Champions League, Linköping och Malmö FF

Torsdagen var en händelserik damfotbollsdag, som avslutades med att Nordens sista representant i Champions League åkte ut på straffar.

Bröndby vann med 2–0 i Glasgow, och förlängningen blev mållös. Då blev det straffar, och trots att danskornas målvakt var först att rädda en straff blev det skotskorna som fick jubla. Efter att Nanna Christiansen gjort mål på Bröndbys första straff räddade nämligen Glasgowmålvakten Lee Alexander tre raka och blev stor matchvinnare.

Just det, det är samma Lee Alexander som gjorde en säsong i Mallbacken 2016. Och samma Lee Alexander som räddade en straff mot Argentina i VM:s gruppspel, men den fick slås om för att hon var en millimeter framför mållinjen. Nu fick hon sin straffrevansch.

Brittiska öarna får därmed två lag i kvartsfinal i form av Glasgow City och Arsenal. Utöver dem är det två franska (Lyon och PSG), två tyska (Wolfsburg och Bayern München) och två spanska lag (Barcelona och Atletico Madrid) som spelar vidare i cupen till våren.

En som inte spelar vidare i samma klubb till våren är Anna Oskarsson. Den Gotlandsbördiga ytterbacken lämnar Linköping för Eskilstuna. För tillfället är det en hel del rykten om spelare som är på gång att lämna LFC.

Det är ju inte så konstigt i sig. Man underpresterade i år, och man behöver bygga om laget till nästa år. Det innebär ju att flera spelare måste lämna. Sedan är frågan om det är ”rätt” spelare som lämnar. Mimmi Larsson har tydligen använt den klausul som gav henne möjlighet att bryta sitt tvåårskontrakt efter första året. Och jag nåddes i dag av rykten om att Emma Holmgren tillhör de spelare som kan vara på gång bort.

Det blir spännande att följa händelserna i LFC den närmaste tiden.

Det blir ju förstås också spännande att se om Malmö FF är tillbaka i dameliten nästa år. I dag meddelade klubben att det kommer att krävas en två tredjedels majoritet vid det extra årsmöte där man skall besluta om ett övertagande av LB07.

Det minskar chanserna att vi har MFF i elitettan nästa år. Personligen tycker jag det vore tråkigt om inte sammangåendet blir av. Det är bra för svensk damfotboll om det kommer in en herrfotbollsklubb som verkligen är beredd att satsa rejält på sina damer. Och att den klubben kommer in fortast möjligt.

Om MFF hamnar i läget att de skall börja från division IV dröjer det minst fyra år innan klubben når eliten. Fyra år är en evighet i damfotbollen, med tanke på hur utvecklingen sett ut de senaste åren. För fyra år sedan fanns spelare som Marta, Anja Mittag, Ramona Bachmann, Sara Björk Gunnarsdottir, Gaelle Enganamouit, Claudia Neto, Pernille Harder, Lieke Martens och Danielle van de Donk i vår högsta serie. Nu kan vi bara drömma om att utländska stjärnor av den här digniteten skall välja damallsvenskan.

 

 

Dags för svensk finalhelg

Vi är framme vid den sista stora svenska damfotbollshelgen 2019. Jag vet att det är ett landslagsläger kvar, men i princip tar säsongen slut på söndag.

Tyvärr är det avgjort i toppen. Jag skriver tyvärr eftersom det sannolikt hade blivit stora publiksiffror på lördagens slutomgång – om guldstriden hade levt.

I fjol hade vi en levande guldstrid, och totalt 9616 åskådare på slutomgången. I år känns det tveksamt om publiksiffran når upp till fyrsiffrigt på någon av de sex matcherna.

Mest spänning är det ju förstås i nedflyttningsstriden, mellan Djurgården och LB07. Där är det fördel Stockholm. Djurgården hänger kvar om de tar lika många poäng som LB.

Djurgården spelar borta mot Vittsjö i den match som på förhand känns som omgångens klart intressantaste. Utöver nedflyttningsstrid är det ju en match där hemmalaget kan säkra de lilla silvermedaljerna. Den andra intressanta kampen som återstår i tabellen är ju just den om lilla silvret och bronset. Den mellan Vittsjö och Eskilstuna.

Med tanke på att Vittsjö lär vara motiverat att vinna och ta tredjeplatsen tror jag knappast att Djurgården kommer att ta en trepoängare i morgon. Jag tror inte ens att de får med sig någon poäng från Skåne.

Frågan är om Djurgården har med sig en damallsvensk plats hem till Stockholm i morgon kväll. Det troliga är att de har det – trots att jag tror att de kommer att förlora. Göteborg är ju nämligen det klart bättre laget i mötet med LB07. Göteborg har också fyra raka segrar mot LB i tävlingsmatcher.

Det som talar för LB är att Göteborg blir tvåa i damallsvenskan – oavsett resultat. Det är således inte säkert att göteborgarna är beredda att kasta sig in i alla dueller på samma sätt som lag som slåss för kontraktet brukar göra.

Dessutom har Göteborg drabbats av ytterligare en hjärnskakning. Huvudskador har ju varit ett tema här i bloggen på sistone. Och Göteborg är kanske det lag som varit allra hårdast drabbat på senare år. Man minns ju exempelvis att både Loes Geurts (juni 2015 till februari 2016) och Jennifer Falk (maj 2017 till mars 2018) varit borta långa perioder till följd av huvudskador. Och i år har Catrine Johansson tvingats sitta på läktaren hela säsongen på grund av hjärnskakning.

På sistone har ju även Elin Rubensson varit borta till följd av huvudskada. Och i veckan lades Julia Roddar till på den här mindre trevliga listan. Roddar spelar inte i Malmö i morgon, och även om Rubensson tydligen varit med i träning igen vore det förstås vansinnigt att låta henne spela en match som inte betyder något för laget. Även med några av sina landslagsspelare borta skall Göteborg vara ett bättre lag än LB07.

Men vem vet, ibland kan ju motivation slå klass. Så det kanske kan bli skrällar både i Vittsjö och Malmö under lördagen. Och i så fall kan nedflyttningsstriden bli en riktig nagelbitare.

Utöver nedflyttningsstrid och kamp om lilla silver och brons blir det även intressant att se vem som vinner skytteligan.

Anna Anvegård leder på 14 mål, ett för Rebecka Blomqvist. För Anvegård väntar bortamatch mot Kristianstad och för Blomqvist alltså bortamatch mot LB07. Även Mia Jalkerud och Therese Ivarsson har kvar en liten chans att bli årets damallsvenska måldrottning. De båda står på elva mål. De behöver alltså göra minst tre mål för att vinna. Jalkerud skall alltså till Vittsjö och Ivarsson möter Rosengård på hemmaplan.

Men lördag och damallsvenskan i all ära. Det är på söndag som helgens riktigt heta matcher spelas – både i Sverige och internationellt.

Helgens svenska publikmagnet är ju matchen om andra plats i elitettan mellan Hammarby och Uppsala. Vinnaren i den matchen spelar i damallsvenskan 2020 – vid kryss är det Hammarby som tar den åtråvärda andraplatsen.

Matchen startar 13.00 och direktsänds av Aftonbladet:

Helst skall man ju förstås ta sig till Kanalplan och se drabbningen. Det ser ut att bli nytt publikrekord för elitettan. Det har nämligen sålts över 2400 biljetter i förköp. Hammarby har elitettanrekordet själva, och det är färskt. Det kom ju nämligen 2432 åskådare på derbyt mot AIK den 12 oktober.

Det om helgens inhemska matcher. Nu till nomineringar och priser. I går meddelades vilka spelare som är nominerade till Fotbollsgalan.

Jag reagerade över att juryn i princip struntat i damallsvenskan vid nominering till damkategorierna. I back- och forwardskategorierna fanns inga damallsvenska spelare. För jag räknar inte Kosovare Asllani (sex matcher) och Nilla Fischer (fem matcher) – de har spelat för lite i damallsvenskan för att de skall kännas aktuella.

Juryn har närmast till 100 procent gått på insatser i landslaget. Det gör att målvaktskategorien är närmast skrattretande. Där är de tre VM-målvakterna nominerade. Och Hedvig Lindahl är ju förstås självskriven här. Men varken Zecira Musovic eller Jennifer Falk har ju spelat något i landslaget i år – de har bara suttit på bänken.

Således måste de vara nominerade för sina insatser i damallsvenskan. Båda har gjort okej säsonger, men jag har inte sett någon argumentera för att de skulle vara vår högsta series två bästa. Tvärtom tycks de flesta överens om att Sabrina D’Angelo och Emma Holmgren har varit damallsvenskans två bästa målvakter. D’Angelo har hållit nollan i tolv av 19 matcher i ett bottentippat lag. Hon har dessutom släppt in klart minst mål i serien – men är inte nominerad. Det är närmast skandalöst.

I går trodde jag att juryn till Fotbollsgalan var tvungen att ta med minst en spelare från damallsvenskan i varje kategori. Men jag har blivit informerad om att det inte är så. Självklart är det damallsvenska meriter som gäller för priserna ”allsvenskans mest värdefulla spelare” samt ”årets genombrott i allsvenskan”.

Men i övriga kategorier får juryn fritt ta ut:

* Svenska spelare utomlands
* Svenska spelare i Sverige
* Utländska spelare i Sverige
Spelare som spelar i Sverige ska ha deltagit i minst hälften av seriematcherna.

Eftersom juryn består av fyra förbundskaptener (Peter Gerhardsson, Magnus Wikman, Ulf Kristiansson och Anders Johansson) samt en representant för EFD (Stefan Alvén) och tre experter från etermedia; Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (C More & TV4-gruppen) samt Frida Östberg (SVT) känns det självklart att förbundskaptenerna ser till att våra landslagsspelare får en gräddfil till galan.

Och tvärtom blir damallsvenskan extremt åsidosatt. Det känns ju som att EFB omgående bör se till att damallsvenskans bästa spelare kan prisas i något annat sammanhang. Kanske att någon tv-kanal skulle kunna vara intresserad av att ha en damallsvensk prisgala?

Inom herrfotbollen har man ju skapat ”Allsvenskans stora pris” för att allsvenska spelare hamnade i skuggan av landslagets spelare på Fotbollsgalan. Allsvenskans stora pris arrangeras i samarbete av Cmore, magasinet Offside och Svensk Elitfotboll.

Här är förresten alla nomineringar till Fotbollsgalan:

Årets målvakt: Jennifer Falk, Hedvig Lindahl och Zećira Mušović.
Årets back: Magdalena Eriksson, Nilla Fischer och Linda Sembrant.
Årets mittfältare: Vilde Böe Risa, Elin Rubensson och Caroline Seger.
Årets forward: Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö.
Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Sandra Adolfsson, Anna Anvegård och Caroline Seger.
Årets genombrott i damallsvenskan: Hanna Bennison, Ebba Hed och Matilda Plan.

Om det både var tråkiga och tveksamma nomineringar i damkategorierna till Fotbollsgalan var uttagningarna till allstarlaget i amerikanska ligan NWSL närmast ett skämt.

Helgens stora match i världen är ju finalen i NWSL på söndag kväll. Avspark är 20.30 svensk tid mellan North Carolina Courage och Chicago Red Stars. Jag vet inte hur vi i Sverige kan se den.

Jag hoppas att den här länken stämmer, för enligt den kan vi i Sverige se matchen gratis på nwsl:s hemsida. Men jag är osäker, för det har inte funkat efter VM.

Klart är att Courage är favoriter. Men ett lag som har målmaskinen Sam Kerr på topp kan aldrig skrivas av.

Däremot kunde många av NWSL:s mer framträdande spelare tydligen skrivas av när det där allstarlaget i NWSL röstades fram. Ligan lät supportrar rösta, och många av dem gick mer på landslagsmeriter än på vad spelarna gjort i ligan.

Således kom exempelvis Rose Lavelle med i elvan – trots att hon bara spelat 450 minuter och gjort ett mål i årets ligaspel. Ligaspelare och ledare rasar nu mot allstarlaget.

En av de spelare som nog borde ha varit med i elvan var japanska veteranen Yuki Nagasato. Hon presenterade ett eget förslag på hur man skall ta ut ligans allstarlag i framtiden. Det känns som att Nagasato är något bra på spåret:

Det om priser. Utöver avslutning i USA och i våra svenska elitserier spelas det en del spännande matcher runt om i Europa i helgen. Vi har ett franskt toppmöte (Lyon–Bordeaux) som krockar med den damallsvenska slutomgången under lördagen. Och på söndag väntar en riktigt spännande toppmatch i Englands WSL. Den går mellan fullpoängaren Manchester City och regerande mästarinnorna Arsenal.

Damfotbollshelgen har tjuvstartat i dag. Tidigare i kväll har Bayer Leverkusen, där Antonia Göransson saknades i matchtruppen, förlorat med 1–0 mot Turbine Potsdam.

Och Ferroviaria från Brasilien har i dag tagit den ena finalplatsen i Sydamerikas Champions League, Copa Libertadores. I natt får vi veta om de får möta brasilianskt eller colombianskt motstånd i måndagens final. I natt möts nämligen Corinthians och America de Cali i den andra semifinalen.

Slutligen, här är helgens tv-guide:

Lördag:
13.00 på Viaplay: Wolfsburg–SGS Essen
15.30 på SVT1: Vittsjö–Djurgården
15.30 på Sportkanalen och Cmore: LB07–Göteborg
15.30 på Viaplay: Lyon–Bordeaux

Söndag:
13.30 på Viaplay: Manchester United–Reading
14.00 på Viaplay: USV Jena–Bayern München
15.30 på Viaplay: Arsenal–Manchester City

 

Fler tankar kring våld mot huvuden

I det senaste inlägget skrev jag att jag tycker att Glodis Perla Viggosdottir borde stängas av i de två sista omgångarna av damallsvenskan.

Som ni säkert förstår kommer det inte att ske. Förbundet gör allt för att skydda sina domare, och går inte in med bestraffningar i efterhand ens om domsluten är genomusla.

Pernilla Larsson och hennes teams domslut kring överkörningen av Mimmi Larsson var både obefintligt och genomuselt. Men det kommer som sagt knappast spela någon roll. Larsson kommer att få döma vidare, och Viggosdottir kommer att få fira SM-guld på planen någon av kommande helger.

Till skillnad från svensk ishockey är ju sig inte huvudskador något man bryr sig om inom svensk fotboll. I förra inlägget högg jag mot domare och förbund i frågan. Och de har förstås de viktigaste rollerna i den här frågan.

Reglerna måste skydda spelarna. Och de som skall se till att reglerna följs är i första hand domarna, och i andra hand förbundets disciplinnämnd. Jag tycker att det skall vara självklart att disciplinnämnden skall kunna gå in i efterhand och döma ut avstängningar för farliga aktioner likt Viggosdottirs.

Just huvudskador blir ett allt större problem i allt fler sporter. Ju högre tempo, ju tätare spel och ju bättre tränade spelarna blir, desto större risk för allvarliga kollisioner mot huvudet. Inom fotbollen upplever jag att antalet gånger spelare skallar ihop ökar. Jag tycker att det utdöms alldeles för få varningar för spelare som kommer sent in i nickdueller. Eller för målvakter som boxar utespelare i huvudet.

Men det finns fler än domare och regelmakare som kan påverka. Exempelvis kan vi i media påverka. Och efter att i efterhand ha sett matchen på SVT tycker jag att kanalens folk gjorde ett riktigt dåligt jobb i frågan.

Dock brydde de sig om Larssons huvud. Huvudkommentatorn Chris Härenstam visade omgående efter smällen stor omsorg. Och experten Markus Johannesson sa direkt att han upplevde det som en otäck smäll.

När reprisen sedan spelades upp blev både Härenstam och Johannesson väldigt bekymrade. Johannesson sa:

”En riktigt otäck smäll som hon får från Viggosdottir. Just när man som spelare inte ser motspelaren komma in. Där ser vi den, den träffar… Jag hoppas verkligen att det där gick bra.”

Härenstam svarade:

”För det första. I ett sådant här läge tycker inte jag att hon skall spela mer. Jag har absolut inte de kunskaperna som krävs för att vet om det är hjärnskakning eller inte. Men efter att ha sett den där reprisen så är min åsikt ganska stark – för det finns inga risker man skall ta i de här lägena. Hade det varit ishockey hade de plockat av henne direkt, det kan jag säga.”

När Larsson kom tillbaka in i spelet säger Johannesson, som tidigare sagt att han tycker att man skall lämna bedömningarna till läkarna, att läkaren har ett stort ansvar att stoppa spelare efter sådana här smällar.

Fast vad jag kan se är ingen läkare inblandad i beslutet att låta Larsson fortsätta, utan det är bara LFC:s fysio som är ute och behandlar forwarden.

I paus, just när en av repriserna på Viggosdottirs överfall rullas, säger Frida Östberg ”det här tycker jag är riktigt ögongodis för en fotbollsälskare”. Det hon pratar om är förstås själva målet, och hon känner sannolikt att orden har dålig tajming, för hon lägger till:

”Tyvärr åker hon på en liten smäll här efteråt, men det är sånt som man tar när man får nicka in den så där.”

Det är ett riktigt dåligt uttalande från Östberg. Den typen av smällar är verkligen inget någon skall behöva ta på en fotbollsplan. Visst är det lättare att resa sig precis efter att man nickat in ett snyggt mål. Men smällen blir inte mindre allvarlig för att Larsson gör mål momentet innan den.

Bredvid Östberg står Lotta Schelin, som ler och nickar medhållande. Schelin som tvingats sluta på grund av upprepade hjärnskakningar säger inte ett ord om våldet mot Larssons huvud. Hon får inte heller några frågor om det.

Min notering från SVT:s sändning är att ingen har en enda synpunkt på Viggosdottirs aktion. Det nämns att det här hon som delar ut smällen – men inget mer. Inte ett ord om att det är ett rent överfall som isländskan står för. Inte ett ord om att det borde ha varit rött kort.

Jag är fullständigt övertygad om att det hade blivit mycket snack om tacklingen om det istället handlat om dubbarna före mot Larssons fötter.

Noterbart var att Larsson klev av i andra halvleken med yrsel och huvudvärk. Men under måndagen kom glädjande besked om att Larsson inte längre hade huvudvärk. Men det förändrar inte min syn på hur smällen behandlades av domare, lag och media under söndagen. Sådana här smällar mot huvuden måste bort från fotbollen.

Vad gäller själva matchen Rosengård–LFC var den en riktig godbit. Jämn, spännande och välspelad. LFC var bättre än jag sett tidigare i år, och 3–3-kvitteringen var riktigt fotbollsgodis. Jelena Cankovic:s chippassning är superläcker, och Anna Anvegård:s avslutning är nästan lika fantastisk. Anvegård är för övrigt numera i ensam skytteligaledning.

I dag har fokus annars i huvudsak legat på herrfotboll. Men en intressant nyhet från dagen är att Alingsås FC United tappar sina tränare bara tre dagar efter att man kvalat upp i elitettan.

 

Oro inför landslagssamlingen – och mycket mer

Inlägget uppdaterat med ändring i landslagstruppen.

Det är dags att summera damallsvenskans 19:e omgång. Innan nästa omgång skall vi ha ett landslagsuppehåll.

Och jag gissar att Peter Gerhardsson har en hel del att göra nu inför den svenska samlingen. Det kom ju nämligen oroande skaderapporter från flera håll.

Fridolina Rolfö var ett frågetecken vid trupputtagningen Då sa Gerhardsson att Wolfsburgspelaren skulle kunna vara tillgänglig för väldigt många minuter i den här samlingen. Det känns ju osäkert, även om hon satt på bänken i dagens 8–1-seger mot Jena. Totalt har bara Rolfö spelat 29 minuter sedan bronsmatchen i VM – det var i tyska cupen den 7 september. Fortsatt frågetecken för henne alltså.

Och i Göteborg fick Gerhardsson fler frågetecken. Dels var Julia Roddar oombytt åskådare, precis som i veckans Champions Leaguematch. Sedan tvingades en tårögd Elin Rubensson kliva av dagens match i 35:e minuten. Hon var illamående efter en, eller möjligen två smällar mot huvudet.

Tillagt i efterhand: Under måndagseftermiddagen meddelades att Rubensson har en hjärnskakning och inte kan spela mot Ungern. Som ersättare har Piteås Julia Karlernäs kallats in.

Även Jennifer Falk slog i huvudet, och gick med ispåse efter matchen. Och Julia Zigiotti tog sig för foten innan hon byttes ut i 72:a minuten.

Och i går var Caroline Seger åskådare i Rosengårds segermatch i Kungsbacka. På presskonferensen efter den matchen förklarade FCR:s tränare Jonas Eidevall att det inte var någon säkerhets åtgärd – Seger hade inte kunnat spela.

Han sa också att den nuvarande landslagsledningen har hanterat skadade spelare på ett bra sätt, och att han förväntar sig att det kommer att vara så även i fortsättningen.

Vi får se vilka spelare Gerhardsson kan spela i Ungern på fredag kväll, och i Göteborg tisdagen efter.

Tillbaka till den där presskonferensen i Varberg i lördags. Det var en småintressant tillställning. Kungsbackas tränare Stefan Olofsson berättade att laget hade hämtat inspiration från Daniel Nannskog – de hade spelat upp ett klipp där SVT-experten sa att Rosengård lätt skulle städa av matchen.

Eidevall var inte förtjust i att Nannskog ger motståndarna extra motivation, för Rosengårdstränaren menade att han och hans spelare inte såg Kungsbacka som en lätt match. Och med tanke på att Rosengård åkt på några chockresultat mot bottenlag de senaste åren gör laget förstås rätt i att ta seriöst på alla motståndare.

I övrigt var det lite snack om publiksiffran på 162, och Eidevall beklagade att Kungsbacka inte kunde spela på hemmaplan – utan att alla deras hemmamatcher spelas på neutral plan.

Precis efter presskonferensen kom det fram att förbundet hade givit Kungsbacka dispens att spela aktuell match hemma på Tingbergsvallen – förutsatt att Rosengård accepterade att avsparken av ljusskäl flyttades från 15.00 till 13.00. Rosengård hade dock sagt nej med motivering att det skulle bli så tidig avresa. Det var ju faktiskt en riktigt dålig ursäkt. Det är ju bara 2,5 timmars restid mellan Malmö och Kungsbacka, så det hade ju inte behövt bli någon speciellt tidig uppstigning.

Jag tycker ju att Kungsbacka borde ha fått spela någon hemmamatch under säsongen. Men jag förstår att ett guldjagande Rosengård av rent sportsliga skäl inte ville att nykomlingen skulle få extra tändvätska i just den här matchen. Så jag tycker inte att det är konstigt att Malmöklubben satte sig emot flytten. Men att skylla på tiden imponerade inte…

Efter presskonferensen passade jag på att snacka en stund med en spelare som jag tycker borde vara väldigt nära sin landslagsdebut – Hanna Bennison. Hon kom ut ur omklädningsrummet med en stor taktiktavla i handen. De yngsta brukar ju få ta ansvar för materialet. Utöver ansvar för taktiken…

”Brukar jag få ta mikron som vi har på bussen också…”

Just i matchen i Varberg blev 16-åringen (fyller 17 den 16 oktober) utbytt i 78:e minuten – en minut innan segermålet föll. Jag tycker ändå att Bennison utmärkte sig med flera fina aktioner, bland annat en läcker klackfrispelning till Johanna Rytting Kaneryd i den andra halvleken.

Bennison tyckte att det var en skön seger, även om det inte var någon av lagets toppinsatser. Hon insåg också att guldet är väldigt nära:

”Ja, men vi fortsätter att kämpa på. Vi satsar på att vinna de matcherna som är kvar också.”

Det räcker med att vinna en…

”Ja, men vi vill vinna alla – det satsar vi på.”

Vad säger du om din säsong?

”Det är kul att jag har fått spela mycket – fått chansen. Vissa matcher har väl gått bättre än andra. Men överlag en hyfsad säsong.”

Hyfsad? Du har väl haft en väldigt hög lägstanivå? Eller det kanske du inte tycker själv?

”Nej, man är väl aldrig riktigt nöjd. Men det har väl gått helt okej. Det har väl hänt rätt så mycket det här året, och det är kul. Det har varit en stor utveckling.”

I Varberg hade hon två frilägen. Det visade sig dock att hon inte är riktigt van vid att hamna i den typen av positioner, att hon inte tidigare varit så offensiv.

”Jag har mest spelat mycket defensiv innermittfältare innan. Så det har väl inte varit jag som gjort flesta mål – men några har jag väl gjort. Men inte så jättemånga.”

Den roll hon fått i Rosengård i år, som en mer offensiv och djupledslöpande innermittfältare är ganska ny för henne.

”Jag har väl spelat där lite när jag varit yngre, men det är ganska nytt. Jag trivs bra i den rollen, det är kul att få vara offensiv. Men jag gillar även den defensiva rollen – det är kul att bara få spela, det spelar inte så stor roll. … Det känns som att jag har ganska många offensiva kvaliteter, och att jag får mer nytta av dem när jag spelar högre upp i banan.”

Personligen är jag förtjust i Bennisons förstatouch. Hon är väldigt bra på att flytta bollen på sitt förstatillslag, och på så sätt skapa sig tid. Så jag kollade lite om det är något hon tränat extra mycket på.

”Jag har väl tränat en del på det. Jag har lärt mig att det är ganska viktigt att få en bra förstatouch för att sedan kunna göra något bra efter det. Det är klart att jag har övat en del på det, fast på mycket annat också förstås. Men det har varit en viktig bit – att man kommer ifrån sin spelare direkt på förstatouchen, att det händer något direkt när man får bollen.”

Och vad händer framöver? När skall du in i A-landslaget?

”Det får vi se, när det kommer. Det är förstås målet, men jag fortsätter att jobba på, köra hårt. Men jag satsar på det, jag har ingen brådska – det kommer när det kommer.”

Närmast väntar EM-kval i Bosnien med F18-landslaget för henne. Och om några veckor blir det guldfest med Rosengård.

I dag var några Rosengårdsspelare i Göteborg och såg Göteborg ta sig upp på andraplatsen via 2–1-vinst mot Vittsjö. Eftersom Kristianstad strax efter spelade 1–1 mot Piteå är det numera bara Göteborg som kan komma ikapp Rosengård.

Således säkrade Malmöklubben i dag deltagande i nästa års Champions League. Grattis till det.

Apropå Champions League kan det vara läge att poängtera att min fiaskorubrik från tidigare i veckan inte syftade på de enskilda insatserna. Det var varken ett fiasko att Piteå åkte ut mot Bröndby eller att Göteborg åkte mot München. Tvärtom var Göteborg närmare avancemang än jag hade trott. Däremot tycker jag att det är ett fiasko för svensk damfotboll att vi inte har något lag i åttondelsfinal. Damallsvenskan var ju rankad som Europas tredje bästa liga så sent som i våras.

Tillbaka till dagens match på Valhalla. Jag hade stora förväntningar på den, för lagens första möte var en väldigt bra match. I dag var det dock väldigt chansfattigt. Jag hamnade på 3–2 i heta målchanser till Vittsjö. Problemet för skånskorna var att Göteborg gjorde mål på alla sina, medan Vittsjö satte två av sina chanser i målramen.

Noterbart är att Vittsjö på 19 omgångar bara har släppt in tolv mål. Och att sex av dem är gjorda av Göteborg. I söndagens GP sa Göteborgstränaren Marcus Lantz att laget hade hittat bra sätt att luckra upp Vittsjös försvar.

I bortamötet bestod segerreceptet av långbollar som skarvades i djupled. Det receptet ledde även till söndagens 1–0-mål – även om det aldrig blev någon skarv. Taylor Leach:s långboll ställde dock Vittsjös backlinje och gav Rebecka Blomqvist ett friläge, som hon förvaltade på bästa sätt.

Blomqvist gjorde sitt tolfte mål i serien – och delar nu skytteligaledningen med Anna Anvegård. I fjol delade de andraplatsen i skytteligan. Går det att sära på Blomqvist och Anvegård?

Blomqvists mål kom i 16:e minuten. Och ganska exakt åtta minuter senare lobbsköt Filippa Curmark in 2–0. Det var fullt rättvist, för Göteborg var så långt minst en klass bättre än gästerna. Ändå tycker jag att båda Göteborgs mål kändes ganska lättvindiga.

Det var en första halvlek som präglades av huvudskador. Minst fyra gånger stoppades spelet för smällar mot olika spelares huvuden. Det var även en halvlek som var ett styrkebesked från Göteborg.

Laget ställde upp med tre mittbackar i något som liknade en 3–5–2- eller 5–3–2-uppställning. Följden blev att Elin Rubensson hamnade mer centralt, och att Göteborg fullständigt körde över Vittsjö på mitten. Men trots dominansen skapade man alltså inte något riktigt vasst utöver målen.

Göteborg körde för övrigt samma spelsystem i München i onsdags, och efteråt frågade jag Marcus Lantz om det är så man kommer att spela framöver. Han sa att det handlar om en anpassning efter vilka spelare man har tillgängliga. Och att det nog hade blivit 4–4–2 om Julia Roddar hade kunnat spela.

Men det såg intressant ut, Göteborg kändes väldigt starkt centralt när man hade Vilde Böe Risa, Curmark, Rubensson och ibland även Zigiotti Olme där. Redan innan Rubensson tvingades kliva av sa jag till min bänkgranne att Göteborg nog behövde ha något måls ledning in i den andra halvleken. Jag förväntade mig nämligen att matchen i München skulle ta ut sin rätt efter paus.

Tränare Lantz startade ju nämligen med exakt samma utespelare i både onsdagens och söndagens matcher. Och nio av dem spelade även mot Djurgården förra söndagen. Det var tydligt att spelschemat – och Rubenssons byte – påverkade Göteborg. Efter paus var det nämligen en helt ny matchbild. Då var det Vittsjö som ägde planen, utan att komma till speciellt många målchanser.

Ett ribbskott vardera från Ebba Hed och Michelle De Jongh hade man dock första dryga kvarten. Det dröjde dock ända till slutminuterna innan Alexandra Benediktsson nickade in reduceringsmålet på en hörna från Hed.

Därmed föll Vittsjö ner till tredjeplatsen i tabellen. Tränare Thomas Mårtensson var mycket missnöjd med lagets första 20 minuter, men tyckte att den andra halvleken var väldigt bra. Det är bara att hålla med.

Han konstaterade också att hans lag börjar lära sig att hantera konstgräs – vilket kommer att vara nyttigt nästa år. Innan dess skall man kämpa i medalj- och Champions Leaguestrid i tre omgångar till den här säsongen. Man har ju kvar tre hyperintressanta matcher mot Kristianstad, Rosengård och Djurgården.

För Göteborg väntar Piteå borta nästa gång. Då får de spela utan lagkapten Beata Kollmats som fick rött kort efter två gula på övertid. Kollmats har varit otroligt bra i år, och är ett tungt avbräck.

Från Göteborgsled klagades det över bristande känsla från domare Sara Persson. Personligen förstår jag dock att Persson tog fram det gula kortet.

Göteborg hade precis fått en tillsägelse för att man hade tagit lång tid på sig vid ett inkast, och när man nu fick ett nytt tog det först lite tid, sedan bytte Kollmats boll, vilket kändes onödigt. Göteborg riktigt bad om att lagkaptenen skulle få det där andra gula kortet.

Efter matchen valde jag att prata med Ebba Hed och Rebecka Blomqvist. Hed kom först, och visade sig vara rädd för bandspelare och intervjuer. Varför förstår jag inte, för hon verkade så lugn och trygg när vi väl började prata. Men någon inspelning blev det inte, så jag får försöka minnas vad de båda spelarna sa.

Hed är en spelare som har imponerat på mig i år. Jag tycker verkligen att hon har tagit stora kliv. Det tyckte hon själv också. Hon trodde att det var en följd av ökad speltid. När det gäller lagets utveckling kände hon att Vittsjö blivit mycket mer bolltryggt och att man börjar lära sig att föra matcher.

Hed är ju från Halmstad. Intressant är att hon pendlade under sina tre första år i Vittsjö. Fast hon var för ung för att ha körkort, så de två första åren skjutsades hon den cirka 60 minuter långa resan av sina föräldrar och ibland även av sina mor- och farföräldrar.

I fjol körde hon själv. Men i år har hon boende i Hässleholm och slipper lägga drygt två timmar per dag på att färdas genom halländska, småländska och skånska skogar. Kanske att det också kan vara en faktor till hennes lyft.

När vi stod och pratade kom Blomqvist, lade armen om Hed och kallade Vittsjömittfältaren för ”brorsan”. Sedan följde en glad och trevlig stund där de redde ut sitt brödraskap, där även en andra broder och en tvillingsyster dök upp i diskussionen.

Kommande vecka skall Blomqvist och brorsan Hed i väg tillsammans med U23-landslaget. Så de får snart nya möjligheter att reda ut sitt brödraskap.

Blomqvist bar för övrigt det där leendet som hon alltid har när det går bra – och faktiskt ofta annars också. Hon sa att Champions League gav mersmak, och att hon väldigt gärna ser att Göteborg får spela i turneringen nästa år också.

Hon sa också att hon inte hann vara speciellt orolig under matchen, trots att Vittsjö tryckte på. 2–1-målet dröjde ju så länge. Dessutom sa skytteligaledare Blomqvist att hennes mål är att göra fler än förra året. Då slutade hon på 14 – så hon behöver göra tre till för att slå den noteringen.

I övrigt i dag spelade alltså Piteå sin sjätte 1–1-match efter VM-uppehållet. Man gjorde det i Kristianstad, där Mia Carlsson gjorde en efterlängtad comeback. Vi fick även se Kif Örebro och Eskilstuna spela 2–2. De båda resultaten innebär att Göteborg, Vittsjö och Kristianstad är de tre lag som på allvar är kvar i kampen om andraplatsen.

För trion Eskilstuna, Piteå och Linköping finns fortfarande medaljchans. Men inget av de lagen kan knappast nå upp till andraplatsen.

Innan jag sätter punkt tänkte jag utropa Vittsjös supportrar till damallsvenskans klart bästa fans 2019. Laget vann matchen på läktarna i dag i Göteborg. Man gjorde det även i Kungsbacka för några veckor sedan – då var det för övrigt sportchef Erika Nilsson som slog på trumman. Som jag ser det är Vittsjös bortafölje överlägset bäst i serien. Hoppas de utmanas nästa år.

Piteå utslaget – fiaskostämpel på Sveriges insats

Piteå gjorde som de gjort alldeles för ofta i år – de spelade oavgjort i returmötet med Bröndby. 1–1 innebär att vi redan kan summera den pågående Champions Leagueturneringen som tidernas sämsta för svensk del.

Umeås bottennapp från hösten 2010, då laget åkte ut i gruppspel är fortfarande det allra sämsta resultatet ett svenskt lag gjort i Champions League. Men Piteå och Göteborg är nu delat näst sämst. Och som säsong är 2019/20 den klart sämsta vi någonsin haft. Näst sämst är förra årets, där båda våra lag försvann i åttondelsfinal.

Utöver redan nämnda årgång av Umeå har samtliga svenska deltagarlag tidigare avancerat minst en omgång. I år lyckade inte något av våra lag ta sig vidare från sextondelsfinalen – något som trots allt måste stämplas som ett fiasko.

Det är även en signal om damallsvenskans hastigt sjunkande styrka i en internationell jämförelse. När åttondelsfinalerna drar igång om en månad har länder som Vitryssland, Island, Skottland och Kazakstan representanter. Det har däremot inte Sverige. Tråkigt.

Misslyckandet innebär dessutom att Sverige kommer att tappa på Uefas ligaranking. Där får man tillgodoräkna sig resultaten från de fem senaste åren i Champions League. Det står redan klart att damallsvenskan kommer att falla minst två platser från en delad tredje till femte plats.

Inför årets turnering delade damallsvenskan tredjeplatsen i Europa med den engelska ligan. Men WSL drar nu ifrån rejält. Dels för att de har mindre poäng att försvara, dels för att båda de engelska lagen är vidare i turneringen. Utöver tappet mot WSL står det klart att den spanska ligan kommer att passera damallsvenskan. Men faktum är att även den tjeckiska har närkontakt. Om Slavia Prag tar sig några steg till kan damallsvenskan falla till plats sex i Europa.

När ligarankingen startade 2004 var damallsvenskan bäst i Europa, närmast före Frauen-Bundesliga och den danska ligan. 2005 gick den tyska ligan förbi. Men damallsvenskan låg som tvåa och skuggade Frauen-Bundesliga ända fram till och med 2010.

2011 var franska D1 Feminine ikapp. Det året delade den svenska och den franska ligan andraplatsen. Men sedan 2012 har damallsvenskan varit trea i Europa. Fram till nu – då det riktigt stora raset sker.

På hemmaplan spelades en damallsvensk match under torsdagskvällen. Där skickades  Djurgården ett stort steg närmare elitettan när Linköping vann med klara 4–1 mot Stockholmslaget. Gissa om djurgårdarna kommer att hålla tummarna för Växjöseger mot LB07 på lördag?

Mer om det senare. Nu avslutar jag det här inlägget med en genomgång av hur det har gått för samtliga svenska lag i Champions League sedan tävlingen startade som Uefa Women’s Cup 2001/02:

2002: Umeå IK till final.
2003: Umeå IK vann.
2004: Umeå IK vann. Malmö FF till semifinal.
2005: Djurgården/Älvsjö till final. Umeå IK till kvartsfinal. Sveriges båda representanter möttes i kvartsfinal. Det är det enda svenskmötet någonsin i turneringen.
2006: Djurgården/Älvsjö till semifinal.
2007: Umeå IK till final.
2008: Umeå IK till final.
2009: Umeå IK till semifinal.

Fram till och med 2009 fick länderna bara ställa upp med ett lag. Undantaget var att det land som de regerande mästarna kom från. Sverige hade således två lag 2004 och 2005.

Sommaren 2009 bytte turneringen både format och namn. Från upplagan 2010 heter den alltså Women’s Champions League och de bästa nationerna får ha med två lag. Det kan bli tre om mästarlaget inte spelar till sig en plats i det egna ligaspelet.

2010: Umeå IK till semifinal. Linköping till åttondelsfinal.
2011: Linköping till kvartsfinal. Umeå åkte ut i gruppspelet.
2012: Malmö och Göteborg till kvartsfinal.
2013: Malmö och Göteborg till kvartsfinal.
2014: Tyresö till final. Malmö till åttondelsfinal.
2015: Linköping och Rosengård till kvartsfinal.
2016: Rosengård till kvartsfinal. Kif Örebro till åttondelsfinal.
2017: Rosengård till kvartsfinal. Eskilstuna till åttondelsfinal.
2018: Linköping till kvartsfinal. Rosengård till åttondelsfinal.
2019: Linköping och Rosengård till åttondelsfinal.
2020: Göteborg och Piteå ut i sextondelsfinal.

 

Edgren sköt in talangfabriken i toppstriden igen

Elisabet Gunnarsdottir och Marcus Lantz

För knappt fyra veckor sedan föll Kristianstad på Valhalla IP med 2–0 mot Göteborg. Efter matchen sa Kristianstadstränaren Elisabet Gunnarsdottir till mig att hennes lag var borta från kampen om andraplatsen. Hon lade till:

”I varje fall nu. Men man vet aldrig vad som händer i den här jämna serien.”

I det läget var Kristianstad 7,5 poäng bakom tvåan Göteborg. Sedan dess har Gunnarsdottirs lag tagit full poäng och gjort 8–0 på tre matcher. I dag blev det 5–0 i KDFF-derbyt mot Kungsbacka DFF efter att Amanda Edgren gjort fyra av målen.

Amanda Edgren

I kväll är man uppe på tredje plats – bara ett mål ifrån den där åtråvärda andraplatsen. Beroende på hur det går för Vittsjö och Göteborg i morgon kommer man som mest vara tre poäng bakom tabelltvåan.

Fem omgångar återstår för Kristianstad, i dem möter man:

LB07 (b)
Piteå (h)
Vittsjö (b)
Eskilstuna (b)
Rosengård (h)

Det är ett tufft, men spännande schema. Derbyt mot Vittsjö den 13 oktober kan bli en riktig höjdare. I kväll är det ju nämligen tre gånger Skåne i toppen av damallsvenskan. Om Rosengård vinner i Göteborg i morgon står det sig även efter färdigspelad omgång.

Skåne dominerar i tabellen. Och som ni kanske minns skrev jag för fyra veckor sedan om att Skåne även dominerar när det gäller talangutveckling.

I den genomgången hade Kristianstad sju egna produkter i olika europeiska högstaligor. I dag fick en åttonde debutera – 16-åriga Alice Nordenberg byttes in med sju minuter kvar att spela. Listan ser därmed numera ut så här:

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Alice Nordenberg
Alice Rosenkvist
Moa Olsson
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

I det där inlägget om talangutveckling skrev jag om hur Kristianstads DFF jobbar. Två saker som jag gillade i klubbens upplägg var dels Johanna B Rasmussen:s anställning, dels deras internmatcher elva mot elva.

I samband med att Kristianstad var i Göteborg passade jag på att fördjupa mig lite kring de punkterna genom att dels prata med Rasmussen själv, dels genom att prata med egna KDFF-produkten Kajsa Törnkvist.

Kajsa Törnkvist

Den 18-åriga juniorlandslagsspelaren Törnkvist har Kristianstadsklubben Nosaby IF som moderklubb. När hon var 13 år gick hela hennes flicklag i Nosaby över till KDFF. Sedan dess har Törnkvist jobbat sig upp i klubben. Hon började träna med A-laget när hon var 15 år och blev uppflyttad året efter. I år har hon startat såväl tio matcher i damallsvenskan, åtta matcher i elitettan som cupfinalen.

”Jag vill stanna här så länge som möjligt i alla fall.”

Den här säsongen har de unga spelarna i Kristianstad alltså fått in Johanna B Rasmussen som stöd. Törnkvist säger så här om det:

”Johanna betyder väldigt mycket. Hon lägger extra tid på oss så att vi kan utvecklas, och komma in i klubben. Hon hjälper oss att analysera matcherna, vad vi gör och vad vi kan göra bättre. På träningarna kollar hon vad vi behöver förbättra. Det kan vara teknik eller något taktiskt.”

Och internmatcherna på onsdagar uppskattar hon, och hon minns första gången hon fick vara med.

”Det var när jag var 15 – det året jag började träna med A-laget. Det är bra, det är många unga spelare som får chansen på de träningarna.”

Johanna B Rasmussen

Så till Rasmussen. Hon beskriver själv sin roll i KDFF så här:

”Som chefstränare har man den stora bilden, och kanske inte alltid tid att titta på alla smådetaljer. Då kan jag ta rollen att ha lite mer fokus på den individuella biten. Om spelarna mår bra, är slitna, om de inte fattar taktiken, eller vad det kan tänkas vara. Det kanske inte alltid är så att man vågar fråga chefstränaren. Då kan de fråga mig. … Om någon kommer tillbaka från skada kan de komma till mig och säga att ‘Nu är jag faktiskt trött’. Jag hjälper dem att lära känna sina kroppar. … Det kan vara taktiskt, tekniskt eller kroppen – det viktiga är att hela människan mår bra.”

Hon har verkligen ingen vanlig roll i damallsvenskan. Rasmussen själv har inte upplevt att någon haft just den här typen av roll i de klubbar hon varit i:

”Nej, inte så. Först och främst tycker jag att det är väldigt spännande att vi försöker få in så många unga spelare i laget – vi satsar på våra ungdomar. Men de är kanske inte mogna att ta alla beslut själva. Så jag skall försöka ge dem all hjälp de kan få i övergången till seniorfotboll, till att bli mogna. Ju mer hjälp man kan ge dem med det, desto snabbare utvecklar de sig och blir redo för att spela matcher.”

”Det är mycket som jag vet nu genom min egen karriär som jag kan vidarebefordra till dem. Jag har själv varit där, och känner igen hur det är, om man är blyg, om man kör för hårt och behöver hålla igen. Det är mycket min egen erfarenhet som jag tror kan vara bra för dem.”

Om du backar bandet till när du var 15–16 år, hade du då velat ha hjälp av någon som dig?

”Ja, jättegärna. Det är inte alla som kan ta in all information. Vi har väldigt unga spelare, vid 14–15 kanske du inte kan ta in allt. Men ju fler gånger du hör saker – får du höra saker vid 13, 14, 15, 16, 17 och 18 års ålder är det alltid något som sätter sig. Då har man ändå hjälpt dem att kanske ta plats i ett A-lag, och kanske även lärt dem att säga ifrån i vanliga livet.”

I Norge satsar förbundet och deras motsvarighet till EFD stora pengar på att anställa utvecklingschefer i tolv elitklubbar. Den typen av tjänst som Rasmussen har i KDFF betalas alltså från centralt håll i vårt västra grannland.

”Jag såg det. Jag jobbar ju som assisterande till A-laget också, så jag har ju alla spelare, även om jag har mest fokus på de unga. Det är ju där man kan få in mest information, kanske kan öka med flest procent. Jag tycker att det är roligt, och hoppas att de också känner att de får med sig någonting. Jag ser det lite som att, precis som man har en sjukgymnast som kanske kan göra så att man får tillgång till en–två spelare mer, kan jag göra så att vi får en, två eller tre spelare till som är mer redo att spela matcher. Det behöver vi, vi har ett ungt lag och många spelare som tar plats.”

Slutligen bad jag Rasmussen säga några ord om Kajsa Törnkvist och de andra KDFF-talangerna som visat framfötterna i år:

”Det är det som är kul. Det är inte så att vi funderar över om vi skall slänga in Kajsa eller inte för att hon bara är 17. Vi vågar för att vi vet att våra talanger kan. De visar på träning och ute på planen. De kommer själva och frågar hur de skall äta, hur de skall göra olika saker. Det är den miljön vi vill ha. Vi försöker ge så mycket information som möjligt. Sedan skall de lära sig att använda den så att de kanske kan bli A-lagsspelare redan när de är 16–17 år. Det är häftigt när det funkar. Vi har fått ut mycket av många samtidigt i år. Det är kul.”

Under söndagen är det toppmöte mellan Göteborg och Rosengård. Jag har ju kritiserat Göteborg för bristfällig talangutveckling.

Några av klubbens ledare påtalade dock för mig härom veckan att klubben just nu har ungdomslag hela vägen från fotbollsskolan. Men de har det inte i eget namn.

Göteborg FC har ju nämligen ett avtal med IFK Göteborg om att Blåvitts talanger skall slussas vidare till KGFC när de når sådan nivå att de är redo för F19-allsvenskan. Och det är via Blåvitt som KGFC fått upp Evelyn Ijeh i seniortruppen.

Evelyn Ijeh

Det är förstås bra att man söker vägar att jobba med talangutveckling. Men jag kommer inte att tillgodoräkna Göteborg FC den ungdomsverksamhet som IFK Göteborg bedriver.

Det om damallsvenskan. Det har spelats diverse intressanta matcher i andra serier i dag. I elitettan klev Uppsala upp på damallsvensk plats via 1–0-seger mot AIK. Det är ett resultat som gör att AIK:s chanser att spela i högsta serien nästa år har sjunkit dramatiskt. Laget är fem poäng från andraplatsen med fem omgångar kvar, vilket blir väldigt svårt att ta in.

För Uppsala pekar det däremot uppåt. Laget har sex raka segrar (sju om man räknar med cupen) och står inför en otroligt intressant avslutning av serien. Som av en tillfällighet spelar Uppsala borta mot Hammarby i allra sista omgången. Blir det en helt avgörande match om en damallsvensk plats i slutomgången?

I botten vände BP 0–1 till 2–1-seger mot Lidköping. Därmed har stockholmarna nu åtta poängs marginal ner till Asarum på nedflyttningsplats. För blekingarna är det lite av sista chansen i morgon mot Hammarby.

I Spanien kan Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson sova lite lugnare den kommande veckan. Duon gjorde varsitt mål när Tacon vann med 3–0 i hemmapremiären mot Huelva. Jakobsson rundade målvakten och rullade in 1–0-målet i den första halvleken.

Jakobsson stod även för inlägget till 2–0-målet och i i matchens slutskede stod hon för en fin frispelning till Asllani. Den senare avslutade hur iskallt och läckert som helst. Ett riktigt sevärt mål.

Skönt för Tacon att få vinna direkt efter förra veckans 9–1-förlust i Barcelona. Dagens motståndare klarade sig kvar på målskillnad i våras, och är ett lag som Tacon bör ha bakom sig i sluttabellen.

I Frankrike leder Bordeaux en haltande tabell efter 1–0-seger mot Montpellier i mötet mellan de främsta utmanarna till toppduon Lyon och PSG. Claire Lavogez gjorde segermålet.

Slutligen avgjordes sannolikt norska toppserien i dag. Tvåan Sandviken föll hemma mot trean Vålerenga med 4–3 efter segermål av Kameruns landslagsforward Ajara Nchout. Därmed leder LSK nu serien med tre poängs marginal trots att laget har två matcher mindre spelade än de båda jagande lagen.

Allt talar för att guldet hamnar i LSK för sjätte året i rad och sjunde året av åtta.

 

Håller tummarna för Rice

Danielle Rice

I dag kan den damallsvenska guldstriden 2019 i praktiken ha avgjorts. Göteborg åkte ju nämligen på en käftsmäll borta mot Eskilstuna.

Men just nu är det trots allt inte resultat eller tabeller som man tänker mest på. Utan det är Örebromålvakten Danielle Rice:s hälsa. För hon åkte inte på någon sportslig smäll i dag – utan en betydligt mycket allvarligare.

Det var 6.50 in i dagens match mot Kristianstad som den amerikanska målvakten kolliderade med gästernas Svava Ros Gudmundsdottir. Som jag ser det var det inget ojust inblandat, utan det var en olyckshändelse. Isländskan hade fokus på bollen, medan Rice kom ut med hög fart för att rädda.

Rice räddade också först skottet med huvudet. Nästan omgående efter att ha träffats av bollen fick hon även Gudmundsdottirs fot eller ben i huvudet.

Enligt uppgifter till NA var Rice medvetslös i fyra minuter efter smällen. Jag kan inte läsa artiklarna i Nerikes Allehanda, men jag har förstått att Rice fått smällar mot huvudet förr – och rubrikerna är ju oroande.

Förra året drabbades Kristianstadsmålvakten Brett Maron av en liknande, oroande smäll. Det slutade bra. Nu håller man ju alla tummar och tår för att det även skall sluta bra för Rice. Till råga på allt var Gudmundsdottir offside, så Rice hade inte behövt rusa ut och rädda.

Tillagt i efterhand: Under söndagen har Rice fått lämna sjukhuset.

Att Kristianstad till slut vann matchen med 1–0 efter straffmål av skytteligatvåan Therese Ivarsson känns mindre viktigt i kväll. Jag noterar också att damallsvenskan.tv inte har med Rice smäll i sitt klipp med matchens viktigaste händelser, och inte ens nämner situationen. Det känns som en väldigt konstig prioritering.

I Eskilstuna delade United ut en sportslig smäll till Göteborg. I våras var ju Göteborg ett av få lag Eskilstuna lyckades göra mål på. Då blev det 1–1. Den här gången tog United alla tre poängen via 2–1-seger – ett resultat som innebär att Göteborgs guldchanser i dag minskade dramatiskt. Sett till klippet med höjdpunkter på damallsvenskan.tv var sörmlänningarnas seger helt i sin ordning. Göteborg verkar ha prickat årets djupaste formvacka lagom till starten av Champions League.

Ytterligare problematiskt för göteborgskorna var att hyperviktiga Vilde Böe Risa tvingades kliva av efter knappt en kvart. Det var ingen bra början på årets viktigaste vecka för Göteborg. På onsdag kommer ju Bayern München till Gamla Ullevi, och till helgen kommer Rosengård till Valhalla. I de matcherna måste Göteborg ha med Böe Risa om de skall ha någon chans.

Själv var jag i Varberg och såg Vittsjö vinna med 1–0 mot Kungsbacka. Det är ett resultat som gör att Vittsjö passerar Göteborg i tabellen. Efteråt sa jag till tränare Thomas Mårtensson att han just nu har sin by på Champions Leagueplats.

Det – och de tre poängen – var Mårtensson nöjd med. I övrigt tyckte han inte att hans lag hade gjort någon bra match. Och visst borde tabelltvåan gjort fler mål. Jag räknade till 16–3 i hörnor och 11–2 i målchanser.

Noterbart var att Kungsbacka skapade mer på sina tre hörnor än Vittsjö gjorde på sina 16. Normalt brukar ju annars Ebba Hed:s högerhörnor vara ett bra vapen för skånskorna. I dag avgjorde Hed i stället på ett genombrott – även om Clara Markstedt snodde målet precis innan mållinjen.

Vittsjö och tränare Mårtensson har varit i fokus i Aftonbladet de senaste dagarna. Bland annat hade tidningen en tv-intervju om ”tekniska grejer”. Noterar att Linda Sällström kommenterade det klippet med att hon gärna hade sett Mårtensson i någon dokusåpa. Det hade garanterat varit väldigt intressant. Då hade nog till och med jag börjat kolla på den typen av program…

I och med dagens trepoängare har Vittsjö nu 31 poäng. Det är fler än klubben tagit någon gång tidigare i damallsvenskan. Och det återstår ju fortfarande sex omgångar.

Jag pratade lite med trotjänaren Alexandra Benediktsson om varför laget är bättre än någosin. Hon menade att det var väldigt många saker som hade fallit på plats samtidigt. Bland annat bra nyförvärv, en bra ny tränare i Stefan Ekstrand och en spelidé som passar truppen perfekt.

Hon konstaterade också att laget tidigare alltid har slagit ur underläge. Men när man nu ligger tvåa efter 16 omgångar ökar pressen på laget. Samtidigt tyckte hon att den här typen av press var väldigt mycket trevligare än den man hade i fjol, då man in i slutomgångarna riskerade nedflyttning.

Utöver att Vittsjö har slaget i klubbrekord i damallsvenska poäng utmanar man rekordnoteringarna i grenen störst bortafölje i damallsvenskan. I dag uppskattade jag det till att fler än hälften av åskådarna i Varberg var från Vittsjö. Hördes gjorde de också, något Benediktsson uppskattade rejält. Det är alltså Vittsjöfans på båda sidor om trappan…

Trots att Vittsjösupportrarna kom i buss var det fullt på parkeringen utanför Påskbergsvallen. Tyvärr för Kungsbacka var dock huvuddelen av folket inne i Varberg Arena för att se Varbergs HK:s allra första match någonsin i högsta handbollsligan. Där var publiksiffran 1675 – det är betydligt många fler än Kungsbacka totalt haft på alla sina hemmamatcher i år.

För övrigt har jag undrat lite över uttalet av Benediktssons efternamn. Nu behöver jag inte undra längre, utan det uttalas Benne-dikt-sonn.

Dagens sista match spelades i Malmö, där det ett tag såg ut som att även Sveriges andra representant i Champions League skulle ladda upp med en förlust. LB07 tog nämligen ledningen med 1–0 i den andra halvleken. I det läget låg mörkret i bottenstriden ännu djupare över Djurgården. Piteå och Julia Karlernäs förbättrade dock stockholmarnas chanser i botten genom att kvittera på straff i 83:e minuten.

Det var rimligt att Piteå fick ett mål. För vad jag kan se på höjdpunkterna på damallsvenskan.tv blev Piteå bestulet på ett regelrätt mål i den första halvleken. Jag ser nämligen ingen offside när Selina Henriksson tryckte in bollen i minut 32.

Piteå kryssar sig för övrigt fram. Laget har bara tre förluster hittills i år, vilket är två färre än man hade efter 16 omgångar i fjol. Då hade man dock 33 poäng eftersom man inte spelade en enda oavgjord match. I år har man bara 23 poäng eftersom man står på hela åtta kryss.

Därmed lämnar jag damallsvenskan. Ett lag som hade jublat över kryss i dag är CD Tacon. Man minns ju att Kosovare Asllani lämnade Linköping för att hon ville komma till en klubb där hon kan vinna titlar. Redan efter dagens spanska ligapremiär känner jag att jag kan slå fast att Asllani och Sofia Jakobsson inte kommer att vinna några titlar med Tacon den här säsongen.

Tacon föll nämligen med förkrossande 9–1 inför 5413 åskådare borta mot Barcelona i premiären. Man undrar ju lite hur Asllani och Jakobsson känner efter den käftsmällen. Något svar får vi dock inte. Taconspelarna får nämligen inte prata med media efter matcherna.

Tacon har mest förstärkt i offensiven. Men de kanske även borde skaffa sig ett försvar? Jag såg ju delar av lagets genrep, och efter det är jag knappast förvånad över att laget var chanslöst i dag i Barcelona. I genrepet upplevde jag att Tacon hade rätt många begränsade spelare, och jag kände det som att Asllani hade bytt ner sig sportsligt när hon lämnade Linköping. Just nu känns det självklart även som att Jakobsson har bytt ner sig när hon lämnat Montpellier.

Startelvorna från mötet Barca–Tacon ser ni för övrigt här:

Och hela matchen går att se här:

En ligadebutant som skötte sig bra var Manchester United. Inför 31 213 åskådare spelade Lotta Ökvist de första 56 minuterna i derbyt mot Manchester City. Ökvist fick dock kliva av strax efter att Caroline Weir hade smällt in matchens enda mål.

Mellan Bristol och Brighton fick Amanda Nildén hoppa in sista elva minuterna. Den matchen slutade 0–0.

I Tyskland debuterade Fridolina Rolfö för Wolfsburg när laget vann cupmatchen mot SV Berghofen med 2–0. Det var dock långt ifrån någon lyckad debut för Rolfö. Hon tvingades nämligen kliva av i 29:e minuten med en muskelskada. Illavarslande.

Slutligen noteras att det tajtade till sig rejält kring uppflyttningsstrecket i elitettan. Nu skiljer det bara ett mål mellan tvåan Hammarby och trean Uppsala. Och AIK är bara två poäng bakom. I botten börjar det se riktigt mörkt ut för Asarum. Om de inte får till en riktigt vass höstspurt gör blekingarna Borgeby och Sundsvall sällskap ner i ettan.

I andra riktningen gör Alingsås FC United anspråk på uppflyttning. Klubben blev i dag första division I-lag att säkra en plats i kvalet mot elitettan.