Lång damallsvensk halvtidsrapport

Damallsvenskan 2019 har nått halvtid. Fast det blir inte tal om någon längre vila, redan på fredag sparkar den andra halvleken igång med matchen Växjö–Djurgården.

Det går alltså inte att hålla på bloggens halvtidsgenomgång. Så här är den. Först kan man ju slå fast att det har blivit precis så jämnt och spännande i toppen som jag trodde inför avspark. I mitt damallsvenska tips skrev jag så här:

”Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats. Det är fler toppkandidater än det funnits på förhand på mycket länge. Kanske fler än någonsin tidigare.”

I halvtid lever det citatet i högsta grad. Det är fortsatt fem–sex lag som kan vinna guldet, och ytterligare några kan sluta på medaljplats.

Rosengård leder. Malmölaget har har en lucka på tre poäng och elva mål till Linköping. LFC i sin tur är bara ett mål före Vittsjö. Faktum är att det är större avstånd mellan ettan och tvåan än mellan tvåan och sjuan.

Jag skall strax stämma av hur den nuvarande tabellen stämmer överens med mitt tips. Men som ni säkert minns uppmanade jag även er läsare att tippa serien. I de tipsen noteras att bara en hade Rosengård som etta, medan flera har Linköping som tvåa.

Däremot har ingen trean Vittsjö högre än sjätte plats. Och det är inte heller någon av er som trodde på Örebro. De placerade ni som högst på plats nio – så på skrällagen är jag ännu så länge mest rätt, även om även jag har dem några placeringar för lågt.

I botten var i princip alla överens om att LB07 och Kungsbacka skulle åka ut, så där ligger nästan alla rätt. De avvikande tipsen var att två trodde att Kif Örebro skulle åka ur och en trodde att Vittsjö skulle göra det. Och de tipsen är ju inte längre rimliga.

Dags för en genomgång av de elva första omgångarna, lag för lag:

1) FC Rosengård
Ifjol: 3, Mitt tips: 2

Rosengård har spelat bäst, gjort flest mål och släppt in minst. Det är således logiskt att Malmöklubben även tagit flest poäng. Rosengård har helt klart varit vårens bästa lag. Man inledde stabilt, men det riktiga lyftet har kommit efter VM, där inte minst tillskottet av Jelena Cankovic givit laget extra styrka.

Rosengård vann ju även hösttabellen i fjol, och har således varit bra över tid. I mitt tips skrev jag att jag inte skulle bli ett dugg förvånad om 2019 var FC Rosengårds år i damallsvenskan. Men helt övertygad var jag inte.

”Hade det inte varit för att laget darrat i avgörande lägen skulle jag placerat dem överst.”

Nu ligger Rosengård överst. Det var darrigt i premiären i Eskilstuna, och man tappade lite fart i och med chockförlusten i Malmöderbyt. Men totalt sett har laget varit stabilt. Man har kryssat borta mot tvåan Linköping och trean Vittsjö samt hemma mot fyran Göteborg. Övriga sex matcher har varit klara segrar.

Framför allt har Rosengård varit starkt hemma på Malmö IP. Där har det blivit 13 poäng av 15 möjliga, och fina målskillnaden 20–4.

Det enda som talar emot att guldet hamnar i Skåne är det där att laget alltså flera gånger drabbats av stora darren när det kommit till avgörande lägen. Fast den här gången känns det som att det kommer att bära hela vägen. Visst är det väldigt jämnt i årets serie, men Rosengård känns lite vassare, lite bredare och stabilare än de andra topplagen. Jag tror faktiskt att Rosengård kommer att ligga kvar högst upp i tabellen hela vägen in i mål.

Hanna Bennison

Vårens utropstecken i laget, och hela serien, är 16-åriga Hanna Bennison. Hon har tillfört massor i form av energi och löpvilja till ett lag som tidigare riskerade att bli ganska statiskt i sitt anfallsspel. Bennison borde ligga väldigt nära att få chansen i A-landslaget. För övrigt noterade jag att hon inte var med i matchtruppen senast på grund av skada. Hoppas det inte är något allvarligt.

Tråkigast kring Rosengård är nog att Jessica Samuelsson inte har kunnat spela en enda minut hittills i damallsvenskan. Prestigeförvärvets skadeelände är otroligt tråkigt. Sedan hon skadade foten mot Ungern i oktober 2017 har hon bara fått ihop 186 spelminuter. Man kramar ju tummarna för att Samuelsson skall få ordning på kroppen så att hon snart kan vara tillbaka på planen.

2) Linköpings FC
I fjol: 5, Mitt tips: 6

I mitt tips skrev jag att:

”Om Unogård och Linköping får ut pusslet tidigt under våren kan det leda hela vägen till guldfest.”

Min känsla inför seriestart var att Linköping inte hade fått ihop laget. Den känslan har jag haft med mig hela vårsäsongen. Jag har nämligen inte sett LFC spela riktigt bra i någon match så här långt. Framför allt har man haft stora problem i uppspelsfasen.

Trots det har laget ändå hängt med i toppen. Och även om jag i nuläget tror rätt hårt på Rosengård så går det inte att räkna bort Linköping i guldstriden. Det är ju en väldig styrka att ligga tvåa, trots att man inte spelat bra. Och vad jag har förstått börjar spelet se allt bättre ut med det nya upplägget med tre mittbackar. Just nu ser jag LFC som första utmanare till Rosengård. Men med det jämna tabellläget är det fortfarande inte uteslutet att mitt tips om en sjätteplats kan gå in.

Våren har varit hackig för laget. Känslan är att tillskottet av Stina Blackstenius nästan innebar mest problem. Dels för att forwardsstjärnan ännu inte presterat på den nivå man hoppats. Dels för att det blev svårt för tränare Olof Unogård att skapa ett fungerande spelsystem.

Mimmi Larsson

Han valde till slut att bygga kring Kosovare Asllani. Det innebar att nyförvärvet Mimmi Larsson offrades och placerades på en kant. Trots det var Larsson inledningsvis den piggaste och bästa LFC-spelaren – i de första matcherna gjorde hon mål nästan varje gång hon fick bollen i straffområdet.

Däremot var Asllani en stor besvikelse i den skräddarsydda tiarollen. Hon gnällde på det mesta, och såg helst ut att vilja vara någon annanstans. Nu har Asllani stuckit till Madrid, och Unogård har bytt spelsystem.

Sedan Nilla Fischer anslöt kör Linköping med ett 3–4–3 som gränsar till 5–2–3 eftersom man oftast väljer backar på kanterna. Det har varit ett framgångsrecept. Efter den tunga förlusten i Eskilstuna har man tagit sju poäng och hållit tre raka nollor.

Målvakten Emma Holmgren har för övrigt varit vårens stora utropstecken i LFC. Hon har visat en bra stabilitet, och är en stor anledning till att laget ligger så högt som de ligger. Jag börjar alltmer tro att det faktiskt kan vara Holmgren som tar över i landslagsmålet efter Hedvig Lindahl.

Utöver guldstrid kämpar Linköping med ekonomin. Kanske att ett antal toppmöten i höst kan hjälpa klubbledningen att få positiva siffror i bokslutet.

3) Vittsjö GIK
I fjol: 9, Mitt tips: 5

Byn är bara ett mål från en Champions Leagueplats. Det har fått riksmedierna att en efter en göra besök i Nordöstra Skåne. Senast var det Radiosporten som uppmärksammade Vittsjös framfart.

Laget var svårbedömt inför avspark. Dels eftersom de inte hade nått gruppspelet i Svenska cupen, dels för att de spelade huvuddelen av sina träningsmatcher mot lag utanför damallsvenskan.

Vittsjö kom ändå in i årets serie med kontinuitet i startelvan och med en handfull spännande värvningar. Därför gick jag på en positiv magkänsla, och tippade dem som femma med kommentaren:

”Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.”

Tipset fick en del mothugg. Men ännu så länge är jag väldigt nöjd över att magkänslan sa att Vittsjö skulle hävda sig bra i årets serie.

Fjolårets svaghet var att man hade svårt att vinna mot bottenlagen. Där har man ryckt upp sig rejält genom att ta 16 av 18 poäng under våren. Inget annat lag har bättre facit mot det lagen på undre halvan.

Vittsjö är också lite oväntat seriens bästa bortalag. Det brukar ju heta att det är svårt att komma till Vittsjö Idrottspark. Och visst är elva av 18 hemmapoäng en okej utdelning, men tio bortapoäng på fem matcher – ett snitt på 2,0 poäng – är fullständigt lysande.

Dock skall det sägas att man huvudsakligen haft bortamatcher mot bottenlag, medan man mött toppkonkurrenter på Vittsjö IP.

Vittsjös framgångsrecept den här våren har varit en väldigt stabil defensiv. Tillsammans med Rosengård har Vittsjö släppt in minst mål av alla. Plumpen kom mot Göteborg, där man föll med 4–2. I den matchen saknades både viktiga ytterbacken CJ Bott och innermittfältaren Nellie Persson. I övrigt har Vittsjö aldrig släppt in mer än ett mål i matcherna. Och duktiga Sabrina D’Angelo står på sju hållna nollor – delat bäst i serien med Rosengårds Zecira Musovic.

Trots stabiliteten tror jag inte att tränare Thomas Mårtensson får sin dröm om Champions League förverkligad – i varje fall inte i år. Vittsjö har nämligen ett väldigt tufft program i höst. Där väntar sex bortamatcher, bland annat skall man till Piteå, Linköping, Göteborg och Malmö (Rosengård). Jag tror inte att Vittsjö kommer att rasa ihop, men det känns som att risken är uppenbar att man har fallit några placeringar i tabellen när vi gör bokslut i slutet av oktober.

Det är ju för övrigt oftast trotjänare Mårtensson som får äran för Vittsjös framgångar. Men jag har förstått att lagets andre tränare (man har ju delat ledarskap) Stefan Ekstrand har varit väldigt viktig för årets fina resultat. Ekstrand skall vara mannen bakom lagets fina offensiva spel.

På sistone har Tove Almqvist varit lysande i något slags fri roll. Men lagets stora utropstecken i offensiven är ändå Michelle De Jongh, som är seriens vassaste mittfältare med sex mål. Mariestadstjejen är en tvåvägsmittfältare som inte tvekar att gå på avslut när hon närmar sig straffområdet. Jag har länge väntat på att hon skall få sitt stora genombrott. Nu har det kommit, och jag hoppas att Peter Gerhardsson har med henne i den landslagstrupp han presenterar om en vecka.

4) Göteborg FC
I fjol: 2, Mitt tips: 1

Inför avspark tippade jag Göteborg som vinnare av damallsvenskan. Jag trodde att lagets spets skulle leda hela vägen till guld, samtidigt som jag oroades över den tunna truppen.

Och visst, lagets spets har lett till en titel, man blev ju cupmästarinnor. Dock vinner man inte guld i cuper, utan där vinner man pokaler. Och känslan nu är att Göteborg inte kommer att räcka hela vägen till guldet.

Man ledde serien med en poängs marginal under VM-uppehållet. Men sedan dess har laget sviktat rejält. Det har bara blivit fem poäng på fyra omgångar, medan Rosengård tagit tio. En orsak till svackan är den tunna truppen. Göteborg gick in i serien med glest befolkad bänk, och trots att man skall dubblera med spel i Champions League i höst har man bara gjort en sommarvärvning.

Det har i och för sig viskats om att det kan bli en spelare till. Men även om det skulle bli så är truppen fortsatt tunn. Framför allt finns det inte så mycket löpstyrka att plocka in från bänken.

Det har blivit väldigt påtagligt när både Natalia Kuikka och Elin Rubensson varit borta samtidigt. Göteborgs spel bygger på många löpningar, och med två av de allra mest löpvilliga spelarna på läktaren har Göteborg tappat många dimensioner i spelet.

När Göteborg är ordinarie tycker jag att de spelar den mest sevärda fotbollen i serien – då är laget värt betydligt större publik än de 888 gratisåskådare som man snittar hittills i år på Valhalla. Då är Göteborg rörligt och har ett väldigt fint passningsspel. Men utan Rubensson och Kuikka har laget blivit statiskt, med för många spelare som vill ha bollen på kropp.

Om Göteborg skall ha chansen att få spela Champions Leaguefinal på hemmaplan 2021 måste man hålla truppen skadefri under hösten. Det är fyra poäng och tolv mål upp till Rosengård, och tipset är att det kan krävas upp mot tio vinster i de elva återstående matcherna om Göteborg skall lyckas vinna guldet.

Noterbart är att Göteborg är obesegrat på hemmaplan, men att det ändå är i hemmaspelet som man tappat till Rosengård och Linköping. Malmöklubben har 13 poäng på fem matcher på Malmö IP och Linköping har 14 poäng på sex hemmamatcher. Göteborg däremot har bara tagit åtta poäng på fem matcher på Valhalla. Däremot är man näst bäst bakom Vittsjö på bortaplan med elva poäng på sex matcher (1,83).

Rebecka Blomqvist

Utropstecknen i Göteborg under våren är lagets båda forwards. Duon Rebecka Blomqvist och Pauline Hammarlund har gjort 14 mål, vilket gör dem till seriens överlägset vassaste anfallspar. 14 mål är exempelvis exakt lika många som Linköpings offensiva VM-kvartettet Asllani, Larsson, Blackstenius och Lina Hurtig har gjort tillsammans. Och då tycker jag ändå inte att Blomqvist/Hammarlund har varit kliniska den här våren. Blomqvist har exempelvis missat ett antal frilägen.

5) Kif Örebro
I fjol: Tvåa i elitettan, Mitt tips: 8

Om Vittsjö är vårens skrällag är Kif Örebro vårens superskräll. Ingen hade väl trott att nykomlingen bara skulle vara 1,5 poäng ifrån en Champions Leagueplats efter halva serien?

Jag har gått tittat på massor av damallsvenska tips, och överhuvud taget inte hittat någon som placerat Kif Örebro högre än på sjätte plats. Själv ligger jag bland de högre – och jag tippade alltså laget som åtta.

De flesta har Örebro som tia, men ganska många placerade även nykomlingen på nedflyttningsplats. Den missen hade jag nog också gjort om jag inte hade sett laget imponera stort i genrepet mot Göteborg.

Efter den segern trodde jag absolut att Örebro skulle hålla sig kvar. Men jag kunde inte drömma om att de skulle hänga med i guldstriden under elva omgångar, och ha ett poängsnitt som gör dem till en kandidat till tidernas bästa damallsvenska nykomling. Undra om de ens själva trott att det skulle gå så här bra?

Örebro värvade väldigt smart i vintras när de kompletterade en trupp med nio–tio lokala spelare genom att plocka in flera av elitettans största profiler. Inte minst har Emma Kullberg och Heather Williams varit två riktiga fullträffar.

Med många nya spelare i truppen, och flera som anslöt tätt inpå seriestart, provade sig tränare Stefan Ärnsved inledningsvis fram. Pusslet föll ut när Emma Kullberg placerades i mitten av trebackslinjen. Då hittade man en defensiv stabiltet, något som ledde till att man höll nollan i 561 minuter i rad före och efter VM-uppehållet.

Sara Lilja Vidlund

Offensivt är smarta Williams nyckelspelaren och nyckelordet är fart. Fart har man bland annat i form av Jenna Hellstrom och spännande junioren Sara Lilja Vidlund.

Örebro har varit väldigt hemmastarkt och tagit tolv av 15 poäng på Behrn Arena. Således är det en klar fördel för dem att ha sex hemmamatcher kvar.

Jag tror att Örebro även fortsatt kommer att vara en väldigt jobbig motståndare för alla lag. Och man har kapacitet att utmana om en plats på övre halvan. Men det rimliga är ändå att man tappar någon placering i höst.

6) Piteå IF
I fjol: 1, Mitt tips: 4

I fjol tog Piteå hem guldet genom att inte spela några oavgjorda matcher – och genom att dra på sig ytterst få skador. Man hade exempelvis 13 spelare som deltog i minst 20 matcher.

I år har Piteå redan fyra kryss, och bara tolv spelare har kvar chansen att nå upp i 20 matcher. Det har alltså inte flutit på lika smärtfritt i år som det gjorde i fjol. Och det hade väl egentligen ingen väntat heller.

Trots att Piteå har kvar hela fjolårets guldtrupp valde jag att tippa dem som fyra eftersom de som mästarlag genomgående skulle möta heltaggade motståndare. Samt att de kommer att få ett tuffare spelschema än de är vana vid.

Känslan är att Piteå nu är på väg att hitta toppformen. Spelet såg lovande ut mot Göteborg i onsdags, och man gjorde en imponerande vändning i söndags mot Eskilstuna. Men det väntar alltså en tuff höst med massor av matcher.

Möjligen vägs det tuffa schemat upp av att sex av de elva kvarvarande matcherna spelas på hemmaplan. PIF är fortsatt väldigt hemmastarkt, man har tagit tolv av 15 möjliga poäng på LF Arena. Och noterbart är att bland de sex hemmamatcher man har kvar finns möten med hela toppkvartetten Rosengård, Linköping, Vittsjö och Göteborg.

Piteå är inte chanslöst i guldstriden. Men det krävs att truppen är frisk, vilket den är nu, om man skall kunna avancera så många placeringar. Eftersom Rosengård känns starkt och sannolikt inte kommer att lägga bort jättemånga poäng kommer det nog krävas 30 höstpoäng av norrbottningarna för att kunna försvara sitt guld. Och det blir förstås vansinnigt svårt. I fjol tog man 24 poäng vardera på vår respektive höst.

Stellan Carlsson och Faith Ikidi

Tittar vi på utropstecken i Piteå tycker jag att nyförvärvet Fernanda Da Silva håller på att utvecklas till ett stort sådant. Det sägs att hennes spelstil för något år sedan inte föll tränare Stellan Carlsson i smaken. Men nu måste väl även han njuta av brasilianskans konstnummer. Den yttersidestunnel hon bjöd på i förarbetet till 1–1-målet i helgen är ju exempelvis en av vårens snyggaste aktioner i serien. Och hennes förmåga att spela sig ur trånga situationer bör kunna lyfta Piteås spel i höst.

7) Kristianstads DFF
I fjol: 4, Mitt tips: 3

Kristianstad såg väldigt starkt ut i våras. Bland annat tog man ju sig till cupfinal efter att ha slagit ut Rosengård och Piteå. I finalen föll man snöpligt på en sen straff mot Göteborg.

Lägg till fjolårets bronsmedalj till cupframgången, och jag trodde starkt på Elisabet Gunnarsdottir:s lag inför avspark. I mitt tips skrev jag:

”Fyra i fjol, och med en en trupp som känns ännu bättre än fjolårets.”

Truppen är bra, och man har nästan fördubblat sitt målskytte. Ifjol fick laget målskillnaden 30–26 över 22 omgångar. Nu har man gjort 24 mål under seriens första halva – näst flest i serien. Målskyttet har man spridit över många spelare. Seriens vassaste back, Therese Ivarsson är i klar ledning av interna skytteligan på fina sju mål.

Av de offensiva spelarna har ingen direkt öst in mål, utan alla har bidragit med ungefär lika många. Svava Ros Gudmundsdottir och Evelina Duljan har gjort tre mål var medan duon Amanda Edgren och Maja Bodin står på två.

I år är det inte offensiven som är problemet – utan den defensiva stabiliteten. Det började med att man åkte på en riktig käftsmäll borta mot Rosengård i andra omgången – 1–5. Totalt har man släppt in 16 mål efter halva serien. Det är överlägset flest av de sju lag som har chansen på Champions Leaguespel till nästa säsong.

Och defensiven hjälptes knappast av att viktiga Mia Carlsson drog på sig en jobbig knäskada under VM-uppehållet. De senaste matcherna har även Josefine Rybrink haft skadeproblem. Känslan nu är att defensiva nyckelspelaren Sif Atladottir måste göra en superhöst om Kristianstad skall kunna blanda sig i medaljstriden på allvar.

För som jag ser det är det medalj man i första hand får sikta in sig på. Champions League är inte heller helt omöjligt. Men guldet kan nog KDFF glömma. Jag tror nämligen inte att laget kan ta in sex poäng och 15 mål på Rosengård i höst.

Med tanke på både hur det sett ut under våren och skadesituationen känns det dock som att det rimliga är att Kristianstad slutar ungefär där man ligger nu – alltså i mitten.

Therese Ivarsson

Utropstecknet i KDFF är ju förstås skyttedrottningen Therese Ivarsson. Jag gillade inte hur hon filmade till sig en straff mot Växjö. Däremot älskar jag hennes tajming och offervilja på inlägg i offensivt straffområde. Visst ingår det fyra straffmål i hennes samling, men sju mål elva matcher är ändå otroligt bra för en back. Ivarsson har för övrigt redan satt personligt rekord. I fjol gjorde hon sex mål och i förfjol blev det fem. Når hon tvåsiffrigt i år?

8) Eskilstuna United

I fjol: 6, Mitt tips: 9

På den damallsvenska upptaktsträffen sa tränare Magnus Karlsson att kravbilden på laget är att sluta på den övre halvan – annars kommer han inte ha något jobb i höst.

Om det stämmer med verkligheten finns en uppenbar risk att Karlsson tvingas gå till arbetsförmedlingen om ett tag.

Hans lag har dock ryckt upp sig efter en svag start och tagit nio poäng efter VM-uppehållet.

Defensivt har det sett bra ut hela säsongen. Det väl inkörda upplägget med tre mittbackar fungerar, och laget har bara släppt in tio mål hittills – klart minst av lagen på undre halvan.

Innan VM var det offensiven som hackade. United gjorde då bara två mål på sju matcher och var rejält indraget i nedflyttningsstriden. Nu har man plötsligt tio poäng ner till elfteplatsen, och känslan är att laget inte behöver oroa sig för bottenstrid något mer.

Loreta Kullashi

Det som lyft laget efter VM är framför allt att Loreta Kullashi ser ut som en landslagsspelare igen. Hon borde absolut vara med i Gerhardssons funderingar inför tisdagens trupputtagning.

Även de båda nigerianska VM-spelarna Sonia Okobi och Halimatu Ayinde har sett riktigt bra ut i de senaste omgångarna. De har utvecklats till nyckelspelare och får tillsammans med Kullashi anses vara laget utropstecken. Jag kan väl även lägga till Felicia Rogic, som fått igång sitt målskytte rejält efter sitt namnbyte. Hon inledde med åtta mållösa matcher, men nu har den blixtsnabba forwarden gjort mål i de tre senaste matcherna.

Noterbart kring Halimatu Ayinde är att hennes namn är omkastat på förbundets hemsida. Där heter hon således Ayinde Halimatu. För någon vecka sedan fick jag ett mejl från en granne till henne som tyckte att det slarvades för mycket i media med hennes namn. Och det kan man ju tycka. Man kan även tycka att både förbundet och klubben borde skriva rätt för att underlätta för media. När United värvade nigerianskan presenterade man ju nämligen henne med fel namn.

Det var en parentes. United har fem poäng upp till övre halvan. Med det spel man visat på sistone är det inte omöjligt att klättra några placeringar. Fast mitt tips nu är att man slutar sjua eller åtta.

9) Växjö DFF

I fjol: 7, Mitt tips: 10

Laget har haft en riktigt strulig vår. Tänkta speluppläggaren Jelena Cankovic ville inte vara kvar. Jag hörde att hon i en intervju inför måndagens match i Stockholm dementerade att hon skulle ha försökt strejka sig bort från Växjö. Klart är att hon gjorde mer skada än nytta i våras.

Nye tränaren Henrik Larsson gav upp redan efter sju omgångar. Under VM-uppehållet tog duon Maria Nilsson och Magnus Olsson över. De blev Växjös fjärde tränarkonstellation på mindre än två år.

35-åriga Nilsson flyttades upp ett steg, hon var tidigare assisterande tränare till Larsson. Hon är före detta damallsvensk spelare i Göteborg, och har klassiska Skepplanda BTK som moderklubb. Jag skriver klassiska eftersom Skepplanda är en av två föreningar som har haft damlag hela tiden sedan 1969. Hennes kollega Magnus Olsson flyttades upp från att ha varit målvaktstränare.

Under sin tid som ansvarig hade Larsson ändrat i Växjös försvarsspel, och infört spel med fyrbackslinje. När Nilsson och Olsson tog över blev ett av deras första drag att återgå till den trebackslinje som Växjö kört med under några år.

Fast när jag pratade med Nilsson efter matchen i Kungsbacka i söndags tyckte hon inte att det var solklart att kalla det för trebackslinje, utan tyckte att man även skulle kunna kalla spelsystemet för 4–4–2.

Och visst. Mer preciserat spelar Växjö nu 3–1–4–2, där Jennie Nordin är ettan. Och hennes roll brukar man numera kalla balansspelare eller sexa. Men jag minns en period när man ofta spelade med en fyrbackslinje med en så kallad stötande mittback. Mittbackarna spelade alltså inte bredvid varandra, utan en låg framför den andra. Och Nordins roll liknar absolut den som de stötande mittbackarna hade.

Växjö har varierat väldigt i sina prestationer under säsongen. Bottennappen är två blytunga 5–0-förluster mot topplagen Rosengård och Linköping, samt en 3–0-förlust borta mot svaga Djurgården. Framför allt har man rasat ett par gånger på bortaplan, medan man bara har en hemmaförlust så här långt. Utöver förlusten i Stockholm har man dock vunnit rätt matcher. Det har alltså blivit segrar mot kollegorna på den undre halvan, Eskilstuna, LB07 och Kungsbacka.

Laget har haft problem med målskyttet. Av de tio målen har sex kommit mot de båda bottenlagen. Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård hade måltorka innan VM, men har hittat alltmer rätt nu efter.

Anna Anvegård

Ett offensivt utropstecken hittar jag i spännande nyförvärvet Ria Öling. Det känns som att den snabba och löpstarka finländskan kommer att lyfta smålänningarnas anfallsspel i höst.

Klubbens mål är ju att spela i Champions League nästa år. För att ens ha chansen att nå det krävs maximala 33 poäng under resten av serien.

När jag tog upp den frågan med tränare Nilsson pekade hon på Frida Andersson som stod några meter bort. Sportchefen sa att hon inte tyckte att det var fullständigt omöjligt att Växjö skulle göra en kanonhöst och avancera till andraplatsen i tabellen.

Det kanske inte är omöjligt, men nästan. Jag har nämligen svårt att se att Växjö skall kunna avancera mer än maximalt en placering under hösten. Jag tycker att laget väger lite lättare än de åtta lag de har framför sig.

Däremot tror jag att man kan vara lugna för kontraktet efter söndagens seger i Kungsbacka. Avståndet till nedflyttningsplats är nu åtta poäng, och det skall man inte kunna tappa till LB07.

Sportchef Andersson sa för övrigt att hon aldrig har känt sig orolig över tabelläget. Däremot känner hon oro för ekonomin. Växjö är ju en av de klubbar som kämpar för att klara elitlicensen. Och klubben har haft för dåliga intäkter under året. Andersson sa att hon hållit sig inom budgeten för spelartruppen, men att man inte fått in så mycket pengar som man räknat med.

Bland annat är publikintresset uselt i Växjö. Klubben ligger ju på näst sista plats i publikligan med ett snitt på svaga 440 personer.

10) Djurgårdens IF

I fjol: 8, Mitt tips: 7

I fjol tog Djurgården bara nio poäng på bortaplan och var länge akut indraget i nedflyttningsstriden.

I år har man varit sämst på hemmaplan – bara tre poäng på sex matcher. Man har fem poäng ner till strecket, och riskerar att bli akut indraget i nedflyttningsstriden även i år.

Klart är att tränare Joel Riddez inte alls har fått ihop laget. Det är ju egentligen bara en turlig övertidsseger borta mot LB07 som är orsaken till att man inte ligger ännu värre till. I den matchen var Malmölaget bäst, och förtjänade segern.

Framför allt har Djurgården ett väldigt namnkunnigt mittfält där de flesta spelarna har varit och nosat på landslaget. Som jag ser det är dock lagets centrala mittfältare lite för lika i spelstilen. Alla vill ha bollen på kropp, ingen av dem är speciellt förtjust i att löpa i djupled.

Olivia Schough

Kanske är det också den bristande löpviljan på mittfältet som gör att Djurgården bara har två målskyttar efter elva spelade matcher. Det är endast Mia Jalkerud och Olivia Schough som hittat rätt hittills, de har å andra sidan gjort sex respektive fem mål – vilket är väldigt bra.

Men om Djurgården skall kunna avancera behöver man ha fler offensiva hot än duo Jalkerud/Schough. Jag noterade att Riddez spelade med tre mittbackar i senaste matchen. Då var det 5–3–2 i försvar och 3–1–4–2 i anfall. Det återstår att se om det var en tillfällig förändring eller om det är så Djurgården tänker spela framöver.

Det kan vara så att det är den nya assisterande tränaren Pierre Fondin som varit med och påverkat spelsättet. Han kommer ju närmast från Växjö, där han med framgång spelade med trebackslinje.

Mot Rosengård hjälpte det nya spelsättet inte så mycket. I de delar av matchen som jag kollat på var Malmölaget minst en klass bättre.

Djurgården kom på sjätte plats som nykomling 2016 och kopierade den placeringen även under Riddez första säsong, 2017. Men sedan dess har man bara blivit sämre och sämre. Delvis på grund av att man dragit på sig massor av tunga långtidsskador.

Vi får se om vändningen kan komma i höst. Jag tror ju att Djurgården håller sig kvar, laget är för bra för att åka ut. Men i nuläget måste man absolut titta mer neråt än uppåt i tabellen.

När det gäller utropstecken får det ju ändå bli duon Jalkerud och Schough. Utöver debutsäsongen har Jalkerud stabilt hamnat på fem till tio mål varje säsong hon spelat i damallsvenskan. Nu står hon på sex mål efter halva serien. Kan hon nå tvåsiffrigt för första gången?

11) LB07

I fjol: 10, Mitt tips: 12

LB07 har överraskat mig på ett positivt sätt. Laget har ett genomtänkt spelsätt och är helt enkelt bättre än jag trodde det skulle vara.

Inför avspark tippade jag ju Malmölaget på jumboplats, sannolikt lite beroende på att man torskade med hela 4–0 i en träningsmatch mot Kungsbacka på försäsongen. Jag sågade klubben:

”Damallsvenskan som produkt klarar sig bra utan klubbar som LB. Klubbar utan publikstöd och med tunn organisation.”

Däremot mår svensk damfotboll bra av klubbar som tar tillvara på och utvecklar lokala talanger. Och LB07:s trupp är väldigt hemmabetonad. Man har ju exempelvis använt fyra egna produkter i årets seriespel; Elisa Lang Nilsson, Saga Ollerstam, Sophie Sundqvist och Nellie Lilja. En egen produkt är som bekant en spelare som fått sin första spelarlicens i klubben – alltså en spelare som är i klubben på våren det år spelaren fyller 15 år.

Nellie Lilja

Vad jag kan hitta har även skånska kollegorna Rosengård och Kristianstad spelat fyra egna produkter i år. Men LB07 är alltså tangerat bäst i klassen på att plocka upp egna spelare. Det är berömvärt.

Efter en tung start med noll poäng på tre omgångar och 5–1-förlust mot Kristianstad i premiären stod LB för årets skräll i fjärde omgången – derbysegern mot Rosengård.

När jag har sett LB spela tycker jag som sagt att de har ett väl inarbetat och genomarbetat spel. Däremot saknas offensiv tyngd och spets. Utropstecknet Sophie Sundqvist har varit pigg och gjort fyra mål. Men hon har varit för ensam.

Om LB skall kunna klättra över nedflyttningsstrecket måste någon mer kliva fram i offensiven. Klubben hoppas förstås att sommarförvärven Olga Ahtinen och Dallas Dorosy skall spetsa till offensiven. Vi får se om duon lyckas.

Tipset är ändå att LB07 spelar i elitettan nästa år. Jag har nämligen svårt att tro att laget skall kunna ta fem poäng mer än Djurgården i höst.

12) Kungsbacka DFF
I fjol: Nykomling – vann elitettan, Mitt tips: 11

Det är tydligt att Kungsbacka inför seriestart inte fattade vad det innebär att spela i damallsvenskan.

Visst värvade de tolv nya spelare i våras, och har tagit in ytterligare en nu i sommar. Men på upptaktsträffen sa dåvarande tränaren Henrik Korhonen och målvakt Moa Öhman att laget hade ett spel för att kunna vinna varje match.

Jag hade sett laget i en träningsmatch och var tveksam. Jag tyckte då att de spelade ganska naivt. Korhonen fick inte heller vinna någon match innan han hoppade av. Och frågan är om Öhman får någon damallsvensk trepoängare med Kungsbacka. Det känns i alla fall inte så säkert att det kommer att ske i år.

Sara Nilsson

Moa Öhman har ändå gjort en stabil insats i målet. Tillsammans med löpstarka Sara Nilsson ser jag målvakten som Kungsbackas positiva utropstecken.

Allt talar alltså för att Kungsbacka spelar i elitettan nästa år. Det är utopiskt att tro att laget skall kunna ta in åtta poäng på Djurgården i höst. Det viktigaste för den halländska klubben nu är istället att få ihop ekonomin, så att man inte går i konkurs. Känslan är att man fått in en ansvarstagande styrelse som inte tänker fortsätta den ekonomiska misskötsel som präglat klubben under flera års tid.

Kan man klara ekonomin har man skaffat sig viktig rutin av spel på högsta nivå. Och man kommer ju att vara tvåa eller trea i Göteborgsregionen även nästa år, så man borde kunna få ihop en ganska slagkraftig trupp i elitettan. Även om det mesta talar för en sportsligt tung höst kan det finnas ett ljus vid horisonten för Kungsbacka.

Sammanfattning

Det är alltså fem–sex lag som ännu så länge har chansen att vinna guldet. De inbördes matcherna mellan de här sju lagen är därmed extra viktiga. Här är den inbördes vårtabellen mellan de sju topplagen:

Rosengård      13–3   12
Linköping          6–4    9
Vittsjö                7–5    8
Göteborg          9–8    7
Kif Örebro        5–10   7
Piteå                 3–7    6
Kristianstad     7–13    5

Notera att lagen har exakt samma inbördes ordning i den här tabellen som de har i den tabell där alla matcher är inräknade. I övrigt konstateras att Rosengård inte har någon förlust mot något annat topplag, medan Piteå saknar seger mot de fem lag som ligger före i tabellen.

En annan spännande sak är trenderna när det gäller spelsätt. Allt fler damallsvenska lag väljer att spela med tre mittbackar, oftast i något som både kan kallas 3–5–2 och 5–3–2. Piteå och Eskilstuna har gjort det länge, även om United ändrade till fyrbackslinje en period härom året. Även Rosengård och Örebro gick in i säsongen med trebackslinjer. Under VM-uppehållet bytte både Linköping och Växjö till spelsättet, och nu kanske även Djurgården tar steget. LB07 varierar lite, men körde med fembackslinje senast mot Vittsjö.

De lag som ligger kvar med fyrbackslinjer är Vittsjö, Göteborg och Kungsbacka. Även Kristianstad kör med fyrbackslinje, men har i omgångar de senaste åren använt sig av trebacksupplägget.

Vi ser alltså ut att ha ett läge där tre-/fembackslinje är vanligare i vår högsta serie än att köra med en klassisk fyrbackslinje.

Här är det ju lite intressant att jämföra med hur det såg ut i VM. Där var det ju 4–3–3, eller snarare 4–2–3–1 som dominerade. Alla åtta kvartsfinallag hade fyrbackslinjer, och alla de fyra lag som gick till semifinal formerade laget 4–2–3–1.

Inför VM varierade ju Peter Gerhardsson i landslaget. Han körde fyrbackslinje mot sämre lag, men bytte till tre mittbackar mot starkt motstånd. Det upplägget skrotades efter träningsmatchen mot Tyskland på Friends i våras. Och i VM var det fyrbackslinje som gällde, även om Gerhardsson bytte till fembackslinje i slutet av några matcher där landslaget hade en ledning att försvara.

Det blir spännande att se hur det här kommer att förändras framöver.

Skytteligan

2009 vann Linnea Liljegärd den damallsvenska skytteligan på 22 mål. De nio åren sedan dess har sju utländska spelare vunnit skytteligan. Anja Mittag vann tre gånger och Manon Melis två. Om ni inte får ihop matematiken beror det på att Melis delade segern med Margret Lara Vidarsdottir 2011.

I år kan det vara dags för en svensk segrare igen. Halvvägs är det nämligen 14 svenska spelare bland de 16 främsta. Dock är det norskt i delad ledning i form av Lisa Marie Utland. Hon har gjort åtta mål, lika många som fjolårstvåan Rebecka Blomqvist.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Trea finns Therese Ivarsson på sju mål och på delad fjärdeplats med sex mål hittar vi trion Mia Jalkerud, Michelle De Jongh och Pauline Hammarlund.

Gör ni någon speciell reflektion när ni läser de svenska namnen i skytteligans topp?

Min första tanke är att det rakt igenom handlar om fel spelare. Alltså fel spelare för vår förbundskapten. Ingen av de fem bästa svenska målskyttarna har varit med i någon av Gerharhardssons trupper.

Det riktigt anmärkningsvärda här är att elva av de 13 mittfältare/forwards som ingick i VM-truppen spelar, eller har spelat i damallsvenskan i år. Och då räknar jag ändå Nathalie Björn som back. Räknar vi henne som mittfältare har vi eller har vi haft tolv av 14 offensiva VM-svenskar på hemmaplan.

Ingen av dem finns bland de fem bästa svenskarna i damallsvenskans skytteliga. De flesta av VM-anfallarna finns på platserna bakom. Madelen Janogy, Olivia Schough och Stina Blackstenius delar sjundeplatsen med fem mål vardera. Och Anna Anvegård, Lina Hurtig och Mimmi Larsson finns bland hela sju spelare som delar tiondeplatsen med fyra mål.

Tittar vi på övriga VM-mittfältare/forwards har Julia Zigiotti Olme (och Nathalie Björn) gjort två mål medan Julia Roddar, Caroline Seger och Kosovare Asllani har gjort varsitt. Däremot är Elin Rubensson hittills mållös i årets damallsvenska.

Med tanke på hur bra det gick för Sverige i VM går det ju inte att säga att Gerhardsson tog ut fel spelare. Däremot kan man nog slå fast att det är bra konkurrens om de offensiva positionerna i vårt landslag.

Assistligan

Här är det Anja Mittag i överlägsen ledning. Trots att hon bara spelade sex matcher har hon nästan dubbelt så många assist som tvåan.

Anja Mittag

Här skall det poängteras att jag förstås går efter Jared Burzynski:s assistliga. Den officiella är ju som bekant ett dåligt skämt eftersom varken förbundet eller EFD bryr sig om damallsvenskans statistik.

I Burzynskis statistik toppar Mittag med sju målpass. På det antalet kommer hon också att sluta eftersom hon ju numera spelar i Leipzig i Tyskland. På delad andraplats finns kvartetten Roddar, Blackstenius, Clara Markstedt och Svava Ros Gudmundsdottir.

Min gissning är ändå att det kan bli sexan Jelena Cankovic som tar hem segern till slut. Hon har imponerat stort sedan hon anslöt till Rosengård.

Därmed var den här långa halvtidsgenomgången klar. Om du orkar mer har även Håkan Magnusson skrivit en halvtidssummering på sin blogg, damallsvenskan.blogg.

Slutligen. Som ni säkert har noterat har jag inte lyckats pricka exakt rätt placering på något av de tolv lagen i mitt damallsvenska tips. Och mitt tips om att Anja Mittag skall vinna skytteligan är redan kört. Men jag har i alla fall fyra lag som bara är en placering fel, och kanske att ”det kan ordna till sig” för fler lag i höst. Och i skytteligan har ju fortfarande min tvåa Pauline Hammarlund chansen.

Sent avgörande när Göteborg vann cupen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag var på Valhalla och såg Kopparbergs Göteborg bli cupmästare tidigare i dag.

Som mitt veckoschema ser ut skulle jag egentligen inte kunna se cupfinalen. Men det uppstod en lucka, och på kort varsel blev det en Göteborgsutflykt. En intressant utflykt. Jag kom så sent att jag från parkeringen hörde hur domare Pernilla Larsson blåste igång matchen. Det tog dock lite tid att ta sig in på Valhalla IP.

Tyvärr var inte Kopparbergs Göteborg FC förberett på att det skulle komma 2449 personer. Inte bara för att det tog tid för många att komma in. Utan framför allt för att man bara hade öppnat en kiosk vardera på sitt- respektive ståplats.

Jag såg matchen från ståplats. Där gnälldes det på kiosken i paus. Utöver lång kö fick folk kalla korvar och det mesta var slut redan innan pausen. Det kändes tråkigt. För det satte ner betyget på något som var en riktigt spännande final.

Göteborg var det bättre laget i den första halvleken. De ledde med 1–0 i paus, och det kändes så långt som att hemmaspelarna hade full kontroll på läget. Målet kom efter att annars duktiga Sif Atladotter slagit ett uppspel rakt på Therese Ivarsson och givit Göteborg ett bra anfallsläge. Elin Rubensson snappade upp bollen och tog sig runt på högerkanten därifrån hon slog ett fint inlägg mot bortre ytan. Där fanns Pauline Hammarlund som snyggt nickade in bollen.

I den andra halvleken ryckte Kristianstad upp sig. Och när Jennifer Falk gjorde ett svagt ingripande på ett inlägg högg den tidigare Göteborgsspelaren Amanda Edgren direkt och satte kvitteringen.

På slutet av matchen kändes det som att det skulle bli förlängning. Men tydligen hade arrangörerna en annan känsla. För i minut 86, i ställningen 1–1, utropade man Rubensson till matchens lirare. Man hann tänka tanken att någon annan ju skulle kunna göra tre mål i förlängningen.

Men utnämningen av Rubensson visade sig vara en fullträff. För några sekunder in på övertiden kom Josefine Rybrink in snett i en duell med Rebecka Blomqvist. Domare Pernilla Larsson blåste straff. Jag stod väldigt långt bort, och kunde inte bedöma situationen på plats. Fast den spontana känslan då var att det var straff. När jag sett tv-reprisen känner jag att det inte var fel domslut. Samtidigt kändes det inte självklart, mest för att domare Larsson ju ganska ofta har en rätt hög tröskel innan hon blåser.

Straffen satte matchens lirare säkert. Hon avgjorde sex minuter efter att hon blivit matchens lirare. Ytterligare några minuter senare var matchen slut, och Göteborg fick höja det som kan vara världens fulaste pokal. Jag kan i alla fall inte minnas att jag sett någon fulare.

Så här efteråt känns det lite tråkigt att det var misstag bakom alla tre målen. För det var ju en bra och välspelad match.

Jag trodde att Elisabet Gunnarsdottir sparade spelare när hon startade med de båda juniorerna Kajsa Törnkvist och Tilda Persson mot Göteborg i damallsvenskan i helgen.

Men Törnkvist och Persson startade även i dag. Och de var bra. Jag gillar hur Kristianstad håller på att bygga ett passningsskickligt mittfält med tillskottet av de båda juniorerna och av Anna Welin. Det är ju även otroligt imponerande att gästerna avslutade matchen med tre egna produkter på planen (Törnkvist, Alice Nilsson och Evelina Duljan) – plus Tilda Persson som anslöt till klubben som 15-åring.

Göteborg har inga egna produkter. Faktum är att bara en göteborgare fick speltid i hemmalaget, men att man startade med två stockholmare. Göteborgs lag är dock välbyggt, och totalt sett var det en rättvis seger.

Känslan är ändå att Göteborg är lite sämre nu än laget var för några veckor sedan. Kanske att det framför allt beror på att Rebecka Blomqvist är inne i en liten svacka. Hennes smartness är viktig för att ge lagets spel den där sista spetsen.

Så här slutar (nog) damallsvenskan 2019

Silly season är över och i morgon sparkas damallsvenskan igång i Varberg. En damallsvensk premiär skall förstås föregås av ett damallsvenskt tips.

Så här är ett mycket långt inlägg med mina tankar inför årets seriespel. På slutet har jag även ett kort stycke om vår näst högsta serie, elitettan.

Men fokus ligger på damallsvenskan. Och det är verkligen inte lätt att tippa serien i år. I går var det upptaktsträff, och där blev Linköpings FC utropat som guldfavorit. Tyvärr kändes det tipset meningslöst.

För EFD hade gjort om det misstag som gjordes på herrallsvenskans upptaktsträff häromåret, man hade öppnat för alla att rösta. Sånt brukar bara leda till att den klubb som har flest aktiva supportrar får guldtipset. Och de klubbar som har minst aktiva supportrar hamnar i botten. Där hittar vi Växjö och Kungsbacka.

Här är tipset från damallsvenskans upptaktsträff 2019.

Det hade varit mycket mer intressant att verkligen få höra hur experterna i och kring damallsvenskan tippar. Hoppas man gör rätt igen på nästa års upptaktsträff.

Den mest intressanta genomgången av heta kandidater till att vinna eller åka ur som jag har hittat har faktiskt tidningen Norra Halland stått för. Den hittar ni här. Där är det bara Linköpings Olof Unogård som tippar LFC som guldmedaljörer. LFC nämns också av Göteborgs Marcus Lantz, men han gör ju en rejäl gardering.

Totalt sett är det Göteborg som nämns av flest (sex av tolv), knappt före Rosengård (fem) och Kristianstad (tre). Noterbart också att det bara är nämnde Marcus Lantz som nämner regerande mästarinnorna från Piteå i sitt guldtips.

Min tips överensstämmer ganska väl med tipsen i tidningen Norra Halland. Men det är som sagt inte lätt. Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats. Det är fler toppkandidater än det funnits på förhand på mycket länge. Kanske fler än någonsin tidigare.

I fjol kändes det i och för sig också öppet. Men inte så öppet som det till slut blev. Kanske att vi får se en omvänd utveckling i år. Alltså att det känns vidöppet nu, men att vi ändå till slut får en ganska klar segrare.

Säsongsupplägget är något som försvårar tippandet. Eftersom VM börjar redan i början av juni består vårsäsongen bara av sju matcher. Sedan blir det ett långt uppehåll följt av 15 omgångar i höst.

Ganska snart väntar alltså en ny silly season, vilket kan kasta om i trupperna. Bland annat vet vi ju redan att Linköping får in Nilla Fischer, samt att Rosengård har fyra tunga kontrakt som löper ut efter våren. Vi vet också att exempelvis Göteborg har valt att börja med en tunn trupp, men att det kan bli tal om breddning under sommaren.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och i samband med att jag tippar årets damallsvenska brukar jag rätta fjolårets tips, delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig min gissning är.

Alla som provat vet att det är jättesvårt att tippa alla lag på exakt rätt placering i en serie. Det enda man kan vara säker på är att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. I fjol var mitt tips ovanligt bra. Jag fick godkänt på hela tio av tolv lag – nytt personbästa i damallsvenskan.

Det hela drogs dock ner av att jag missade guldvinnande Piteå rejält, jag hade ju dem som sexa. Så den lilla skämskudden fick ändå plockas fram.

Totalt sett blev utfallet av fjolårets tips så här:

Rätt placering: Tre lag – Göteborg, Kristianstad och Kalmar.
En placering fel: Fyra lag – Eskilstuna, Djurgården, Vittsjö och LB07.
Två placeringar fel: Tre lag – Rosengård, Linköping och Hammarby.
Tre placeringar fel: Ett lag – Växjö.
Fem placeringar fel: Ett lag – mästarinnorna Piteå…

Vi får se om jag kommer att ligga lika nära facit i årets tips, eller om den stora skämskudden åker fram efter den sista omgången den 26 oktober.

När man gör ett tips är historiken en viktig faktor. Därför har jag bland annat tittat tillbaka på fjolårets damallsvenska ur lite olika synvinklar. Jag har kollat hur lagen stod sig på hemmaplan:

Damallsvenska hemmatabellen 2018:
1) Rosengård      +33   26
2) Göteborg FC   +14   25
3) Piteå                +10   24
4) Kristianstad       +8    24
5) Linköping          +8    21
6) Växjö               +13   21
7) Eskilstuna         +8    19
8) Djurgården       +4    18
9) LB07                –3    16
10) Vittsjö             +3    13
11) Hammarby     –6     12
12) Kalmar          –30      0

…och hur man klarade sig på bortaplan:

Damallsvenska bortatabellen 2018:
1) Piteå                 +8    24
2) Göteborg        +13    22
3) Rosengård        +4   19
4) Kristianstad       –4   15
5) Vittsjö                +3   13
6) Linköping          +3   12
7) Hammarby        –4    12
8) Eskilstuna        –14    12
9) LB07               –12    10
10) Djurgården      –9      9
11) Växjö              –12     8
12) Kalmar           –38     3

Jag har också kollat in hur hösttabellen såg ut. På något sätt är det ju ändå höstens sinnesstämning som lagen tar med sig in i 2019, även om det nästan har gått ett halvår sedan senaste seriematchen.

Damallsvenska hösttabellen 2018:
1) Rosengård     +22   25
2) Göteborg       +21   25
3) Piteå              +14   24
4) Kristianstad     +2   20
5) Eskilstuna        –3   19
6) Linköping        +7    15
7) Växjö               –5    15
8) Vittsjö              +5   14
9) Djurgården       –2   14
10) LB07            –12   12
11) Hammarby   –14     9
12) Kalmar         –41     0

Sedan har jag först bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat lite på resultat under försäsongen, framför allt är ju Svenska cupen intressant. Flera av lagen har jag dessutom sett på tv eller live under våren, vilket förstås är en väldigt viktig faktor.

När det gäller nyförvärv och förluster finns hela listan, inklusive befintliga spelartrupper, på bloggens separata Silly season-sida.

I slutändan har det ändå varit magkänslan som har fått bestämma. Det finns som sagt fem–sex lag som med rätta siktar på att slåss om guldet i år. Det är även så att varje serie alltid har något lag som överraskar positivt, och något som gör en bottensäsong. Att pricka de lagen är en extra stor utmaning.

Innan jag börjar min genomgång av damallsvenskan 2019 tänkta jag bjuda in er läsare att vara med och tippa damallsvenskan och elitettan. Skriv gärna in era tips i kommentarsfältet, så kan vi jämföra vem som lyckats bäst framåt hösten.

Och tveka inte på att tippa även om det redan skulle ha spelats någon eller några matcher när du ser det här.

Därmed är det dags. Här är mitt tips av damallsvenskan 2019:

Elin Rubensson steget före Petra Johansson

1. Kopparbergs Göteborg FC

Placering i fjol: Tvåa med 47 poäng och målskillnaden 54–27.
Bästa nyförvärv: Vilde Böe Risa
Tyngsta förlust: Olivia Schough

Anfört av en formstark Elin Rubensson och en målhungrig Rebecka Blomqvist gjorde Göteborg en stark höst i fjol och tog den andraplats som innebär spel i Champions League till hösten.

Efter säsongen förlängde man med alla sin toppspelare utan Olivia Schough. Där strandade förhandlingen, och till slut lämnade hon för Djurgården.

Känslan är ändå att Göteborg har ett bättre lag nu än man hade i höstas. Man har fått in en riktigt bra innermittfältare i norska landslagsspelaren Vilde Böe Risa, en spelare med kapacitet att kämpa om titeln som seriens mest värdefulla spelare.

Kantspelet har förbättrats genom finska landslagsmittfältaren Natalia Kuikka. Plus att spetsen förbättrats genom att Pauline Hammarlund är frisk och tillbaka.

Göteborg är helt klart starkare nu än man var i höstas. Man har visat upp ett otroligt vägvinnande spel under försäsongen, och laget är ju klart för cupfinal. Allt bygger på ett väldigt snabbt och fint passningsspel med hårda och precisa bollar längs marken. Man har en väldigt god förmåga att hitta passningar till medspelare som kommer med fart.

På gårdagens upptaktsträff beskrev tränare Marcus Lantz sina duktiga finländska kantspelare Kuikka och Emma Koivisto så här:

”Man sätter igång dem i första minuten, sedan springer de i 95 minuter upp och ner.”

Tränare Lantz sa även i går att laget utöver arbete med offensiven och ett högt presspel även har lagt kraft på att förbättra vinnarkulturen:

”Vi vill ändra om Göteborg från att vara det där härligt goa Göteborg som är nöjt med saker. Ställer vi upp skall vi vinna.”

Guldtipset kändes länge solklart. Men sedan såg jag Göteborg på plats i genrepet mot Kif Örebro. Då stod laget för ett riktigt ras, och jag började tvivla en aning. Efter den matchen sa Lantz till mig att han inte tyckte att jag skulle tippa Göteborg först.

En koll på hur tunn bänk laget hade skapade ytterligare funderingar. För utöver den hyperstarka målvaktsduon Loes Geurts och Jennifer Falk är Göteborgs spelartrupp fortsatt tunn. Laget var tunt i höstas och man kommer definitivt att behöva bredda inför höstsäsongen där man skall varva spel i damallsvenskan med Champions League.

Jag tror att Göteborg tar in några nya spelare under sommarfönstret. Och jag tror alltså att klubben får fira sitt första SM-guld i höst. Det är inte omöjligt att man kan bli dubbla mästarinnor. För laget är ju även favorit att vinna cupfinalen hemma mot Kristianstad den 1 maj.

FC Rosengård

2. FC Rosengård

Placering i fjol: Trea med 45 poäng och målskillnaden 55–18.
Bästa nyförvärv: Jessica Samuelsson
Tyngsta förlust: Simone Boye Sörensen

FC Rosengård är ett väldigt svårbedömt lag. Som synes ovan vann man hösttabellen i fjol. Man var även bäst på hemmaplan, gjorde flest mål och släppte in minst.

Ändå slutade man bara trea. Man gjorde det trots att man ledde serien inför sista omgången, och trots att man skapade massor av målchanser på Ullevi i avslutningsmatchen.

Utöver att man tappade guldet i Göteborg åkte man överraskande ut mot Slavia Prag i Champions League under senhösten. Och i vår lyckades man inte ta sig till semifinal i Svenska cupen. Kristianstad vann Rosengårds grupp efter att ha rest sig från 0–2 till 2–2 på Malmö IP.

Allt det här tillsammans indikerar att den vinnarkultur som tidigare funnits i FC Rosengård inte är kvar. Tvärtom har känslan varit de senaste åren att Malmöklubben drabbats av stora darren när det dragit ihop sig. I varje fall i seriespelet. För tidigare år har man ju faktiskt varit väldigt bra i Svenska cupen.

Stora Rosengård håller på att anpassa sig efter en ny verklighet. Och man kämpar med att få igång en ny vinnarkultur. Som jag skrev på Silly seasonsidan behöver Rosengård fler vinnare för att återigen kunna bli ”Sveriges ledande förening inom damfotboll”, som man presenterar sig på sin hemsida.

Hade det inte varit för att laget darrat i avgörande lägen skulle jag placerat dem överst. Det trots att det finns en del frågetecken kring truppen. Bland annat har man bara halvårskontrakt med fyra bärande spelar: Iva Landeka, Hailie Mace, Sanne Troelsgaard och Anja Mittag.

Spelmässigt har jag tyckt att laget gjort för få mål på sina många chanser. Jag har efterlyst en måltjuv som är snabb i djupled, som kan avlasta Mittag. Jag har varken sett Mace eller nya nigerianskan Anam Imo i aktion. Kanske att någon av dem kan lösa den biffen?

I övrigt på spelarfronten gjorde man nyligen en uppmärksammad värvning av Jessica Samuelsson. Det är bara att hoppas för hennes, och Rosengårds skull att hon får vara frisk. Tråkigt att läsa att hon missar premiären. Frisk är däremot numera Johanna Rytting Kaneryd, som ju får räknas som ett nyförvärv eftersom hon inte spelade på hela förra året.

Vid gårdagens upptaktsträff pratade tränare Jonas Eidevall om vad laget jobbat med under vintern, och det var mer fokus på omställningar än på effektivitet.

”Det var inte så att vi bara skall gnugga målskytte under försäsongen, och det skulle lösa alla våra problem. … Vi har behövt utveckla vårt omställningsspel. Vi var seriens överlägset bästa lag i uppställt spel. Vi var absolut inte i topp när det gäller omställningsspelet, varken när det gäller att göra mål framåt eller att undvika att släppa in mål bakåt. I övergången när vi vinner eller förlorar bollen har vi stor förbättringspotential.”

Eidevall konstaterade också att det inte spelar någon roll vad det finns för förväntningar från annat håll. Och han skojade lite om att det är många lag som har satt upp som mål att slå till nästa år.

”Med tanke på hur många som skall vinna 2020 så känns det som att det är i år man skall vinna, ju.”

Malin Levenstad var också med på upptaktsträffen. Hon sa att den interna kravbilden i klubben är oförändrad, samt att:

”Det skall bli en spännande säsong. Det är ganska många lag man inte vet var de står. En oviss säsong.”

Det skall verkligen bli spännande. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om 2019 är FC Rosengårds år i damallsvenskan. Inte minst då man har sluppit att toppa formen till Champions League under försäsongen, samt att man bara kan fokusera på damallsvenskan i höst. Fast magkänslan är inte 100-procentig, och utgångstipset blir därför alltså ändå en tvåa…

Kristianstad jublar

3. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Fyra med 39 poäng och målskillnaden 30–26.
Bästa nyförvärv: Svava Ros Gudmundsdottir
Tyngsta förlust: Becky Edwards

Fyra i fjol, och med en en trupp som känns ännu bättre än fjolårets. Då hängde man med de andra topplagen bra på hemmaplan, men tappade guldchansen på att man bara fick ihop 15 bortapoäng.

Den här våren har man dock tagit sig till cupfinal via meriterande bortainsatser mot heta guldkandidater som Piteå och Rosengård. Det är verkligen imponerande av Elisabet Gunnarsdottir:s gäng.

I fjol var laget väldigt stabilt i defensiven, där viktiga Sif Atladottir har en nyckelroll. Klubben hade det däremot svårare med anfallsspelet. Man fick i stor utsträckning förlita sig till fasta situationer. På gårdagens upptaktsträff var sa tränare Gunnarsdottir så här:

”80–90 procent av vår träning har handlat om anfallsspel. Vi är väldigt trygga med vårt försvarsspel. … Vi släppte inte in så många mål och hade en högre både lägsta- och högstanivå än tidigare.”

Gunnarsdottir berättade också att klubben har identisk spelarbudget i år som man haft 2017 och 2018. Eventuella nya pengar har man lagt på att bygga upp sin organisation.

Inför den här säsongen har spelarbudgeten räckt till två spännande, isländska forwards samt den passningsskickliga pådrivaren på mittfältet Anna Welin. Den senare bör täcka upp för förlusten av nyttiga Becky Edwards.

Och det lilla jag sett av Svava Ros Gudmundsdottir är 23-åringen ett kap. På försäsongen har isländskan bildat anfallspar med unga talangen Evelina Duljan. Just unga talanger har Kristianstad många.

Tränare Gunnarsdottir konstaterade på upptaktsträffen att klubben jobbat väldigt strategiskt med sina ungdomar, och att man börjar se resultat. Det noterade även den egna produkten, och tillika lagkaptenen Alice Nilsson:

”Jag har varit med om en lång resa och vill vara med och ta det ännu längre. Vi har många duktiga talanger som är på väg att ta nästa steg.”

Kristianstad är för övrigt en av de klubbar som har en vision om SM-guld 2020. Det känns faktiskt inte omöjligt. Om några av alla talanger blommar tidigt finns chansen redan i år. Jag tror nämligen att fjolårsfyran kan ta ytterligare något steg i positiv riktning den här säsongen.

Piteå IF

4. Piteå IF

Placering i fjol: Etta med 48 poäng och målskillnaden 42–24.
Bästa nyförvärv: Fernanda da Silva
Tyngsta förlust: Jocelyn Blankenship

I fjol tog Piteå guldet efter en säsong helt fri från kryss. Det blev 16 segrar samt två förluster vardera mot Rosengård, Kristianstad och Vittsjö.

Efter guldfirandet var Piteå även första klubben att få klart sin trupp till 2019. Man vann guldet på kontinuitet, och faktum är ju att den nya truppen ser ännu starkare ut än fjolårets.

Inte så mycket för att nyförvärven är imponerande starka, utan mer för att Josefin Johansson är tillbaka, samt att Madelen Janogy är frisk och hel från start i år. I fjol dröjde det länge innan ytterforwarden spelade sin första hela match i damallsvenskan.

Trots det tippar jag inte Norrbottens fotbollsstolthet som guldmedaljörer. Jag har tre huvudsakliga skäl till det. Ett är att laget inte har imponerat på försäsongen. Bland annat föll man i genrepet mot Morön, som ju är nykomlingar i elitettan.

Försäsongsskälet väger dock inte speciellt tungt. För Piteå hade ju en väldigt tung försäsong förra året, något som fick mig att tippa dem som sexa. Det visade ju sig snart att försäsongen och damallsvenskan är två vilt skilda punkter.

Det är de andra två punkterna som är viktigast. Den ena är att Piteå som regerande mästarinnor plötsligt befinner sig i en helt ny situation. Varje match de spelar i år kommer de att mötas av heltaggade motståndarlag.

Även om de inte är storfavoriter kommer de inte att kunna smyga under radarn. Det kommer tvärtom att vara rätt stort fokus på det rödvita laget.

Den sista punkten är att det väntar en vansinnigt tuff höst. Där skall Piteå utöver 15 damallsvenska matcher även spela i Champions League. Det kommenterade tränare Stellan Carlsson så här på upptaktsträffen:

”Det blir spännande, och ger säsongen ytterligare en dimension. Man kan direkt se effekt på spelschemat. I september har vi sju matcher på 21 dagar. Men dit är det ett tag…”

Piteå har redan tidigare överlägset längst resor i serien. Frågan är om laget kommer att orka det tuffa schemat?

Fotbollsmässigt hade jag trott att man skulle försöka värva ytterligare någon målfarlig forward, men så blev det inte. Det var ju lite tunt i offensiven i fjol, och man förlitade sig i stor utsträckning till fasta situationer från June Pedersen:s vänsterfot och Ronja Aronsson:s högerfot.

I själva spelet är bollmottagaren Nina Jakobsson otroligt viktig, det är även djupledslöpande Janogy. Förhoppningen är sannolikt att den senare skall kunna öka sin målskörd, samt att det brasilianska Assiförvärvet Fernanda da Silva skall kunna bidraga till lite vassare offensiv.

Jag tror att Piteå kommer att slåss om guldet i år också. Men tipset är alltså att laget slutar på fjärde plats den här gången. Tränare Carlsson fick sista ordet i genomgången av alla lagen på upptaktsträffen. Han konstaterade att det ju faktiskt var extremt jämnt både i topp och botten i fjol:

”Väldigt mycket talar för att det blir så igen. Det kanske är den största grejen vi behöver skicka ut i Sverige – vilken fantastisk produkt som startar nu till helgen.”

 

Tove Almqvist

5. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Nia med 26 poäng och målskillnaden 32–26.
Bästa nyförvärv: Tove Almqvist
Tyngsta förlust: Sofie Junge Pedersen

I fjol tappade Vittsjö skyttedrottningen Linda Sällström på sommaren. Trots att det väcktes vissa farhågor om nedflyttning såg först ut att klara sig utmärkt utan den snabba finländskan.

Men på slutet drog laget rejält in i nedflyttningsstriden igen. Inför de två slutomgångarna såg det ut som att man skulle bli nedflyttning. Då slog man till med 4–0-seger hemma mot Eskilstuna och följde upp med en 3–0-seger borta mot Hammarby i slutomgången – vilket räddade kontraktet.

På gårdagens upptaktsträff noterade tränare Thomas Mårtensson att tio av de elva spelarna som startade i de där två avslutningsmatcherna är kvar i Vittsjö. Han konstaterade också att laget tog fler poäng mot lagen på övre halvan än de på nedre. Jag kan lägga till att man dessutom tog lika många poäng på bortaplan som hemma på Vittjsö IP.

Allt det här vittnar ju om potential, men att laget behöver bli stabilare. Att man fått behålla sin startelva ger Vittsjö en bra grund att stå på.

”Vi behöver bli bättre på anfallsspel. Försvarsspelet är vi redan bra på.”

Utöver kontinuiteten har man värvat väldigt bra i vinter. Redan när man började presentera sina nyförvärv förstod jag att klubben håller på att bygga något väldigt spännande.

Man har två målvakter som sannolikt får åka till VM i sommar, Skottlands Shannon Lynn och Kanadas Sabrina D’Angelo. Den senare är en målvakt som imponerat på mig när jag sett henne.

Jag gillar även Paulina Nyström och Tove Almqvist samt tycker att Summer Green låter som ett väldigt spännande nytillskott. Lägg till att framtidsnamnet Michelle de Jongh är kvar och att kanske Linda Sällström kan komma tillbaka i sommar. Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.

Den känslan hade jag redan innan jag läste om klubben i magasinet Offside. Men reportaget gjorde mig ännu mer övertygad.

En förlorad värld

 

Stina Blackstenius

6. Linköpings FC

Placering i fjol: Femma med 33 poäng och målskillnaden 47–31.
Bästa nyförvärv: Stina Blackstenius
Tyngsta förlust: Janni Arnth

Linköping blev alltså utropat till guldfavorit på upptaktsträffen. Och laget vimlar av landslagsspelare. Ändå sätter jag dem först på sjätte plats.

Det kan vara så att jag är helt ute och reser här. Men efter det turbulenta fjolåret med dubbla tränarbyten, och den ojämna försäsongen där man bara kom trea i sin grupp i Svenska cupen, är känslan att LFC ännu inte har fått ihop det.

Tränare Olof Unogård sa på upptaktsträffen att hans lag ligger i fas. Dessförinnan hade han varit lite lätt frustrerad över att försäsongen är hackig eftersom man tappa landslagsspelarna tio dagar per månad. Det där är ju i och för sig ett problem som alla klubbar med landslagsspelare drabbas av.

Men som jag ser det slår det hårdare mot Unogård och LFC än mot de flesta andra. Han satte själv ord på varför:

”De fyra klubbar som kom före oss förra året hade större kontinuitet både på spelar- och ledarsidan.”

De andra toppklubbarna har alltså ett bättre utgångsläge än Linköping. Den biten blir inte bättre av att LFC var sent ute i arbetet med sitt lagbygge. Fortfarande en vecka in i januari hade man bara 14 utespelare i truppen.

Till slut fick man ihop en namnkunnig trupp. Framför allt ser det väldigt starkt ut i offensiven med toppförvärv som Mimmi Larsson och Stina Blackstenius. Sedan tidigare fanns redan offensivt skickliga spelare som Kosovare Asllani, Frida Maanum, Lina Hurtig, Filippa Angeldahl och Dajan Hashemi att tillgå. Det gör att LFC:s anfall på pappret är seriens vassaste.

Frågetecknen finns i defensiven, och i bredden. Som bekant har ju LFC numera bara ett A-lag. Därmed har man inte råd med speciellt många skador. Vad gäller kontinuiteten är det bara lagkapten Emma Lennartsson som varit kvar hela vägen från guldåret 2016 i ett LFC som håller på att byggas om från grunden.

På pappret ser det alltså bra ut. Men det gäller ju att få laget att fungera på planen också. Om Unogård och Linköping får ut pusslet tidigt under våren kan det leda hela vägen till guldfest. Men jag känner att de fem lag som jag placerat i topp ligger längst fram med sitt bygge av lag och spel.

Därför får LFC nöja sig med sjätteplatsen i tipset. Det positiva med det är ju att jag förra året hade Piteå som sexa. Och vi vet ju hur det slutade…

 

Hanna Folkesson

7. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Åtta med 27 poäng och målskillnaden 25–30.
Bästa nyförvärv: Hanna Folkesson
Tyngsta förlust: Julia Spetsmark

Inför avspark i fjol var jag osäker på Djurgården. Jag trodde att laget skulle ha potential att slåss om medaljer. Så blev det inte. Med bara nio insamlade poäng på bortaplan var laget länge akut indraget i nedflyttningsstriden.

Man reste sig på slutet och tog en åttondeplats som inge djurgårdare var nöjd med. På upptaktsträffen sa pålitliga målskytten Mia Jalkerud så här:

”Laget känns bredare i år. Det här blir som ett revanschår för oss, siktet är inställt på den övre halvan.”

Övre halvan är inte alls omöjligt. Inte medalj heller. Men en del av fjolårets problematik låg i många skador. Och även 2019 har inletts med tunga frånfall i form av korsbandsskador på Kim Sundlöv och Michaela van den Bulk. Det gjorde att Alexandra Lindberg (i fjol i Hammarby) som hade slutat fick göra snabb comeback för några veckor sedan.

På plussidan finns att Malin Diaz skall vara frisk och spelklar igen efter nästan ett års frånvaro, något som bidrar till att Djurgårdens mittfält ser väldigt spännande ut. Där finns Irma Helin och nya Hanna Folkesson centralt, samt nya kantspelaren Ogonna Chukwudi.

Kanske även att Emilia Brodin (tidigare Appelqvist) kommer att göra comeback under säsongen. Men det lär inte bli innan sommaruppehållet, och tränare Joel Riddez konstaterade att Djurgårdens framgångar i hockeyslutspelet försvårar det ytterligare.

”Det hade varit en jättebra karaktär att få in. Men hon har en sambo som kan gå till SM-final, så om Djurgården åkte ur hockeyslutspelet hade hon kunnat träna mer…”

Vare sig Brodin hinner komma i form under säsongen eller inte har Stockholms stolthet ändå ett otroligt spännande mittfält.

En viktig anledning till att Djurgården räddade sig kvar var sommarvärvningen Julia Spetsmark, som bidrog med just spets. Hon har dock lämnat för internationella toppklubben North Carolina Courage.

Det ser ut som att Olivia Schough får uppdraget att ersätta Spetsmark bredvid Jalkerud på topp. Det känns som en spännande anfallsduo. Och i bakgrunden finns talangfulla juniorlandslagsspelaren Tilde Lindwall.

Det lilla jag sett av Uppsalaförvärvet Ariam Berhane Gebreyohannes är också intressant. Hon är en irrationell spelare.

Med allt strul som varit räknar jag inte in Stockholmslaget som någon av guldkandidaterna. Men som sagt, i medaljstriden bör man kunna vara en utmanare om man slipper fler skador och framöver istället kan fokusera på lagbygge.

 

Frida Abrahamsson

8. Kif Örebro

Placering i fjol: Tvåa i elitettan med 55 poäng och målskillnaden 60–23.
Bästa nyförvärv: Heather Williams
Tyngsta förlust: Hanne Gråhns

Här har vi mitt andra skrällag. Nykomlingar är alltid svåra att tippa, och Kif Örebro har hoppat upp och ner på min lista.

Ursprungligen låg man väldigt lågt. Jag såg laget en gång i fjol, och blev inte speciellt imponerad. Till slut blev man tvåa i elitettan i fjol, närkingarna gjorde fler mål än segrande Kungsbacka, och släppte in färre. Min känsla var ändå att de saknade de vapen som krävs för att hävda sig i damallsvenskan.

Under silly season lyfte jag dock sakta men säkert Örebro högre och högre. De värvade nämligen väldigt smart genom att plocka in flera av elitettans största profiler i Emma Kullberg, Kayla Braffet och Heather Williams. När Svenska cupen började kände jag att Kif hade en spännande trupp och kanske skulle kunna vara ett skrällgäng i år ändå.

Men de tunga smällar man åkte på i gruppspelet gjorde att jag omgående flyttade ner dem under nedflyttningsstrecket. Där låg de kvar till för någon vecka sedan. De såg jag dem vinna med 4–2 mot min guldkandidat, Kopparbergs Göteborg FC.

I den matchen visade Kif att man är bra defensivt organiserat, och att man har flera riktigt snabba anfallsvapen. Det går fort när spelare som Addison Steiner, Braffet, Williams och Jenna Hellstrom sätter fart. Plötsligt började jag tro att Örebro både kommer att kontra sig kvar i serien, och även hamna på hyfsat fast mark. Nyckelspelare blir utöver anfallarna också målvakterna Mimmi Paulsson-Febo och Danielle Rice som måste visa sig hålla på högsta nivån. Självklart måste även backlinjen med lagkapten Frida Abrahamsson i spetsen visa att man håller över 22 omgångar.

Tränare Stefan Ärnsved konstaterade på upptaktsträffen att nio av 21 spelare i Örebros trupp är från närområdet. Det väger upp att det bara är nordamerikanska spelare bland de ovan nämnda offensiva hoten.

 

Loreta Kullashi

9. Eskilstuna United

Placering i fjol: Sexa med 31 poäng och målskillnaden 30–36.
Bästa nyförvärv: Fanny Andersson
Tyngsta förlust: Mimmi Larsson

I fjol hade Eskilstuna osannolikt många skador i backlinjen under säsongsupptakten. Följden blev dåliga resultat, ett tidigt tränarbyte samt att det dröjde till hösten innan man på allvar lämnade nedflyttningsstrecket bakom sig.

Då byggde räddningsupplägget på tätt försvar och kontringar på Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Sedan dess har Larsson lämnat, vilket förstås är ett väldigt tungt tapp.

Ersättarna Kaisa Collin och Halimatu Ayinde är oskrivna kort för mig. Men en som har mer att ge är Loreta Kullashi. Hon fick fjolårssäsongen förstörd av skador. Förhoppningsvis är hon frisk och hel i år. Då kan United sluta flera steg högre upp än mitt tips.

På upptaktsträffen sa tränare Magnus Karlsson att man har jobbat mycket på anfallsuppbyggnad i år, och att fjolårets extremt djupledsorienterade spel inte längre är aktuellt.

Karlsson sa även så här om hur kravbilden ser ut på laget:

”Topp sex – annars har jag inget jobb.”

Mitt tips är därmed att Karlsson riskerar att få se sig om efter ett nytt jobb i höst. Men det är inget säkert tips. För Eskilstuna är ett av flera lag som är svårt att veta exakt var de står. Det är också ett lag med många kvalitetsspelare, vilket innebär att mycket hänger på hur lagbygget går.

När man hade backkris i fjol fick Petra Johansson spela back. Då var det en nödlösning. Nu verkar det som att Johansson skall matchas in i backlinjen från start i år. Det blir intressant att följa.

 

Anna Anvegård

10. Växjö DFF

Placering i fjol: Sjua med 29 poäng och målskillnaden 29–33.
Bästa nyförvärv: Erin McLeod
Tyngsta förlust: Jonna Ståhl

I fjol gjorde Växjö DFF lite av succé som nykomling. Man tog den högsta poäng som en nykomling från elitettan någonsin gjort.

Ofta brukar man prata om det svåra andraåret. Fast det är inte just det faktum att Växjö går in på sitt andra år i damallsvenskan som gör att jag tror att de riskerar att behöva kämpa för kontraktet.

Det som gör att jag tvivlar på Växjö är istället dels att man bytt tränare, dels det vi kan kalla Cankovic-affären.

Som bekant gick Växjö upp i damallsvenskan på ett arbetssätt som lanserats av tränaren Pierre Persson. Det arbetssättet togs över i fjol av ersättaren Pierre Fondin. Nu har man bytt tränare till Henrik Larsson, som arbetar på ett annorlunda sätt.

Det verkar bland annat som att trebackslinjen är borta, och att man återgått till fyrbackslinje. Sånt påverkar.

Men framför allt har man problematiken med Jelena Cankovic. Serbiskan var ett stort skäl till Växjös framgångsrika nykomlingssäsong. Under våren har hon varit skadad. Men framför allt har hon varit het eftersom hon tydligt framfört önskemål om att få lämna för Rosengård.

När Växjö valt att sätta ner foten och hålla kvar Cankovic har det funnits uppgifter om att hon skall ha förstört träningar. Sånt är förödande för stämningen i ett lag.

På upptaktsträffen sa tränare Larsson att Cankovic har ljumskproblem och därför inte har kunnat vara med på försäsongen. Han sa också att han hoppas att Växjö skall kunna få tillbaka henne i spel. Fast han hade ingen aning om vilken tidsaspekt som gäller.

Däremot vet han om att klubbledningen har som mål att Växjö skall spela i Champions League nästa år. Alltså skall Larssons lag som sämst sluta tvåa i år för att nå målet.

”Det är det vi förhåller oss till.”

Om man skall kunna göra så bra resultat måste man skärpa upp bortaspelet. Utanför sitt hybridgräs på Myran togs bara åtta poäng i fjol. På hemmaplan höll man däremot mycket hög klass med 21 fina poäng.

Lagets nyckelspelare är förstås landslagsforwarden Anna Anvegård, som skrev på ett tvåårskontrakt vid jul. Frågan är bara vem som skall förse fjolårets skytteligatvåa med bollar nu när Cankovic är borta. Kanske att nya Emmi Alanen kan ta på sig rollen?

På pappret har Växjö en intressant trupp, en trupp som borde kunna nå en placering på tabellens övre halva. Inte minst är man väl rustade på målvaktssidan genom kvartetten Katie Fraine, Erin McCleod, Moa Edrud och Lisa Karlsson.

Det här med fyra målvakter på ett lag känns lite som övervåld. Klart är att McCleod är en riktig toppmålvakt, en som kan vinna matcher åt sitt lag.

Ett spännande namn som jag sett allt oftare på sistone är akademispelaren Violah Nambi som gjorde tre mål på Kungsbacka i lagets genrep. Kanske läge att flytta upp henne i A-truppen?

I fjol tippade jag Växjö på tionde plats, och missade deras slutplats med tre placeringar. Men i år skall de väl ändå komma tia…

 

Glädje i Kungsbacka

11. Kungsbacka DFF

Placering i fjol: Vann elitettan på 59 poäng, målskillnaden 57–26.
Bästa nyförvärv: Jenny Danielsson
Tyngsta förlust: Emma Kullberg

I fjol var det mycket jubel i Kungsbacka. Trots ekonomisk kris gick laget som tåget, och förlorade bara en match på hela förra året i elitettan.

Framgångsreceptet var ett snabbt och rappt anfallsspel. Efter seriesegern dröjde det ända till december innan man började spika sin damallsvenska trupp. Innan dess hade man arrangerat öppna träningar för att sondera intresset, något som är mycket ovanligt i damallsvenskan.

Under processen tappade man viktiga spelare som lagkapten Nellie Persson, Andrea Thorisson och Emma Kullberg till damallsvenska konkurrenter. Nyligen åkte även snabba anfallaren Klara Andrup på en korsbandsskada, vilket gör att hon inte spelar i allsvenskan i år.

Till slut räknades det in tolv nyförvärv, vilket gör att Kungsbacka kommer till spel med ett helt nytt lag i år. Mer än halva truppen är nyförvärv.

Med tanke på att Kungsbacka inte har spelat några cupmatcher under våren är laget väldigt svårbedömt. Resultaten under försäsongen har varit upp och ner. Man tog en fin 4–0-seger mot LB07, men föll i genrepet med samma siffror mot ett reservbetonat Växjö.

Jag såg Kungsbacka i en halvlek i segermatchen mot Lidköping. Där tyckte jag att laget spelade med väldigt hög risk i uppspelsfasen. Känslan var att det skulle bli mycket kostsamt i allsvenskan, vilket i sin tur gjorde att jag flyttade ner laget på nedflyttningsplats.

När jag såg Kungsbacka i fjol upplevde jag laget som darrigt när det hamnade under press, men att man som sagt var väldigt snabba och rappa i offensiven. Trots att man bytt massor av spelare hade jag samma känsla kring laget i Lidköpingsmatchen.

Mitt tips är alltså att Kungsbacka DFF är tillbaka i elitettan nästa år. På upptaktsträffen sa Kungsbackaduon Henrik Korhonen (tränare) och Moa Öhman (målvakt) att laget har ett spel för att kunna vinna varje match. Det var även tydligt att man inte är inställda på bottenstrid.

Det tror jag alltså att man bör vara. Speciellt som man har ett nybyggt lag. Men visst, till Kungsbackas fördel är ju att huvuddelen av nykomlingarna från elitettan har klarat sig väldigt bra i allsvenskan. Så hoppet lever, trots mitt tips…

 

Jubel i LB07

12. LB 07

Placering i fjol: Tia med 26 poäng och målskillnaden 24–40.
Bästa nyförvärv: Erin Gunther
Tyngsta förlust: Anna Welin

I höstas jublade LB07 över SM-guld i F19-klassen. Man vann mot lokalkonkurrenten Rosengård i finalen.

Strax efter fick F19-tränaren Renee Slegers ta klivet upp som huvudtränare i damallsvenskan. Kul för Slegers att få testa vingarna på högsta nivån. Fast jag är rädd att hon inte får något speciellt kul år.

Jag tror inte att LB är så dåligt som Kalmar var i fjol. Jag tror alltså inte att vi kommer att få något strykgäng som bara tar enstaka poäng.

Men jag har samtidigt väldigt svårt att tro att LB07 skall kunna klara kontraktet. I fjol räddade sig laget kvar efter en fantastiskt höstspurt. Med fem omgångar kvar hade man sex poäng och 24 mål upp till fast mark.

Dessutom stod man i det läget på åtta raka förluster. Men därifrån vann man fyra av de fem sista omgångarna, och visade stor förmåga att spela med kniven mot strupen.

Från fjolårets lag har man tappat en hel hög nyckelspelare, inte minst pådrivaren Anna Welin, målskytten Rakel Hönnudottir och försvarsgeneralen Anna Björk Kristjansdottir.

Lägg till att man även tappat Julia Welin vilket totalt innebär att LB har tappat spelare som stod för 14 av lagets 25 mål under fjolårets seriespel. Blytungt.

En het fråga i år blir således vem som skall göra målen. Det känns som att ett tungt ok vilar på lagkapten Mia Persson:s axlar.

Den trupp man till slut byggt är väldigt Malmöbetonad. Tränare Slegers är ju väl medveten om vilken talang som finns i klubben, och det finns en hel del talang på Rosengårds överskottslager. Tyvärr för LB07 är skillnaden mycket stor mellan F19-SM och damallsvenskan. Därför skulle jag faktiskt bli förvånad om inte LB får börja om från elitettan igen nästa år.

Klubben har varit duktig på talangutveckling, vilket är hedervärt. Men damallsvenskan som produkt klarar sig bra utan klubbar som LB. Klubbar utan publikstöd och med tunn organisation. Exempelvis är LB överlägset sämst i serien på information. Både hemsida och sociala medier är långt ifrån damallsvensk klass.

 

Anja Mittag

Skytteligan

I fjol vann Anja Mittag på 17 mål. På delad andraplats kom Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist med 14 vardera. Fyra slutade Julia Zigiotti Olme med tolv mål, Julia Karlernäs blev femma på elva och Elin Rubensson sexa på tio. Övriga fyra på topp tio var Amanda Edgren, Kosovare Asllani, Natasha Dowie och Mimmi Larsson som alla delade sjundeplatsen med nio mål vardera.

I år tippar jag följande topp tre:

1) Anja Mittag
2) Pauline Hammarlund
3) Mimmi Larsson

Det här sju tror jag också kommer att finnas med på topp tio: Madelen Janogy, Stina Blackstenius, Anna Anvegård, Svava Ros Gudmundsdottir, Mia Jalkerud, Sanne Troelsgaard och Rebecka Blomqvist.

Utöver de som var med i fjol på topp tio tror jag att följande spelare har kapacitet att hamna högt i år: Addison Steiner, Jenny Danielsson, Clara Markstedt och Summer Green.

Hailie Mace är ytterligare ett tänkbart namn, men risken är ju att hon bara spelar sju omgångar. Den risken finns även för klubbkompisarna Mittag och Troelsgaard, men jag ser större chans att de förlänger sina kontrakt.

 

Elitettan

Slutligen några ord om vår näst högsta serie. Det är tråkigt att den alltid hamnar i bakvattnet, och så även i den här bloggen.

Jag har ju konstaterat att elitettan sannolikt är den serie i Idrotts-Sverige med längst resor alla kategorier. Inte i någon annan sport finns det någon dyrare serie.

Dessutom är uppmärksamheten kring serien obefintlig, både från publik och media. Det lag som vann publikligan i fjol hade ett snitt på 382 åskådare. Och elitettan fick inte ens vara med när Aftonbladet i år gjorde en fotbollsbilaga med lägre serier och betygsatte alla spelare ner till och med herrarnas division II.

Sportsligt har elitettan däremot varit bra. De lag som flyttats upp i damallsvenskan har i allmänhet varit bättre förberedda än de var när det var två division I-serier.

Hur går det då i årets upplaga av elitettan?

Den frågan ställde jag till AIK-tränaren Caroline Sjöblom när vi träffades i Borås under F17-landslagets EM-kval för ett tag sedan. Det visade sig att hon såg ungefär hälften av lagen som segerkandidater.

Känslan är alltså att elitettan i år på förhand är minst lika vidöppen som damallsvenskan. I fjol tippade jag ju på just AIK som segrare. Det var ett väldigt dåligt tips. Solnagänget slutade först på nionde plats.

Men skam den som ger sig. Så även här tänker jag ge mig på en repris. Jag tippar alltså AIK i år också. Jag har bara hört positiva saker om tränare Sjöblom, och fick en väldigt bra bild av henne. Dessutom fick jag en bra bild av AIK när jag såg dem slå Hammarby i cupen. En koll på försäsongsresultaten stärker uppfattningen om att Gnaget blir att räkna med i år.

Och så har man en av landets mest spännande talanger i Rosa Kafaji – en spelare jag gillade skarpt under F17-landslagets EM-kval.

Övriga lag som har potential att slåss i toppen är fjolårets topplag Lidköping, Kvarnsveden och Assi. Dessutom bör förstås nedflyttade Hammarby och IFK Kalmar räknas in. Och så verkar Uppsala och Umeå ha fått ihop intressanta trupper. Inklusive AIK har jag nu nämnt åtta lag.

Om jag måste börja välja bort lag skulle jag kanske ändå först plocka Lidköping och Hammarby. Lidköping har tappat några av sina bärande amerikanskor och Hammarby har fått bygga om hela sitt lag.

IFK Kalmar känner jag mig inte heller säker på. Och Uppsala kanske inte är redo för damallsvenskan ännu. Vad gäller Assi hade de det struligt i fjol med tränarbyte bara dagar innan premiären. Till slut var laget tio poäng från uppflyttning. Men tappet av Fernanda da Silva blir säkert kostsamt.

Kvar är Kvarnsveden och Umeå. Det hade ju känts konstigt att tippa fjolårets nia och tia på de damallsvenska platserna. Så även om UIK har värvat bra gissar jag att de får nöja sig med tredjeplatsen. Värvningarna jag tänker på är duktiga målvakten Tove Enblom från Kalmar samt vassa Ebere Orji från Mallbacken. Det gör att Umeå har ett mycket intressant anfallspar i Orji och Lova Lundin.

Temwa Chawinga

Mitt tips blir alltså att Kvarnsveden följer med AIK upp i damallsvenskan i höst. I Temwa Chawinga har ju Borlängeklubben ett otroligt vasst vapen. Jag gissar att hon vinner skytteligan och blir tungan på vågen.

 

Nomineringar, prispengar och satsning i Borås

Under onsdagskvällen hade vi på Borås Tidning en trevlig damfotbollsnyhet. Då kunde vi nämligen berätta att det planeras en seriös elitsatsning i Borås från och med säsongen 2020.

Vi har inte haft något elitlag i Boråsområdet, eller Sjuhäradsbygden som vi brukar kalla det, sedan Dalsjöfors gick i konkurs som serieledare i näst högsta divisionen sommaren 2012. Sedan dess har mycket handlat om huruvida Elfsborg är berett att även göra en damfotbollssatsning. Den frågan är ännu inte avgjord, utan under utredning.

Men numera finns det alltså en grupp som är beredd att satsa, med eller utan Elfsborg. Och med fem division I-lag i området och ytterligare ett par precis utanför finns det spelarmaterial. Inte minst kommer det fler talanger underifrån än på många år, vilket ger framtidshopp.

Torsdagens damfotbollsnyhet utanför min bygd handlade om damernas kamp för högre prispengar på VM. Det blir intressant att se vart den frågan landar.

En annan sak som diskuterades under torsdagen var nomineringarna till Fotbollsgalan. Här är de kategori för kategori:

Årets målvakt: Loes Geurts (Kopparbergs/Göteborg FC), Hedvig Lindahl (Chelsea FC) och Zećira Mušović (FC Rosengård).

Jag antar att upplägget är sådant att det skall vara två kandidater från landslaget och en från damallsvenskan. Om det är så finns det inte mycket att invända mot här. Geurts har storspelat i damallsvenskan och de andra två är landslagets etta och tvåa.

Vinner gör Lindahl, även om jag tycker att Geurts också hade varit en högst värdig vinnare.

Hedvig Lindahl

Årets back: Hanna Glas (Eskilstuna United DFF/Paris Saint-Germain FC), Nilla Fischer (VfL Wolfsburg) och Linda Sembrant (Montpellier Hérault SC).

Fischer och Sembrant har varit landslagets bästa backar och Glas har haft en jätteutveckling under året. Ändå är jag rätt tveksam till om Glas skulle varit med här, för jag tycker nog inte att hon var allsvenskans bästa back så länge hon var med. Juryn har ju lyft fram Sif Atladottir i en annan kategori. Jag hade nog haft med henne här också.

Vinna bör ju Fischer göra. Lagkapten i ett lag som vann dubbeln i Tyskland och spelade final i Champions League.

Nilla Fischer

Årets mittfältare: Kosovare Asllani (Linköpings FC), Jelena Čanković (Växjö DFF) och Caroline Seger (FC Rosengård).

Cankovic är en både kul och spännande nominering. Däremot tycker jag inte att Kosovare Asllani borde vara med här – hon har ju varit forward under mer än halva säsongen. Asllani borde alltså ha varit nominerad i nästa kategori.

In borde man istället ha plockat Elin Rubensson, som jag ser som huvudorsaken till att Göteborg slåss om SM-guldet i morgon.

Vinner gör nog Seger. Min röst går dock till Asllani, även om hon är i fel kategori. Hon har varit så bra i år att hon förtjänar ett pris.

Caroline Seger

Årets forward: Anna Anvegård (Växjö DFF), Stina Blackstenius (Montpellier Hérault SC) och Anja Mittag (FC Rosengård).

Här hade jag alltså velat plocka in Asllani. Det hade väl tyvärr fått bli på Anvegårds bekostnad, även om jag tycker att Växjöforwarden också är värd att få vara med på galan.

Här känns inte vinnaren självklar. Blackstenius är förstaval i landslaget, men har knappast briljerat under året. Mitt val faller på Mittag, men jag tror att Blackstenius vinner juryns gunst.

Stina Blackstenius

Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Sif Atladóttir (Kristianstads DFF), Julia Karlernäs (Piteå IF DFF) och Seger.

I fjol hade det här priset väldigt konstiga nomineringar. I år är det bättre, men ändå inte klockrent. Seger är viktig för Rosengård, men jag tycker att Anja Mittag är ännu viktigare. Jag tror alltså att Malmölaget hade klarat sig bättre utan Seger än utan Mittag. Vad tror ni?

Atladottir hade jag inte tänkt på, men jag har ju sett henne närmast agera enmansförsvar i Kristianstad vid några tillfällen i år, så hennes betydelse för lagets försvarsspel är verkligen stort.

Karlernäs har varit viktig för Piteå, och är inte heller någon dålig kandidat. Fast återigen tycker jag att juryn har förbisett Elin Rubensson, som jag hade kunnat tänka mig som segrare i den här kategorien. Nu tror jag istället att det blir seger för Seger.

Caroline Seger

Årets genombrott: Anvegård, Rebecka Blomqvist (Kopparbergs/Göteborg FC) och Julia Zigiotti Olme (Hammarby IF FF/ Kopparbergs/Göteborg FC).

Tre bra kandidater, där min röst går till Anvegård. Jag tror att juryn tycker likadant.

Anna Anvegård

Årets tränare: Stellan Carlsson (Piteå IF DFF), Jonas Eidevall (FC Rosengård) och Marcus Lantz (Kopparbergs/Göteborg FC).

Även här är det tre bra kandidater. Sett till spelarmaterial och förutsättningar bör det stå mellan Carlsson och Lantz. Gissningsvis går det till Lantz.

Marcus Lantz

Diamantbollen

Här finns det inga förhandsnomineringar. Men jag tycker ju att det bör stå mellan Nilla Fischer och Kosovare Asllani. Sannolikt kommer även Caroline Seger att finnas med i diskussionen.

Min vinnare är Fischer, som har tyngst meriter när det gäller titlar under året. Nu skall ju gamla meriter inte räknas in, men det känns ju även som en faktor att Fischer aldrig fått Diamantbollen tidigare. 2014 blev hon ju närmast bestulen på den.

Nilla Fischer

Det var det om fotbollsgalan. Innan jag sätter punkt har jag ju lovat att dela med mig av lite funderingar kring måndagens seriefinal, Rosengård–Piteå.

Redan när jag såg laguppställningarna anade jag vartåt det lutade. För på många sätt känns det som att Piteå förlorade matchen i samma ögonblick som Nina Jakobsson åkte på sin fotskada.

Jag hörde efter matchen att Jakobsson inte hade tränat på en hel vecka, och att hon är stort frågetecken för lördagens avslutningsmatch. Där kan Piteå tappa guldet.

Nina Jakobsson

För när spelet kom igång blev det tydligt att Piteå saknade Jakobsson i uppspelsfasen. Hennes förmåga att få fast bollen högt upp i planen är på många sätt guld värd för norrbottningarna. Utan henne riskerar däremot anfallen att bli väldigt korta, och man är lite för beroende av att Madelen Janogy skall göra något på egen hand.

Det såg vi i den första halvleken som gick klart till Rosengård. Malmölaget ställde upp 3–4–1–2 mot Piteås 3–4–3. Innan paus var det Rosengård som vann den taktiska matchen. De hittade dels flera gånger in bakom Piteås vänsterförsvar, där Ronja Aronsson flera gånger hamnade fel under de första 25–30 minuterna.

Rosengård hittade även ofta in till pigga Ebba Wieder i ytan mellan Piteås backlinje och mittfält. Oftast var det uppspel från backlinjen som antingen gick direkt till Wieder, eller via tillbakaspel från forwardsduon Mittag/Lisa-Marie Utland.

Så långt imponerade Rosengårds backlinje i uppspelen. Nathalie Björn var exempelvis mycket bra. Simone Boye Sörensen var också lysande. Danskan balanserar mellan geni och katastrof, hon blandar ju nämligen fantastiska genomskärare med rena indianare. Alltså en spelare som kan avgöra matcher åt båda håll. I måndags var hon dock betydligt mycket mer geni än katastrof.

Tyvärr var det ju en miss från June Pedersen som avgjorde matchen. Jag såg att SVT:s experter även gav Cajsa Andersson en släng av sleven. Det tycker jag är orättvist. Känslan var att Piteå ville locka upp Rosengårds forwards och mittfältare för att sedan kunna spela in på ytan mellan hemmalagets backlinje och mittfält.

Anderssons igångsättning av spelet hade lett till större ytor att sätta uppspelet på – om bara tillbakapassningen varit bättre.

Cajsa Andersson

På presskonferensen konstaterade Stellan Carlsson att det var tråkigt att målet kom på en sådan situation, men att det ändå bara varit en tidsfråga innan Rosengård skulle göra mål – Anja Mittag hade ju bud på några till i den första halvleken.

Men efter paus såg det annorlunda ut. Piteå tätade både till den lucka Wieder hade utnyttjat och fick kontroll på sin vänsterkant. Dessutom hittade de ytor att spela på mellan Rosengårds innermittfält och kantspelare.

Piteå gjorde en bra andra halvlek, dock utan att tvinga Zecira Musovic till någon riktig kanonräddning. En hörna i ribban och en hörna som nickades bort på mållinjen var gästernas bästa chanser. Min statistik över klara målchanser slutade 6–2 i hemmafavör.

Utöver nämnda spelare var det en skön kamp på innermittfält, där jag imponerades av Ellen Löfqvist:s presspel och av Caroline Segers uppoffrande arbete, framför allt i den andra halvleken.

Den stora guiden till den damallsvenska hösten 2018

I morgon börjar den andra halvleken av damallsvenskan 2018. Under söndagen har vi något så ovanligt som en hel damallsvensk omgång på samma dag.

När vårsäsongen tog slut utlovade jag att göra en rejäl genomgång av läget i serien. Det tog sin lilla tid, men bättre sent…

Inför avspark i våras spådde jag att året damallsvenska skulle bli jämn, men att den ändå kunde komma att delas upp i upp till fyra delar. Jag skrev:

”Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.”

Halvvägs kan man väl säga att serien är uppdelad i tre delar, varav en del bara består av ett lag – Kalmar. Inför hösten är det fem lag som kan vinna och sex lag som riskerar att följa med Kalmar ner i elitettan.

Den stora positiva överraskningen har varit Piteå. Även Hammarby, Växjö och LB07 ligger på plus. Den stora besvikelsen är Eskilstuna, men även Rosengård, Linköping och Djurgården gjorde en sämre vår än jag hade trott.

Här är min genomgång lag för lag:

Piteå firar

1) Piteå IF 24 poäng, 17–13 i målskillnad

Piteå vann höstserien i fjol och följde upp genom att vinna vårserien i år. På så sätt känns det ju helt i sin ordning om laget även får höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober.

Men det är en sak att vinna höst- och vårserier, en annan att ta hem en guldstrid. Under hösten kommer Piteå spelare att ha en helt annan press på sina axlar än vad något Piteålag någonsin tidigare haft. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar den utmaningen.

Det har varit lugnt hos serieledarna i sommar, truppen ser likadan ut nu som den gjorde i våras. Kontinuitet har kännetecknat Piteå under en längre period. I november–december såg dem som en högst tänkbar utmanare om guldet, men skador och sjukdomar rörde till det i vintras. Det gjorde att jag sänkte laget till sjätte plats i mitt tips inför serien, något jag snart fick anledning att ångra.

Piteå inledde ju nämligen damallsvenskan fantastiskt stabilt. Även om det aldrig var någon stor marginal vann man de sju första matcherna. Sedan följde tre raka förluster. Den andra, den på Kristianstad Arena var jag på plats och såg.

Det var en intressant match, som jag har lovat att komma med en rapport från. Den kommer här. Piteå är ju känt för att spela en rak fotboll, där man är väldigt bra på att pressa, vinna andrabollar, minimera risker och utnyttja fasta situationer. Den bilden sprids gärna av motståndare, media och ja, den har även spridits i den här bloggen.

Men det Piteå jag såg var inget riskminimerande lag som slog långbollar. Jag såg ett spelande lag, ett passningsorienterat Piteå där målvakten rullade ut bollarna istället för att slå långa utsparkar.

Mycket av lagets spel byggde på uppspel mot duktiga bollmottagaren Nina Jakobsson. Innan den här säsongen hade jag inte sett hennes storhet, men i år har Jakobsson imponerat på mig varje gång jag sett Piteå.

I Kristianstad hade hon kanske inte sin bästa match, men hon fick ändå visa upp sin utmärkta förstatouch. Hon är verkligen otroligt bra på att få bollen att fastna vid fötterna, och sedan hålla den nära kroppen. Hon är även bra på att vända upp, mycket eftersom hon är lite avig vilket gör det svårt att se vilket håll hon skall vända åt.

Lagets andra anfallsväg i Kristianstad var spelvändningar ut mot vänsterkanten, där Madelen Janogy härjade så framgångsrikt att KDFF valde att byta högerback i paus.

Efter presskonferensen, där både Stellan Carlsson och Julia Karlernäs var nöjda med sitt lags prestation, pratade jag en stund med Carlsson. Det var ett intressant samtal.

Där framkom bland annat att Janogy var småskadad hela våren, vilket gjorde att det bara var på slutet av våren hon kunde spela 90 minuter, vilket hon gjorde i två matcher. Av vad jag såg var Janogy väldigt pigg. Om hon får vara frisk i höst kanske hon kan få det där riktiga genombrottet som jag redan häromåret trodde att hon skulle få.

Med en formstark Janogy får Piteå ett klart bättre djupledshot än man haft under större delen av våren, där många av målen kommit på fasta situationer. June Pedersen:s vänsterfot kan visa sig bli guld värd.

I övrigt berättade Carlsson att han trots allt hade varit med på näst intill alla träningar under våren. Han sa också att Piteå inte har tränat på andrabollsspel en enda gång under hans tid som tränare. Det var intressant, för hans spelare har över tid varit väldigt bra på just det spelet.

När det gäller spelare till landslaget var tränare Carlsson försiktig i sina uttalanden. Jag har ju lobbat lite för att testa Ronja Aronsson i landslaget på högerbacksplats eftersom jag tycker att hon dels har en väldigt bra högerfot för uppspel och inlägg, dels för att jag tycker att hon är mer spelskicklig än de kandidater som Peter Gerhardsson använt sig av.

Frågetecknet kring Aronsson handlar om hennes defensiv. På en direkt fråga om hennes kapacitet i försvarsspelet konstaterade Carlsson att Aronsson har klarat defensiven mot alla damallsvenska lag.

Jag hade för övrigt tänkt att studera Aronssons ytterbacksspel lite extra, men tyvärr fick jag inte någon bra chans till det. När jag hade henne på min kant i Kristianstad huserade hon nämligen i en mer central roll.

En spelare som vi pratade lite om, och som imponerade på mig är Ellen Löfqvist. Hon gör ett jättejobb på centralt mittfält för Piteå, och jag tror att hon är redo att tas ut i A-landslagstruppen. Det verkade Stellan Carlsson också tycka.

Slutligen, hur går det då för Piteå i höst?

Jag tror inte att laget kommer att rasa ihop, utan Piteå är ett av de tre lag jag ser som tänkbara guldvinnare. Kanske till och med det jag innerst inne tror mest på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

2) Göteborg FC 22 poäng, 18–12 i målskillnad

In: Karin Lundin (fw, Kungsbacka), Julia Zigiotti Olme (fw, Hammarby) och Emma Pennsäter (b, Bröndby).
Ut: Christen Press (fw, Utah Royals), Adelina Engman (mf/fw, Chelsea), Irvina Bajramovic (fw, Rössö) och Victoria Bergkvist (b, Rössö).

Efter en lite knagglig start avslutade Göteborg våren med fem raka segrar och man har nu skaffat sig ett suveränt utgångsläge inför höstsäsongen.

Det har skett en hel del förändringar i truppen under sommaren. De största är förstås att Christen Press och Adelina Engman lämnat. I upptakten av hösten får KGFC även klara sig utan formstarka Annahita Zamanian som är i Frankrike och spelar U20-VM.

Trots att laget har tappat sitt affischnamn i Press tror jag att Göteborg kan bli livsfarligt i höst. Man spelade nämligen ett bättre lagspel utan henne. Zamanian och framför allt Rebecka Blomqvist växte i Press frånvaro.

Nu har man dessutom fått in två spännande spelare i Hammarbys bästa offensiva spelare Julia Zigiotti Olme samt Kungsbackas smarta forward Karin Lundin, vilket ökar anfallsalternativen. Som en joker finns även Pauline Hammarlund att tillgå. Jag vet inte hennes exakta status, men det verkar som att hon skall bli spelklar under hösten.

Göteborg spelar en snabb och fin anfallsfotboll. Jag tycker att man är det lag i serien som har det allra bästa anfallsspelet. Jag har inga siffror som belägg, men känslan är att Göteborg är det lag som skapar mest i själva spelet. Man är inte alls lika beroende av fasta situationer som många av de andra lagen i vår högsta serie.

Elin Rubensson

En orsak till det snabba anfallsspelet är ju förstås att laget mycket bygger kring Elin Rubensson, som är en spelare som inte är mycket för att trampa på bollen eller spela i sidled. Rubensson gillar fart och att ta sig framåt i djupled. Rubensson gillar även Göteborg så mycket att hon under sommaren har skrivit på ett femårskontrakt med klubben. Det där är ju något otroligt ovanligt inom damfotbollen, där klubbar med sviktande ekonomi sällan har råd att skriva längre än max tvåårsavtal.

Precis som Piteå är Göteborg ett av de tre lag som jag tror kan få höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober. Lagets högstanivå är såpass hög att det skulle kunna bära hela vägen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

3) FC Rosengård 20 poäng, 24–9 i målskillnad

In: –.
Ut: Ali Riley (b, Chelsea)

Under försäsongen och några omgångar in i damallsvenskan kändes Rosengård som det klart starkaste laget. Man har också både gjort flest mål och släppt in minst.

Men efter att bara ha tagit en poäng på de tre sista våromgångarna ligger man ändå bara trea, med fyra poäng upp till toppen.

Det lag som kändes så stabilt och välbyggt i serieupptakten tappade spetsen när Anja Mittag:s form blev sämre. Med Rosengårds nuvarande trupp känns det som avgörande för offensiven att Mittag presterar.

Anja Mittag

Tyskan var lysande i mars och april – under den perioden kändes det nästan som att Rosengård gjorde mål när de ville.

Noterbart är att nio av Rosengårds 24 mål kom mot Eskilstuna. Räknar man bort den matchen ligger Malmöklubbens målskörd på ungefär samma nivå som övriga lag på den övre tabellhalvan. Om Rosengård skall ta det guld många av oss trodde på inför seriestart måste man bli vassare över tid. Man måste helt enkelt skapa fler målchanser.

I den här artikeln säger tränare Jonas Eidevall att han tycker att Rosengård har varit klart bäst i damallsvenskan på mittplanen, men att laget har förbättringspotential i båda straffområdena.

Under sommaren tappar man viktiga Ali Riley, vilket innebär att man framför allt förlorar snabbhet i defensiven, något som kan bli kostsamt.

Ali Riley

Klubben letar efter nya spelare, men har ingen klar till återstarten. I den länkade artikeln förklarar Eidevall att han vill konkurrensutsätta fler positioner, samt att man prioriterar spets för bredd i sin rekrytering. Det senare är förstås vettigt då man har en bra egen ungdomsverksamhet som bör kunna skapa bredden.

Kanske att Johanna Rytting Kaneryd kan vara i spel under hösten. Det har gått knappt nio månader sedan hon drog av korsbandet, vilket borde innebära att hon är på gång. Hon var ju landslagsspelare när hon skadade sig, men man skall sannolikt inte förvänta sig mer än några inhopp från henne.

Ett annat frågetecken finns för Lotta Schelin. Känslan är ju tyvärr att 34-åringen har gjort sin sista match. Men visst vore det otroligt roligt om vi fick se henne i spel igen?

Lotta Schelin

När det gäller guldstriden känns det som att Rosengård har avgörandet i egna händer. Kan man hitta tillbaka till den tyngd man hade i serieupptakten, och behålla den hela hösten – då hamnar guldet i Malmö.

Jag tror att höstupptakten blir otroligt viktig. Hittar man flytet talar mycket för att det bär hela vägen. Men om man har kvar den tveksamhet som kännetecknade laget i slutet av vårsäsongen, då kommer Rosengård att få kämpa för att ens ta en Champions Leagueplats.

KDFF tackar publiken

4) Kristianstads DFF 19 poäng, 14–12 i målskillnad

Precis som Piteå har Kristianstad inte gjort några förändringar under sommaren. Elisabet Gunnarsdottir satsar på kontinuitet.

Jag tippade laget just på fjärde plats inför seriestart. Känslan är att man skulle kunna hamna ännu högre, om man får lite flyt i höst.

Inför seriestart skrev jag att Kristianstad är känsligt för skador, och att jag exempelvis kunde tänka mig att Gunnarsdottir gärna såg att Brett Maron skulle spela alla 22 matcherna.

Maron har inte spelat en enda minut under våren. Men det har inte behövts, för egna produkten Moa Olsson har gjort det fantastiskt stabilt så här långt. Visst släppte hon ett billigt mål mot Linköping, men har i övrigt har det sett väldigt bra ut. Och Maron kan få jobba för att ta tillbaka platsen mellan stolparna. Det är kul när det kommer fram unga, talangfulla målvakter.

Alice Nilsson och Moa Olsson

När jag gjorde min lilla utflykt till Kristianstads fina fotbollsarena passade jag förstås även på att studera KDFF. På presskonferensen efter segern mot Piteå konstaterades att man hade tränat på att spela sig förbi Piteås höga press. Men det klarade man ändå inte, mycket beroende på att toppforwarden Ogonna Chukwudi mest hela tiden befann sig i offsideposition.

Redan efter en halvtimma valde tränare Gunnarsdottir att förändra i sitt lag genom att flytta upp Amanda Edgren som toppforward och skicka ut Chukwudi på vänsterkanten. Det var ett bra drag. Ett drag jag tycker att Gunnarsdottir skall använda oftare.

Amanda Edgren

Trots att Chukwudi har fått chansen på topp i de flesta matcherna har hon bara gjort ett mål. Hon känns vilsen som forward, och hamnar alltså alldeles för ofta i offsideposition. Däremot är hon utmärkt på kanten, när hon bättre vet hur hon skall använda sin snabbhet.

Edgren har gjort fem mål och är bra som bollmottagare. Uppspel på Edgren och utspel till snabba Chukwudi borde kunna vara ett framgångsrecept för KDFF. Ett recept som kanske skulle kunna innebära att laget gör lite fler mål. För det är just målskyttet som måste till om man skall kunna avancera ytterligare någon placering.

I övrigt gick det inte att missa hur otroligt viktig Sif Atladottir är för sitt lag. Mittbacken skötte periodvis försvarsspelet på egen hand. Jag såg även vilken betydelse underskattade Becky Edwards har för lagets mittfält. Under den halvtimme i den första halvleken där Piteå dominerade var det Edwards som var klippan i KDFF.

Annars är det ju oftast duon Rita Chikwelu och Alice Nilsson som märks mest på mitten. Chikwelu hade ingen toppendag när jag var på plats, kanske inte Nilsson heller. Men den senare imponerade ändå med sin löpvilja.

Kollar vi backlinjen har jag hyllat Therese Ivarsson:s tajming och kompromisslöshet i luftrummet. Vänsterbacken delar för övrigt ledningen i den interna skytteligan med Edgren. Båda är vassa på fasta situationer, och det är på sådana som en stor del av KDFF:s mål har kommit.

Josefine Rybrink

Precis som med Piteås Ronja Aronsson har jag lobbat för att Kristianstads högerback Josefine Rybrink skall testas i landslaget. Men precis som med Aronsson användes inte Rybrink som ytterback, utan var defensiv innermittfältare i matchen. Det var lite snopet.

Men med tanke på vilken stor roll Rybrink fått, och klarat av, under sin första damallsvenska säsong tvekar jag ändå inte på att hon är en spelare som Gerhardsson kommer att kolla in framöver.

Min känsla kring KDFF är att laget kommer att sluta ungefär där man ligger, alltså kring fjärde plats. Laget är väldigt svårslaget, men känslan är att man har lite för få offensiva vapen för att på allvar utmana om guldet.

Stephanie Labbé

5) Linköpings FC 18 poäng, 22–13 i målskillnad

In: Olof Unogård (tränare) och Stephanie Labbé (mv).
Ut: Henrik Jensen (tränare, Midtjylland U-lag), Marija Banusic (fw, Beijing BG Phoenix), Nicoline Sörensen (mf/fw, ?) och Natasha Dowie (fw, ?).

Mästarlagets insatser var vårens stora samtalsämne, inte minst i den här bloggen. Inledningsvis hade LFC stora defensiva problem. Man klev upp högt med hela laget, vilket man straffades för eftersom backlinjen var för långsam.

Tränare Marcus Walfridson fick ta smällen, och sparkades. In kom Henrik Jensen, sambo till mittbacken Janni Arnth. Han valde att bänka fjolårets succéspelare Marija Banusic, dra hem laget till lägre utgångspositioner och predika hårt arbete.

Under Jensen lyfte LFC från ett till synes hopplöst läge, och när serien nu återstartar finns faktiskt återigen chansen till ett tredje guld på rad för Östergötlands stolthet.

Men, och det är ett stor men. När serien nu återstartar är inte Jensen kvar. Det är inte heller vårens skyttedrottning Natasha Dowie. LFC går alltså in på tredje tränaren på några månader och den fjärde på mindre än ett år. Och man går in i hösten utan forwards.

De nyförvärv som förväntas ansluta är inte på plats ännu, och de riskerar att dröja i ytterligare någon vecka. Det innebär att nye tränaren Olof Unogård riskerar att behöva bygga om laget ett par gånger i höst.

Det brukar ta minst ett par matcher att bygga om ett lag, oftast tar det ännu längre tid. Och med tanke på att LFC ligger efter inför höstsäsongen har man inte någon tid att förlora. Poängen måste trilla in direkt från omstarten, annars är det troligt att man slutar någonstans mellan fjärde och sjätte plats.

Hittills har man säkrat upp på målvaktssidan genom att värva världsmålvakten Stephanie Labbé. Med tanke på att man skall dubbelarbeta med Champions League i höst var det kanske klokt. Samtidigt är det tråkigt för Matilda Haglund som under våren visade att hon är en fullgod damallsvensk målvakt. Personligen tycker jag att hon var bättre än landslagsmålvakten Hilda Carlén.

Målvaktssidan har alltså LFC säkrat upp. Personligen hade jag kanske ändå tyckt att man borde ha skaffat en mittback till, samt minst en forward. För den stora frågan i höst är vem som skall stå för målskyttet.

I fjol klev Lina Hurtig fram för LFC under hösten. Hon börjar bli i speldugligt skick även i år, men att tro att hon skall bära laget efter ett halvårs skadefrånvaro känns inte rimligt.

Kosovare Asllani

På centralt mittfält har det varit ett lyft att sätta Kosovare Asllani som tia med två sittande innermittfältare bakom. Det har skapat en stabilitet i laget, och även gjort att Filippa Angeldahl som inledde säsongen svagt äntligen känts trygg.

Men det var det där med målen. Hur skall Unogård göra för att LFC skall få sådan spets på anfallsspelet att även 2018 kan bli ett guldkantat år?

6) Hammarby IF 15 poäng, 18–14 i målskillnad

In: Lotta Ökvist (b/ymf, Orlando Pride) och Milica Mijatović (fw, Albi).
Ut: Julia Zigiotti Olme (fw, Göteborg).

Utöver Piteå är det bara Hammarby som har toppat damallsvenskan 2018 efter en färdigspelad omgång. Man gjorde det efter den första och den andra. Man gjorde det mycket eftersom Julia Zigiotti Olme var lysande.

Under lagets starka start var man väldigt vassa framåt. Bajen gjorde sju mål på de två första omgångarna. Men sedan kom en svacka med fem raka förluster, en svacka som kostade Ann-Helen Grahm jobbet som lagets tränare.

Det var förstås en chansning av Grahm att hoppa på jobbet efter att Olof Unogård fått sparken. Unogård var spelarnas man, och sparkades av styrelsen mot spelarnas vilja. Grahm var rekryterad av styrelsen. Under sådana förutsättningar måste man göra omedelbar megasuccé, annars riskerar man snart få söka nytt jobb.

Grahm ersattes av oprövade Isak Dahlin som fick en kanonstart med tre raka segrar innan våren avslutades med en uddamålsförlust i Kristianstad.

Hammarby är alltså en av vårens positiva överraskningar, även om jag gjort till ovana att underskatta laget hade jag inte trott att det skulle återfinnas på tabellens övre halva efter våren.

Jag hade inte heller trott att man skulle klara av att locka Stockholmspubliken och därmed toppa publikligan med ett snitt på 2024 åskådare. Bara en gång under våren hade Bajen under 1000 åskådare – starkt jobbat.

Sportsligt är det ju dock så jämnt i tabellens mittenskikt att avståndet ner till Eskilstuna på nedflyttningsplats bara är 3,5 poäng. Och Hammarby tillhör helt klart de lag som ligger i den akuta riskzonen att dras in i nedflyttningsstriden i höst.

Elise Kellond-Knight

Att man nu under sommaren har tappat Zigiotti är förstås ett tungt avbräck. Däremot var det viktigt att man kunde behålla Elise Kellond-Knight, som är en riktig klasspelare. De gånger jag kollat på Bajen under våren har jag imponerats av veteranen Madeleine Tegström. Hon är inte den spelare som brukar få de stora rubrikerna, men oj vad nyttig hon är för sitt lag.

Zigiottis ersättare kommer från Serbien och heter Milica Mijatović. Hon är ett oskrivet kort för mig.

Kanske att talangerna Alma Nygren och Astrid Larsson kan få lite mer speltid i höst. Det är två spelare jag sätter en del förhoppningar till.

I övrigt behövde Hammarby en ny ytterback efter att Catherine Dahlström drabbats av en korsbandsskada. Den luckan fylldes genom Piteåbördiga Lotta Ökvist.

I nuläget är Hammarby det lag som ligger bäst till av dem som är indragna i bottenstriden. En känsla är att Bajen kommer att få kämpa för kontraktet i höst. Men som bekant, jag har ju en ovana av att underskatta laget…

7) Växjö DFF 14 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Signe Holt Andersen (mf, Århus), Osinachi Ohale (b/mf, Vittsjö)
Ut: Malin Fors (mf, slutar) 

Från seriens bästa publiklag till seriens sämsta. Bara en gång under våren lockade Växjö över 500 personer, och det var i Smålandsderbyt mot Kalmar. Växjös publiksiffror är tyvärr skamligt dåliga, inte minst med tanke på att man är en pigg nykomling.

Sportsligt var Växjö svårplacerat inför serien, och det har egentligen inte förändrats. Nykomlingen låt på tredje plats efter åtta omgångar, och kändes då som det topplag som man själva utmålat sig som. Minns att klubbledningen tog sikte på topp sex inför seriestart.

Men med bara en poäng på vårens tre sista omgångar är man plötsligt mer botten än toppen, trots att man ligger i mitten – det är ju bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket.

Anna Anvegård

Även om jag trodde hårt på Anna Anvegård måste hon räknas som ett jättestort utropstecken. Inför serien skrev jag att jag absolut trodde att hon skulle kunna uppnå tvåsiffrigt antal mål, eftersom hennes teknik och spelsinne även skulle funka bra i hösta serien.

Den analysen känner jag mig nöjd med. Anvegård har ju redan gjort nio mål, och bör alltså klara tvåsiffrigt med råge. Det tog henne bara ett par matcher att acklimatisera sig till allsvenskan, sedan kom målen – nio på de nio senaste omgångarna.

Dessutom har hon blivit landslagsspelare. Där har hon inte acklimatiserat sig ännu, utan hängde lite i luften i de båda inhopp hon fick göra. Det hindrar inte att jag tycker att hon är värd att satsa på i tiarollen framöver. Om hon bara ges lite tid att lära sig omgivningen i landslaget kommer hon säkerligen att fixa även den nivån.

Faktum är att hon även skulle kunna spela nia i landslaget. Där är hennes främst konkurrensmedel att hon har klart mycket bättre speluppfattning än konkurrenterna om spetsplatsen, på minuskontot är att hon inte är lika snabb i djupled.

Frida Boriero

Växjö som lag har kännetecknats av kortpassningsspel samt att man försöker vara spelförande. Utöver Anvegård gillar jag centrala mittfältaren Frida Boriero, som jag också tycker har blågul potential.

På mitten har ändå serbiska Jelena Cankovic varit den som imponerat allra mest. Hon står bokförd för fem assist, vilket är flest av alla i serien. Nu vet vi ju alla att damallsvenskans officiella assistliga är ett skämt, men Cankovic siffra indikerar ändå att hon är inblandad i mycket positivt för sitt lag. Spelare med kapacitet att slå avgörande passningar växer inte på träd i vår högsta serie.

Sommarens värvningar känns mer som drag att bredda truppen över tid än som direkta spetsvärvningar. Totalt sett tror jag fortsatt att Växjö kommer att vara ett mittengäng. Laget är för bra för att åka ner i elitettan.

8) LB07 14 poäng, 13–16 i målskillnad

In: Hanna Persson (fw, Bröndby)
Ut: –

Inför damallsvensk avspark tippade jag LB07 på nedflyttningsplats, jag gjorde det eftersom magkänslan sa att Malmölaget skulle kunna få det svårt i år.

Ännu så länge har inte min magkänsla varit direkt klockren. För precis som i fjol gjorde Malmölaget en stark vårsäsong. I fjol låg man så högt som på fjärde plats efter halva serien, nu är man på åttonde. Kollar vi poängutdelning hade man 16 vid den här tiden i fjol, alltså två mer.

I fjol tappade man fart på hösten, det har man inte råd med i år – avståndet ner till det riktiga träsket är ju bara två poäng.

Som lag betraktat är LB07 i första hand just ett lag. I förra veckan läste jag rubriken ”Otäck huvudskada för LB07-stjärna” på SVT:s hemsida. Den första reaktionen var att LB07 väl ändå inte har några stjärnor.

Jag skulle säga att man har en ganska grå spelartrupp. Fast det går ju att komma långt utan profilerade affischnamn. Likt Piteå gör LB sin grej väldigt bra.

Den huvudskadade spelaren var mittbacken Maria Möller Thomsen, en spelare som tränare Otto Persson beskriver som ”en jätte för oss i försvaret”. Ännu så länge skulle jag inte säga att den 19-åriga danskan har blivit en damallsvensk stjärna, men hon är absolut en spelare att hålla lite extra koll på i LB07.

För övrigt har jag inte sett några uppgifter kring hur det gått med Möller Thomsen. Jag hoppas verkligen att hon är ok och kan vara med från start i höst.

Tittar vi på lagets offensiv har Mia Persson haft en bra vår, där hon gjorde fem mål – lika många som på hela säsongen i fjol. En spelare som också haft en bra vår är ytterbacken Sofia Wännerdahl. Hon är bokförd för fem assist och delar ledningen i den där officiella assistligan som jag egentligen lovat att aldrig nämna i den här bloggen, men nu nämnt två gånger i samma inlägg. Klart är att Wännerdahls inlägg och fasta situationer är väldigt viktiga för Malmöklubben.

Hur går det då för LB07 i höst?

Mitt tips nu är att man kommer att få kämpa för kontraktet, men att man bör ha bra chans att hänga kvar. I nuläget finns det andra lag som känns sämre. LB gynnas ju av att ha haft ett lugnt transferfönster och i princip kan spela med samma lag i höst som man gjorde i våras.

Julia Spetsmark

9) Djurgårdens IF 13 poäng, 12–15 i målskillnad

In: Julia Spetsmark (fw/ymf, Manchester City), Sherifatu Sumaila (fw, LA Galaxy) och Maddie Bauer (b, Seattle Reign)
Ut: Petronella Ekroth (b, Juventus). Under våren lämnade även Jenna Hellstrom.

Inför avspark såg jag Djurgården som ett av sju lag med potential att utmana i den absoluta toppen. Även om jag placerade dem som sjua trodde jag att de snarare skulle slåss om medaljer än om nytt kontrakt.

Men Djurgårdens vår har varit en besvikelse, mycket eftersom laget är väldigt skadeförföljt. Expempelvis spelade Malin Diaz bara fyra matcher, det spännande norska nyförvävet Ingrid Ryland gjorde bara tre och Tempest-Marie Norlin spelade inte någon. Dessutom missade Mia Jalkerud några matcher på slutet av våren.

Nu verkar det dock vara bättring på gång. Till klubbens hemsida rapporterar tränar Joel Riddez att:

”Tempest är i full träning nu. … Jalkerud och Ingrid är nästan 100 procent. Sen får vi eventuellt se Malin Diaz i höst också.”

Det är ju förstås lovande för laget, som gjort några spännande nytillskott under uppehållet. Framför allt har Djurgården behövt jobba med sin offensiv. Det är ju bara svaga Kalmar som gjort färre mål i serien.

Under våren finns ju de båda defensiva spelarna Sheila van den Bulk och Ingibjörg Sigurdardottir topp tre i den interna skytteligan.

Sheila van den Bulk

Orsaker till det är förstås skadeproblemen på viktiga Mia Jalkerud, samt på att Jenna Hellstrom stack hem till Kanada efter några omgångar.

Det positiva med problemen är ju att nu 17-åriga Tilde Lindwall (hon var 16 år under hela vårsäsongen) har fått mycket speltid, och har visat att hon har stor framtida potential. Men Lindwall är inte redo att bära ett damallsvenskt anfall ännu.

Därmed borde det förstås vara utmärkt för lagets spets att man fått in fart med Julia Spetsmark samt en forward i Sherifatu Sumaila, som jag dock inte vet något åt. Men med Norlin frisk och Jalkerud på väg tillbaka borde laget kunna göra fler mål i höst.

Även amerikanska nyförvärvet Maddie Bauer blir spännande att följa. Hon har varit lagkapten i amerikanska ungdomslandslag, vilket skapar förväntningar.

När man i morgon sparkar i gång hösten i Kristianstad är Djurgården bara två poäng från nedflyttning. Mitt tips är att laget lyfter sig i höst och slutar i tabellens mittenskikt.

Linda Sällström

10) Vittsjö GIK 12 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Sofie Junge Pedersen (mf, Levante) och Catherine ”CJ” Bott (b, Jena).
Ut: Linda Sällström (fw, Paris FC), Osinachi Ohale (b/mf, Växjö), Genessee Daughetee (b/mf, ?) och Lorena White (b/mf, ?)

Vittsjö blandade och gav i våras. Trots att laget ligger och balanserar på nedflyttningsstrecket har man faktiskt plusmålskillnad.

Man vann mot Piteå, Linköping och Växjö, men föll mot svaga Kalmar. Insatserna mot Linköping och Piteå var högklassiga, och vad gäller antalet insläppta mål har man mer gemensamt med topplagen än med de andra i botten.

Den defensiva stabiliteten talar för Vittsjö i höstens jakt på nytt kontrakt. Det som talar emot är förstås förlusten av Linda Sällström till Paris FC. I fjol gjorde Sällström 15 av 24 mål. Under våren gjorde hon sju av 14. Totalt har alltså finländskan gjort 22 av 38 mål – vilket är 58 procent.

Sofie Junge Pedersen

Sofie Junge Pedersen och CJ Bott känns som två bra nyförvärv. Men de vräker inte in mål. I höst kommer pressen att bli blytung på Hannah Wilkinson och de andra Vittsjöanfallarna att producera.

För i och med tappet av Sällström känns det som att Vittsjö i högsta grad ligger i farozonen för att åka ur. I nuläget ligger det nära till hands att tippa det nordostskånska laget på en slutlig elfteplats.

11) Eskilstuna United 12 poäng, 13–22 i målskillnad

In: Tia Hälinen (mf, Sparta Prag) och Shannon Woeller (b, Jena)
Ut: Cornelia Ellefors (fw, BK30 Västerås). Dessutom lämnade Molly Menchel under våren till följd av en korsbandsskada.

Eskilstuna var trea både 2016 och i fjol. I år ligger man alltså på nedflyttningsplats efter halva serien.

Det är ingen tvekan om vilket lag som vårens stora negativa överraskning. Orsaken till det dåliga resultatet är att man fick en katastrofal start, mycket beroende på mängder av skador på backar.

Inför serien konstaterade jag att laget skulle vara väldigt känsligt för skador. Att den ordinarie startelvan är väldigt stark, men att det ser tunt ut utanför den.

Hanna Glas

Vid det sanslösa 9–0-raset mot Rosengård i den tredje omgången saknades hela sex backar på grund av skador: Hanna Glas, Vaila Barsley, Brianne Reed, Annica Svensson, Sarah Bergman och Molly Menchel.

Det där läget har sakta men säkert förbättrats, och tolv poäng på de åtta sista omgångarna talar för att laget är på väg att hitta rätt.

Under den struliga våren bytte man tränare. Nyrekryterade Jonas Björkgren fick sparken efter segern mot Hammarby i maj, och ersattes av Magnus ”Munken” Karlsson – pappa till spelaren Felicia Karlsson.

Samma klubbledning som hade anställt Björkgren några månader tidigare sparkade honom redan efter fyra omgångar, och motiverade sitt beslut med att Björkgrens ledarstil inte passade i Eskilstuna. De kanske borde ha kollat ledarstilen innan de gav honom ett tvåårskontrakt.

Mimmi Larsson

Under Karlssons ledning har Loreta Kullashi, som gjorde succé i landslaget i vintras placerats på en kant. Som jag ser det är Kullashi en typisk tia, och det är slöseri med talang att ha henne på kanten. Men tränare Karlsson har valt att satsa på ett forwardspar med två rena djupledslöpare i Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå den matchningen, något jag skrev lite om i ett tidigare inlägg.

Just för tillfället är Kullashi skadad. Hur illa det är vet jag inte, men hon var i alla fall inte med i förra veckans träningsmatch mot Linköping.

Jag tror inte att Eskilstuna kommer att åka ur, utan att de kommer att klättra några placeringar i höst. Truppen innehåller tillräckligt många klasspelare för att klara ut den här situationen.

12) IFK Kalmar 3 poäng, 8–35 i målskillnad

In: –
Ut: Aivi Luik (mf, Levante)

Man hade ju på känn från början att Kalmar var alldeles för dåligt för damallsvenskan. Och tyvärr har det också visat sig vara så, även om man inledde piggt och stod upp väl i flera matcher.

Men sedan blev laget hårt skadedrabbat och från juni och framåt var det rena natta. Bland annat hade man fyra raka matcher utan att göra mål innan man gjorde en bra insats mot Göteborg (2–3) i våravslutningen.

Skadelistan är verkligen dödstråkig läsning. Där finns skyttedrottningen Amanda Fredriksson, som har dragit av korsbandet. Där finns även Emelie Brandt (korsbandsskada), Selma Berggren (allvarlig broskskada), Maja Fridberg (korsbandsskada) Emma Danielsson (korsbandsskada och Ida Strömblad (axel, har brutit kontraktet).

Under våren har även Maja Träff Williams (knäskada) och Kristin Haugstad (bäckenet) varit uppsatta på skadelistan, men båda skall vara tillbaka i höst.

Oavsett är Kalmar i praktiken redan klart för nedflyttning. Det innebär att klubbledningen gör bäst i att ägna hösten åt att förbereda sig för elitettan. Alltså genom att bygga en spelartrupp som kan göra att laget snabbt återvänder.

Det här kan faktiskt vara en fördel mot att vara med ändå in i slutspurten. Faran med att åka ut plötsligt och oväntat är ju att man inte får tid att förbereda sig. Det tar ett tag att hämta sig från chocken. Och sedan är risken stor att man står där utan spelare.

Anna Anvegård

* Det kan förstås även finns anledning att ta en liten koll på skytteligan. Inför seriestart tippade jag att tio i topp skulle se ut så här:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Efter halva serien ser det ut så här:

1) Anna Anvegård och Natasha Dowie, 9 mål
3) Linda Sällström, 7 mål
4) Anja Mittag, 6 mål
5) Amanda Edgren, Therese Ivarsson, Julia Zigiotti Olme, Julia Karlernäs, Mia Persson och Rebecka Blomqvist, 5 mål.

Fem av mina kandidater finns alltså med på topp tio. Och på delad elfteplats återfinns bland annat Troelsgaard och Press. Jag tycker nog att jag trots allt får godkänt på mitt tips.

Med tanke på att Dowie och Sällström nu lämnar damallsvenskan kommer det att stå mellan Anvegård och Mittag i höst. I den kampen hade jag nog satsat mina pengar på Växjöspelaren.

* Slutligen några ord om elitettan, där höstsäsongen sedan några timmer tillbaka är i gång. Där var jag helt ute och reste i våras genom att tippa AIK som slutsegrare. Bakom dem trodde jag att Örebro, Kvarnsveden, Assi och Kungsbacka skulle slåss om den andra, damallsvenska platsen. Just de fyra lagen finns också med på topp fem.

Fast det känns som att det egentligen bara är mellan fyra lag som kampen står. De fyra är Örebro, Kvarnsveden, Kungsbacka – och skrällgänget Lidköping.

Just Lidköping tippade jag på nedflyttningsplats ihop med Böljan och Asarum. När det gäller de båda andra lagen var jag rätt ute, men kring Lidköping visste jag inte att nykomlingarna värvat in en handfull amerikanska spelare, vilket lyft deras kvalitet rejält.

Faktum är att jag nu tror att det blir just Lidköping och Örebro som går upp, att Kvarnsveden blir trea och att krisande Kungsbacka tappar lite i höst.

Örebro känns som seriens mest stabila lag, och Lidköping har stärkt upp sitt lag ytterligare i sommar och känns väldigt starkt. I dag vann LFK med 5–2 borta mot AIK efter att ha haft 14–5 i avslut mot mål. Största hotet mot de två tror jag alltså kommer från Kvarnsveden som avslutade våren starkt med sex segrar på de sju sista matcherna.

Kungsbacka har under sommaren tappat skyttedrottningen Karin Lundin och sin tränare Jamal El Moussaoui. Den senare delvis på grund av att han inte fått betalt av klubben. Samtidigt som jag hade välkomnat ett damallsvenskt lag till från Västsverige så känns det inte som att Kungsbacka är tillräckligt välskött. Det känns som att klubben bör koncentrera sig på att lösa sin ekonomi innan man funderar på att ta klivet upp.

Allra sist. Här är de bilder jag tagit under våren:

Popp, van de Sanden och Kristianstad

Nu har jag också hunnit se Champions Leaguefinalen. Och det var en final som blev ganska mycket som man trott, i varje fall i 90 minuter.

Matchen slutade ju 0–0 efter ordinarie tid, precis som jag hade tippat. Så långt var det chansfattigt och tillknäppt. Lyon hade som alltid mest boll, men spelkvaliteten var inte av högsta klass. Troligtvis genom att båda lagen spelade ett bra försvarsspel, och tvingade fram misstag från motståndarna.

Eventuellt gjorde dock Lyon och Amandine Henry ett mål. Hennes nick var troligen över mållinjen. Men kameravinkeln på tv var sådan att det var omöjligt att 100-procentigt fastställa att bollen var inne. Och tyvärr hade Uefa inte kostat på sig att fixa målkameror till damernas final. Svagt.

Det fanns även ett antal straffsituationer i matchen. Wolfsburg skulle förstås haft en när Sarah Bouhaddi var sen i en duell med Sara Björk Gunnarsdottir. Lika självklart som att utespelare inte får dela ut sena sparkar är ju att målvakter inte får slå folk i huvudet. Men även Lyon hade ett par straffsituationer. Så domarens feghet jämnade ut sig.

I förlängningen fick vi sedan den sprakande fotbollsfest som vi hoppats på. Wolfsburg gick på knäna efter att ha fått försvara sig i 90 minuter. Dessutom hade de 120 minuters cupfinal i benen och tvingats byta ut viktiga Björk Gunnarsdottir. Trots det tog man en tidig ledning genom Pernille Harder i 93:e minuten.

Där och då hade plötsligt Wolfsburg fått ett litet övertag. Lyon hade ju haft svårt att skapa chanser, och man hade dessutom en handikappad målvakt. Bouhaddi hade nämligen skadat vänsterhanden på övertid, och det var tydligt att hon inte kunde använda den handen som hon ville i förlängningen.

Tillagt i efterhand: Bouhaddi spelade hela förlängningen med bruten vänsterhand. Hon har således spelat färdigt för den här säsongen.

Wolfsburgs övertag varade dock inte i många minuter. Nästan direkt på Harders ledningsmål skedde nämligen två saker som båda kan sägas vara matchavgörande. Först bytte Lyons tränare Reynald Pedros ut Saki Kumagai och satte in Shanice van de Sanden. Eftersom han tidigare hade bytt in Delphine Cascarino för Selma Bacha satsade Pedros fullt ut på fart.

Normalt får det franska storlaget inte får så stora ytor, utan då har man mer nytta av instick från bollsäkra passningsspelare som Kumagai, Henry, Le Sommer och Dzsenifer Marozsan. Men i finalen hade inte Marozsan någon av sina bättre dagar i offensiven, vilket gjorde det rimligt att dra tillbaka henne ett snäpp.

van de Sanden hade inte lyckats speciellt bra tidigare i Lyon. Men i förlängningen mot Wolfsburg fick den nederländska yttern plötsligt massor av yta. Och då går det som bekant väldigt fort.

Kort efter bytet gjorde Alexandra Popp bort sig. Mitt antagande om att de båda lagen skulle ställa upp med samma startelvor som förra helgen visade ju sig vara korrekt. Det jag hade missat var att Wolfsburg hade gjort Popp spelklar efter 3,5 veckors skadeuppehåll. Det blev således den nickstarka tyskan som tog Claudia Neto:s plats på centralt mittfält.

Kanske hade det varit bättre om Popp vilat några veckor till. För i den 96:e minuten gjorde hon en vansinnessatsning mot Cascarino på mittplan. Och då Popp redan hade ett gult kort (också det solklart) fick ett redan tröttkört Wolfsburg avsluta med tio spelare.

De sista 24 minuterna var uppvisning från Lyons sida. Man gjorde fyra fina mål, tre på passning från van de Sanden:

Alla fyra Lyonmålen var alltså snygga. Själv är jag lite svag för smarta löpningar i straffområdet, och sådana fick vi se vid 3–1-målet. På klippet ovan syns tydligast hur fint Delphine Cascarino löper bort Nilla Fischer från området framför målet, och på så sätt ger Ada Hegerberg en jätteyta att löpa in på. Ingen skugga över Fischer dock – jag tycker nog att hon totalt sett var Wolfsburgs bästa spelare i finalen.

Hegerbergs 3–1 var för övrigt norskans 15:e i årets Champions League – så många har ingen tidigare gjort i samma turnering.

4–1 gjordes av inhoppande Camille Abily. Hon är tillsammans med Corine Petit och Elodie Thomis inne på sin sista vecka som elitfotbollsspelare. Efter morgondagens ligaomgång och torsdagens cupfinal lägger trion skorna på hyllan.

Det mest spännande i den avslutande ligaomgången är för övrigt bottenstriden, där hela sex lag riskerar att tvingas följa med Olympique Marseille ner i andraligan.

Bordeaux    –13   22
Rodez         –24   22
Fleury          –23   21
Albi             –23   20
Lille             –24   20
————————
Guingamp   –17   19

För att göra det extra raffinerat har Guingamp hemmamatch mot jumbon Marseille och nästjumbon Lille har bortamatch mot inblandade Bordeaux. Övriga inblandande spelar enligt följande:

Paris FC–Fleury
Rodez–Lyon
Montpellier–Albi

I toppen har Montpellier en liten, liten chans att snuva PSG på andraplatsen. För att det skall ske måste Montpellier vinna mot Albi samtidigt som PSG förlorar borta mot tabellfemman Soyeaux.

Till Tyskland, och ytterligare en fransk före detta storspelare som slutar. Bayern München meddelade nämligen häromdagen att Laura Georges avslutar sin karriär.

Hennes Bayern München spelar en nyckelmatch i morgon (direktsänds på DFB-tv 14.00). I den näst sista ligaomgången ställs man nämligen mot ett tröttkört Wolfsburg. Hemmaseger skulle innebära att Bayern i princip har säkrat sin plats i höstens Champions League. Poängförlust, och mycket talar för att Freiburg har kvar chansen på andraplatsen in i slutomgången.

Wolfsburg               +49   55
Bayern München    +45   47
———–
Freiburg                  +31   44

Här är resterande matcher för Bayern och Freiburg:

I morgon: Bayern–Wolfsburg och Jena–Freiburg.
Söndag den 3 juni: Frankfurt–Bayern och Freiburg–Essen.

Så till Sverige och damallsvenskan, där jag sedan senast har sett Kristianstads två senaste matcher. Den mot Rosengård var lysande, medan dagens mot Eskilstuna var rätt dålig. Trots både varierande matchkvalitet och prestationer innebar matcherna sex hemmapoäng till KDFF, som nu ligger tvåa i tabellen.

Mot Rosengård stod Kristianstad för en väldigt framgångsrik press under de första 45 minuterna. Trots att Malmölaget tydligen var förvarnat hamnade deras spelare på hälarna, blev passiva och initiativlösa. Deras passningar slogs bakom medspelare, eller på fel fot. Det var första gången i år jag såg Rosengård se riktigt beskedligt ut.

Kristianstad visade däremot upp både löpvilja och bolltrygghet, inte minst från Rita Chikwelu och Alice Nilsson. När Rosengård försökte sätta press flyttade KDFF-spelarna bollen på ett bra sätt och kunde spela sig förbi.

Dock var Malmölaget på väg in i matchen efter paus. Man gjorde åtta bra minuter, men sedan rasade allt när Nathalie Björn gjorde en megatavla och upphävde offsiden på Ogonna Chukwudi, vilket ledde till hemmalagets helt matchavgörande 2–0-mål.

Efter matchen letade inte Rosengårds spelare och ledare ursäkter, utan kritiserade sin egen insats och förklarade att Kristianstad hade varit det bättre laget. Snyggt.

Tränare Jonas Eidevall hade ju faktiskt lätt kunnat skylla på att man tvingades spela utan Caroline Seger, samt att både Sanne Troelsgaard och Simone Boye Sörensen tvingades kliva av på grund av skadekänningar. För de skadorna var självklart faktorer i matchen. Men har jag uppfattat rätt valde Eidevall att säga att hans lag gjorde en frustrerande insats, och att man skall kunna vinna oavsett skadorna. Det här är en stor skillnad mot hur det lät i höstas, då Rosengårds spelare och ledare gärna gnällde på domare, eller andra saker när resultaten gick emot.

I dag vann Kristianstad igen. Det som var gemensamt för lagets två senaste matcher var att Sif Atladottir återigen var en jätte i backlinjen, att Alice Nilsson återigen sprang kopiöst – borde inte Peter Gerhardsson ta en titt på henne?, samt att Therese Ivarsson gjorde ännu ett mål. Hon har gjort fem mål totalt, och är nu uppe i delad ledning av skytteligan med Anja Mittag. Starkt.

Alice Nilsson

Men fotbollsmässigt var det inte roligt att se dagens match. Det var hafsigt och massor av felpass. I den första halvleken kändes det som att Kristianstad hade totalkontroll, trots att de bara skapade tre klara målchanser. Så långt uppträdde Eskilstuna som ett nedflyttningslag.

Gästerna hade sällan adress på sina uppspel, utan det var nästan uteslutande långa bollar på Bengt, och som bekant får inte Bengt spela i damallsvenskan…

Den enda Eskilstunaspelare som kändes lite konstruktiv under de första 45 minuterna var Loreta Kullashi, som dock bara kom nära att få fram någon av sina genomskärare. Efter paus försvann Kullashi nästan helt ur matchen. Ändå såg Eskilstuna lite vassare ut i den andra halvleken, i varje fall under en period i inledningen.

Då lyckades trion Hanna Glas, Felicia Karlsson och Mimmi Larsson skapa lite oreda i hemmaförsvaret. Men närmare än två avslut utanför från Larsson kom man inte. Det trots att hemmaspelarna såg dödströtta ut redan efter 55–60 minuter.

Eskilstunas lag känns knappast tryggt och fungerande. Det skall nästa vecka till Kalmar för ångestladdat bottenmöte. Från vad jag sett av de båda lagen hittills känns Kalmar som knappa favoriter i den matchen.

I torsdags spelades ju också två damallsvenska matcher. Där vann Linköping borta mot Hammarby på matchens sista spark, medan Djurgården och LB07 delade på poängen. I morgon på mors dag möts Hammarby och Djurgården i årets första Stockholmsderby. Det känns som en öppen historia.

Matchen Göteborg–Piteå känns också öppen, även om jag skulle sätta en tvåa som utgångstips. Däremot känns hemmalagen som favoriter i de två sista matcherna; Växjö–Kalmar och Rosengård–VIttsjö.

I elitettan fortsätter det att vara superjämnt. Efter att de tre topplagen Lidköping, Örebro och Kungsbacka tagit varsin poäng i den här omgången kan Sundsvall och AIK vid segrar i morgon gå upp på allsvensk plats. Sundsvall skall till Mallbacken och AIK till Asarum.

Slutligen tänkte jag återvända till en av de senaste veckornas hetaste frågor här i bloggen, nämligen domartillsättningar. Under veckan har jag kollat med en person med stor kunskap i frågan om hur lämpligt det var att Malmödomaren Tess Olofsson dömde en cupfinal med ett Malmölag på planen.

Svaret var att den typen av tillsättningar bör undvikas, då de sätter domaren i en jobbig situation. Jag trodde att fotbollen hade gjort som basketen, alltså helt börjat bortse från domarnas hemvist. Men så är det inte. Man har fortfarande som grundpolicy att Gävledomare inte skall döma lag från Gävle, eller att Malmödomare inte skall döma lag från Malmö.

Det stora tipset av damallsvenskan 2018

I dag 13.30 är det avspark för damallsvenskan 2018. Det har således blivit hög tid att tippa årets serie. De senaste åren har damallsvenskan varit uppdelad, vilket har gjort det hyfsat lätt att placera lagen i rätt del av tabellen. Även om det förstås alltid har varit några lag som överraskat i positiv eller negativ riktning.

Visst kan serien bli uppdelad även i år, kanske ända upp till fyra delar. Men tipset känns ändå väldigt mycket svårare än de senaste åren – känslan är ju nämligen att avstånden både inom och mellan de olika grupperingarna har minskat rejält.

Vilka delar är det då jag tänker på? Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.

I fjol såg jag egentligen bara två lag som kunde hamna etta och tvåa. I år hittar jag alltså sju lag som alla har en hyfsad möjlighet att ta en Champions Leagueplats.

Mycket mer om det här strax.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig den här gissningen är tänkte jag först göra något som jag glömde i fjol – nämligen rätta mitt tips av damallsvenskan 2017.

Det tipset presenterades i ett inlägg som hette ”Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017.” Där inledde jag snyggt med att pricka in såväl ettan, tvåan som trean. Därefter gick det inte lika bra. Här är facit, med mina tips inom parentes:

Rätt placering: Linköping (1), Rosengård (2) och Eskilstuna (3).

En placering fel: Piteå IF (5).

Två placeringar fel: Kristianstads DFF (7), Vittsjö GIK (8) och Kvarnsvedens IK (9) och LB07 (11).

Fyra placeringar fel: Göteborg FC (4) och Djurgårdens IF (10).

Fem placeringar fel: Hammarby IF (12).

Sex placeringar fel: Kif Örebro (6).

Eftersom det är jättesvårt att tippa en serie brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. Således ger jag alltså mig själv godkänt på åtta av tolv lag i fjol. Kring de övriga fyra var jag däremot helt ute och reste. Jag underskattade de båda Stockholmslagen medan jag överskattade såväl Göteborg som Örebro.

Nu vet ni alltså hur trovärdiga mina spådomar är.

När jag satt ihop det här tipset har jag först tittat tillbaka på fjolåret, sedan bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat på resultat i träningsmatcher. Sedan har jag låtit magkänslan bestämma.

När man kollar tillbaka på hur det gick i fjol är det viktigt att komma ihåg att damallsvenskan 2017 var som två olika serier. En på våren, med två otroligt starka topplag som stod i särklass. Och en på hösten, där topplagen hade försvagats av värvningar, där det plötsligt var hyperjämnt mellan åtta lag.

Visst påverkades avslutningen av serien av att guldstriden var avgjord på ett ganska tidigt stadium. Men innan jag kommer till saken – mina tips – tänkte jag påminna om hur den damallsvenska tabellen såg ut efter EM-uppehållet i fjol.

Här är den damallsvenska hösttabellen 2017:

Piteå                 21–11 21
Linköping         18–14  21
Eskilstuna         21–14 18
Göteborg          15–10 18
Rosengård        21–14 17
Hammarby        14– 9  17
Kristianstad       19–15 17
Djurgården        17–20 15
Vittsjö                12–12 12
LB07                  8–19  10
Kvarnsveden     17–24  8
Örebro               11–30  3

Med tanke på att topplagens trupper i mycket större utsträckning liknar de som de hade i höstas än de som de hade förra våren tycker jag alltså att hösttabellen är hyperintressant.

Det är risk att det blir stora skillnader mellan vår och höst även i år, bland annat eftersom flera av seriens största profiler bara har kontrakt fram till sommaren. Fast vilka de skillnaderna blir är ju omöjligt att förutspå.

Det är även så att många lag har en riktigt stark elva, men en i övrigt ganska tunn trupp, vilket innebär att de är skadekänsliga. Det finns anledning att tro att de lag som klarar sig utan skador är de som lyckas bäst. Men även här är det ju omöjligt att förutspå vilka som lyckas bäst hälsomässigt.

Därmed är jag framme vid själva tipset. Och ja, den här gången tror jag på tronskifte:

1) FC Rosengård

I fjol inledde Rosengård knackigt, man var sex poäng efter Linköping redan efter fem omgångar. Det avståndet var konstant fortfarande efter 16 omgångar, när man oväntat sparkade tränaren Jack Majgaard Jensen.

Resten av hösten var rent ut sagt kass. Inhoppande tränaren Malin Levenstad lyckades bara leda laget till åtta poäng på de sex sista omgångarna. Och man åkte ur Champions League. Sedan dess har man dessutom tappat sin bästa målskytt, Ella Masar McLeod och Lotta Schelin är fortsatt sjukskriven.

Ändå tror jag alltså på att guldet hamnar i Malmö i höst. Jag bygger det tipset på det lilla jag sett av Rosengård under våren.

Anja Mittag

Det har känts som att de kommit betydligt längre i sitt lagbygge än huvudkonkurrenterna. Och framför allt har den gamla Anja Mittag varit tillbaka. Hon uppträdde färglöst och utan självförtroende under i princip hela fjolårssäsongen.

Den här våren har hon däremot varit den där smarta, målfarliga måldrottningen som vi tidigare vant oss vid. Att Sanne Troelsgaard dessutom verkar ha konserverat sin fina höstform gör att Rosengård känns betydligt vassare än i fjol.

I de båda cupmatcherna mot Kristianstad och Djurgården imponerade Rosengård genom att man tycktes ha en extra växel att lägga in när det behövdes.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Visst fanns det skavanker i spelet. Man sätter hård press, vilket gör att laget blir sårbart, framför allt i djupled, när det inte lyckas med sin press. Och det jag sett tycker jag inte att de hade löst hur de skulle utnyttja det intressanta, norska forwardsförvärvet Lisa-Marie Karlseng Utland. Och Troelsgaard har bara ett halvårskontrakt, vilket gör att man riskerar att tappa henne i sommar. Halvårskontrakt gäller även för Iva Landeka.

Möjligen kan ju dock nyförvärvet Johanna Rytting Kaneryd vara tillbaka i höst. Och kanske, kanske även Schelin.

Ser man till startelvan tycker jag att Rosengård är klart starkare nu än de var i höstas. Caroline Seger verkar ha lyft sig ett snäpp, och dessutom är ju Simone Boye Sörensen tillbaka i spel – hon bör ju i princip ses som ett nyförvärv. Men truppen är tunn, och skadekänslig. Bland annat lär ju klubbledningen hålla alla tummar för att Zecira Musovic inte skadar sig.

Det finns alltså många frågetecken kring Rosengård. Men magkänslan och vårens intryck är ändå att Jonas Eidevall återigen kommer att få fira SM-guld i höst.

2) Kopparbergs Göteborg FC

Det här är en chansning. Jag är medveten om att jag har övervärderat Göteborg vid ett par tillfällen, och jag kan erkänna att det var nära att jag sänkte dem några snäpp när jag såg att bloggen Hattrick också satte KGFC som tvåa. Det är ju roligare om man kan sticka ut lite…

Som jag ser det är det alltså sju lag som har kapacitet att slåss om platserna i Champions League. Åker Göteborg på skador samtidigt som prestigevärvningen Christen Press sticker i sommar, då kan det bli undre halvan igen.

Göteborg var som som bekant nedflyttningshotat ända in i näst sista omgången i fjol. Man snyggade till tabellplaceringen lite genom en stark höstspurt, och slutade som åtta.

Det är värt att fundera lite över ifrån vad fjolårsproblemen härstämmade. Det korta svaret är målvaktsproblem. Minns att Jennifer Falk drabbades av hjärnskakning redan efter fyra omgångar. Göteborg spelade sedan med unga och orutinerade målvakter under resten av våren, vilket skapade en stor osäkerhet i försvarsspelet, en osäkerhet som hängde med långt in på hösten. Ändå tog man till slut 18 poäng på de elva sista omgångarna, och var det allra mest formstarka laget på slutet.

Jennifer Falk och Loes Geurts

Nu är Falk tillbaka, och jämfört med fjolåret har man dessutom stärkt målvaktssidan med Loes Geurts, vilket gör att Göteborg sannolikt har seriens starkaste målvaktspar. Det är en trygghet.

Dessutom har man ju nu även stärkt upp resten av laget på ett bra sätt under vintern. Backlinjen har nu ytterligare spetsats med intressanta Emma Koivisto – som har imponerat stort på mig varje gång jag sett henne, mittfältet med Julia Roddar och Olivia Schough och nyligen lyfte man även forwardslinjen med ett halvårskontrakt med världsspelaren Christen Press. På minuskontot finns inga tyngre avbräck.

Göteborg ser helt enkelt väldigt spännande ut.

Under fjolåret tillkom mittbacken Taylor Leech, som fick ordning på mittförsvaret på hösten. Leech får sällan några stora rubriker, men känns som en av damallsvenskans allra bästa mittbackar. Hon kommer att ha en otroligt viktig roll i årets Göteborgslag. Det kommer förstås även löpstarka Elin Rubensson att ha.

Vad talar då emot Göteborg? Egentligen ganska mycket. Det är inte lätt att gå från nedflyttningsstrid till en topposition över en vinter. Skall man slåss i toppen krävs ju nämligen att man hittar en jämnhet och stabilitet som KGFC inte haft på flera år.

Pauline Hammarlund

Sedan finns det frågetecken för statusen på Pauline Hammarlund. Rapporter från Göteborg säger att hon ännu så länge ser rätt ringrostig ut. Men skulle nye tränaren Marcus Lantz få igång Hammarlund, och Press stannar året ut – då känns inte mitt tips helt galet.

3) Linköpings FC

LFC har blivit svenska mästarinnor två år i rad. Två säsonger där man kunnat säkra guldet på ett tidigt stadium.

Egentligen borde ju Linköping vara storfavoriter även i år. Fast på den damallsvenska upptaktsträffen fick man bara 21,4 procent av guldtipsen. Och jag tippar alltså laget först på tredje plats.

I fjol vann LFC serien på en vansinnigt imponerande vårsäsong, där man bärgade 30 av sina 51 poäng. Noterbart är att laget faktiskt var obesegrat på bortaplan. Men tog sju fler poäng borta än man gjorde hemma på Linköpings Arena. Det är rätt ovanligt.

Både poäng- och spelmässigt var laget klart sämre under hösten. Och sedan dess har man bytt tränare samt tappat ett par riktigt viktiga spelare i Kristine Minde, Claudia Neto och Jonna Andersson.

Lina Hurtig

Dessutom drabbades man nyligen av ytterligare ett tungt avbräck när Lina Hurtig drog på sig en fotskada som håller henne borta från spel under hela våren.

Även om Filippa Angeldahl är ett intressant nyförvärv känns LFC som ett sämre lag våren 2018 än det var våren 2017. Och ett klart sämre lag än våren 2016.

Nye tränaren Marcus Walfridson måste få ihop alla bitar klockrent från start om det skall kunna bli ett tredje raka guld till LFC. Walfridson är för övrigt lärjunge till Raymond Verheijen, vilket borde innebära att laget skall spela en mycket snabb fotboll som bygger på mycket löpning. Verheijens lag flyttar ofta bollen mycket snabbt i anfallsspelet, och har spelare som gärna löper i djupled.

Det är inte omöjligt med ett tredje raka guld. LFC har en bra trupp, och om Walfridson hittar ett vägvinnande spel kan jag få stå med lång näsa i höst.

Men utifrån det jag sett av LFC under våren känns det dock inte rimligt att tippa laget på guldplats. Det har helt enkelt väckts för många frågetecken. Några av dem handlar om passningskvaliteten från ytterbacksplats, om snabbheten och bredden i backlinjen samt om hur man har det med bollvinnare på mittfältet.

Hilda Carlén

När jag tittar på LFC:s backbesättning undrar jag varför man inte värvade en back till? Medan det finns många starka alternativ på mittfältet är det väldigt tunt i backlinjen. På upptaktsträffen öppnade Walfridson för att han kanske kommer att spela med tre mittbackar framöver. Blir intressant att följa.

Oavsett vilket är känslan att Hilda Carlén kommer att bli otroligt viktig i försvarsspelet. Hon måste göra en riktig kanonsäsong om det skall bli guldstrid. Samma sak med Kosovare Asllani på mittfältet.

Offensivt är Marija Banusic en nyckelspelare som behöver producera under hela året. Men kanske ändå att engelska Natasha Dowie är allra viktigast. Hon ger ju laget ett vasst djupledsalternativ, vilket var något som saknades i höstas då spelet ofta blev väldigt statiskt. Dowie är dock en av de spelare i serien som bara har halvårskontrakt. Om hon sticker i sommar behöver LFC hitta en annan lösning på djupledsspelet.

4) Kristianstads DFF

Det här är en ny chansning. Fast ändå inte så stor. Kristianstad var starkt i höstas, och har fått behålla hela fjolårslaget. Underifrån kommer massor av spännande talanger och dessutom har man värvat intressanta Josefin Rybrink.

Josefine Rybrink

På pappret känns Elisabet Gunnarsdottir:s lagbygge nu fullt flygfärdigt. Hon har ju stuckit ut hakan och pratat guld och medaljer tidigare år. Då har det dock känts lite som drömmar och förhoppningar. Nu är det mer rimligt.

Precis som många andra lag i serien är Kristianstad förstås känsligt för skador på vissa nyckelspelare. Jag kan exempelvis tänka mig att Gunnarsdottir gärna ser att Brett Maron och Rita Chikwelu spelar alla 22 matcherna.

Jag tror ändå att Kristianstad är redo för sin första medalj – ett brons. Tittar man på truppen har man en bra backlinje. Sif Atladottir och Mia Carlsson har varit bra länge. I fjol fick Therese Ivarsson ett litet genombrott, och till det har man Rybrink och Hanna Sandström.

På mitten kretsar det mesta kring Chikwelu, som är en av damallsvenskans allra bästa spelare. Men även landslagsaktuella Amanda Edgren har en viktig roll. Och på kanten blir det spännande att se om unga Evelina Duljan fortsätter att utvecklas.

Framåt sätts hoppet delvis till Ogonna Chukwudi. Men även belgiska frisparksexperten Tine Schryvers bör kunna bidraga med poäng.

Just fasta situationer är en styrka. Man har många nickstarka spelare, och utöver frisparksexpert kan man oroa motståndarna med långa inkast från Atladottir.

Det som måste förbättras om mitt medaljtips skall slå in är bortaspelet. I fjol tog Kristianstad 20 poäng på hemmaplan, vilket bara var två färre än topptrion Linköping, Rosengård och Eskilstuna. Däremot blev det bara elva KDFF-poäng på bortaplan. Där måste man höja sig i år.

Dessutom måste man få en bättre start. I fjol låg man i botten i början – det blev bara sju poäng på de åtta första omgångarna. Men 24 poäng på de 14 sista matcherna gjorde att man spurtade upp till en fin femteplats.

5) Eskilstuna United

Det här är ett lag som har genomgått en ganska stor förvandling under vintern. Förutom tränarbyte från Viktor Eriksson till Jonas Björkgren och stor omsättning på spelarsidan tycks 3–5–2 ha blivit 4–3–3.

I varje fall konstaterade Björkgren på den damallsvenska upptaktsträffen att Eskilstuna kommer att spela med fyrbackslinje i år. Samt att man kommer att slå en och annan längre passning än tidigare.

Mimmi Larsson

På ett sätt tar det emot att tippa Eskilstuna som femma. Efter sjundeplatsen 2014 har Eskilstuna varit topp tre de senaste tre åren. Möjligheten finns absolut att hamna där i år igen. Laget är ett av de sju som kan sno åt sig en Champions Leagueplats i höst.

Det som talar för ny medalj är att man har två vassa forwards i Loreta Kullashi och Mimmi Larsson samt att trion Petra Johansson, Ngozie Okobi och Lisa Dahlkvist bör ha förutsättningar att bli ett av seriens starkaste mittfält.

Man är även av tradition starka på fasta situationen, så räkna med att Vaila Barsley och de andra nickstarka Eskilstunaspelarna kommer att göra mål på några hörnor, inläggsfrisparkar och inkast. Nya mittbacken Brianne Reed kastar väldigt långt.

På minuskontot finns framför allt alla förändringar. Och det är de som gör att min magkänsla säger att Eskilstuna kan få lite av ett mellanår.

Laget känns också väldigt känsligt för skador. Tittar man på startelvan är den fortsatt väldigt stark. Men utanför en startelva ser det tunt ut, vilket gör att tränare Björkgren gör bäst i att hålla sin elva ordinarie friska.

Över tid är Eskilstuna ett lag jag har sett för lite. Nu under våren har det bara blivit en halv match, cupmötet med Linköping. Där måste jag dock säga att jag tyckte att man såg rätt bra ut. Man hade problem med Natasha Dowie i djupled, men totalt sett tyckte jag att Eskilstuna både skapade mer och dessutom såg ut att ha ett tryggare grundspel.

Kanske att värvningen av amerikanska Molly Menchel handlade om att öka snabbheten i defensiven. Genrepet mot Göteborg förra helgen slutade 2–2, en match där båda lagen saknade några ungdomslandslagsspelare – Kullashi var exempelvis inte med.

I den matchen fick vi se ett exempel på att Dahlkvists fina långpassningar kan bli ett vapen för Eskilstuna som ju har stor snabbhet framåt, framför allt i Felicia Karlsson men även i Mimmi Larsson.

Att Dahlkvist redan är spelklar talar för Eskilstuna. Hon verkar rejält revanschsugen efter drygt 1,5 tunga säsonger sedan OS-succén i Rio.

6) Piteå IF

Som har gått att se en bit upp i inlägget vann alltså Piteå den damallsvenska hösttabellen i fjol. Och inledningsvis såg man ut att kunna bli det stora segrarlaget under silly season.

Någonstans i slutet av förra året hade jag Piteå högt i min ranking. De byggde en trupp som kändes väldigt spännande, och som jag såg som en tänkbar utmanare om guldet. Då kände jag att Piteå hade förutsättningar att ställa ett starkare lag på benen än 2017. Samt att man hade en fördel mot toppkonkurrenterna eftersom man inte behöver samma inkörningsperiod – stommen laget var ju i princip intakt.

Josefin Johansson och Fanny Andersson

Men sedan försvann Stellan Carlsson och Josefin Johansson. Och så kom skadorna på Faith Ikidi, Elin Bragnum och Madelen Janogy – vilket har gjort att Piteå har dalat i mitt tips. Framtiden får utvisa om man dalat för långt. I nuläget känns Piteå väldigt svårbedömt.

När det är dags för avspark i allsvenskan verkar ju tränare Carlsson trots allt vara tillbaka i så stor utsträckning att han skall leda laget i matcherna. Och både Ikidi och Janogy är tillbaka i spel.

Piteå har tagit medalj de tre senaste säsongerna, och är med bland de sju lag som har potential att slåss i den absoluta toppen.

Det väl inarbetade grundspelet är en styrka. Mittbacken Faith Ikidi är fortsatt en av seriens allra bästa spelare, och hörnor och inläggsfrisparkar från June Pedersen blir ofta till farliga målchanser. Sedan blir det spännande att se om Madelen Janogy är redo att ta ytterligare ett steg i sin utveckling. Hon gjorde sju mål i fjol, men behöver nog upp på tvåsiffrigt i år om Piteå skall kunna utmana allra högst upp i tabellen.

Madelen Janogy

Noterbart från fjolåret var att ”hemmastarka” Piteå nästan tog lika många poäng (17) på bortaplan som man gjorde hemma på LF Arena (19).

Från fjolåret har man till slut tappat två nyckelspelare i Hilda Carlén och mammalediga Josefin Johansson. Det blir intressant att se var Cajsa Andersson kan uträtta i ny miljö. I fjol var hon den målvakt som höll flest nollor av alla (nio). Bakom Andersson har Piteå lovande Moa Öhman, vilket bör innebära att laget inte skall behöva lida så mycket av förlusten av Carlén.

Frågan är vad Johanssons uppehåll innebär. Hon har ju haft en nyckelroll i lagets väl utvecklade andrabollserövring. Nu har hon ersatts av amerikanska Jocelyn Blankenship, en spelare som är helt ny för mig. Om Blankenship visar sig vara en fullträff, då kan mitt tips av Piteå vara helt galet.

7) Djurgårdens IF

Det är lika bra att säga det direkt: Jag har undervärderat Djurgården två år i rad. 2016 tippade jag dem sist när de kom sexa och i fjol hade jag dem som tia, när de återigen kom sexa.

Den enkla utvägen hade alltså varit att tippa laget som sexa i år. Men det är ju alltså trångt och jämnt i toppen i år, och i nuläget håller jag Stockholmslaget lägst av de sju lag som har potential att slåss om medaljerna.

Johanna Rytting Kaneryd

Jämför man Djurgårdens trupp i fjol med årets skulle jag säga att laget är ganska jämbördigt. Man har tunga tapp i Katrin Schmidt och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som bar laget i fjol. Dessutom hann man inte få tillbaka Emilia Brodin (före detta Appelqvist) från hennes korsbandsskada förrän hon tog mammaledigt.

Men man har gjort en stark silly season och värvat namnkunnigt i Malin Diaz, Irma Helin, Fanny Andersson och Ingrid Ryland. Dessutom kommer kanadensiska Jenna Hellstrom in med fart i forwardslinjen. Ett nyförvärv som jag inte kan bedöma, men som får massor av rosor från de som sett henne under våren är isländska mittbacken Ingibjörg Sigurdardottir. Om hon är så bra som det sägs kan jag ha undervärderat Djurgården en tredje gång.

Gudbjörg Gunnarsdottir

För Djurgården har kanske seriens allra bästa målvakt i Gudbjörg Gunnarsdottir. Backlinjen känns stabil och mittfältet väldigt intressant. Och framåt har Mia Jalkerud visat att hon är en pålitlig målskytt.

Djurgården är alltså det sista laget av de som jag tror kommer att slåss om platserna i toppen. Jag skulle bli förvånad om vi får se något av de sju lagen i bottenstriden. De fem lag som återstår är också de som jag tror riskerar att dras ner i kampen kring nedflyttningsstrecket.

8) Vittsjö GIK

I fjol levde Vittsjö ganska farligt. Man slutade precis ovanför nedflyttningsstrecket, efter att ha tagit fler poäng (tolv) på bortaplan än hemma på Vittsjö IP (elva). Avståndet ner till Kvarnsveden under strecket var fyra poäng.

Sedan i fjol har man sin startelva mer eller mindre intakt. Man har tappat Ngozi Okobi och ersatt henne med Michelle de Jongh. Den senare är en spelare jag hoppats mycket på, men som inte riktigt tagit det sista steget ännu. Kanske kan det här vara de Jonghs säsong? Vittsjö har även tappat mittbacken Ifeoma Dieke till IFK Kalmar. Henne har man ersatt med Lorina White, som är ett oskrivet kort för mig.

Även Vittsjö är ett lag med en stark startelva, men med tunn trupp. Skadefria skulle man kunna hamna ytterligare något pinnhål högre än den åttondeplats jag förutspår. Men med skador på fel spelare kan det sluta riktigt illa.

Linda Sällström

Med fel spelare tänker jag i första hand på Linda Sällström, som stannade trots lockrop från andra håll. Den finländska landslagsforwarden gjorde 15 mål i fjol, vilket var över 60 procent av Vittsjös totala målskörd. På upptaktsträffen i måndags tippades hon ha ungefär lika stor betydelse för lagets målskörd även i år. Något som hon inte tycktes uppskatta fullt ut. Lite lätt uppgivet sa hon:

”Jag lyckades inte riktigt snacka ner förväntningarna.”

Andra nyckelspelare i Vittsjö är landslagsaktuella mittbacken Sandra Adolfsson och målvakten Shannon Lynn. Lynn hade näst högst räddningsprocent av alla målvakter i fjolårets serie.

Shannon Lynn

9) Hammarby IF

I fjol låg Hammarby under nedflyttningsstrecket efter 14 omgångar. Sedan gjorde laget en kanonavslutning på serien, och till slut tog man lika många poäng på hösten som FC Rosengård.

Det borde alltså ha varit uppåt i fjolårets nykomling i vinter. Fast tyvärr har det varit en del negativa rubriker under silly season. Först kom det fram att man hade stora problem med ekonomin, vilket fick supportrar att samla in 420 000 kronor. Sedan var det oro i lagledningen, oro som slutade med att succétränaren Olof Unogård tvingades lämna.

Han har ersatts av Ann-Helen Grahm har kommit in och fått ta hand om en tunn, men rätt intressant trupp. Nyckelspelare är förstås målvakten Emma Holmgren, som efter en lite fumlig start, i fjol växte ut till en av damallsvenskans allra bästa målvakter. Att hon höll nio nollor och till slut hade högst räddningsprocent av alla är bevis för det.

Alexandra Lindberg

Framför Holmgren gillade jag hur lugnt och tryggt mittbacksparet Alexandra Lindberg och Sejde Abrahamsson agerade. De båda är helt klart väldigt underskattade. På mittfältet har man gjort ett kap i Australiens Elise Kellond-Knight, som dock bara är kontrakterad för ett halvår. Och eftersom The Matildas har en vecka kvar i de Asiatiska mästerskapen riskerar det bli ganska få matcher i grönt för den vänsterfotade bollvinnaren.

Framåt har man tappat speluppläggaren Filippa Angeldahl till Linköping, vilket förstås är tungt. Men det finns ändå flera intressanta offensiva spelare i truppen. Julia Zigiotti Olme och Emma Jansson (ny från Örebro) gjorde åtta respektive fem mål i fjolårets serie. Tillsammans med lovande tonåringarna Alma Nygren och Astrid Larsson borde Zigiotti Olme och Jansson kunna fixa till lite mål även i år.

En efterlängtad nyhet för Hammarby är att man efter många år ”i exil” äntligen är tillbaka på Hammarby IP igen. Nu var det dock inget fel på lagets hemmafacit i fjol, 17 hemmapoäng var tvärtom väldigt bra. Sportsligt är det snarare på bortaplan man behöver lyfta sig lite – där tog man bara tio poäng ifjol, vilket var sämst av alla de lag som hängde kvar.

Hammarby är ett av de lag som i första hand bör hamna någonstans mellan åttonde och elfte plats. Jag placerar dem alltså som nia, väl medveten om att jag ifjol underskattade de båda Stockholmslagen ganska rejält. Så kanske att Bajen till slut hamnar på en betydligt högre placering…

10) Växjö DFF

Här är ytterligare ett väldigt svårtippat lag. Själva siktar klubbledningen på topp sex. I höstas var känslan att man kanske skulle kunna klara det. Laget kändes piggt och spännande. Man satte nytt poängrekord i elitettan och nådde fina målskillnaden 83–17.

Att seriesegrarna i elitettan utan undantag har hängt kvar sitt första år i allsvenskan förstärkte bilden av att Växjö skulle kunna bli en riktigt stark nykomling. Under vintern måste jag dock säga att jag blivit mer och mer osäker på Växjö.

Katie Fraine

När det gäller värvningar var det viktigt att hitta en ny målvakt och en stabil mittback, vilket man gjort i Katie Fraine och Jennie Nordin. I övrigt litar man i stort på den trupp som spelade upp laget.

I träningsmatcherna har det gått lite upp och ner. I genrepet vann man med 5–0 mot Kungsbacka. Att man vinner mot elitettanlag är ju dock inte oväntat, det visade man ju med eftertryck i fjol. Mot motstånd av damallsvensk klass har man noterat 1–1 mot Vittsjö, 3–0 mot Kalmar, 0–2 mot LB07, 1–2 mot norska LSK och 0–0 mot Kristianstad.

Jag har hela tiden känt att Växjö borde kunna hänga kvar. Och resultaten från försäsongen indikerar att laget har nivån som krävs för att hävda sig mot allsvenskt motstånd. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar sig i morgondagens premiär i Linköping.

Anna Anvegård

Mitt tips på Växjö känns ändå väldigt osäkert. Om affischnamnet Anna Anvegård fortsätter att leverera kan laget absolut hamna några platser högre upp i tabellen. Anvegård är ju för övrigt en otroligt intressant spelare.

Jag läste att hon har gjort 146 seriemål på de senaste fem säsongerna. I fjol blev det 33 i elitettan. Nu skall hon för första gången på allvar testa sig mot damallsvenska backar. Vi skall väl kanske inte räkna med att hon gör 33 mål – men tvåsiffrigt tror jag absolut att hon kan uppnå. Hennes teknik och spelsinne bör funka bra även i hösta serien.

11) LB 07

Det var inte lätt att hitta det andra nedflyttningslaget, bredvid IFK Kalmar. Men även om jag helst hade velat placera LB07 lite högre säger magkänslan att Malmölaget kan få det svårt i år.

Efter att ha överraskat alla under våren i fjol gjorde laget en svag höst, där det bara blev tio poäng. Defensivt läckte det en del, man höll bara nollan två gånger (minst av alla) och hamnade till slut på 43 insläppta mål.

Offensivt gjorde man inte så många mål, men man gjorde dem när det som mest behövdes. Faktum var att det var bara två gånger i fjol som LB07 blev poänglöst när man gjorde mål framåt.

Jag såg LB borta mot Göteborg i cupen i våras. Då tyckte jag att de spelade bra fram till straffområdet, men att spetsen saknades. Då var dock isländska nyförvärvet Rakel Hönnudottir helt färsk i laget, och man saknade även snabba Hanna Terry. Kanske att de båda kan ge laget lite udd. Och i så fall riskerar jag att få fel i mitt tips.

För det här är ett tips jag inte är ett dugg säker på. Egentligen känner jag att det bara finns en riktigt given nedflyttningskandidat. Alla de andra elva lagen har kapacitet att hamna en bit upp i tabellen.

Anna Welin

När det gäller LB07 har jag en favoritspelare där i mittfältaren Anna Welin. Hon och Mia Persson blev lagets bästa målskyttar i fjol med fem vardera. Welin är dock väldigt mycket mer än bara en målskytt. Hon är även en pådrivare, bollvinnare och en duktig passningsspelare. Visst kanske hon är lite långsam, men jag tycker ändå att hon borde vara med i landslagsdiskussionen.

Om Anna Welin gör en kanonsäsong lär jag inte få rätt i mitt tips. Men så här inför avspark får LB07 slå ur underläge.

12) IFK Kalmar

IFK Kalmar var sist in i årets serie, och det känns nästan omöjligt att inte tippa laget sist. I varje fall utifrån en bedömning av lagets spelartrupp.

Man var ett väldigt målglatt gäng i fjol är man gick upp i allsvenskan. Det blev 68 mål framåt och hela 41 bakåt. Det innebär ett snitt på 2,6 framåt och 1,6 bakåt.

Framför allt är det siffran över insläppta mål som oroar. Tittar man på fjolårets nykomlingar så hade LB07 släppt in 31 mål (1,2 i snitt) i elitettan året innan och Hammarby 22 (0,85). I fjol släppte de lagen 43 (1,95) respektive 26 (1,2).

Det är ju förstås naturligt att man släpper in fler mål i snitt i damallsvenskan än i elitettan. Kommer man upp med ett snitt på 1,6 insläppta talar mycket för att den siffran kan öka till kring 2,5 i allsvenskan.

Och de båda lag som släppte in fler än två mål i snitt per match i fjolårets damallsvenska var Kvarnsveden och Kif Örebro – alltså de lag som nu spelar i elitettan.

Ifeoma Dieke

Det är ju tydligt att ledningen i IFK Kalmar är medveten om att man har släppt in för många mål. I vinter har man värvat två duktiga målvakter i Tove Enblom och Lina Lundqvist. Man har även fått in rutinerade Ifeoma Dieke i backlinjen bredvid Elin Bergqvist och Elsa Karlsson. Av vad jag förstått tänker man spela 3–4–3, något som säkert snarare kommer att se ut som 5–4–1 i många matcher.

Sett till försäsongen har det inte värvningarna i de bakre leden hjälpt. Kalmar föll i genrepet mot Kristianstad med 4–1. Tidigare under vintern/våren har man förlorat med 8–1 mot Rosengård, 2–0 mot LB07 och 3–0 mot Växjö. Och så glädjeämnet, 1–1 mot Vittsjö den 1 april. Totalt 3–18 på fem matcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen alltså.

Det är siffror som innebär att IFK Kalmar slår rejält ur underläge. Siffror som tyvärr för nykomlingen indikerar att laget riskerar att bli en slagpåse i högsta serien. Jag hoppas att man kan lyfta sig, för det är alltid roligare om det blir en jämn serie, där alla lag kan sno poäng av alla.

Om Kalmar skall kunna skrälla sig kvar måste man snabbt täta till defensiven. Den rutinerade australiska mittfältaren Aivi Luik måste vara en fullträff. Och så måste förstås skyttedrottningen Amanda Fredriksson leverera. Hon testade damallsvenskan med Jitex för några år sedan. Då blev det ingen succé. Nu är hon några år äldre och borde kunna göra bättre ifrån sig.

Anja Mittag

Apropå skyttedrottningar har jag nu kommit fram till skytteligan. Den är ju vansinnigt svårtippad i år eftersom heta trion Press, Dowie och Troelsgaard bara har kontrakt för halva säsongen. Här är ändå ett försök att hitta årets tio mest målfarliga spelare i damallsvenskan:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Andra spelare som är kandidater att slå sig in på listan är Olivia Schough, Pauline Hammarlund, Madelen Janogy, Julia Zigiotti Olme, Lisa-Marie Karlseng Utland, Amanda Fredriksson, Amanda Edgren och Rakel Hönnudottir.

Det var mitt tips av damallsvenskan 2018. Apropå damallsvenskan har DN listat seriens tio bästa spelare på 2000-talet. Spelare som har presterat på hög nivå över tid, och som har varit viktiga för sitt lags framgångar, har prioriterats. Den listan ser ut så här:

1) Marta Vieira da Silva
2) Malin Moström
3) Victoria Sandell
4) Hanna Ljungberg
5) Hanna Marklund
6) Karolina Westberg
7) Therese Sjögran
8) Caroline Seger
9) Anja Mittag
10) Ramona Bachmann

Personligen tycker jag att det är en bra lista. Marta är ohotad etta och trion Moström, Sandell och Ljungberg är de tre bästa svenska spelarna. Personligen skulle jag nog ha plockat bort Sjögran och istället satt in Pernille Harder, men visst kan man argumentera för att Sjögran varit viktig för Malmö/Rosengård.

Så en kort koll på vår näst högsta serie. Även elitettan har ju premiär i dag. Tyvärr är jag långt ifrån lika insatt på elitettan som på damallsvenskan, och min tid räcker inte till att sätta mig in i serien.

För bevakningen av elitettan var det väldigt tråkigt att bloggen Spelare 12 lades ner. Men om jag ändå skall försöka mig på ett litet tips av toppen och botten av vår näst högsta serie så tror jag att det kan vara dags för AIK att ta steget upp igen. Laget har verkat starkt på försäsongen.

Bredvid Solnaklubben ser jag ytterligare fyra kandidater till en allsvensk plats. Båda nykomlingarna ovanifrån, Örebro och Kvarnsveden, vill säkerligen vara med i kampen. Framför allt har Kvarnsveden fått behålla stora delar av sitt lag från i fjol. Visst är tappet av Tabitha Chawinga blytungt, men duon Temwa Chawinga och Lova Lundin bör vara ett väldigt bra anfallspar i vår näst högsta serie.

I övrigt känns fjolårets fyra och femma, Assi och Kungsbacka, intressanta även i år. Båda lagen bör ha potential att vara med i toppen. Men om jag hade varit sådan att jag satsade pengar skulle jag satsat på AIK och Kvarnsveden som etta och tvåa i serien.

I botten är det lätt att placera de tre nykomlingarna; Asarum, Lidköping och Ljusdal. Även Böljan känns som ett lag som riskerar att få slåss i botten. Av de fyra har Ljusdal gjort några bra värvningar, som får mig att tro att de kanske har bäst chans att överraska.

Den stora EM-guiden, lag 13–16

Sveriges lag har landat i Nederländerna, där EM-slutspelet nu bara är några dagar bort. Därmed har det har blivit dags för bloggens stora EM-guide.

Det handlar om en presentation av samtliga 16 lag, en presentation som är uppdelad i fem avsnitt. I det här inledande inlägget presenterar jag i nedräkningsform de fyra lag som jag tror kommer att hamna sist i sina respektive grupper.

EM inleds ju på söndag klockan 18.00. Spelschemat finner ni här. Och samtliga de 16 spelartrupperna finns här.

I det förra EM-slutspelet blev det ju lottning om den sista kvartsfinalplatsen. Något liknande blir det inte i årets turnering. Om två eller flera lag slutar på lika många poäng sorteras lagen i grupperna enligt följande:

1) Inbördes möten
2) Inbördes målskillnad (om det är fler än två lag på samma poäng)
3) Flest gjorda mål, inbördes (om det är fler än två lag på samma poäng)
4) Målskillnad totalt.
5) Totalt antal gjorda mål.
6) Minst antal poäng i fairplay-ligan. Där ger rött kort 3 poäng och gult kort 1 poäng).
5) Bäst placering på Uefa-rankningen.

Därmed är det dags för genomgången av de 16 lagen. Här är de lag jag tror hamnar på placering 16 till 13:

16) Ryssland
Världsrankning: 25 – har som bäst varit rankat som nummer 11.
Lottning: Grupp B. Spelar enligt följande: 1) Italien den 17 juli 18.00, 2) Sverige den 21 juli 18.00, 3) Tyskland den 25 juli 20.45.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Tips: Lämnar EM-slutspelet utan poäng.
Profiler: –
Trolig startelva (4–4–2): Tatyana Shcherbak – Tatiana Sheikina, Daria Makarenko, Anna Belomyttseva, Elvira Ziyastinova – Ekaterina Pantyukhina, Elena Morozova, Anna Cholovyaga, Ekaterina Sochneva – Margarita Chernomyrdina, Nadezhda Karpova.

Kommentar: Det skall sägas direkt, Ryssland och Portugal, är de båda EM-lag som jag känner att jag har klart sämst koll på. Med Ryssland känns det konstigt att jag inte har lyckats skapa någon bra bild, jag har ändå sett ryskorna vid ett par tillfällen i år.

Men såväl mot Sverige i Algarve cup som i dubbellandskamperna mot USA var det ryska laget alldeles för underlägset för att man skulle kunna skilja ut enskilda spelare eller någon spelidé. I alla de här matcherna fick ryskorna mest koncentrera sig på att slå ifrån sig. Och det blev även mycket klara förluster.

Med tanke på hur svaga resultat Ryssland har gjort de senaste åren talar det mesta för att laget får lämna det här mästerskapet poänglöst. Jag kastar dock in en liten brasklapp. Ryssland var väldigt nederlagstippat även inför EM 2013. Där tog man dock poäng både av Spanien och England, och kom faktiskt före engelskorna i gruppen. Som ni kanske minns åkte ryskorna sedan ut efter lottdragning.

På de fyra åren sedan EM i Sverige är känslan dock att rysk damfotboll har tappat några klasser i kvalitet. Eller möjligen stått stilla samtidigt som omvärlden har utvecklats. De ryska klubblagen hävdar ju sig inte längre i Champions League, och landslaget faller allt längre ner på rankingen.

När det gäller truppen saknas viktiga Elena Terekhova. Jag vet inte säkert, men antar att hon är skadad. Hon Elena Morozova och skadeförföljda Elena Danilova är ”resterna” av det talangfulla ryska lag som vann F19-EM 2005.

På senare år har ryska ungdomslandslag haft väldigt svårt att hävda sig, och faktum är att jag skulle bli förvånad om ryskorna tar någon poäng i EM. Den uppfattningen stärktes efter att jag sett höjdpunkterna från gårdagens genrep mot Belgien. Där föll ryskorna med 2–0 efter att ha släppt in två konstiga mål.

Det har varit ganska stor genomströmning av spelare i den ryska startelvan i år. Bland annat har man varierat mellan Tatyana Shcherbak och Alena Belyaeva på målvaktssidan. Men hur Ryssland än ställer upp är det ett lag som Sverige självklart måste besegra om vårt lag skall ha någon chans att nå sitt mål om medalj.

15) Portugal
Världsrankning: 38 – har som bäst varit rankat som nummer 32.
Lottning: Grupp D. Spelar enligt följande: 1) Spanien den 19 juli 18.00, 2) Skottland den 23 juli 18.00, 3) England den 27 juli 20.45.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Tips: Bör vara chanslöst på avancemang. Blir sist i gruppen, sannolikt utan poäng.
Profiler: Claudia Neto.
Trolig startelva (4–3–3): Rute Costa – Ana Borges, Carole, Silvia Rebelo, Diana Gomez – Diana Silva, Claudia Neto, Melissa Antunes – Carolina Mendes, Dolores Silva, Ana Leite.

Kommentar: Portugal var sista laget in i EM, har lägst ranking – och man är även en het kandidat till att sluta på sista plats. Laget är uddlöst och har många orutinerade och internationellt oprövade spelare.

Mot Spanien och England skall Portugal vara chanslöst, medan det finns poängchans mot ett brandskattat Skottland. Inte minst med tanke på att lagets storstjärna Claudia Neto är i toppform. Mittfältaren har varit en mycket viktig kugge i Linköping under våren.

Och i landslaget är det på Neto det hänger. Det är hon som både skall vara speluppläggare och avslutare. Men Neto till trots, det rimliga är att Portugal lämnar Nederländerna poänglöst, även om man visade klass tidigare i våras när man spelade 0–0 mot Kanada i Algarve cup. Det var i och för sig ett reservbetonat Kanada, men ändå bra gjort av portugisiskorna.

14) Island
Världsrankning: 19 – har som bäst varit rankat som nummer 15.
Lottning: Grupp C. Spelar enligt följande: 1) Frankrike den 18 juli 20.45, 2) Schweiz den 22 juli 18.00, 3) Österrike den 26 juli 20.45.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 3 procent
Tips: Åker ut i gruppen
Profiler: Gudbjörg Gunnarsdottir, Sara Björk Gunnarsdottir och Dagny Brynjarsdottir.
Trolig startelva (5–4–1): Gudbjörg Gunnarsdottir – Katrin Jonsdottir, Glodis Perla Viggosdottir, Sif Atladottir, Ingibjörg Sigurdardottir, Hallbera Gisladottir – Agla Maria Albertsdottir, Sara Björk Gunnarsdottir, Dagny Brynjarsdottir, Fanndis Fridriksdottir – Harpa Thorsteinsdottir.

Kommentar: Island skrällde sig till kvartsfinal 2013. Då gick man vidare som bästa grupptrea efter kryss mot Norge och seger mot Nederländerna. Den här gången är lottningen egentligen bättre, trots det känns avancemang inte troligt. Laget riskerar nämligen att fällas av korsbandsskador.

I juni drog Margret Lara Vidarsdottir av sitt korsband, vilket gör att den rutinerade målskytten missar EM-slutspelet. Samma typ av skada håller även Elisa Vidarsdottir, Dora Maria Larusdottir och Mist Edvardsdottir borta från mästerskapet i Nederländerna.

Det gör att en rätt smal trupp blir ännu smalare. Och jag tippar därför Island sist i grupp C. Men det är värt att poängtera att det känns rätt öppet bakom Frankrike, och att det därmed är långt ifrån omöjligt för Island att ta sig vidare till kvartsfinal. Och väl där kan ju isländskorna alltid hämta inspiration från sitt herrlandslags framfart i EM i fjol.

Men för att Island skall kunna blanda sig i medaljstriden måste alla lagets nyckelspelare pricka toppformen samtidigt. Och visst har Island några matchvinnare i målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir, i fantastiska vinnarskallen Sara Björk Gunnarsdottir och i starka Dagny Brynjarsdottir.

Jag gillar den isländska inställningen och kampviljan, men tyvärr är min känsla alltså att skadeläget gör att ”The Dottirs” får svårt att upprepa det bragdartade avancemanget från 2013. På pappret kallar isländskorna sin uppställning för 3–4–3. Men troligen blir det snarare 5–4–1 i många matcher.

Island har vilat sig i form. Man har inte spelat någon träningsmatch den senaste månaden. I genrepet föll man med 1–0 mot ett starkt Brasilien i mitten av juni, segermålet gjordes av Marta.

I den matchen var varken Dagny Brynjarsdottir eller EM-kvalets skyttligavinnare Harpa Thorsteinsdottir med, vilket säger att Island trots allt kan bli svårspelat i EM. För båda är förstås viktiga för laget. Apropå genrepet mot Brasilien enades båda lagen efter slutsignalen i en gemensam vulkan. Kul.

13) Belgien
Världsrankning: 22 – det är Belgiens bästa ranking någonsin.
Lottning: Grupp B. Spelar enligt följande: 1) Danmark den 16 juli 20.45, 2) Norge den 20 juli 18.00, 3) Nederländerna den 24 juli 20.45.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 3 procent
Tips: Blir sist i gruppen. Men jag tror inte att laget blir poänglöst.
Profiler: Tessa Wullaert och Janice Cayman.
Trolig startelva (4–4–2): Justien Odeurs – Davina Philtjens, Aline Zeler, Heleen Jaques, Maud Coutereels – Lenie Onzia, Tine de Caigny, Julie Biesmans, Elke van Gorps – Tessa Wullaert, Janice Cayman.

Kommentar: Belgiens röda flammor är ett lag på väg uppåt. Men man slår ändå rejält ur underläge i den här gruppen.

Med tanke på motståndet skulle jag bli förvånad om man tog sig vidare till kvartsfinal. Däremot tror jag att belgiskorna kommer att ta poäng. Laget har nämligen visat att man inte på något sätt är ofarligt. Man har framför allt bra kontringsfart genom de båda högklassiga toppspelarna Tessa Wullaert (Wolfsburg) och Janice Cayman (Montpellier). De båda gjorde de båda konstiga målen i gårdagens genrep mot Ryssland. Se länk ovan.

Belgiskorna har gjort väldigt varierande resultat den här våren. På pluskontot finns 4–1-seger mot Italien, 5–0-seger mot Skottland och meriterande 1–1 mot Japan.

Mindre bra resultat är 1–4 och 0–7 mot Spanien samt 1–4 mot Nordkorea.

Belgien har matchat rejält den senaste tiden. Man mötte alltså Ryssland så sent som i går. De senaste veckorna har man även noterat 0–7-fiaskot mot Spanien förrförra veckan samt 0–2 mot Frankrike i fredags. Man har ändrat en del i sin laguppställning från match till match. Tänkbara skillnader i startelvan från det ovan är att Imke Courtois kan komma in i backlinjen, Yana Daniëls på vänstermittfält eller Elien van Wynendaele på centralt mittfält.

Lagets brister finns i de bakre leden. Det finns frågetecken både för om den 20-åriga målvakten Justien Odeurs och för om mittlåset håller tillräcklig klass. Positivt är att man nästan spelar på hemmaplan, och sannolikt borde kunna få bra publikstöd mot både Norge och Danmark. Just danskorna vann man för övrigt mot så sent som ifjol.

Nu tror jag alltså inte att Belgien går vidare. Men en toppmatch av tre tror jag att man kommer att göra. Man slog exempelvis Nederländerna i höstas. Favorit i repris?

Det var del av av Den stora EM-guiden. I del 2 presenteras lagen på platserna 9–12.

Kristianstadsjubel till ingen nytta

Den damallsvenska nedflyttningsstriden avgörs först i sista omgången, den gör det bland annat genom en nervdrypande uppgörelse mellan två av de inblandade lagen.

För er i Kristianstad, Mallbacken och Umeå är det här självklart inget önskescenario, men för oss som följer serien utifrån är det här en godbit, något att se fram emot och spekulera kring.

Dagens resultat där Umeå och Kristianstad tog varsin poäng och Mallbacken föll förändrade inte mycket av förutsättningarna. Enda skillnaden mot läget inför omgången är att Mallbacken inte längre kan hänga kvar genom kryss mot Rosengård. Värmländskorna måste vinna i Malmö för att hoppet skall leva.

Jag följde huvudsakligen dagens omgång via radion. Därifrån fick jag bilden av att Umeå borde ha vunnit mot Göteborg, en bild som förstärks av höjdpunkterna på damallsvenskan.tv.

Jag såg några minuter i slutskedet av Kvarnsveden–Kristianstad. Där gled Tabitha Chawinga igenom och gjorde 2–1. I det läget var matchen i Umeå redan slut och Linköping ledde med 3–0 i Mallbacken. Strax efter kvitterade Mia Carlsson, och Kristianstad jublade som om de vunnit tv-pucken.

Mia Carlsson

Mia Carlsson

Fast det hade de egentligen ingen sportslig anledning till. För faktum är att i det läget var förlust eller kryss totalt oväsentligt för Kristianstad. Båda gav exakt samma förutsättningar inför slutomgången.

Så utöver en möjlig förbättring av självförtroendet i KDFF förändrade Carlssons kvittering absolut ingenting inför slutomgången. Där möts ju för övrigt Kristianstad och Umeå på Vilans IP och Rosengård och Mallbacken på Malmö IP.

Det som gäller är:

Kristianstad hänger kvar om:
* De vinner mot Umeå.
* De kryssar mot Umeå samtidigt som Mallbacken tappar poäng mot Rosengård.

Mallbacken hänger kvar om:
* De vinner mot Rosengård samtidigt som Kristianstad tappar poäng mot Umeå.

Umeå hänger kvar om:
* De vinner mot Kristianstad samtidigt som Mallbacken tappar poäng mot Rosengård.

Hur går det då?

Det är en väldigt svår fråga att svara på. Klart är att Mallbacken har sämst odds. Faktum är ju att de måste vinna borta mot Rosengård och det är inte ens säkert att det räcker. Det som talar för Mallbacken är att Rosengård har usel form och kommer att ha sitt fokus riktat mot mötet med Slavia Prag i Champions League.

Faktum är att trots att Kristianstad ligger bäst till hade jag nog nästan föredragit att vara tvingad att vinna som Mallbacken och Umeå är. Till Kristianstads fördel talar förstås att de är ensamma om att ha sitt öde helt i egna händer.

Problemet är att de kan hamna i jobbiga situationer, i varje fall så länge matchen i Malmö lever. Lek exempelvis med tanken att det är kryss både i Kristianstad och Malmö med tio minuter kvar att spela. Hur skall de tänka då? Hur hårt skall de satsa för ett segermål?

På minuskontot för Kristianstad finns också att Sif Atladottir är avstängd på lördag till följd av sitt röda kort i dag.

Sif Altadottir

Sif Altadottir

Innan jag lämnar bottenstriden för den här gången noterade jag att jag hörde det sägas att klassiska Umeå IK riskerade nedflyttning. Och visst har UIK klassikerstatus genom alla sina SM-guld. Men faktum är ju att det här dramat står mellan tre riktigt klassiska damfotbollsklubbar. Mallbacken och Kristianstad har ju faktiskt gjort 24 säsonger vardera i högsta divisionen medan Umeå ”bara” har 20.

I övrigt i dag avgjordes sannolikt skytteligan genom att Pernille Harder satte tre mål. Hon har nu fyra måls ledning till Stina Blackstenius och sex mål till Tabitha Chawinga. Det är ju just de tre som är kandidaterna till årets forward. För mig är det så nära dött lopp man kan komma mellan Harder och Chawinga. Harder är tveklöst den mest eleganta spelaren, medan Chawinga är den som har störst förmåga att göra mål på helt egen hand.

Så en liten internationell utblick:

I Frankrike vann PSG toppmötet mot Montpellier med 1–0. Därmed är PSG fortfarande utan både poängförlust och insläppta mål. Man ligger dock bara tvåa i tabellen. Leder gör Lyon, som gjorde 9–1 på Guingamp i dag. Där blev Eugenie Le Sommer tremålsskytt, vilket betyder att hon numera är i ensam ledning i skytteligan på tio fullträffar, tre fler än Ada Stolsmo Hegerberg och fyra fler än en trio där bland annat Sofia Jakobsson ingår.

I Tyskland är tabelltoppen högintressant i säsongsinledningen. I dag spelade Wolfsburg och Frankfurt 0–0 samtidigt som Freiburg blev första lag att besegra Turbine Potsdam. Freiburgs 2–1-seger innebär att fyra lag är inom två poäng i tabelltoppen efter sex omgångar.

Potsdam leder på 15, medan Freiburg och Wolfsburg har 14 och Bayern München står på 13. På onsdag möts Wolfsburg och Potsdam i ett högintressant toppmöte.

I Norge och England var det nära att serieledarna åkte på sina första förluster för året. Manchester City har ju redan säkrat segern i WSL. I dag var man under mot Birmingham i paus, men lyckades fixa 1–1. Det var för övrigt sista ligamatchen för Kosovare Asllanis lag – de står över sista omgången.

I Norge låg LSK under med 2–1 i andra halvleken mot Stabaek. Men även där blev det en kvittering. Krysset innebär dock att LSK får vänta med att fira guldet till nästa helgs avslutande omgång. Då möter man Sandviken hemma och en poäng räcker.

Damallsvenskan 2014 och 2015

Året är snart slut och det är hög tid för min sammanfattning av damallsvenskan 2014. Jag passar på att slå två flugor samtidigt genom att kombinera tillbakablicken med en koll på hur lagen ligger till i silly season.

Dessutom stämmer jag av med mina förhandstips. Där fick jag rätt på ettan och på de tre sista lagen. Fast de tre jumbolagen placerade jag ändå på fel placering i och med att jag inte förutsåg Tyresös konkurs…

När det gäller silly season finns fortfarande ett stort antal svenska spelare ute på marknaden, inte minst ett gäng målvakter i Sofia Lundgren, Kristin Hammarström och Carola Söberg samt landslagsaktuella spelare som Lisa Dahlkvist, Marija Banusic, Emma Lundh och Hanna Folkesson. Det blir intressant att se var de hamnar nu när klubbarnas spelarbudgetar börjar ta slut.

FC Rosengård, svenska mästarinnor 2014

FC Rosengård, svenska mästarinnor 2014

1) FC Rosengård
Mitt tips: 1

Att pricka Rosengårds placering den här säsongen var tyvärr (för seriens skull) lite för lätt – och inget tyder på att det blir svårare 2015. Den stora frågan för nästa år är om de kan klara av att bryta Wolfsburgs dominans i Champions League.

2014 var överlägsenheten i damallsvenskan så stor att den största dramatiken var att man skiftade i klubbledningen. Först lämnade klubbchefen Niclas Carlnén för MFF vid seriestart och under sommaruppehållet gick tränaren Jonas Eidevall till danska Lyngby. Under sommaren hade man även ganska stor genomströmning i truppen, sannolikt väl så stor som det blir nu i vinter.

Efter säsongen har man nämligen tvingats hålla lite i plånboken. Det innebär dock inte att man försvagat truppen. På minuskontot finns att man har tappat underskattade karaktärsspelaren Katrin Schmidt och användbara Elin Rubensson.

Det vägs upp av att man värvat den snabba mittback som saknats i Emma Berglund och skrivit långtidskontrakt med Marta. Dessutom finns en hel hög duktiga, unga talanger och bankar på dörren.

När jag såg Rosengård slå Göteborg med 3–2 i höstas var känslan att storstjärnorna Marta, Ramona Bachmann, Anja Mittag och i viss mån även Therese Sjögran inte hade hittat rätt rollfördelning. Jag tyckte mest att de var felvända och att alla samlades kring bollen.

För tränare Markus Tilly är utmaningen att hitta rätt roller för alla stjärnor, och få dem att turas om att springa i djupled. Klarar han det kan Rosengård nå riktigt långt, för Tilly har numera en trupp som är redo att vinna internationella titlar. Rosengård har exempelvis tre spelare på min lista över världens 20 bästa det här året. Bara Wolfsburg, Lyon och Seattle Reign har lika många.

Sarah Michael

Sarah Michael

2) KIF Örebro
Mitt tips: 3

Många tyckte att det var en skräll att Kif lade beslag på Sveriges andra Champions Leagueplats. Jag tillhörde dock den skara som inte chockades.

Med tanke på den stabilitet som Örebro visade 2013 och att man hade kvar både succétränaren Rickard Nilsson och i princip hela truppen så förväntade jag mig att laget skulle slåss i toppen. Utöver premiärförlusten mot Eskilstuna var också Kif precis så stabilt som jag väntat mig. Och när man i somras först bortaslog Linköping med 4–0 och sedan även vann hemmareturen med 2–0 förstod man att det stora silvret troligen skulle hamna i Närke.

Kif har fortsatt kontinuitet på tränarsidan och det ser även ut som att man skall kunna få behålla hela spelartruppen vilket gör att om bara skyttedrottningen Sarah Michael håller sig frisk är målvaktsfrågan det enda hotet mot att det blir toppstrid även nästa år.
Det mesta talar ju för att årets succémålvakt Stephanie Labbé kommer att ingå i Kanadas storsatsning inför hemma-VM, vilket innebär att hon först kan vara aktuell för damallsvenskan efter sommaren.

Om ersättaren heter Kristin Hammarström lär det jublas både i Örebro och i förbundsborgen i Solna. För det skulle ju även gynna en svensk VM-satsning. I övrigt hoppas garanterat Kif-ledningen på att Lisa Dahlkvist flyttar hem.

Uppdaterat i efterhand: Ungefär samtidigt som det här inlägget publicerades stod det klart att Kif Örebro har löst målvaktsfrågan. Det blir Carola Söberg som tar över efter Stephanie Labbé, en lösning som bör kunna bli bra för laget.

Maren Mjelde

Maren Mjelde

3) Göteborg FC
Mitt tips: 5

I går skrev GP:s Johan Rylander att GFC floppade i allsvenskan i år. Jag tycker tvärtom att de lyckades klart bättre än vad man kunde förvänta sig.

Laget genomgick ju en närmast total förvandling efter förra säsongen och inför avspark ställde jag mig frågande till om man skulle kunna få ihop sitt nya lag tillräckligt tidigt för att blanda sig i toppstriden. Starten var sensationellt bra, men efter ett par omgångar blev det tydligt att man hade problem på det centrala mittfältet.

De problemen löstes under sommaren när Maren Mjelde anlände från Potsdam. Mjelde får sällan några stora rubriker, men jag skulle definitivt ranka henne som en av damallsvenskans tre toppvärvningar under året – kanske den allra bästa.
Tyvärr klarade inte juniorlandslagets lagkapten Julia Wahlberg av att bära laget under våren. På hösten fick Wahlberg bara fyra inhopp på totalt 20 minuter. Förhoppningsvis kan Wahlberg lära sig av Mjelde så att det förväntade lyftet kommer under 2015.

Göteborg hade greppet om den viktiga andraplatsen inför bortamötet med Kristianstad i näst sista omgången. Förlusten där kostade dock en Champions Leaguesatsning inför nästa år. Nu kommer budgeten inför 2015 att ligga på samma nivå som årets, vilket innebär att GFC återigen lär slåss med Linköping och Örebro om Sveriges andra Champions Leagueplats.

I somras anslöt även Lisa Ek och efter säsongen har Sabrina Viguier (Saint-Etienne) och Annica Sjölund tvingats lämna, medan man värvat Elin Rubensson, Filippa Curmark och Adelina Engman. De värvningarna antyder att man tänker spela Mjelde som mittback kommande säsong. Eller är det även en mittback på väg in?

Intressant också att man säger att man ser Rubensson som yttermittfältare, medan det nog är som ytterback hon kan slå sig in i en VM-trupp.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö

4) Linköpings FC
Mitt tips: 2

Fjärdeplatsen var helt klart en missräkning för Linköpings talangfulla lag som får trösta sig med att man vann cuptiteln och är kvar i Champions League.

I damallsvenskan visade det sig att laget var för ojämnt för att sluta topp två – man hade en otroligt hög högstanivå men kunde också spela väldigt dåligt.

Efter att det portugisiska passningsgeniet Claudia Neto anslöt i somras gick laget som tåget i en månad och vann fem raka matcher. Bland annat besegrades Rosengård på bortaplan. Då talade det mesta för att man skulla ta hand om andraplatsen. Men på senhösten slutade man göra mål och 0–0 hemma mot Eskilstuna och 1–1 borta mot AIK förstörde Europadrömmen.

Utöver Neto var som väntat norska Kristine Minde ett kanontillskott som användes i en mängd olika roller. Dessutom fick Fridolina Rolfö ett lyft in i rampljuset och landslaget. Jag lanserade Rolfö till nationselvan för flera år sedan, bland annat i det här inlägget från hösten 2012. När hon bytte från Jitex till ett topplag insåg även landslagsledningen Rolfös storhet. Kul.

Mindre kul var att följa Stina Blackstenius utveckling under året. Jag skrev inför avspark att talangen borde kunna göra 15–20 mål i år. Det blev tre – och ganska mycket tid på bänken. Nu behöver inte det här vara ett minus för 18-åringen, för de spelare som har psyke att resa sig efter motgångar är också de som har möjlighet att nå hela vägen.

Under silly season har LFC hittills tappat fyra spelare utan att ha fyllt på med någon ny. Dock ingick ingen av de fyra i den ordinarie elvan, vilket innebär att förlusterna inte bör betyda så mycket. LFC kommer att vara med och slåss topp fyra även nästa år. Förhoppningsvis kan de pricka in nästa formtopp redan i mars när Bröndby väntar i WCL-kvartsfinal.

Elisabet Gunnarsdottir

Elisabet Gunnarsdottir

5) Kristianstads DFF
Mitt tips: 9

KDFF stod för ett av årets stora positiva lyft. Man studsade tillbaka upp på tabellens övre halva efter den stora besvikelsen ifjol. Framför allt kom lyftet eftersom tränare Elisabet Gunnarsdottir lyckades hitta receptet för hur man skulle täta till i defensiven.

43 insläppta mål 2013 sjönk till fina 18 under 2014. I snitt innebar det att man gick från 1,95 insläppta per match till 0,90 – en förändring som självklart gör det lättare att vinna matcher.

Klubben har länge brottats med ekonomiska besvär. Den brottningsmatchen är långt ifrån över med följd att man har svårt att behålla uppvaktade nyckelspelare, samtidigt som man har svårt att ge sig in i dragkamper om tänkbara, attraktiva ersättare.

Man har tappat Hedvig Lindahl, Therese Björck, Marija Banusic och höstlånet Becky Edwards efter säsongen. Dessutom lär man inte kunna räkna med gravida Sif Atladottir.
Man har hittills ersatt med talangfulla spelare från lägre divisioner och så har man fått tillbaka Margret Lara Vidarsdottir – vilket bör garantera en fortsatt vass offensiv.

Skall man bli ett lag för den övre tabellhalvan även 2015 bör man självklart även hitta en stabil ersättare till Lindahl samt ytterligare någon eller några defensiva kuggar.

Tillagt i efterhand: Så här löser KDFF målvaktsfrågan.

Emma Berglund

Emma Berglund

6) Umeå IK
Mitt tips: 4

UIK hamnade precis mitt i tabellen, vilket var lite sämre än både jag och klubben själv hade trott och hoppats.

Laget var inledningsvis väldigt stabilt och målsnålt, något som gav hopp om att man skulle kunna blanda sig i striden om andraplatsen. Men under sommaren visade det sig att UIK inte räckte till mot de fem topplagen. Från den 8 juni och tre månader framåt vann man inte en enda match, utan inkasserade sju raka förluster och föll som ett sänke genom tabellen.

En hyfsad avslutning gjorde att man ändå hamnade på sjätte plats – ett hack sämre än 2013. Risken är att man faller ytterligare något snäpp till nästa år. För även om man har en fin talangutveckling är det oroande att man tappar sin stora ledare Emma Berglund och att Emmelie Konradsson lägger av. Dessutom har det funnits uppgifter om att även Hanna Folkesson skulle kunna vara på väg bort. Där har bland annat Piteå nämnts.

Klart är att man byter tränare för andra året i rad. Jonas Wikström lämnar över till Maria Bergqvist. Några fler nykomlingar har man inte presenterat, men man får i alla fall behålla skyttedrottningen Jenny Hjohlman och talangen Lina Hurtig. Hurtig fick inte det lyft man hoppats på och hade ett mellanår precis som sina kollegor i det svenska F19-EM-laget Wahlberg och Blackstenius.

Precis som för de två andra får vi hoppas att Hurtig får sitt lyft nästa år i stället. Det lär ju inte minst UIK-ledningen hoppas på, för Hurtig har potential att lyfta laget upp på den övre tabellhalvan.

Malin Diaz

Malin Diaz

7) Eskilstuna United
Mitt tips: 8

Inför avspark tyckte jag att Eskilstuna kändes som en riktigt intressant nykomling och chansade genom att tippa dem så högt upp som på åttonde plats. Det visade sig tidigt att jag borde ha tagit i lite till.

För Eskilstuna fick en kanonstart där de inledde med att besegra Örebro och Tyresö och man spelade seriefinal mot Rosengård i mitten av maj. Därefter tappade man som väntat lite fart, men det var aldrig någon fara för kontraktet.

Eskilstuna hade värvat förnuftig. Backlinjen med Sara Thunebro, Vaila Barsley, Louise Quinn och Annica Svensson var stabil och framåt gav Gaelle Enganamouit nödvändig tyngd. Efter Tyresös konkurs anslöt dessutom Malin Diaz med kreativitet och teknik.

Framför allt hade man sin hemmapublik som ett extra vapen. Snittet på 1940 åskådare var kanske årets roligaste nyhet i damallsvenskan. Förhoppningsvis var det inte bara nyhetens behag utan vi får hoppas att man kan ligga kvar på över 1500 i snitt även nästa år.

Under silly season har man förstärkt truppen ytterligare genom tillskotten av Glodis Perla Viggosdottir, Petra Larsson och Olivia Schough. Enda tyngre förlusten hittills är Kim Arodin som slutar. Eskilstuna blir minst ett stabilt mittenlag 2015.

Minna Meriluoto

Minna Meriluoto

8) Vittsjö GIK
Mitt tips: 7

Nordskånskorna hade en riktigt tung vår och tog bara åtta poäng under de första tolv omgångarna. Man var således länge under någon form av nedflyttningshot – om man nu kan prata om något sådant i år. Efter sommaren växlade Vittsjö dock upp och man tog 15 poäng på de sista åtta omgångarna vilket ledde till en slutlig åttondeplats.

Efter säsongen har det dock varit väldigt oroligt i leden. På tränarsidan lämnar Simon Sjöfors och ger plats till Denise Reddy bredvid Thomas Mårtensson. Man tappar också en hel hög bärande spelare i Minna Meriluoto, Hayley Lauder, Sofie AnderssonMandy van den Berg, Elin Nilsen och underskattade Emma Sjödahl.

Visst blir Antonia Göransson nästan som ett nyförvärv och man har hittills även knutit upp Linda Sällström och ett par talangfulla spelare. Men det lär behövas fler etablerade nytillskott om man skall kunna undvika att vara indraget i nedflyttningsstriden hela nästa år.

Faith Ikidi

Faith Ikidi

9) Piteå IF
Mitt tips: 10

Piteå fick en bra start och hade 14 poäng och tätkänning efter åtta omgångar. Sedan tappade man lite av den defensiva stabiltet som man hade inledningsvis och laget föll sakta men säkert genom tabellen. Det var aldrig så man var illa ute, men hösten blev som en enda lång transportsträcka.

Trots att det bara blev sju poäng på de sista tolv omgångarna noterade man fina 1130 i publiksnitt, seriens tredje bästa bakom Eskilstuna och Linköping.

Den starka våren gjorde att såväl Emilia Appelqvist, Josefin Johansson som Hilda Carlén fick känna på landslagsluften. Carlén finns med även i 2015 års första trupp, något som överraskar mig. Jag har nämligen aldrig sett den Ystadsbördiga målvaktens storhet, men förhoppningsvis får jag möjlighet att upptäcka den framöver.

Lagbygget inför nästa år tyder hittills på att laget blir ungefär jämnstarkt med årets – alltså ett lag just över nedflyttningsstrecket. Nyckeln blir att lösa defensiva nyckelspelaren Faith Ikidi. I övrigt har man ett intressant nyförvärv i Sunnanås Nina Jakobsson.

Det har alltså ryktats om att Hanna Folkesson skulle vara på väg in, något som skulle innebära ytterligare ett lyft för en Piteåtrupp som har många unga, talangfulla framtidsnamn.

AIK

AIK

10) AIK
Mitt tips: 11

Jag tippade AIK näst sist och så blev det. Fast genom Tyresös konkurs slapp man nedflyttning. Solnalaget var väldigt tunt och blekt under våren. Efter halva serien stod man på sex poäng och hade målskillnaden 5–28. På hösten hittade man lite mer stabilitet, även om det bara blev åtta poäng och 8–20 i målskillnad under de sista tio omgångarna.

Klart är att laget måste höja sig minst en klass om man skall spela kvar i damallsvenskan även 2016. Faktum är ju att Tyresös nämnda konkurs borde kunna innebära ett lyft för AIK och Hammarby, då de är de enda damallsvenska lagen från Stockholmsregionen.

Bland de nämnda namnen i det här inläggets ingress skulle nog flera helst vilja spela i Stockholmsklubbar, fast under förutsättningen att man gör rätt satsning. Vad jag förstått har tyvärr inte AIK de musklerna.

Värvningarna av Jennie Nordin och Juliette Kemppi är lovande. Nordin kommer in med stabilitet och Kemppi är en snabb kontringsspelare.
På minuskontot finns Emma Lundh som har deklarerat att hon tänker lämna. Det borde vara ett stort avbräck att tappa en landslagsspelare, men personligen har jag uppfattat Lundh som en stor besvikelse. Hon gjorde ju exempelvis bara två mål på hela säsongen.

Emily Zurrer

Emily Zurrer

11) Jitex BK
Mitt tips: 12

Var given jumbo på förhand och infriade förväntningarna… Men att Mölndalslaget skulle sluta på noll poäng hade jag inte trott. Tvärtom tippade jag ju att de skulle kämpa till sig så många pinnar att de fick bättre facit än 2013 års jumbo Sunnanå.

Jitex stora brist var att man var i total avsaknad av spets. Defensivt skötte man sig oftast riktigt bra. Jennifer Falk är en klassmålvakt och Emily Zurrer en mittback av världsklass. Fast inte ens duktiga försvarsspelare klarar av att hålla emot när man i match efter match tvingas tillbringa minst 85 minuter på egen planhalva.

Så var det för Jitex i år. Bristen på duktiga forwards gjorde att man aldrig fick fast bollen på offensiv planhalva. Målchanserna bestod oftast i fasta situationer, gärna slagna mot nickstarka Zurrer.

Inför årets säsong tappade Jitex hela laget. Trots att det blir nedflyttning har man bättre kontinuitet den här vintern. Visst tappar man Falk och Zurrer samt Filippa Curmark, men i övrigt blir de flesta kvar. I en elitetta som i nuläget känns rätt öppen kanske Jitex unga lag kan hävda sig väl.

Förbundskapten Pia Sundhage brukar ju för övrigt så ofta hon får chansen plädera för att klubbar skall satsa på unga svenska spelare. Jitex följde hennes önskemål och släppte fram en mängd talangfulla juniorlandslagsspelare – facit blev alltså att man tog noll poäng.
Matchen på Åbyvallen mellan Jitex och AIK, som ju också satsar ungt och svenskt, är den sämsta damallsvenska match jag sett på väldigt många år. Hoppas inte Sundhage vill att vår högsta serie skall hålla den nivån.

Fabiana

Fabiana

12) Tyresö Fotboll
Mitt tips: 6

Vad kan man säga mer än att Tyresö stod för det historiskt stora fiaskot inom svensk damfotboll. Som första klubb någonsin tvingades man dra sig ur allsvenskan mitt i säsongen till följd av konkurs. Det är förstås ett rekord som inte kan slås – bara tangeras.

Jitex tog alltså noll poäng, vilket också är svårslaget. Men man hade i alla fall vettet att dra i den ekonomiska handbromsen innan man gick under. Mölndalsklubben släppte alla dyra spelare och körde ungt och billigt. Tyresö däremot gick in i året med tomt bankkonto och miljonskulder – ändå värvade man in fyra dyra brasilianska spelare under januari.

Dyrast av de fyra var Fabiana, som man inte lyckades få arbetstillstånd till innan klubben försattes i rekonstruktion. Där fick således vi skattebetalare stå för en lön till en spelare som inte tilläts spela en minut i sin svenska klubb.

På frågan om framtiden sa ordförande Hans Lindberg gång på gång att det inte var någon risk för att man skulle tvingas lägga ner verksamheten. Han försäkrade bland annat på den damallsvenska upptaktsträffen att Tyresö skulle ha ett elitlag även 2015.

Jag var skeptisk och fick lite skit i bloggens kommentarsfält från supportrar som tyckte att jag gjorde osmakliga övertramp mot Tyresöledningen. Tyvärr visade det sig att situationen till och med var värre än jag hade befarat.

Svenska Fotbollförbundet tvingades gå in och betala klubbens resa till Lissabon och Champions Leaguefinalen. Redan på kvällen efter att Tyresö hade förlorat med 3–2 mot Wolfsburg splittrades laget. Och ytterligare några dagar senare var konkursen och urdragningen ur damallsvenskan ett faktum.

Nykomlingarna:

Eilish McSorley

Eilish McSorley

Mallbackens IF Sunne
Vann elitettan

Mallbacken imponerade genom att omgående marschera tillbaka till högsta serien. Värmländskorna var väldigt stabila hela säsongen – om man undantar en märkligt riktigt djup svacka i somras där man med några dagars varsel föll med 7–1 mot Djurgården och 5–0 mot Hammarby.

Utöver de båda rasen gick man som tåget och vann serien på starka 59 poäng. Eftersom man var uppe så sent som 2013 är såväl klubbledning som ett stort antal spelare medvetna om vad som krävs för att klara sig i damallsvenskan.

Mimmi Larsson är en klasspelare, Jennifer Falk ett utmärkt nyförvärv på målvaktssidan och skotska Eilish McSorley känns intressant. Men att Julia Karlenäs lämnar för Hammarby var inte bra för klubben. I nuläget känns Mallbacken som en given avstigningskandidat.

Katrin Schmidt

Katrin Schmidt

Hammarby IF Damfotboll
Tvåa i elitettan

Hammarby låg bara fyra i elitettan efter halva serien, men var starkast av alla på hösten där man bland annat tog in fyra poäng på suveräna Mallbacken.

Som jag skrev om AIK ovan finns det goda öppningar för satsningar för lagen från Stockholmsregionen. Och sedan uppflyttningen blev klar har Söderbönorna förstärkt truppen på ett mycket intressant sätt. Katrin Schmidt är en riktig klassmittfältare som inte minst blir ovärderlig vid fasta situationer med sitt starka huvudspel. Julia Karlenäs borde kunna bli ett klockrent komplement till Schmidt på centralt mittfält.

Man har även värvat Clara Markstedt som ju är en riktig murbräcka framåt. Känslan är att Bajen så smått börjar få ihop ett lag som kanske kan klara kontraktet.

Skadad Rohlin och vasst Göteborg

Skadan på Charlotte Rohlin hamnar lätt i fokus när man går igenom gårdagens damallsvenska matcher.

Jag vet inte hur Pia Sundhage tänker i kampen mellan Rohlin och Emma Berglund. Men om Sundhage föredrar Berglund var ju Linköpingsbackens skada högst läglig. Nu ges ju nämligen Umeåkaptenen en utmärkt chans att åter bosätta sig i startelvan.

Nilla Fischer känns självskriven, och Linda Sembrant borde ligga efter Berglund och Rohlin, framför allt sett till snabbhet. Apropå Sembrant tycker jag att det skulle kunna vara intressant att testa henne i den defensiva mittfältsrollen. Jag tror att hon skulle kunna vara ett alternativ där, inte minst eftersom hon är bra att ha på planen genom sitt utmärkta huvudspel.

Tillbaka till Rohlin. Det är ännu oklart hur länge hon blir borta. Men det här uttalandet till Corren skapar säkert oro i LFC-leden:

”Jag hoppas inte att skadan är så allvarlig som den känns. Det drog till ordentligt i låret och det var omöjligt att fortsätta.”

Linköping har ju redan skador på flera tunga spelare, och i de kommande två matcherna väntar Göteborg (borta på söndag) och Rosengård (hemma den 1 maj). Det är förstås två riktiga nyckelmatcher om LFC skall hänga med i toppen. Känslan är att laget tvingas klara sig utan Rohlin i båda de matcherna.

I går blev det seger med 4–0 mot AIK. Det var 2–0 efter en dryg kvart, något som indikerar att hemmasegern var säker – även om det blev 10–12 i avslut.

Själv var jag på Valhalla och såg Göteborg FC köra över Kristianstads DFF med 3–1. Köra över gäller den första halvleken, där hemmaspelarna skapade mängder av klara chanser mot virriga gäster.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I paus satte jag ett jättestort frågetecken för Kristianstads försvarsspel. Så långt var lagdelarna väldigt raka, och backlinjen hade varken koll på ytorna framför eller bakom sig. För Göteborgs anfallsspelare var det rena julafton. De kunde dels utnyttja Manon Melis snabbhet bakom backlinjen, dels Sara Lindén:s och Andrine Hegerberg:s smartness i den stora ytan mellan KDFF:s backlinje och mittfält. Och så hade de ju Lieke Martens som dök upp både framför och bakom gästernas backar.

Lieke Martens

Lieke Martens

Martens måste vara topp tre av damallsvenskans bästa nyförvärv i år. Jag blev smått kär i hennes spelstil redan när jag såg henne i det holländska landslaget häromåret. Känslan är att hon utvecklats ytterligare sedan dess. Hon har en fantastisk grundteknik, och dessutom härlig fart. Och hennes 1–0-mål i går visade även fin känsla. Från vänsterläge placerade hon då läckert in bollen i bortre hörnet.
Jag tyckte mig dock notera ett ganska hett temperament. Gissningsvis är det ett tips till motståndarna att försöka få henne att lägga fokus på annat än själva spelet.

Göteborg borde ha gjort tre–fyra mål, och avgjort matchen redan före paus. Men oskärpa i kombination med vaket spel från Hedvig Lindahl höll nere siffrorna. De två målen som gjordes var dock snygga. Vid det andra serverade Lindén en fin passning till Melis, som var helt fri från straffpunkten.

Jubel över Martens 1-0-mål

Jubel över Martens 1-0-mål

Göteborg jublar över 2-0-målet

Göteborg jublar över 2-0-målet

Efter paus blev det en helt ny match. Då spelade Kristianstad mycket smartare i defensiven, och man ströp framgångsrikt Göteborgs anfallsvägar. Medicinen var att minska avståndet mellan lagdelarna, samt placera Sif Atladottir som ett slags mittfältslibero. Hon såg till att GFC inte längre fick tillgång till ytan mellan backlinje och mittfält.

Inledningsvis såg man att Göteborgs backlinje inte är samspelt. De stod nämligen för ett par missförstånd i uppbyggnadsspelet. Efter paus noterades även att mittförsvaret saknar extrem snabbhet. KDFF:s reducering kom sedan Johanna B Rasmussen och Susanne Moberg sprungit ifrån hemmaförsvaret.
Där vid 2–1 kändes det inte omöjligt att matchen faktiskt skulle kunna sluta med ett kryss.

Kristianstad har gjort 2-1

Kristianstad har gjort 2-1

Marlene Sjöberg gör 3-1

Marlene Sjöberg gör 3-1

Men Göteborg hade en växel till, och kunde avgöra på straff. Totalt sett var hemmasegern odiskutabel. Men Kristianstad blottade alltså vissa svagheter hos Göteborg efter paus.

Marija Banusic

Marija Banusic

Mycket av mitt fokus låg på att knäppa bilder på så många spelare som möjligt från de båda lagen. Därför var det svårt att detaljstudera så många spelare rent taktiskt och tekniskt. Men då och då lät jag blicken vila på Marija Banusic, som jag aldrig sett live förr. Och domen är att hon är en högintressant spelare. Bollbehandlingen är riktigt vass, och hon visade även fina kvaliteter i luftrummet.
Hon var placerad till höger på mittfältet, och där har hon en del kvar att lära i defensiven. Men hennes offensiva kvaliteter är så stora att de kompenserar de defensiva bristerna rätt rejält.

Det om gårdagens match på Valhalla. Göteborg känns som ett lag som skall vara med och slåss om Champions Leagueplatser i höst. Kanske till och med guldet. Man får en riktigt fin värdemätare på söndag, då alltså LFC kommer till Valhalla.

Gårdagens tredje match blev 0–0 mellan Umeå och Piteå. Vi har bara kommit två omgångar in i serien. Men känslan är ändå att jag har underskattat Piteå. De är nog bättre än jag trodde.

I dag spelas två matcher. En hyperintressant drabbning är den mellan Tyresö och Eskilstuna. Frågan är hur Tony Gustavsson matchar sin lätt sargade trupp. Vågar han spela Marta, Caroline Seger och Veronica Boquete med bara några dagar till Champions Leaguereturen mot Birgmingham? Om inte så är det skrällchans i kväll.

Även Rosengård–Örebro är en intressant match. Mästarinnorna borde vara rejält revanschsugna efter cupförlusten för några veckor sedan mot just Kif. Men med Ramona Bachmann däckad i vattkoppor kan Örebro bli en tuff nöt att knäcka. Den matchen skall för övrigt gå att se gratis på Tv4play och Fotbollskanalen. Avspark är 18.45.

Den stora guiden till VM-kvalet

Jag inser att jag inte har sammanfattat EM riktigt ännu. Det ligger ett halvskrivet inlägg, som jag kanske får klart någon gång.
Men nu står VM-kvalet för dörren, och det har förstås varit högprioriterat att göra en riktigt rejält genomgång av alla Europas sju grupper. Och här är den.

Upplägget är ju sådant att Europa har åtta platser till 2015 års mästerskap i Kanada. De sju gruppsegrarna samt en tvåa är det som får platserna.

Den bästa tvåan tas fram på följande sätt:
1) Först går de fyra tvåor som har bäst poäng i sina möten med gruppernas etta, trea, fyra och femma vidare. Mötena med gruppjumbon räknas alltså bort.
2) De fyra tvåorna spelar playoff i semifinal och final nästa höst. Datumen för semifinalerna är 25/26 och 29/30 oktober, och finalen spelas 22/23 och 26/27 november.

Här kan man ju faktiskt ifrågasätta hur sportsligt rättvist de fyra första lagen väljs ut. Alla har ju olika tufft motstånd. Följer man Uefas upplägg från EM borde det kanske ha varit lottning om vilka fyra tvåor som skall gå till playoff. Eller?
Det var bara en reflektion. Jag är ju emot lottning, så jag föredrar det aktuella upplägget – även om det har ganska stora rättvisebrister.

Det om reglerna. Nu har det blivit dags att komma till saken, genomgången av Europas kval grupp för grupp:

Grupp 1:
Tyskland, Ryssland, Irland, Slovakien, Slovenien och Kroatien.

* Här blir det Tyskland före Ryssland. Allt annat vore en jätteskräll. Tyskland står i särklass, och ryskorna visade i EM att man har kvalitet. Det som är mest intressant kring Tyskland blir att se hur Silvia Neid väljer sitt lag. Alltså om hon fortsätter med det ungdomliga lag hon tvingades spela i EM, eller om hon väljer att plocka in alla de rutinerade spelare som missade mästerskapet på grund av skador i startelvan.

Ryssland är alltså given tvåa i tipset. Anförda av stjärnan Elena Morozova skall ryskorna ha bra chans att samla så många poäng mot övriga lag att man kan slå sig in bland de fyra playoffnationerna.

Övriga fyra nationer kanske kan sno någon poäng mot ryskorna på hemmaplan. Fast jag är inte så säker på att det blir så.

Det skulle kanske vara Irland då. Det är nämligen ett svårspelat lag, som sällan förlorar stort. Men deras kvalitet är inte i närheten av Tysklands, och de skall inte heller räcka till för att rå på Ryssland i längden. Men Emma Byrne är en duktig målvakt. Hennes tre klubbkompisar i Arsenal Ciara Grant, Niamh Fahey och Yvonne Tracy samt Sverigebekanta Fiona O’Sullivan (numera i tyska Freiburg) är ytterligare klasspelare i det irländska laget.
Hos serieledarna i elitettan, Eskilstuna United, hittar vi ännu en duktig irländska. Det är förstås mittbacken Louise Quinn som avses. Hon är ett av huvudskälen till att Eskilstuna kan vara på väg mot damallsvenskan.

Slovakien och Slovenien är profillösa lag som inte skall ha med toppstriden att göra. Slovakiskorna är dock lite starkare som lag, och bör kunna ge Irland en match om gruppens tredjeplats.
Slovenien slutade före Kroatien i EM-kvalet, och bör kunna göra det igen. Det trots att Kroatien har två spelare i Frauen-Bundesliga (Martina Tufekovic, Hoffenheim och Iva Landeka, Jena). Det kroatiska laget är ändå totalt sett så svagt att man troligen slutar sist i gruppen.

Grupp 2:
Italien, Spanien, Tjeckien, Rumänien, Estland och FYR Makedonien.

* Det här är en betydligt mer öppen grupp, i varje fall kan kampen om gruppsegern bli jämn. Både Italien och Spanien spelade kvartsfinal i EM, och visade att man håller god kvalitet. Jag tror att Melania Gabbiadini leder italienskorna till gruppseger. Men det lär inte gå i närheten av lika smärtfritt som i EM-kvalet där man inte släppte in ett enda mål.

Ungdomliga Spanien är ju som sagt en värdig utmanare. Anförda av Tyresöduon Veronica Boquete och Jennifer Hermoso lär spanjorskorna pressa Italien ända in i kaklet.

Och det finns fler farliga lag i gruppen. Tjeckien och Rumänien slåss nog i första hand om tredjeplatsen, men båda lagen har kapacitet att kunna sno någon poäng mot toppduon, vilket i sin tur gör att grupptvåan riskerar att missa playoffspelet.

Tjeckien först. Laget inledde EM-kvalet med att spela 1–1 borta mot Österrike, i en match som borde ha vunnits. Höjdpunkter från den matchen ser du här:

Tjeckiskorna tappade lite i slutet av kvalet, och hamnade ganska långt bakom Danmark och Österrike i sluttabellen. Men det finns kvalitet i det tjeckiska laget. I Sverige känner vi ju exempelvis väl till Kif Örebros tvillingar Irena och Lucie Martinkova, och i tyska Duisburg spelar Lucie Vonkova.

Irena Martinkova

Irena Martinkova

Lucie Martinkova

Lucie Martinkova

Rumänien spurtade bra i EM-kvalet och slutade faktiskt före Schweiz i grupp 3. Man var trea, bara fyra poäng bakom Spanien. Faktum är att rumänskorna avslutade gruppen med att vinna med 4–2 hemma mot schweiziskorna och sedan spela 0–0 borta mot Spanien. Så Rumänien är inte ofarligt. Varningsflaggen är hissad.
Den rumänska storstjärnan är förstås Fortuna Hjörrings vänsterfotade forward Laura Rus. Hon gjorde sju mål i EM-kvalet. I fjolårets Champions League gjorde hon elva för sin dåvarande klubb, cypriotiska Apollon Limassol. Det innebar att rumänskan vann hela turneringens skytteliga.

Slutligen i gruppen har Makedonien två framtidsspelare i Tysklandsproffsen Natasa Andonova (Potsdam) och Gentijana Rochi (Cloppenburg) – som båda är tonåringar när kvalet drar i gång. Men som lag är Makedonien väldigt ihåligt, och man lär inte kunna hota gruppens topplag. Fast Andonova är verkligen otroligt intressant. Får hon vara skadefri tror jag att hon kommer att vara en av Bundesligas allra bästa spelare i vinter.

Grupp 3:
Danmark, Island, Schweiz, Serbien, Israel och Malta.

* Här har vi den allra mest öppna gruppen. Inte mindre än tre lag gör upp om gruppsegern. Och det gäller nog att vinna, för snor topplagen poäng av varandra så är risken uppenbar att grupptvåan missar playoff.

Katrine S Pedersen

Katrine S Pedersen

Danmark är favorit, och får också mitt tips. Anförda av Pernille Harder och veteranen Katrine S Pedersen bör danskornas passningsorienterade spel göra att man följer upp sitt EM-brons med en VM-plats. Men Island och Schweiz är svåra motståndare, så den danska resan mot Kanada kan bli skakig.

Man åker ju exempelvis inte till Reykjavik och bara hämtar tre poäng. Även om isländskorna blev överkörda av Sverige i EM:s kvartsfinal så har man ett lag som kan skaka de allra bästa i världen, när man har en bra dag. Framför allt finns det en offervilja hos isländskorna som är berömvärd.
Men laget är skadekänsligt. Det är otroligt viktigt för dem att nyckelspelarna Thora Helgadottir, Sif Atladottir, Sara Björk Gunnarsdottir, Margret Lara Vidarsdottir och Holmfridur Magnusdottir är friska. I EM tycker jag att Dagny Brynjarsdottir fick sitt genombrott, vilket gör att collegespelaren (Florida State) numera också kanske skall räknas in bland nyckelspelarna.
Är nämnda spelare i form är Island en allvarlig utmanare om gruppsegern. Ett par skador och man riskerar att bli trea.

För Schweiz borde vara ett lag för VM. Man har flera spelare i europeiska topplag än vad Danmark och Island har. I första hand tänker jag på Ramona Bachmann (Malmö), Lara Dickenmann (Lyon), Ana Maria Crnogorcevic (Frankfurt), Lia Wälti (Potsdam), Noelle Maritz (Wolfsburg) och Vanessa Bürki (Bayern München).
Totalt har Schweiz faktiskt tio spelare i Frauen-Bundesliga, även om en av dem, backen Lara Keller (USV Jena) tyvärr drog av korsbandet i premiären av den tyska ligan häromveckan.

Ramona Bachmann

Ramona Bachmann

Schweiz har alltså flera etablerade stjärnor. Man har också fina talanger på väg uppåt. Man spelade i F20-VM i fjol, och nämnda Maritz är född 1995, precis som två andra spelare som bankar på dörren till landslaget; Audrey Wuichet och Carmen Pulver.
Schweiz svaghet i EM-kvalet var defensiven. I kvalet till VM 2011 vann man sin grupp närmast före Ryssland. I playoff föll man sedan först mot England. Och i ”andra chansen” slog man först ut Danmark, för att sedan försvinna mot Italien. Det skapade förväntningar inför EM-kvalet, som dock blev rent fiaskoartat. Schweiz slutade fyra i sin grupp efter att bland annat ha förlorat borta mot blåbärsnationen Kazakstan.

Men det finns alltså kvalitet i truppen. Och får bara förbundskapten Martina Voss-Tecklenburg ihop laget kan Schweiz till och med vinna gruppen. Fast jag vågar inte tro på det, utan väljer Island som tvåa i mitt tips.

Men det står mellan tre lag. Serbien skall inte vara något hot mot de tre topplagen, även om man nådde 2–2 hemma mot England i EM-kvalet. Serbiens mest intressanta spelare är forwardstalangen Jovana Damnjanovic, som provspelade för Linköping i våras, men hamnade i Wolfsburg.

Israel och Malta är utfyllnad. Israel blev poänglöst i EM-kvalet, och Malta åkte ut redan i förkvalet. Mot de här båda lagen kan topplagen göra massor av mål, vilket kan hjälpa grupptvåan att kvala in bland de fyra bästa – trots att det kan bli jämnt mellan gruppens tre topplag.

Grupp 4:
Sverige, Skottland, Polen, Nordirland, Bosnien-Hercegovina och Färöarna.

* Sveriges väg mot Kanada ligger vidöppen. Vi har nämligen fått en fantastiskt gynnsam lottning. Visst är Skottland på gång, liksom Polen, men den här gruppen måste vi bara vinna.

Det är skotskorna som är det största hindret. Och de leds ju som bekant av en svenska, Anna Signeul. Hon var ytterst nära att ta hem laget till Sverige, och sommarens EM-slutspel. Men på övertid i förlängningen av den andra playoffmatchen förstörde spanska Tyresöstjärnan Veronica Boquete den skotska drömmen. Minns du inte dramat så finns det på det här klippet:

Den som hade det allra värst den där oktoberkvällen i Spanien i fjol var mittbacken Rachel Corsie. Hon drog nämligen av korsbandet i knät i den 79:e minuten, och fick sedan se Spanien vinna på övertid från sidan. Då fanns även den andra ordinarie mittbacken Ifeoma Dieke på skadelistan.
Under VM-kvalet lär båda spela viktiga roller, vilket ökar stabiliteten framför superrutinerade målvakten Gemma Fay – som räknas in för en bit över 150 landskamper.

Skottlands stora spelare är annars liten, jag tänker förstås på Arsenals lysande speluppläggare Kim Little. Henne hade jag gärna haft i det svenska laget. Hon är definitivt en personlig favorit, en spelare vårt landslag får se upp med. Om man nu skriver så om någon som heter Little?
I Arsenal finns numera även före detta Tysklandsproffset Emma Mitchell. Andra profiler i det skotska laget är Sverigeproffsen Dieke och Jane Ross (båda Vittsjö) samt Hayley Lauder (Mallbacken). I tyska Potsdam hittar vi snabba yttermittfältaren Lisa Evans och i franska Montpellier nickstarka powerforwarden Jennifer Beattie.

En spelare som borde vara aktuell igen är rutinerade skyttedrottningen Julie Fleeting. 32-åringen var först skadad och sedan mammaledig under EM-kvalet. Nu har hon gjort comeback i Celtic, och med ett facit på 116 mål på 120 landskamper skulle det förvåna om hon inte snart är tillbaka i Signeuls lag.

Skottland har alltså ett antal duktiga spelare. Och i enstaka matcher kan de säkert båda ta poäng, och även besegra Sverige. Men i längden skall skotskorna inte räcka till. I EM-kvalet föll man exempelvis med 2–0 och 5–0 mot Frankrike. Sverige borde kunna göra liknande resultat.

Det är Sverige och Skottland som skall bli etta och tvåa. Övriga lag bör inte ha med topplaceringarna att göra. Polen kan bli bra på sikt. De har talanger på uppgång, bland annat vann de ju oväntat F17-EM i år efter att ha slagit Sverige i finalen.

Polskorna gjorde också ett hyfsat EM-kval, där de drog på sig tre förluster. De föll i båda matcherna mot Italien, och i en mot Ryssland. Man snodde en poäng av ryskorna, vilket var starkt gjort. Mindre imponerande var att man även noterades för ett kryss mot svaga Grekland.

Polskorna har alltfler utlandsproffs. Inte minst har man tre målvakter som spelar utomlands. Katarzyna Kiedrzynek har nyligen skrivit på för franska PSG och Daria Antonczyk för holländska Ajax. Dessutom har Polen fyra spelare i tyska Frauen-Bundesliga. En av dem är målvakt, och samtliga – målskytten Agnieszka Winczo, mittfältaren Marta Stobba, målvakten Dominika Wylezek och backen Dagmara Grad – är lagkompisar med Sofia Jakobsson i nykomlingen Cloppenburg. Ytterligare två polskor finns i tyska andraligan, i Blau Weiss Hohen Neuendorf, Jolanta Siwinska och Patricia Pozerska.

Dessutom har Polen lagom till VM-kvalet värvat in etablerade backen/defensiva mittfältaren Nikki Krzysik från USA. Krzysik har spelat i amerikanska landslag upp till och med U23, och var lagkapten för WPS-laget Philadelphia Independence sista året innan WPS lades ner. Men eftersom hon inte representerat USA på A-landslagsnivå var det möjligt för henne att börja spela för Polen.

Bästa polska målgöraren i EM-kvalet med åtta fullträffar var 30-åriga Anna Żelazko, som till vardags representerar etablerade Champions Leagueklubben Unia Raciborz. På det här klippet gör Zelazko mål både från straffpunkten och på nick vid 2–0-segern mot Grekland i EM-kvalet:

Zelazko i all ära. Polens mest intressanta forward debuterade i A-landslaget för någon vecka sedan, och blev målskytt direkt. Jag tänker på 16-åriga Ewa Pajor, som ledde det polska F17-landslaget till det mycket överraskande EM-guldet i somras.
Minns att polskorna då slog Sverige i finalen med 1–0. I Polen har man 16-årsgräns för sin Extraliga. Men Pajor fick dispens för att spela där tidigare. Hon var 15 år och 133 dagar vid debuten, och behövde bara två minuter innan hon gjorde sitt första mål för sitt Medyk Konin.
Den 3 december fyller hon 17, och har utöver guldet i F17-EM också lett sin klubb till en polsk cuptitel. I finalen mot storlaget Unia Raciborz gjorde Pajor båda Konins mål. Matchen slutade 2–1.

Här är en hyllningsvideo till kvicka och tekniska Pajor, där man får se ett par riktigt fina mål:

Varken Pajor eller Katarzyna Konat – också född 1996, och som också redan har debuterat i A-landslaget – finns med i truppen till lördagens möte med Sverige. De skall i stället till Slovenien och spela kvalomgång 1 till F19-EM, där Polen ställs mot just Slovenien, Italien och Albanien. Men räkna med att de båda talangerna kommer att dyka upp i Polens lag senare under VM-kvalet. I truppen saknas för övrigt även Zelazko. Där vet jag dock inte skälet.

Polen lär bli grupptrea, även om Nordirland inte får underskattas. Det nordirländska laget är utan namnkunniga stjärnor, men nordirländare brukar kunna visa härlig attityd och fajtervilja. Och hösten 2011 visade fotbollstjejerna just sådan attityd i EM-kvalet, och vann mycket överraskande hemma mot Norge med 3–1, trots att norskorna vann hörnorna med 16–2. Nordirland spelade även 2–2 borta mot Belgien i EM-kvalet, och samlade totalt ihop elva poäng i den tuffa grupp där även Island, Ungern och slagpåsen Bulgarien ingick.

Bilder från 2–2-mötet i Belgien har du här:

Bosnien-Hercegovina var antagligen det bästa laget i den näst lägsta seedningsgruppen. Det innebär dock inte att de skall kunna skapa några problem för Sverige. I EM-kvalet tog man tio poäng, fyra mot Grekland och sex mot Armenien. Lagets stora stjärna är Potsdams Lidija Kulis, som ju var på lån i Linköping i våras. Hon gjorde sju av Bosniens tolv mål i EM-kvalet.
Noterbart här är att Bosnien även har en svensk i laget. Herrljungatjejen Iris Kadric som bland annat spelat för Frisco, Falköping KIK och Vara SK har dubbla medborgarskap, och har valt att spela för Bosnien. I Sverige kom hon som längst till ett 30-mannaläger på Bosön med F17-landslaget. Nu kan hon komma att möta sitt hemland i VM-kvalet.

Färöarna då? Ja, det skall kunna bli tvåsiffrigt mot dem i båda mötena. För det här är ett totalt profillöst lag, som bara är med i gruppen som utfyllnad. Rankingen är så låg att man tvingas kvala för att vara med i VM-kvalet.
EM-kvalet fick man däremot inte deltaga i. Då slutade laget sist i ena förkvalet efter förluster mot Georgien och Armenien, och seger mot Malta. Armenien noterades sedan för åtta raka förluster och 2–44 i sin kvalgrupp.
I förkvalet till VM-kvalet lyckades Färöarna bättre, och vann sin grupp före Montenegro, Georgien och Litauen. Det säger dock inte så mycket, för nivån på det där förkvalet var minst sagt usel.

Grupp 5:
Norge, Holland, Belgien, Portugal, Grekland och Albanien.

* Det här är en tuff grupp för Norge, som dock givetvis är storfavoriter. Norskorna visade under EM att man har något på gång, en bra blandning av gammalt och ungt. Ge Even Pellerud något år till och laget kan vara redo för att göra resultat även i VM och OS.

Men vägen till Kanada blir alltså inte lätt för norskorna. Holland lär vara rejält revanschsuget efter att man totalt sett underpresterade i EM. Det är på ett sätt konstigt att säga så om ett lag som tog poäng av Tyskland.

Men Holland föll med 1–0 mot Island, blev näst sist i EM-slutspelet, och lämnade Sverige utan att ha gjort mål. Skyttedrottningen Manon Melis var riktigt blek, och vill säkert ha en chans till att visa att hon kan prestera när det verkligen gäller.

Holland var däremot väldigt stabilt i EM-kvalet. De förlorade bara en match – mot England. Och de släppte bara in två mål. Det vittnar om att laget vet hur man tar sig igenom ett kval.

Utöver Holland så har även landets södra granne Belgien ett bra lag på gång. Det är kanske inte så namnkunnigt, även om Juvisys Janice Cayman är en riktigt duktig spelare. Och vi har ju ytterbacken Lorca van de Putte i damallsvenskan, Kristianstad.

Men BeNe League är ett lyft, där spelarna får fler högklassiga matcher. Och i EM-kvalet hängde belgiskorna på Norge och Island ända in i kaklet. Här exempelvis bilder från Belgiens 1–0-seger mot Island. Det är 20-åriga talangen Tessa Wullaert som gör målet:

Norge har dock ett mentalt övertag på Belgien, då man vann båda mötena i EM-kvalet med uddamålet. Men belgiskorna tog totalt sett fler poäng mot övriga lag, och var bara fyra poäng bakom i sluttabellen. Så Norge är varnat.

Portugal är inte heller helt oävet. Laget tog i och för sig bara sex poäng i EM-kvalet. Men man föll sällan med stora siffror, och man har fyra spelare i Frauen-Bundesliga  – vilket vittnar om kvalitet. Kanske kan portugisiskorna sno någon poäng här och var?

Grekland och Albanien är ren utfyllnad. Mot dem skall de tre topplagen kunna ösa in mål, och grundlägga en bra målskillnad.

Men jag ser ändå en uppenbar risk att de tre topplagen kommer att tappa poäng lite här och där, vilket gör att grupptvåan här riskerar att missa playoff. Det gäller alltså att ta hem gruppen…

Grupp 6:
England, Ukraina, Vitryssland, Wales, Turkiet och Montenegro.

* Här skall England vara i särklass. Visst spelade Ukraina EM-slutspel 2009, och var i playoff i fjolårets kval. Men där blev man utmanövrerade av Island.

Så om England bara har kommit över den snöpliga sistaplatsen i EM så bör man rusa igenom den här gruppen.
De hot man kan se är att det har varit oro i truppen, att man har målvaktsproblem samt att det är jobbiga resor till Ukraina och Vitryssland. Fast de problemen skall inte vara så stora att de kan förhindra en engelsk promenadseger.

Det mest spännande blir nästan att se vad England hittar för ny förbundskapten, och vad hen ställer för lag på benen. Det är ju så att flera engelska spelare valde att tacka nej till spel under Hope Powell. Kanske kan exempelvis Katie Chapman vara aktuell för comeback nu? Och hur blir det med Jodie Taylor, kommer hon till slut att få sin chans att spela för Lionesses, som laget kallas?

Min gissning är att grupptvåan här kommer att missa playoff, eftersom övriga lag i gruppen kommer att sno poäng av varandra lite härs och tvärs.

Wales är starka på hemmaplan. De har en härligt aggressiv spelare i Jessica Fishlock, som gjort succé både i Australien och USA under det senaste året. I NWSL var hon så bra att hon kom med i ligans allstarlag. I det laget bildade Fishlock mittfält med Lauren Holiday (före detta Cheney), Diana Matheson och Lori Chalupny. Framför sig hade de Abby Wambach och Sydney Leroux. Det låter väl som ett hyfsat lag?

Ukraina och Vitryssland lär ta en hel del poäng på hemmaplan. Det är två lag som inte skall underskattas. Ukrainskorna känns dock lite vassare och känns som favorit till andraplatsen i gruppen, närmast före walesiskorna och vitryskorna.

Turkiet och Montenegro är däremot gruppens stryklag. Turkiskorna har ett Tysklandsproffs, i Cloppenburgs mittfältare Aylin Yaren, men hon lär inte kunna hjälpa laget till speciellt många poäng. Montenegro tog sig in i EM-kvalet via förkval. Väl där nådde de två kryss mot Grekland. De kan kanske ta någon poäng av Turkiet, men mer troligt är att Makedonien blir sist.

Grupp 7:
Frankrike, Finland, Österrike, Ungern, Bulgarien och Kazakstan.

* Frankrike vinner den här gruppen. Om det råder ingen tvekan. Kampen om andraplatsen är mer intressant. Där tippar jag faktiskt att Österrike hamnar före Finland. Fast det är ett tips som mest bygger på en känsla.

Frankrike först. Ihop med Tyskland är fransyskorna det lag som har störst potential i Europa. De har haft svårt att få till det i medaljmatcher i mästerskap. I kval har de däremot gått som tåget. Det här kvalet blir inget undantag.

Det mest intressanta blir att se hur laget formeras under nye förbundskaptenen Philippe Bergeroo. I sin första trupp har han bara spelare från tre klubbar; Lyon, PSG och Juvisy. Både Amandine Henry och Laetitia Tonazzi är med i truppen, vilket de sällan var under Bruno Bini. Frågan är om de även får speltid.
Däremot har ju veteranen Sandrine Soubeyrand gjort sitt för Les Bleues efter 198 landskamper.

Österrike ett ungt lag som inledde EM-kvalet knackigt, men spurtade bra. Man slog exempelvis Danmark i lagens andra möte, och hamnade bara två poäng bakom i sluttabellen.

I playoff dominerade man stort mot Ryssland, men blev sönderkontrade på hemmaplan. Den matchen kan man i sin helhet här:

I det andra playoffmötet hade Österrike nio spelare födda på 1990-talet i startelvan. Och då var ändå Bayern Münchens mittback Carina Wenninger – också 90-talist – avstängd. Sex av de nio spelarna var födda 1992 eller senare.
Utöver Wenninger har man två spelare till i Bayerns startelva, Viktoria Schnaderbeck och Laura Feiersinger. För rutinen svarar Neulengbachs skyttedrottning Nina Burger.

Österrike har alltså ett riktigt spännande lag.

Det kan Finland också få på sikt. Finskorna har ju kvalat in till F20-VM nästa år. I EM spelade man hyperdefensivt. Och utöver raset mot Sverige så snodde man ju faktiskt poäng av både Italien och Danmark. Och det var ju inte långt ifrån att Helmarit – som laget kallas – även satte ett segermål på slutet mot Danmark.
Finland kommer definitivt att slåss om andraplatsen med österrikiskorna. Fast frågan är om landets unga talanger är redo redan nu. Klart är att lagets kvalitet ökar när/om trion Maija Saari, Annica Sjölund och Linda Sällström är tillbaka i topptrim.

Ungern lär bli fyra i gruppen. De har en kanonspelare i Wolfsburgs spelgeni Zsanett Jakabfi – om hon nu ställer upp i VM-kvalet. Hon gjorde nämligen bara en match i EM-kvalet.
En annan spännande spelare som kan matchas in är talangfulla forwarden Anna Vidovenyecz, som redan spelar för Sindelfingen i Frauen-Bundesliga som 16-åring. Men mot de tre toppnationerna skall ungerskorna inte ha något att hämta.

När det gäller Bulgarien och Kazakstan så gör de upp om femteplatsen. Det är två svaga lag, även om Kazakstan ju faktiskt vann en skrällseger mot Schweiz i fjol.

* Det var hela den överlånga genomgången. Faller mina tips in innebär det alltså att följande sju länder tar direktplatserna till VM:

* Tyskland
* Italien
* Danmark
* Sverige
* Norge
* England
* Frankrike

Och till playoff går:

* Ryssland
* Island
* Skottland
* Österrike
De tre grupptvåor som inte når playoff blir alltså Spanien, Holland och Ukraina.

I playoff tror jag kanske lite överraskande att Österrikes unga lag är redo att gå vinnande ur kampen.
Därmed har jag tagit ut vilka åtta lag som når VM. Det här kvalet är tyvärr inte alls lika ovisst som herrkvalet, där framför allt kamperna om andraplatserna är svårtippade i många grupper. Här är skillnaden mellan topplagen och de övriga ofta gigantisk.

Det hindrar inte att jag totalt sett tycker jag att Europa har fått för få VM-platser. Det har jag skrivit om flera gånger förr. Bland annat här.

Bilder av Island, och Eyjolfsson slutar

Detta bildspel kräver JavaScript.

I dag har Islands förbundskapten Siggi Eyjolfsson lämnat sin post. När VM-kvalet drar i gång kommer alltså Thora Helgadottir, Sara Björk Gunnarsdottir, Margret Lara Vidarsdottir och de andra att ha en ny förbundskapten.

Apropå den nyheten är jag framme vid mitt näst sista bildspel från EM, nämligen bilder av just Island från Halmstad. Det här är det näst sista inlägget med EM-bilder. Det jag har kvar att lägga upp, innehåller bilder från de svenska träningar som jag besökte.

Men i väntan på dem får ni hålla till godo med följande bilder av Island:

Här är mitt allstarlag

I dag har jag alltså presenterat mitt allstarlag i BT. Från den trupp jag tog ut inför EM har sju spelare motsvarat förväntningarna, nämligen Nadine Angerer, Wendie Renard, Nadine Kessler, Louisa Necib, Elodie Thomis, Veronica Boquete och förstås Lotta Schelin.

En match återstår, och efter kvällens övningar kanske jag vill ha in ytterligare några tyska eller norska spelare. En kvartett som är nära är Kristine Hegland, Saskia Bartusiak, Simone Laudehr och Dzsenifer Marozsan.

Simone Laudehr

Simone Laudehr

Hårdast konkurrens var det helt klart i mittförsvaret, där jag tvingades välja bort flera högklassiga spelare. Även målvakter fanns det flera bra som inte fick plats, den som var närmast var ryska Elvira Todua.
Svårast att hitta kandidater var det på vänsterkanten. Och faktum är att jag utöver Schelin också tyckte att det var svårt att hitta forwards. Ada Hegerberg har varit bra, och får plats i startelvan. Men egentligen kanske hon inte är redo för ett allstarlag ännu.

Det om bakgrunden. Här är startelvan i mitt allstarlag:

Ingrid Hjelmseth – Maren Mjelde, Nilla Fischer, Renard, Laure Boulleau – Melania Gabbiadini, Nadine Kessler, Katrine S Pedersen, Lena Lotzen – Schelin och Hegerberg.

Katrine S Pedersen

Katrine S Pedersen

Och här är bänken:

Målvakter: Stina Lykke Petersen och Nadine Angerer.
Backar: Theresa Nielsen, Sif Atladottir, Marit Fiane Christensen och Leonie Maier.
Mittfältare: Louisa Necib, Ingvild Stensland, Solveig Gulbrandsen och Elodie Thomis.
Forwards: Veronica Boquete och Kosovare Asllani.

Kosovare Asllani

Kosovare Asllani

Den självklara frågan nu är, vilka har jag glömt?

Apropå allstarlag finns det ett till (uttaget av Niklas Jarelind) i slutet av det här blogginlägget.

Tyskland och Gamla Ullevi nästa

Tyskland motsvarade favorittrycket och besegrade Italien med 1–0. Därmed blir det en hyperintressant semifinal på Gamla Ullevi på onsdag.

I och med den tidiga avsparkstiden för dagens svenska semifinal fick man för första gången under EM chansen att göra hela jobbet vid en Sverigematch, alltså skriva även nyhtestexterna själv.

Därför höll jag på och jobba under hela Tysklands match, och har i princip inte sett en minut av den. Därför kan jag inte ge någon som helst kommentar till deras sportsliga insats.Däremot konstaterar jag att jag fick två fel vardera i den tyska respektive italienska startelvan. Att Anja Mittag skulle återfå kantplatsen på Melanie Leupolz bekostnad var väl ingen jätteskräll. Men att Silvia Neid skulle bänka Dzsenifer Marozsan var betydligt mycket mer oväntat.

Nu visade det sig vara lyckat, då ersättaren Simone Laudehr blev matchvinnare. Dock såg jag hur Marozsan i sitt inhopp bjöd på en läcker frispark, där Nadine Kessler borde ha gjort mer av ribbreturen.

Tyskland är alltså återigen i semifinal i ett EM. Den här gången har man tagit sig fram utan att ha imponerat på vägen. Fast man behöver inte vinna matcherna med 4–0, det räcker med uddamålssegrar.

En kollega konstaterade i presscentret att under åren på 1980- och 90-talet, när det tyska herrlaget snubblade sig genom gruppspelen, vann de ofta till slut de stora titlarna. Nu flyger herrlaget genom gruppspelen, men missar oftast finalerna.

Om damlaget kommer att kopiera gamla tiders tyska herrlag återstår att se. Men klart är att Tyskland definitivt har kapacitet att vinna både semifinal och final.

Samtidigt står det också klart att det kan dröja länge innan vi nästa gång får en så här bra chans att besegra tyskorna.
För det är ju ingen tvekan om annat än att vårt lag har imponerat klart mycket mer än det skadedrabbade tyska, på vägen till onsdagens drabbning.

Och vårt lag kommer att bäras fram av ett fullsatt Gamla Ullevi. Man behöver inte vara tankeläsare för att se hur våra spelare njuter av att spela inför fullsatta läktare på hemmaplan.

Man behövde inte heller vara tankeläsare för att se hur besviken Margret Lara Vidarsdottir var när hon klev av Örjans vall i dag. Det isländska laget orkade inte ladda om efter det oväntade avancemanget till kvartsfinal. Och det tidiga svenska målet var förödande. Eller som Gudbjörg Gunnarsdottir uttryckte det:

”Det som absolut inte fick hända hände. Vi släppte in mål efter två–tre minuter, och då var hela vår matchplan körd. Vi skulle spela som mot Holland – kompakt, och hålla nollan så länge som möjligt.”

Det är förresten kul att man kan göra alla intervjuer med motståndarna på svenska efter en EM-kvartsfinal. Och jag måste säga att jag tycker att det är charmigt att höra isländskorna prata svenska med exempelvis skånsk eller stockholmsk dialekt.

För att kort kommentera den isländska insatsen så tyckte jag att man kunde se hög klass hos Sif Atladottir. Jag tyckte även att Dagny Brynjarsdottir visade intressanta takter. Det roligaste för de isländska fansen i dag var dock att de båda 18-åringarna Glodis Perla Viggosdottir och Elin Metta Jensen visade spännande kvaliteter i sina korta inhopp. Känslan är att Island kan nå fler mästerskap under en ganska lång framtid.

Sverige behöver inte titta flera år framåt. Vi nöjer oss med tre dygn.

Men först en liten tillbakablick på dagens fantastiska uppvisning i Halmstad. Sverige gjorde mål på de tre första målchanserna, och vårt lag hade dödat matchen efter 19 minuter.

Det mesta var bra i dag. Som jag skrev i det förra inlägget så var det här den bästa, mest helgjutna insats jag har sett landslaget göra under Pia Sundhage:s ledning.

Man kan tycka att det motstånd Island erbjöd var svagt, och så var det i dag. Men jobbet skall göras. Och att ha 3–0 efter 19 minuter i en EM-kvartsfinal är självklart makalöst bra – oavsett motstånd. Bra också att Sundhages order om skytte gav utdelning redan efter 2,40. Marie Hammarström har en vass bössa, och nu har hon blivit målskytt i såväl VM, OS som EM.

Extra roligt i dag var att Lotta Schelin och Kosovare Asllani faktiskt spelade ihop. Positivt också att Antonia Göransson gjorde ett inhopp som både sprutade av energi, och av vilja att återta platsen i startelvan.

Skall man leta oroande saker så är det att vi har spelat bra i varannan match, och lite mindre bra i varannan den senaste tiden, enligt:

* England – bra.
* Danmark – halvbra.
* Finland – bra.
* Italien – halvbra.
* Island – mycket bra.

Nu kommer det att krävas ytterligare två mycket bra insatser för att vinna den där pokalen som tyskorna annars prenumererat på under en väldigt lång tid. Det finns alltså inget utrymme för några halvbra insatser kommande vecka.

Ett frågetecken finns också för vårt försvarsspel, och framför allt för backlinjen. Defensivt har vi inte ställts på några riktigt svåra prov hittills. Ändå har det svajat lite både mot Danmark och mot Italien. På onsdag kommer det svåra provet. På onsdag är det upp till bevis.

Men det är även upp till bevis för Tyskland. För det kan inte vara lätt att ställas mot det snabba svenska anfallsspelet. Det är ju inte en snabb spelare att plocka bort, utan tre – eller kanske till och med fyra.

Känslan är att det blir riktigt intressant på onsdag. Jag längtar redan.