Tankar från premiäromgången

Det har hunnit gå flera dagar, och jag vet varken om det är läsvärt eller ens läsbart. Men jag hade gott om tid att titta på premiärhelgens matcher, och gjorde noteringar under tiden.

Så här är mina tankar av sju timmar av damfotboll.

14.00: Umeå–Piteå 2–3

Umeå spelar något mellanting mellan 4–2–3–1 och 4–4–2. Man backar hem och startar ofta sin press vid mittlinjen.

Piteå verkar ha bytt till klassiskt 4–4–2 i år. Nina Jakobsson verkar vara fast som forward, medan man rullar på tre spelare på yttermittfältsplatserna och den andra forwardsplatsen.

11.55: 0–1. Nina Jakobsson på en fin nick. Men framför allt är målet frukten av ett dåligt målvaktsingripande. Agnes Granberg var ute och hängde tvätt. Sånt har inte nykomlingar råd med. Speciellt inte som Umeå spelmässigt sett hade varit bäst fram till målet.

23.05: Sarah Mellouk avslutar ett jättefint Umeanfall där man slår ett flertal passningar med att träffa ribban. Lovande spel från UIK.

37: Umeå visar återigen brister i luftrummet. Josefin Johansson är nära att göra 0–2. I samband med målchansen fick jag svar på min fråga om vilka som ansvara för de fasta situationerna i Piteå nu när June Pedersen och Ronja Aronsson har lämnat. Svaret är att man använder sig av Lena Blomkvist:s högerfot och nya Cailin Michie:s vänsterfot.

45: 0–1 står sig in i halvtid. Umeå visar lovande kvaliteter rent spelmässigt. Men svagheten i luftrummet oroar. En spelare som imponerat på mig är Fanny Hjelm Rönnlund.

15.00: Uppsala–Djurgården 3–2 och Linköping–Växjö 3–0

Är nyfiken på Uppsala och tänker kolla på deras match parallellt med Norrlandsmötet. Upptäcker dock att Aftonbladet Play inte tillåter att man kollar mer än en match. Riktigt dåligt. Väljer då att fortsätta kolla Norrlandsmötet ett tag till.

67.08: 0–2 på straff av Julia Karlernäs. Straffen fick inhopparen Fernanda da Silva efter att Mellouk agerat klantigt i eget straffområde. Att ge bort onödiga straffar är ytterligare en sak som nykomlingar inte har råd med.

Känslan är att Piteå, som även haft en boll i ribban genom Jakobsson, har god kontroll. Därmed byter jag match till den i Uppsala.

24.04: Kommer in i ett läge där Djurgården leder med 1–0 efter mål av Tilde Lindwall.

24.10: 1–1 Sara Olai. Jag har alltså makalös tajming. Sex sekunder efter att jag bytt match kommer Uppsalas första damallsvenska mål någonsin. Det kommer på en fin nick efter en kort hörna.

I samband med målet hör jag kommentatorerna säga att Uppsala varit starkt på fasta situationer. Konstaterar för mig själv att det är väldigt viktigt. Att ha en bra målvakt och vara starka på fasta situationer kan faktiskt räcka till nytt kontrakt. Lovande för Uppsala.

Uppsala tycks för övrigt spela 4–4–1–1 i försvar och 4–2–3–1 i anfall, lite som landslaget.

30.39: 1–2. Efter ett lysande förarbete ger Portia Boakye åter Djurgården ledningen. För den fina framspelningen står Olivia Schough. Jag är ofta kritisk mot att hon brukar stressa i väg passningar och skott. Men här agerar precis som man önskar – lugnt och koncentrerat. Det är verkligen en kvalitetsaktion från den 74-faldiga landslagsspelaren.

Däremot inget vidare försvarsspel av Uppsalas backar. Tre backar får inte hamna på linje vid den typen av inspel. Den mellersta måste ta några kliv uppåt. Om hon hade gjort det skulle hon haft bra chans att bryta Schoughs fina passning.

Ser senare att Schough även stått för ett läckert assist till 1–0. Lovande för Djurgårdskaptenen.

33.13: Fanny Lång ligger, får foten lindad. Hon tvingas byta någon minut senare. In kommer Linda Motlhalo, en spelare jag är väldigt spänd på.

Några minuter senare plingar det till i rutan. Umeå har reducerat till 2–3 mot Piteå i 88:e. Byter match igen.

Hinner se några minuter av Umeå–Piteå. Det blir dock inga fler mål, utan Piteå vinner. Efter matchen får jag se ett klipp med höjdpunkter. Noterar att man inte kör repriser på målen under höjdpunkterna. Det är en klar försämring mot damallsvenskan.tv, där det var både repriser och en skylt med målskyttens namn.

Innan jag lämnar norrmötet rekommenderar jag det här intressanta klippet där UIK:s tränare Robert Bergström förklarar grundtanken i lagets försvarsarbete:

16.00: Kif Örebro–Eskilstuna 3–3

Tre matcher att välja på nu. Börjar med Linköping–Växjö, som står 3–0 från den första halvleken. Noterar att LFC försvarar i något som ser ut som 5–4–1, och anfaller i 3–2–4–1. Växjö kör den 3–1–4–2-uppställning man använde i fjol.

60: Noterar att Stina Lennartsson är pigg. Men att matchen är trött. Växjö har mycket boll, men förmår inte skapa något. Linköping tycks nöjt. Byter match.

Ser att Kif Örebro leder med 1–0 mot Eskilstuna, vilket låter spännande. Djurgården har fortfarande 2–1 på Uppsala, så väljer gnällbältesderbyt.

Kif Örebro spelar med trebackslinje även utan Emma Kullberg. Grundupplägget är nog 3–4–1–2. Eskilstuna har ett liknande system. Deras uppställning ligger lite närmare 3–4–3 än 3–5–2.

24.39: 1–1 Loreta Kullashi. Fin nick på inläggsfrispark. Hon löper in precis bakom den främre Örebroförsvararen och får till en distinkt nick.

Trots målet får jag ingen känsla för matchen, och inser att jag kan se hela andra halvleken. Väljer därför att återgå till Uppsala–Djurgården. Kommer in efter 75.30, och hör att Djurgården till synes har full kontroll.

80.55: 2–2 Cassandra Korhonen. Uppsala slår till på en hörna igen. Det är dessutom ett väldigt fint hörnmål, där Korhonen är andra Uppsalaspelare att nicka.

Målet ger hemmalaget rejäl energi. Plötsligt äger de matchen, medan Djurgården känns väldigt skärrat. Först har Ellen Toivio en bra chans, sedan får Uppsala en frispark i farligt läge. I samband med frisparken får Linda Motlhalo rött kort. Förstår inte varför.

Tillagt i efterhand. Nu förstår jag utvisningen. Det förklaras bra 6.55 in i det här klippet. Personligen tycker jag fortfarande att den är lite hård, men den är inte felaktig. Se utvecklat resonemang i kommentarsfältet. 

90.09: 3–2 till Uppsala – Beata Olsson. Återigen gör Uppsala mål efter en fast situation. Nu är det en inläggsfrispark. som Olsson förlänger in över mållinjen.

Kul för Uppsala att få inleda med tre poäng. Blytungt för Djurgården att tappa en till synes kassaskåssäker ledning, och få lite krisstämpel redan efter en omgång.

Även i det här klippet med höjdpunkter på Sportbladet Play saknas repriser. Utvisningssituationen är inte heller med. Borde den väl ha varit.

Linköping–Växjö är den match som jag lagt minst tid på. Tittar i efterhand på höjdpunkterna från Linköping. Inte heller här finns repriser på målen. De två första kommer efter svagt försvarsspel från Växjö, medan det tredje är ett mönsteranfall där Frida Maanum och Elin Landström sätter upp Ebere Orji. Ett anfall för den klassiska skolboken.

Dock är Växjös backar passiva även vid 3–0. Det småländska försvarsarbetet vid målen luktade elitettan. Där måste man lyfta sig flera nivåer.

Sportbladet Play får också gärna lyfta sig ett par nivåer. För i matchen fanns omgångens domartavla. Ulrica Löv och hennes assistenter missade när Nilla Fischer brottade ner Signe Holt Andersen i slutminuterna. 6.25 in i det här klippet kan man se den straffsituation som domaren oförklarligt blundade för.

En straff i 88:e hade knappast hjälpt gästerna till poäng. Men Växjös tränare Magnus Olsson var ändå väldigt kritisk till domarinsatsen. Han är även kritisk till domarnivån totalt sett i damallsvenskan. Till SMP säger han:

”Den mesta utvecklingen inom damfotbollen har varit bra och det har tagits steg framåt. Men rent domarmässigt ligger vi efter, där vi till exempel inte hade några domare med i VM i Frankrike förra sommaren. Vi måste ställa oss frågan: varför hade vi inte det?”

Och visst finns det anledning att ifrågasätta domarnivån i våra elitserier. Nu var inte ens den missade straffen i Linköping veckans värsta domartavla. Den domarkonstellation som dömde Bollstanäs–Hammarby bör nämligen ha fått en rejäl omgång av kontrollanten. För det här Hammarbymålet kan ju aldrig vara offside:

Tillbaka till damallsvenskan och lördagens matcher. Vi har nått den andra halvleken av Kif Örebro–Eskilstuna. Här är noteringarna därifrån:

47: Uppskrivna Örebroförvärvet Cali Farquharson visar att hon är väldigt snabb, både med och utan boll. Hon kanske är det fynd Kif hoppas?

48.07: 1–2. Självmål av Sara Lilja Vidlund. Forwarden skall nicka bort en hörna, men kommer snett och styr in bollen i eget mål. Det visar sig att självmålet inte är dagens största försvarstavla.

Vid en koll på höjdpunkterna (där det faktiskt är repriser på målen) ser jag att Örebros 1–0-mål var en jättetavla från Unitedmålvakten Emelie Lundberg. Men kul för Frida Abrahamsson att få göra mål från egen planhalva.

63.25: 2–2 Cali Farquharson. Amerikanskan visar ett nytt prov på sin snabbhet när hon springer ikapp och förbi Unitedbackarna och gör mål. Just innan hade Farquharson legat skadad.

77.54: 3–2 Heidi Kollanen. Finländskan vrider snyggt in en frispark via ribban. Noterbart är att Örebro utnyttjar ett numerärt överläge. De får nämligen frisparken i ett läge där Anna Oskarsson är av och får behandling, något som skapar oreda i Eskilstunas försvar.

81.30: 3–3. Loreta Kullashi. Fint framspelad av Caisa Collin sätter Kullashi bollen i mål via en Örebroback. Ser att målet officiellt är bokfört som självmål, något jag tror är fel. Om Kullashis skott var på väg mot målet skall hon få målet, även om en örebroare var sist på bollen. Och även om det inte är solklart tycker jag nog att det ser ut som att Kullashis boll skulle ha gått inom ramen.

En händelserik match slutar 3–3. Kul med många mål. Sammanfattningsvis var Kif Örebro lite bättre än jag förväntat mig och Eskilstuna lite sämre.

19.00: Rosengård–Vittsjö 1–0

Vittsjö kom till spel med bara tre utespelare på bänken. Kan bli ett kämpigt år för den nordskånska klubben. Vittsjö ställde upp 4–4–1–1, medan Rosengård spelade 3–4–1–2 med hög press.

15: Rosengård dominerar stort. Noterar att de har spelat igenom Vittsjös mittfält flera gånger, och att Jelena Cankovic (som är ettan i uppställningen) har inlett lysande.

30: Fortsatt Rosengårdsdominans. Men bara 2–0 i riktigt vassa målchanser.

Paus. Har 4–0 i målchanser till Rosengård, som tillbringat huvuddelen av matchen på offensiv planhalva. Sätter frågetecken för kvaliteten på lagets inspel. Och ett stort utropstecken efter Sanne Troelsgaard, som varit fullständigt lysande i Caroline Seger:s roll.

51: Michelle De Jongh får Vittsjös första målchans. Men hennes skott täcks. Strax efter drabbas pigga Sofie Svava av en skada, som tvingar henne till byte. Det ser konstigt ut, ingen naturlig skadesituation.

61.40: Kaos i Vittsjö straffområde. Bollen far omkring som en flipperkula. Trots det är känslan att Vittsjö börjat få kontroll på Rosengård. Malmöklubben kommer inte lika ofta fram nära Sabrina D’Angelo:s mål.

75: Rosengård har gjort några byten, men har fortsatt bara haft en riktigt bra målchans i halvleken. Jag gör en notering om raka och lättlästa inlöp.

82.50: 1–0 Självmål. Jessica Samuelsson väljer att slå ett tidigt inlägg in bakom Vittsjös backlinje med Mimmi Larsson som måltavla. Vikarierande mittbacken Kajsa Lind kommer fel till bollen och styr in den i eget mål. Förödande för ett Vittsjö som gjort en enorm kämpainsats. Men kanske är det just tröttheten som leder till Linds miss.

Det blir inga fler målchanser, utan Rosengård vinner med 1–0. Man imponerar fram till straffområdet, men har mycket att jobba med framför motståndarnas mål.

Troelsgaard är planens klart bästa spelare. Hon har knappt ett fel på 90 minuter, och då valde hon inte bara de enklaste utvägarna.

Söndag 15.00: Göteborg–Kristianstad 5–1

Två tippade topplag möttes i söndagens enda match. Göteborg spelade något som kändes som 3–4–1–2. Man började med Stina Blackstenius på bänken, vilket kändes högst rimligt då man har ett väl inspelat anfallspar och Blackstenius inte hade hunnit spela någon träningsmatch med sitt nya lag.

Kristianstad anföll i 3–1–4–2 och försvarade i 5–1–3–1. Man saknade Therese Ivarsson, oklart vilken typ av skada som stoppar henne.

34.45: Superläge för Anna Welin, men vänsterskottet tar i stolpen. Drygt åtta minuter har Elise Kellond-Knight varit frispelad till vänster. Men prestigeförvärvet stod för ett riktigt vekt avslut rakt på Jennifer Falk.

40.41: 1–0 Rebecka Blomqvist. Göteborg utnyttjar sin första målchans. Blomqvist löper i sidled in bakom en stillastående mittback. Brett Maron är på väg ut, men backar, kommer snett och öppnar en stor lucka till Blomqvist.

Strax efter får Maron revansch när hon räddar ett andra friläge för Blomqvist. Det är 2–2 i klara målchanser i paus. Men 1–0 till Göteborg. Spelmässigt har Kristianstad hängt med väl. Men man har visat bristande snabbhet när man stått högt med backlinjen.

46.46: 2–0 Rebecka Blomqvist. 48.36: 3–0 Natalia Kuikka. Två mål på mindre än två minuter skapar en enorm uppförsbacke för gästerna, och avgör i princip matchen. Vid det första målet avslöjas återigen bristen på snabbhet i Kristianstads backlinje. Pauline Hammarlund sätter in en skarvnick bakom en stillastående Josefine Rybrink. Där kommer Blomqvist med fart, och blir fri.

Även 3–0 är ett djupledsmål. Vilde Böe Risa sätter en djupledsboll till Julia Zigiotti Olme. Hennes inlägg möter Hammarlund med en fin språngnick. Maron gör en lika fin räddning, men lyckas inte få tag på bollen i andraläget. Där kommer Kuikka och skickar upp den i taket.

61.25: 3–1 Alice Nilsson. Kristianstads tröstmål är en riktig skönhet. Både förarbete och avslut håller högsta klass. På en långpassning från Therese Sessy Åsland står Svava Ros Gudmundsdottir för en väl avvägd och läcker volleypass till Nilsson, som i sin tur lobbar in bollen.

På slutet gör Göteborg två fina mål till. Till slut en odiskutabel och imponerande seger i ett möte mellan två lag som många tippat topp fyra. Men man får inte glömma att Kristianstad hade bäst chanser de första 40 minuterna. Och det blir intressant att se Göteborg mot lag som inte bjuder på lika stora ytor bakom sin backlinje som Kristianstad gjorde.

Även från den här matchen var det höjdpunkter utan repriser. Vet inte om Sportbladet Play eftersträvar att ha korta klipp med höjdpunkter. Och visst, man vill inte att klippen skall vara evighetslånga. Men man vill ju ändå se de avgörande situationerna, och det skadar inte om man får repriser på målen.

Nu i helgen är det dags för andra omgången, en omgång Hanna Marklund snackar upp här:

Det är en väldigt spännande omgång. Växjö–Uppsala och Djurgården–Umeå är sexpoängsmatcher på den undre halvan. Eskilstuna–Göteborg, Kristianstad–Rosengård och Vittsjö–Linköping är matcher med lag som kandiderar på Champions Leagueplatser och Piteå–Örebro är ett möte mellan två lag med ambitioner att vara på övre halvan. Det finns alltså mycket att se fram emot.

Innan jag sätter punkt för det här överlånga inlägget konstaterar jag att det har varit möte i EFD om regeringens krispengar. Där fick elitklubbarnas ordföranden rösta om huruvida man skall ändra fördelningen. Men majoriteten föredrog den fördelning som ligger.

Och det kan man förstå – trots att den nuvarande fördelningen är absurd. För om man skulle ändra till ett upplägg likt herrfotbollens skulle elitettanklubbarna få klart mindre än de får nu, och det finns ju fler klubbar i elitettan än i damallsvenskan.

Bråk om Blackstenius – och flyttat OS

Inlägget uppdaterat med beskedet om att ettan spelas som enkelserie

Efter några dagars nyhetstorka till följd av coronaviruset har det hettat till rejält i dag. Först sköts OS upp, troligen till 2021.

Och i kväll kom nyheten om att Göteborg och Linköping slåss om Stina Blackstenius. Båda klubbarna verkar anse att de har rätt till att ha forwardsstjärnan i sina lag – och frågan har gått till skiljenämnd. Något som förbundet bekräftar i en kommentar till Aftonbladet.

Enligt uppgifter till Aftonbladet skall Göteborg ha ansett sig vara överens med Linköping. Något LFC har en annan uppfattning om. Olof Unogård säger att Blackstenius har ett löpande kontrakt över den här säsongen, och:

”Vi räknar med att hon kan fullfölja och sen hoppas jag att hon kan bli kvar i Linköping längre än så eftersom hon är från trakten.”

Det här är ju en högst intressant, och ovanlig dispyt. Jag kan inte minnas när det senast hände – om det har hänt – att två damallsvenska klubbar gick till skiljenämnd om en spelare. Kanske att det hände på den tiden när det fanns ettårsfall inom svensk fotboll. Fast som sagt, jag kan inte minnas något fall.

Och frågan är hur Stina Blackstenius påverkas av att eventuellt bli tvingad kvar i LFC mot sin vilja. Om det kan vi bara spekulera.

Sedan mitt förra inlägg har vi även fått se en spännande värvning, som är godkänd och klar. Det är Kristianstad som värvar den före detta Hammarbyspelaren, och tillika australiska landslagsspelaren Elise Kellond-Knight. Hon har redan anslutit till klubben.

Kristianstad har även skrivit ett treårskontrakt med den hyperspännande talangen Mathilde Janzen. Hon är född 2005 och kom med i Tysklands F15-landslag redan förra året. Nu under våren har hon debuterat i KDFF:s A-lag. Och känslan är att vi ganska snart får läsa betydligt mer om Janzen.

Tillbaka till Göteborg, som har varit rubriklaget nummer ett i svensk damfotboll den senaste tiden. I dag har vi kunnat läsa att Rebecka Blomqvist har haft en riktigt jobbig vinter. I december fick hon besked om att hon drabbats av cancer. Som väl är skall hon nu vara fri från sjukdomen.

Göteborg har även utmärkt sig genom att klubben önskat göra korttidspermitteringar av sin spelartrupp. Gissar att det finns ganska många fler klubbar som kan få det kämpigt med spelarlönerna här framöver.

En tråkig nyhet från tidigare i dag är att Växjös Elin Karlsson dragit korsbandet, och därmed har spelat färdigt 2020.

I väntan på att tävlingssäsongen drar i gång har det skapats en träningsserie i Svealand. Där gör Hammarby, BP, Djurgården, AIK, Uppsala och Eskilstuna upp. Det kanske kan vara läge för liknande upplägg i Skåne och i Västsverige?

Under onsdagen får vi för övrigt besked från förbundet om huruvida division I kommer att spelas som planerat – eller skjutas upp. Det skulle vara högst överraskande om inte divisionen skjuts upp.

Tillagt i efterhand: Beskedet blev att division I både skjuts upp till midsommartid, och att divisionens sex serier är tänkta att spelas som enkelserier. Det känns både som ett rimligt och vettigt beslut. Svenska fotbollförbundet rekommenderade dessutom distrikten att göra samma upplägg för alla lägre serier – alltså skjuta fram starten till midsommartid, och göra om dem till enkelserier.

Tittar vi internationellt kom tidigare i dag det högst väntade beskedet att OS skjuts upp. Några nya datum har inte givits, men det troliga är att spelen kommer att arrangeras nästa sommar, och att EM spelas sommaren 2022. Huruvida det är bra eller dåligt för svensk del är omöjligt att veta.

Fast det är klart, det är risk att vi har ett målvaktsdilemma, om inte Hedvig Lindahl satsar vidare. Ännu har jag inte sett någon kommentar från henne om hur framtiden ser ut.

Klart är att dagens besked är bra för damfotbollen. För i går meddelade både Kanada och Australien att de skulle ha bojkottat OS, om det avgjorts i år. Därmed skulle turneringen ha tappat två starka lag, som hade kvalat in.

I övrigt noteras att Chelsea värvat tyska landslagsmittfältaren Melanie Leupolz från Bayern München. Det är förstås ytterligare en signal om att WSL är på väg att flytta fram sina positioner, medan Frauen-Bundesliga sakta men säkert tappar mark i den internationella konkurrensen.

Apropå Bayern har lagets slovakiska spelare Dominika Skorvankova för nionde gången utnämnts till årets spelare i hemlandet.

I Norge skulle det ha varit seriepremiär i norska toppserien i lördags. Av självklara skäl är starten uppskjuten, och flera lag har permitterat sina spelare. Reglerna är sådana att permitterade spelare är fria att lämna efter 14 dagar. Det finns alltså risk för spelarkaos i norsk fotboll.

Noterbart är också att flera norska toppspelare väljer att skänka delar av sin lön till coronadrbbade. Bland de som skänker tio procent av lönen finns Wolfsburgs Ingrid Syrstad Engen och Barcelonas Caroline Graham Hansen.

Slutligen lite fotboll. För i lördags morse satte jag klockan för att kolla finalen av Australiens W-league. Det blev en jämn och tät match som tyvärr avgjordes på målvaktstavla. Och på domarmiss.

Melbourne City tog hem titeln via 1–0-seger mot Sydney FC. Segermålet gjordes av vänsterbacken Steph Catley. Men det var ett skott som Sydneys målvakt Aubrey Bledsoe absolut borde ha kunnat styra undan. Tråkigt med ett sådant avgörande, inte minst med tanke på att Bledsoe i övrigt var väldigt bra.

Tyvärr blev även domarinsatsen avgörande. I slutet av den första halvleken tog bollen på målskytt Catleys arm inne i Melbournes straffområde. Armen var över skulderhöjd, vilket innebär att man skall döma straff. Det gjorde dock inte domaren – vilket alltså innebär att Sydney FC gick miste om en straff.

 

Lång rapport från jordens baksida

Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Det gäller i fotbollens värld, men även i andra sammanhang. Jag har som jag tidigare berättat haft semester över helgerna.

Tanken var att jag skulle vara tillbaka på jobbet i torsdags. Och då även ta tag i bloggandet igen. Men så blev det inte. Jag har fastnat i en stad som heter Blenheim i Nya Zeeland. Ett benbrott på en närstående gör att hemresan skjutits på framtiden. Som det ser ut nu får jag flyga hem till helgen.

Under mitt äventyr på södra halvklotet har jag haft annat att tänka på än damfotboll, men jag har ändå hängt med hyfsat. Det har ju varit en lämplig period att ta en liten paus, för det har inte hänt så jättemycket. Det har varit uppehåll i de flesta ligor, och det har även varit lite lugnare i damallsvenskans silly season. Där har jag ju dock uppdaterat löpande, det har jag även gjort med fliken för svenska utlandsproffs.

Men några inlägg har det inte blivit förrän nu. Årets första får därför bli ett lite längre, med en genomgång av både det ena och det andra. Faktum är att jag har varit här i Blenheim i över en vecka, och först i går slog jag på tv:n på mitt motellrum. Där hamnade jag rakt i den andra halvleken av W-league-matchen mellan Western Sydney Wanderers och Brisbane Roar.

Inför avspark var WSW obesegrat – laget stod på fem segrar och ett kryss på sex omgångar. Brisbane däremot låg på femte plats med tre segrar, ett kryss och tre förluster.

I förra veckan tog Australiens förbundskapten ut sin trupp till Asiens OS-kval. Där var snackisarna att veteranen Lisa De Vanna och 17-åriga talangen Kyra Cooney-Cross lämnades utanför.

Just Cooney-Cross spelar i WSW, och jag var lite extra nyfiken på att få se henne spela. Hon har nämnt som lite av W-leagues sensation så här långt. Hos WSW har annars fyra amerikanska spelare huvudroller. Det handlar om målvakten Abby Smith, som varit med i landslagstruppen några gånger, backen Samantha Staab (som utmärker sig med långa inkast), samt landslagsmeriterade anfallarna Kristen Hamilton och Lynn Williams. Dessutom har man North Carolina Courages irländska succéspelare Denise O’Sullivan på mittfältet.

Abby Smith

I matchen mot Brisbane saknades Williams i WSW – hon var hemma i USA och förberedde sig för det nordamerikanska OS-kvalet. Det var 0–0 i paus, och talangen Cooney-Cross (med nummer 10 på ryggen) inledde den andra halvleken fint. Hon låg bakom två av tre fina chanser under halvlekens första minuter.

Sedan tog det tvärstopp både för henne och för Western Sydney Wanderers. Brisbanes snabba landslagsytter Hayley Raso tog över matchen. Hon låg bakom tre mål när Brisbane till slut vann med hela 4–0. Med tanke på hur WSW dominerade i upptakten av den andra halvleken var det ett högst ologiskt slutresultat.

Cooney-Cross blev utbytt med cirka kvarten kvar. Men det gick ändå att se att hon är en väldigt spännande spelare. Jag är övertygad om att vi får se henne i större sammanhang än W-league i framtiden.

En före detta Hammarbyspelare spelade för övrigt en viktig roll. Elise Kellond-Knight gjorde comeback från start efter skada. Hennes genomskärare till Raso vid 1–0-målet var lite av passningen som vände matchen. Kellond-Knight byttes ut med halvtimmen kvar.

I Australien har Melbourne City skaffat sig ett bra grepp om serieledningen, och således även en av de fyra slutspelsplatserna. Laget har sju segrar och ett kryss på åtta omgångar. I Melbourne City finns en annan före detta Hammarbyspelare, nämligen forwarden Milica Mijatovic. Hon har gjort tre mål på åtta matcher.

Steph Catley

Melbourne har ett gäng australiska landslagsspelare som nyckelspelare. Bland annat målvakten Lydia Williams (bakgrund i Piteå), backarna Steph Catley och Ellie Carpenter, mittfältaren Emily van Egmond samt forwarden Kyah Simon. Den sistnämnda har haft mycket problem med skador det senaste året, men tycks ha hittat formen igen. Hon togs för övrigt ut i OS-kvaltruppen, och gjorde två ligamål dagen efter.

Citys utländska spelare är utöver Mijatovic den japanska veteranbacken Yukari Kinga, nya zeeländska backen Rebekah Stott, amerikanska mittfältaren Lauren Barnes samt skotska yttermittfältaren/forwarden Claire Emslie.

Sawa, Ohno, Kinga och Sakaguchi

Homare Sawa, Shinobu Ohno, Yukari Kinga och Mizuho Sakaguchi

Utöver Melbourne City ser Western Sydney Wanderers och Sydney FC ut att sluta topp fyra. Kampen om den fjärde och sista slutspelsplatsen står mellan Brisbane, Melbourne Victory och Canberra United.

Ännu så länge spelar de flesta australiska landslagsspelarna i W-league, men det finns en rädsla att allt fler kommer att göra som Sam Kerr – välja en europeisk liga som inte går att dubblera med den australiska.

Kerr har för övrigt debuterat för Chelsea i engelska WSL nu efter årsskiftet. Hon fick ett varmt välkomnande av Readings målvakt Grace Moloney förra helgen. Moloney fick rött kort för tacklingen. Det bidrog förstås till att Chelsea kunde vända 1–0-underläge till 3–1-seger.

I helgen spelade Kerr en halvlek i 6–1-segern mot Bristol. Den australiska superstjärnan har ännu så länge inte gjort några mål i WSL, men de kommer garanterat. För svensk del har Jonna Andersson spelat båda årets matcher i Chelsea, medan Magdalena Eriksson vilades mot Bristol för att vara redo för onsdagskvällens cupmatch mot Aston Villa.

I ligan är det Arsenal som leder med tre poängs marginal till Manchester City, och med fyra poäng till Chelsea. Dock har svensklaget en match mindre spelad än de båda andra lagen. För Manchester City väntar en udda vår, laget skall nämligen byta tränare. Nick Cushing har tränat klubben i längre tid än sex år. Han avslutar sin sejour i klubben med toppmötet mot Arsenal den 2 februari. Sedan sticker han till USA för att bli assisterande tränare i herrlaget New York City.

Vi har numera fem spelare i WSL. Utöver Chelseaduon har vi ju sedan tidigare Lotta Öqvist i Manchester United (hon har inte fått någon speltid ännu under 2020) och Amanda Nildén i Brighton (har spelat en halvlek). Sedan en dryg vecka tillbaka har vi även en spelare i West Ham.

Det handlar om Filippa Wallén som lämnat BP i elitettan för högsta engelska ligan. Det är en spelare som jag inte har någon koll på. Det känns som ett ganska stort steg från ett mitten-/bottenlag i elitettan till WSL. Wallén satt kvar på bänken under hela matchen när laget föll mot Tottenham med 2–1 i söndags.

Noterbart är att West Ham hittills den här säsongen har givit speltid i WSL till spelare från 13 olika nationer. Och man har målskyttar från åtta olika. Om Wallén får debutera blir Sverige nation nummer 14.

Över helgerna har vi fått ytterligare två svenska spelare i den italienska ligan. Förutsatt att man räknar Göteborgstjejen Annahita Zamanian som svensk. Hon är ju uppvuxen i Sverige, men har inget svenskt medborgarskap. Zamanian har tagit steget från franska PSG till regerande italienska mästarinnorna Juventus. Där blir hon lagkompis med Linda Sembrant.

Zamanian blev målskytt i helgens debut. Framspelad av Barbara Bonansea gjorde göteborgskan 4–1-målet när Juve vann med 5–1 mot Tavagnacco.

Den tidigare Juventusspelaren Petronella Ekroth har valt att återvända till den italienska ligan, men inte till Juve utan till tabelltrean AS Roma. Där blir hon bland annat lagkompis med tidigare Göteborgsspelaren Andrine Hegerberg samt brasilianska landslagsstjärnan Andressa Alves.

Med undantag för en hängmatch har ligan i Italien nått halvtid. Juventus har tio segrar och ett kryss på elva matcher, och leder med sex poängs marginal till Fiorentina. Sembrants och numera även Zamanians lag har kopplat ett grepp om den inhemska fotbollen. Det mesta talar för att de vinner ligatiteln för tredje året i rad.

Internationellt har däremot Juventus mycket att bevisa. Laget har åkt ut direkt i Champions League båda de gånger man ställt upp. Det har blivit tre förluster och ett kryss på fyra matcher. Det känns som att den italienska ligan fortsatt har en bit upp till exempelvis damallsvenskan.

Tittar vi på våra svenska spelare i Italien har de följande facit:

Linda Sembrant, Juventus: 11 matcher, 965 spelminuter, 1 mål.
Annahita Zamanian, Juventus: 1 match, 33 minuter, 1 mål.
Julia Molin, Sassuolo: 10 matcher, 900 minuter.
Stephanie Öhrström, Fiorentina: 8 matcher, 720 minuter.
Jenny Hjohlman, Empoli: 11 matcher, 985 minuter, 2 mål.
Petronella Ekroth, Roma: Ny.

Även i Spanien är det halvtid sånär som på en hängmatch. Där har Barcelona kopplat ett bastant grepp om guldet. På de 15 första omgångarna har man 14 segrar, ett kryss och 62–5 i målskillnad. Avståndet ner till de två senaste årens mästarlag Atletico Madrid är sju poäng.

Mycket talar för att Barca tar sitt första ligaguld sedan 2015. De fyra senaste säsongerna har ju klubben slutat tvåa i Liga Iberdrola. I fjol nådde man finalen i Champions League, men tog ingen inhemsk titel.

För svensklaget Tacon har läget ljusnat något under december och januari. Med sju poäng på de fem senaste omgångarna har man klättrat till tionde plats. Tacon har 16 poäng, vilket är fyra fler än Madrid CFF på plats 14 (kval) och fem fler än Betis på plats 15 (nedflyttning).

Noterbart är att Tacon har släppt in flest mål av alla lag i ligan – 37. Att laget har ett bedrövligt försvarsspel är ganska tydligt på det här klippet från helgens möte med serieledande Barcelona. Gång på gång är det uppseendeväckande glest i Tacons mittförsvar.

Barca vann med 6–0 efter fyra mål av Asisat Oshoala – som någon dag tidigare utnämndes till Afrikas bästa spelare 2019. Den utnämningen tyckte jag var lite tveksam, i varje fall om man skall gå på insatser i VM. Där var Oshoala inte speciellt bra, medan Kameruns Gabrielle Onguene var lysande.

6–0-segern innebär att Barca totalt har gjort 15–1 på två matcher mot Tacon den här säsongen. Frågan är hur nöjda Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är med sitt klubbval?

Deras facit efter halva serien är så här:

Asllani: 12 matcher, 879 spelminuter, 3 mål.
Jakobsson: 14 matcher, 1249 spelminuter, 4 mål.

Rita Chikwelu

På negativ kvalplats ligger alltså Madrid CFF. Hos dem finns numera också en svenska. Den tidigare Kristianstads- och Umeåspelaren Rita Chikwelu har nämligen debuterat för Madridklubben i helgen. Och som bekant är Chikwelu sedan några år tillbaka svensk medborgare – fast hon får inte spela landslagsfotboll för Sverige. Synd att inte Chikwelu blev kvar i damallsvenskan.

När det gäller Madrid CF har klubben under juluppehållet även värvat norska landslagsbacken Ingrid Moe Wold från LSK.

Ingrid Moe Wold

Tittar vi på hemmaplan noterar jag att Göteborg har framfört önskemål om att få flytta från Valhalla till Gamla Ullevi. Valhalla är ju slitet och på så sätt ingen bra hemmaplan. Dock är publikkapaciteten betydligt mycket bättre för Göteborgs behov än Gamla Ullevi. På den större arenan kommer det att se väldigt tomt ut i damallsvenskan.

Trenden om att svenska herrfotbollsklubbar även startar damlag fortsätter. Till nästa år planerar Helsingborgs IF att ha ett damlag. Ännu så länge har ingen svensk herrfotbollsklubb visat någon större ambitionsnivå på damsidan. Vi får se vilka som blir först med det.

Andra svenska nyheter handlar om två som slutar, en spelare och en ledare. Spelaren är Emilia Brodin, hon som i fotbollssammanhang är hon mest känd som Emilia Appelqvist. Hon kom aldrig tillbaka från korsbandsskada och graviditet.

29-åringens sista säsong var den 2016, då hon var med och vann OS-brons i Rio de Janeiro. Efter tre säsonger utan spel ger hon alltså upp. På sin Instagramsida skriver hon:

Tack för allt! 17 år av hårt arbete, glädje och upplevelser jag aldrig hade kunnat drömma om. 2016 blev mitt sista år och det absolut bästa. Spelade för laget i mitt hjärta 💛❤️💙 och fick äran att spela hem ett OS silver till Sverige. Ni är många som har gjort allt detta möjligt och jag vill tacka er alla och tack alla som jag stött på genom åren, vänner för livet men framförallt tack till min älskade familj som har stått ut, stöttat och peppat genom alla år

Emilia Brodin är självklart värd ett stort tack för hennes insatser för svensk fotboll. Lika självklart är det att önska henne lycka till med vad hon än tänker ta sig för i framtiden.

En annan som slutar och som både skall tackas och önskas lycka till i framtiden är Linda Wijkström, som nyligen meddelade att hon lämnar EFD där hon bland annat varit generalsekreterare i flera år. Nu är det klart att hennes nästa jobb är på Ecpat.

Vi får hoppas att EFD hittar nya krafter som har både energi och kraft att jobba 100-procentigt för damfotbollen i Sverige.

För andra länder flyttar fram positionerna. Under helgerna har skotska storklubben inom herrfotbollen, Celtic, beslutat att klubbens damlag skall få proffsstatus. Nästa säsong blir alla Celticdamer heltidsproffs. Gissningsvis är Celtic väldigt snart förbi Glasgow City som Skottlands största klubb.

Som bekant har många skotska spelare valt att spela i damallsvenskan. Men i vår högsta serie har vi inte någon klubb där samtliga spelare är heltidsproffs. Sannolikt innebär det här att det blir svårare för damallsvenska lag att värva skotska spelare i framtiden.

En annan klubb som visar muskler är brasilianska mästarlaget Corinthians. De har värvat hem landslagsspelaren Andressinha från Portland Thorns i USA. En signal om att damfotbollen kanske håller på att flytta fram positionerna något igen i Brasilien.

För egen del ligger fokus de närmaste dagarna på att kunna åka hem till Sverige igen. Vi får se när jag får tid för nästa inlägg. På återhörande.

Historien upprepade sig – nästan

Kommer ni ihåg slutspelet i VM 2015?

Om ni gör det minns ni kanske att det inleddes med att Tyskland vann med tre måls marginal mot det sista laget in i slutspelet. Precis samma sak upprepades i årets VM.

För fyra år sedan var det Sverige som stod för motståndet, och slutsiffrorna blev 4–1. Den här gången var det svenskledda Nigeria som var sista laget in i slutspelet. Och de föll med 3–0 mot tyskorna.

Nigeria var rejält brandskattat. Utöver att viktigaste backen (Faith Ikidi) och viktigaste mittfältaren (Rita Chikwelu) saknades på grund av skada respektive avstängning tvingades Thomas Dennerby också att spela utan sitt viktigaste offensiva vapen – Barcelonas Asisat Oshoala. Jag antar att det var den fotskada hon drog på sig tidigare i turneringen som spökade.

Nigeria inledde bra och höll hyfsat jämna steg med tyskorna i drygt en kvart. Sedan kom ett par olyckliga minuter som förstörde dagen. Först tappade ett zonande och bolltittande nigerianskt försvar bort Alexandra Popp på en hörna. Det kan man inte göra. Är det någon tysk spelare man bör ha koll på vid fasta situationer är det ju just Popp.

För ett år sedan hade sannolikt inte Popps 1–0-mål godkänts. För Svenja Huth befann sig i en offsideposition, och störde helt klart Nigerias målvakt Chiamaka Nnadozie. Men numera får man ju påverka spelet från offsideposition – bara man inte tar bollen.

Några minuter efter 1–0 fick Tyskland en VAR-straff. Det var tredje gången i VM som VAR-rummet gick in och dömde straff efter att en försvarare först fått en liten träff på bollen, och sedan en rejäl träff på motståndaren. Straffen satte Sara Däbritz säkert – och matchen var avgjord.

På slutet gjorde Lea Schüller 3–0, och Tyskland blev Europas första lag i kvartsfinal – precis som 2015.

Då i Kanada spelade Norge åttondelsfinal mot ett engelskspråkigt lag. En veteran (Solveig Gulbrandsen) gav gjorde matchens första mål, och Norge var totalt sett det bättre laget över 90 minuter. Trots det förlorade man – och åkte ut.

Då var det England som stod för motståndet, och vann med 2–1. Nu var det Australien. Återigen var Norge det bättre laget, och återigen tog norskorna ledningen genom en veteran. Den här gången var det Isabell Herlovsen.

Och återigen tappade man ledningen. Australien kvitterade på en hörna från Elise Kellond-Knight, och känslan var att historien kanske skulle upprepa sig fullt ut. Australien gick ju som bekant till kvartsfinal via uddamålsseger för fyra år sedan.

Men vid 1–1 upphörde likheterna med mästerskapet i Kanada. I slutet av ordinarie matchtid var matchens suverän – Caroline Graham Hansen – någon millimeter ifrån att avgöra. Och förlängningen blev en enda lång norsk press. Graham Hansen var flera gånger när att bli matchvinnare, men närmast kom Vilde Böe Risa, som lobbsköt i ribban.

Noterbart var att Australien hade lite oflyt med domsluten. De tilldömdes en straff, som sedan ströks. För övrigt var norska mittbacken Maria Thorisdottir inblandad i tre straffsituationer som granskades från VAR-rummet. Alla gånger friades hon. Där tycker jag att domsluten blev korrekta.

Däremot kändes det felaktigt att döma målchansutvisning på Australiens mittback Alanna Kennedy. Visst drog hon i tröjan på norskan, så frispark och gult kort hade varit i sin ordning. Men faktum var ju att det aldrig var någon målchans. Den norska anfallaren – tror det var Lisa Marie Utland – hade aldrig hunnit upp bollen. Utvisningen bidrog till att förlängningen blev en enda lång norsk anstormning.

När Australien lyckades hålla ut till straffläggning var känslan att The Matildas borde vara det lag som jublade mest. Och därmed det lag som hade mest att vinna. Men det blev en straffläggning som australiensiskorna sannolikt snabbt vill glömma.

Medan norskorna säkert satte straff efter straff började storstjärnan Sam Kerr med att skicka upp sin straff på övre läktar-etaget. Och sedan räddade Ingrid Hjelmseth Australiens andra straff, den som slogs av Emily Gielnik. Matchen var över redan efter sju straffar.

Jag såg att Australiens förbundskapten Ante Milicic fick frågan på presskonferensen om Kerrs missriktade straff. Hans svar var bra:

”Bara stora spelare kan missa straffar, för små spelare kliver aldrig fram och tar någon.”

Känslan är att Australien gav bort det här världsmästerskapet redan i vintras, när de bytte förbundskapten. Tråkigt att The Matildas gyllene generation blivit så misshandlad av sitt eget förbund.

För Norge ser det däremot väldigt bra ut. Det är ett väldigt bra lag som Martin Sjögren leder från sidan och duon Maren Mjelde och Caroline Graham Hansen leder från planen. Inför VM skrev jag om att Norge har blivit bättre sedan storstjärnan Ada Hegerberg tackade för sig. Jag skrev också att:

”Jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.”

Nu står sannolikt bara England mellan norska medaljmatcher. Norge slår ur underläge mot engelskorna, men är absolut inte chanslösa. Det kan bli en rysare.

En rysare lär även det europeiska OS-kvalet bli. Första slutspelsdagen gick två europeiska lag vidare till kvartsfinal. Jag räknar med att det blir ytterligare fyra eller fem.

Uefa gjorde som bekant ett riktigt fiaskojobb när OS-platserna fördelades. Tre europeiska platser är ju närmast patetiskt. När OS-turneringen avgörs i Japan nästa år kommer flera tänkbara guldkandidater inte ens att få vara med. Däremot kommer fyra–fem utfyllnadslag från andra kontinenter att ta plats.

Går man efter världsrankingen är sex av de tolv bäst placerade lagen från Europa. Och nu i VM var åtta av de tolv bästa lagen i gruppspelet europeiska. Men i OS har vi alltså bara tre av tolv platser.

 

Den stora VM-guiden – grupp C

Under söndagen är det avspark i grupp C, den grupp där kampen om gruppsegern på förhand känns mest oviss. Det finns nämligen tre högst tänkbara gruppsegrare. Här är en genomgång av lagen i grupp C:

The Matildas

Australien

Världsranking: 6

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Sam Kerr. Måldrottningen är den som leder Australiens anfallsspel.

Spelare med Sverigekoppling: Kvintetten Elise Kellond-Knight (Hammarby), Lydia Williams (Piteå), Tameka Yallop (Mallbacken), Chloe Logarzo (Eskilstuna) och Lisa De Vanna (AIK och Linköping) har spelat i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–3–3): Lydia Williams – Ellie Carpenter, Clare Polinghorne, Alanna Kennedy, Steph Catley – Tameka Yallop, Emily van Egmond, Chloe Logarzo – Hayley Raso, Sam Kerr, Caitlin Foord.

Kommentar: I höstas såg jag The Matildas som en högst rimlig världsmästare. Då tog man sju poäng i en fyrnationsturnering mot USA, Japan och Brasilien. Laget kändes då som en tung guldkandidat.

Men efter det kontroversiella tränarbytet i januari har min tro på The Matildas sjunkit ganska snabbt. Ni minns väl hur Alen Stajcic tvingades bort med hänvisning till två spelarenkäter? Stajcic själv hade inte gjort något olämpligt, men han var huvudansvarig för något som inte var konkretiserat.

Alen Stajcic

Spelarna sa sig inte förstå något. Och det hela var verkligen väldigt konstigt. Jag har fortfarande inte förstått varför förbundsledningen gick in och störde landslagets VM-uppladdning i ett så sent skede.

Klart är att man nu givit interimsförbundskaptenen Ante Milicic förtroendet över OS nästa år. Under Milicic har inte The Matildas imponerat.

Visst, laget vann alla tre matcher i fyrnationsturneringen på hemmaplan i månadsskiftet februari/mars. Där besegrades Nya Zeeland, Sydkorea och Argentina.

I de båda uppladdningsmatcherna mot toppnationerna USA och Nederländerna har det däremot gått sämre. 3–5 och 0–3 är inga resultat som ger laget självförtroende in i mästerskapet.

Jag såg genrepet, där man föll med 3–0 borta mot Nederländerna. Siffrorna var klart i överkant, för det var bara 7–6 (3–4) till Nederländerna i heta målchanser. Att komma till VM med åtta insläppta på två matcher är inte bra för självförtroendet i Australiens försvar.

Klart är att The Matildas är klart bättre i offensiven än i defensiven. Laget har ett vasst presspel. Fast de gånger motståndarna lyckas spela förbi förstapressen är Australien sårbart.

Som jag ser det har man god bredd på forwardssidan, medan man hade behövt fler passningsläggare på mittfältet. I genrepet hade viktiga mittfältarna Elise Kellond-Knight och Katrina Gorry skadekänningar. Med de på planen kan glödheta Sam Kerr få vettiga passningar. Det är ju Kerr som skall göra målen. Hon gör mål med båda fötterna och med huvudet. Hon gör mål i djupled och i straffområdet.

Men Kerr är inte bara en måltjuv. Hon kommer även att servera fina bollar till snabba kantspelare. Bland dem kommer nog Lisa De Vanna få omkring en halvtimma per match. Veteranen håller knappast för 90 minuter nu längre, men hon kan göra skillnad när hon kommer in från bänken.

Mitt tips är att Australien trots allt vinner grupp C. Sedan väntar åttondelsfinal mot en grupptrea – en match jag tror att Australien vinner. I kvartsfinal väntar sedan troligen ett av Kanada, Nederländerna eller Japan. Det är alltså inte omöjligt med en repris på genrepet redan i kvartsfinal.

Jag tror att The Matildas gör som 2007, 2011 och 2015 – åker hem efter kvartsfinalen. Fast laget har hög potential. Om bitarna faller på plats igen kan laget gå riktigt, riktigt långt.

Laura Alleway

Tillagt i efterhand: I sista stund har mittbacken Laura Alleway strukits ut Australiens trupp på grund av skada. Hon ersätts i VM av Karly Roestbakken.

Marta

Brasilien

Världsranking: 10

Guldchans: 1–3 procent

Nyckelspelare: Marta Vieira da Silva. Inte lika dominant som för tio år sedan, men ändå spelaren som måste visa vägen för Brasilien.

Spelare med Sverigekoppling: Marta är svensk medborgare. Thaisa (Tyresö), Formiga (Malmö FF), Cristiane (Linköping) och målvakten Barbara (Sunnanå) har också spelat i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–4–2): Aline – Leticia Santos, Erika, Monica Hickmann, Tamires – Debinha, Thaisa, Formiga, Andressa Alves – Marta, Geyse.

Kommentar: Sedan Brasilien vann Copa America i fjol har laget spelat elva landskamper. På dem har man noterat tio förluster. Och man har med sig nio raka nederlag i bagaget till Frankrike. Dessutom har man skadeproblem.

De som nämner Marta och company som en stor guldkandidat är inte speciellt insatta. Det var länge sedan Brasilien var en seriös guldkandidat i ett världsomspännande mästerskap. Att laget vinner Copa America varje gång beror mer på att övriga Sydamerika struntar totalt i damfotboll än på att Brasilien är starkt.

För inte heller i Brasilien bryr man sig speciellt mycket om sina fotbollsdamer – ett lag som för övrigt kallas Canarinhas. De tio senaste åren har därför landet undan för undan tappat mark.

Kollar man världsrankingen slutade landet på tredje plats perioden 2008–10. Alla åren 2011–13 var man fyra. Sedan dess har man pendlat upp och ner på platserna sju till tio. Nu har man tionde plats, och det är tyvärr inte mycket som talar för att Brasilien skall få något större lyft de kommande åren.

Tvärtom är risken att landet trillar ut från topp tio efter VM. Landet har nämligen gjort ganska svaga prestationer i ungdomsmästerskapen de senaste åren. Så påfyllningen underifrån är dålig.

Dessutom har laget drabbats hårt av skador. Mittbacken Rafaelle Souza drabbades av en knäskada i höstas, och det var tidigt klart att hon skulle missa VM. På hennes plats har man spelat in rutinerade Erika. Men nu har även Erika skadat sig så illa att hon missar VM. Hon lämnade VM-truppen så sent som i går. Det innebär alltså att man tvingas göra om i mittförsvaret i allra sista stund.

Erika ersätts i VM av Daiane. I förra veckan tvingades man också till ett byte av spelare i 23-mannatruppen till följd av skada. Då var det den tidigare Tyresöbacken Fabiana som fick kasta in handduken till följd av en skada i högerbenet. Hon ersattes i truppen av Poliana.

Och tidigare under våren har tilltänkta startforwarden Bia Zaneratto (Beatriz) brutit benet. Hon är med i VM-truppen, men hon har knappast hunnit nå någon perfekt matchform. Illavarslande för ett land som numera har ganska få spelare av hög internationell klass.

Så här har det förresten gått i de världsomspännande seniormästerskapen sedan Brasilien spelade OS-final 2008:

VM 2011: Ut i kvartsfinal, efter straffläggning mot USA.

OS 2012: Ut i kvartsfinal mot Japan.

VM 2015: Ut i åttondelsfinal mot Australien.

OS 2016: På hemmaplan. Ut i semifinal, efter straffläggning mot Sverige. Förlust i bronsmatchen mot Kanada.

Under den senaste tioårsperioden är Brasilien medaljlöst i världsomspännande mästerskap – och då har man ändå haft hemmaplan i ett av dem.

Faktum är att det är samma nyckelspelare nu som det var i VM 2007 och OS 2008 – de två mästerskap där Brasilien har nått finalen. Det är Formiga som bär mittfältet och längst fram skall Marta servera Cristiane. Det är imponerande av trion att hänga kvar i världstoppen. Inte minst imponeras man av Formiga – som gör sitt sjunde VM. Det är otroligt bra gjort.

För Cristiane är läget dock osäkert. Hon har plågats av en muskelskada under våren, och går en kamp mot klockan för att bli spelklar i tid. Även Marta skall ha besvärats av en muskelskada inför VM.

I all kritik mot Brasiliens bristfälliga påfyllning underifrån skall jag konstatera att det finns en jackpotchans. Vi såg i OS 2016 att Brasilien kan göra bra matcher – om alla nyckelspelarna toppar formen samtidigt. Det gjorde de i början av den turneringen. Sedan åkte man på lite skador, och tappade snabbt i kvalitet.

Om Marta skall få jubla i Frankrike krävs alltså jackpot vad gäller formtoppningen. Men jag är skeptisk. Det känns exempelvis tveksamt om Cristiane kan göra sig själv rättvisa ens om hon hinner bli frisk.

Jag tror därför faktiskt att laget slutar trea i gruppen, men tar de poäng som krävs för att avancera. Det innebär att man ställs mot en gruppsegrare i åttondelsfinal. Efter den matchen tror jag att det blir hemresa.

Elena Linari

Italien

Världsranking: 15

Guldchans: 1 procent

Nyckelspelare: Barbara Bonansea – snabb kantspelare som ligger bakom mycket i den italienska offensiven.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–4–2): Laura Giuliani – Valentina Bergamaschi, Sara Gama, Elena Linari, Alia Guagni – Valentina Cernoia, Aurora Galli, Manuela Giugliano, Barbara Bonansea – Cristiana Girelli, Ilaria Mauro.

Kommentar: Efter ett premiärfiasko mot Ryssland var ett extremt skadedrabbat Italien starkt i EM 2017. Laget var först spelmässigt bäst i 2–1-förlusten mot Tyskland och vann sedan med 3–2 mot Sverige i avslutningsmatchen.

Trots att det blev hemresa redan efter gruppspelet kändes det som att Italien kanske kan vara redo för ett lyft igen efter ett antal tunga år. Den känslan finns kvar.

Det senaste året har laget bara två förluster (plus en efter straffar). Man har bland annat besegrat Sverige igen – 1–0 i höstas.

Efter EM har man fyllt på med trion Valentina Bergamaschi, Aurora Galli och Manuela Giugliano – tre spelare som är 21–22 år. Och det fortsätter att fylla på bra underifrån i Italien. Laget kan alltså se på framtiden med tillförsikt.

Nu kanske man inte är redo för medalj. Men jag tror ändå att laget kan ställa till det för många i Frankrike. Defensiven är stark, trots att viktiga Cecilia Salvai missar VM till följd av en korsbandsskada. Offensiv nyckelspelare är skickliga Barbara Bonansea, som brukar utgå från någon av kanterna – oftast från vänster. Hon är bra på att slå sin back, och hon kan både ta sig runt på kanten och skära in för skott. En svårläst spelare.

I genrepet besegrades Schweiz med 3–1 i förra veckan. Det var en match där italienskorna kämpade in de två första målen. Stjärnan Bonansea hade ett ribbskott och ett assist.

Det som talar emot Italien är att laget har ganska liten internationell erfarenhet. De flesta spelarna är hemmabaserade, och få av dem har spelat mer än ett mästerskap. Jag tror trots det att Italien tar andraplatsen i gruppen. Det innebär sannolikt åttondelsfinal mot Norge och kvartsfinal mot England. Det är två matcher italienskorna kan vinna. Men det rimliga är nog ändå att det tar slut i just åttondels- eller kvartsfinal.

 

Jamaica

Världsranking: 53

Guldchans: Inte ens promillenivå

Nyckelspelare: Khadija Shaw – hela VM-kvalets skyttedrottning är en kvalitetsforward med kapacitet att göra mål på egen hand mot de flesta försvaren.

Spelare med Sverigekoppling: Kanadafödda Tiffany Cameron spelade för Vittsjö i fjol. USA-födda backen Lauren Silver gjorde en höst i elitettan för Bollstanäs. Och tillika USA-födda Marlo Sweatman gjorde en halv säsong för Töcksfors IF i division I 2017.

Startelva i genrepet (4–3–3): Sydney Schneider – Dominique Bond-Flasza, Allyson Swaby, Konya Plummer, Daneisha Blackwood – Chantelle Swaby, Havana Solaun, Marlo Sweatman – Cheyna Williams, Khadija Shaw, Trudi Carter.

Kommentar: När Jamaica kvalade in till VM tyckte jag att det var ett bakslag för damfotbollen. Jamaica har ett förbund som struntar i damerna, vilket ju inte bör premieras. Dessutom kändes Jamaica som alldeles för dåligt för att kunna konkurrera i ett VM.

Jag tyckte att det var bättre om Mexiko, där det satsas på damfotbollen, hade tagit VM-platsen – även om det är charmigt med ett deltidslag som sponsras av Bob Marley:s dotter.

Jamaica spelade inte en enda landskamp under 2016 eller 2017. Och det var nära att man varken kom till spel i VM-kvalet inför 2015 eller årets turneringar. Båda gångerna hjälptes ”Reggae Girlz” ekonomiskt bland annat av Cedella Marley.

Men ju närmare VM vi kommit, desto positivare har jag blivit till Karibiens första deltagarland någonsin i ett fotbolls-VM för damer. Man har ju faktiskt laddat ganska seriöst inför sin VM-debut. Bland annat genom att värva in spelare med jamaicanskt påbrå.

Under våren har den tidigare Vittsjö-, och tillika den tidigare kanadensiska landslagsspelaren Tiffany Cameron bytt landslag. Hon hade bara spelat sex träningslandskamper för Kanada, vilket gör att hon fick byta landslag. I sista stund fick man även klart med Norgeproffset (Klepp) och den tidigare amerikanska U17-landslagsspelaren Havana Solaun. Den senare blir viktig på mittfältet.

Allra viktigast är dock hela VM-kvalets skyttedrottning, den 22-åriga Khadija Shaw. Jag har tidigare skrivit om hennes bakgrund. Hon har ett målsnitt i landslaget på drygt 1,4 mål per match.

Först trodde jag att hennes målproduktion helt skulle avta när hon inte längre ställdes mot svaga karibiska länder. Men Shaw har visat att hon kan göra saker på egen hand även mot bättre motstånd.

Med Shaw som trumfkort har Reggae Girlz visat att man inte är VM:s sämsta lag. Under våren har man vunnit två matcher mot Chile och kryssat mot Sydafrika. Där gjorde förstås Shaw målet:

Även i genrepet mot Skottland briljerade Shaw genom att göra två mål. Då blev det dock förlust med 3–2 – och Shaw haltade av vid ställningen 2–2. Klart är att hon måste vara på planen om Jamaica skall kunna skrälla till sig någon poäng i Frankrike.

Jamaica är det lägst rankade laget i turneringen, och ställs mot tre riktigt svåra motståndare. Det rimliga är således att Reggae Girlz åker hem utan några poäng.

Förhoppningsvis kan dock lagets VM-avancemang väcka förbundet. Nämnda Shaw är bara 22 år. Och i kvalet fick jag upp ögonen för en annan oslipad diamant i form av 17-åriga Jody Brown. Om förbundet satsar på tjejerna kan Jamaica vara ett lag att räkna med till VM 2023. Den här gången är man bara med för att se och lära.

 

Förvänta er inga skrällar i VM-truppen

I morgon 18.20 (direktsänt på TV4) presenterar Peter Gerhardsson som första mästerskapstrupp någonsin. Det kunde har varit väldigt spännande, men faktum är att jag känner mig rätt säker på hur truppen kommer att se ut.

I ett inlägg i måndags skrev bloggarkollegan Rainer Fussgänger att han tror att den svenska VM-truppen kommer att se ur så här:

Jennifer Falk

Målvakter: Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Jennifer Falk.

Backar: Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Amanda Ilestedt, Jonna Andersson, Hanna Glas, Mia Carlsson och Nathalie Björn.

Mittfältare/forwards: Caroline Seger, Olivia Schough, Kosovare Asllani, Lina Hurtig, Anna Anvegård, Madelene Janogy, Elin Rubensson, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson och Julia Zigiotti Olme.

Jag tror att Rainer kan vara helt rätt ute. Det största frågetecknet gäller den sista målvaktsplatsen. Där är Cajsa Andersson alternativet, men jag tror nog som Rainer – att Gerhardsson väljer Falk.

Bland backarna är det väl bara frågetecken för Nathalie Björns vadskada. Men vad jag förstått skall den inte vara värre än att hon skall kunna spela VM om en månad.

Hanna Folkesson

Bland mittfältare och forwards tror jag att Hanna Folkesson har varit uppe till ganska het diskussion. Inte minst sedan både Björn och Caroline Seger haft skadeproblem. Och alternativen på den defensiva mittfältspositionen är ju inte jättemånga i truppen. Men om Björn och Seger är ok tror jag alltså att Folkesson lämnas utanför.

Övriga spelare som varit nära, men som knappast kommer med är: Sandra Adolfsson, Anna Oskarsson, Filippa Angeldahl, Julia Karlernäs och Julia Roddar. Det handlar om spelare som varit uttagna i årets trupper – vilket jag tror är en förutsättning att komma med. Min bild är att Gerhardsson inte kommer att chansa med spelare han inte haft inne och testat under året.

Jag har fått frågan om hur min VM-trupp hade sett ut. Det är en bra fråga, som jag kan säga att jag inte lagt jättemycket tid vid.

Men spontant skulle man kunna säga att min trupp i princip hade sett ut som Gerhardssons. Där jag hade tagit en rejäl funderare är målvaktssidan. Jag tycker inte att Zecira Musovic har imponerat under våren, och håller inte henne som given. Så bakom Hedvig Lindahl hade jag tagit två av Falk, Andersson, Musovic och Emma Holmgren. Vilka två varierar från vecka till vecka. Det är fyra jämna målvakter, och verkligen inget lätt beslut att välja ut två.

På backsidan vet jag inte hur det är med Emma Berglund:s hälsa. Är hon frisk hade jag i alla fall funderat på att ta in henne istället för Mia Carlsson.

Bland mittfältare och forwards hade jag plockat in Michelle de Jongh istället för Olivia Schough. Sedan hade jag gärna velat ha med Rebecka Blomqvist också. Fast där vet jag inte hur det skulle gå till. För jag vill inte ta bort någon av de andra som är uttagna.

Här är det värt att notera att Gerhardsson vid sin senaste truppresentation konstaterade att spelarna längst ut på bänken i huvudsak är med för att vara avbytare. Alltså behöver de spelarna vara bra på att var just avbytare. Alltså glada och stöttande, även om de inte får speltid. Det är värt att notera när man funderar över vilka man vill ha som spelare 18–23.

Tittar vi på Gerhardssons trupp är den första tanken att det saknas unga talanger. Det mesta talar för att den yngsta spelaren kommer att vara född 1997. Jämför man med de andra länderna i världstoppen är det rätt gammalt. I princip alla andra presenterade VM-trupper innehåller yngre spelare.

Tyvärr är det en signal om att Sverige haft ett par riktigt dåliga år på ungdomssidan. Den enda spelare född 1998 eller senare som varit nära en landslagsplats är Loreta Kullashi, och hon känns ju tyvärr inte det minsta VM-aktuell den här våren.

I går presenterade två av de hetaste medaljkandidaterna sina VM-trupper; Australien och Tyskland. De lagen hade två spelare vardera födda på 2000-talet. I Australien är 19-åriga Ellie Carpenter (född 2000) ordinarie sedan ett par år tillbaka. Och 16-åriga Mary Fowler (född 2003) är en megatalang. Modigt ändå av nya förbundskaptenen Ante Milicic att ta med en så ung spelare.

Här är hela Australiens trupp:

Målvakter: 1) Lydia Williams, 12) Teagan Micah och 18) Mackenzie Arnold.

Backar (7): 2) Gema Simon, 4) Clare Polkinghorne, 5) Laura Alleway, 7) Steph Catley, 14) Alanna Kennedy, 21) Ellie Carpenter och 23) Teigen Allen.

Mittfältare (8): 3) Aivi Luik, 6) Chloe Logarzo, 8) Elise Kellond-Knight, 10) Emily van Egmond, 13) Tameka Yallop, 16) Hayley Raso, 17) Mary Fowler, 19) Katrina Gorry.

Forwards (4): 9) Caitlin Foord, 11) Lisa De Vanna, 15) Emily Gielnik och 20) Sam Kerr.

Sex av de 23 spelarna i truppen har tidigare haft klubbadresser i Sverige. Jag tänker på Lydia Williams, Chloe Logarzo, Aivi Luik, Elise Kellond-Knight, Lisa De Vanna och Tameka Yallop (tidigare Tameka Butt).

Storstjärnan är förstås Sam Kerr, en spelare som jag för tillfället rankar som topp tre i världen.

Den mest namnkunniga spelaren som står utanför truppen är Houston Dashspelaren Kyah Simon, som kämpat med att komma tillbaka från en fotskada. Men som inte kommit i tillräcklig form för att få Milicics förtroende.

När den tyska truppen presenterades ställdes Simone Laudehr utanför, vilket fick henne att tacka för sig i landslaget. Jag har inte sett någon liknade reaktion från Simon. I varje fall inte ännu.

Petningen av Laudehr var inte oväntad. Hon har inte ingått i landslaget sedan vikarien Horst Hrubesch påbörjade en föryngring förra våren. Och sedan dess har inte Tyskland förlorat, vilket förstås inte förbättrat Laudehrs chanser.

Bland de spelare som kom med i Martina Voss-Tecklenburg:s trupp märks talangerna Klara Bühl (född 2000) och Lena Oberdorf (född 2001).

Noterbart är att Essen fick med fem spelare, en fler än Wolfsburg och en färre än Bayern München.

Här är hela truppen:

Målvakter (3): Almuth Schult, Laura Benkarth och Merle Frohms.

Backar (7): Carolin Simon, Kathrin Hendrich, Leonie Maier, Marina Hegering, Lena Goessling, Sara Doorsoun och Johanna Elsig.

Mittfältare/forwards (13): Giulia Gwinn, Lena Oberdorf, Lea Schüller, Linda Dallmann, Turid Knaak, Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Alexandra Popp, Sara Däbritz, Verena Schweers, Melanie Leupolz, Lina Magull och Klara Bühl.

Det tyska laget har för övrigt spelat in en video som väckt uppmärksamhet. En video där man gör upp med en del av de fördomar som förföljt damfotbollen genom åren:

Nu under onsdagseftermiddagen har även Skottland släppt sin VM-trupp. Den innehåller en hel hög Sverigebekanta spelare. Ni ser den nedan. Jag återkommer med fler kommentarer kring den senare.

Kerr chockad av sparkningen

Sam Kerr

En efter en uttrycker Australiens landslagsspelare förvåning och besvikelse över lördagens oväntade besked från landets fotbollsledning om att förbundskapten Alen Stajcic tvingas lämna sitt jobb cirka 4,5 månader innan VM.

Storstjärnan Sam Kerr hade gillat en tweet från Chloe Logarzo, men hon uttalade sig inte själv i går, något som fick australisk media att tro att hon var belagd med munkavle av förbundsledningen. I dag har Kerr dementerat att hon har haft munkavle. Samtidigt uttryckte hon sitt stöd för Stajcic, som hon anser var bästa möjliga coach att ta The Matildas till VM-final.

Kerr är alltså långt ifrån den enda spelare som tagit bladet från munnen på sociala medier i dag. Här är ett antal andra tweets från nuvarande landslagsspelare:

Hayley Raso gjorde för övrigt comeback i går efter sin allvarliga ryggskada. Hon bröt ju tre ryggkotor i augusti i fjol, och var först osäker på om hon ens skulle kunna gå igen. Jag såg några minuter av hennes comeback, och den snabba kantspelaren såg lika kvick ut som hon gjorde innan den allvarliga skadan.

Tillbaka till Stajcic. Ingen av de nuvarande landslagsspelarna har uttryckt någon kritik mot den före detta förbundskaptenen, eller sagt att de är lättade över lördagens besked. Inte heller förbundets damfotbollsutskott var informerat om den dramatiska åtgärden.

Ännu så länge är det svårt att få veta exakt vad som hänt. Däremot kanske man får en ledtråd från Chelseas engelsk-australiska målvakt Lizzie Durack.

Det Durack beskriver är ganska vanligt, alltså att en tränare mest har tid för spelarna i startelvan, vilket gör att de som sitter på bänken känner sig utanför.

Fast det borde väl inte vara skäl nog för en paniksparkning mitt under pågående VM-förberedelser?

Algarve, Samuelsson, W-league och NWSL-draft

Tidigare i veckan kom lottningen till Algarve cup. Upplägget är omgjort för att minska antalet matcher. Numera är det fyra trelagsgrupper där vardera lag spelar två matcher plus att man får en placeringsmatch vardera.

Som turnering betecknat är egentligen upplägget uselt. Sverige skulle i teorin kunna vinna alla sina tre matcher med klara siffror – och ändå bara komma trea. Men avsikten med Algarve cup är ju kanske inte själva tävlingsmomentet, utan det handlar om att få möjlighet att spela matcher mot olika typer av motstånd.

För svensk del blev det gruppmatcher mot Schweiz (den 27 februari) och Portugal (den 1 mars) samt placeringsmatch den 6 mars.

Det tycker jag var en ganska bra lottning. Det troliga är att förbundskapten Peter Gerhardsson mönstrar två näst intill helt olika startelvor i gruppspelet. Sannolikt kommer han att ha det starkaste laget mot Schweiz och ett mer reservbetonat mot Portugal. För att åter spela mer toppat i placeringsmatchen.

Jessica Samuelsson

En spelare som går en kamp mot klockan om att komma i tillräcklig form för att vara med i VM-truppen är Jessica Samuelsson. Under veckan har Corren skrivit om att Linköping har försökt att få hem ytterbacken.

Det blir dock inte så. Samuelsson stannar i Arsenal, där hon håller på att jobba sig tillbaka från den fraktur i foten hon fick i november. Enligt artikeln skall hon ha kommit så långt att hon nu skall börja få springa för fullt. Hon skriver så här om sin status i ett sms till Corren:

”Jag vet inte när jag kan spela igen, men förhoppningsvis någon gång i februari”

Samuelsson är alltså inte med i helgens hetaste match i Damfotbollseuropa, söndagens engelska toppmöte mellan just Arsenal och Chelsea.

Matchen är Chelseas sista lilla chans att blanda sig i guldstriden. Inför avspark är Chelsea fem poäng efter Arsenal, och då har The Gunners ändå en match mindre spelad.

Både Arsenal och Chelsea spelade som bekant cupmatcher i veckan, båda vann sina kvartsfinaler i WSL cup. För Chelsea var affischnamnet Fran Kirby tillbaka från skada. Förutom att hon gjorde två mål bjöd hon även motståndarna på den här åkturen…

Medan Chelsea vann med klara 4–0 mot Reading satt semifinalplatsen riktigt hårt inne för serieledande Arsenal. In i slutminuten hemma mot Birmingham var det fortfarande oavgjort. Gissa vem som slog till då?

Jodå, det var förstås måldrottningen Vivianne Miedema som klev fram och avgjorde. Den 22-åriga nederländskan leder för övrigt skytteligan i WSL på 14 mål, tre fler än tvåan Nikita Parris.

I övrigt i helgen är det spännande matcher både i Spanien och Italien. I den spanska ligan skall tvåan Barcelona, som ju bytte tränare i veckan, under lördagen till Valencia för att möta ligatrean Levante.

Inför avspark är Barca tre poäng före Levante och tre bakom Atletico Madrid. Matchen är alltså viktig för Barca för att dels behålla greppet om en plats i Champions League, dels för att hänga med i guldstriden.

Även i Italien möts tvåan och trean. Här är det trean Fiorentina som tar emot tvåan AC Milan på söndag. Den italienska toppstriden är ännu jämnare än den spanska. Juventus leder med en poäng före Milan och tre före Fiorentina.

Jämnt är det även i Australiens W-league, där kampen om de fyra slutspelsplatserna börjar närma sig sitt avgörande. Under fredagen försämrade Melbourne City rejält sina chanser att ta sig in bland topp fyra.

Inför 3760 åskådare föll laget hemma mot tvåan Brisbane Roar med 1–0, ett resultat som innebär att City ligger kvar på sjätte plats, och som mest kan komma upp i 19 poäng – vilket sannolikt inte kommer att räcka.

I länken ovan kan man se att Melbourne City stod för ett par riktigt grova missar vid ställningen 0–0. Först lyckades en spelare – jag tror det var Rhali Dobson – sätta bollen i ribban när hon var helt ensam med det tomma målet. Och i början av den andra halvleken sköt fjolårets Hammarbyspelare Elise Kellond-Knight en straff utanför.

Man hör kommentatorn säga att det är 18–1 i avslut till Melbourne just innan gästerna och Chioma Ubogagu kontrar in matchens enda mål.

Brisbane ligger tvåa på 17 poäng, och kan ta nio till. De har således däremot bra chans att få spela semifinal.

Slutligen till USA där NWSL i torsdags höll den årliga draften, där klubbarna fördelar collegespelarna mellan sig. Chicago Red Stars hade förstavalet, och som valde de A-landslagets backtalang Tierna Davidson, som valt att avsluta sina studier i förtid.

20-åringen har gjort 12 A-landskamper (ett mål) och var inte på plats vid draften eftersom hon är i Portugal på landslagsläger, ett läger som avslutas med två matcher, först bortamöte mot Frankrike nästa lördag, sedan bortamöte mot Spanien tisdagen efter.

Utöver Davidson har jag dålig koll på de spelare som valdes i den första rundan av draften.

Däremot har jag koll även på Chicago Red Stars val i den andra rundan. Där valdes nämligen en spelare som blev en personlig favorit för mig under F20-VM 2016. Det handlar om den vänsterfotade, mexikanska forwarden (eller offensiva mittfältaren) Maria Sanchez.

Som synes av klippet nedan verkar hennes lagkompisar på Santa Clara University vara minst lika lyckliga över att amerikansk-mexikanskan valdes som 15:e spelare totalt, som Sanchez själv. Det blir spännande att följa hennes framtida utveckling.

Stjärnan lämnar Hammarby – klar för Seattle

Elise Kellond-Knight

Hammarby tappar sin största stjärna efter den damallsvenska säsongen.

I ett förvirrat pressmeddelande berättade Bajen i går att Elise Kellond-Knight skall spela i Australiens W-league med Melbourne City efter att damallsvenskan avslutats. Det stämmer, men eftersom W-league startar den 25 oktober. och sedan spelas under damallsvenskans uppehåll går det utmärkt att spela både i Sverige och Australien.

I länkad nyhet från Hammarbys hemsida säger sportchef Johan Lager att:

”Hon har varit superprofessionell på alla plan och detta blir en viktig del av hennes uppladdning inför nästa års VM. Jag tror dessutom att det finns stora möjligheter att få se henne i Hammarby-tröjan igen.”

Det lär dock dröja innan Kellond-Knight kan tänkas vara tillbaka i Stockholmsklubben. Nu under natten svensk tid meddelades nämligen att den australiska landslagsspelaren kommer att spela i NWSL med Seattle Reign kommande säsong.

Därmed blir det tre australiska spelare i Seattle nästa säsong. Sedan tidigare finns målvakten Lydia Williams och vänsterbacken Stephanie Catley i klubben som kom trea i grundserien och sedan föll i semfinal mot Portland.

För Hammarby fortsätter tappet av lagets mest framträdande spelare. Förra året tappade man Anna Oskarsson på sommaren och Filippa Angeldahl efter säsongen. Nu blev man av med Julia Zigiotti-Olme i somras och så lämnar alltså Elise Kellond-Knight i höst.

Den stora guiden till den damallsvenska hösten 2018

I morgon börjar den andra halvleken av damallsvenskan 2018. Under söndagen har vi något så ovanligt som en hel damallsvensk omgång på samma dag.

När vårsäsongen tog slut utlovade jag att göra en rejäl genomgång av läget i serien. Det tog sin lilla tid, men bättre sent…

Inför avspark i våras spådde jag att året damallsvenska skulle bli jämn, men att den ändå kunde komma att delas upp i upp till fyra delar. Jag skrev:

”Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.”

Halvvägs kan man väl säga att serien är uppdelad i tre delar, varav en del bara består av ett lag – Kalmar. Inför hösten är det fem lag som kan vinna och sex lag som riskerar att följa med Kalmar ner i elitettan.

Den stora positiva överraskningen har varit Piteå. Även Hammarby, Växjö och LB07 ligger på plus. Den stora besvikelsen är Eskilstuna, men även Rosengård, Linköping och Djurgården gjorde en sämre vår än jag hade trott.

Här är min genomgång lag för lag:

Piteå firar

1) Piteå IF 24 poäng, 17–13 i målskillnad

Piteå vann höstserien i fjol och följde upp genom att vinna vårserien i år. På så sätt känns det ju helt i sin ordning om laget även får höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober.

Men det är en sak att vinna höst- och vårserier, en annan att ta hem en guldstrid. Under hösten kommer Piteå spelare att ha en helt annan press på sina axlar än vad något Piteålag någonsin tidigare haft. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar den utmaningen.

Det har varit lugnt hos serieledarna i sommar, truppen ser likadan ut nu som den gjorde i våras. Kontinuitet har kännetecknat Piteå under en längre period. I november–december såg dem som en högst tänkbar utmanare om guldet, men skador och sjukdomar rörde till det i vintras. Det gjorde att jag sänkte laget till sjätte plats i mitt tips inför serien, något jag snart fick anledning att ångra.

Piteå inledde ju nämligen damallsvenskan fantastiskt stabilt. Även om det aldrig var någon stor marginal vann man de sju första matcherna. Sedan följde tre raka förluster. Den andra, den på Kristianstad Arena var jag på plats och såg.

Det var en intressant match, som jag har lovat att komma med en rapport från. Den kommer här. Piteå är ju känt för att spela en rak fotboll, där man är väldigt bra på att pressa, vinna andrabollar, minimera risker och utnyttja fasta situationer. Den bilden sprids gärna av motståndare, media och ja, den har även spridits i den här bloggen.

Men det Piteå jag såg var inget riskminimerande lag som slog långbollar. Jag såg ett spelande lag, ett passningsorienterat Piteå där målvakten rullade ut bollarna istället för att slå långa utsparkar.

Mycket av lagets spel byggde på uppspel mot duktiga bollmottagaren Nina Jakobsson. Innan den här säsongen hade jag inte sett hennes storhet, men i år har Jakobsson imponerat på mig varje gång jag sett Piteå.

I Kristianstad hade hon kanske inte sin bästa match, men hon fick ändå visa upp sin utmärkta förstatouch. Hon är verkligen otroligt bra på att få bollen att fastna vid fötterna, och sedan hålla den nära kroppen. Hon är även bra på att vända upp, mycket eftersom hon är lite avig vilket gör det svårt att se vilket håll hon skall vända åt.

Lagets andra anfallsväg i Kristianstad var spelvändningar ut mot vänsterkanten, där Madelen Janogy härjade så framgångsrikt att KDFF valde att byta högerback i paus.

Efter presskonferensen, där både Stellan Carlsson och Julia Karlernäs var nöjda med sitt lags prestation, pratade jag en stund med Carlsson. Det var ett intressant samtal.

Där framkom bland annat att Janogy var småskadad hela våren, vilket gjorde att det bara var på slutet av våren hon kunde spela 90 minuter, vilket hon gjorde i två matcher. Av vad jag såg var Janogy väldigt pigg. Om hon får vara frisk i höst kanske hon kan få det där riktiga genombrottet som jag redan häromåret trodde att hon skulle få.

Med en formstark Janogy får Piteå ett klart bättre djupledshot än man haft under större delen av våren, där många av målen kommit på fasta situationer. June Pedersen:s vänsterfot kan visa sig bli guld värd.

I övrigt berättade Carlsson att han trots allt hade varit med på näst intill alla träningar under våren. Han sa också att Piteå inte har tränat på andrabollsspel en enda gång under hans tid som tränare. Det var intressant, för hans spelare har över tid varit väldigt bra på just det spelet.

När det gäller spelare till landslaget var tränare Carlsson försiktig i sina uttalanden. Jag har ju lobbat lite för att testa Ronja Aronsson i landslaget på högerbacksplats eftersom jag tycker att hon dels har en väldigt bra högerfot för uppspel och inlägg, dels för att jag tycker att hon är mer spelskicklig än de kandidater som Peter Gerhardsson använt sig av.

Frågetecknet kring Aronsson handlar om hennes defensiv. På en direkt fråga om hennes kapacitet i försvarsspelet konstaterade Carlsson att Aronsson har klarat defensiven mot alla damallsvenska lag.

Jag hade för övrigt tänkt att studera Aronssons ytterbacksspel lite extra, men tyvärr fick jag inte någon bra chans till det. När jag hade henne på min kant i Kristianstad huserade hon nämligen i en mer central roll.

En spelare som vi pratade lite om, och som imponerade på mig är Ellen Löfqvist. Hon gör ett jättejobb på centralt mittfält för Piteå, och jag tror att hon är redo att tas ut i A-landslagstruppen. Det verkade Stellan Carlsson också tycka.

Slutligen, hur går det då för Piteå i höst?

Jag tror inte att laget kommer att rasa ihop, utan Piteå är ett av de tre lag jag ser som tänkbara guldvinnare. Kanske till och med det jag innerst inne tror mest på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

2) Göteborg FC 22 poäng, 18–12 i målskillnad

In: Karin Lundin (fw, Kungsbacka), Julia Zigiotti Olme (fw, Hammarby) och Emma Pennsäter (b, Bröndby).
Ut: Christen Press (fw, Utah Royals), Adelina Engman (mf/fw, Chelsea), Irvina Bajramovic (fw, Rössö) och Victoria Bergkvist (b, Rössö).

Efter en lite knagglig start avslutade Göteborg våren med fem raka segrar och man har nu skaffat sig ett suveränt utgångsläge inför höstsäsongen.

Det har skett en hel del förändringar i truppen under sommaren. De största är förstås att Christen Press och Adelina Engman lämnat. I upptakten av hösten får KGFC även klara sig utan formstarka Annahita Zamanian som är i Frankrike och spelar U20-VM.

Trots att laget har tappat sitt affischnamn i Press tror jag att Göteborg kan bli livsfarligt i höst. Man spelade nämligen ett bättre lagspel utan henne. Zamanian och framför allt Rebecka Blomqvist växte i Press frånvaro.

Nu har man dessutom fått in två spännande spelare i Hammarbys bästa offensiva spelare Julia Zigiotti Olme samt Kungsbackas smarta forward Karin Lundin, vilket ökar anfallsalternativen. Som en joker finns även Pauline Hammarlund att tillgå. Jag vet inte hennes exakta status, men det verkar som att hon skall bli spelklar under hösten.

Göteborg spelar en snabb och fin anfallsfotboll. Jag tycker att man är det lag i serien som har det allra bästa anfallsspelet. Jag har inga siffror som belägg, men känslan är att Göteborg är det lag som skapar mest i själva spelet. Man är inte alls lika beroende av fasta situationer som många av de andra lagen i vår högsta serie.

Elin Rubensson

En orsak till det snabba anfallsspelet är ju förstås att laget mycket bygger kring Elin Rubensson, som är en spelare som inte är mycket för att trampa på bollen eller spela i sidled. Rubensson gillar fart och att ta sig framåt i djupled. Rubensson gillar även Göteborg så mycket att hon under sommaren har skrivit på ett femårskontrakt med klubben. Det där är ju något otroligt ovanligt inom damfotbollen, där klubbar med sviktande ekonomi sällan har råd att skriva längre än max tvåårsavtal.

Precis som Piteå är Göteborg ett av de tre lag som jag tror kan få höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober. Lagets högstanivå är såpass hög att det skulle kunna bära hela vägen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

3) FC Rosengård 20 poäng, 24–9 i målskillnad

In: –.
Ut: Ali Riley (b, Chelsea)

Under försäsongen och några omgångar in i damallsvenskan kändes Rosengård som det klart starkaste laget. Man har också både gjort flest mål och släppt in minst.

Men efter att bara ha tagit en poäng på de tre sista våromgångarna ligger man ändå bara trea, med fyra poäng upp till toppen.

Det lag som kändes så stabilt och välbyggt i serieupptakten tappade spetsen när Anja Mittag:s form blev sämre. Med Rosengårds nuvarande trupp känns det som avgörande för offensiven att Mittag presterar.

Anja Mittag

Tyskan var lysande i mars och april – under den perioden kändes det nästan som att Rosengård gjorde mål när de ville.

Noterbart är att nio av Rosengårds 24 mål kom mot Eskilstuna. Räknar man bort den matchen ligger Malmöklubbens målskörd på ungefär samma nivå som övriga lag på den övre tabellhalvan. Om Rosengård skall ta det guld många av oss trodde på inför seriestart måste man bli vassare över tid. Man måste helt enkelt skapa fler målchanser.

I den här artikeln säger tränare Jonas Eidevall att han tycker att Rosengård har varit klart bäst i damallsvenskan på mittplanen, men att laget har förbättringspotential i båda straffområdena.

Under sommaren tappar man viktiga Ali Riley, vilket innebär att man framför allt förlorar snabbhet i defensiven, något som kan bli kostsamt.

Ali Riley

Klubben letar efter nya spelare, men har ingen klar till återstarten. I den länkade artikeln förklarar Eidevall att han vill konkurrensutsätta fler positioner, samt att man prioriterar spets för bredd i sin rekrytering. Det senare är förstås vettigt då man har en bra egen ungdomsverksamhet som bör kunna skapa bredden.

Kanske att Johanna Rytting Kaneryd kan vara i spel under hösten. Det har gått knappt nio månader sedan hon drog av korsbandet, vilket borde innebära att hon är på gång. Hon var ju landslagsspelare när hon skadade sig, men man skall sannolikt inte förvänta sig mer än några inhopp från henne.

Ett annat frågetecken finns för Lotta Schelin. Känslan är ju tyvärr att 34-åringen har gjort sin sista match. Men visst vore det otroligt roligt om vi fick se henne i spel igen?

Lotta Schelin

När det gäller guldstriden känns det som att Rosengård har avgörandet i egna händer. Kan man hitta tillbaka till den tyngd man hade i serieupptakten, och behålla den hela hösten – då hamnar guldet i Malmö.

Jag tror att höstupptakten blir otroligt viktig. Hittar man flytet talar mycket för att det bär hela vägen. Men om man har kvar den tveksamhet som kännetecknade laget i slutet av vårsäsongen, då kommer Rosengård att få kämpa för att ens ta en Champions Leagueplats.

KDFF tackar publiken

4) Kristianstads DFF 19 poäng, 14–12 i målskillnad

Precis som Piteå har Kristianstad inte gjort några förändringar under sommaren. Elisabet Gunnarsdottir satsar på kontinuitet.

Jag tippade laget just på fjärde plats inför seriestart. Känslan är att man skulle kunna hamna ännu högre, om man får lite flyt i höst.

Inför seriestart skrev jag att Kristianstad är känsligt för skador, och att jag exempelvis kunde tänka mig att Gunnarsdottir gärna såg att Brett Maron skulle spela alla 22 matcherna.

Maron har inte spelat en enda minut under våren. Men det har inte behövts, för egna produkten Moa Olsson har gjort det fantastiskt stabilt så här långt. Visst släppte hon ett billigt mål mot Linköping, men har i övrigt har det sett väldigt bra ut. Och Maron kan få jobba för att ta tillbaka platsen mellan stolparna. Det är kul när det kommer fram unga, talangfulla målvakter.

Alice Nilsson och Moa Olsson

När jag gjorde min lilla utflykt till Kristianstads fina fotbollsarena passade jag förstås även på att studera KDFF. På presskonferensen efter segern mot Piteå konstaterades att man hade tränat på att spela sig förbi Piteås höga press. Men det klarade man ändå inte, mycket beroende på att toppforwarden Ogonna Chukwudi mest hela tiden befann sig i offsideposition.

Redan efter en halvtimma valde tränare Gunnarsdottir att förändra i sitt lag genom att flytta upp Amanda Edgren som toppforward och skicka ut Chukwudi på vänsterkanten. Det var ett bra drag. Ett drag jag tycker att Gunnarsdottir skall använda oftare.

Amanda Edgren

Trots att Chukwudi har fått chansen på topp i de flesta matcherna har hon bara gjort ett mål. Hon känns vilsen som forward, och hamnar alltså alldeles för ofta i offsideposition. Däremot är hon utmärkt på kanten, när hon bättre vet hur hon skall använda sin snabbhet.

Edgren har gjort fem mål och är bra som bollmottagare. Uppspel på Edgren och utspel till snabba Chukwudi borde kunna vara ett framgångsrecept för KDFF. Ett recept som kanske skulle kunna innebära att laget gör lite fler mål. För det är just målskyttet som måste till om man skall kunna avancera ytterligare någon placering.

I övrigt gick det inte att missa hur otroligt viktig Sif Atladottir är för sitt lag. Mittbacken skötte periodvis försvarsspelet på egen hand. Jag såg även vilken betydelse underskattade Becky Edwards har för lagets mittfält. Under den halvtimme i den första halvleken där Piteå dominerade var det Edwards som var klippan i KDFF.

Annars är det ju oftast duon Rita Chikwelu och Alice Nilsson som märks mest på mitten. Chikwelu hade ingen toppendag när jag var på plats, kanske inte Nilsson heller. Men den senare imponerade ändå med sin löpvilja.

Kollar vi backlinjen har jag hyllat Therese Ivarsson:s tajming och kompromisslöshet i luftrummet. Vänsterbacken delar för övrigt ledningen i den interna skytteligan med Edgren. Båda är vassa på fasta situationer, och det är på sådana som en stor del av KDFF:s mål har kommit.

Josefine Rybrink

Precis som med Piteås Ronja Aronsson har jag lobbat för att Kristianstads högerback Josefine Rybrink skall testas i landslaget. Men precis som med Aronsson användes inte Rybrink som ytterback, utan var defensiv innermittfältare i matchen. Det var lite snopet.

Men med tanke på vilken stor roll Rybrink fått, och klarat av, under sin första damallsvenska säsong tvekar jag ändå inte på att hon är en spelare som Gerhardsson kommer att kolla in framöver.

Min känsla kring KDFF är att laget kommer att sluta ungefär där man ligger, alltså kring fjärde plats. Laget är väldigt svårslaget, men känslan är att man har lite för få offensiva vapen för att på allvar utmana om guldet.

Stephanie Labbé

5) Linköpings FC 18 poäng, 22–13 i målskillnad

In: Olof Unogård (tränare) och Stephanie Labbé (mv).
Ut: Henrik Jensen (tränare, Midtjylland U-lag), Marija Banusic (fw, Beijing BG Phoenix), Nicoline Sörensen (mf/fw, ?) och Natasha Dowie (fw, ?).

Mästarlagets insatser var vårens stora samtalsämne, inte minst i den här bloggen. Inledningsvis hade LFC stora defensiva problem. Man klev upp högt med hela laget, vilket man straffades för eftersom backlinjen var för långsam.

Tränare Marcus Walfridson fick ta smällen, och sparkades. In kom Henrik Jensen, sambo till mittbacken Janni Arnth. Han valde att bänka fjolårets succéspelare Marija Banusic, dra hem laget till lägre utgångspositioner och predika hårt arbete.

Under Jensen lyfte LFC från ett till synes hopplöst läge, och när serien nu återstartar finns faktiskt återigen chansen till ett tredje guld på rad för Östergötlands stolthet.

Men, och det är ett stor men. När serien nu återstartar är inte Jensen kvar. Det är inte heller vårens skyttedrottning Natasha Dowie. LFC går alltså in på tredje tränaren på några månader och den fjärde på mindre än ett år. Och man går in i hösten utan forwards.

De nyförvärv som förväntas ansluta är inte på plats ännu, och de riskerar att dröja i ytterligare någon vecka. Det innebär att nye tränaren Olof Unogård riskerar att behöva bygga om laget ett par gånger i höst.

Det brukar ta minst ett par matcher att bygga om ett lag, oftast tar det ännu längre tid. Och med tanke på att LFC ligger efter inför höstsäsongen har man inte någon tid att förlora. Poängen måste trilla in direkt från omstarten, annars är det troligt att man slutar någonstans mellan fjärde och sjätte plats.

Hittills har man säkrat upp på målvaktssidan genom att värva världsmålvakten Stephanie Labbé. Med tanke på att man skall dubbelarbeta med Champions League i höst var det kanske klokt. Samtidigt är det tråkigt för Matilda Haglund som under våren visade att hon är en fullgod damallsvensk målvakt. Personligen tycker jag att hon var bättre än landslagsmålvakten Hilda Carlén.

Målvaktssidan har alltså LFC säkrat upp. Personligen hade jag kanske ändå tyckt att man borde ha skaffat en mittback till, samt minst en forward. För den stora frågan i höst är vem som skall stå för målskyttet.

I fjol klev Lina Hurtig fram för LFC under hösten. Hon börjar bli i speldugligt skick även i år, men att tro att hon skall bära laget efter ett halvårs skadefrånvaro känns inte rimligt.

Kosovare Asllani

På centralt mittfält har det varit ett lyft att sätta Kosovare Asllani som tia med två sittande innermittfältare bakom. Det har skapat en stabilitet i laget, och även gjort att Filippa Angeldahl som inledde säsongen svagt äntligen känts trygg.

Men det var det där med målen. Hur skall Unogård göra för att LFC skall få sådan spets på anfallsspelet att även 2018 kan bli ett guldkantat år?

6) Hammarby IF 15 poäng, 18–14 i målskillnad

In: Lotta Ökvist (b/ymf, Orlando Pride) och Milica Mijatović (fw, Albi).
Ut: Julia Zigiotti Olme (fw, Göteborg).

Utöver Piteå är det bara Hammarby som har toppat damallsvenskan 2018 efter en färdigspelad omgång. Man gjorde det efter den första och den andra. Man gjorde det mycket eftersom Julia Zigiotti Olme var lysande.

Under lagets starka start var man väldigt vassa framåt. Bajen gjorde sju mål på de två första omgångarna. Men sedan kom en svacka med fem raka förluster, en svacka som kostade Ann-Helen Grahm jobbet som lagets tränare.

Det var förstås en chansning av Grahm att hoppa på jobbet efter att Olof Unogård fått sparken. Unogård var spelarnas man, och sparkades av styrelsen mot spelarnas vilja. Grahm var rekryterad av styrelsen. Under sådana förutsättningar måste man göra omedelbar megasuccé, annars riskerar man snart få söka nytt jobb.

Grahm ersattes av oprövade Isak Dahlin som fick en kanonstart med tre raka segrar innan våren avslutades med en uddamålsförlust i Kristianstad.

Hammarby är alltså en av vårens positiva överraskningar, även om jag gjort till ovana att underskatta laget hade jag inte trott att det skulle återfinnas på tabellens övre halva efter våren.

Jag hade inte heller trott att man skulle klara av att locka Stockholmspubliken och därmed toppa publikligan med ett snitt på 2024 åskådare. Bara en gång under våren hade Bajen under 1000 åskådare – starkt jobbat.

Sportsligt är det ju dock så jämnt i tabellens mittenskikt att avståndet ner till Eskilstuna på nedflyttningsplats bara är 3,5 poäng. Och Hammarby tillhör helt klart de lag som ligger i den akuta riskzonen att dras in i nedflyttningsstriden i höst.

Elise Kellond-Knight

Att man nu under sommaren har tappat Zigiotti är förstås ett tungt avbräck. Däremot var det viktigt att man kunde behålla Elise Kellond-Knight, som är en riktig klasspelare. De gånger jag kollat på Bajen under våren har jag imponerats av veteranen Madeleine Tegström. Hon är inte den spelare som brukar få de stora rubrikerna, men oj vad nyttig hon är för sitt lag.

Zigiottis ersättare kommer från Serbien och heter Milica Mijatović. Hon är ett oskrivet kort för mig.

Kanske att talangerna Alma Nygren och Astrid Larsson kan få lite mer speltid i höst. Det är två spelare jag sätter en del förhoppningar till.

I övrigt behövde Hammarby en ny ytterback efter att Catherine Dahlström drabbats av en korsbandsskada. Den luckan fylldes genom Piteåbördiga Lotta Ökvist.

I nuläget är Hammarby det lag som ligger bäst till av dem som är indragna i bottenstriden. En känsla är att Bajen kommer att få kämpa för kontraktet i höst. Men som bekant, jag har ju en ovana av att underskatta laget…

7) Växjö DFF 14 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Signe Holt Andersen (mf, Århus), Osinachi Ohale (b/mf, Vittsjö)
Ut: Malin Fors (mf, slutar) 

Från seriens bästa publiklag till seriens sämsta. Bara en gång under våren lockade Växjö över 500 personer, och det var i Smålandsderbyt mot Kalmar. Växjös publiksiffror är tyvärr skamligt dåliga, inte minst med tanke på att man är en pigg nykomling.

Sportsligt var Växjö svårplacerat inför serien, och det har egentligen inte förändrats. Nykomlingen låt på tredje plats efter åtta omgångar, och kändes då som det topplag som man själva utmålat sig som. Minns att klubbledningen tog sikte på topp sex inför seriestart.

Men med bara en poäng på vårens tre sista omgångar är man plötsligt mer botten än toppen, trots att man ligger i mitten – det är ju bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket.

Anna Anvegård

Även om jag trodde hårt på Anna Anvegård måste hon räknas som ett jättestort utropstecken. Inför serien skrev jag att jag absolut trodde att hon skulle kunna uppnå tvåsiffrigt antal mål, eftersom hennes teknik och spelsinne även skulle funka bra i hösta serien.

Den analysen känner jag mig nöjd med. Anvegård har ju redan gjort nio mål, och bör alltså klara tvåsiffrigt med råge. Det tog henne bara ett par matcher att acklimatisera sig till allsvenskan, sedan kom målen – nio på de nio senaste omgångarna.

Dessutom har hon blivit landslagsspelare. Där har hon inte acklimatiserat sig ännu, utan hängde lite i luften i de båda inhopp hon fick göra. Det hindrar inte att jag tycker att hon är värd att satsa på i tiarollen framöver. Om hon bara ges lite tid att lära sig omgivningen i landslaget kommer hon säkerligen att fixa även den nivån.

Faktum är att hon även skulle kunna spela nia i landslaget. Där är hennes främst konkurrensmedel att hon har klart mycket bättre speluppfattning än konkurrenterna om spetsplatsen, på minuskontot är att hon inte är lika snabb i djupled.

Frida Boriero

Växjö som lag har kännetecknats av kortpassningsspel samt att man försöker vara spelförande. Utöver Anvegård gillar jag centrala mittfältaren Frida Boriero, som jag också tycker har blågul potential.

På mitten har ändå serbiska Jelena Cankovic varit den som imponerat allra mest. Hon står bokförd för fem assist, vilket är flest av alla i serien. Nu vet vi ju alla att damallsvenskans officiella assistliga är ett skämt, men Cankovic siffra indikerar ändå att hon är inblandad i mycket positivt för sitt lag. Spelare med kapacitet att slå avgörande passningar växer inte på träd i vår högsta serie.

Sommarens värvningar känns mer som drag att bredda truppen över tid än som direkta spetsvärvningar. Totalt sett tror jag fortsatt att Växjö kommer att vara ett mittengäng. Laget är för bra för att åka ner i elitettan.

8) LB07 14 poäng, 13–16 i målskillnad

In: Hanna Persson (fw, Bröndby)
Ut: –

Inför damallsvensk avspark tippade jag LB07 på nedflyttningsplats, jag gjorde det eftersom magkänslan sa att Malmölaget skulle kunna få det svårt i år.

Ännu så länge har inte min magkänsla varit direkt klockren. För precis som i fjol gjorde Malmölaget en stark vårsäsong. I fjol låg man så högt som på fjärde plats efter halva serien, nu är man på åttonde. Kollar vi poängutdelning hade man 16 vid den här tiden i fjol, alltså två mer.

I fjol tappade man fart på hösten, det har man inte råd med i år – avståndet ner till det riktiga träsket är ju bara två poäng.

Som lag betraktat är LB07 i första hand just ett lag. I förra veckan läste jag rubriken ”Otäck huvudskada för LB07-stjärna” på SVT:s hemsida. Den första reaktionen var att LB07 väl ändå inte har några stjärnor.

Jag skulle säga att man har en ganska grå spelartrupp. Fast det går ju att komma långt utan profilerade affischnamn. Likt Piteå gör LB sin grej väldigt bra.

Den huvudskadade spelaren var mittbacken Maria Möller Thomsen, en spelare som tränare Otto Persson beskriver som ”en jätte för oss i försvaret”. Ännu så länge skulle jag inte säga att den 19-åriga danskan har blivit en damallsvensk stjärna, men hon är absolut en spelare att hålla lite extra koll på i LB07.

För övrigt har jag inte sett några uppgifter kring hur det gått med Möller Thomsen. Jag hoppas verkligen att hon är ok och kan vara med från start i höst.

Tittar vi på lagets offensiv har Mia Persson haft en bra vår, där hon gjorde fem mål – lika många som på hela säsongen i fjol. En spelare som också haft en bra vår är ytterbacken Sofia Wännerdahl. Hon är bokförd för fem assist och delar ledningen i den där officiella assistligan som jag egentligen lovat att aldrig nämna i den här bloggen, men nu nämnt två gånger i samma inlägg. Klart är att Wännerdahls inlägg och fasta situationer är väldigt viktiga för Malmöklubben.

Hur går det då för LB07 i höst?

Mitt tips nu är att man kommer att få kämpa för kontraktet, men att man bör ha bra chans att hänga kvar. I nuläget finns det andra lag som känns sämre. LB gynnas ju av att ha haft ett lugnt transferfönster och i princip kan spela med samma lag i höst som man gjorde i våras.

Julia Spetsmark

9) Djurgårdens IF 13 poäng, 12–15 i målskillnad

In: Julia Spetsmark (fw/ymf, Manchester City), Sherifatu Sumaila (fw, LA Galaxy) och Maddie Bauer (b, Seattle Reign)
Ut: Petronella Ekroth (b, Juventus). Under våren lämnade även Jenna Hellstrom.

Inför avspark såg jag Djurgården som ett av sju lag med potential att utmana i den absoluta toppen. Även om jag placerade dem som sjua trodde jag att de snarare skulle slåss om medaljer än om nytt kontrakt.

Men Djurgårdens vår har varit en besvikelse, mycket eftersom laget är väldigt skadeförföljt. Expempelvis spelade Malin Diaz bara fyra matcher, det spännande norska nyförvävet Ingrid Ryland gjorde bara tre och Tempest-Marie Norlin spelade inte någon. Dessutom missade Mia Jalkerud några matcher på slutet av våren.

Nu verkar det dock vara bättring på gång. Till klubbens hemsida rapporterar tränar Joel Riddez att:

”Tempest är i full träning nu. … Jalkerud och Ingrid är nästan 100 procent. Sen får vi eventuellt se Malin Diaz i höst också.”

Det är ju förstås lovande för laget, som gjort några spännande nytillskott under uppehållet. Framför allt har Djurgården behövt jobba med sin offensiv. Det är ju bara svaga Kalmar som gjort färre mål i serien.

Under våren finns ju de båda defensiva spelarna Sheila van den Bulk och Ingibjörg Sigurdardottir topp tre i den interna skytteligan.

Sheila van den Bulk

Orsaker till det är förstås skadeproblemen på viktiga Mia Jalkerud, samt på att Jenna Hellstrom stack hem till Kanada efter några omgångar.

Det positiva med problemen är ju att nu 17-åriga Tilde Lindwall (hon var 16 år under hela vårsäsongen) har fått mycket speltid, och har visat att hon har stor framtida potential. Men Lindwall är inte redo att bära ett damallsvenskt anfall ännu.

Därmed borde det förstås vara utmärkt för lagets spets att man fått in fart med Julia Spetsmark samt en forward i Sherifatu Sumaila, som jag dock inte vet något åt. Men med Norlin frisk och Jalkerud på väg tillbaka borde laget kunna göra fler mål i höst.

Även amerikanska nyförvärvet Maddie Bauer blir spännande att följa. Hon har varit lagkapten i amerikanska ungdomslandslag, vilket skapar förväntningar.

När man i morgon sparkar i gång hösten i Kristianstad är Djurgården bara två poäng från nedflyttning. Mitt tips är att laget lyfter sig i höst och slutar i tabellens mittenskikt.

Linda Sällström

10) Vittsjö GIK 12 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Sofie Junge Pedersen (mf, Levante) och Catherine ”CJ” Bott (b, Jena).
Ut: Linda Sällström (fw, Paris FC), Osinachi Ohale (b/mf, Växjö), Genessee Daughetee (b/mf, ?) och Lorena White (b/mf, ?)

Vittsjö blandade och gav i våras. Trots att laget ligger och balanserar på nedflyttningsstrecket har man faktiskt plusmålskillnad.

Man vann mot Piteå, Linköping och Växjö, men föll mot svaga Kalmar. Insatserna mot Linköping och Piteå var högklassiga, och vad gäller antalet insläppta mål har man mer gemensamt med topplagen än med de andra i botten.

Den defensiva stabiliteten talar för Vittsjö i höstens jakt på nytt kontrakt. Det som talar emot är förstås förlusten av Linda Sällström till Paris FC. I fjol gjorde Sällström 15 av 24 mål. Under våren gjorde hon sju av 14. Totalt har alltså finländskan gjort 22 av 38 mål – vilket är 58 procent.

Sofie Junge Pedersen

Sofie Junge Pedersen och CJ Bott känns som två bra nyförvärv. Men de vräker inte in mål. I höst kommer pressen att bli blytung på Hannah Wilkinson och de andra Vittsjöanfallarna att producera.

För i och med tappet av Sällström känns det som att Vittsjö i högsta grad ligger i farozonen för att åka ur. I nuläget ligger det nära till hands att tippa det nordostskånska laget på en slutlig elfteplats.

11) Eskilstuna United 12 poäng, 13–22 i målskillnad

In: Tia Hälinen (mf, Sparta Prag) och Shannon Woeller (b, Jena)
Ut: Cornelia Ellefors (fw, BK30 Västerås). Dessutom lämnade Molly Menchel under våren till följd av en korsbandsskada.

Eskilstuna var trea både 2016 och i fjol. I år ligger man alltså på nedflyttningsplats efter halva serien.

Det är ingen tvekan om vilket lag som vårens stora negativa överraskning. Orsaken till det dåliga resultatet är att man fick en katastrofal start, mycket beroende på mängder av skador på backar.

Inför serien konstaterade jag att laget skulle vara väldigt känsligt för skador. Att den ordinarie startelvan är väldigt stark, men att det ser tunt ut utanför den.

Hanna Glas

Vid det sanslösa 9–0-raset mot Rosengård i den tredje omgången saknades hela sex backar på grund av skador: Hanna Glas, Vaila Barsley, Brianne Reed, Annica Svensson, Sarah Bergman och Molly Menchel.

Det där läget har sakta men säkert förbättrats, och tolv poäng på de åtta sista omgångarna talar för att laget är på väg att hitta rätt.

Under den struliga våren bytte man tränare. Nyrekryterade Jonas Björkgren fick sparken efter segern mot Hammarby i maj, och ersattes av Magnus ”Munken” Karlsson – pappa till spelaren Felicia Karlsson.

Samma klubbledning som hade anställt Björkgren några månader tidigare sparkade honom redan efter fyra omgångar, och motiverade sitt beslut med att Björkgrens ledarstil inte passade i Eskilstuna. De kanske borde ha kollat ledarstilen innan de gav honom ett tvåårskontrakt.

Mimmi Larsson

Under Karlssons ledning har Loreta Kullashi, som gjorde succé i landslaget i vintras placerats på en kant. Som jag ser det är Kullashi en typisk tia, och det är slöseri med talang att ha henne på kanten. Men tränare Karlsson har valt att satsa på ett forwardspar med två rena djupledslöpare i Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå den matchningen, något jag skrev lite om i ett tidigare inlägg.

Just för tillfället är Kullashi skadad. Hur illa det är vet jag inte, men hon var i alla fall inte med i förra veckans träningsmatch mot Linköping.

Jag tror inte att Eskilstuna kommer att åka ur, utan att de kommer att klättra några placeringar i höst. Truppen innehåller tillräckligt många klasspelare för att klara ut den här situationen.

12) IFK Kalmar 3 poäng, 8–35 i målskillnad

In: –
Ut: Aivi Luik (mf, Levante)

Man hade ju på känn från början att Kalmar var alldeles för dåligt för damallsvenskan. Och tyvärr har det också visat sig vara så, även om man inledde piggt och stod upp väl i flera matcher.

Men sedan blev laget hårt skadedrabbat och från juni och framåt var det rena natta. Bland annat hade man fyra raka matcher utan att göra mål innan man gjorde en bra insats mot Göteborg (2–3) i våravslutningen.

Skadelistan är verkligen dödstråkig läsning. Där finns skyttedrottningen Amanda Fredriksson, som har dragit av korsbandet. Där finns även Emelie Brandt (korsbandsskada), Selma Berggren (allvarlig broskskada), Maja Fridberg (korsbandsskada) Emma Danielsson (korsbandsskada och Ida Strömblad (axel, har brutit kontraktet).

Under våren har även Maja Träff Williams (knäskada) och Kristin Haugstad (bäckenet) varit uppsatta på skadelistan, men båda skall vara tillbaka i höst.

Oavsett är Kalmar i praktiken redan klart för nedflyttning. Det innebär att klubbledningen gör bäst i att ägna hösten åt att förbereda sig för elitettan. Alltså genom att bygga en spelartrupp som kan göra att laget snabbt återvänder.

Det här kan faktiskt vara en fördel mot att vara med ändå in i slutspurten. Faran med att åka ut plötsligt och oväntat är ju att man inte får tid att förbereda sig. Det tar ett tag att hämta sig från chocken. Och sedan är risken stor att man står där utan spelare.

Anna Anvegård

* Det kan förstås även finns anledning att ta en liten koll på skytteligan. Inför seriestart tippade jag att tio i topp skulle se ut så här:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Efter halva serien ser det ut så här:

1) Anna Anvegård och Natasha Dowie, 9 mål
3) Linda Sällström, 7 mål
4) Anja Mittag, 6 mål
5) Amanda Edgren, Therese Ivarsson, Julia Zigiotti Olme, Julia Karlernäs, Mia Persson och Rebecka Blomqvist, 5 mål.

Fem av mina kandidater finns alltså med på topp tio. Och på delad elfteplats återfinns bland annat Troelsgaard och Press. Jag tycker nog att jag trots allt får godkänt på mitt tips.

Med tanke på att Dowie och Sällström nu lämnar damallsvenskan kommer det att stå mellan Anvegård och Mittag i höst. I den kampen hade jag nog satsat mina pengar på Växjöspelaren.

* Slutligen några ord om elitettan, där höstsäsongen sedan några timmer tillbaka är i gång. Där var jag helt ute och reste i våras genom att tippa AIK som slutsegrare. Bakom dem trodde jag att Örebro, Kvarnsveden, Assi och Kungsbacka skulle slåss om den andra, damallsvenska platsen. Just de fyra lagen finns också med på topp fem.

Fast det känns som att det egentligen bara är mellan fyra lag som kampen står. De fyra är Örebro, Kvarnsveden, Kungsbacka – och skrällgänget Lidköping.

Just Lidköping tippade jag på nedflyttningsplats ihop med Böljan och Asarum. När det gäller de båda andra lagen var jag rätt ute, men kring Lidköping visste jag inte att nykomlingarna värvat in en handfull amerikanska spelare, vilket lyft deras kvalitet rejält.

Faktum är att jag nu tror att det blir just Lidköping och Örebro som går upp, att Kvarnsveden blir trea och att krisande Kungsbacka tappar lite i höst.

Örebro känns som seriens mest stabila lag, och Lidköping har stärkt upp sitt lag ytterligare i sommar och känns väldigt starkt. I dag vann LFK med 5–2 borta mot AIK efter att ha haft 14–5 i avslut mot mål. Största hotet mot de två tror jag alltså kommer från Kvarnsveden som avslutade våren starkt med sex segrar på de sju sista matcherna.

Kungsbacka har under sommaren tappat skyttedrottningen Karin Lundin och sin tränare Jamal El Moussaoui. Den senare delvis på grund av att han inte fått betalt av klubben. Samtidigt som jag hade välkomnat ett damallsvenskt lag till från Västsverige så känns det inte som att Kungsbacka är tillräckligt välskött. Det känns som att klubben bör koncentrera sig på att lösa sin ekonomi innan man funderar på att ta klivet upp.

Allra sist. Här är de bilder jag tagit under våren:

Vem ersätter sjuk Glas?

Hanna Glas

Tidigare under dagen meddelade förbundet via sin hemsida att Hanna Glas är sjuk och därmed inte flög med till Ukraina tidigare i dag.

Det innebär att Peter Gerhardsson tvingas till en förändring i sin startelva. Den naturliga ersättaren till Glas är ju den andra högerbacken i truppen, alltså Anna Oskarsson. Mot Kroatien var hon placerad på läktaren.

Personligen tycker jag inte att Oskarsson är redo för A-landslagsspel ännu. Min uppfattning är att hon är alldeles för slarvig i sitt passningsspel. Hon liksom stressar i väg passningarna och får på så sätt bristfällig precision. Bollarna slås ofta mot, men inte till den som skall ha passningen. Det bromsar anfallen på ett sätt man inte har råd med mot bra motstånd.

Linköpingsspelarens energi och arbetskapacitet håller däremot internationell klass. Så om hon kan lära sig att slå passningar och inlägg med högre kvalitet kan hon vara ett framtida alternativ som högerback i landslaget. Men nu känns hon alltså inte redo. Fast skall jag gissa tror jag ändå att det blir hon som spelar från start i morgon.

Alternativen känns i första hand som Mia Carlsson och Olivia Schough. Men kanske, kanske att även Elin Rubensson skulle kunna vara aktuell. Hittills har Gerhardsson använt Göteborgskaptenen i offensiva roller. Men kanske att kantspelare mot Ukraina skulle kunna ses som en sådan, offensiv uppgift.

Oavsett vem som spelar skall Sverige vinna med något måls marginal i Ukraina. Vårt landslag har varit bra på att vinna de här ”måstematcherna” mot svagare motstånd i kvalen, och den vanan får gärna fortsätta.

Matchen mot Ukraina startar för övrigt 18.00 i morgon, tisdag. Och den sänds på TV12.

Glodis Perla Viggosdottir

I dag har det spelats en VM-kvalmatch i Europa. Där blev Glodis Perla Viggosdottir stor matchvinnare för Island mot Slovenien. Isländskorna vann med 2–0, och Rosengårdsbacken gjorde båda målen.

Därmed har Island fortsatt greppet om grupp 5. Med två omgångar kvar att spela leder man med en poäng före Tyskland. Island avslutar med hemmamatcher mot tvåan Tyskland och trean Tjeckien i september. Det blir två riktiga nagelbitare för Viggosdottir och de övriga.

I Afrika tog Nigeria som väntat den åttonde och sista platsen i Afrikanska mästerskapen. Man vann hemma mot Gambia i dag med förkrossande 6–0. Desire Oparanozie gjorde fyra av målen, Asisat Oshoala de två övriga. Vad jag kan se spelade fyra damallsvenska spelare från start i Nigerias lag.

I det nordamerikanska U17-mästerskapet blir det USA som möter Mexiko i finalen. De båda lagen är således också klara för U17-VM. Kanada och Haiti gör upp om den tredje VM-platsen.

USA besegrade Haiti med 3–2 i nattens semifinal. Haitis skickliga innermittfältare Melchie Dumornay gjorde för övrigt båda sitt lags mål. Hon hade dessutom ett skott från åtta meter in på egen planhalva som gick över USA:s målvakt, men en halvmeter utanför.

Slutligen har Hammarby förlängt kontraktet med Elise Kellond-Knight att gälla över hela säsongen. Även om man ännu inte har tagit poäng med australiskan i laget känns det som en bra förlängning.

Dags för LFC:s spelare att börja prestera

Vi är framme vid den vecka som vi pollenallergiker i Västsverige fasar, den där det utlovas sol, värme – och mycket höga halter av björkpollen. Vi får således se hur mycket kraft jag kommer att ha att blogga de kommande dagarna.

Efter fredagens trots allt oväntade tränarbyte i Linköping vet jag inte om LFC-spelarna ser fram emot de kommande dagarna med fasa. Men de bör nog förstå att det i alla fall är upp till bevis för dem under den kommande perioden.

Efter att ha gjort sig av med två tränare på mindre än ett halvår tycker jag nog att det nu är dags för spelarna att sluta gnälla och börja prestera. Annars kan ju vi utomstående betraktare förledas att tro att det är spelarna som är för dåliga, och inte tränarna.

LFC ställs omgående inför ett spännande test när man på måndag tar emot Göteborg. Då skall alltså en av damallsvenskans långsammaste backlinjer testas mot seriens kanske allra bästa djupledsforward i Christen Press.

I en sådan match blir det livsviktigt för Linköping att lagets forwards och mittfältare orkar sätta sådan press på Göteborgs bollhållare att göteborgskorna inte får sikta in sina passningar mot Press. Fixar LFC-spelarna det?

Frågan är retorisk, och jag måste säga att matchen är vansinnigt svårtippad. Jag rekommenderar helgardering…

Innan måndag spelas det fem andra matcher. I dag väntar Kalmar–Kristianstad, LB07–Vittsjö och Djurgården–Rosengård. I alla de matcherna är det tvåan som är utgångstecknet på tipset.

Kristianstad bör kunna ta sin första seger för säsongen när de åker till Kalmar. Något säger mig att Therese Ivarsson kommer att göra åtminstone två mål i den matchen.

Skånederbyt mellan LB och Vittsjö är kanske den mest öppna matchen. Målglada LB har gjort lika många framåt som serieledande Piteå, men måste hitta rätt i försvarsspelet om de skall kunna klättra i tabellen. Vittsjö har varit ojämnt i serieupptakten, men känns ändå stabilare än Malmölaget.

Djurgården imponerade i premiären, men kanske lurades man av att laget mötte ett svagt Eskilstuna. För i de två nästföljande matcherna har Stockholmslaget inte alls känts speciellt bra. Däremot har ju Rosengård fått en bra start, vilket gör att det är rimligt att tro på en bortaseger med två mål marginal.

På söndag väntar Växjö–Piteå och Eskilstuna–Hammarby, även det två matcher där tvåan bör vara med på en tipsrad. Dock bör framför allt matchen på Myresjöhus Arena garderas. Växjö och Piteå har bara släppt in två mål vardera så här långt, något som talar för att det inte blir något målkalas. Å andra sidan visade båda lagen offensiv form i förra omgången.

Det som blir mest spännande med den matchen är att se hur Växjös passningsorienterade spel som bygger på bollinnehav klarar av Piteås fina press. Senast blev Djurgården periodvis sönderstressat av pitetjejerna.

På Tunavallen väntar en riktig ångestmatch för hemmalaget. Efter tre omgångar har man gjort minst och släppt in flest mål i serien. Nu behöver United få med sig ett positivt resultat för att känna att man är med i serien. Förhoppningsvis är några av alla de tidigare skadade backarna tillbaka i Eskilstuna.

För annars blir det nog tufft. Hammarby har ju varit väldigt rappt och vasst framåt, och faktiskt gjort näst flest mål. Och nu lär ju Elise Kellond-Knight ha lärt sig sina lagkamrater ännu lite bättre, vilket knappast är ett minus för Bajen.

I helgens omgång i elitettan ställs det båda sjupoängarna mot de båda poänglösa lagen. Medan Kungsbacka tar emot Assi skall Kif Örebro spela halvderby mot Mallbacken. Omgångens kanske mest intressanta match är nog ändå den i Medelpad mellan Sundsvall och AIK. Båda lagen har startar positivt, och stå på sex poäng.

Jessica Samuelsson

Utanför Sveriges gränser är väl dagens FA-cupfinal dagens höjdpunkt. Arsenal och Chelsea gör upp på Wembley 18.30 inför storpublik. I början av veckan meddelade BBC att fler än 40 000 biljetter var sålda. Det lär bli en häftig upplevelse för Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Jonna Andersson. När det gäller Arsenals Jessica Samuelsson är hon äntligen tillbaka i fotbollsträning. Någon speltid i FA-cupfinalen lär det ju dock inte bli.

Apropå England spelade Manchester City sin ena hängmatch i WSL i veckan. Man besegrade Bristol City med 6–1, vilket innebär att City passerade Chelsea i tabelltoppen med två måls marginal. Julia Spetsmark ingick inte i Citys matchtrupp.

Fridolina Rolfö

I morgon är det full omgång i tyska Frauen-Bundesliga. På DFB-tv visas högintressanta svenskmötet Bayern München–Turbine Potsdam med start 14.00, alltså matchen där Fridolina Rolfö ställs mot Amanda Ilestedt. Jag har ju räknat bort Potsdam ur striden om andraplatsen. Men med seger i Bayern i morgon har man ändå en liten, liten chans. För Rolfö och hennes lag gäller det nog att vinna. Annars kan Freiburg smita förbi i tabelltoppen – om de vinner hemma mot SC Sand.

I veckan har Wolfsburg tagit ännu ett steg mot guldet genom att bortabesegra Werder Bremen med 5–0. Nilla Fischer:s gäng åker till Frankfurt för att ytterligare förstärka greppet om guldet.

I Frankrike är det dags för semifinaler i cupen. Både Soyaux–PSG och Lyon–Montpellier spelas på måndag klockan 21.00. Det känns väl som att det är upplagt för final mellan PSG och Lyon?

I USA:s NWSL är det ”derby” mellan Portland och Seattle i kväll 21.30. Det brukar vara kul matcher. I morgon 21.00 är det dessutom toppmöte mellan de två lag som just nu ligger etta och tvåa i den haltande tabellen, North Carolina och Chicago Red Stars. Alla matcher i NWSL brukar gå att se via ligans hemsida.

Slutligen några ord om veckans debatt i kommentatorsfältet. Jag klev in och satte stopp när det kom kommentarer som med råge passerade gränsen för hur stora personangrepp som kan tillåtas.

Efter det kom det även några inlägg skrivna i en ton som jag normalt tillåter. Men eftersom jag var rädd att de kommentarerna skulle leda till att påhoppen skulle ta fart igen valde jag inte heller publicera dem.

Som någon konstaterade var det här ju inte första gången som gränsen passerades. Jag fick frågan vad som återstår för mig som ”debattledare” när tillsägelserna inte räcker till.

Det är en bra fråga. Man kan ju ägna sig åt avstängningar, men sådana åtgärder vill jag undvika så långt det bara går. I grunden är det ju bra att damfotbollen väcker känslor och engagemang. Man vill ju ha en het och levande debatt. Men som sagt, man vill ju att den debatten skall handla om fotboll, och inte om påhopp.

När man skall svara på något som man blivit upprörd av rekommenderar jag att man, innan man skickar i väg det, läser igenom sitt svar högt och funderar över om man verkligen står för de ord man skrivit. Så brukar jag göra, och inte sällan leder det till att ordvalen blir mindre aggressiva.

Frustration i Linköping, styrkebesked av Växjö

I dag har den tredje damallsvenska omgången gått vidare med två matcher. Jag har sett båda och här är lite synpunkter.

Först spelade Kristianstad och Linköping 1–1 inför svaga 382 åskådare på nya Kristianstad Fotbollsarena. Det var en intressant match, där Marcus Walfridson visade att han börjat anpassa mästarlagets spelsätt efter bristen på snabbhet i backlinjen.

I den första halvleken stod LFC väldigt lågt, och man höll ihop lagdelarna mycket bättre än tidigare matcher. Defensivt såg det stabilt och bra ut. Däremot skapade man egentligen inte en enda riktig målchans i offensiven. Ändå ledde man med 1–0 efter 45 minuter.

Orsaken var en grov målvaktstavla från Kristianstads målvakt Moa Olsson, som redan i elfte minuten släppte in ett löst vänsterskott från Kosovare Asllani. Men får man avsluten inom ramen kan det bli mål…

I SVT:s pausintervjuer sa Asllani och Walfridson rätt saker. Asllani menade att LFC måste jobba hårdare än man gjort i de tidigare matcherna.

”Det känns som att vi gått på 70 procent.”

Och Walfridson sa:

”Vi är här för att täppa till bakåt. Men jag hade önskat att vi kunde hålla i bollen lite längre i anfallsspelet.”

För att nå framgång måste ett lag känna trygghet, och sådan får man i ett fungerande försvarsspel. Dock fungerade in försvaret lika bra efter paus. LFC hamnade ännu lägre i planen, och flera spelare blev lite passiva.

Dessutom väckte SVT:s kommentatorer frågan om hur det är med fysen i Linköping. De tyckte att flera spelare såg trötta ut på ett tidigt stadium.

Det kan vara svårt att se från tv-skärmen. Men klart är att om man spelar ett lågt försvarsspel bör man ha både löpvilja och -styrka i omställningarna för att skapa målchanser. Och utöver några bra minuter precis mitt i halvleken såg man inte mycket löpning från de gästande spelarna.

Det man i stället såg på slutet var frustration. Fortfarande i ledning tog Marija Banusic ett gult kort genom att efter signal skicka i väg bollen så att den flög ur arenan och ut på något som såg ut som en parkeringsplats. Det gäller nog för tränare Walfridson att hålla uppe humöret på Banusic, för forwarden kommer lite i kläm när LFC väljer spelsätt med lågt försvarsspel och omställningar. Hon är ju varken en försvarsspelare eller löpare.

Efter Kristianstads kvittering blev frustrationen ännu större i LFC. Och Anna Oskarsson drog på sig något som kan vara årets mest idiotiska röda kort. Hon hade redan en varning när hon demonstrativt kastade bollen i marken som protest för att hon inte fick inkast när hon själv sparkade ut bollen över linjen. Så agerar inte en spelare som är i balans.

Om det är så att det börjar komma in negativ energi i truppen måste lagledningen agera blixtsnabbt. Annars kan det ta väldigt lång tid att få ordning på lagbygget.

Ett bakslag på många sätt för LFC var att det sträckte till högt upp i baklåret på Maja Kildemoes, vilket gjorde att man tappade en mittback. Även om Emma Lennartsson vikarierade med den äran behöver Linköping ha alla backar tillgängliga.

Slutligen något kul kring Linköping. Och det var förstås att Johanna Rasmussen äntligen fick göra damallsvensk debut för klubben efter 14 månaders frånvaro till följd av en korsbandsskada.

Linköping var alltså nöjt med sitt försvarsspel före paus. Kristianstad bör vara nöjt med sitt under hela matchen. Den officiella statistiken sa 7–2 i avslut mot mål till KDFF, och min räkning av målchanser visade också just 7–2 (2–1) – och då var ju den ena egentligen inte ens en chans. Båda LFC-chanserna går för övrigt att se på det här klippet:

När det gäller KDFF tyckte SVT-experten Markus Johannesson att laget spelade för långsamt i den första halvleken. I viss mån hade han rätt.

Som jag ser det var det dock kanske inte passningstempot som var det stora problemet, utan valet av forwards. För mot ett lag som backar hem så långt som LFC gjorde behöver man ha smarta och rörliga forwards att sätta upp bollen på i anfallsuppbyggnaden.

Ju mer jag ser Ogonna Chukwudi, desto mer känner jag att hon inte är någon riktig forward. Hon är bäst när hon kommer från kanten. Therese Ivarsson är ju inte heller någon riktig forward. Hon är fantastisk inne i straffområdet, även i dag hade hon flera chanser, bland annat ett skott i kryssribbans utsida. Men i uppspelsfast kändes inte heller Ivarsson trygg.

Dock blev det här väldigt mycket bättre när Chukwudi klev av och Ivarsson och Amanda Edgren bildade forwardspar. De hittade omgående en bra arbetsfördelning. Så kanske att Elisabet Gunnarsdottir fick lösningen på anfallsfrågan där. Alltså att flytta ut Chukwudi på kanten och köra Edgren och Ivarsson centralt.

Så till den andra matchen. Där hade jag också 7–2 i målchanser, fast den här gången till bortalaget. Växjös 2–1-seger mot Hammarby var således helt i sin ordning, sett till vad lagen skapade.

Det här var första gången i allvenskan som  Växjö tilläts spela det passningsorienterade spel som man byggt upp. Den förre tränaren Pierre Persson var influerad av japansk damfotboll, där man ju är väldigt bra på att hålla bollen inom laget.

Det japanska landslaget har dock oftast haft rätt svårt att få till spetsigheten. Den tanken bar jag med mig i paus av dagens match. För trots att småländskorna hade haft ett stort övertag i bollinnehav var det Hammarby som hade den första halvlekens bästa målchans.

Men i den andra halvleken visade Anna Anvegård de kvaliteter som gjort henne till skyttedrottning i elitettan två år i rad. Hon hade hunnit med att ha två bra avslut innan hon nickade in 1–0-målet i den 57:e minuten. Det var för övrigt starkt att kunna styra in det stenhårda inlägget från Frida Boriero. Den senare sköt ju in bollen i målområdet.

Drygt 20 minuter senare trixade Anvegård bort två hemmaförsvarare och satte 0–2. Där visade hon både kontroll och klass. Men hon är ju inte den enda bollskickliga spelaren i Växjö. Boriero, Alexandra Jonasson och Jelena Cankovic är tre andra värda att nämna.

Det var till slut ett styrkebesked från Växjö. Deras seger var odiskutabel, även om det hann bli lite nervöst på övertid. Hammarby bytte in Elise Kellond-Knight i den 62:a minuten, och ganska omgående fick vi se ett par spelvändningar som ingen annan i damallsvenskan klarar av att utföra.

Australiskan slog dessutom en fantastiskt fin inläggsfrispark i den 91:a minuten. En frispark som Frida Sjöberg skallade in från nära håll bakom annars stabila Katie Fraine.

Hammarby tappade därmed serieledningen, vilket var väntat. På minuskontot såg jag flera frustrerade gester under matchens slutskede. Det är förstås inte lovande. Men om man håller uppe humöret, kommer laget garanterat att bli en obehaglig motståndare för många år. Man har flera vassa spelare som går rakt på mål. Det kombinerat med Kellond-Knights fina inhopp ger hopp om en ljus framtid.

En annan rolig sak var publiksiffran på 1619 åskådare. Det innebär att Hammarby fortsatt leder den damallsvenska publikligan. Det är vi inte vana vid. Men kul att en storstadsklubb lyckas locka publik.

Slutligen sa den officiella statistiken 9–15 i avslut mot mål. Så kul var det inte. Utan återigen på Kanalplan räknades även skott som gick utanför, och till och med missriktade inlägg, som avslut mot mål.

 

Internationell utblick: Darrande topplag och avbrutet mästerskap

Hammarby leder damallsvenskan. Och nu är även deras tyngsta nyförvärv på plats. Australiens Elise Kellond-Knight, som kommit med i allstarlaget i de två senaste VM-slutspelen, har dessutom hunnit ge sin första intervju om sitt korttidskontrakt i Stockholm.

Med det har det blivit dags för en internationell utblick från de senaste dagarna. Det största har förstås varit semifinalerna i Champions League.

Där lyckades Manchester City avsluta Lyons segersvit. Inför söndagens 0–0-matchpå Academy Stadium i Manchester hade Lyon 28 raka segrar i tävlingsmatcher den här säsongen.

City blev således första laget att såväl nolla som snuva Lyon på poäng sedan fjolårets final i Champions League, då ju Lyon–PSG blev just 0–0. Jag har inte sett något klipp med höjdpunkter, men noterar att det totalt var 24–5 i avslut till Lyon, men bara 6–3 i avslut mot mål. Om någon är intresserad av att se hela matchen, där Julia Spetsmark blev kvar på bänken, finns den här:

City är för övrigt dessutom senaste lag att besegra Lyon. Man vann ju borta i fjolårets semifinal med 1–0 den 29 april i fjol. Då hade dock Lyon vunnit med 3–1 i England, vilket räckte för avancemang totalt sett. Jag hade Lyon som favoriter till 90–10 inför dubbelmötet. Lyon är fortsatt favoriter, men jag sänker oddsen till 70–30 nu.

I den andra semifinalen såg jag Wolfsburg som favoriter till 60–40 mot Chelsea inför söndagens möte. Efter att tyskorna vann i London med 3–1 har självklart deras favoritskap ökat. Nu skulle jag säga att det är 90–10.

Även från den här matchen saknar jag klipp med höjdpunkter, däremot går den att se i sin helhet här:

Om vi tar svenskkollen först så spelade trion Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Nilla Fischer hela matchen. Jonna Andersson fick ta plats på läktaren eftersom hon redan har spelat Champions League för Linköping den här säsongen.

Annars startade det ju otroligt bra för Chelsea. Redan i tredje minuten drog Fran Kirby upp ett anfall på högerkanten och spelade in bollen till Ji So-Yun. Sydkoreanskan vände bort Sara Björk Gunnarsdottir och placerade in ledningsmålet i bortre hörnet.

Björk Gunnarsdottir fick sin revansch en kvart senare. Hon tryckte sig in framför Magdalena Eriksson och kunde nicka in Lara Dickenmann:s fina inlägg i tomt mål till 1–1.

Wolfsburgs ledningsmål kom i den 42:a minuten och var ett självmål från Millie Bright. Mittbacken som gjorde mer eller mindre klara självmål i samtliga Englands tre matcher i She Believes Cup tidigare i vår har verkligen haft missflyt med styrningar i eget straffområde den här våren.

1–3-målet i 67:e minuten var ett riktigt konstnummer av Dickenmann. Otroligt starkt av schweiziskan att hinna ställa om kroppen till den volleyn efter att inlägget skarvats.

Båda returerna spelas på söndag.

Apropå Chelsea blev Fran Kirby på måndagen första spelare att ta emot PFA:s nya pris till årets bästa spelare i England. PFA är ju spelarnas egen organisation, så det är alltså spelarna som röstat fram Kirby.

I en intervju med Kirby såg jag att hon kommenterade priset med att:

”Det känns skönt att veta att motståndarna inte blir arga över att jag gör mål på dem lite då och då…”

Här är en annan, färsk intervju med henne:

Dags för ett litet ligasvep. Och vad passar bättre än att börja i just England. Där har Arsenal nu spelat båda sina hängmatcher i WSL, och sannolikt försvann guldchansen när man spelade 0–0 borta mot tabelljumbon Yeovil i lördags. Yeovil har på 14 omgångar inte lyckats göra ett enda ligamål. Men två kryss har man nu fått till.

Dagens 3–0-seger mot Liverpool var klen tröst, då Arsenal hade behövt sex poäng för att riktigt skugga toppduon Chelsea och Manchester City. Nu ser tabelltoppen ut så här:

Chelsea               14      35–  9     32
Manchester City  13      36–13     29
Arsenal                14      28–13     28

WSL avgörs över 18 omgångar. I dag gjorde för övrigt Jordan Nobbs två mål för Arsenal, hennes 50:e och 51:a för Londonlaget.

Jordan Nobbs

Arsenal är inte det enda topplag som darrade i de europeiska toppligorna i helgen. I Frankrike var det svensklaget Montpellier som tappade två otroligt viktiga poäng genom att spela 0–0 borta mot Bordeaux.

Fast det kunde ha blivit förlust. Bordeaux slog nämligen en straff stolpe och ut, en straff de fått sedan Linda Sembrant fått bollen på handen.

Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen, medan Stina Blackstenius blev utbytt i 65:e minuten hos Montpellier.

Poängförlusten innebär sannolikt att Montpellier tappade chansen att spela Champions League i höst. Nu är det i princip bara är ett mirakel som kan göra att kustlaget passerar PSG i tabelltoppen:

Lyon              18      88–  4     54
PSG              18      51–11     46
Montpellier    19      57–21     44

PSG måste tappa minst fem poäng på sina fyra sista matcher för att Montpellier skall kunna passera. Där möter Emma Berglund:s lag Fleury och Lyon hemma samt Bordeaux och Soyaux borta.

Så till Tyskland, där Bayern München mycket oväntat spelade 0–0 hemma mot tabelljumbon Jena. Resultatet innebär att Freiburg återigen är uppe jämsides med Bayern.

Det innebär också att Wolfsburg nu leder ligan med två poäng trots att man har två matcher färre spelade. Fridolina Rolfö spelade hela matchen för Bayern, en match som sågs av blott 433 åskådare.

I klassikermötet mellan Potsdam och Frankfurt vann Amanda Ilestedt:s lag på ett snyggt frisparksmål från Svenja Huth:

Ilestedt spelade hela matchen. Och segern innebär att Potsdam plötsligt bara är två poäng bakom Bayern och Freiburg i kampen om den åtråvärda andraplatsen.

Wolfsburg   15   40–  6    40
Bayern        17   44–11    38
Freiburg      17   40–11    38
Potsdam     17   38–11    36

I Italien inträffade det ovaliga att de båda topplagen Juventus och Brescia förlorade i samma omgång. Tidigare hade de bara förlorat mot varandra. Men nu föll Juventus borta mot Stephanie Öhrström:s Fiorentina med 2–1 och Brescia föll hemma mot Mozzanica med 3–2. Med tre omgångar kvar att spela ser det fortfarande ut att bli skiljematch om guldet, då Juve och Brescia står kvar på samma poäng.

I botten har Julia Molin och Verona fått lite andrum i kampen om nytt kontrakt. Man har nu sju poäng ner till Zaccaria på kvalplats. Just Zaccaria och Sassuolo är tänkbara motståndare för Jenny Hjohlman i kvalet. Hennes CF Florentia vann i helgen med 12–1 mot Luchese och är därmed klara seriesegrare i andraligan, vilket innebär kval mot högsta divisionen.

Så till Spanien där topplagen Atletico och Barca vann i helgen. Atletico leder fortsatt med en poäng med tre omgångar kvar att spela.

Det är dock inte deras matcher som hamnar i mitt fokus, utan från den spanska ligan vill jag hellre passa på att hylla den här fantastiska tunneln från teknikern Jessica Silva:

Slutligen till Nordamerika och NWSL, där North Carolinas Merritt Mathias drog i väg den här bomben i helgen:

Från Nordamerika kommer också tråkiga nyheter. Kontinentens U17-mästerskap avbröts i söndags på grund av det osäkra säkerhetsläget i arrangörslandet Nicaragua.

I aktuellt U17-mästerskap mönstrade Kanada en stark trupp där A-landslagsspelaren Jordyn Huitema ingick. Kanada meddelade i går att deras trupp hade kommit hem oskadd.

Från det där U17-mästerskapet har jag kollat lite höjdpunkter. Och i Haitis lag kände jag igen ett av namnen, Melchie Dumornay.

Hon imponerade på mig i det nordamerikanska U20-mästerskapet tidigare i år, en mittfältare med ett fantastiskt bra skott och bra huvudspel. När jag kollade upp Dumornay visade det sig att hon är född den 17 oktober 2003 – hon är alltså bara 14 år.

Där snackar vi supertalang.

Slutligen har BBC nominerat de fem kandidaterna till deras pris till världens bästa bästa spelare.

Lucy Bronze, Pernille Harder, Sam Kerr, Dzsenifer Marozsan och Lieke Martens är en rätt stark kvintett.

Guldmål av Yokoyama när Japan försvarade titeln

Inför det Asiatiska mästerskapet 2014 var Japan både regerande världsmästarinnor och vice olympiska mästarinnor, men man hade aldrig varit bäst i Asien.

Då spelades mästerskapet i Vietnam, och Japan motsvarade det tunga favoritskapet och  fick äntligen kalla sig bäst i Asien. Man gjorde det efter finalseger mot Australien med 1–0.

Fyra år senare har det Asiatiska mästerskapet just färdigspelats i Jordanien. Den här gången var Japan bara andrahandsfavoriter, men man fick ändå en favorit i repris.

För i fredagens final blev det just 1–0 till Japan mot Australien efter ett sent, och väldigt snyggt guldmål i 84:e minuten från nyss inbytta Frankfurtproffset Kumi Yokoyama.

Inför turneringen var Australien huvudfavoriter som Asiens högst rankade lag. The Matildas hackade dock lite i semifinalen, och jag har känt mig osäker på deras form. Jag har inte sett finalen, men från på klippet med höjdpunkter nedan ser det ju ut som att Australien egentligen hade matchens bästa målchanser.

Bland annat missade Hammarbys nyförvärv Elise Kellond-Knight en straff i den första halvleken. Eller om man kanske skall säga att Japans målvakt Ayaka Yamashita räddade. Hon gjorde för övrigt även en kanonparad på ett närskott från Sam Kerr. Dessutom prickade Emily van Egmond ribban bakom den japanska målvakten.

Kul för Japan med den här segern. Sedan Homare Sawa och Aya Miyama slutade i landslaget har Japan dalat på världsrankingen. Deras ungdomslag har gjort kanonresultat, men A-landslaget har vägt för lätt.

Kanske är deras nya lagbygge nu på rätt väg. Förbundskapten Asako Takakura körde med följande lag i finalen: Yamashita – Riza Shimizu, Saki Kumagai, Nana Ichise, Aya SameshimaEmi Nakajima, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Yui HasegawaYuika Sugasawa (Yokoyama, 72) och Mana Iwabuchi.

Ayaka Yamashita

Det är en bra blandning av gammalt och nytt. De nya är målvakten Yamashita (född 1995), backarna Shimizu (född 1996) och Ichise (född 1997) samt mittfältaren Hasegawa (född 1997). Hos Australien noteras att fortfarande 17-åriga Ellie Carpenter fick spela hela finalen som högerback.

Kina tog bronset efter 3–1-seger mot Thailand. En kinesisk spelare, Li Ying, vann skytteligan med sju fullträffar.

Japans Mana Iwabuchi prisades för övrigt som turneringens allra bästa spelare. Med det kan vi lägga de Asiatiska mästerskapen 2018 till handlingarna.

När jag skriver det här har fredagen sedan en stund övergått i lördag. Det är en spännande damfotbollshelg, där jag på grund av jobb dock inte kommer att kunna se speciellt många minuter.

Under lördagen har vi fyra damallsvenska matcher av stort intresse. Redan klockan 12.00 är det avspark mellan Växjö och Djurgården, en match där jag håller gästerna som favoriter. Men det blir väldigt intressant att se vad Växjö kan göra på hemmaplan. Rent spontant är tanken att vårgräs inte borde gynna ett kortpassningslag som Växjö, men planen på Myresjöhus Arena är kanske så bra att hemmalaget kan spela sitt vanliga spel?

Även Göteborg–Hammarby och LB07–Kristianstad känns väldigt intressanta. Jag håller Göteborg och Kristianstad som favoriter i de matcherna, men tycker att det skall bli spännande att se vad Hammarby och LB kan göra.

Kalmar–Rosengård känns som en match där det kan dra iväg. Tove Enblom måste nog göra en ännu mer inspirerad insats än i premiären om Kalmar skall kunna få en rolig hemmapremiär i damallsvenskan. För smålänningarnas försvarsspel imponerade inte senast, och Rosengård lär inte ha lika dålig effektivitet som i premiären två matcher i rad.

Det spelas även flera matcher i elitettan i helgen. Lördagens match Kungsbacka–Kvarnsveden blir intressant att följa. Och båda söndagens matcher Assi–Örebro och Umeå–Uppsala kan ge fingervisningar om vilka lag som är kandidater på topplaceringar.

I damallsvenskan bjuder söndagen på Vittsjö–Linköping, där gästerna bär favoritskapet, samt 50/50-matchen Eskilstuna–Piteå.

På söndag är det även första semifinalmötena i Champions League. 14.00 startar Manchester City–Olympique Lyonnais, ett dubbelmöte där jag håller Lyon som favoriter till 10–90, även om City kanske kan få ett hyfsat resultat på hemmaplan.

19.05 är det dags för svenskmötet Chelsea–Wolfsburg. Där är min uppskattning 40–60 i tysk favör. Båda lagen är väldigt formstarka, vilket gör det här mötet hyperintressant Chelsea har varit väldigt starkt med bara en förlust på 16 tävlingsmatcher under 2018. Och förlusten kom för drygt tre månader sedan, den 14 januari.

Wolfsburg är ännu vassare. De har 13 segrar och två kryss på sina 15 senaste tävlingsmatcher. Och de båda kryssen har kommit i Champions Leaguereturer där man spelat med en B-betonad uppställning eftersom dubbelmötet i praktiken redan avgjorts i första matchen.

Slutligen avgörs även det Sydamerikanska mästerskapet på söndag. Jag har ju tidigare felaktigt skrivit att Sydamerika har två platser till OS 2020. Så är det inte, utan man har bara 1,5. Därmed är Brasilien inte 100-procentigt OS-klart ännu.

Brasilien måste ta en poäng mot Colombia för att säkra guldet i Copa America, och samtidigt även kvittera ut sina OS-biljetter. Fast eventuellt behöver inte brasilianskorna ta någon poäng. För konstigt nog spelas inte matcherna i slutomgången samtidigt, utan Chile och Argentina spelar sin match före Brasilien–Colombia. Och om Argentina tappar poäng mot Chile är Brasilien redan klara innan avspark i sin match.