En sväng runt jordklotet

När jag med lite distans läser i genom mitt förra inlägg tycker jag att jag låter onödigt negativ mot damallsvenskan.tv, betydligt mer negativ än jag egentligen känner mig.

Så här dagen efter går känslan att sammanfatta så här: det var ingen klockren premiärdag, men i grunden är man glad över möjligheten att kunna se alla matcherna. Och de flesta sändningarna var ju helt okej.

Det är ju förresten lite svårt att veta exakt vad man skall kunna förvänta sig av damallsvenskan.tv, och vad man skall jämföra med. Jag tyckte att sändningen från upptaktsträffen var väldigt bra, och möjligen gjorde det att jag sannolikt hade lite för högt ställda förväntningar på premiäromgången.

Totalt sett var det ju ändå en väldigt bra första omgång av damallsvenskan. Det var genomgående väldigt bra matcher – och vi som är intresserade kunde se dem allihop. Dessutom finns det nu klipp med höjdpunkter från matcherna som sprids i media och på sociala medier, vilket förhoppningsvis ökar intresset.

Jag vet inte om vi kommer att få några tittarsiffror redovisade från damallsvenskan.tv, men siffrorna från arenorna var på en okej nivå. Eller 2 980 på Tunavallen var ju jättebra, en signal om att United har ett bra grepp om folket  i Eskilstuna – kul att se.

I övrigt hade jag trott på fler åskådare i Piteå, ”bara” 890 såg PIF:s fina premiärseger mot Göteborg. Publikmässigt fortsätter Linköping att vara en besvikelse. Man har det mest underhållande laget, men ofta väldigt dåliga publiksiffror. 481 åskådare på en premiär tycker jag är för dåligt.

Skall man vara positiv så var det ändå en ökning med mer än 50 procent från i fjol. Då hade LFC bara 312 på sin hemmapremiär.

Publiken i Linköping verkar för övrigt vara av medgångskaraktär. Det var riktigt dåligt publikintresse under förra våren, men sedan det tog sig på hösten när LFC var inblandat i guldstriden och man nådde till slut ett snitt på godkända 1 021. Fast noterbart är att fler än hälften av fjolårets åskådare var på plats vid två toppmatcher, det kom 2 121 mot Rosengård och 3 743 mot Eskilstuna. Hur LFC skall få en större stampublik är en viktig gåta för klubben att knäcka.

* Det om helgens nationella fotboll. Nu en sväng runt jordklotet. En sväng som börjar i Frankrike där Linda Sembrant spelade en viktig roll när Montpellier gick till final i franska cupen. Man gjorde det efter straffseger mot PSG. Landslagsbacken gjorde först ett mål under ordinarie tid (matchen slutade 2–2) och satte sedan även sin straff.

Straffläggningen blev en uppvisning av de båda målvakterna Solène Durand och Ann-Katrin Berger. Efter sju straffar hade duon räddat fyra, till slut tog de fem av tolv. Glädjande för svensk del var att både Sembrant och Caroline Seger tillhörde målskyttarna.

De båda var förresten lagkaptener för varsitt lag. Det är också givetvis otroligt positivt att vi nu har svenska lagkaptener i flera internationella topplag. I går bar även Lotta Schelin bindeln i Lyon och i Tyskland är ju som bekant Nilla Fischer kapten i Wolfsburg.

Sembrant och Seger spelade alla 120 minuterna. Sofia Jakobsson byttes ut i 87:e och Lisa Dahlkvist i 65:e (i underläge 2–0). På det här klippet kommer Sembrants 2–0-mål efter 1.12,40 och straffläggningen efter 2.01,30:

I den andra semifinalen vann Lyon med förkrossande 9–0 mot Rodez. Schelin spelade hela matchen och gjorde två av målen – 2–0 och 4–0. Värst var som vanligt numera Ada Stolsmo Hegerberg som blev tremålsskytt.

* I Tyskland föll Bayern München för första gången sedan 1 juni 2014. En svit på 40 förlustfria matcher i rad bröts när Frankfurt vann med 1–0 i Bayern. Saskia Bartusiak nickade snyggt in segermålet på en hörna.

För Frankfurt var segern nödvändig för att ha kvar chansen att bli tvåa i ligan och ta en plats i höstens Champions League. Det är dock Wolfsburg som har greppet om den där andraplatsen. Nilla Fischers lag ligger en poäng före Frankfurt och har ett ganska bra program i de fyra återstående omgångarna. Där väntar nämligen bortamatcher mot Essen och Potsdam samt hemmamatcher mot Hoffenheim och Köln.

* I England vann Hedvig Lindahl och Chelsea FA-cupsemifinalen mot Manchester City och Kosovare Asllani. De blev 2–1 efter förlängning, Fran Kirby gjorde segermålet i absolut sista minuten innan det skulle ha blivit straffläggning.

Båda svenskorna spelade alla 120 minuterna. I den andra semifinalen var det inte lika tajt, där vann Arsenal med hela 7–0 mot Sunderland.

* I USA kom som väntat veckans riktigt stora publiksiffror. Fantastiska 16 073 såg Portland Thorns vinna med 2–1 i NWSL-premiären mot nykomlingen Orlando Pride, som ju är anfört av före detta Portlandstjärnan Alex Morgan. Pride tog ledningen genom australiska Steph Catley, men Portland vände efter mål av Dagny Brynjarsdottir och Lindsey Horan.

Portland är verkligen i särklass i världen när det gäller publikintresse. För att förstå hur bra den siffran är kan konstateras att bara tre tyska lag och två svenska (Eskilstuna och Piteå) hade fler totalt under hela senaste säsongen – alltså alla matcher hopräknade.

Men Portland är inte ensamt i USA om att ha bra publiksiffror. NWSL är ju den tredje amerikanska proffsligan på rätt kort tid. De andra två (WUSA och WPS) har lagts ner efter tre år. NWSL påbörjade i helgen sin fjärde säsong och man verkar ha bra grepp om publiken. Sämsta publiksiffran i premiäromgången var nämligen 3 578 i Washington, där Louise Schillgard debuterade när hennes Boston Breakers föll med 1–0 mot Spirit.

Totalt sågs de fem premiärmatcherna av 39 100 åskådare, vilket innebär ett snitt på 7820 – givetvis grymt bra.

* I Japan noterades också en bra publiksiffra. 3 133 såg NTV Beleza gå upp i serieledning efter att ha vunnit den tidiga seriefinalen mot Inac Kobe Leonessa med 2–1.

* I Norge har Kolbotn, med Fanny Andersson i startelvan, överraskat stort i upptakten av ligan. I första omgången tog man poäng mot LSK och i helgen besegrade man den andra storfavoriten Avaldsnes med hela 3–0. Två av målen gjordes av fjolårets AIK-spelare, finska Juliette Kempi.

Stabaek enda laget utan poängförlust efter tre omgångar. LSK och Kolbotn skuggar på sju poäng vardera. Mimmi Löfwenius gjorde för övrigt ett av målen när LSK vann med hela 11–0 mot Uraedd.

 

Min årskrönika över 2012

Fotbollsåret 2012 är slut. Det finns många sätt att sammanfatta det. Jag väljer modellen med korta rubriker för bloggens årskrönika. Hoppas det kan erbjuda en stunds nöje.

Här är årets…

Betyg på den svenska OS-truppen: Här är mina spelarbetyg, och här en mer allmänt hållen analys av landslagets insats i Storbritannien.

Bästa spelare: Christine Sinclair, som slog målrekord i OS, och förde Kanada till brons. Fast att hon varit bäst förstod inte juryn till Ballon d’Or

Damallsvenska All star-team: Något officiellt sådant finns inte. Men hade jag fått sätta ihop ett skulle det förstås ha tagit guld. Och det skulle ha sett ut så här, med uppställning 4-3-3: Thora Helgadottir – Meghan Klingenberg, Faith Ikidi, Linda Sembrant, Line Röddik Hansen – Sara Björk Gunnarsdottir, Veronica Boquete, Nilla Fischer – Ramona Bachmann, Anja Mittag, Marta.
Ersättare: Kristin Hammarström (målvakt), Sif Atladottir, Ifeoma Dieke, Anita Asante, Pernille Harder, Kosovare Asllani och Christen Press.

Drömlottning: Den fick vi. För Sveriges EM-lottning är så 100-procentigt perfekt att den nästan känns tillrättalagd. Röda mattan ligger utlagd mot finalen på Friends Arena.

Elände: Alla korsbandsskador. Ett tag gick nästan ett korsband av per omgång i damallsvenskan. Så vansinnigt tråkigt. Rohlin, Dieke, Lindahl, Sjögran och Sembrant blev några av de tunga namnen på årets tråkigaste skadelista. Internationellt kan vi lägga till exempelvis Krieger och Bajramaj.

Framtidsnamn: De hittar vi i F19-landslaget som vann EM-guld i somras. Flera av namnen Rubensson, Ilestedt, Hurtig, Wahlberg, Diaz, Nordin, Rolfö med fler kommer säkert snart att vara välkända även bland massorna.

Frisparkar: För dem stod den japanska talangen Yoko Tanaka, som satte två frisparkar i samma match i U20-VM. En med högerfoten, och en med vänstern. Gör om det om du kan…

Mimmi Löfwenius

Mimmi Löfwenius

Glädjefnatt: Det drabbades Mimmi Löfwenius av efter hennes mål och assist mot Italien med F19-landslaget. Det här underbara klippet kan man se hur många gånger som helst. För övrigt kvalar väl hennes mål dessutom in som ett av årets läckraste solomål?

Hemkomst: Pia Sundhage. Vad mer behöver sägas?

Ramona Bachmann

Ramona Bachmann

Hjärnsläpp: Det stod Ramona Bachmann för när hon tog med hands två gånger i Umeå, och blev stor syndabock när Malmö tappade SM-guldet till Tyresö.

Jag intervjuar Alex Morgan

Jag intervjuar Alex Morgan

Internationella genombrott: Alex Morgan. Inledde säsongen på bänken i USA:s landslag. Avslutar den som USA:s skyttedrottning, poängdrottning i OS, samt finalist i Ballon d’Or.

Japanska reklamfilmer: Jaja, några av dem kanske är från i fjol. Men jag är väldigt svag för japansk reklam. Är du det också finns här länkar till ett smörgåsbord av damfotbollsrelaterade, kommersiella klipp…

Kanonstart: Sveriges inledning i OS-turneringen. Efter 25 minuter hade vi 3–0 mot Sydafrika, och allt såg väldigt bra ut. Tyvärr var kanske de 25 minuterna våra bästa i London.

Konkurs: Boråslaget Dalsjöfors Goif ledde söderettan i stor stil, och var på god väg mot damallsvenskan, när man gick i konkurs.

Konstigaste petning: Frankrikes förbundskapten Bruno Bini som plötsligt inte längre ville ha med en av världens allra bästa vänsterbackar, Sonia Bompastor, i sitt lag.

Kriser: De var ekonomiska, och visade sig i var och varannan klubb i damallsvenskan. Värst drabbade var Kif Örebro och LdB FC Malmö. Men även Piteå IF, Linköping, Umeå och ytterligare några klubbar hade det kämpigt med att hålla budgeten.

Sofia Lundgren

Lundgren sågade

Kritik 1: För den stod Sofia Lundgren, som talade ur hjärtat när hon sågade Thomas Dennerby för hans agerande i målvaktsfrågan.
Kritik 2: Pia Sundhage var skoningslös i sin kritik av de svenska insatserna i franska toppmötet PSG–Lyon. Både Lotta Schelin och Kosovare Asllani fick höra kännbara sanningar.

Kunskapsmiss: Den stod den nya förbundsbasen Karl-Erik Nilsson för, när han vid den damallsvenska upptaktsträffen inte visste skillnaden på Kronprinsessan Victorias och Susanne Erlandssons pokaler.

Kvotering: Den bjuder media på i slutet av varje år, då spelare som man knappt skrivit en artikel om under året plötsligt platsar på alla möjliga bästalistor. Allt för att kvotera in lite tjejer på listorna.

Hans Löfgren och Leif Edeborg

Hans Löfgren och Leif Edeborg

Lögn: Tyresö, som hela säsongen hävdade att ”Hans Löfgren har ingen funktion”, trots att han hela tiden hade en framträdande roll kring laget.

Mardrömsdebut: Stackars Tove Enblom fick chansen att vakta Djurgårdens mål borta mot Linköping. Då rasade lagets försvarsspel ihop fullständigt, och 17-åringen tvingades släppa in hela elva bollar.

Match: Den underbart svängiga OS-semifinalen USA–Kanada. I tuff konkurrens med finalen, USA–Japan.

Moraldiskussion 1: Den om huruvida Japans agerade i 0–0-mötet med Sydafrika i OS var inom ramarna för vad som är moraliskt tillåtet.
Moraldiskussion 2: Den i Japan om huruvida det var rimligt att landets mediokra herrlag fick flyga business class, medan de regerande världsmästarinnorna fick fortsätta längre bak i samma plan, och sätta sig i ekonomiklass.

Musikvideo: Gjordes väl av Olivia Schough? Eller var kanske USA:s lagvideo bättre? Eller någon av de andra klippen på den här länken?

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani gjorde ett av årets mål

Mål 1: Kosovare Asllani, klackvolley i en träningsmatch mot Sundsvall i mars.
Mål 2: Yuki Ogimi, volley mot Arsenal.
Mål 3: Cristiana Girelli, trixar in 1–0 mot Lazio.
Mål 4: Patricia Hanebeck sätter bollen i krysset mot Duisburg. Det handlar alltså om hennes 2–0-mål, som kommer med 1,40 kvar av klippet. Fast 1–0-målet är rätt snyggt det också.

Mörkläggning: Svenska Fotbollförbundet som verkade anstränga sig för att damlandslaget skulle spela sina träningslandskamper så långt ifrån rampljuset som det bara gick. Först dröjde de 8,5 månader efter VM-bronset innan man visade upp laget på hemmaplan. Sedan undvek man att ge direktrapporter från de matcher som spelades, som här mot Norge i januari. Eller som här mot Kina i Algarve cup.

Yuki Nagasato

Yuki, när hon hette Nagasato

Namnbyte 1: Yuki Nagasato blev Yuki Ogimi.
Namnbyte 2: LdB FC Malmö blev FC Rosengård. Eller skall jag kanske snarare skriva att de snart blir FC Rosengård. Hur snart återstår att se…

Nedläggning: Den amerikanska proffsligan WPS, som lades ner i januari efter tre års verksamhet. I oktober stod det klart att det blir en ny liga i USA till nästa år, och för ett par veckor sedan meddelades namnet: NWSL.

Carli Lloyd trixar

Carli Lloyd

OS-hjältinna 1: Carli Lloyd. Avgjorde OS-finalen 2008. Gjorde det igen 2012.
OS-hjältinna 2: Hope Solo. Var inte normalt briljant under hela OS-turneringen. Men när det blev final, och det skulle avgöras. Då var hon makalös.

Promenadseger: Nya Zeeland, som hade en pinsamt enkel väg till OS. Medan världstvåan Tyskland misslyckades i de europeiska kvalet, så behövde The Football Ferns bara vinna ett dubbelmöte med korpgänget Papua Nya Guinea. Vad det blev? Jo, totalt 15–0, via 8–0 och 7–0. Pinsamt var ordet.

Publiksuccé 1: OS-turneringen som drog massorna till arenorna. Finalen sålde ut Wembley, det gjorde även en gruppmatch. Och i USA drog fotbollstjejerna störst tv-publik av alla under OS.
Publiksuccé 2: Champions League-finalen som lockade 50212 till Münchens olympiastadion. Läs mer om den här.
Publiktapp: Publiksnittet i damallsvenskan, som sjönk trots att Marta lockade storpublik vart hon än drog fram. Lägg till landslagets usla publiksiffror, och EM känns som en livsviktig vågdelare.

Ramaskri: Uppstod när Djurgårdens ordförande Anders Emanuelsson framförde synpunkter om storleken på boll och mål inom damfotbollen. Det tog inte många minuter förrän debatten var kvävd.

Rubriknamn: Bor man mindre än en timmes bilresa från Göteborg älskar man lätt rubrikvänliga namn som Bock, Fiser och Pulver. Eller varför inte Horan, Skoda, Testa, Christ, Wakt, Botten eller Husballe? Ja, det finns fler. I ett inlägg i somras frossade bloggen i namn som är som gjorda för ordvitsar.

Hope Solo

Skapar rubriker

Rubrikskapare: Här vinner Hope Solo i stor stil. Bland mycket annat noteras rubriker om dopning, girighet, ett omdiskuterat bröllop, en omtalad biografi – samt om en och annan hyfsad räddning…

Räddning 1: Hope Solo i OS-finalen. Hennes guldräddning på Mana Iwabuchi:s friläge i slutet av finalen ledde just till guld.
Räddning 2: Solo igen. Nu mot Kanada i juni. Inte lika viktig som den första, men väl så spektakulär.
Räddning 3: Sif Atladottir mot Tyresö. Isländskans fantastiska hemjobb och räddning när Marta rundat Lindahl är tveklöst årets räddning i damallsvenskan. Den kommer 1,50 in i klippet.

Skandal: Den som redan nämnde Hans Löfgren ställde till med i våras.

Skott 1: Emilie Haavi mot Wolfsburg.
Skott 2: Linda Hallin mot Djurgården.

Skräll: Vittsjö GIK. Motivering känns överflödig.

Smäll: Potsdamspelarna Stefanie Mirlach och Alex Singer gick båda kompromisslöst på samma boll i slutet av mötet med Frankfurt. Smällen som uppstod när de nickade ihop var inte att leka med. Här är lite info om följderna.

Marlene Sjöberg

Marlene Sjöberg

Straffskytt: Marlene Sjöberg som njöt till fullo när hon i Göteborgs favör avgjorde cupfinalen från straffpunkten.

Succévecka: Veronica Boquete:s i oktober med EM-kvaldrama med lyckligt slut samt en mirakulös återkomst in i kampen om SM-guldet. Och utökar vi succéperioden till tio dagar så inrymmer den även själva guldet…

Tyresö jublar över Martas 1-1-mål

Tyresö jublar

Svenska mästarinnor: Tyresö FF förstås, som ju spurtade förbi LdB FC Malmö på den damallsvenska upploppsrakan. Men svenska spelare blev mästarinnor i andra nationer också. Sofia Jakobsson blev rysk mästarinna, Lotta Schelin fransk, Antonia Göransson tysk och Rebecca Johnson isländsk.

Sofie Andersson

Sofie Andersson på språng mot nya mål

Svit 1: Lyon, som inte förlorade en enda tävlingsmatch på hela året. Och som totalt nu står på fler än 100 matcher i rad utan förlust under ordinarie tid.
Svit 2: Sofie Andersson, som gjorde mål i 20 seriematcher i rad.

Sämsta försvar: Vitryska Molodechno, som slutade på målskillnaden 7–271 efter 27 omgångar i vitryska Premier League. De fyra största förlusterna var på 18–0, 19–0, 21–0 och 22–0. Kul att vara målvakt i det gänget…

Sämsta speaker: Han i Halmstad som skötte snacket under Volvo Winners Cup i somras. Han hade jätteproblem med båda japanska och amerikanska uttal. Så oproffsigt hoppas jag verkligen inte att speakerjobbet kommer att skötas i sommarens EM-slutspel.

Tränarkaruseller: Här vann Linköping knappt, men klart före Tyresö. TFF inledde säsongen med Stefan Fredriksson, som hoppade av, och ersattes av Leif Edeborg innan man avslutade med Tony Gustavsson.
Hos LFC var det snurrigare ändå. De började med kommandot Denise Reddy/Christian Andersson, bytte till Jörgen Petersson, som lämnade, och ersattes av Andersson, som i sin tur avslutade som assistent till årets sista huvudtränare, Martin Sjögren. Visst var väl det en riktig karusell…

Caroline Seger intervjuas

Caroline Seger uttalar sig

Utspel: Det gjordes av Caroline Seger, som knappt hann gå av planen efter förlusten i OS-kvartsfinalen förrän hon krävde Thomas Dennerby:s avgång.

Utlänningar i damallsvenskan: 69 stycken blev det till slut, och de lyfte definitivt seriens kvalitet flera snäpp i positiv riktning. Bland annat var åtta av de tio spelare som gjorde flest mål utländska – bland annat tre i topp: Anja Mittag, Christen Press och Manon Melis.

VM-avancemang: Alla länder som kan spela fotboll i Nordamerika, Asien och Oceanien blev i praktiken VM-klara i början av juni när Fifa meddelade fördelningen av VM-platser till Kanada 2015.

Marta Viera da Silva

Marta Viera da Silva

Värvning: Den av Marta förstås. Viktig, inte minst för intresset kring damfotbollen. Men även för Tyresö på vägen mot klubbens första SM-guld.

Världslag: Något officiellt sådant utses inte när det inte är VM-år. Men här är mitt lag, uppställt enligt 4-3-3. Och jag har byggt ett lag som jag tror skulle kunna fungera, och alltså inte bara satt upp de elva bästa spelarna: Hope Solo – Yukari Kinga, Wendie Renard, Christie Rampone, Stephanie Houghton – Camille Abily, Viola Odebrecht, Aya Miyama – Elodie Thomis, Christine Sinclair, Alex Morgan.
Ersättare: Miho Fukumoto (mv), Azusa Iwashimizu, Sonia Bompastor, Carli Lloyd, Megan Rapinoe, Marta, Yuki Ogimi, Celia Okoyino da Mbabi och Abby Wambach.

Återuppståndelse: Damfotboll.com, som lades ner i februari, men väcktes till liv igen i början av april.

Har jag missat något viktigt? Lägg gärna till den egen rubrik.

Udda lösning i USA:s nya liga

Huvuddragen för USA:s nya proffsliga för damfotboll presenterades i dag. Eller kanske att man skall kalla det Nordamerikas nya proffsliga.

Ligan kommer att bestå av åtta lag. Och en intressant lösning är att fotbollsförbunden från USA, Kanada och Mexiko betalar lönerna för 24, 16 respektive 12 landslagsspelare.
Det innebär att klubbarna slipper att betala lön för fem eller sex av sina bärande spelare. Och det borde förstås skapa en ekonomisk grundtrygghet.

Varken ligan eller lagen är ännu namnade. Men de kommer från New Jersey, västra New York, Boston, Chicago, Washington, Kansas City, Seattle och Portland. De fyra första lagen var även med i nedlagda WPS.
Så trots att förbunden i Kanada och Mexiko går in och stöttar ligan så får de länderna inga egna lag. I varje fall inte det första året.

Mer info kring ligan finns på den här länken. Där framgår att starten blir i mars eller april, och spelet kommer att pågå till september, eller möjligen oktober. Alltså längre säsong än det var i WPS.

Det är svårt att dra några slutsatser kring det här ännu. Mer än möjligen att vi inte kan räkna med att få se de amerikanska spelarna i Europa till våren. Samt att det inte kommer att gå att spela både i USA och damallsvenskan samma år längre.

Ny proffsliga i USA inom några dagar

Under halvtidsvilan av USA–Tyskland hade tv-kanalen NBC en intervju med USA:s fotbollsförbunds ordförande Sunil Gulati.

Där sa Gulati att han trodde att förbundet innan den 1 november dels kommer att kunna presentera Pia Sundhage:s efterträdare. Dels kunna presentera en ny proffsliga efter WPS.

Ligan skulle ha jobbats fram i samarbete med Kanadas fotbollsförbund. Det kommer att bli intressant att få höra ambitionsnivån på ligan. För det här är förstås ett hot mot damallsvenskan, nu när många damallsvenska lag får backa i sin satsning.

Sundhage, Norge, Island och Dan Borislow

I morgon gör Pia Sundhage sin sista match som förbundskapten för USA. Matchen är utsåld, och hon kommer säkert att hyllas rejält. Men efter matchen väntar en ny värld för henne.

För vid söndagens match hade USA 19851 åskådare på Home Depot Center. Sverige har totalt på årets fyra hemmalandskamper dragit 11273 åskådare – ett snitt på 2818. Som sagt, en helt ny värld för Sundhage. En väldigt mycket mindre glamorös.

Men sportsligt sett är förstås inte USA–Australien morgondagens mest intressanta landskamp. Det är förstås gruppfinalen i EM-kvalet mellan Norge och Island. Den har avspark 19.30 på Norges nationalstadion Ullevaal. Och publiksiffran där ger en bra värdemätare på hur het damfotbollen är i vårt västra grannland.

Jag tippade ju först Norge som gruppsegrare, men har ändrat uppfattning och har på sistone hållit Island högst. Inför morgondagen är jag högst osäker. Matchen känns verkligen helt öppen. Norge måste vinna, men har fördel av hemmaplan. Island är gäster, men vinner gruppen på kryss.

Fast oavsett hur det går så tror jag att både Norge och Island kommer att spela EM-slutspel nästa år. Jag tror nämligen att de som tvingas till playoff kommer att vinna där.
I övrigt räknar jag med att Danmark, England och Holland kommer att bli EM-klara i morgon.

* Slutligen tillbaka till USA. Den här högst intressanta artikeln om Dan Borislow och WPS sammanbrott bör läsas av alla som är intresserade av klubbfotbollen i USA. Vi snackar soppa.

Damallsvenskan 2012, en jämn serie? Knappast, va

På den damallsvenska upptaktsträffen gjorde jag ett stort reportage för BT, där jag ”utredde” vilken damfotbollsliga som är världens bästa. Jag byggde allt kring en enkät, där jag rakt av frågade just vilken som är världens bästa liga.

De allra flesta jag pratade med svarade damallsvenskan. Och den vanligaste motiveringen var att vår serie är jämnast i världen.
Här är några av de svar som var i BT den 15 april:

Nilla Fischer, Linköpings FC:

”Det tycker jag allsvenskan är. Vi har en bra topp, och en bredd som ingen annan liga har. Ser man till resultaten är det nästan så att alla kan slå alla. Varken Frankrike, Tyskland eller England har en så jämn serie.”

Johanna Frisk, Tyresö FF:

”Sveriges – det har vi väl konstaterat här idag… Amerikanska WPS har stängt, och vi har fått in ännu fler riktigt bra spelare. Tyskland är också bra, alla spelare från deras landslag spelar ju på hemmaplan. Men vi har mer internationell spridning på våra spelare.”

Stina Segerström, Göteborg FC:

”Det är damallsvenskan. Det är Tyskland som är med och konkurrerar, men de har fortfarande lite för stort glapp mellan sina topp- och bottenlag.”

Sofia Karlsson, Jitex BK:

”Jag skulle nog säga att Sverige ligger bra till. Vi har i alla fall den jämnaste ligan. Tyskland ligger också bra till, och Frankrike – men där är det kanske betydligt mer ojämnt.”

Kosovare Asllani, Kristianstads DFF:

”Sveriges – lätt. Har inte alla svarat Sveriges? Vi har den jämnaste ligan, med de bästa spelarna. Damallsvenskan har väldigt bra rykte bland alla spelare.”

Malin Levenstad, LdB FC Malmö:

”Så om man bara ser till topplagen så skulle jag säga att den tyska ligan är bäst. Allsvenskan är kanske jämnare, men i fjol var det ju stor skillnad mellan topp- och bottenlagen även här. Så det får bli Tyskland.”

Fem omgångar är spelade av årets damallsvenska. Och en sak går i alla fall att slå fast: jämnt har det då inte varit.

Bara fyra av 30 matcher har slutat oavgjorda. Lika många matcher har vunnits med minst fyra måls marginal. Och då har ändå inte topplagen Tyresö och Malmö ställts mot avhakade bottengängen AIK och Djurgården ännu.

De allra flesta matcherna har varit lättippade. Bara Vittsjö har bjudit på ett par riktiga skrällar.

I helgen såg jag att det diskuterades på twitter huruvida vi var på gång att få en Real-Barca-situation i damallsvenskan – alltså två lag som står i total särklass, och mer eller mindre sopar rent mot övriga lag.
Jag blandade mig inte i diskussionen, men tror absolut att det är så. För känslan är att Tyresö och Malmö snart har en stor lucka till övriga lag.
Jag hade hoppats att även Linköping och Göteborg skulle kunna haka på, men LFC är inte alls så vasst som jag trodde inför serien. Och GFC verkar alldeles för ojämnt, och motsvarar inte heller eventuella tips om guldstrid.

Och frågan är om det blir en strid mellan två lag. För som jag ser det är Tyresö precis så överlägset som man kunde frukta inför serien. De har verkligen potential att jogga hem serien.
Inte minst om motståndarna kommer att fortsätta att uppträda så naivt och otaktiskt som Umeå i måndags.

Under tv-sändningen sa expertkommentatorn Hanna Marklund att UIK visade prov på ett väldigt fint spel i första halvlek. Jo, så kan man uttrycka det – om man vill vara snäll.
Skall man vara hård och ärlig så spelade Umeå på ett sätt som passade Tyresö som handsken.
Umeå tryckte upp sitt mittfält och försökte hitta in centralt med korta passningar längs med marken. Tyresö behövde bara stå och vänta ut misstagen.

Jag har tidigare konstaterat att Tyresös akilleshäl är bristen på snabbhet i backlinjen. Men kommer man även fortsättningsvis att ställas mot lag som vägrar att spela in på ytan bakom backlinjen så blir allsvenskan en gulröd show över 22 akter.

För redan i den första halvleken i måndags, där Umeås kortpassningsspel stundtals hyllades, fick Marta och Vero Boquete ofta komma rättvända mot hemmalagets backlinje.
Det är vad jag kallar självmordstaktik.

Och när Umeå fortsatte att vägra spela långt även efter paus när Tyresö tog ett par kliv fram så blev det rena överkörningen. Som jag ser det var det närmare 1–10 än 2–5. Här är förresten ett klipp med alla sex målen.

Umeås lagkapten Emma Berglund sa så här efter matchen, på TV4-reportern Daniel Kristiansson:s fråga om lagets målsättning i år:

”Att vi vill spela underhållande fotboll. Och det tycker jag väl att vi gör stundtals.”

Jag uppfattade att hon menade att de stundtals gjorde det mot Tyresö. Och visst var det ett par fina anfall. Men Umeås två bästa målchanser kom på fasta situationer. Och det fina kortpassningsspelet ledde oftast till fina omställningslägen för Tyresö.
Kan man inte anpassa sin taktik efter motståndet, vilket oftast innebär att backa hem och spela cyniskt mot topplagen, får man räkna med att man kan förlora med 7–1 och 5–1.

Och med sådana resultat kan vi glömma att vi har världens jämnaste serie.

Jakten på storpubliken tog mig till Japan och England

Medan årets upphöjda upplaga av damallsvenskan ännu inte har lyckats locka storpubliken noteras toppsiffror i andra länder.
Jag kollade lite siffror runt om i världen, och hittade färska toppnoteringar i Japan och England.

När Arsenal i torsdags spelade hemma i FA WSL mot Chelsea på mäktiga Emirates Stadium sattes nytt ligarekord – 5052 åskådare.
Kul, och kanske ett tecken på att damfotbollen håller på att vinna mark i Storbritannien. För publiksnittet i ligan ifjol stannade på måttliga 550.

Till Japan. Jag har tidigare berättat om hur VM-guldet i fjol höjde intresset för damfotbollen där på ett makalöst sätt.
Haussen kommer garanterat att hålla i sig över OS också. Minst.

Här är en länk till ett blogginlägg på engelska om hur en division II-match häromveckan lockade över 6500 åskådare.
Det var i och för sig inte vilken match som helst, utan ett derby mellan nystartade Vegalta Sendai och talangskolan Tokiwagi Gakuen. Det var Vegalta Sendais första hemmamatch någonsin, och klubbens trupp består huvudsakligen av de spelare som tidigare representerade nedlagda klubben Tepco Mareeze från Fukushima – klubben som ägdes av det kraftbolag som även ägde de kärnkraftverk som drabbades av härdsmälta efter tsunamin härom året.
Här är förresten ett klipp från matchen, för den som är intresserad.

Intresset i Japan får damallsvenskan svårt att slå. Men faktum är att vår svenska serie slås av fler länder när det gäller intresset.
Nedlagda WPS hade väldigt mycket högre siffror än de europeiska ligorna.
Premiäråret 2009 hade WPS ett publiksnittet på 4684. 2010 hade det sjunkit till 3588 och inför VM låg 2011 års snitt på cirka 2700.
Men efter VM höjdes intresset, och 2011 års grundserie i WPS hamnade till slut på ett publiksnitt på 3518 åskådare. Och då skall man veta att de 18 matcher som spelades efter VM snittade 5126 åskådare.
Mästerskapsfinalen, som Western New York Flash med Caroline Seger i laget vann på straffar, blev en publikmässig höjdpunkt. Den sågs nämligen av 10 461 åskådare på Sahlen’s Stadium i Rochester.

WPS var sannolikt den liga i världen som hade högst publiksiffror ifjol.
Jag skriver troligen eftersom jag inte har hittat något slutligt snitt från japanska Nadeshiko League (som L. Leagues högsta division kallas). Den kan ha passerat WPS – fast troligen inte. Det hjälpte nog inte att två matcher i den japanska ligan noterades för 24 546 och 21 236 åskådare.

I Europa var tyska Frauen-Bundesliga bäst under 2011. Höstens matcher hade ett snitt på 1129 åskådare. Här kan du för övrigt hänga med i hur publiksnittet utvecklas i Tyskland.
Där noteras att snittet sjunkit till 993 nu efter årsskiftet. Men den heta guldstriden som väntar kan kanske pressa upp siffrorna en aning igen.

Jag noterar också att Bayer Leverkusen har sämst hemmasnitt i Bundesliga med 377.
I damallsvenskan stannade snittet 2011 på 924 åskådare. Sämst hos oss var Jitex BK med 338.
Varför skriver jag ut de sämsta noteringarna i ligorna?

Jo för att få jämförelsesiffror till min sista publikspaning, som gäller norska Toppserien. Där hade nämligen både Leverkusen och Jitex tagit hem pokalen.
Norsk damfotboll är verkligen i kris. I ligan stannade snittet på pinsamma 179 åskådare i fjol. 179!
Minst dåligt publikstöd hade Arna-Björnar med 317. Mästarinnorna Röa från Oslo hade däremot genomusla 201 åskådare i snitt. Det måste ha varit en makalös guldfest på Röabanen i höstas… Se alla siffrorna här från Toppserien 2011.

Hur publikintresset ser ut i franska Feminine Division 1 har jag inte lyckats få fram några siffror på. Lyon brukar ju ha bra intresse, men inte heller deras snitt har jag lyckats få fram. Någon som har en bra länk till publiksiffror i Frankrike?

Toppserien startar – heja Röa

I morgon startar Toppserien i Norge. Jag kan inte säga att jag är insatt, men jag har definitivt ett favoritlag – mästarlaget Röa IL.

Hur det kommer sig?
Jo, för ett par månader sedan upptäckte jag att jag började få allt fler norska besökare i bloggen. Jag följde spåret bakåt, och upptäckte att min blogg hade lagts upp på Röas utmärkta länksida, som enda utländska blogg.
Det stod ”Johan Rydéns riktigt bra blogg”.
Och ja, jag är mottaglig för fjäsk, och blev lite stolt.

Genom Röas utmärkta hemsida har jag hittat lite lite saker att blogga om så här inför premiären. Jag kommer alltså att hålla mina tummar för Röa under året. Och vad jag förstått kan det behövas, för Toppserien verkar vara riktigt jämn i toppen. I varje fall var den det i fjol. I sluttabellen låg fyra lag inom fem poäng. Här är hela den övre halvan:
1) Röa IL 54
2) Stabaek IF Fotball 51, +47
3) Kolbotn IL 51, +33
4) Arna-Björnar Fotball 49
5) LSK Kvinner FK, Lilleström 40
6) SK Trondheims-Örn 35

Ni som tycker om att läsa guldartiklar på norska kan här frossa i sådana som skrevs om Röas guld ifjol.
Ni kanske minns att Osloklubben även vann en annan omdebatterad guldstrid under hösten. Striden för att få in guld i form av pengar.
Den tog sig en udda tur i början av september. När ekonomin var som sämst ställde tio spelare upp som auktionsobjekt. Man kunde ropa in en middag på tu man hand med spelarna.
Och ja, det blev förstås en rejäl snackis i Norge. Och i damfotbollsvärlden som helhet.

Totalt drog auktionerna in 73000 norska kronor som då motsvarade cirka 90000 svenska kronor.
Till klubbens egen hemsida sa Joachim Westher Andersen, medieansvarig så här:

”Det var modigt gjort av tjejerna, men ingen i klubben är förvånad över initiativet. Det här är tjejer med stort hjärta för Röa, och som gång på gång visar sitt stora engagemang.”

Han sa också att initiativet gav klubben ett moraliskt lyft, och att det var en väldigt rolig vecka.
Så här mycket kostade för övrigt middagsdejterna (i norska kronor):
1) Lene Mykjåland 20 000
2) Marthe Braavold Johansen 15 000
3) Gunhild Herregården 7 000
4) Janne Stange 6 800
5) Katrine Andresen 6 000
6) Emilie Haavi 5 200
7) Celine Kommandantvold Pettersen 4 100
8) Siri Nordby 3 500
9) Andrea Frøshaug 3 500
10) Kirvil Odden 1 900

Jag har inte bestämt vad jag egentligen tycker om auktionerna. De satte i alla fall strålkastarfokus på klubben. Men det var förstås inte de 90000 kronorna som räddade klubbens ekonomi. Utan i slutet av september fick man ett gäng större sponsorer, vilket garanterade en fortsättning.

Faktum är att så sent som 2008 kämpade just Röa om att kunna värva Marta.
Sedan dess har hela den norska damfotbollen genomgått en riktigt tuff period. Flera lag har tvingats dra sig ur Toppserien på grund av usel ekonomi.
Och landslaget är inte längre en utmanare om medaljer i de stora mästerskapen. Jag var på plats i Wolfsburg och såg Norge mot Brasilien i VM i fjol. Jag minns att jag tyckte att det norska laget trots allt var ganska bra. Men att de saknade en matchvinnare.
Några dagar senare satt jag just i presscentret i Wolfsburg och såg Kyah Simon nicka ut norskorna ur VM.

Hösten blev tung, med tveksamma resultat i EM-kvalet. En orsak är förstås att flera spelare har valt att tacka nej till landslagsspel – en inställning jag aldrig har förstått mig på.
I nuläget känns det logiskt att alla unga norska bolltalanger väljer handboll framför fotbollen. Handbollsjenterna är ju världsledande.

Och på hemmaplan är intresset för Toppserien minst sagt uselt. I fjol var publiksnittet i serien pinsamma 179 åskådare. Röa drog bara 201 åskådare i genomsnitt – och då vann de ju ändå guld.
Inte konstigt att lagen i Toppserien tidigt slog fast att de inte hade någon chans att konkurrera om de många WPS-spelare som ville till Europa efter ligans sammanbrott.

Men kanske kan ljuset nu åter börja lysa över norsk damfotboll. För plötsligt är landslaget i högsta grad med i kampen om gruppsegern i grupp 3 i EM-kvalet igen.
F19-landslaget var snubblande nära EM-slutspel, och även om Röa nu är långt ifrån att kunna värva Marta så borde man med rätt lottning definitivt kunna vara med och slåss om minst en kvartsfinalplats i Champions League till hösten.
Laget innehåller ju trots allt sju spelare från fjolårets norska VM-trupp i Caroline Knutsen, Hedda Strand Gardsjord, Guro Knutsen Mienna, Lene Mykjåland, Emilie Haavi, Elise Thorsnes och Madeleine Giske, samt ytterligare en tidigare landslagsspelare (Siri Nordby).
Fast nyförvärvet Giske är inte aktuell för spel den här säsongen. Hon drog nämligen av korsbandet för en månad sedan, och är borta hela säsongen. Tråkigt.

Kan då intresserade se några matcher från Toppserien på tv eller internet? Jo, i år är det NRK som har sändningsrätten. Och de sänder en match per omgång på sin hemsida. Här är en länk med listan över vilka matcher det handlar om.

Slutligen, hur slutar då Toppserien? Jo, med Röa i topp, hoppas jag…
Här tippar bloggen Spelare 12 serien.

Chockhöjning i Piteå – och röststarkt klack på Valhalla

Piteå IF gjorde ett uselt år ekonomiskt 2011. Underskottet blev 850 000 kronor, och damlagets ekonomi räddas av övriga sektioner i föreningen.
Som bekant har ju Piteå värvat en hel del dyra utländska spelare till årets säsong. För att undvika ett nytt ekonomiskt fiasko väljer man därför att höja biljettpriserna på sina hemmamatcher till 150 kronor.
Det verkar närmast chocka övriga lag i serien. För visst, Piteå har härmed klart dyrast biljettpriser i damallsvenskan. Så här säger Patrik Nordström i Umeå IK till Piteå-Tidningen om höjningen:

”Åh helvete, är man helt från vettet? Så mycket tar inte ens lagen i herrallsvenskan. Det var högt.”

Nja, vissa lag i herrallsvenskan tar över 200 kronor, så helt rätt har inte Nordström. Och den viktigaste frågan är ju vad det innebär för Piteå IF:s publiksnitt. Ifjol toppade man ju publikligan med 1741 åskådare i snitt.

* Göteborgslagen – ja, jag räknar Mölndalsbaserade Jitex som Göteborgslag – har ju som bekant väldigt mycket sämre publikstöd i damallsvenskan. Någon hejaklack kan både Göteborg FC och Jitex bara drömma.
Fast idag kan GFC räkna in en klack av göteborgare på Valhalla. Synd bara att den håller på bortalaget… Läs här om Arsenal Ladies svenska supportrar.

* För en vecka sedan vann Kristianstads DFF mot isländska mästarinnorna Stjarnan med 2–0. Här är bilder på målen. 1-0 hann ju Gudny Björk Odinsdottir göra innan hon drog av sitt korsband, och fick säsongen förstörd.

* Igår slog Linköpings FC danska Skovbakken med 4–0. Målskyttar blev Manon Melis, Linda Sällström, Nilla Fischer och Louise Fors.

* Sky Blue FC är i Japan med resterna av sitt WPS-lag, samt ett gäng inbjudna spelare. Man är där för två möten med japanska superlaget Inac Kobe Leonessa. I det första vann japanskorna med 2–1 efter att VM-hjältinnan Ayumi Kaihori räddat en straff från Casey Nogueira, och Yukari Kinga och Ayaka Michigami gjort målen. Fast det var amerikanskorna som tog ledningen genom just Nogueria.
Här är bilder på Kobes båda mål, och på straffräddningen.
Fina 7300 åskådare såg mötet, och lagen möts för övrigt igen på lördag. Sky Blue kör som jag tidigare berättat en youtubeblogg från sin resa. Här är femte delen, där bland annat Vittsjö GIK:s nyförvärv Kendall Fletcher agerar trafikreporter…

Morgan nästa stjärna i Sounders

USA:s anfallsstjärna Alex Morgan har en ny klubbadress. Hon ansluter precis som Hope Solo och Sydney Leroux till Seattle Sounders Women i USL W-league.

Även om de tre långt ifrån kommer att kunna spela alla matcher, innebär Sounders heta nytillskott att just W-league höjer sitt anseende rejält.
Annars har det ju efter WPS sammanbrott mest pratats om konkurrentligan WPSL, och deras nya Elite League – som ju faktiskt blir USA:s högsta division i år. Till den ligan är sju lag klara. Fast jag har ännu inte sett några riktiga toppspelare ansluta till lagen i Elite League.

Många av landslagsspelarna kommer nog inte att tillhöra några klubbar i år. De behöver ju inte det, eftersom 23 av dem har skrivit kontrakt med förbundet.
Men på agentsidor som den här kan man se att många amerikanska spelare, även utanför landslagstruppen, ännu saknar klubb.

Solo och Leroux till Fredrik Ljungbergs gamla klubb

Fredrik Ljungberg:s före detta klubb i USA, Seattle Sounders, har gjort klart med USA:s stjärnor Hope Solo och Sydney Leroux.
Det är en signal om att flera av USA:s landslagsspelare inte tänker nöja sig med att vara landslagsproffs. Men att de ändå tänker stanna och spela i någon av landets båda stora amatörligor, USL W-league eller WPSL.

Sounders spelar för övrigt i W-league. Fast det är WPSL som gör en specialsatsning på en elitdivision för att fylla luckan efter WPS.
Till WPSL:s nya elitdivision är numera sex av tänkta åtta–tio klubbar klara. Utöver de båda WPS-klubbarna Boston Breakers och Western New York Flash (från Buffalo/Rochester) ansluter ännu så länge FC Indiana, Chicago Red Stars, Aztek MA och ASA Chesapeake Charge från WPSL.
Aztek hör förresten hemma i Boston och Chesapeake spelar sina hemmamatcher i Odenton mellan Baltimore och Annapolis.

Jag har ju tidigare berättat att spelarna från USA:s landslag knappast kommer att spela för europeiska klubbar – i varje fall inte förrän efter OS.
Till Radiosporten berättade Pia Sundhage i måndags att förbundet nu har kontrakterat 23 spelare. De har fått kontrakt i tre olika nivåer, och skall inte behöva spela någon klubbfotboll i år för att få ihop ekonomin.

Vilka spelare det handlar om har jag inte hittat några uppgifter om. Men det känns väl rätt givet att de 18 som ingick i matchtruppen mot Nya Zeeland ingår.
Och att övriga fem också ryms inom de 28 spelare som var kallade till den samlingen.

De 18 spelarna i matchtruppen var förresten: Solo, Nicole Barnhart, Christie Rampone, Becky Sauerbrunn, Kelley O’Hara, Amy Le Peilbet, Rachel Buehler, Shannon Boxx, Amy Rodriguez, Heather O’Reilly, Carli Lloyd, Megan Rapinoe, Lori Lindsey, Tobin Heath, Leroux, Lauren Cheney, Alex Morgan och Abby Wambach.

En omställning som bara Umeå IK har klarat

Sedan WPS lades på is för mindre än två veckor sedan har jag läst en del nedvärderande omdömen om damfotbollen i USA. Ofta levererade från älskare av damallsvenskan.
Visst är det lätt att se ner på USA:s dubbla misslyckanden med proffsfotboll för damer.

Fast det är lätt att glömma att vi själva i Sverige inte heller har lyckats speciellt bra.
Dagens damallsvenska kallas i och för sig för en proffsliga. Men det är ju en sanning med hysteriskt stor modifikation.

Enligt GP låg genomsnittslönen 2010 i damallsvenskan på 7000 kronor i månaden. Det är inget man kan leva på. En manlig fotbollsspelare som tjänat den summan hade knappast kallat sig proffs.
Vår liga är maximalt halvprofessionell. Inte mer. Och innan vi har en damfotbollsliga med helproffs i Sverige kommer säkerligen ytterligare en hel mängd klubbar att gå under. För omställningen har redan skördat offer.

Av en tillfällighet tittade jag på den allsvenska sluttabellen från 2002 häromdagen. Av de tolv lag som spelade i vår högsta division för tio år sedan är det bara ett som är kvar i dåvarande skepnad när damallsvenskan sparkar i gång i april.
Och det är Umeå IK, som häromåret var snubblande nära konkurs. Här är en genomgång av ödet för de damallsvenska klubbarna 2002:

1) Umeå IK
Har varit nere i avgrunden – hade som mest ett underskott på drygt 3,5 miljoner kronor – och vänt. Men är fortfarande kvar i allsvenskan.

2) Malmö FF
Hamnade i akut ekonomisk kris under mitten av 00-talet. Lösningen blev att damlaget lämnade MFF och bildade egen förening. I april 2007 bildades alltså LdB FC Malmö. Malmö FF har inte någon flick- eller damfotboll längre.

3) Kopparbergs/Landvetter IF
I lilla Landvetter hade ortens Idrottsflickor – som IF stod för i det här fallet – svårt att locka publik och sponsorer. Så framhejade av huvudsponsorn Kopparbergs flyttades laget efter säsongen 2004 in till Göteborg – och bytte namn till Kopparbergs/Göteborg FC. I Landvetter bildades en ny klubb för damfotboll, Landvetter IF 2003. De drog sig ur division 3 under 2011.

4) Älvsjö AIK
Klubben vann SM-guld fem år i rad 1995–99, men fick sedan svårt att få ihop ekonomin. Efter säsongen 2002 slog man sig ihop med Djurgården, och bildade idrottsaktiebolaget Djurgården/Alvsjö AB, där Djurgården äger 51 procent av aktierna och Älvsjö AIK övriga 49 procent. Laget kallades först Djurgården/Älvsjö, men heter sedan 2007 Djurgårdens IF dam. Älvsjö AIK har numera återigen ett eget damlag, som spelar i division 3 i Stockholm.

5) Djurgårdens IF
Slogs ihop med Älvsjö AIK efter säsongen 2002. Se Älvsjö AIK här ovan.

6) Hammarby IF Damfotboll
Efter 41 år i högsta serien åkte Hammarby ur allsvenskan i fjol. De senaste åren har klubben brottats med ekonomiska problem, och inför sitt första år i näst högsta serien har man förlorat i princip hela laget.

7) Bälinge IF
Befann sig i akut ekonomisk kris då man föll ur allsvenskan 2008 – efter att ha spelat i högsta divisionen i 30 av 31 år sedan 1978. Omgående efter nedflyttningen lade man ner sin elitsatsning. På klubbens hemsida nämns inte damlagets framgångar med ett enda ord under rubriken ”Historik”. Däremot får man veta att herrlaget faktiskt spelat i division III i ett ganska stort antal säsonger. Men jo, trots att klubben försöker tysta ner det så har man damlag igen. Det kom tvåa i division 4 västra Uppland i fjol.

8) IF Trion
Klubben från Spjutsbygd i Blekinge åkte ur allsvenskan 2003, och rasade sedan ihop totalt. Året efter föll man ur söderettan, och i samband med det lades damlaget ner. Det återstartades 2006 och håller nu till i något som heter Damsjuan, och verkar vara en sjumannaserie.

9) Mallbackens IF
Den klassiska Värmlandsklubben ligger på plats tio i damallsvenskans maratontabell från 1978. Men när pengarna kom in i damfotbollen hängde man inte längre med. 2006 var senaste säsongen klubben gjorde i högsta serien. 2010 åkte man även ur division I. Fast sejouren blev bara ettårig, och i år är man tillbaka i söderettan.

10) Sunnanå SK
Den klassiska klubben från Skellefteå ligger trea i den damallsvenska maratontabellen från 1978. Men man åkte ur 2010, och spelar i norrettan även i år. Man storsatsar dock på att återvända till fotbollens finrum till 2013.

11) Alviks IK
Luleåklubben hade sex säsonger i tidigare toppserien – division I – på meritlistan. Det blev dock bara en säsong i damallsvenskan, och numera spelar klubben i division II.

12) BK Kenty
Seriejumbon hade en jojo-färd mellan ettan och allsvenskan, som resulterade i ettåriga sejourer 1998, 2000 och 2002. I november 2003, när man säkrat en ny uppflyttning, gick hockeylaget LHC in och tog över driften av Kentys damlag, och det bytte namn till Linköpings FC. Kenty blev farmarlag, och återfinns i division I.

Se här, en landslagsspelare från USA som vill spela i Europa

Ännu så länge har inga WPS-förvärv presenterats av någon allsvensk klubb. Man väntar med spänning på när de första namnen blir offentliggjorda. Och vilka spelare vi får till Sverige.

Pia Sundhage har ju uppmanat USA:s landslagsspelare att stanna kvar på den nordamerikanska kontinenten.
Men Yael Averbuch, som är uttagen i Sundhages senaste – 28 spelare stora – trupp vill i alla fall till Europa. Hon twittrade så här häromdagen:

”Har jobbat hårt för att finna en klubb för säsongen 2012. Sökandet fortsätter. Visst finns W-league och WPSL i USA, men för tillfället söker jag mest på andra sidan Atlanten.”

Vilken klubb gör den kanonvärvningen?

Det finns ju fortfarande en hel del lediga platser i de allsvenska trupperna. Jag såg att en twitterkollega, Daniel, häromdagen gjorde ett snabbt överslag på hur många det handlar om. Han kom fram till åtta, fördelade enligt följande:
Göteborg FC 2
Umeå IK 1
Linköpings FC 1
Vittsjö GIK 3
Kristianstads DFF 1

Fast listan kan vara i underkant. För i går stod det klart att Jitex BK värvar Kanadas landslagsforward Christina Julien. Och enligt Daniels lista fanns det ingen ledig plats hos Mölndalslaget.
Och jag minns inte om listan gjordes före KIF Örebros värvning av Stephanie Labbé eller inte.

Vilka fler spelare finns det då att fynda i WPS? Jo, förstås en hel mängd från USA. Men många av dem kommer nog alltså att hamna i nämnda W-league eller WPSL.
Däremot finns det anledning att tro att de många utländska spelarna i WPS kommer att söka sig mot Europa, eller Japan.

Toppnamnen på listan är redan nämnda Marta (Brasilien) och Christine Sinclair (Kanada). Av dem förordar jag Sinclair av fotbollsskäl. Hon är både en målskytt och en framspelare. Dessutom gissar jag att hon är väldigt mycket billigare än Marta.
Av PR-skäl går däremot Marta först. Ingen annan spelare kan locka storpublik till alla allsvenska arenor. Men stämmer det att Marta har lönekrav på närmare sex miljoner kronor, så undrar jag om hon kommer att hitta någon klubb.

Vad finns det för fler utlänningar i WPS? Här är några heta namn:
* Kelly Smith, England
* Alex Scott, England – var utlånad till Arsenal i december.
* Maurine Goncalves, Brasilien
* Tameka Butt, Australien
* Manon Melis, Holland
* Kyah Simon, Australien
* Laura del Rio, Spanien
* Ali Riley, Nya Zeeland – men USA-född.
* Adriana Martin Santamaria, Spanien
* Anita Asante, England
* Laura Kalmari, Finland
* Gemma Davison, England
* Kimberly Brandao, Portugal – men USA-född.

Hur påverkas bilden av Wambach och Hope Solo av WPS-såpan?

Jag har försökt att ännu en gång sätta mig in i den tvist mellan WPS och Dan Borislow som lett till att USA:s liga har lagts på is det här året.

Det som förvånar mest är Abby Wambach:s del i allt. Dels att hon står bakom Borislow, dels att hon verkar vara beredd att representera damfotbollens Harlem Globetrotters – ett stjärngäng som bara skall spela uppvisningsmatcher.
Bara två dagar innan WPS rasade ihop svor Wambach trohet till Borislow i en intervju gjord för ESPN av den amerikanska landslagslegenden Judy Foudy. Du kan se den här. Hyllningen kommer cirka 2,15 in i klippet.

Även Hope Solo är positiv till den man resten av USA:s damfotboll numera hatar. Man frågar ju sig hur det påverkar superstjärnornas popularitet inom sin sport?
Och om inte sammanhållningen inom landslaget kan påverkas rejält negativt av den här soppan?

För övrigt hävdar Borislow själv via mejl som citeras i den här artikeln att han inte kan vara skälet till ligans sammanbrott. Han säger bland annat:

”Jag är inte orsaken till att ligan inte spelas. De hade olika skäl. Vi hade en uppgörelse och det fanns inte längre någon rättstvist. Jag tyckte det var en bra deal. Supportrarna skulle få se de allra bästa spelarna i världen, och jag behövde inte tävla i deras värld.”

Själv följde jag inte WPS så noga före VM i fjol. Och jag förundrades i höstas över att ett lag som Magic Jack, med halva USA:s landslag – Solo, Christie Rampone, Shannon Boxx, Lindsey Tarpley, Megan Rapino och Wambach – presterade så dåligt i ligan. De borde ju ha förutsättningar att vinna allt.
Men ju mer jag läser, desto mer inser man att Magic Jack inte är ett fotbollslag – det är en soppa. Man förstår hur spelare förlamats av bråk och interna stridigheter. Och att pengarna är roten till allt ont.

Dan Borislow är miljardär. Och han sågs som en frälsare när han i december 2010 köpte Washington Freedom, och flyttade laget till Boca Raton i Florida. Borislows pengar var tänkta att rädda ett WPS där fyra lag hade tvingats dra sig ur av ekonomiska skäl efter de två inledande säsongerna.
Pengarna lockade alltså WPS att knyta upp Borislow. Pengarna förblindar nu USA:s allra största stjärnor.

Många av Magic Jacks mindre namnkunniga spelare har däremot väldigt lite positivt att säga om Borislow. Den nuvarande Paris Saint-Germain-spelaren Ella Masar tar bladet från munnen i det här blogginlägget.

Kristianstads danska landslagsspelare Johanna B Rasmussen spelade också för Magic Jack. Hon lämnade Florida i början av augusti. Strax efter berättade hon i en artikel i Kristianstadsbladet om hur Borislow provat fem olika tränarkonstellationer under sin första säsong i WPS, och hur han skickade elaka mejl till sina egna spelare.
En av de fem tränarna var Borislow själv. En annan var Abby Wambach, som inte framställs speciellt positivt i Masars redan nämnda blogg.

Borislow bröt mot så många regler att ligaledningen i oktober beslöt att utesluta Magic Jack. Redan innan dess hade Borislow stämt ligan, och den processen slutade med att Magic Jack bara skulle spela uppvisningsmatcher.
Men tvisten tog alltså så mycket ekonomi och energi att WPS lades på is.
Och det enda i den här soppan som jag känner mig riktigt säker på är att sista ordet inte är sagt…

Var hamnar alla WPS-spelare?

Vart skall spelarna ta vägen? Det är frågan på allas läppar sedan WPS lades på is i förrgår.
Pia Sundhage uppmanar alla USA:s OS-aktuella spelare att strunta i klubbfotboll inför OS.
Så här sa Sundhage till GP om sina landslagsspelare:

”De gör som de vill, men jag tror inte att ni kommer att se en enda av dem i Sverige. De har väldigt bra förutsättningar i USA och är lojala mot sin arbetsgivare, förbundet.”

Men det finns ju mängder av spelare från andra länder, och dessutom ett stort antal duktiga amerikanska spelare som står utanför landslaget.
Och många av dem har tydligen redan hört av sig till svenska klubbar. Så här twittrade Kristianstads tränare Elisabeth Gunnarsdottir tidigare i dag:

”Det är verkligen silly season. I trodde aldrig att jag kunde få så många e-mejl och telefonsamtal från så många fantastiska spelare på 48 timmar. Vart skall alla ta vägen?”

Och där var den heta frågan igen.
Jag har funderat, och kommit fram till följande teori:

Många av de amerikanska spelarna kommer nog att tvingas spela i någon av de halvprofessionella ligorna USL W-league eller WPSL.
Den senare ligan har för övrigt erbjudit alla fem WPS-klubbarna varsin plats.

För de många utländska spelarna känns det som att allsvenskan och ytterligare fem ligor har första-tjing, nämligen engelska FAWSL, ryska ligan, tyska Frauen-Bundesliga, franska Feminine division 1 och japanska L-league.
Transferfönstret är i och för sig stängt till flera av dem, men har jag uppfattat saken rätt så går det att få dispens om man kommer från en nedlagd klubb.

Hur märks då det här i allsvenskan? Jo, de klubbar som har lediga platser i sina trupper gnuggar förstås händerna.
Göteborg har minst två platser lediga, Vittsjö har ett par–tre, Linköping har en och så vidare.
Det kommer säkert att dyka upp minst ett dussin WPS-spelare innan allsvenskan drar i gång. Men framför allt blir det spännande att se vad som händer vid höstfönstret, när alla USA:s OS-spelare skall ha klubbar. Då blir det huggsexa. En spännande sådan.
Plötsligt har silly season blivit mer intressant än någonsin förr.