Den stora guiden till den damallsvenska hösten 2018

I morgon börjar den andra halvleken av damallsvenskan 2018. Under söndagen har vi något så ovanligt som en hel damallsvensk omgång på samma dag.

När vårsäsongen tog slut utlovade jag att göra en rejäl genomgång av läget i serien. Det tog sin lilla tid, men bättre sent…

Inför avspark i våras spådde jag att året damallsvenska skulle bli jämn, men att den ändå kunde komma att delas upp i upp till fyra delar. Jag skrev:

”Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.”

Halvvägs kan man väl säga att serien är uppdelad i tre delar, varav en del bara består av ett lag – Kalmar. Inför hösten är det fem lag som kan vinna och sex lag som riskerar att följa med Kalmar ner i elitettan.

Den stora positiva överraskningen har varit Piteå. Även Hammarby, Växjö och LB07 ligger på plus. Den stora besvikelsen är Eskilstuna, men även Rosengård, Linköping och Djurgården gjorde en sämre vår än jag hade trott.

Här är min genomgång lag för lag:

Piteå firar

1) Piteå IF 24 poäng, 17–13 i målskillnad

Piteå vann höstserien i fjol och följde upp genom att vinna vårserien i år. På så sätt känns det ju helt i sin ordning om laget även får höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober.

Men det är en sak att vinna höst- och vårserier, en annan att ta hem en guldstrid. Under hösten kommer Piteå spelare att ha en helt annan press på sina axlar än vad något Piteålag någonsin tidigare haft. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar den utmaningen.

Det har varit lugnt hos serieledarna i sommar, truppen ser likadan ut nu som den gjorde i våras. Kontinuitet har kännetecknat Piteå under en längre period. I november–december såg dem som en högst tänkbar utmanare om guldet, men skador och sjukdomar rörde till det i vintras. Det gjorde att jag sänkte laget till sjätte plats i mitt tips inför serien, något jag snart fick anledning att ångra.

Piteå inledde ju nämligen damallsvenskan fantastiskt stabilt. Även om det aldrig var någon stor marginal vann man de sju första matcherna. Sedan följde tre raka förluster. Den andra, den på Kristianstad Arena var jag på plats och såg.

Det var en intressant match, som jag har lovat att komma med en rapport från. Den kommer här. Piteå är ju känt för att spela en rak fotboll, där man är väldigt bra på att pressa, vinna andrabollar, minimera risker och utnyttja fasta situationer. Den bilden sprids gärna av motståndare, media och ja, den har även spridits i den här bloggen.

Men det Piteå jag såg var inget riskminimerande lag som slog långbollar. Jag såg ett spelande lag, ett passningsorienterat Piteå där målvakten rullade ut bollarna istället för att slå långa utsparkar.

Mycket av lagets spel byggde på uppspel mot duktiga bollmottagaren Nina Jakobsson. Innan den här säsongen hade jag inte sett hennes storhet, men i år har Jakobsson imponerat på mig varje gång jag sett Piteå.

I Kristianstad hade hon kanske inte sin bästa match, men hon fick ändå visa upp sin utmärkta förstatouch. Hon är verkligen otroligt bra på att få bollen att fastna vid fötterna, och sedan hålla den nära kroppen. Hon är även bra på att vända upp, mycket eftersom hon är lite avig vilket gör det svårt att se vilket håll hon skall vända åt.

Lagets andra anfallsväg i Kristianstad var spelvändningar ut mot vänsterkanten, där Madelen Janogy härjade så framgångsrikt att KDFF valde att byta högerback i paus.

Efter presskonferensen, där både Stellan Carlsson och Julia Karlernäs var nöjda med sitt lags prestation, pratade jag en stund med Carlsson. Det var ett intressant samtal.

Där framkom bland annat att Janogy var småskadad hela våren, vilket gjorde att det bara var på slutet av våren hon kunde spela 90 minuter, vilket hon gjorde i två matcher. Av vad jag såg var Janogy väldigt pigg. Om hon får vara frisk i höst kanske hon kan få det där riktiga genombrottet som jag redan häromåret trodde att hon skulle få.

Med en formstark Janogy får Piteå ett klart bättre djupledshot än man haft under större delen av våren, där många av målen kommit på fasta situationer. June Pedersen:s vänsterfot kan visa sig bli guld värd.

I övrigt berättade Carlsson att han trots allt hade varit med på näst intill alla träningar under våren. Han sa också att Piteå inte har tränat på andrabollsspel en enda gång under hans tid som tränare. Det var intressant, för hans spelare har över tid varit väldigt bra på just det spelet.

När det gäller spelare till landslaget var tränare Carlsson försiktig i sina uttalanden. Jag har ju lobbat lite för att testa Ronja Aronsson i landslaget på högerbacksplats eftersom jag tycker att hon dels har en väldigt bra högerfot för uppspel och inlägg, dels för att jag tycker att hon är mer spelskicklig än de kandidater som Peter Gerhardsson använt sig av.

Frågetecknet kring Aronsson handlar om hennes defensiv. På en direkt fråga om hennes kapacitet i försvarsspelet konstaterade Carlsson att Aronsson har klarat defensiven mot alla damallsvenska lag.

Jag hade för övrigt tänkt att studera Aronssons ytterbacksspel lite extra, men tyvärr fick jag inte någon bra chans till det. När jag hade henne på min kant i Kristianstad huserade hon nämligen i en mer central roll.

En spelare som vi pratade lite om, och som imponerade på mig är Ellen Löfqvist. Hon gör ett jättejobb på centralt mittfält för Piteå, och jag tror att hon är redo att tas ut i A-landslagstruppen. Det verkade Stellan Carlsson också tycka.

Slutligen, hur går det då för Piteå i höst?

Jag tror inte att laget kommer att rasa ihop, utan Piteå är ett av de tre lag jag ser som tänkbara guldvinnare. Kanske till och med det jag innerst inne tror mest på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

2) Göteborg FC 22 poäng, 18–12 i målskillnad

In: Karin Lundin (fw, Kungsbacka), Julia Zigiotti Olme (fw, Hammarby) och Emma Pennsäter (b, Bröndby).
Ut: Christen Press (fw, Utah Royals), Adelina Engman (mf/fw, Chelsea), Irvina Bajramovic (fw, Rössö) och Victoria Bergkvist (b, Rössö).

Efter en lite knagglig start avslutade Göteborg våren med fem raka segrar och man har nu skaffat sig ett suveränt utgångsläge inför höstsäsongen.

Det har skett en hel del förändringar i truppen under sommaren. De största är förstås att Christen Press och Adelina Engman lämnat. I upptakten av hösten får KGFC även klara sig utan formstarka Annahita Zamanian som är i Frankrike och spelar U20-VM.

Trots att laget har tappat sitt affischnamn i Press tror jag att Göteborg kan bli livsfarligt i höst. Man spelade nämligen ett bättre lagspel utan henne. Zamanian och framför allt Rebecka Blomqvist växte i Press frånvaro.

Nu har man dessutom fått in två spännande spelare i Hammarbys bästa offensiva spelare Julia Zigiotti Olme samt Kungsbackas smarta forward Karin Lundin, vilket ökar anfallsalternativen. Som en joker finns även Pauline Hammarlund att tillgå. Jag vet inte hennes exakta status, men det verkar som att hon skall bli spelklar under hösten.

Göteborg spelar en snabb och fin anfallsfotboll. Jag tycker att man är det lag i serien som har det allra bästa anfallsspelet. Jag har inga siffror som belägg, men känslan är att Göteborg är det lag som skapar mest i själva spelet. Man är inte alls lika beroende av fasta situationer som många av de andra lagen i vår högsta serie.

Elin Rubensson

En orsak till det snabba anfallsspelet är ju förstås att laget mycket bygger kring Elin Rubensson, som är en spelare som inte är mycket för att trampa på bollen eller spela i sidled. Rubensson gillar fart och att ta sig framåt i djupled. Rubensson gillar även Göteborg så mycket att hon under sommaren har skrivit på ett femårskontrakt med klubben. Det där är ju något otroligt ovanligt inom damfotbollen, där klubbar med sviktande ekonomi sällan har råd att skriva längre än max tvåårsavtal.

Precis som Piteå är Göteborg ett av de tre lag som jag tror kan få höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober. Lagets högstanivå är såpass hög att det skulle kunna bära hela vägen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

3) FC Rosengård 20 poäng, 24–9 i målskillnad

In: –.
Ut: Ali Riley (b, Chelsea)

Under försäsongen och några omgångar in i damallsvenskan kändes Rosengård som det klart starkaste laget. Man har också både gjort flest mål och släppt in minst.

Men efter att bara ha tagit en poäng på de tre sista våromgångarna ligger man ändå bara trea, med fyra poäng upp till toppen.

Det lag som kändes så stabilt och välbyggt i serieupptakten tappade spetsen när Anja Mittag:s form blev sämre. Med Rosengårds nuvarande trupp känns det som avgörande för offensiven att Mittag presterar.

Anja Mittag

Tyskan var lysande i mars och april – under den perioden kändes det nästan som att Rosengård gjorde mål när de ville.

Noterbart är att nio av Rosengårds 24 mål kom mot Eskilstuna. Räknar man bort den matchen ligger Malmöklubbens målskörd på ungefär samma nivå som övriga lag på den övre tabellhalvan. Om Rosengård skall ta det guld många av oss trodde på inför seriestart måste man bli vassare över tid. Man måste helt enkelt skapa fler målchanser.

I den här artikeln säger tränare Jonas Eidevall att han tycker att Rosengård har varit klart bäst i damallsvenskan på mittplanen, men att laget har förbättringspotential i båda straffområdena.

Under sommaren tappar man viktiga Ali Riley, vilket innebär att man framför allt förlorar snabbhet i defensiven, något som kan bli kostsamt.

Ali Riley

Klubben letar efter nya spelare, men har ingen klar till återstarten. I den länkade artikeln förklarar Eidevall att han vill konkurrensutsätta fler positioner, samt att man prioriterar spets för bredd i sin rekrytering. Det senare är förstås vettigt då man har en bra egen ungdomsverksamhet som bör kunna skapa bredden.

Kanske att Johanna Rytting Kaneryd kan vara i spel under hösten. Det har gått knappt nio månader sedan hon drog av korsbandet, vilket borde innebära att hon är på gång. Hon var ju landslagsspelare när hon skadade sig, men man skall sannolikt inte förvänta sig mer än några inhopp från henne.

Ett annat frågetecken finns för Lotta Schelin. Känslan är ju tyvärr att 34-åringen har gjort sin sista match. Men visst vore det otroligt roligt om vi fick se henne i spel igen?

Lotta Schelin

När det gäller guldstriden känns det som att Rosengård har avgörandet i egna händer. Kan man hitta tillbaka till den tyngd man hade i serieupptakten, och behålla den hela hösten – då hamnar guldet i Malmö.

Jag tror att höstupptakten blir otroligt viktig. Hittar man flytet talar mycket för att det bär hela vägen. Men om man har kvar den tveksamhet som kännetecknade laget i slutet av vårsäsongen, då kommer Rosengård att få kämpa för att ens ta en Champions Leagueplats.

KDFF tackar publiken

4) Kristianstads DFF 19 poäng, 14–12 i målskillnad

Precis som Piteå har Kristianstad inte gjort några förändringar under sommaren. Elisabet Gunnarsdottir satsar på kontinuitet.

Jag tippade laget just på fjärde plats inför seriestart. Känslan är att man skulle kunna hamna ännu högre, om man får lite flyt i höst.

Inför seriestart skrev jag att Kristianstad är känsligt för skador, och att jag exempelvis kunde tänka mig att Gunnarsdottir gärna såg att Brett Maron skulle spela alla 22 matcherna.

Maron har inte spelat en enda minut under våren. Men det har inte behövts, för egna produkten Moa Olsson har gjort det fantastiskt stabilt så här långt. Visst släppte hon ett billigt mål mot Linköping, men har i övrigt har det sett väldigt bra ut. Och Maron kan få jobba för att ta tillbaka platsen mellan stolparna. Det är kul när det kommer fram unga, talangfulla målvakter.

Alice Nilsson och Moa Olsson

När jag gjorde min lilla utflykt till Kristianstads fina fotbollsarena passade jag förstås även på att studera KDFF. På presskonferensen efter segern mot Piteå konstaterades att man hade tränat på att spela sig förbi Piteås höga press. Men det klarade man ändå inte, mycket beroende på att toppforwarden Ogonna Chukwudi mest hela tiden befann sig i offsideposition.

Redan efter en halvtimma valde tränare Gunnarsdottir att förändra i sitt lag genom att flytta upp Amanda Edgren som toppforward och skicka ut Chukwudi på vänsterkanten. Det var ett bra drag. Ett drag jag tycker att Gunnarsdottir skall använda oftare.

Amanda Edgren

Trots att Chukwudi har fått chansen på topp i de flesta matcherna har hon bara gjort ett mål. Hon känns vilsen som forward, och hamnar alltså alldeles för ofta i offsideposition. Däremot är hon utmärkt på kanten, när hon bättre vet hur hon skall använda sin snabbhet.

Edgren har gjort fem mål och är bra som bollmottagare. Uppspel på Edgren och utspel till snabba Chukwudi borde kunna vara ett framgångsrecept för KDFF. Ett recept som kanske skulle kunna innebära att laget gör lite fler mål. För det är just målskyttet som måste till om man skall kunna avancera ytterligare någon placering.

I övrigt gick det inte att missa hur otroligt viktig Sif Atladottir är för sitt lag. Mittbacken skötte periodvis försvarsspelet på egen hand. Jag såg även vilken betydelse underskattade Becky Edwards har för lagets mittfält. Under den halvtimme i den första halvleken där Piteå dominerade var det Edwards som var klippan i KDFF.

Annars är det ju oftast duon Rita Chikwelu och Alice Nilsson som märks mest på mitten. Chikwelu hade ingen toppendag när jag var på plats, kanske inte Nilsson heller. Men den senare imponerade ändå med sin löpvilja.

Kollar vi backlinjen har jag hyllat Therese Ivarsson:s tajming och kompromisslöshet i luftrummet. Vänsterbacken delar för övrigt ledningen i den interna skytteligan med Edgren. Båda är vassa på fasta situationer, och det är på sådana som en stor del av KDFF:s mål har kommit.

Josefine Rybrink

Precis som med Piteås Ronja Aronsson har jag lobbat för att Kristianstads högerback Josefine Rybrink skall testas i landslaget. Men precis som med Aronsson användes inte Rybrink som ytterback, utan var defensiv innermittfältare i matchen. Det var lite snopet.

Men med tanke på vilken stor roll Rybrink fått, och klarat av, under sin första damallsvenska säsong tvekar jag ändå inte på att hon är en spelare som Gerhardsson kommer att kolla in framöver.

Min känsla kring KDFF är att laget kommer att sluta ungefär där man ligger, alltså kring fjärde plats. Laget är väldigt svårslaget, men känslan är att man har lite för få offensiva vapen för att på allvar utmana om guldet.

Stephanie Labbé

5) Linköpings FC 18 poäng, 22–13 i målskillnad

In: Olof Unogård (tränare) och Stephanie Labbé (mv).
Ut: Henrik Jensen (tränare, Midtjylland U-lag), Marija Banusic (fw, Beijing BG Phoenix), Nicoline Sörensen (mf/fw, ?) och Natasha Dowie (fw, ?).

Mästarlagets insatser var vårens stora samtalsämne, inte minst i den här bloggen. Inledningsvis hade LFC stora defensiva problem. Man klev upp högt med hela laget, vilket man straffades för eftersom backlinjen var för långsam.

Tränare Marcus Walfridson fick ta smällen, och sparkades. In kom Henrik Jensen, sambo till mittbacken Janni Arnth. Han valde att bänka fjolårets succéspelare Marija Banusic, dra hem laget till lägre utgångspositioner och predika hårt arbete.

Under Jensen lyfte LFC från ett till synes hopplöst läge, och när serien nu återstartar finns faktiskt återigen chansen till ett tredje guld på rad för Östergötlands stolthet.

Men, och det är ett stor men. När serien nu återstartar är inte Jensen kvar. Det är inte heller vårens skyttedrottning Natasha Dowie. LFC går alltså in på tredje tränaren på några månader och den fjärde på mindre än ett år. Och man går in i hösten utan forwards.

De nyförvärv som förväntas ansluta är inte på plats ännu, och de riskerar att dröja i ytterligare någon vecka. Det innebär att nye tränaren Olof Unogård riskerar att behöva bygga om laget ett par gånger i höst.

Det brukar ta minst ett par matcher att bygga om ett lag, oftast tar det ännu längre tid. Och med tanke på att LFC ligger efter inför höstsäsongen har man inte någon tid att förlora. Poängen måste trilla in direkt från omstarten, annars är det troligt att man slutar någonstans mellan fjärde och sjätte plats.

Hittills har man säkrat upp på målvaktssidan genom att värva världsmålvakten Stephanie Labbé. Med tanke på att man skall dubbelarbeta med Champions League i höst var det kanske klokt. Samtidigt är det tråkigt för Matilda Haglund som under våren visade att hon är en fullgod damallsvensk målvakt. Personligen tycker jag att hon var bättre än landslagsmålvakten Hilda Carlén.

Målvaktssidan har alltså LFC säkrat upp. Personligen hade jag kanske ändå tyckt att man borde ha skaffat en mittback till, samt minst en forward. För den stora frågan i höst är vem som skall stå för målskyttet.

I fjol klev Lina Hurtig fram för LFC under hösten. Hon börjar bli i speldugligt skick även i år, men att tro att hon skall bära laget efter ett halvårs skadefrånvaro känns inte rimligt.

Kosovare Asllani

På centralt mittfält har det varit ett lyft att sätta Kosovare Asllani som tia med två sittande innermittfältare bakom. Det har skapat en stabilitet i laget, och även gjort att Filippa Angeldahl som inledde säsongen svagt äntligen känts trygg.

Men det var det där med målen. Hur skall Unogård göra för att LFC skall få sådan spets på anfallsspelet att även 2018 kan bli ett guldkantat år?

6) Hammarby IF 15 poäng, 18–14 i målskillnad

In: Lotta Ökvist (b/ymf, Orlando Pride) och Milica Mijatović (fw, Albi).
Ut: Julia Zigiotti Olme (fw, Göteborg).

Utöver Piteå är det bara Hammarby som har toppat damallsvenskan 2018 efter en färdigspelad omgång. Man gjorde det efter den första och den andra. Man gjorde det mycket eftersom Julia Zigiotti Olme var lysande.

Under lagets starka start var man väldigt vassa framåt. Bajen gjorde sju mål på de två första omgångarna. Men sedan kom en svacka med fem raka förluster, en svacka som kostade Ann-Helen Grahm jobbet som lagets tränare.

Det var förstås en chansning av Grahm att hoppa på jobbet efter att Olof Unogård fått sparken. Unogård var spelarnas man, och sparkades av styrelsen mot spelarnas vilja. Grahm var rekryterad av styrelsen. Under sådana förutsättningar måste man göra omedelbar megasuccé, annars riskerar man snart få söka nytt jobb.

Grahm ersattes av oprövade Isak Dahlin som fick en kanonstart med tre raka segrar innan våren avslutades med en uddamålsförlust i Kristianstad.

Hammarby är alltså en av vårens positiva överraskningar, även om jag gjort till ovana att underskatta laget hade jag inte trott att det skulle återfinnas på tabellens övre halva efter våren.

Jag hade inte heller trott att man skulle klara av att locka Stockholmspubliken och därmed toppa publikligan med ett snitt på 2024 åskådare. Bara en gång under våren hade Bajen under 1000 åskådare – starkt jobbat.

Sportsligt är det ju dock så jämnt i tabellens mittenskikt att avståndet ner till Eskilstuna på nedflyttningsplats bara är 3,5 poäng. Och Hammarby tillhör helt klart de lag som ligger i den akuta riskzonen att dras in i nedflyttningsstriden i höst.

Elise Kellond-Knight

Att man nu under sommaren har tappat Zigiotti är förstås ett tungt avbräck. Däremot var det viktigt att man kunde behålla Elise Kellond-Knight, som är en riktig klasspelare. De gånger jag kollat på Bajen under våren har jag imponerats av veteranen Madeleine Tegström. Hon är inte den spelare som brukar få de stora rubrikerna, men oj vad nyttig hon är för sitt lag.

Zigiottis ersättare kommer från Serbien och heter Milica Mijatović. Hon är ett oskrivet kort för mig.

Kanske att talangerna Alma Nygren och Astrid Larsson kan få lite mer speltid i höst. Det är två spelare jag sätter en del förhoppningar till.

I övrigt behövde Hammarby en ny ytterback efter att Catherine Dahlström drabbats av en korsbandsskada. Den luckan fylldes genom Piteåbördiga Lotta Ökvist.

I nuläget är Hammarby det lag som ligger bäst till av dem som är indragna i bottenstriden. En känsla är att Bajen kommer att få kämpa för kontraktet i höst. Men som bekant, jag har ju en ovana av att underskatta laget…

7) Växjö DFF 14 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Signe Holt Andersen (mf, Århus), Osinachi Ohale (b/mf, Vittsjö)
Ut: Malin Fors (mf, slutar) 

Från seriens bästa publiklag till seriens sämsta. Bara en gång under våren lockade Växjö över 500 personer, och det var i Smålandsderbyt mot Kalmar. Växjös publiksiffror är tyvärr skamligt dåliga, inte minst med tanke på att man är en pigg nykomling.

Sportsligt var Växjö svårplacerat inför serien, och det har egentligen inte förändrats. Nykomlingen låt på tredje plats efter åtta omgångar, och kändes då som det topplag som man själva utmålat sig som. Minns att klubbledningen tog sikte på topp sex inför seriestart.

Men med bara en poäng på vårens tre sista omgångar är man plötsligt mer botten än toppen, trots att man ligger i mitten – det är ju bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket.

Anna Anvegård

Även om jag trodde hårt på Anna Anvegård måste hon räknas som ett jättestort utropstecken. Inför serien skrev jag att jag absolut trodde att hon skulle kunna uppnå tvåsiffrigt antal mål, eftersom hennes teknik och spelsinne även skulle funka bra i hösta serien.

Den analysen känner jag mig nöjd med. Anvegård har ju redan gjort nio mål, och bör alltså klara tvåsiffrigt med råge. Det tog henne bara ett par matcher att acklimatisera sig till allsvenskan, sedan kom målen – nio på de nio senaste omgångarna.

Dessutom har hon blivit landslagsspelare. Där har hon inte acklimatiserat sig ännu, utan hängde lite i luften i de båda inhopp hon fick göra. Det hindrar inte att jag tycker att hon är värd att satsa på i tiarollen framöver. Om hon bara ges lite tid att lära sig omgivningen i landslaget kommer hon säkerligen att fixa även den nivån.

Faktum är att hon även skulle kunna spela nia i landslaget. Där är hennes främst konkurrensmedel att hon har klart mycket bättre speluppfattning än konkurrenterna om spetsplatsen, på minuskontot är att hon inte är lika snabb i djupled.

Frida Boriero

Växjö som lag har kännetecknats av kortpassningsspel samt att man försöker vara spelförande. Utöver Anvegård gillar jag centrala mittfältaren Frida Boriero, som jag också tycker har blågul potential.

På mitten har ändå serbiska Jelena Cankovic varit den som imponerat allra mest. Hon står bokförd för fem assist, vilket är flest av alla i serien. Nu vet vi ju alla att damallsvenskans officiella assistliga är ett skämt, men Cankovic siffra indikerar ändå att hon är inblandad i mycket positivt för sitt lag. Spelare med kapacitet att slå avgörande passningar växer inte på träd i vår högsta serie.

Sommarens värvningar känns mer som drag att bredda truppen över tid än som direkta spetsvärvningar. Totalt sett tror jag fortsatt att Växjö kommer att vara ett mittengäng. Laget är för bra för att åka ner i elitettan.

8) LB07 14 poäng, 13–16 i målskillnad

In: Hanna Persson (fw, Bröndby)
Ut: –

Inför damallsvensk avspark tippade jag LB07 på nedflyttningsplats, jag gjorde det eftersom magkänslan sa att Malmölaget skulle kunna få det svårt i år.

Ännu så länge har inte min magkänsla varit direkt klockren. För precis som i fjol gjorde Malmölaget en stark vårsäsong. I fjol låg man så högt som på fjärde plats efter halva serien, nu är man på åttonde. Kollar vi poängutdelning hade man 16 vid den här tiden i fjol, alltså två mer.

I fjol tappade man fart på hösten, det har man inte råd med i år – avståndet ner till det riktiga träsket är ju bara två poäng.

Som lag betraktat är LB07 i första hand just ett lag. I förra veckan läste jag rubriken ”Otäck huvudskada för LB07-stjärna” på SVT:s hemsida. Den första reaktionen var att LB07 väl ändå inte har några stjärnor.

Jag skulle säga att man har en ganska grå spelartrupp. Fast det går ju att komma långt utan profilerade affischnamn. Likt Piteå gör LB sin grej väldigt bra.

Den huvudskadade spelaren var mittbacken Maria Möller Thomsen, en spelare som tränare Otto Persson beskriver som ”en jätte för oss i försvaret”. Ännu så länge skulle jag inte säga att den 19-åriga danskan har blivit en damallsvensk stjärna, men hon är absolut en spelare att hålla lite extra koll på i LB07.

För övrigt har jag inte sett några uppgifter kring hur det gått med Möller Thomsen. Jag hoppas verkligen att hon är ok och kan vara med från start i höst.

Tittar vi på lagets offensiv har Mia Persson haft en bra vår, där hon gjorde fem mål – lika många som på hela säsongen i fjol. En spelare som också haft en bra vår är ytterbacken Sofia Wännerdahl. Hon är bokförd för fem assist och delar ledningen i den där officiella assistligan som jag egentligen lovat att aldrig nämna i den här bloggen, men nu nämnt två gånger i samma inlägg. Klart är att Wännerdahls inlägg och fasta situationer är väldigt viktiga för Malmöklubben.

Hur går det då för LB07 i höst?

Mitt tips nu är att man kommer att få kämpa för kontraktet, men att man bör ha bra chans att hänga kvar. I nuläget finns det andra lag som känns sämre. LB gynnas ju av att ha haft ett lugnt transferfönster och i princip kan spela med samma lag i höst som man gjorde i våras.

Julia Spetsmark

9) Djurgårdens IF 13 poäng, 12–15 i målskillnad

In: Julia Spetsmark (fw/ymf, Manchester City), Sherifatu Sumaila (fw, LA Galaxy) och Maddie Bauer (b, Seattle Reign)
Ut: Petronella Ekroth (b, Juventus). Under våren lämnade även Jenna Hellstrom.

Inför avspark såg jag Djurgården som ett av sju lag med potential att utmana i den absoluta toppen. Även om jag placerade dem som sjua trodde jag att de snarare skulle slåss om medaljer än om nytt kontrakt.

Men Djurgårdens vår har varit en besvikelse, mycket eftersom laget är väldigt skadeförföljt. Expempelvis spelade Malin Diaz bara fyra matcher, det spännande norska nyförvävet Ingrid Ryland gjorde bara tre och Tempest-Marie Norlin spelade inte någon. Dessutom missade Mia Jalkerud några matcher på slutet av våren.

Nu verkar det dock vara bättring på gång. Till klubbens hemsida rapporterar tränar Joel Riddez att:

”Tempest är i full träning nu. … Jalkerud och Ingrid är nästan 100 procent. Sen får vi eventuellt se Malin Diaz i höst också.”

Det är ju förstås lovande för laget, som gjort några spännande nytillskott under uppehållet. Framför allt har Djurgården behövt jobba med sin offensiv. Det är ju bara svaga Kalmar som gjort färre mål i serien.

Under våren finns ju de båda defensiva spelarna Sheila van den Bulk och Ingibjörg Sigurdardottir topp tre i den interna skytteligan.

Sheila van den Bulk

Orsaker till det är förstås skadeproblemen på viktiga Mia Jalkerud, samt på att Jenna Hellstrom stack hem till Kanada efter några omgångar.

Det positiva med problemen är ju att nu 17-åriga Tilde Lindwall (hon var 16 år under hela vårsäsongen) har fått mycket speltid, och har visat att hon har stor framtida potential. Men Lindwall är inte redo att bära ett damallsvenskt anfall ännu.

Därmed borde det förstås vara utmärkt för lagets spets att man fått in fart med Julia Spetsmark samt en forward i Sherifatu Sumaila, som jag dock inte vet något åt. Men med Norlin frisk och Jalkerud på väg tillbaka borde laget kunna göra fler mål i höst.

Även amerikanska nyförvärvet Maddie Bauer blir spännande att följa. Hon har varit lagkapten i amerikanska ungdomslandslag, vilket skapar förväntningar.

När man i morgon sparkar i gång hösten i Kristianstad är Djurgården bara två poäng från nedflyttning. Mitt tips är att laget lyfter sig i höst och slutar i tabellens mittenskikt.

Linda Sällström

10) Vittsjö GIK 12 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Sofie Junge Pedersen (mf, Levante) och Catherine ”CJ” Bott (b, Jena).
Ut: Linda Sällström (fw, Paris FC), Osinachi Ohale (b/mf, Växjö), Genessee Daughetee (b/mf, ?) och Lorena White (b/mf, ?)

Vittsjö blandade och gav i våras. Trots att laget ligger och balanserar på nedflyttningsstrecket har man faktiskt plusmålskillnad.

Man vann mot Piteå, Linköping och Växjö, men föll mot svaga Kalmar. Insatserna mot Linköping och Piteå var högklassiga, och vad gäller antalet insläppta mål har man mer gemensamt med topplagen än med de andra i botten.

Den defensiva stabiliteten talar för Vittsjö i höstens jakt på nytt kontrakt. Det som talar emot är förstås förlusten av Linda Sällström till Paris FC. I fjol gjorde Sällström 15 av 24 mål. Under våren gjorde hon sju av 14. Totalt har alltså finländskan gjort 22 av 38 mål – vilket är 58 procent.

Sofie Junge Pedersen

Sofie Junge Pedersen och CJ Bott känns som två bra nyförvärv. Men de vräker inte in mål. I höst kommer pressen att bli blytung på Hannah Wilkinson och de andra Vittsjöanfallarna att producera.

För i och med tappet av Sällström känns det som att Vittsjö i högsta grad ligger i farozonen för att åka ur. I nuläget ligger det nära till hands att tippa det nordostskånska laget på en slutlig elfteplats.

11) Eskilstuna United 12 poäng, 13–22 i målskillnad

In: Tia Hälinen (mf, Sparta Prag) och Shannon Woeller (b, Jena)
Ut: Cornelia Ellefors (fw, BK30 Västerås). Dessutom lämnade Molly Menchel under våren till följd av en korsbandsskada.

Eskilstuna var trea både 2016 och i fjol. I år ligger man alltså på nedflyttningsplats efter halva serien.

Det är ingen tvekan om vilket lag som vårens stora negativa överraskning. Orsaken till det dåliga resultatet är att man fick en katastrofal start, mycket beroende på mängder av skador på backar.

Inför serien konstaterade jag att laget skulle vara väldigt känsligt för skador. Att den ordinarie startelvan är väldigt stark, men att det ser tunt ut utanför den.

Hanna Glas

Vid det sanslösa 9–0-raset mot Rosengård i den tredje omgången saknades hela sex backar på grund av skador: Hanna Glas, Vaila Barsley, Brianne Reed, Annica Svensson, Sarah Bergman och Molly Menchel.

Det där läget har sakta men säkert förbättrats, och tolv poäng på de åtta sista omgångarna talar för att laget är på väg att hitta rätt.

Under den struliga våren bytte man tränare. Nyrekryterade Jonas Björkgren fick sparken efter segern mot Hammarby i maj, och ersattes av Magnus ”Munken” Karlsson – pappa till spelaren Felicia Karlsson.

Samma klubbledning som hade anställt Björkgren några månader tidigare sparkade honom redan efter fyra omgångar, och motiverade sitt beslut med att Björkgrens ledarstil inte passade i Eskilstuna. De kanske borde ha kollat ledarstilen innan de gav honom ett tvåårskontrakt.

Mimmi Larsson

Under Karlssons ledning har Loreta Kullashi, som gjorde succé i landslaget i vintras placerats på en kant. Som jag ser det är Kullashi en typisk tia, och det är slöseri med talang att ha henne på kanten. Men tränare Karlsson har valt att satsa på ett forwardspar med två rena djupledslöpare i Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå den matchningen, något jag skrev lite om i ett tidigare inlägg.

Just för tillfället är Kullashi skadad. Hur illa det är vet jag inte, men hon var i alla fall inte med i förra veckans träningsmatch mot Linköping.

Jag tror inte att Eskilstuna kommer att åka ur, utan att de kommer att klättra några placeringar i höst. Truppen innehåller tillräckligt många klasspelare för att klara ut den här situationen.

12) IFK Kalmar 3 poäng, 8–35 i målskillnad

In: –
Ut: Aivi Luik (mf, Levante)

Man hade ju på känn från början att Kalmar var alldeles för dåligt för damallsvenskan. Och tyvärr har det också visat sig vara så, även om man inledde piggt och stod upp väl i flera matcher.

Men sedan blev laget hårt skadedrabbat och från juni och framåt var det rena natta. Bland annat hade man fyra raka matcher utan att göra mål innan man gjorde en bra insats mot Göteborg (2–3) i våravslutningen.

Skadelistan är verkligen dödstråkig läsning. Där finns skyttedrottningen Amanda Fredriksson, som har dragit av korsbandet. Där finns även Emelie Brandt (korsbandsskada), Selma Berggren (allvarlig broskskada), Maja Fridberg (korsbandsskada) Emma Danielsson (korsbandsskada och Ida Strömblad (axel, har brutit kontraktet).

Under våren har även Maja Träff Williams (knäskada) och Kristin Haugstad (bäckenet) varit uppsatta på skadelistan, men båda skall vara tillbaka i höst.

Oavsett är Kalmar i praktiken redan klart för nedflyttning. Det innebär att klubbledningen gör bäst i att ägna hösten åt att förbereda sig för elitettan. Alltså genom att bygga en spelartrupp som kan göra att laget snabbt återvänder.

Det här kan faktiskt vara en fördel mot att vara med ändå in i slutspurten. Faran med att åka ut plötsligt och oväntat är ju att man inte får tid att förbereda sig. Det tar ett tag att hämta sig från chocken. Och sedan är risken stor att man står där utan spelare.

Anna Anvegård

* Det kan förstås även finns anledning att ta en liten koll på skytteligan. Inför seriestart tippade jag att tio i topp skulle se ut så här:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Efter halva serien ser det ut så här:

1) Anna Anvegård och Natasha Dowie, 9 mål
3) Linda Sällström, 7 mål
4) Anja Mittag, 6 mål
5) Amanda Edgren, Therese Ivarsson, Julia Zigiotti Olme, Julia Karlernäs, Mia Persson och Rebecka Blomqvist, 5 mål.

Fem av mina kandidater finns alltså med på topp tio. Och på delad elfteplats återfinns bland annat Troelsgaard och Press. Jag tycker nog att jag trots allt får godkänt på mitt tips.

Med tanke på att Dowie och Sällström nu lämnar damallsvenskan kommer det att stå mellan Anvegård och Mittag i höst. I den kampen hade jag nog satsat mina pengar på Växjöspelaren.

* Slutligen några ord om elitettan, där höstsäsongen sedan några timmer tillbaka är i gång. Där var jag helt ute och reste i våras genom att tippa AIK som slutsegrare. Bakom dem trodde jag att Örebro, Kvarnsveden, Assi och Kungsbacka skulle slåss om den andra, damallsvenska platsen. Just de fyra lagen finns också med på topp fem.

Fast det känns som att det egentligen bara är mellan fyra lag som kampen står. De fyra är Örebro, Kvarnsveden, Kungsbacka – och skrällgänget Lidköping.

Just Lidköping tippade jag på nedflyttningsplats ihop med Böljan och Asarum. När det gäller de båda andra lagen var jag rätt ute, men kring Lidköping visste jag inte att nykomlingarna värvat in en handfull amerikanska spelare, vilket lyft deras kvalitet rejält.

Faktum är att jag nu tror att det blir just Lidköping och Örebro som går upp, att Kvarnsveden blir trea och att krisande Kungsbacka tappar lite i höst.

Örebro känns som seriens mest stabila lag, och Lidköping har stärkt upp sitt lag ytterligare i sommar och känns väldigt starkt. I dag vann LFK med 5–2 borta mot AIK efter att ha haft 14–5 i avslut mot mål. Största hotet mot de två tror jag alltså kommer från Kvarnsveden som avslutade våren starkt med sex segrar på de sju sista matcherna.

Kungsbacka har under sommaren tappat skyttedrottningen Karin Lundin och sin tränare Jamal El Moussaoui. Den senare delvis på grund av att han inte fått betalt av klubben. Samtidigt som jag hade välkomnat ett damallsvenskt lag till från Västsverige så känns det inte som att Kungsbacka är tillräckligt välskött. Det känns som att klubben bör koncentrera sig på att lösa sin ekonomi innan man funderar på att ta klivet upp.

Allra sist. Här är de bilder jag tagit under våren:

Bachmann kan vara bäst i världen

Vilken gulddag det var i går. LdB FC Malmö vann som bekant det svenska mästerskapet. Dessutom säkrade Stabaek det norska och Inac Kobe Leonessa det japanska.

Faktum är ju att det även innebär att en Tyresöspelare fick stämma in i ett guldjubel i går. Jag tänker förstås på Caroline Graham Hansen, som ju spelat 14 matcher och gjort tio mål för det norska mästarlaget i år.

Caroline Graham Hansen

Caroline Graham Hansen

Alla de tre färska mästarlagen säkrar sina guld redan innan den sista omgången. Det är hela fyra omgångar kvar i den japanska ligan, två i den norska och en i damallsvenskan.

Sent omsider har jag sett Malmös guldmatch mot Umeå. Det är ju ingen tvekan om att Malmö är det bättre laget, och borde ha gjort fler mål. Men även Umeå hade lägen, och 5–2 hade inte varit något orimligt resultat.

Malmö hade lite tur med domslutet när Amanda Ilestedt slapp ifrån en solklar målchansutvisning då hon hakade en fri Lina Hurtig. Hela aktionen var förresten klantigt utförd av Ilestedt, och visar på att hon har en del kvar att lära innan hon är redo för en startplats i landslaget.

Apropå landslagsspelare visade Emmelie Konradsson brist på offervilja vid Malmös 1–0-mål. Konradsson låg före Ali Riley, såg hela Malmöbackens löpning, men lyckades ändå inte förhindra målet.

Men nu skall jag inte gnälla på domslut och Umeåspelare, utan hylla de bästa i guldlaget Malmö. Störst hyllning förtjänar förstås Ramona Bachmann. Schweiziskan var seriens bästa spelare även förra hösten. Fast då fick hon hjärnsläpp straffade ut sig från guldfinalen, och blev i stället syndabock.

Ramona Bachmann

Ramona Bachmann

Nu är Bachmann damallsvenskans bästa spelare. Faktum är att hon kanske till och med är världens bästa spelare för tillfället.
Fast räkna inte med att hon kommer att få några priser för det. Det finns nämligen både stora svagheter och en extrem tröghet i processerna kring utnämningarna av världens och Europas bästa spelare. Skall man vara med och slåss om de priserna måste man nog spela mästerskap för något av de stora länderna. Så Ramona Bachmann råkar helt enkelt ha fötts i fel land.

För Malmö är dock Bachmann guld värd. Och hon blir ju kvar i klubben i ett par år till.

Huruvida Manon Melis blir kvar är inte klart. Men till slut har holländskan också blivit guld värd för klubben i år. Jag tyckte länge att hon var årets stora besvikelse. Men när det har dragit ihop sig har hon flera gånger visat vägen genom att göra matchvinnande mål. Och ni som följer den här bloggen vet ju hur förtjust jag är i spelare som bär förmågan att avgöra viktiga matcher. Så till slut har Melis absolut gjort sig förtjänt av det stora förtroende som hon haft hos tränare Jonas Eidevall.

Strax åter till Eidevall. Men på vägen dit för det även bli ett par berömmande ord vardera om trion Thora Helgadottir, Sara Björk Gunnarsdottir och Therese Sjögran.
Helgadottir är hur pålitlig och stabil som helst, och radar upp nollorna. Björk Gunnarsdottir är en spelare som det glöder om. Hennes minspel efter att hon nickat in 2–0-målet i går gjorde min dag. Och så veteran Sjögran. I våras var hon slut. Nu är hon hur bra som helst. Det finns en tanke i det hon gör, och det är ingen slump att hon hade andraassist på båda gårdagens mål.

Se Sjögrans båda andraassist, Gunnarsdottirs målvrål och en hel del mer på det här klippet:

Jag kunde har räknat upp ett antal spelare till – bland annat har jag ju hoppat över lagets bästa målskytt…

Sista kommentaren rör tränare Eidevall. Jag tyckte att han matchade sitt lag lite naivt och konstigt några gånger i våras. Men slutresultatet av Eidevalls alla tester är ju lysande. Under hösten har Malmö spelat makalöst bra, både offensivt och defensivt. Att man bara släppt in fem mål på tolv tävlingsmatcher efter EM-uppehållet är ju makalöst bra.
Eidevall har fått alla sina stjärnor att göra ett helhjärtat hemjobb i varje sekvens. Det ser jag som det främsta skälet till att laget får höja Kronprinsessan Victorias pokal på söndag. För anfalla, det kunde spelarna redan innan.

Malmö verkade fira rejält i går. De får nog lugna ner sig lite i dagarna. För redan på onsdag är det ju retur mot LSK Kvinner i Champions League. Målen från det första mötet där går för övrigt att se på det här klippet:

Nu utomlands. I Norge säkrade alltså Stabaek guldet genom att vinna med 4–1 hemma mot Medkila. Samtidigt föll LSK oväntat med 1–0 hemma mot Amazon Grimstad. Därmed är alltså Stabaek redan klara mästarinnor.

Jag har inte hittat något klipp från helgens matcher. Däremot är här ett klipp från när Stabaek förra helgen slog ut LSK ur cupen efter förlängning. Några av målen är riktigt läckra:

I Frankrike blev Lotta Schelin återigen målskytt för sitt Lyon i går. Hon gjorde 1–0-målet när laget vann med 5–1 mot Saint-Etienne. Schelin gjorde förresten även ett mål i förra veckans Champions Leaguematch mot Twente. Schelins 4–0-mål är riktigt snyggt. Närmare krysset går det nästan inte att skjuta. Se fullträffen på det här klippet:

Kosovare Asllani spelade 29 minuter och blev mållös när PSG vann med 3–0 mot Arras.

I Tyskland spelade Nilla Fischer och Sofia Jakobsson från start i sina respektive lag, medan Antonia Göransson byttes in de sista 17 minuterna för Potsdam. Fischer och Göransson lämnade planen med tre poäng vardera, medan Jakobssons Cloppenburg föll med 3–0 hemma mot Jena. Se målen från helgens matcher på den här länken.

Det var stora siffror i många matcher. Störst vann Essen, som gjorde hela 8–0 på Sindelfingen. 19-åriga Linda Dallmann blev tremålsskytt. Mest anmärkningsvärd var ändå Freiburgs 1–0-seger mot Duisburg. När Clarie Savin gjorde segermålet låg nämligen tre spelare skadade kring straffområdet. Udda.

På lördag möts Fischer och Göransson – om nu den senare får spela. För då är det tidig seriefinal mellan ettan Potsdam och tvåan Wolfsburg. Den matchen sänds för övrigt både på DFB-tv och på svenska Eurosport 2. Jag tror att avspark är 11.45 – även om det står något annat på DFB-tv.

Slutligen till Japan. Där såg 8169 åskådare Inac Kobe Leonessa besegra Velgata Sendai med 2–1 och säkra guldet. Målen gjordes av Chiaki Minamiyama och sydkoreanska Ji So-Yun och finns till beskådan på det här klippet:

I Sverige får Malmö vänta på pokal och medaljer till sista omgången. I Japan prisas mästarinnorna samma dag som de säkrar guldet. Här är ett klipp från prisutdelningen i Japan i går:

Där satte Tyresö Press på Malmö

Christen Press

Christen Press

I dag tog silly season fart på allvar. Tyresö presenterade för två timmar sedan Christen Press och Malin Diaz som nyförvärv. Därmed visar mästarinnorna att de tänker behålla Kronprinsessan Victorias pokal i mer än ett år.

Kommer ni i håg hur det lät för ett år sedan? Då sa alla att damallsvenskan är den bästa och jämnaste toppligan inom damfotbollen.

De rösterna tystnade sakta men säkert under säsongen, där ju Tyresö och Malmö tidigt gjorde den jämna ligan väldigt ojämn. Till slut var duon 16 poäng före trean Linköping. Ett gigantiskt avstånd i en serie med tolv lag.

Nu är det väldigt få som talar om den jämna damallsvenskan. För allt talar ju för att även 2013 års upplaga blir en tvålagsserie. Medan Malmö och Tyresö förstärker ytterligare kämpar övriga lag med att upprätthålla den nivå de höll 2012.

Samtidigt som Tyresö i dag presenterade en internationell toppspelare och en megatalang redovisade även utmanaren Linköping två nya spelare. Det handlar om Djurgårdens holländska Renée Slegers samt IFK Norrköpings Emma Lennartsson. Inget ont om Slegers och Lennartsson, men det är ändå nyförvärv på en helt annan nivå än de Tyresö kunde visa upp.

Renee Slegers

Renée Slegers

Avståndet mellan topplagen och övriga ser alltså ut att kunna öka ytterligare i år. För den trupp som Tyresö nu har är makalöst stark. Och Malmös är inte mycket sämre. Men tillbaka till Tyresö. Den 29 december presenterade de följande trupp på sin Facebooksida:

Målvakter
Carola Söberg och Jessica Höglander

Backar
Johanna Frisk, Karin Lissel, Linda Sembrant, Line Röddik Hansen, Annica Svensson, Meghan Klingenberg och Elaine Estrella Moura.

Mittfältare
Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Veronica Boquete, Emilia Appelqvist, Lisa Grönborg och Johanna Rytting Kaneryd.

Ytterfält/forwards
Kirsten van de Ven, Marta Vieira da Silva, Madelaine Edlund, Jennifer Egelryd och Pauline Hammarlund.

Dessutom fördes samtal med Lisa Klinga. Till det kommer nu alltså Press och Diaz. Den senare kommer att få svårt att platsa i startelvan. Men jag tror att hon kommer att ha nytta av tempot på Tyresös träningar. Hon kanske kan lära sig att bättre avväga när hon skall spela på få tillslag, och när hon skall vårda boll.

Press däremot går rakt in i startelvan. Och hon kommer att ösa in mål. Min gissning blir att hon gör över 30. Fast det förutsätter att Marta blir kvar.

För det har viskats om att hon haft funderingar på en flytt. Och enligt den här artikeln i Aftonbladet kan hon fortfarande bryta kontraktet. Fast det är väl bara några enstaka klubbar som skulle kunna ha råd med henne.
Jag var just inblandad i en liten twitterdiskussion i ämnet. Och vi stannade vid tre tänkbara klubbar; PSG, Frankfurt och Rossiyanka. Men mest troligt är ändå att hon blir kvar. Eller?

Däremot lär flera av de yngre spelarna vara aktuella för utlåningar. För att gå in i säsongen med 22 eller 23 spelare känns väl saftigt.

Till sist måste jag ändå kritisera Tyresö för dagens presskonferens. Varför presenterade de Press och Diaz samtidigt?
Det här visar lite av damfotbollens brist på kunskap om medias sätt att arbeta. Har man två namnkunniga spelare på väg in så bör man presentera dem en och en, för att maximera spaltutrymmet. Helst på vardagar, då det inte händer så mycket annat i idrottsvärlden.
Att bunta ihop två toppförvärv ger oftast bara halva mediautrymmet mot vad man kunde ha fått. Tyvärr.

Kanske läge för EDF att hålla en kurs i mediahantering för de damallsvenska klubbarna?

Har Malmö råd att ta guld i Umeå?

Jag fick en fråga via twitter om jag vet hur den ekonomiska situationen är för LdB FC Malmö just nu. Svaret är nej.

Men för två månader sedan var ju klubben 1,5 miljoner kronor back. Då sa klubbdirektör Niclas Carlnén till Kvällsposten att man hade så mycket pengar i kassan att man klarade att sköta betalningarna oktober ut.

Jag skrev här om det absurda i att SM-guldet kan hamna i ett konkursbo.

Nu, när jag återigen funderade lite över läget, så slog det mig att rent ekonomiskt så gynnas inte Malmö ett dugg av Tyresös förlust mot Djurgården. Tvärtom, faktiskt.

För har ett konkursmässigt Malmö verkligen råd att gå miste om en direkt avgörande guldmatch på hemmaplan?

Klubben skulle sannolikt gå miste om flera hundratusen kronor om man vinner mot AIK och Umeå – och därmed säkrar SM-guldet i Västerbotten.

För jag gissar att en direkt avgörande guldmatch skulle locka ett par tusen extra åskådare till Malmö IP. Och för varje tusen åskådare får man minst 100 000 kronor i extra inkomst.
Det skulle alltså bli väldigt kostsamt för klubben att säkra guldet innan den sista omgången.

Faktum är att en andraplats till och med skulle kunna vara bättre ur ekonomisk synvinkel. Jag gissar att man inte kan räkna med så många extra sponsorer bara för att man tar guld. Och blir man tvåa slipper man att betala ut eventuella guldbonusar till spelare och ledare. Och man får ändå spela i Champions League nästa år.

Det här med Malmös ekonomi gör att jag faktiskt inte unnar klubben att bli svenska mästarinnor. Man kommer att ta guld med hjälp av spelare som man egentligen inte har råd att betala för.
Att klubbar har dålig ekonomi kan man i och för sig förstå. Men när klubbdirektör Carlnén sa så här i augusti sjönk han och klubben i mina ögon:

“Jag kan inte bortse från risken att vi går i konkurs. Men i så fall ska vi göra det med ett SM-guld.”

Det var ett sällsynt ansvarslöst uttalande. Ett uttalande som gör att man inte kan känna speciellt mycket sympati med LdB FC Malmö.

Fast å andra sidan har den andra guldkandidaten, Tyresö, också agerat i högsta grad oetisk under hela året.
Klubbledningen hävdar utåt att sexköpsdömde Hans Löfgren inte längre har några officiella uppgifter i klubben. Det är en väldigt illa dold lögn.

Alla som följer Tyresö kan lätt se att Löfgren i högsta grad fortfarande är aktiv kring laget.

Därmed är det också svårt att känna någon sympati för Tyresö. Så jag unnar inte heller dem att ta SM-guld.

Men det spelar ju ingen roll hur mycket jag vill se någon annan SM-vinnare än Malmö och Tyresö. För en av klubbarna kommer att höja Kronprinsessan Victorias pokal vid 15-snåret den 3 november.
Och det är ju klubbledningarna, och inte spelarna, som jag känner tveksamhet mot. Så:

Må de bästa spelarna vinna…

Tillagt i efterhand: Mer om Malmös ekonomi i det här inlägget.

Så överlägsna att det nästan börjar bli tråkigt

Göteborg vann derbyt, och Malmö behåller sin plats i förarsätet i guldracet – det blev facit av dagens båda damallsvenska matcher.

Först tycker jag att det är kul att se en fyrsiffrig publiksiffra (1153) från Valhalla i Göteborg. Det var andra gången i år – men första för Jitex. Visst var det fri entré, men gäller ju att få folk till matcherna – och då är alla knep tillåtna.

Yael Averbuch gjorde två mål – det första redan efter 47 sekunder – och blev derbyts drottning.

I Malmö gjorde Katrin Schmidt, Sara Björk Gunnarsdottir och Anja Mittag gjorde målen när LdB FC Malmö återtog serieledningen via 3–1 mot Piteå. Därmed fortsätter tvekampen om Kronprinsessan Victorias pokal.

Faktum är ju att Malmö och Tyresö har blivit så överlägsna att toppstriden i det närmaste känns som en tråkig transportsträcka till den 3 november – och en tänkbar guldfinal.
Den 20 maj – i den sjunde omgången – förlorade de båda topplagen samtidigt. Sedan dess har de gemensamt spelat 22 matcher. Facit är 21 segrar och ett kryss.

Trots att Tyresö har imponerat mest på sistone så är det Malmö som har elva raka segrar. De kommande två omgångarna har topplagen dock varsin svår bortamatch. Malmö skall till Valhalla och möta Göteborg på söndag. Och veckan efter skall Tyresö till Kristianstad. Då kanske det kan bli någon form av förändring i toppstriden.

* Därmed har det blivit dags för en internationell genomgång. Den börjar i England, där Arsenal som väntat försvarade sitt guld i WSL.

Ligasegern var klar redan innan avspark i hemmamötet med Doncaster Rovers Belles. Tvåan Birmingham City tappade nämligen poäng via 2–2 borta mot Bristol Academy i förmiddags. Därmed var Arsenals guld säkrat. Nu vann Londonlaget ändå med 3–2 efter segermål från inhopparen Kelly Smith, vilket gör att man är en match ifrån att gå igenom ligan obesegrade.

* I Frankrike debuterade Kosovare Asllani för PSG. Hon spelade från start, och enligt PSG:s hemsida hade hon bland annat en hörna som räddades på mållinjen. Men när svenskan byttes ut i minut 82 låg hennes lag under mot starka Montpellier. På en minuts övertid kvitterade dock lagkapten Sabrina Delannoy på en straff. 1–1 i Kosses debut alltså.

I övrigt i Feminine Division 1 noterades en skräll då Juvisy tappade poäng hemma mot tidigare poänglösa Rodez. 0–0 slutade den matchen. Det kan vara en kostsam poängförlust för Juvisy när ligan räknas ihop till våren. För man har inte råd att lägga bort många poäng om man skall vara med och slåss om de båda Champions Leagueplatserna.

Guldet lär ju som vanligt gå till Lyon. Lotta Schelin:s lag har inlett säsongen lysande. I dag blev det 7–0 hemma mot Toulouse efter tre mål av fjolårets skyttedrottning Eugenie Le Sommer, och två av Camille Abily. Schelin stod för övrigt även i dag över spel till följd av den skada hon ådrog sig häromveckan.
Dagens resultat innebär att Lyon på fyra tävlingsmatcher i september har resultatraden 8–0, 8–0, 7–0 och 7–0. Det är ingen tvekan om att de tänker försvara platsen som världens bästa klubblag…

* Apropå svenska spelare och skador så haltade Antonia Göransson av planen redan efter sju minuter när Turbine Potsdam föll med 2–1 i prestigemötet med FFC Frankfurt inför 4120 åskådare. Jag såg större delen av den första halvleken, men råkade missa när Göransson skadade sig – men det såg inte så allvarligt ut. Hon spelade nämligen några minuter haltandes.

Potsdam hade verkligen en olycksdag. För i slutminuterna, vid ställningen 1–1 (mål av Kerstin Garefrekes och Yuki Ogimi) och tre byten genomförda, så nickade lagkamraterna Alex Singer och Stefanie Mirlach ihop så illa att båda tvingades föras till sjukhus. Ex-dalsjöforsare Singer var tydligen medvetslös en stund.

Under de tolv minuter som den svaga domaren Riem Hussein lade till kunde Lira Bajramaj avgöra för Frankfurt.
Hemmapubliken buade, eftersom deras lag tvingades spela två spelare kort. Fast just på den punkten gjorde ju domare Hussein rätt. Hon hade däremot en hel hög andra domslut som jag uppfattade som direkt usla…

Sara Thunebro satt kvar på bänken under hela matchen. Svenskan har fortfarande inte fått spela något alls sedan Frankfurt bytte tränare. Det känns lätt oroande. Höjdpunkter från matchen ser du här.

I övrigt i Frauen-Bundesliga så skrällde nykomlingen Sindelfingen rejält när man vann med 3–2 hemma mot Freiburg. I en högst haltande tabell är Wolfsburg enda lag utan poängförlust. De grönvita vann i dag med 3–0 borta mot Jena efter två mål av Conny Pohlers och ett av Zsanett Jakabfi.

* Slutligen till Japan, där Inac Kobe Leonessa fortsätter att gå som tåget i Nadeshiko League. Man har tio segrar och ett kryss efter elva spelade omgångar. I dag kom årets största seger, då Elfen Sayama besegrades med hela 9–1 på bortaplan. Megumi Takase gjorde tre av målen och Shinobu Ohno två.

Takase leder nu skytteligan på 14 mål, ett fler än tvåan Asano Nagasato, som gjorde två för sitt NTV Beleza i lagets 4–1 seger borta mot JEF United. Beleza ligger också tvåa i tabellen – fem poäng efter Inac Leonessa.

Jag har skrivit om Japans fina återväxt flera gånger tidigare. Och det är dags igen. Japans lag i F17-VM var redan klart för kvartsfinal inför dagens gruppspelsmatch mot Mexiko. Motståndarna däremot skulle nå kvartsfinal vid seger.
Trots att japanskorna satte in fem nya spelare jämfört med tidigare i VM så vann man med 9–0. Snacka om att Japan har en uppsjö av unga talanger. Målkalaset går för övrigt att se här.

Japan tog alltså OS-silver för seniorer, VM-brons i F20 och de borde ha ett jätteläge att ta guld i F17-VM. Och det som imponerar mest är vilken fantastiskt fin fotboll alla lagen spelar. Det är verkligen ett genomtänkt, tekniskt spel. Ett spel som gör att man blir på gott humör.

Annars noteras från F17-VM att USA försvann redan i gruppspelet. Däremot är båda EM-finalisterna Frankrike och Tyskland vidare till kvartsfinal.