde comeback i helgen. Nu är frågan om hon kan hitta en så vass form att hon skall kunna utmana om en plats i EM-truppen.

Tillagt i efterhand: Som väntat hade jag missat minst en skada. Vittsjös Erika Martinsson tillhör tyvärr också den drabbade skaran. Minst nio spelare är det alltså.