Banusic lämnar Linköping för Kina

Marija Banusic

Dagens stora svenska damfotbollsnyhet är att Marija Banusic som väntat lämnar Linköping. Hennes nya klubbadress blir kinesiska Beijing BG Phoenix FC, som tränas av hennes tidigare tränare Kim Björkegren, och där Elena Sadiku är assisterande tränare. Bland de nya lagkompisarna finns bland annat den före detta Tyresöspelaren Vero Boquete.

Klubbvalet är inte helt överraskande, då trion Björkegren, Sadiku och Banusic har samma agent – Michael Kallbäck.

Att Banusic skulle lämna LFC har känts ganska självklart ett tag. Hon har en riktigt jobbig vår bakom sig, där hon bland annat tappat den landslagsplats hon spelade till sig i fjol. Under Marcus Walfridson var hon dock förstavalet i rollen som tia bakom Natasha Dowie i LFC.

Utfallet på planen var dock långt ifrån bra, Banusic hade inte bara det tungt i spelet, hon visade också stor frustration. I 1–0-ledning borta mot Kristianstad fick hon ett spel och skickade iväg bollen ut på den tennisbana som finns bakom ena målet på Kristanstads nya fotbollsarena.

Efter den matchen skrev jag att:

”Det gäller nog för tränare Walfridson att hålla uppe humöret på Banusic, för forwarden kommer lite i kläm när LFC väljer spelsätt med lågt försvarsspel och omställningar. Hon är ju varken en försvarsspelare eller löpare.”

Den matchen visade sig dock bli Walfridsons sista som Linköpingstränare. Och när Henrik Jensen tog över var ett av hans första drag att placera Banusic på bänken. I Jensens debut vann också LFC mot Göteborg. Hans andra match var cupfinalen mot Rosengård. Även där började Banusic på bänken. Hennes inhopp slutade dock illa – hon fick grovt rött kort efter en sen och våldsam satsning mot Sanne Troelsgaard.

Banusic fick chansen i startelvan i förlustmatchen mot LB07, men i övrigt har hon varit bänkad sedan tränarbytet. Och det är svårt att kritisera Henrik Jensen för det valet.

Efter nio omgångar i damallsvenskan har Linköping nämligen bara tagit fyra poäng av tolv möjliga med Banusic i startelvan – ett snitt på en poäng per match. Däremot har det blivit hela tio poäng av 15 möjliga utan Banusic – två poäng i snitt. Linköping har alltså dubbelt så bra facit utan Banusic i startelvan.

Även om man tittar målmässigt har laget vunnit på att spela utan Banusic. Man har målskillnaden 4–6 i damallsvenskan under de 379 minuter som hon har varit på planen. De 431 minuter hon varit vid sidan har Linköping däremot gjort 7–4.

I dag säger Jensen så här om Banusic till SVT:

”Hon har inte haft det så lätt spelmässigt, hon har inte spelat så mycket 2018 på grund av den konkurrenssituation vi haft. Men hon har betytt mycket för oss, framför allt 2017.”

Jensen själv har hyllats för sitt sätt att leda laget. Nyligen beklagade storstjärnan Kosovare Asllani i Corren att Jensen kommer att lämna LFC nu i sommar:

”Det är tråkigt att han lämnar, det måste jag säga. Jag tycker att han varit en ‘perfect match’ för oss. En otroligt bra tränare, troligen en av de bästa som jag har haft i min karriär. Jag tror inte riktigt att han förstår hur bra han är.”

Marija Banusic kan däremot möjligen ha en omvänd självbild, alltså att hon uppfattar sig bättre än vad hon är. Det senaste året har hon nämligen inte varit bra, något som känns onödigt.

När det gäller speluppfattning och bolltouch har ju nämligen Banusic klart störst potential i Sverige, och hon ligger även mycket högt i en internationellt jämförelse. Problemet är att hennes löpförmåga är långt ifrån elitnivå.

Det senaste året har hon mest stått stilla på planen, vilket har gjort henne till ett enkelt offer för motståndarnas försvarsspelare. Hon har gjort två mål i år, båda har kommit på fasta situationer. I spelet har hon däremot inte fått ut mycket. Känslan är att hon har blivit sönderläst av de andra lagen i damallsvenskan.

Det finns ju inga stillastående världsspelare, varken inom herr- eller damfotbollen. Folket runt Banusic behöver få henne att inse att hon måste förbättra sin löpstyrka rätt rejält om hon skall kunna ta nästa steg. Hoppas att Björkegren och Sadiku kan göra det, för en rörlig Marija Banusic vore en fantastisk tillgång för vårt landslag.

Hoppas således att den här övergången kan vara starten för ett riktigt lyft för Banusic. Det är ju bra för spelare att bekanta sig med olika spelsätt och kulturer. Och det asiatiska sättet att spela fotboll borde passa henne bra.

Det om dagens svenska nyhet. Lördag och söndag har det spelats fyra damallsvenska matcher, som ytterligare packat ihop toppskiktet i vår högsta serie. Jag har inte sett någon av matcherna koncentrerat, men såg i alla fall rätt delar av lördagens matcher.

Då vann Hammarby mot Rosengård och Göteborg mot Växjö. Göteborg var i underläge med 2–0 när Växjömålvakten Katie Fraine drog på sig ett rött kort efter att ha sprungit ner Adelina Engman i en sådan där hänsynslös utrusning som är rätt typiskt Fraine. Hon mejade även ner en forward första gången jag såg henne live.

Med en kvinna mer på planen vände Göteborg till 3–2-seger, Rebecka Blomqvist nickade in segermålet på slutet. Det var ett mål som innebär att göteborgskorna nu bara är två poäng ifrån SM-guldet.

Rosengård tog ju nämligen inte chansen att ta över serieledningen. Trots tre raka förluster är Piteå kvar i tabelltopp. Det jag såg av lördagens match var Rosengård uddlöst. Jag tycker alltså att Malmölaget verkar vara sämre nu än man var i serieupptakten.

Anja Mittag känns livsviktig för lagets offensiv. När hon inte är på topp förmår inte de andra att skapa tillräckligt mycket. Nu skall det ju sägas att jag tycker att Rosengård borde ha haft en straff i den första halvleken vid ställningen 0–0. När de väl fick straff var det 1–0 till Bajen, och då räddade Emma Holmgren skottet från Iva Landeka. Och efter det upplevde jag det som att Stockholmslaget hade de klart bästa målchanserna.

Under söndagen spelade Djurgården och Kristianstad 1–1. Jag såg den första halvleken, och det var spelmässigt sett en riktigt dålig halvlek, där hemmalaget kändes helt uddlöst. Senare på dagen tog Eskilstuna tre livsviktiga poäng via 1–0 borta mot LB07. Mimmi Larsson gjorde segermålet på övertid.

Med sju matcher kvar av vårsäsongen är det verkligen hysteriskt jämnt. När Växjö ledde med 2–0 i lördags var laget uppe på tredje plats i tabellen. Hastigt och mindre lustigt rasade man ner i bottenstriden. Nu ligger Växjö bara två poäng över nedflyttningsstrecket. Laget kommer dock inte att kunna rasa ner under innan semestern, ens vid förlust mot Rosengård på torsdag. Vittsjö och Djurgården möts ju nämligen på lördag, och båda kan inte passera Växjö.

I övrigt på nyhetsfronten sedan förra inlägget så har Arsenal gjort klart med schweiziska Lia Wälti, senast i Turbine Potsdam.

Lyon har varit i Tyskland och hämtat sina två senaste nytillskott. Målvakten Lisa Weiss hämtas från Essen och Caroline Simon från Freiburg.

Och Montpellier har också värvat i Freiburg. Den franska svenskklubben har nämligen gjort klart med Österikes landslagsspelare Sarah Puntigam.

I USA har Christen Press gjort sitt första mål för Utah Royals:

Jag har redan ställt mig frågan om varför Fifa anlitat Deyna Castellanos till att marknadsföra nästa års VM-turnering. Här är en till som är lika frågande.

Jag slutar väl där det här inlägget började, med nyförvärv till den kinesiska superligan. I dag har även brasilianska Fabiana da Silva Simoes skrivit på för Wuhan Jianghan University.

Piteå kvar i topp – Banusic på väg bort från LFC?

Piteå fortsätter att leda damallsvenskan även efter den nionde omgången. Rosengård klarade inte av att passera, utan inkasserade på måndagskvällen sin andra förlust för säsongen. Ett allt starkare Linköping vann med 2–1 på Malmö IP.

Jag såg den första halvleken koncentrerat och den andra från och till. Mitt fokus under den första halvleken låg på Rosengårds uppspel. Tränare Jonas Eidevall har ju gått ut med att hans lag skall spela snabb fotboll, och jag var nyfiken på att få se hur de planerar starta anfallen mot ett samlat försvar.

Bara någon minut in i matchen slog Glodis Perla Viggosdottir en svepande boll ut på högerkanten till Sanne Troelsgaard. Det kändes som ett effektivt sätt att flytta Linköpings lag. Det skulle dock visa sig vara en av få spelvändningar i en första halvlek där gästerna inte hade så mycket boll, men ändå hade god defensiv kontroll.

I varje fall den sista halvtimmen. Rosengård spelade nämligen rätt snabbt i början och gjorde 10–15 riktigt bra minuter i matchupptakten. Sedan tappade man i kreativitet och fart.

Framför allt gick för långsamt i uppspelsfasen. Jag såg inte några idéer kring hur man skulle få till den där snabba fotbollen man eftersträvar. Jag fattade inte tanken med att dra ner Caroline Seger som vänsterback. Den hade väl varit bra om Seger någon gång hade spelat bollen framåt. Men jag tror knappt att hon hade någon passning framåt under de första 20 minuterna och totalt kom hon inte upp i mycket mer än fem under de 45 minuter hon spelade.

Det bästa centrala anfallet i halvleken hade Linköping i slutet – det anfall där man gjorde 1–0-målet. Överhuvud taget hamnade Rosengård för ofta ute på kanterna. Trots att man har två landslagsspelare på innermittfält skapas det inte mycket kreativt centralt i planen.

Visst hade Rosengård någon målchans mer än Linköping. Men effektivitet är inte Malmöklubbens styrka i år. Det kanske låter konstigt att skriva så om den klubb som gjort flest mål i serien. Men man har höga förväntningar på Rosengård och utöver matcherna mot Kalmar (fyra mål) och Eskilstuna (nio) har man bara gjort drygt ett mål i snitt per match – vilket är klart färre än jag hade förväntat mig.

Det om Rosengård, som ju trots allt ligger kvar i slagläge i tabellen. Men som kändes mer spelmässigt överlägset i april än man gör i juni.

För Linköping är det tvärtom. Det känns som att laget är på gång att hitta rätt. Man släpper inte längre till lika mycket bakåt, och man har stängt till i mitten. Mycket beroende på Kosovare Asllani som gjort ett kanonjobb som tia de senaste matcherna.

I ett lag som årets LFC sköter hon tiarollen precis som man måste. Årets LFC kräver ju tio utespelare som jobbar stenhårt i defensiven, något Asllani verkligen gjorde mot Rosengård. Hon hade dessutom bra stöd av Emma Lennartsson.

Och med de två som hjälp i mitten växte även Filippa Angeldahl. Hon är annars en spelare som jag tidigare sett som en av vårens besvikelser i damallsvenskan. I den här matchen tyckte jag att LFC vann kampen om mitten. Inte med mycket, men ändå tillräckligt för att till slut få med sig tre poäng hem i bussen.

Segermålet gjorde formstarka Natasha Dowie från kortlinjen efter att ha vunnit dubbla dueller mot Simone Boye Sörensen. Fast egentligen borde det ha bokförts som självmål, för bollen hade knappast gått mot mål om inte Zecira Musovic styrt in den med hälen – ett högst olyckligt målvaktsingripande.

Dowies anfallskompis i början av säsongen, Marija Banusic, var inte ens med i matchtruppen. Hon fanns inte med på skadelistan inför matchen, och i sändningen på damallsvenskan.tv sa kommentatorn att ”det ryktas att hon är på väg bort”.

Det är intressant. Man har ju undrat lite hur hon har tagit att vara petad, vilket hon varit sedan Henrik Jensen tog över. Det verkar alltså vara dags för Banusic att byta klubb igen.

Personligen känner jag att det kanske är viktigare för Banusic att byta rådgivare. Att det är dags för henne att omge sig med folk som kan få henne att förstå att hon har kapacitet att bli en världsstjärna, men att hon också bör förstå att hon för tillfället inte ens är nära den klassen.

Hon var bra förra våren, men blev allt mer stillastående på hösten. Den trenden har fortsatt det här året. Hon behöver någon som kan få henne att inse att hon måste förbättra sin löpstyrka rätt rejält om hon skall kunna ta nästa steg. Hon har speluppfattning, teknik och tillslag för att bli en världsspelare. Men det finns inga stillastående världsspelare, varken inom herr- eller damfotbollen. Fotboll är en löpsport, och Banusic måste börja springa.

Som lag har Linköping börjat röra på sig. Man är uppe på fjärde plats i den jämna tabellen, och har nu bara fem poäng upp till tvåan Rosengård. Om den nya tränare som skall leda laget i höst fortsätter att bygga vidare på det Jensen börjat skapa kanske LFC kan klättra några steg till framöver.

 

Bottenmöte, familjerelationer, Press och Iran

Kvällens bottenmöte mellan Eskilstuna och Vittsjö slutade 1–1, ett resultat som innebär att det är Eskilstuna och Kalmar som firar midsommar under nedflyttningsstrecket.

Jag kikade hyfsat koncentrerat på damallsvenskan.tv på matchen från Tunavallen. Den första halvan av den första halvleken var det huvudsakligen ett spel som anstår två bottenlag. Passningskvaliteten var nämligen stundtals rent usel.

Om jag inte hade vetat det skulle jag inte inte kunnat gissa att det fanns svenska landslagsspelare på planen. Det var så långt ingen som var nära landslagsklass. På slutet av halvleken visade dock några spelare klass, kanske framför allt Hanna Glas, som både hade några fina passningar och några fina upplopp längs högerkanten. Totalt hade jag 4–3 i målchanser till United före paus.

Efter paus hade hemmalaget en bra hörna precis i början. Sedan tog Vittsjö över, dominerade matchen och borde ha gjort fler än det enda mål Linda Sällström forcerade in. Efter drygt 75 minuter fick jag lite problem med uppkopplingen, och fick starta om datorn. När jag kom in i sändningen igen hade Eskilstuna just gjort 1–1 genom Vaila Barsley.

Vaila Barsley i profil

Det kändes knappast rättvist sett till matchbilden, men fotboll handlar ju om att göra mål.

Det blev alltså varsin poäng, ett utfall alla andra lag i serien sannolikt var mest glada över. Framför allt är nog IFK Kalmar nöjt med att avståndet upp till fast mark bara växte med en poäng.

Om jag skall göra en snabbanalys av lagen tyckte jag att Vittsjö såg svagt ut före paus, men att man visade kvaliteter i den andra halvleken. Linda Sällström visade sin målfarlighet, Lisa Klinga kom som ett jehu längs kanten flera gånger, och stod även för ett par högklassiga inlägg och inhopparen Lorina White var inblandad i flera farligheter.

På minuskontot var jag lite besviken på Emmi Alanen, som kom rättvänd mot Eskilstunas backlinje flera gånger utan att kunna göra något konstruktivt av det. Varför inte testa skott någon gång ibland? En fin framspelning hade hon dock, den där Sällström borde ha gjort 0–2.

I hemmalaget är Glas nämnd. Jag kan inte säga att jag var speciellt imponerad av någon mer av hemmaspelarna. Eller jo, Ngozi Sonia Okobi gjorde ett piggt inhopp.

Utan att ha sett United speciellt mycket är jag lite frågande till lagets offensiva uppställning. Det jag inte riktigt kan förstå är varför man placerar en typisk tia som Loreta Kullashi ute på en kant, och väljer ett forwardspar med två rena djupledslöpare i Mimmi Larsson och Felicia Karlsson.

Jag tyckte att hemmalagets anfallsspel blev mycket bättre sista tio minuterna när Kullashi hade flyttat in centralt, och Okobi och Glas kunde kombinera med talangen.

Jag hade flyttat ut Felicia Karlsson på kanten, eller kanske till och med ut på bänken. Hon är ju fantastiskt snabb, men hennes passningsspel är långt ifrån damallsvensk klass. I dag slog hon inte många bollar till rätt adress. Och när hon fick sitt friläge var hennes avslut så dåligt att det känns som en het kandidat att utnämnas till säsongens sämsta avslut.

Apropå Karlsson hade Expressen i veckan en intressant artikel om att det finns flera familjerelationer mellan tränare och spelare i damallsvenskan. De tre som nämns är att Karlsson numera har sin pappa Magnus Karlsson som tränare. Att Otto Persson tränar sin sambos döttrar i LB07 och att Henrik Jensen tränar sin sambo i Linköping.

Det finns fler spelar–ledar-relationer i damallsvenskan, något som inte är okomplicerat. Det finns även flera relationer mellan två lagkompisar, vilket inte heller är helt lätt att hantera.

I artikeln är Hedvig Lindahl kritisk. Hon säger:

”Jag förstår att det har varit så tidigare, då man har behövt ha passionerade ledare som inte behövt så mycket betalt. Men jag tycker vi ska röra oss mot att det ska bli mer professionellt. Så långt det går ska man inte ha relationer ledare och spelare emellan.”

Magnus Karlsson svarar:

”Ska man vara helt krass så har Hedvig en poäng. Sedan är damallsvenskan eller flickfotbollen beroende av den typen av relationer för att ändå få in kompetens.”

Tyvärr har nog båda rätt. Min bild är att svensk damfotboll i betydligt större utsträckning än herrfotbollen är uppbyggd på föräldraledare. Till en viss gräns är det förstås bra med engagerade föräldrar. Men när spelarna kommer upp i gymnasieålder bör elitklubbarna se till att man har andra ledare att tillgå.

Djupare än så tänker jag inte gå i det här ämnet i dag. Men det kan finnas anledning att återkomma, för det är intressant.

I dag och i går har det även spelats fyra matcher i elitettan. Kanske håller Kif Örebro på att göra ett litet ryck i tabelltoppen. Laget har gjort tio mål på de två senaste matcherna och kommer att toppa serien när alla lag har spelat elva matcher.

I nuläget är det Lidköping som innehar den andra damallsvenska platsen. Men Kvarnsveden och Kungsbacka kan passera på söndag.

I botten fick Ljusdal 0–0 borta mot Mallbacken. Det var Ljusdals sjätte oavgjorda match, nykomlingen är ännu utan seger.

Tillbaka till damallsvenskan. Där blev det klart i tisdags att Christen Press omgående lämnar Göteborg FC för Utah Royals i NWSL. Det hette att den amerikanska klubben köpte loss Press, men det handlar ju bara om tre matcher, så Göteborg kan knappast ha fått så många kronor.

Press har ju givit stjärnglans till vår högsta serie, och på så sätt är det förstås tråkigt att hon lämnar. Men för Göteborgs del undrar jag om det inte är ganska bra.

Sedan Press anlände har lagets spel i stor utsträckning handlat om att passa bollen till amerikanskan, som sedan försökt fixa allt på egen hand. Press är ju ingen spelare som kombinerar med andra, utan hon är en individualist. Så lagmässigt tror jag att Göteborg kan bli bättre utan stjärnan.

För övrigt undrar man ju lite hur det står till med Pauline Hammarlund. Är hon spelklar efter sommaruppehållet?

Det kommer ju garanterat att hända en del i de damallsvenska trupperna under sommaren. I Linköping har ordförande Christer Mård aviserat att det blir förändringar i truppen under sommaren. Det blir även förändring på tränarfronten, enligt den här artikeln är det nu klart att Henrik Jensen lämnar efter avslutad vårsäsong.

Även i Eskilstuna lär det hända saker. Den finska landslagsanfallaren Tia Hälinen har varit och tränat med klubben i veckan. Men fler klubbar lär kolla över sina trupper i sommar. Jag noterade exempelvis att Djurgården bara hade tre utespelare på bänken mot Linköping i måndags.

Dags för en liten internationell utblick, som inleds i Nya Zeeland, där minst 13 landslagsspelare vägrar att spela mer under förbundskapten Andreas Heraf. Spelarna skall vara missnöjda med Herafs uppträdande. Fortsättning lär följa i den här frågan. En oberoende utredare är tillsatt. Oavsett vad den kommer fram till kan ju knappast Heraf sitta kvar på sin post som ansvarig för the Ferns. För så många toppspelare har inte Nya Zeeland att man kan undvara 13 landslagsspelare.

Dagens övergång är att Tessa Wullaert har skrivit på för Manchester City. Det var tidigare klart att hon skulle lämna Wolfsburg, där hon startade 13 ligamatcher den senaste säsongen. Det blir intressant att se vad den belgiska stjärnan kan göra i City.

Slutligen konstateras att fotbollsintresserade kvinnor i Iran i går fick ta plats på läktarna i Azadi Stadium i Teheran. Det var 37 år sedan sist. Hoppas det inte var en engångsföreteelse. Med den nyheten önskar jag er alla en riktigt glad midsommar.

Rosengård cupmästare efter klar 1–0-seger

FC Rosengård var spelmässigt överlägset, men vann ändå bara med 1–0 mot Linköping i cupfinalen inför 1 157 åskådare.

Egentligen är det ju en dålig publiksiffra på en final, men som jag skrev innan i dag får vi vara glada om det blev fyrsiffrigt.

Rosengårds spelare är förstås också glada. De vann hörnorna med 13–1, hade tre bollar i målställningen och vann min målchansräkning med 8–1. Hemmasegern var alltså odiskutabel.

Men att göra ett mål på åtta klara målchanser är egentligen inte godkänt. Man bör göra mål på var tredje eller fjärde chans. Mot Eskilstuna gjorde Rosengård mål på varannan målchans, den gången vann de min statistik med 18–2 (10–1).

Sanne Troelsgaard

Men släpper man inte in några mål räcker det ju att göra ett. Segermålet kom på en av de 13 hörnorna. Anja Mittag skickade in den hårt i målområdet. Och Sanne Troelsgaard kunde nicka in bollen i tomt mål från nära håll efter att Hilda Carlén missbedömt bollbanan totalt.

Även om Carlén har blivit bättre i luftrummet är hon fortsatt långt ifrån landslagsklass på hörnor. Så där grovt får man inte missbedöma en boll som hamnar inne i målområdet.

Personligen fattar jag inte varför inte Linköpings motståndare slår in alla hörnor nära målet, likt den hörna som gav målet. Rosengårds försök att gång på gång testa långa hörnor kändes lite ogenomtänkt. Mot målvakter som äger sitt målområde kan den typen av hörnor vara ett bra vapen, men mot Linköping känns det som att det är läge att slå in bollen i målområdet.

Efter målet gjorde Linköping ett försök att flytta fram sina positioner. Man bytte in Marija Banusic och flyttade fram Kosovare Asllani. Då fick LFC lite mer anfallsspel, samtidigt som Rosengård fick ännu klarare målchanser.

I några minuter trodde jag möjligen att vi skulle få se en kvittering, men på slutet hade Rosengård god kontroll. I slutminuten fick dessutom Banusic grovt rött kort för att med kraft ha sparkat Troelsgaard i magen.

Det röda kortet går inte att snacka bort, och det innebär att Banusic troligen även kommer att bli avstängd en eller två matcher i damallsvenskan. Dock håller jag med tränare Henrik Jensen:s analys från TV12, att det inte var en medveten nedsparkning, utan att Banusic försökte rensa, men gjorde det med väldigt dålig tajming.

När det gäller Rosengård bör nog tränare Jonas Eidevall jobba hårt med inlöp i straffområdet vid inspel och inlägg, vilka ytor som bör täckas. Hans spelare blev ofta stillastående och passiva när bollarna slogs in.

Dessutom bör man hitta ett lite rakare spel. Caroline Seger ser klart bättre ut än förra året, men Seger slår fortsatt nästan bara passningar i sidled eller bakåt. Med hennes spelsinne borde hon kunna hitta fler offensiva alternativ.

Kollar man på cupfinaler är det en jättefördel att spelar på hemmaplan. Det här var den åttonde hemmasegern på de tio senaste finalerna. Det var också Rosengårds tredje raka cuptitel.

Dock bör det ju konstateras att det lag som vunnit cupfinalen inte har vunnit damallsvenskan samma år sedan 2009 – då Linköping tog dubbeln. Kan Rosengård bryta den ”förbannelsen”?

En väntad första halvlek

Det är halvtid i den svenska cupfinalen, och ställningen är 0–0 mellan Rosengård och Linköping. Matchbilden har varit den väntade.

Linköping backar hem, jobbar hårt och prioriterar försvarsspelet. Tränare Henrik Jensen tycks ha dragit samma slutsatser som jag, alltså att ytterbackarna Anna Oskarsson och Elin Landström är bättre på offensiv planhalva än på uppspel. Därför drar han ner Kosovare Asllani som vänsterback i uppspelsfasen. Hittills har det inte varit någon jättesuccé, utan Asllani känns stressad av Rosengårds höga press. Mycket beroende av att hon ofta tvingas slå uppspelen med sin vänsterfot.

Offensivt har Linköping i princip inte haft något. Det närmaste en målchans man kommit var när Glodis Perla Viggosdottir gick in hårt mot Natasha Dowie i eget straffområde. Men en eller två chanser brukar man alltid få i matcher, hur underlägset man än är. När den/de chanserna kommer måste LFC visa effektivitet – då kan man sno den här titeln.

Rosengård leder hörnorna med 5–0 och har 3–0 i min räkning av klara målchanser. Men det är inte speciellt många chanser med tanke på att jag gissar att mer än 75 procent av halvleken spelades på Linköpings planhalva.

Rosengård har hittat en bra yta mellan Lisa Lantz och Landström i LFC:s vänsterförsvar. Men som sagt, ännu så länge har Malmöklubben inte klarat av att omsätta sitt massiva spelövertag i målchanser. Det blir mest halvlägen.

Personligen tycker jag nog att Rosengård borde spela lite rakare efter paus. Nu känns det periodvis som att man rullar runt i evigheter utanför Linköpings straffområde. Man borde nog blanda upp rullandet med lite distansskott och inlägg om man vill ha hål på Linköping.

Guldfirande för Lyon och Atletico

Tidigare i dag blev Wolfsburg klara mästarinnor i Tyskland. Nu på seneftermiddagen har Lyon säkrat sitt tolfte raka ligaguld i Frankrike och Atletico Madrid sitt andra raka i Spanien. Så det är läge att skicka ett grattis vardera till Lyon och Madrid.

Atletico ledde med en poängs marginal till Barcelona inför dagens avslutande omgång. Madridlaget såg till att guldstriden aldrig blev spännande. För redan efter nio minuter hade man 2–0-ledning borta mot Zaragoza.

Till slut blev det 6–1, och alltså andra raka guldet till klubben. Det var även tredje raka året som storlaget Barcelona gick miste om ligasegern. Självklart en stor missräkning för stjärnspäckade Barca.

Skytteligan vanns, om jag har rätt uppgifter, av Levantes mexikanska forwardsstjärna Charlyn Corral på 24 mål.

Charlyn Corral

I övrigt noterade en fantastisk publiksiffra på det baskiska derbyt mellan Sociedad och Bilbao i dag.

I Frankrike tog Lyon en storseger med hela 7–0 hemma mot Marseille. Det var lagets 20:e raka seger i ligan, och man har alltså chansen att gå rent.

Precis som för Wolfsburg i Tyskland har Lyon också chansen att ta en trippel. Man är ju både framme i final i Champions League (mot Wolfsburg torsdag den 24 maj) och franska cupen (mot PSG torsdag den 31 maj).

I Tyskland vann Bayern München till slut med klara 7–2 i eftermiddagsmötet med Werder Bremen. Men trots storsiffrorna var Bayern pressat ett tag. Bremen tog ledningen i matchupptakten, och kvitteringen dröjde ända till 44:e minuten.

Alldeles nyss var det dessutom avspark i den svenska cupfinalen. Noterbart i startelvorna är att Linköpings nye tränare Henrik Jensen återigen placerar Marija Banusic på bänken från start. Det antyder att han återigen prioriterar hårt defensivt arbete. Rosengård har en väntad elva.

Linköping sparkar Walfridson

Marcus Walfridson fick bara tre omgångar på sig som damallsvensk tränare. Två dagar innan LFC skall ta emot Göteborg får tränare och sportchef Walfridson lämna. Under sin korta tid i klubben har han tagit laget till cupfinal, men man har också gjort svaga resultat i Champions League och i damallsvenskan.

I och med dagens besked får man väl säga att LFC är tillbaka i gamla hjulspår. Innan Martin Sjögren anställdes som tränare 2012 var det väldigt rörigt i klubben. Man bytte i princip tränare varje år.

Efter Sjögrens fyra säsonger har röran återvänt. Kim Björkegren fick som bekant bara förtroendet under 2017, trots att han tog guld. Björkegren ersattes i vintras av Walfridson, som nu tvingas ge plats åt Henrik Jensen, som senast hade IFK Norrköpings U17-lag. Assisterande tränaren Joel Bäckström fortsätter och Charlotte Rohlin lyfts också upp i tränartrojkan. Jensen är sambo med Janni Arnth och har god koll på laget.

Det återstår att se om det här kan ge LFC det lyft som laget behöver.