På lördag tjuvstartar den andra halvleken av damallsvenskan 2022 med matchen IFK Kalmar–Kristianstad. De senaste två dagarna har det hänt en hel del på övergångsmarknaden.
Under EM noterade jag att det var klart tyngre namn som anslutit till de damallsvenska klubbarna under det här övergångsfönstret än vad som har lämnat.
Men i dag meddelades att Katrine Veje har spelat klart i Rosengård för den här gången. Och de senaste dagarna har det funnits uppgifter om att både Jelena Cankovic och Johanna Rytting Kaneryd är på väg att lämna damallsvenskan för engelska WSL.
Under dagen har jag haft en diskussion på Twitter om huruvida Chelsea är ett bra karriärval för Häckens landslagsstjärna. Rent spontant tycker jag inte det. Dels för att Emma Hayes lag spelar en fotboll utan ytterforwards, dels för att konkurrensen i de offensiva positionerna är hårdare än i de flesta andra toppklubbarna.
Om vi börjar med spelsättet kör Hayes sitt race, ett race som bygger på snabba omställningar central. Medan huvudkonkurrenterna Arsenal och Manchester City har byggt på vassa ytterforwards kör Chelsea utan utpräglade kantspelare.
Det finns alltså ingen skräddarsydd roll för Rytting Kaneryd i Chelsea. Och sannolikheten att Hayes skall justera sitt spelsätt känns liten. Hon justerade inget när hon värvade Pernille Harder,
Tittar man på rollerna i Chelseas lag så finns det två eller tre offensiva roller där Rytting Kaneryd kan bli aktuell. Antalet roller beror på om Hayes skall fortsätta spela med trebackslinje, eller om hon tänker återgå till fyra backar.
De spelare som Rytting Kaneryd skulle konkurrera med i Chelsea om de där offensiva rollerna är i första hand Pernille Harder, Fran Kirby, Jessie Fleming, Guro Reiten, Erin Cuthbert och nyss värvade Katerina Svitkova. Och i den konkurrensen är jag rädd att svenskan är på sjunde plats.
Men jag kan förstås ha fel. Och i det här fallet hoppas jag att Chelsea är ett succéval för Rytting Kaneryd. Om det nu stämmer att hon är klar för Londonklubben.
Hammarby har gjort de riktigt tunga nyförvärven i form av Jonna Andersson och Simone Boye Sørensen. Dessutom kan man se både Kyra Cooney-Cross och Elise Kellond Knight som nyförvärv. Båda spelade mot Husqvarna förra helgen. Framför allt är det otroligt roligt att se Kellond Knight tillbaka i spel igen efter sitt överlånga skadeuppehåll.
Djurgården är tvåa på listan över bäst övergångsfönster. Hedvig Lindahl och Ebba Hed är två klassförvärv.
Häcken är också på medaljplats, framför allt genom värvningen av Anna Anvegård. Men att man antagligen tappar Rytting Kaneryd drar ner omdömet lite.
Näst sist på listan finns Kif Örebro som tappar tunga spelare som Jenna Hellstrom och Anna Sandberg. Men Örebro ligger på säker mark och kan ta de tappen.
Däremot ser det väldigt mörkt ut hos jumbon AIK. Man blir av med starka duon Hannah Davison och Jenny Danielsson, och får in Emma Engström, som bara spelat sporadiskt efter sin knäskada. I en träningsmatch föll AIK med 6–0 mot Eskilstuna, ett resultat som indikerar att AIK:s vd Manuel Lindberg kanske kan vara framgångsrik i sitt arbete med att i höst föra klubben till sin favoritserie, elitettan.
Peter Gerhardsson har just presenterat de 22 spelare som åker med till OS i Japan. Det handlar ju om 18 ordinarie och fyra reserver på plats.
Det var en trupp utan några större skrällar. Som väntat har Gerhardsson valt att lägga fokus på spelare som kan användas i flera olika positioner. Bland backarna finns exempelvis fyra mittbackar och två ytterbackar, men flera av mittbackarna har även spelat som ytterbackar, vilket gör att det ändå inte känns tunt på kanterna.
Kollar vi mittfältare och forwards är det egentligen bara tre utpräglade innermittfältare i Caroline Seger, Filippa Angeldahl och Hanna Bennison, och en nia i Stina Blackstenius. Men Nathalie Björn, Kosovare Asllani och Lina Hurtig är alla även tänkbara alternativ på innermittfältet och Hurtig och Fridolina Rolfö kan också spela nia, vilket gör att Gerhardsson trots allt har möjligheter när han skall ta ut sin elva.
Den position där han har flest spelare är yttermittfält/kantforward. Där finns Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Olivia Schough, Rolfö och Hurtig, samt att Jonna Andersson och i viss mån även Bennison kan spela i en offensiv kantroll.
Jag kan tänka mig att Bennison var den sista att ta plats i truppen, att hennes insats i söndags blev avgörande. Samt att Julia Roddar räddade sin reservplats genom en stark insats mot Australien. Roddar är ju för övrigt drömspelaren i en OS-trupp. I grunden central mittfältare, men som på senare år mest spelat yttermittfältare eller ytterback. Alltså en väldigt användbar spelartyp.
Noterbart också att Blackstenius är enda nian bland de 18, men att det är två nior till bland reserverna. Där chansar Gerhardsson genom att ta med Anna Anvegård, som ännu inte är i full matchform efter sin skadeförföljda vinter.
Här är truppen i sin helhet:
Målvakter: Hedvig Lindahl och Jennifer Falk
Backar: Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Nathalie Björn, Emma Kullberg, Jonna Andersson och Hanna Glas.
Mittfältare och forwards: Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Bennison, Olivia Schough, Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.
Reserver: Zecira Musovic, Julia Roddar, Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist.
Vilka hamnade då närmast utanför? På målvaktssidan är Emma Holmgren den som är närmast en plats. Men Gerhardsson visade ju tydligt vilka tre han tänkte satsa på när han inte hade med Holmgren till lägret i Kalmar för några veckor sedan. Här var uttagningen alltså ganska självklar.
På backsidan är det Rosengårds Emma Berglund som hamnar närmast utanför truppen. Det var knappast oväntat, eftersom hon stått utanför Gerhardssons landslag under lång tid, men togs in igen till Kalmarlägret sedan det stod klart att varken Nilla Fischer (familjeskäl) eller Linda Sembrant (korsbandsskada) var aktuella för OS.
Ytterbackspositionen är tunn, och där kan man väl inte säga att någon icke uttagen spelare har varit nära en plats. Konkurrensen där försvann ju när Jessica Wik blev gravid.
Här funderar man lite på Elin Rubenssons situation. Egentligen borde hon ha varit högaktuell, men hennes chanser till en OS-plats har sannolikt försvunnit genom att Mats Gren hållit tillbaka hennes speltid i Häcken under våren. Rubensson är ju egentligen en drömspelare i en OS-trupp. Central mittfältare i grunden, men användbar både som ytterback, kantspelare och har ju även ett förflutet som forward.
Det är ju just Häckenspelarna som är förlorarna i den här uttagningen. Bland mittfältare och forwards är det sannolikt Häckentrion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Johanna Rytting Kaneryd som hamnat närmast utanför truppen. Zigiotti Olme tappade sannolikt sin plats till Bennison när hon blev skadad för några veckor sedan. Alla de tre var dock sannolikt med i diskussionen ända in på målsnöret.
Duon Mimmi Larsson och Loreta Kullashi var sannolikt aktuell i vintras, men under våren har man förstått att de inte skulle räcka till en OS-plats. I övrigt bland forwards är ju Pauline Hammarlund borta till följd av en korsbandsskada.
Är det då en bra trupp? Den kanske inte är lika stark som truppen i VM 2019, men det är absolut en trupp som bör kunna vara med och slåss om medaljer.
Noterbart är att laget på många sätt bygger på tre ungdomslandslag. Jag tänker på det U20-lag som spelade VM 2010 samt på de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är spelare födda 1990–97, vilket egentligen är perfekt. Spelarna är i den åldern där de skall vara som bäst.
Lite oroväckande är det ändå att 02:an Hanna Bennison är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, samt att inga andra U23-spelare egentligen varit med i diskussionen. Det är nu ganska många åldersgrupper där det inte kommit fram en enda landslagsmässig spelare. Undrar hur diskussionen på förbundet låter kring den utvecklingen?
Om jag hade otur med målen förra omgången hade jag lite av jackpot den här helgen. I den match som jag såg på plats föll nämligen hela tio av de 15 damallsvenska mål som gjordes i dag. Samtliga föll bakom AIK-debutanten Serina Backmark.
AIK släppte alltså in tio mål. Men det är inte den enda anledningen till frågan i rubriken. En annan såg jag under eftermiddagen, alltså redan innan matchen. I den text på klubbens hemsida där man berättade om den överlånga skadelistan kunde man läsa:
Johanna Lindell – Underkropp. Beräknas vara tillbaka i kollektivträning tidigast september.
Emelie Jansson – Underkropp. Beräknas vara tillbaka i kollektivträning i augusti.
Nora Rönnfors – Underkropp. Prognos ca 12 månader.
Elsa Törnblom Von Schmalensee – Underkropp. Prognos oklart.
Ema Paljevic – Underkropp. Prognos oklart.
Adelisa Grabus – Underkropp. Prognos oklart.
Underkropp? Vad är det för trams? Personligen förstår jag inte ingenting av meningen med det här sättet att meddela skador. Eller snarare sättet att inte meddela skador.
På Valhalla satt jag för övrigt snett bakom Rönnfors och Paljevic. I paus kollade jag deras status. Paljevic berättade att hon har en ledbandsskada i ena knät, och att hon ännu inte vet om det blir operation. Därav oklar prognos. Rönnfors fick inte berätta vad hon har för skada. Och det gjorde hon inte heller.
Men räkna med att ”Underkropp. Prognos cirka 12 månader” rör sig om en korsbandsskada. Rönnfors var korsbandsskadad i högerknät som 16-åring, så det här är andra gången hon drabbas.
Men det var alltså inte bara genom det tveksamma sättet att meddela skador som AIK utmärkte sig i dag. I går skrev jag om att Solnaklubben har varit ojämn på sistone, och att om de skulle följa trenden skulle de åka på en storförlust på Valhalla.
Redan när jag såg AIK:s startelva kände jag att det tipset skulle kunna slå in. Och när jag såg försvarsspelet när Stina Blackstenius gjorde 1–0 efter drygt två minuter var jag övertygad om att dagens AIK-lag inte var nära damallsvensk klass.
Häcken däremot passade på att ha kul. De hade gjort 5–0 redan innan matchklockan nådde 25 minuter. Det slutade 10–0, men var mycket närmare 15–0 än 10–1. Häcken hade osannolika 29–1 i avslut, varav 16–1 på mål. Blackstenius gjorde tre mål och kopplade ett grepp om skytteligan. De snyggaste målen gjorde dock Milica Mijatovic, skott i krysset efter ett mönsteranfall, och Johanna Rytting Kaneryd, en läcker klack.
Den enda AIK-spelare som visade klass på Valhalla i dag var Rosa Kafaji. Hon är verkligen en sensationellt stor talang. Men inte ens sensationellt stora talanger klarar ensamma av att skapa målchanser mot ett lag av landslagsspelare. Och i dag var Kafaji väldigt ensam.
AIK spelade 5–4–1 i den första halvleken och 4–5–1 i den andra. I båda var laget pinsamt svagt. Den stackars 18-åriga målvakten Serina Backmark hade en mardrömsdebut, trots att hon räddade ett par frilägen. Backmark får nog slå en signal till Örebromålvakten Tove Enblom, som släppte in elva mål i sin debut, men som reste sig från den smällen och har utvecklats till en god damallsvensk målvakt.
Det konstiga med matchningen var att AIK:s manager Anne Mäkinen på presskonferensen sa att tidigare stabila Milla-Maj Majasaari hade kunnat spela, men att man valde att vila henne efter att hon varit i väg med det finländska landslaget. Schyst att slänga in en orutinerad 18-åring när man har stora delar av startelvan på skadelistan, och man skall möta mästarlaget på bortaplan.
Som grädde på moset bytte AIK:s lagledning in Vendela Persbeck som vänsterytter i minut 77. Det anmärkningsvärda här är att 17-åriga Persbeck också är målvakt. Hon är AIK:s tredjemålvakt, men fick alltså debutera i damallsvenskan som vänster yttermittfältare. Mäkinen motiverade med att det var det alternativet som AIK-ledningen hade, samt att: ”Hon har varit utespelare tidigare.”
Efter matchen diskuterade jag AIK:s agerande med en kollega. Vi kom fram till att den enda rimliga förklaringen till att man matchade sitt lag som man gjorde var att man ville skicka en tydlig signal till folk högre upp i klubben om att man behöver förstärka truppen. Och en så mycket tydligare signal än en förnedrande 10–0-förlust finns väl inte?
I övrigt i dag visade Hammarby att det fortfarande går att göra mål på Piteå. Att det var Madelen Janogy (2) och Nina Jakobsson som satte fullträffarna i Bajens 3–0-seger lär svida lite extra för Piteå. Släkten är…
Omvänt hade Jennie Nordin en riktigt mörk dag. Hon drog på sig en onödig straff i andra minuten, och gav därmed Hammarby kommandot i matchen. Sedan missade hon en straff i slutet – eller om jag kanske skall skriva att Anna Tamminen räddade?
I Örebro slog åskan ner, och bröt matchen. Kristianstad gjorde ett mål före blixtarna, och ett efter. Därmed blev det favoritseger, 2–0. Däremot blev det inga mål i Växjö, 0–0 mellan Växjö DFF och Djurgården var sannolikt ett resultat som gladde de andra lagen på undre tabellhalvan mest.
Det blir Häcken som tar emot Eskilstuna på Bravida Arena i cupfinalen den 13 maj. Häcken hade tur i lottningen och fick hemmaplan i finalen igen.
Eller. Det var ju inte Häcken som vann cupen på hemmaplan för två år sedan, utan Göteborg FC. Men det är ju som bekant samma lag.
Häcken vann påskdagens prestigemöte med Rosengård med 1–0. Jag har sett i kommentatorsfältet här i bloggen att det finns olika uppfattningar om huruvida det var en bra match guldfavoriterna emellan.
Personligen är jag nöjd med underhållningen. Det var jämnt, tätt och spännande. Faktiskt precis så bra som jag hade hoppats.
Det kunde ha gått åt båda håll, men jag tycker att rätt lag vann. Häcken är bättre på offensiv planhalva än Rosengård, och det fällde avgörandet i en jämn match. Jag räknade till 7–5 i klara målchanser i Häckenfavör, och 10–4 i hörnor.
Dessutom borde ju Jelena Cankovic har fått rött kort redan för den armbåge hon gav Filippa Curmark i 35:e minuten. Jag klandrar inte domare Pernilla Larsson för att hon missbedömde situationen och bara delade ut ett gult kort. Men om domare Larsson hade haft tillgång till VAR skulle Häcken garanterat fått spela i numerärt överläge i en bra bit över halva matchen.
Det var framför allt i presspelet som lagen imponerade. Där var det Häcken som inledde bäst. Man satte bra press på Rosengård, framför allt centralt, där – om jag minns rätt – Caroline Seger hade fyra bolltapp på egen planhalva redan de första tio minuterna. Och Cankovic hade två. Häckens presspel gjorde att Seger inte fick det utrymme hon brukar få, vilket verkade störa Rosengård.
Malmölaget inledde ganska passivt. Men efter 10–15 minuter hittade även Rosengård rätt i sitt presspel. Man jobbade smart genom att Olivia Schough först stängde passningar till Häckens bollskickliga högersida med Luna Gewitz och Johanna Rytting Kaneryd. Sedan pressade Mimmi Larsson ut Emma Kullberg långt ut på vänstersidan. Där kändes Kullberg väldigt låst, något som störde Häcken ganska rejält i uppspelsfas.
Totalt tyckte jag att den första halvleken gick till Rosengård spelmässigt, men till Häcken sett till målchanser. Rosengårds enda riktiga målchans före paus kom som ett resultat av pressen. Schough bröt en passning från Filippa Angeldahl och satte upp Larsson i bra läge. Jennifer Falk stod dock för den första halvlekens bästa räddning.
Häckens två första målchanser kom i samband med hörnor. Det var ändå förhållandevis chansfattigt fram till mitten av den andra halvleken, då matchen öppnade upp sig. Rosengård hade två ribbskott och ett friläge för Hanna Bennison, så Häckens seger var långt ifrån säker.
Man kan förstås ha synpunkter på passningskvaliteten. Båda lagen pressade fram felpass och farliga bolltapp från motståndarna. Samtidigt känns det rätt logiskt att det blir fler misstag än vanligt när de två bästa lagen möts. Då blir ju nämligen tempot högre, och spelarna får mindre tid på sig.
För landslagets del tyckte jag att det var lite oroväckande att Seger hade så många bolltapp. Det är man inte van vid att se. Något som däremot känns lovande för Peter Gerhardsson är Stina Blackstenius utveckling de senaste veckorna. Inte bara för att hon petade in segermålet, men jag tycker att det ser ut som att hon spelar med större självförtroende nu än hon gjorde bara för tre veckor sedan. Det känns som att Blackstenius agerar rejälare än på mycket länge. För hennes, Häckens och landslagets skull får vi hoppas att min känsla är korrekt.
Inlägget uppdaterat med rätt dag för presskonferensen
På tisdag 15.00 presenterar Peter Gerhardsson sin trupp inför de stundande landskamperna mot USA och Polen. Där lär Filippa Angeldahl finnas med. I dag imponerade nämligen mittfältaren stort framför ögonen på förbundskaptenen.
De senast åren har jag tyckt att Angeldahl varit överskattad. Jag har inte alls tyckt att hon har presterat på den nivå som hon borde kunna göra. Den uppfattningen hade jag under hennes två säsonger i Linköping, och även under fjolåret i Göteborg.
Men i vinter har något hänt med Angeldahl.
I fjol var hon mest inriktad på att hålla bollen inom laget. Däremot fick vi sällan se hennes styrkor i att driva fram bollen, eller hennes fina avslut. Hon spelade i 21 av 22 damallsvenska matcher, varav 19 från start. På dem noterades hon ”bara” för tre mål och ett assist.
Precis som utlovad presenterar jag de interna skytte- och assistligorna för damallsvenska lag (säsongen 2020, omgångar 1-22). Njut av!
I år har jag varit nere i Göteborg och kollat in Häcken vid två tillfällen. Och jag har fått se en helt ny Filippa Angeldahl. Jag har sett en offensivt inriktad spelare som kommer både till egna skott och står för fina framspelningar. Tillsammans med Johanna Rytting Kaneryd driver Angeldahl Häckens anfallsspel.
Mot Växjö slog Angeldahl assisten till segermålet. Och i dagens 5–2-seger mot Linköping assisterade hon till 2–1 samt gjorde själv både 3–1 och 4–1. Två mål och två assist på två cupmatcher mot damallsvenskt motstånd alltså.
Efter dagens match kollade jag med Angeldahl om hennes nya roll. Hon sa:
”Jag försöker ta lite mer offensiv plats, komma upp lite. Jag tycker att den rollen passar mig bra.”
Är det en roll du tagit själv, eller något du blivit tilldelad?
”Det är en roll jag tagit själv. Jag gillar att göra mål så man får passa på att smyga fram.”
Så du har smugit upp 10–15 meter utan att kolla med Mats Gren?
”Nej, vi har väl haft lite dialog, men ibland kommer jag upp lite och blir ytterligare ett hot. Det har fungerat nu.”
Hur skulle du själv beskriva din roll i fjolårets lag?
”Då var det mer att styra spelet bakifrån och sätta andra i bra lägen. Nu har vi justerat det lite så att jag kan komma upp och använda mitt tillslag lite för avslut.”
Som lag, är ni lika starka som i fjol?
”Ja, absolut. Vi har tappat många spelare, men vi har också fått ni bra spelare – med mycket fart. Vi kommer att få jobba mycket mera på att få till det bollinnehav vi vill etablera. Men det kommer att gå mycket fortare i våra omställningar, så jag tror absolut att vi kan vara med i toppen i år också.”
När det inte är Angeldahl som driver Häckens anfallsspel är det alltså ofta Johanna Rytting Kaneryd. I dag hade nyförvärvet från Rosengård två assist, bland annat det här fina till Julia Zigiotti Olmes tidiga 1–0-mål:
Det kan nog bli en hel del Häcken i den där landslagstruppen på tisdag. En spelare som inte lär vara med är Elin Rubensson. I dag var hon dock tillbaka i spel för första gången på drygt 1,5 år. Rubensson byttes in i 73:e minuten, och med tre tilläggsminuter blev det 20 minuter på planen.
Det var just 20 minuter som det var tänkt att hon skulle spela, så det blev ju klockrent. Efteråt lyssnade jag lite på när GP pratade med Rubensson. Jag hörde att hon hela tiden haft som plan att vara fullt redo till den damallsvenska premiären, men att hon nu var lite osäker på om hon kommer att orka 90 minuter om tre veckor.
Även om Rubensson såg lite lätt rostig ut i dag borde hon ju kunna bli som ett kanonnyförvärv för Häcken.
Det har för övrigt varit väldigt intressant att se Göteborgslaget i de här två matcherna mot Växjö och Linköping. Fjolårets svenska mästarlag var offensivt balanserat. Årets upplag har en ännu mycket mer offensiv balans.
Fjolårets båda kantspelare Natalia Kuikka och Emma Koivisto var i grunden försvarsspelare, även om de hela tiden även fyllde på i offensiven. Årets kantspelare är i grunden offensiva spelare, nästan vilka Mats Gren än må välja. Dessutom har man spelat med Lotta Ökvist i trebackslinjen – en offensivt lagd back, samt att Angeldahl alltså tagit några kliv uppåt i planen.
Följden blir att Häcken skapar ett väldigt tryck framåt när man anfaller. Men det skapas också stora ytor för motståndarna att kontra på. Sådana ytor fick Växjö för två veckor sedan, och sådana ytor fick även Linköping i dag.
Fram till 2–1-målet, som Cajsa Andersson bjöd på genom ett svagt uppspel i den 51:a minuten, tyckte jag att det var en rätt jämn match. Men sedan exploderade Häcken i en maktdemonstration och gjorde totalt fyra mål på 17 minuter.
Jag pratade både med Andreé Jeglertz och Frida Maanum efter matchen. Det är ju inte jättebra läge att prata förväntningar på säsongen precis efter en 5–2-förlust. Jeglertz var exempelvis långt ifrån nöjd med att laget släppt in fyra mål på så kort tid. Maanum konstaterade att Häcken hade varit mycket bättre i båda straffområden.
Men bortsett från frustrationen över förlusten verkade båda ändå övertygade om att årets LFC är bättre än fjolårets, och att laget skall kunna utmana i toppen.
LFC har jobbat med två olika spelsätt på försäsongen, dels ett med trebackslinje som skulle kunna kallas 3–3–2–2, dels ett med fyrbackslinje som i dag såg ut som klassiska 4–2–4, men som framöver sannolikt mer skall se ut som 4–2–3–1.
Linköping hade alltså en period i den andra halvleken där man kom snett på det mesta. De hade inte heller flyt med domsluten. Min uppfattning är att även domare Sara Persson kom rätt snett på det i dagens match, och att det var LFC som blev lidande.
I minut 55 var Persson ute hos Jeglertz efter att han gnällt över ett uteblivet domslut. Jag tyckte nog att Jeglertz hade ett case när han hävdade att den glidtackling Julia Zigiotti Olme satte in efter 54 minuter var ungefär likadan som den Nilla Fischer bjöd på i minut 29.
Domare Persson gjorde dock två helt olika bedömningar. Fischers förseelse ledde till ostskiva samt Häckenfrispark i fint läge. Zigiottis förseelse ledde inte till något alls. Lite så var det tyvärr fler gånger. Tråkigt att man skall behöva ha synpunkter på domarnivån efter var och varannan match.
Apropå konstiga beslut från domare har jag i tidigare inlägg glömt att nämna en intressant händelse från förra veckans cupmatch mellan Alingsås och Rosengård. I minut 86 fick Rosengård straff.
Jag har noterat att det saknas straffpunkt på en del nylagda konstgräsplaner. Den på Gerdskenvallen i Alingsås var en sådan plan utan straffpunkt. Domaren hittade markeringar på långlinjen, som hon hävdade markerade var straffen skulle läggas.
De markeringarna gällde dock avstånd vid hörna, och var bara tio meter från kortlinjen. Jelena Cankovic fick således chansen att lägga straff från tio meter. De flesta utanför domartrion kände att straffen lades väl långt fram. Och när serbiskan gjort mål (6–0) på straffen blev det en diskussion om huruvida allt verkligen gått rätt till kring den där straffen. Domaren valde dock att godkänna målet.
I samband med den där matchen i Alingsås hörde jag folk i Rosengårdsledningen uttrycka oro för dagens match mot Kristianstad.
Det visade sig vara berättigad oro. Jag har bara följt matchen via livescore, men det var intressant. Rosengård fick snabbt till en 3–0-ledning. Men redan till paus var det 3–2. Och på slutet kvitterade Kristianstad. Jag vet inte om fjolårets serietrea hade några chanser att även avgöra, och därmed sno åt sig gruppsegern. Men känslan är ju att Rosengård kom undan med blotta förskräckelsen.
Hur mycket förskräckelse det var i Eskilstuna är också oklart. Men laget lyckades spela 1–1 i Örebro, och därmed ta hem den grupp där tre lag hade chansen på avancemang inför dagens omgång.
Som jag skrev i förra inlägget kände jag att Hammarby spelmässigt sett var den gruppens bästa lag. Men fotboll handlar om att göra mål, och det lyckades inte Bajen med senast på Tunavallen.
Både mot Örebro och i dag mot Sundsvall har Emilia Larsson gjort hattrick. Trots de sex målen blev hon ändå lite av syndabock. Det var ju hennes straff som Emma Holmgren räddade på tilläggstid i söndags. Mål där och det hade varit Hammarby som spelat semifinal och inte Eskilstuna.
Det fjärde semifinallaget kommer från elitettan och heter Umeå IK. UIK stod för en sen vändning borta mot Djurgården. Sarah Mellouk kvitterade till 2–2 i minut 86, och Alexandra Sandström avgjorde i slutminuten.
Umeås seger innebär att laget tar nio poäng, och blir seedat i den lottning som sker på måndag 15.00. Det är de två bästa gruppsegrarna som blir seedade, och får semifinalerna på hemmaplan.
Utöver Umeå tog även Häcken full poäng – och får spela semi på hemmaplan. De båda oseedade lagen blir alltså Rosengård och Eskilstuna.
Som opartisk ser man ju gärna en final mellan Häcken och Rosengård. Men nu är det 50 procents chans/risk att de får mötas redan i semifinal.
I övrigt i dag har Sofia Jakobsson blivit målskytt i Spanien. Hennes Real Madrid vann med 2–0 borta mot La Coruna. Kosovare Asllani byttes in i minut 84 i den matchen. Det är nu en månad sedan Asllani senast startade en match. Men allt talar väl för att hon trots det kommer att finnas med i Gerhardssons trupp på måndag.
När jag kom hem från Göteborg hade jag på Manchester City–Reading på tv:n och Montpellier–PSG på datorn. Jag kollade inte koncentrerat på någon av matcherna, men kunde inte undvika att notera att medan PSG kunde ta en rätt säker seger så fick City verkligen jobba för trepoängaren.
City var hela tiden det bättre laget, men det dröjde ända till 87:e minuten innan Chloe Kelly kunde styra in segermålet efter ett fantastiskt förarbete av Lauren Hemp. 20-åringen fixade straff och var bästa Cityspelare mot Barcelona i onsdags. I dag avgjorde hon matchen genom att springa slalom genom Readlngförsvaret och servera Kelly öppet mål.
— Barclays Women's Super League (@BarclaysWSL) March 27, 2021
Därmed leder PSG och City sina respektive ligor. City har dock en match mer spelad än Chelsea, som kan återta serieledningen i morgon då man möter Aston Villa. Både i Frankrike och England återstår vårmötet mellan ettan och tvåan.
I Frankrike har jag inte sett något datum för seriefinalen mellan PSG och Lyon. Den skulle ju ha spelats för ett par veckor sedan, men sköts upp på grund av coronasmitta i PSG. I England tar Manchester City emot Chelsea den 25 april.
Jag svarade på den frågan med en egen teori om spelsätt. Men det finns ju någon som har bättre inblick i frågan än jag, så jag åkte tidigare i dag till Hisingen för att ställa frågan direkt till Johanna Rytting Kaneryd själv. I eftermiddags gjorde ju nämligen 24-åringen från Kolsva i Köpings kommun tävlingsdebut för BK Häcken FF.
Det var en intressant cupmatch mellan Häcken och Växjö DFF som vanns av Häcken med 1–0 efter segermål från just Rytting Kaneryd i den första halvlekens 40:e minut.
Jag tog upp mobilen en gång under matchen för att knäppa en matchbild till sociala medier. Det råkade bli en bild på målet. Här ser ni Filippa Angeldahl driva fram bollen. Strax efter frispelade hon Rytting Kaneryd till höger.
Häckens segermål mot Växjö.
Det var en intressant match på många sätt. Häcken var verkligen hyperoffensivt. De spelar ett 3–5–2 som långa stunder snarare ser ut som 3–3–4.
Jag blev verkligen förvånad över hur högt Häcken stod. Jag såg aldrig Göteborg på plats förra året, men mina minnen från tv-soffan är att laget inte var lika offensivt balanserat i fjol som det var i dag. Med Lotta Ökvist som en av tre backar och med duon Anna Csiki och Hanna Wijk på kanterna får laget en väldig offensiv framtoning.
Det var något Växjö hade noterat. Den första halvleken var spelmässigt jämn, och jag tror egentligen att småländskorna var klart nöjdast med matchbilden.
Växjö flyttade ut sina forwards på kanterna, de låg brett utanför Häckens centrerade trebackslinje. Och gästerna fick en hel hög fantastiskt fina kontringslägen. Där saknades det dock ganska mycket både i beslutsfattandet och passningskvaliteten. Växjö får helt enkelt åka hem och träna på kontringsspel.
Dock noteras att Signe Holt Andersen i 27:e minuten hade ett skott som small i ribbkrysset bakom Jennifer Falk. Som tur var för Häckenmålvakten gick skottet i ribbkrysset och ut. Otur däremot för Växjö som hade varit förtjänt av oavgjort in i pausen.
I den andra halvleken var Häcken det bättre laget, och hemmasegern var till slut fullt rättvis – och kanske något mål för liten. Det höll Växjökaptenen Emmi Alanen med om efter matchen. Samtidigt som hon var missnöjd med att ha förlorat konstaterade hon att:
”Vi har ju börjat från en högre nivå den här säsongen, om man jämför med förra året. Så det ser ju bra ut. … Om vi kan hålla den här nivån hela säsongen, och kanske ta ytterligare ett eller två steg framåt – jag tror att det kan bli jättebra.”
Jag får hålla med. Även om Göteborg skapade väldigt mycket efter paus så kändes Växjö både stabilt och spännande. Och man levde ju hela vägen till slutsignal borta mot det lag som vann SM-guldet i fjol.
Jag satt för övrigt rakt bakom Växjös bänk, vilket var intressant. Huvudtränare Maria Nilsson är lugn och tyst. Men hon har en ny assisterande tränare som lär komma att höras i damallsvenskan.
Assistenten heter Stefan Karlsson och har spelat en bit över 100 allsvenska matcher för Djurgården, Östersund och Jönköpings Södra. Han avslutade spelarkarriären i fjol i Öster, och gör nu debut som tränare.
Det var både intressant och underhållande att lyssna på Karlsson. Han levde nämligen ut sina känslor och hade synpunkter på både det ena och det andra. Domare Tess Olofsson orkade bara höra hans klagomål på hennes domslut i drygt en halvtimme. Sedan var hon ute och sa till honom att: ”Nu räcker det.”
Domarna i damallsvenskan kommer säkert att få anledning att komma med fler tillrättavisningar av Karlsson i år. Men mellan svordomar och domarkritik hörde jag också honom säga mycket klokt, många taktiska drag som Växjö kommer att ha nytta av.
För Växjö gjorde många taktiskt smarta saker i Göteborg. Det var exempelvis intressant att höra hur de båda bänkarna agerade vid Häckens hörnor. Först lät Växjö tre spelare ligga kvar högt för att kontra. Man minskade det till två, men fick Häckens bänk att vråla på sina spelare att slå korta hörnor för att ”locka ut” Växjöbackarna.
Häcken vann alltså, och det var på många sätt Johanna Rytting Kaneryds förtjänst. Nyförvärvet från Rosengård glänste – hon var inblandad i det mesta i hemmalagets offensiv. Hon gjorde alltså segermålet, men kunde även ha haft flera assist.
Men hon insåg också att det kunde ha varit ett annorlunda resultat i paus, om Växjö haft bättre kvalitet i sitt offensiva omställningsspel.
”Som tur är har vi starka spelare där bak, som kan rädda upp det. Jag vet inte hur många maxlöpningar ”Kullis” tog idag och räddade oss ur situationen. Det är väl det som både är det bra och dåliga med vårt presspel – det är risktagande, men det kan också leda till mål.”
”Kullis” är Emma Kullberg, som verkligen är hyperviktig för Häckens försvarsspel med sin snabbhet.
Offensivt lider Häcken av att Stina Blackstenius fortfarande har väldigt dåligt självförtroende. Jag kan ha missat någon, men antecknade sex 100-procentiga målchanser för landslagsforwarden efter paus. Avsluten var tyvärr långt ifrån 100-procentiga. Rytting Kaneryd hyllar dock Blackstenius:
”Hon är som en duracell-kanin och springer i djupet och kommer till bra lägen. Det kommer att sitta. Hon tar sig ofta själv till lägena genom att vrida, vända och löpa – hon är väldigt stark. Det är skönt att spela med en sådan spelare som både löper för oss andra också, så att vi får ytor.”
Och så var då det då den där frågan i det tidigare inlägget. Hur skall man tolka Rytting Kaneryds lyft?
Här är hennes eget svar:
”Jag tror att den här miljön är rätt för mig, jag får ut så mycket mer av mitt fotbollsspel. Jag får vara mig själv, får både löpa i djupet, kunna hitta kombinationer – liksom utnyttja mina spetskvaliteter. Det är väl det som mest är skillnaden om jag jämför med Rosengård.”
Kände du dig lite låst där?
”Ja, det gjorde jag, helt klart. Jag fick inte ut mina spetskvaliteter. Sedan har det självklart att göra med speltid också – det är säkert en mix där. Tänker jag på de matcher som jag spelat här så har jag fått ut så mycket mer av mig själv: Jag får bollar i fart, och får bara göra det jag är bra på. Man bara njuter liksom.”
Mot Växjö spelade hon som tia från start, men flyttade ut på kanten som wingback när Julia Zigiotti Olme kom in i den andra halvleken. Jag frågade Rytting Kaneryd dels var hon trivs bäst, dels var hon tror att hon kommer att spela i år:
”Det är väl både som tia och wingback. Det är svårt att välja, för det är olika från match till match. Just nu känner jag att jag får ut jättemycket som tia. Andra matcher när vi spelar mot lite mer kompakta lag får jag ut mer som wingback där jag kan löpa i djupet bakom deras backlinje. Jag gillar båda rollerna, och känner att jag kommer till bra lägen.”
En helgardering alltså. Däremot fick jag ett klarare svar när jag kollade med henne hur hon gör med sina efternamn. Det står ju bara Kaneryd på matchtröjan.
”Jag brukar använda båda mina efternamn, men eftersom båda inte får plats på ryggen får jag alltid välja ett där. Jag tycker att Kaneryd passar bättre på ryggen. Jag tror att mamma är lite besviken – men pappa är nöjd…”
I övrigt i dag vann Hammarby, Djurgården, Umeå, Kristianstad och Linköping sina inledande cupmatcher. Som jag ser det var det rakt igenom favoritsegrar. Det som stack ut var väl att Bajen vann med så stora siffror som 3–0 borta mot Kif Örebro. Hammarby går från klarhet till klarhet den här våren.
Inlägget uppdaterat med streamar till Atletico–Chelsea och till Bayern–Biik Kazygurt
I dag har PSG skaffat sig ett kanonläge att få spela kvartsfinal i Champions League. De franska ligaledarna vann hemmamötet med Sparta Prag med betryggande 5–0. Framför allt är 5–0-målet från Luana sevärt.
PSG–Sparta Prag ligger en vecka efter övriga åttondelsfinaler. Returen i Prag spelas nästa onsdag.
Av övriga sju åttondelar spelas sex färdigt under onsdagen och en under torsdagen. FC Rosengård spelar sin otroligt viktiga bortamatch 20.30 på onsdagskvällen – en match som sänds av Aftonbladet.
Det är en match som i första hand är viktig för FC Rosengård – men även för svensk klubbfotboll i helhet. Som jag skrev inför första matchen är det många rankingpoäng på spel. Det gäller framför allt Rosengårds ranking, men även den gemensamma svenska. Så det finns även anledning för representanter för andra svenska klubbar att hålla en eller två tummar för Malmöklubben i morgon.
Klart är att Rosengård är favorit. Jag hade dem på 90–10 inför matcherna. Det tipset byggde på en koll på lagens trupper. Jag tror nämligen inte att någon av St Pöltens spelare hade platsat i Rosengårds startelva.
Problemet för Rosengård är att klubben inte gör resultat som motsvarar den spelstyrka som man har i spelartruppen. Faktum är att jag skulle säga att laget konstant har underpresterat i fem års tid. Att man bara tagit ett SM-guld sedan 2016 är faktiskt alldeles för dåligt med tanke på vilket spelarmaterial man har.
Ta för exempel Johanna Rytting Kaneryd. Hon var landslagsmässig när hon skrev på för Rosengård. Sedan drog hon korsbandet och missade en hel säsong. Därefter gjorde den tekniska mittfältaren tre mål på 2112 spelminuter i damallsvenskan för FC Rosengård. Omräknat till hela matcher innebär det ungefär tre mål på 23,5 matcher – alltså mål i ungefär var åttonde match.
I vintras skrev Rytting Kaneryd på för Kopparbergs Göteborg FC. Den klubben finns för övrigt inte längre – nu har förbundet nämligen godkänt namnbytet till BK Häcken FF.
Rytting Kaneryd behövde knappt dra på sig den gulsvarta Häckendräkten förrän hon var tillbaka i landslaget. I Häcken har Rytting Kaneryd gjort ett mål vardera i tre av fyra träningsmatcher – totalt alltså lika många mål som hon gjorde på två damallsvenska säsonger i FC Rosengård.
Hur skall man då tolka Rytting Kaneryds lyft?
Min teori är att det bygger på spelsätt. Enligt den teorin måste Rosengård fortast möjligt förändra sitt sätt att spela.
De senaste åren har Rosengård varit fast i ett väldigt svårt och långsamt spelsätt som lite tillspetsat bygger på att man håller i bollen så länge att hela motståndarlaget kommer på försvarssida. Sedan passar man i sidled med massor av tillslag tills man tappar bollen – eller tills någon individ bjuder på en aktion som präglas av genialitet och briljans.
Det är ett spelsätt som sätter vissa individer före laget, och som enligt mitt sätt att se det kväver kreativiteten hos massor av väldigt skickliga spelare.
Häcken däremot har ett snabbt spelsätt som bygger på löpvilja och hårda passningar, och som får alla spelare att känna att de bidrar. Det är ett spelsätt där Rytting Kaneryd glänst från dag nummer ett.
Jag vet att det är försäsong och man hittills bara har spelat träningsmatcher. Men det är inga korplag Rytting Kaneryd gjort mål på. Häcken har mött Linköping, Kristianstad, Eskilstuna och Vittsjö – det är trots allt fyra lag med ambition att sluta på damallsvenskans övre halva i år.
Jag hoppas verkligen att Rosengård lyckas ta sig till kvartsfinal. Och jag skulle inte bli förvånad om Malmöklubben vinner SM-guldet i år. Men om jag hade varit Jonas Eidevall hade jag alltså jobbat stenhårt på att fortast möjligt göra om spelsättet så att Rosengård kan få ut maximalt av sin starka spelartrupp.
I skrivande stund har jag inte koll på alla tv-sändningar från åttondelsfinalreturerna. Den här listan kan alltså komma att uppdateras:
Onsdag: 13.30: Atletico Madrid–Chelsea på Chelseas hemsida (måste vara inloggad). Står 0–2. 14.00: Brøndby–Lyon på Viaplay. Står 0–2. 14.00: LSK Kvinner–Wolfsburg på wnited.tv. Står 0–2. 16.00: Fortuna Hjørring–Barcelona på Viaplay. Står 0–4. 18.00: Bayern München–Biik Kazygurt på wnited.tv och på Youtube. Står 6–1.
Den senaste tiden har Peter Gerhardsson huvudsakligen kört på säkra kort i sina uttagningar. Men i dag har han bjudit på två riktiga jätteskrällar.
AIK:s Rosa Kafaji har inte spelat en enda damallsvensk match. Och hon har bara startat 15 matcher i elitettan. Men i dag blev 17-åringen, som är född den 5 juli 2003, uttagen i A-landslaget.
Tillika AIK-fostrade Hanna Lundkvist spelar för Hammarby sedan 2019. Inte heller hon har spelat någon damallsvensk match. Nu kan alltså även 18-åringen, som är född den 17 juli 2002, få göra landslagsdebut innan hon spelar i vår högsta serie.
Hanna Lundkvist
Det här är förstås två kul uttagningar. Jag kan inte säga att jag har följt Kafaji och Lundkvist i elitettan. Men när jag såg dem i F17-landslaget för knappt två år sedan föll jag direkt för deras kvaliteter. Lundkvist kallade jag för ”bolltrollare på yttermittfältet”. Och om Kafaji skrev jag så här:
”Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.
Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.
Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.”
Nu kan alltså Rosa Kafaji få göra debut i A-landslaget. Om hon får spela i någon av de två matcherna under Maltalägret – Österrike den 19 februari och Malta den 23 februari – blir hon den näst yngsta debutanten på mycket länge.
Jag har kollat efter tonårsdebutanter, och hade underlag från 2004. Och perioden 2004–20 är Hanna Bennison den enda som debuterat innan sin myndighetsdag. Här är den listan:
2020: Ingen 2019: Hanna Bennison, 17 år (och 23 dagar). 2018: Loreta Kullashi, 18 år (och 8 månader). 2017: Ingen 2016: Nathalie Björn, 19 år. 2015: Stina Blackstenius, 19 år. 2014: Lina Hurtig, 19 år och Marija Banusic, 19 år. 2013: Ingen 2012: Elin Rubensson, 19 år. 2011: Jessica Samuelsson (nu Wik), 19 år. 2010: Tilda Heimersson, 18 år (och 10 månader). 2009: Emelie Ölander, 19 år. 2008: Louise Fors (nu Schillgard) 18 år (och 11 månader), Kosovare Asllani, 19 år, Malin Levenstad, 19 år och Anna Lindblom, 18 år (och sju månader). 2007: Ingen 2006: Ingen 2005: Caroline Seger, 19 år. 2004: Ingen
Utöver skrällarna Lundkvist och Kafaji finns även en tredje debutant i den i dag uttagna truppen. Det handlar om Kristianstads Onsala- och Kungsbackafostrade back Josefine Rybrink.
Josefine Rybrink
Inte heller Johanna Rytting Kaneryd har fått göra sin landslagsdebut ännu. Hon har däremot tidigare varit uttagen i Gerhardssons trupp.
Här är damlandslagets uttagna trupp till nästa veckas samling som innehåller matcher mot Österrike och Malta! #viärsverige
I förbundets text om trupputtagningen framgår att det kan bli fler debutanter. Ännu så länge är nämligen Chelseatrion Jonna Andersson, Magdalena Eriksson och Zecira Musovic uttagen.
Men i nuläget tillåts inte spelare från England resa in i Malta. Om de restriktionerna ligger kvar blir det i stället trion Emma Holmgren, Amanda Nildén och Emma Kullberg som åker med Gerhardsson till Medelhavet.
Apropå Chelsea så bröts deras långa svit utan ligaförluster i söndags. Man föll med 2–1 hemma mot Brighton.
Det var istället en väldigt bra dag för Manchester City. City vann toppmötet med Arsenal samtidigt som både Chelsea och Manchester United förlorade. Därmed har City återigen ligaguldet i egna händer.
Det är för övrigt ett par riktigt spännande WSL-matcher i veckan. Både onsdagens Londonderby mellan Chelsea och Arsenal samt fredagens Manchesterderby mellan City och United är matcher av högsta betydelse för den engelska guldstriden. Båda sänds dessutom på svensk tv.
Veckans TV-guide (uppdateras löpande när jag hittar nya sändningar): Onsdag: 17.00: Madrid CFF–Athletic Club i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay. 19.00: Barcelona–Betis i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay. 20.00: Chelsea–Arsenal i engelska WSL. Sänds på Viasat Sport 1 och Viaplay.
Fredag: 19.15: Eintracht Frankfurt–Essen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay. 20.00: Manchester City–Manchester United i engelska WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay.
Lördag: 13.00: Kif Örebro – Linköpings FC, träningsmatch. Sänds på SportExpressen Play samt na.se och corren.se. 14.00: Bayern München–Werder Bremen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay. 16.00: Häcken–Kristianstads DFF, träningsmatch. Sänds på gp.se.
Söndag: 13.00: AIK–Djurgården, träningsturnering, match om tredje plats. Sänds av Sportbladet. 16.00: Hammarby–BP, träningsturnering, final. Sänds av Sportbladet.
Det har gått en vecka sedan det senaste inlägget. En händelserik vecka. Det förra inlägget hette Karlernäs till Sevilla – ett bra miljöombyte. Nu behövde jag bara byta namn, i övrigt kunde jag återanvända rubriken.
För i dag har alltså Zecira Musovic presenterats som nyförvärv av engelska ”ligaledarna” Chelsea. Jag sätter ligaledarna inom citationstecken eftersom Chelsea ligger tvåa i tabellen, men har en match mindre spelad och leder om man räknar snittpoäng.
📝 We are delighted to announce the signing of @ZeciraMusovic from FC Rosengard!
The Swedish goalkeeper will join the Blues for the second half of the 2020/21 season! 👊
Jag tror alltså att det här är ett bra miljöombyte för Musovic. Jag tror nämligen att hon behöver ha lite eld i baken för att ta nästa steg i utvecklingen. Det senaste året har Jennifer Falk både gått förbi och dragit ifrån i kampen om platsen som förstamålvakt i landslaget. Det är förstås en kamp som förhoppningsvis även Hedvig Lindahl lär vilja vara med i framöver.
Jag vet att många av er som läser bloggen tycker att Lindahl borde flytta på sig och ge plats för de yngre. Jag delar inte den uppfattningen. Sverige har inte så många toppspelare att vi har råd att sätta en åldersgräns för landslagsspel. Jag tycker att Peter Gerhardsson resonerar klokt när han säger att han inte bryr sig om ålder, utom om förmåga. Det spelar ingen roll om spelarna är 15 år eller 40 – bara de är tillräckligt bra för landslagsspel.
Och jag tycker alltså inte att Musovic har varit tillräckligt bra för att spela i landslaget. Men jag tror att hon kan bli. Hon är bara 24 år, vilket är väldigt ungt för en målvakt.
Jag tyckte exempelvis inte att Hedvig Lindahl höll på internationell nivå förrän hon passerade 30-strecket. Men då blev hon å andra sidan plötsligt en världsmålvakt.
Zecira Musovic
Zecira Musovic kan definitivt ha en liknande utveckling – om hon får rätt utmaningar. Och klivet till Chelsea är helt klart en utmaning. I Rosengård har hon varit lite för självskriven i ett par år. Det är inte bra för motivationen. I Chelsea är hon långt ifrån självskriven – vilket bör bli en motivationsboost.
Det blir i alla fall väldigt spännande att följa henne i WSL.
I hennes sista match för Rosengård var hon närmast arbetslös. Det var ju redan vid lottningen klart att Malmöklubben skulle avancera till åttondelsfinal i Champions League.
Georgiska Lanchkhuti var sannolikt det allra sämsta laget Rosengård mött på hela året. Och då har man ändå mött både Västerås BK 30 och Eskilsminne i Svenska cupen. Mot Lanchkhuti blev det totalt 17–0 efter 7–0 borta och 10–0 i Malmö i onsdags.
Rosengårds största hjälte i onsdags hette Daniela Sabatino. Den 35-åriga forwardsstjärnan nickade nämligen till i femte övertidsminuten i Prag och gjorde målet som tog Fiorentina vidare på Slavia Prags bekostnad. Målet som går att se tre minuter in i det här klippet gör att Rosengård blir seedat när åttondelsfinalerna lottas i februari:
Det innebär att Rosengård kommer att möta något av följande lag i nästa omgång:
Fortuna Hjörring
Biik Kazygurt
St Pölten
Sparta Prag
Atletico Madrid
Vålerenga/Bröndby
Fiorentina
LSK Kvinner
Där är Atletico Madrid nitlotten. Mot alla andra lag kommer Rosengård att vara klar favorit att avancera vidare till kvartsfinal.
Den här upplagan av Champions League var ju annars den där vi i många år fått höra att Göteborg skulle spela final.
Men Göteborg var aldrig nära mot Manchester City. Som jag skrev efter första matchen förlorade de svenska mästarinnorna dubbelmötet för länge sedan – när man snålade och skrev kontrakt som löpte ut den sista november.
Därmed tvingades man spela mot det engelska storlaget med ett B-lag. Och det går förstås inte. Göteborg hade slagit ur underläge även med starkast möjliga uppställning. Men då tror jag att de hade haft en riktigt bra chans till avancemang.
Nu var man chanslösa. Det var kattens lek med råttan hela matchen i onsdags, något som ju faktiskt känns lite pinsamt för svensk damfotboll. När vi äntligen har lag som kan konkurrera på internationell nivå gör klubbledningarna bort sig. Tråkigt.
Det gör alltså att Göteborgs annars så succéartade säsong avslutas vid skampålen.
Och vi kommer att påminnas om pinsamheten under hela första halvåret 2021. Finalen i den här upplagan av Champions League spelas ju nämligen just i Göteborg.
Johanna Rytting Kaneryd
Innan jag lämnar Göteborg och Rosengård noterar jag att Johanna Rytting Kaneryd valt att byta mellan topplagen. Det tror jag också är ett smart val, både av spelare och klubb. Hon är inte samma turbo på kanten som Natalia Kuikka och Emma Koivisto, men har ändå egenskaper som bör passa in bra i Göteborgs spelsätt. Om inte annat skulle hon kunna ersätta Rebecka Blomqvist i rollen bakom de båda forwardarna.
En annan anmärkningsvärd värvning den här veckan var att Piteås finska talang Vilma Koivisto går ner i elitettan, till Umeå IK. Känslan var att Koivisto höll på att växa fram till en riktigt bra damallsvensk spelare. Hon bör således vara ett kanonförvärv i elitettan.
Det har varit en massa andra truppförändringar i damallsvenskan den här veckan. Bland annat har AIK gjort två spännande värvningar i Japan och Island, samt skrivit långtidskontrakt med tre mycket intressanta framtidsnamn. Allt om damallsvenskan silly season hittar ni som vanligt på bloggens speciella silly seasonsida.
Kollar vi utomlands så var det Fifa-gala i går. Där fick vi veta att världens bästa spelare 2020 heter Lucy Bronze. Av det jag sett har hon inte varit lika bra i år som hon var i fjol. Bronze var således inte mitt val. Däremot kan jag tycka att det är kul att en ytterback får priset. För normalt står ytterbackar i princip lägst i rang vid sådana här prisutdelningar.
Vi fick också veta att Sarina Wiegman varit världens bästa tränare i år. Det var ännu konstigare. Wiegman fick antagligen priset för att hon skall bli Englands nästa förbundskapten. Eller så fick hon det för att hon förde Nederländerna till EM-guld 2017 och VM-final 2019.
Meriterna 2020 är nämligen mindre bra. Det nederländska landslaget har i och för sig kvalat in till EM-slutspelet. Men på åtta landskamper i år har man fyra segrar (två mot Kosovo och en vardera mot Ryssland och Estland), tre kryss och en förlust mot USA. Inte mycket att skryta med.
Vid Fifagalan valdes även Lyons Sarah Bouhaddi till världens bästa målvakt. Det konstiga här är att vid samma gala presenterades Fifpros officiella världslag. Där hette målvakten Tiane Endler. Jag hade röstat för Endler i båda sammanhangen, men Bouhaddi är en väldigt bra målvakt och det är inte oförtjänt att hon fick Fifa-priset.
Däremot är många av de som är med i världslaget högst oförtjänta av sina platser. Fifpro är spelarfacket för världens alla professionella spelare. Det är alltså världens bästa spelare som röstat fram elvan. Genom sina val visar spelarna tydligt att de inte har speciellt bra koll på vad som händer i deras egen sport. Bland annat har Megan Rapinoe i princip bett om ursäkt för att hon kommit med i världslaget.
Hon har nämligen inte spelat en enda hela match i år. Totalt kom hon upp i 367 minuter, fördelat på fem matcher i det nordamerikanska OS-kvalet och tre i She Believes cup.
Rapinoes tweet om att hon kom med för att det visas för lite damfotboll på tv är nog med verkligheten överensstämmande.
Världslaget i sin helhet: Endler – Bronze, Wendie Renard, Millie Bright – Delphine Cascarino, Barbara Bonansea, Vero Boquete, Rapinoe – Pernille Harder, Vivianne Miedema och Tobin Heath.
Utöver Rapinoe sätter man stora frågetecken kring vad Vero, Millie Bright och Barbara Bonansea gör i det där laget.
Förhoppningsvis går det att se mer damfotboll på tv under 2021. I Sverige kan man redan i morgon se spanska ligan på svensk tv, i form av det heta Madridderbyt mellan Real och Atletico. Kul att Viasat utökar sin damfotbollsbevakning.
Här är helgens svenska tv-guide:
Lördag 12.00: Real Madrid–Atletico Madrid i Liga Iberdrola på Viaplay och Viasat Sport Extra.
Söndag 13.30: Arsenal–Everton i WSL på Viaplay och Viasat Sport 1. 14.00: SC Sand–Bayern München i Frauen-Bundesliga på Viaplay. 15.30: Brighton & Hove Albion–Reading i WSL på Viaplay och Viasat Sport 1.
I övrigt finns de en ny internationell damfotboll-community kallad wnited.com. På deras sida kan man hitta icke geoblockade tv-sändningar från internationell damfotboll. Genom dem såg jag för övrigt Lyon–Juventus i tisdags. Det var en tillställning som Lyon ägde från första till sista sekund.
Jag brukar säga att Linda Sembrant aldrig gör några misstag. Men i tisdags var ett undantag. För där stod vår svenska landslagsmittback för en riktigt grov miss som öppnade för Lyons ledningsmål.
Fem mål av Mimmi Larsson mot klubben som skickade ut henne på kanten. Och Kristianstad klättrar upp på Champions Leagueplats.
Mimmi Larsson
Det är väl dagens huvudrubriker. Den tionde omgången innebar segrar för Rosengård, Kristianstad, Göteborg, Umeå och Kif Örebro. I Piteå blev det oavgjort mellan hemmalaget och Djurgården.
I dag kunde man se tre matcher samtidigt. Jag hade Rosengård–Linköping som huvudmatch från start. Där förlorade LFC egentligen redan på uppvärmningen. Då slog nämligen Frida Maanum upp sin skada, vilket innebar att Emma Lennartsson fick lämna backlinjen och Lisa Hurtig komma in i mittförsvaret bredvid Nilla Fischer.
Det mittbacksparet hängde inte alls med i Larssons svängar. Då spelade det ingen roll att LFC hade ett fint kontringsspel före paus. Ett väldigt imponerande Rosengård fick förhållandevis enkla mål, och hade återigen en sådan där underbart rolig fotbollsdag.
Jag släppte matchen efter 4–1, men noterade att det trillade in tre mål till på slutet. 16–2 på två matcher mot Uppsala och Linköping är otroligt imponerande. Mimmi Larsson gjorde fem av dagens mål – bland annat ett äkta hattrick i andra halvlek och var förstås lysande. Hon kopplade ett rejält grepp om skytteligasegern.
Jag kollade in Caroline Seger lite extra. Hon har hyllats av Jonas Eidevall, och jag ville kolla om det bara var uppmuntran, eller om det var förtjänat. Och av det jag såg var det förtjänat. Det var länge sedan jag såg Seger så bra. Jag brukar tycka att hon spelar alldeles för mycket i sidled eller bakåt. Men det hon visade idag var någon helt annat. Hon startade många anfall genom att spela igenom Linköpings mittfält. Kul att se Seger så konstuktiv.
Rosengård är verkligen briljant nu. Apropå Malmöklubben undrar jag vart Johanna Rytting Kaneryd tagit vägen? Det sas ju att det inte var någon fara med henne efter att hon gått av matchen mot Piteå med skadekänning. Men hon har inte suttit med på bänken sedan dess. Var det värre än man trodde?
I Vittsjö vann Göteborg med 2–0 efter ganska tidiga mål av Rebecka Blomqvist och Natalia Kuikka. Göteborg kvar i tabelltopp och Vittsjö kvar i botten.
Kristianstad vann också med 2–0, det mot nästjumbon Växjö. Därmed är alltså Kristianstad ny tabelltrea. Växjö presenterade idag Antonia Göransson som nyförvärv. Hon skall ha förändrat sin spelstil sedan hon var landslagsspelare. Det blir kul att se henne i damallsvenskan igen.
Även Kristianstad värvade innan transferfönstret stängde. Två nya spelare förväntas presenteras när som helst.
Piteå–Djurgården 1–1 var en match jag knappt såg något av. Djurgården fick i alla fall ta säsongens första bortapoäng. Piteå tog också en skön poäng efter fyra raka förluster.
I Örebro hade hemmalaget fyra ribbträffar. Uppsala var inte heller ofarligt, och jag tycker att gästerna skulle ha haft straff för hands efter 60.30. Det i ställningen 1–1. Nu vann istället Örebro på ett nickmål från Frida Skogman på slutet. Tungt för Uppsala.
Tungt också för Eskilstuna som fick ett fint ledningsmål bortdömt för offside i den första halvleken i Umeå. På reprisbilderna tycker jag inte att det ser ut som offside på Matilda Plan. Men kameravinkeln är så dålig att jag inte 100-procentigt kan slå fast att målet borde ha godkänts.
I stället blev det UIK som tog en ny seger. Therese Simonsson avgjorde från straffpunkten. Umelaget imponerar stort för tillfället. Elva poäng på de fem senaste omgångarna innebär att UIK nu är på övre halvan. Starkt.
Apropå Eskilstuna såg jag att tränare Magnus Karlssonavslöjade att klubben inte bara varit nära att få låna Denise O’Sullivan. I den länkade artikeln säger Karlsson:
”Vi hade ett liknande, ännu bättre namn, på gång för några veckor sedan och då tycker jag att det är värt att göra något.”
Man undrar ju vad det kan ha varit för namn? Personligen tycker jag att det är otroligt tråkigt att de inte fick in O’Sullivan – för det tycker jag är ett av damfotbollsvärldens allra mest spännande namn.
Fast inte bland spelarna. Två år i rad har hennes lagkompisar i North Carolina Courage – USA:s överlägset bästa klubblag – valt henne till lagets bästa spelare. Och när alla ligans spelare valde NWSL:s allstarlag i fjol fanns irländskan med.
Utöver de lag som tog trepoängare var Linköpings FC söndagens stora vinnarlag. Östgötarna fick ju se lagen närmast bakom i tabellen tappa mark.
Därmed förstärktes LFC:s chanser att ta en Champions Leagueplats. Redan innan morgondagens match i Göteborg har nu LFC fyra poäng ner till fjärdeplatsen. Det borde skapa lite trygghet.
Dagens resultat gör bottenstriden otroligt intressant. Men vi börjar i toppen. Där är Rosengård ny serieledare efter 2–1-seger mot Piteå. Malmöklubben kommer att toppa tabellen i minst 29 timmar.
Det var en lite konstig match på Malmö IF i dag. I 25 minuter imponerade Rosengård stort. Man hade åtgärdat mycket i anfallsspelet av det jag anmärkte på i det här inlägget. Man hade bland annat fler inlöp från kanterna, inspel på färre tillslag och dessutom sökte man flera gånger lyftningar in bakom motståndarnas ytterback på motsatt sida.
Det gjorde att Piteå inte bara kunde stå i sina försvarspositioner. Tvärtom var det stundtals riktigt virrigt i gästernas försvar i matchupptakten.
1–0 i minut 13 var ett riktigt snyggt mål från högerkanten, där Hanna Bennison skarvade in bollen på ett tillslag till Johanna Rytting Kaneryd, som kom inlöpande bakom Piteås vänsterförsvar. Precis en sådan snabb kombination som jag efterlyst.
Att Rytting Kaneryd sedan avslutade med en läcker yttersida som satt perfekt vid bortre stolpen gjorde inte saken sämre. Ett klassmål.
För Rytting Kaneryd slutade dock matchen på ett tråkigt sätt. Hon haltade av med knäproblem efter 35 minuter. Det är bara att hålla tummar och tår för att det inte var något allvarligt, utan att kantspelaren snart är tillbaka i spel.
Bennison utmärkte sig med fina instick. Hon hade även ett läckert från vänster till Mimmi Larsson strax efter.
2–0 kom i 20:e minuten, och var precis som 1–0 ett klassmål från högerkanten. Piteå glömde alldeles av att kliva upp och sätta press på Jelena Cankovic. Jag tycker fortsatt att serbiskan ofta borde spela ifrån sig bollen snabbare. Men när hon får stå helt oattackerad utanför motståndarnas straffområde är hon riktigt vass.
Nu stod hon för ett snyggt instick som Rytting Kaneryd släppte (?) till Mimmi Larsson, som i sin tur avslutade distinkt i mål. I det läget var det utspelning. Jag hade 4–0 i klara målchanser efter 25 minuter. Och inget talade för Piteå.
Men precis som senast i Göteborg tappade Rosengård allt eftersom efter 25 minuter. De sista 65 minuterna räknade jag bara in en enda kvalificerad hemmamålchans. I och för sig hade också Piteå bara en målchans. Den blev dock mål. Josefin Johansson förvaltade Astrid Larsson:s fina förarbete i 58:e minuten på bästa sätt. Det gjorde att matchen levde ända in till slutsignal.
Josefin Johansson
Piteå hade mycket boll, och precis som SVT-experten Markus Johannesson var inne på i sändningen så blir Rosengård väldigt passivt när de hamnar i ett lägre försvarsspel. Löpviljan avtar och man blir ett mycket sämre lag. Det känns som att Rosengård måste jobba lite på hur de skall agera när de hamnar lågt.
Totalt sett var förstås hemmasegern fullt rättvis. Men det är ju onödigt att låta det bli spännande i en match där man länge varit helt överlägset.
Piteå åkte på sin tredje raka förlust, och tappar mark i kampen om tredjeplatsen. Dock tycker jag att man gjorde en fullt godkänd insats. Det är starkt av laget att orka jobba sig tillbaka in i en match där man länge var utklassat.
Kristianstad–Umeå 1–1 var en chansfattig och ganska tråkig match. Resultatet var helt i sin ordning sett till matchbilden. Umeå fortsätter att ha seriens allra långsammaste anfallsuppbyggnad.
Trots att UIK hade bollen stora delar av matchen lyckades de egentligen inte av egen kraft spela sig till en enda riktigt kvalificerad målchans. Jag hade 3–2 till KDFF i målchanser, men då är båda målen inräknade – och inget av dem var egentligen någon målchans.
Båda målen kom mer efter att målvakterna mittbedömt inlägg än efter fint anfallsspel. Umeås kvittering i 90:e minuten var ju faktiskt ett inlägg från Elin Nilsson som gick in i bortre hörnet.
Umeås andra målchans kom på en felpass från Josefine Rybrink. Det var ett superläge som Therese Simonsson slarvade bort genom ett stressat skott.
Men i själva anfallsuppbyggnaden känns Umeå fortsatt väldigt trubbigt. Det är som att de inte vet hur de skall göra när de spelat sig förbi någon eller några av motståndarnas lagdelar.
Nu har ju Umeå tagit fem poäng på de tre senaste matcherna. Och det känns som att man är på väg att växa in i serien på allvar. Men om man skall lämna bottenträsket måste man hitta sätt att spela sig till avslut.
För Kristianstad var det två förlorade poäng. Det kändes som att skånskorna hade full kontroll när den lätt slumpartade kvitteringen kom i 90:e. Men 1–0 är ju ingen stabil ledning, och målglada Kristianstad hade ingen bra dag i offensiven. Så 1–1 var alltså rättvist.
Växjö–Djurgården 1–0 var den match jag valde bort under söndagen. Den rullade på min sidoskärm. Och av det lilla jag såg var det mest Djurgården rent spelmässigt. Men Växjö vann alltså.
Man gjorde det på ett straffmål från Signe Holt Andersen. För andra matchen i rad får Växjö en väldigt konstig straff, den här gången utdömd av Sara Persson. Det jag sett av straffsituationen tar Djurgårdsbacken bollen. Men det kanske var något som hände som tv-bilderna inte visade.
Och i rättvisans namn skall sägas att Växjö nog skulle ha haft straff för en hands, så det var kanske någonstans rättvisa som skipades.
Orimligt faktiskt. Speciellt med tanke på att ingen av dessa handssituationer blev straff 🤔 pic.twitter.com/XIAMFPfyR7
Utöver det där straffsituationerna tycker jag faktiskt att domarna skötte sig bra den här omgången. Bland annat gjorde Lovisa Johansson en stabil insats i Malmö.
I Örebro var hemmalaget det klart bättre laget i den första halvleken. Det dröjde dock till övertid i första halvleken innan Kif fick utdelning. Då var det som det brukar när Örebro gör mål, alltså en fast situation från Heidi Kollanen som förpassades i mål av Karin Lundin. Den här gången var det en hörna som Lundin stötte in på volley.
Karin Lundin
Noterbart är ju att Vittsjö i fjol nådde en tredjeplats mycket genom sin ramstarka defensiv. Bland annat var man jättebra på att försvara vid hörnor och inläggsfrisparkar. I år har man redan släppt in flera mål på fasta situationer.
Det är det där stabila försvarsspelet som saknas för Vittsjö i år. För offensivt är man precis lika bra som i fjol. Då slutade man på målskillnaden 33–13. 13 insläppta var minst mål av alla – ett snitt på 0,6 per match. I år står man redan på 15 insläppta, ett snitt på 1,9 insläppta per match.
Man höll även nollan i 14 av fjolårets 22 matcher. I år har man inte hållit en enda nolla. Skall man nå upp till fjolårets siffror vad gäller nollor får man således inte släppa in några fler mål under de 14 sista omgångarna.
Men det kom en vändning på Behrn Arena i dag. När Karin Lundin nickade i ribban i 47:e minuten hade jag 6–1 i målchanser till Örebro. När slutsignalen ljöd var det 8–6 i målchanser och 2–1 i mål till Vittsjö.
Gästerna tog nämligen över matchen mer och mer. Först skapade man mest hörnor. Men sedan kom även chanserna. Och när Emily Gielnik byttes in fick vi se en repris från förra omgången. Då slog ju Gielnik från högerkanten ett hårt inspel bakom motståndarnas backlinje, som Clara Markstedt kunde stöta in till 4–2 mot Uppsala.
Clara Markstedt
I dag, i minut 79, frispelades Gielnik till höger av Ebba Wieder. Australiskan stod för ett sådant där hårt inspel bakom backlinjen och Markstedt stötte in 1–1.
Och i matchens sista ordinarie minut gjorde Nellie Persson Vittsjös segermål. Hon hade flyt att hennes skott styrde på en försvarare och ställde Moa Öhman. Vittsjö fick jubla för andra matchen i rad.
Nellie Persson
Trots segern ligger Vittsjö kvar på nedflyttningsplats. Men deras och Växjös segrar drar ändå ner såväl Djurgården, Eskilstuna, Örebro som Uppsala i den direkta bottenstriden. För Djurgården var dagens nederlag den fjärde raka bortaförlusten. Stockholmslaget är obesegrat hemma, men poänglöst borta.
Det där verkar inte vara någon slump. Även i fjol var det styrka på hemmaplan som räddade Djurgården. Då tog man 19 av sina 25 poäng på hemmaplan.
För Örebro måste dagens förlust vara extremt sur. Det var den tredje raka, laget såg väldigt bra ut före paus, men föll alltså på ett slumpmål i slutminuterna. På lördag möts för övrigt just Djurgården och Örebro på Stockholms stadion.
I nästa omgång har vi även bland annat bottenmötet Umeå–Vittsjö samt viktiga matchen i kampen om Champions Leagueplats mellan Linköping och Kristianstad. Många kul matcher framöver alltså. Två spelas redan i morgon, Göteborg–Linköping och Eskilstuna–Uppsala.
Just nu är det extremt jämnt i botten. Mellan Kristianstad på den fjärde och sista medaljplatsen och jumbon Umeå skiljer det ju nämligen bara sex poäng efter åtta spelade omgångar. Det oavsett hur morgondagens matcher slutar.
Då är semifinalerna spelade i NWSL Challenge cup. Det hjälpte inte för Portland att deras före detta landslagsback Meghan Klingenberg gjorde allt för att motivera sina lagkompisar.
Trots Klingenbergs uppeldande motivationssnack vann Houston första semifinalen med 1–0 efter segermål av Rachel Daly. Houston alltså klart för final.
Där ställs de mot Chicago, som vann den andra semifinalen med 3–2 mot Sky Blue FC. Det efter att nya kanadensiska högerbacken Bianca St Georges gjort ett mål och nästan två assist. Jag skriver nästan för att hon var näst sista Chicagospelare på bollen innan 2–0-målet men får inte räkna det inlägget som ett assist. Officiellt alltså ett mål, ett assist och ett nästanassist för St Georges.
Det här inlägget skall huvudsakligen handla om anfallsspel i damallsvenskan. Men vi stannar lite i USA först. Den nya satsningen i Los Angeles fortsatte att dra uppmärksamhet till sig i går. Många tror verkligen att NWSL och amerikansk klubbfotboll på damsidan äntligen står inför ett större genombrott. Här är en artikel som förklarar varför.
Det vore verkligen kul om NWSL skulle lyckas. På landslagssidan är ju USA loket som drar damfotbollen. Däremot har man ju inte lyckats speciellt bra med sin klubbfotboll, även om man har överlägset högst publiksiffror i världen. Men kanske att något är på gång att hända även på klubbsidan.
Lite typiskt dock att dagen efter att det stod klart att Los Angeles får ett NWSL-lag valde stadens bästa universitetsspelare att skriva på ett treårskontrakt i Europa.
USLA:s kanadensiska affischnamn Jessie Fleming blir klubbkompis med Magdalena Eriksson och Jonna Andersson i Chelsea.
Fleming är själva mallen för de nya, bollskickliga kanadensiska landslagsspelarna. Hon fyllde 22 i mars, och har redan hunnit med två VM-slutspel ett OS-brons och totalt 77 A-landskamper. Hon är redan en internationell toppspelare, och det skall bli väldigt intressant att se vad hon kan uträtta i WSL.
Samantha Mewis
Med frågetecken för hur resten av säsongen ser ut i USA är ytterligare spelare på väg till Europa. Amerikanska landslagsspelaren Sam Mewis är klar för Manchester City, som tydligen även skall ha skickat ett kontraktsförslag till kommande superstjärnan Rose Lavelle.
Sources: #USWNT/#NWSL's Sam Mewis signed, Rose Lavelle weighing an offer from Manchester City Women.
Apropå internationella övergångar har den engelska tidningen The Guardian startat en sida där de redovisar alla övergångar i fem europeiska toppligor, de i England, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland. Den användbara länken finns här.
Där kan man både söka på datum och klubb. Noterbart från de senaste dagarna är utöver Flemings första proffskontrakt även att Sydafrikanska anfallsstjärnan Thembi Kgatlana fortsätter sin karriär i Eibar i Spanien.
Så till damallsvenskan. En del av eftersnacket till den femte omgången har handlat om underlaget i Umeå. Debatten startade med den här tweeten:
Man ställer krav på att det ska finnas ett x antal sittplatser på arenorna i Damallsvenskan men tillåter en plan som den här i Umeå. Att man som spelare ska vara orolig för skaderisk pga. spelplan som är under all kritik är helt otroligt absurt.
Och visst ser det ut som att Umeå kommun har lite att fixa till. Det är ju inte elitklass på den mattan.
Det om underlag. Jag tänkte istället fokusera mitt eftersnack till omgång fem på anfallsspel. Och jag riktar in mig på de fyra topplagen Göteborg, Linköping, Rosengård och Piteå.
Av dem har Göteborg och Rosengård mest gemensamt i förutsättningar. Båda lagen har ett bra återerövringsspel, vilket gör att de får ett väldigt stort bollinnehav. Båda lagen möter dessutom huvudsakligen motståndare som antingen frivilligt backar ner djupt, eller som tvingas att backa ner djupt.
Det som är intressant är att det skiljer sig väldigt mycket åt i hur Göteborg och Rosengård tacklar de här lågt stående försvaren.
En huvudskillnad som jag nämnt tidigare här i bloggen är snabbheten i passningsspelet. Medan Rosengårds spelare gärna har två–tre tillslag per person, och oftast passar till närmaste medspelare, har Göteborgs spelare betydligt mycket färre tillslag. Och man slår dessutom oftare längre passningar.
Göteborgs 1–0-mål mot Djurgården är ett typexempel. Anfallet startar med ett inkast på högerkanten på offensiv planhalva. Från att bollen kastas är fyra spelare inblandade.
Julia Zigiotti Olme använder ett tillslag. Emma Koivisto använder ett tillslag. Vilde Bøe Risa tar till två tillslag. Och Julia Roddar avslutar på ett tillslag. Fyra spelare använder totalt fem tillslag. Det är snabbt, snyggt och effektivt.
Rosengård är lite av en motsats. Jag kan faktiskt bara påminna mig om att jag sett dem ha ett enda anfall med så få tillslag i år, och det var inte mot ett lågt stående försvar. Utan det var senast, i 85:e minuten, när Umeå klev upp och satte lite högre press. Då slog Rosengård till med sitt (i min uppfattning) snyggaste anfall den här säsongen.
Det var Nathalie Björn, Ali Riley och Johanna Rytting Kaneryd som stod för anfallsuppbyggnaden på högerkanten. Tyvärr för Rosengård fick varken Anna Anvegård eller Anam Imo träff framför mål. Annars hade det blivit ett riktigt snyggt mål.
Ali Riley
Totalt sett har dock Malmöklubben spelat otroligt långsamt när de ställts mot ett lågt försvar. Man rullar i princip bara runt i sidled, med målet att komma in från kanterna.
Man väljer förvånansvärt sällan att försöka spela igenom motståndet. Och de få gånger man väl fått in bollen mellan motståndarnas mittfält och backlinje väljer man oftast att bara spela, vilket gör att man inte får ut något av att ha slagit ut en lagdel.
Tittar vi på spelare har Göteborg och Rosengård gemensamt att de i princip rakt igenom har landslagsmeriterade spelare i de offensiva positionerna.
Jämför man spelartrupperna är Rosengårds namnkunnigare, och jag tycker även att den borde vara bättre. Men så har det inte varit hittills.
Normalt är det en stor tillgång att ha så många spelare som kan bidra som de båda lagen har. Känslan är dock att bredden just nu är en större tillgång för Göteborg, eftersom spelarna där underordnar sig varandra på ett bra sätt. Däremot känns inte rollfördelningen mellan stjärnorna klar i Rosengård.
Jag tycker faktiskt att det är ett problem för tränare Jonas Eidevall att ha trion Caroline Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic på planen samtidigt. I varje fall så länge alla tre helst vill trampa på bollen i varje anfall. Det gör att Rosengård väldigt sällan tar chansen till snabba anfall i djupled.
Caroline Seger
Och djupledsspelet är intressant. Kollar man Rosengårds nio mål hittills i serien har man faktiskt två djupledsmål – dels segermålet mot Vittsjö och dels 2–0 mot Växjö. De få gånger Rosengård faktiskt satsar på snabba anfall är man alltså bra på det. Men oftast väljer Rosengård att strunta i kontringar, vilket ju gör att de hela tiden ställs mot ett samlat motståndarförsvar. Och mot sådana försvarar har man varit direkt dåliga.
Göteborg har betydligt fler djupledsmål. Det är ingen slump, för göteborgarna tar chansen att sätta in bollen bakom motståndarnas backlinje så fort det bara går.
När Göteborg ställs mot ett lågt försvar är känslan också att de skjuter mycket mer från distans än var Rosengård gör. Har man bra skyttar så tvingar man ju motståndarna att kliva upp från sina skyttegravar. Och när motståndarnas mittfältare kliver upp mot eventuella skyttar, blir det större yta för forwards att jobba på.
Apropå forwards noterade jag senast att Rosengård var väldigt snällt mot Umeås försvar. Jelena Cankovic var forward på pappret, men föll ofta ner i en mittfältsroll, vilket gjorde att Mimmi Larsson i regel var enda Rosengårdsspelaren som rörde sig mellan Umeås backar och mittfältare.
Mimmi Larsson
Larsson gjorde det dock lätt för UIK:s backar genom att hela tiden hålla sig synlig framför dem. Umeås mittbackar behövde således aldrig vrida på huvudet eller ens fundera över vart hotet var på väg.
De kunde hela tiden ha koll på Larsson och bollen samtidigt. Här har Rosengård mycket att jobba på. Först behöver de nog ha fler spelare centralt, högt i planen. Kanske att man måste sluta använda Cankovic som forward, för hon är ju ändå inte där uppe så ofta.
Men de behöver även hitta bättre rörelsemönster på forwards som gör att motståndarnas mittbackar får det betydligt mycket svettigare.
Göteborg har oftast två forwards som ligger högt, och utmanar motståndarnas backar. Dessutom fyller Zigiotti Olme på med djupledslöpningar, vilket gör det extra svårt för motståndarförsvaret.
Kantspelet är en annan sak där Göteborg och Rosengård har helt olika sätt att ta sig an uppgiften. Om man delar planen i längdledd brukar man kalla ytan mellan straffområdet och långlinjen för den yttre korridoren.
Emma Koivisto
När Göteborg anfaller i sina yttre korridorer låter de oftast Emma Koivisto (till höger) och Julia Roddar (till vänster) gå ensamma mot sina försvarare. Övriga spelare i närheten inriktar sig istället på att hitta avslutspositioner.
Ibland har kantspelarna hjälp av en medspelare som vägg vid straffområdesgränsen, men det är långt ifrån grundregel. Det understöd som ges kommer istället oftast från backen på den sida där de anfaller.
Rosengård agerar helt annorlunda i yttre korridor. De går i princip alltid ut med en forward som vägg kring straffområdeslinjen. Men de har även ofta både en back och en central mittfältare som kommer ut och ger kantspelaren understöd. Ibland kan man ha fyra–fem spelare i den yttre korridoren. Det leder ju naturligtvis till att man också lockar ut fler motståndare, vilket gör det trångt.
Om man väl spelar sig loss på kanten är följden att det finns begränsat med alternativ inne i straffområdet. Ofta är där bara en medspelare. Här tror jag faktiskt att vi har en stor anledning till varför Rosengård gör färre mål än Göteborg.
Rosengård har så duktiga kantspelare att de kan vinna man-man-situationerna på samma sätt som Göteborgs gör. Om man litar på att kantspelare kan slå sin back på egen hand kan man ha betydligt mer folk inne i straffområdet, vilket bör leda till fler mål.
När Rosengård väl har folk på plats inne i straffområdet är tyvärr ofta inlöpen både otajmade och ostrukturerade. Senast gjorde jag en notering om ett inlöp i 29:e minuten. Då hade man fyra spelare i straffområdet när Sofie Svava var på väg att komma runt på vänsterkanten. Alla fyra sprang mot första stolpen.
Straffområdet är rätt stort, så det är ju lite onödigt att alla tar sikte på samma lilla yta. Här skall sägas att det så mycket bättre ut på slutet, när Umeå flyttade upp sitt lag. I det där mönsteranfallet i 85:e minuten som jag tidigare beskrivit hade Rosengård också fyra spelare som löpte in i straffområdet. De var perfekt utspridda, de täckte alla de viktigaste ytorna.
Det var ju dock ett snabbt anfall, där spelarna inte hann tänka så mycket, utan var tvungna att agera på instinkt. Kanske att spelarna tänker för mycket under alla de där långsamma anfallen?
Med tanke på att jag tycker att Göteborg lagmässigt agerar bättre än Rosengård på väldigt många punkter i offensiven kan man tycka att det borde vara större skillnad än 13–9 i gjorda mål. Och det borde det.
För det är större skillnad i skapade chanser. Men jag upplever att Rosengård jämnar till siffrorna genom att man har vassare avslutare än Göteborg.
Här har jag ingen statistik som grund – statistiken för damallsvenskan sämre än den varit någon gång tidigare under den här bloggens existens. Men jag upplever det som att Göteborgs forwards behöver fler chanser per mål än Rosengårds.
Men Rosengårds namnkunniga lag bör ha större potential – om de får ihop lagspelet. Och om de får ihop arbetsfördelningen. Lyckas man med det borde Rosengård kunna vinna fler matcher på ett enklare sätt. Nu får man närmast nöta ner sina motståndare.
Göteborgs problem har varit effektiviteten. Mot Örebro gjorde exempelvis ingen göteborgare mål, trots massor av chanser inklusive två straffar. Och senast mot Djurgården missade Stina Blackstenius fyra–fem 100-procentiga målchanser. Där var Göteborg helt i onödan i gungning perioden innan Julia Roddar stötte in 2–0-målet. Just Roddar är ju för övrigt ännu så länge lagets bästa målskytt med tre fullträffar.
Julia Roddar
Får Göteborg igång målskyttet på allvar från någon av deras forwards kommer de att vinna matcherna säkrare än de gjort hittills. För linjerna i spelet finns där.
De andra två lagen i toppstriden är ju Linköping och Piteå. De dominerar inte sina matcher på samma sätt som Rosengård och Göteborg. Tvärtom försvarar de sig på egen planhalva delar av matcherna, något som gör att de får fler möjligheter att kontra. Och framför allt har Linköping visat sig ha vassa offensiva omställningar, medan Piteå är mer beroende av lite längre anfall.
Det känns även rimligt att säga att Piteå och Linköping är mer beroende av enskilda spelare än de två andra topplagen.
För LFC har det i stor utsträckning hittills handlat om Frida Maanum och Ebere Orje. Men Linköping har fler bra anfallsspelare. Det blir intressant att se hur lagets offensiv kommer att utvecklas när även Lina Hurtig och de båda andra nigerianskorna, Uchena Kanu och Chinaza Uchendu är fullt speldugliga. Plus när den nya intressanta, danska talangen Sofie Bruun Bredgaard hittat in i laget.
Linköping har alltså ett ganska stort offensivt sparkapital, för meritmässigt är Kanu och Uchendu bättre spelare än Orji.
Hittills har de alltså delvis levt på snabba kontringar på Orji. När det kommer till uppställt anfallsspel vill man förstås gärna spela in på fötter på Maanum, och så får hon leda anfallen med sin kreativitet.
Frida Maanum
Alternativet är att överbelasta på kanterna. Där drar man gärna in yttermittfältarna i den inre korridoren (mellan målområdes- och straffområdeslinje) och öppnar den yttre åt ytterbackarna Johanna Alm och Elin Landström. Båda har legat bakom mål i år.
Landström är en spelare som jag alltid tyckt varit väldigt överskattad. Framför allt tycker jag att hon varit vansinnigt slarvig i passningsspelet. Men ännu så länge den här säsongen har hon varit bra. Och nya Alm är en positiv överraskning. Med tanke på att LFC vill ha offensiva ytterbackar är det förstås positivt för laget att båda har presterat så här bra.
I Piteå är den offensiva nyckelspelaren så här långt Fernanda Da Silva. Hon har gjort tre mål och fixat en straff, men hon ligger bakom mycket mer än så av lagets offensiv. Det är Da Silva som bryter mönster i Piteå, ungefär som Maanum och Orji gör i Linköping.
Tidigare år har annars Piteås anfallsspel följt ganska tydliga mönster. Många mål har gjorts på fasta situationer från June Pedersen och Ronja Aronsson. Och i uppställt spel har man antingen jobbat med uppspel mot Nina Jakobsson:s fötter, eller med djupledsbollar mot Madelen Janogy.
Nina Jakobsson
Ännu så länge i år har man varken lyckats ersätta Pedersens/Aronssons fötter eller Janogys djupledsspel. Det gör Da Silva extra viktig.
Utöver hennes kreativitet har vänsterkanten varit lagets bästa väg till avslut. Där har Josefin Johansson, och i viss mån även Cailin Michie, tagit sig runt rätt många gånger. Dock tycker jag inte att man fått tillräcklig utdelning i mål från sin starka vänsterkant. Det finns en hel del att jobba på både med inspel och inlöpningar.
Faktum är att man kan säga att Piteås kanthot mer är kopplat till Josefin Johansson än till vänstersidan. För den matchen där Johansson utgick från högerkanten var det också till höger som Piteå skapade sina farligheter.
Känslan är att Piteå hade mått väldigt bra av ett riktigt djupledshot. Nu har man ofta ganska långa anfall som avslutas med distansskott eller att man siktar på att ta sig runt på kanterna. Om exempelvis Cecilia Edlund skulle kunna få ett lyft skulle det betyda mycket.
Cecilia Edlund
För som det är nu kan motståndarna flytta upp sin backlinje och minska ytorna för Jakobsson och Da Silva. Med ett större djupledshot skulle de båda få större utrymme, vilket troligen skulle förbättra Piteås anfallsspel ganska rejält.
Avsaknaden av centralt djupledshot gör att även när Piteå lyckas spela in centralt på sina forwards hamnar man oftast ändå till slut på kanten hos Josefin Johansson. Alternativt blir det distansskott.
Det var en liten analys av anfallsspelet hos våra damallsvenska topplag. Det finns säkert anledning att återkomma till ämnet längre fram. Kanske redan efter sjätte omgången.
När det gäller skytteligan är det lite anmärkningsvärt att fyra av de sju spelare som gjort tre mål eller fler är utländska. Förra året var det stor svensk dominans i skytteligan. Fem i topp var alla spelare svenska, och sex av de sju som delade sjätteplatsen var också svenska. Alltså totalt var elva av de tolv bästa målskyttarna i fjol inhemska.
På tredjeplatsen ligger Örebros Karin Lundin med fyra mål. På sätt och vis har hon gjort fem, för det tycks ha varit hon som nickade in Göteborgs segermål på Behrn Arena i eget mål. I varje fall hävdar Natalia Kuikka, som är bokförd för målet, att hon inte var på bollen.
Men Lundin har inte bara gjort ett självmål. Som jag ser det är hennes volleymål mot Umeå, som går att se 1.35 in i det här klippet, seriens snyggaste mål så här långt.
Slutligen några ord igen om den undermåliga, officiella statistiken för damallsvenskan. Den blir bara sämre och sämre. Dels för att allt färre saker redovisas. Bland annat finns det inte längre någon statistik alls på målvakterna. Svagt.
Men även siffrornas korrekthet är ju tveksam. Där har jag ett litet tips till de som sköter statistiken ute på arenorna: använd Sportbladet Play.
Sändningen ligger lite efter, vilket gör att man lätt hinner dubbelkolla både skyttar, målskyttar och assist. Om folket i Umeå hade gjort det i förra omgången hade de exempelvis inte kunnat missa Nathalie Björns assist till Hanna Bennison:s 1–0-mål. Men nu har Björn gått miste om den tydliga passningspoängen.
Jag såg ett utmärkt exempel på hur man kan jobba med tv-bilderna på Vittsjö idrottspark i fjol. Där hade man igång sändningen och väntade in tv-bilderna för att kolla så att inmatningarna i databasen blev rätt.
Här är även ett tips till förbundet och EFD. Som det är nu ligger tydligen ansvaret för att mål och assist blir rätt på huvuddomaren. Det tycker jag är direkt olämpligt i elitfotbollen. Huvuddomaren har viktigare saker för sig än att reda ut målskyttar och assist.
Jag tycker att man kan ge fjärdedomaren det ansvaret under matcherna. Fjärdedomaren känns inte direkt överhopad med jobb, och har nära till spelare och ledare. Den borde kunna se till att skytte- och assistliga blir rätt. Jag tycker även att EFD skall tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Någon som kollar tv-klippen i efterhand och korrigerar eventuella misstag. Damallsvenskan förtjänar att ha en mycket bättre officiell statistik än den nuvarande.
Inlägget uppdaterat med ändring i landslagstruppen.
Det är dags att summera damallsvenskans 19:e omgång. Innan nästa omgång skall vi ha ett landslagsuppehåll.
Och jag gissar att Peter Gerhardsson har en hel del att göra nu inför den svenska samlingen. Det kom ju nämligen oroande skaderapporter från flera håll.
Fridolina Rolfö var ett frågetecken vid trupputtagningen Då sa Gerhardsson att Wolfsburgspelaren skulle kunna vara tillgänglig för väldigt många minuter i den här samlingen. Det känns ju osäkert, även om hon satt på bänken i dagens 8–1-seger mot Jena. Totalt har bara Rolfö spelat 29 minuter sedan bronsmatchen i VM – det var i tyska cupen den 7 september. Fortsatt frågetecken för henne alltså.
Och i Göteborg fick Gerhardsson fler frågetecken. Dels var Julia Roddar oombytt åskådare, precis som i veckans Champions Leaguematch. Sedan tvingades en tårögd Elin Rubensson kliva av dagens match i 35:e minuten. Hon var illamående efter en, eller möjligen två smällar mot huvudet.
Tillagt i efterhand: Under måndagseftermiddagen meddelades att Rubensson har en hjärnskakning och inte kan spela mot Ungern. Som ersättare har Piteås Julia Karlernäs kallats in.
Även Jennifer Falk slog i huvudet, och gick med ispåse efter matchen. Och Julia Zigiotti tog sig för foten innan hon byttes ut i 72:a minuten.
Och i går var Caroline Seger åskådare i Rosengårds segermatch i Kungsbacka. På presskonferensen efter den matchen förklarade FCR:s tränare Jonas Eidevall att det inte var någon säkerhets åtgärd – Seger hade inte kunnat spela.
Han sa också att den nuvarande landslagsledningen har hanterat skadade spelare på ett bra sätt, och att han förväntar sig att det kommer att vara så även i fortsättningen.
Vi får se vilka spelare Gerhardsson kan spela i Ungern på fredag kväll, och i Göteborg tisdagen efter.
Tillbaka till den där presskonferensen i Varberg i lördags. Det var en småintressant tillställning. Kungsbackas tränare Stefan Olofsson berättade att laget hade hämtat inspiration från Daniel Nannskog – de hade spelat upp ett klipp där SVT-experten sa att Rosengård lätt skulle städa av matchen.
Eidevall var inte förtjust i att Nannskog ger motståndarna extra motivation, för Rosengårdstränaren menade att han och hans spelare inte såg Kungsbacka som en lätt match. Och med tanke på att Rosengård åkt på några chockresultat mot bottenlag de senaste åren gör laget förstås rätt i att ta seriöst på alla motståndare.
I övrigt var det lite snack om publiksiffran på 162, och Eidevall beklagade att Kungsbacka inte kunde spela på hemmaplan – utan att alla deras hemmamatcher spelas på neutral plan.
Precis efter presskonferensen kom det fram att förbundet hade givit Kungsbacka dispens att spela aktuell match hemma på Tingbergsvallen – förutsatt att Rosengård accepterade att avsparken av ljusskäl flyttades från 15.00 till 13.00. Rosengård hade dock sagt nej med motivering att det skulle bli så tidig avresa. Det var ju faktiskt en riktigt dålig ursäkt. Det är ju bara 2,5 timmars restid mellan Malmö och Kungsbacka, så det hade ju inte behövt bli någon speciellt tidig uppstigning.
Jag tycker ju att Kungsbacka borde ha fått spela någon hemmamatch under säsongen. Men jag förstår att ett guldjagande Rosengård av rent sportsliga skäl inte ville att nykomlingen skulle få extra tändvätska i just den här matchen. Så jag tycker inte att det är konstigt att Malmöklubben satte sig emot flytten. Men att skylla på tiden imponerade inte…
Efter presskonferensen passade jag på att snacka en stund med en spelare som jag tycker borde vara väldigt nära sin landslagsdebut – Hanna Bennison. Hon kom ut ur omklädningsrummet med en stor taktiktavla i handen. De yngsta brukar ju få ta ansvar för materialet. Utöver ansvar för taktiken…
”Brukar jag få ta mikron som vi har på bussen också…”
Just i matchen i Varberg blev 16-åringen (fyller 17 den 16 oktober) utbytt i 78:e minuten – en minut innan segermålet föll. Jag tycker ändå att Bennison utmärkte sig med flera fina aktioner, bland annat en läcker klackfrispelning till Johanna Rytting Kaneryd i den andra halvleken.
Bennison tyckte att det var en skön seger, även om det inte var någon av lagets toppinsatser. Hon insåg också att guldet är väldigt nära:
”Ja, men vi fortsätter att kämpa på. Vi satsar på att vinna de matcherna som är kvar också.”
Det räcker med att vinna en…
”Ja, men vi vill vinna alla – det satsar vi på.”
Vad säger du om din säsong?
”Det är kul att jag har fått spela mycket – fått chansen. Vissa matcher har väl gått bättre än andra. Men överlag en hyfsad säsong.”
Hyfsad? Du har väl haft en väldigt hög lägstanivå? Eller det kanske du inte tycker själv?
”Nej, man är väl aldrig riktigt nöjd. Men det har väl gått helt okej. Det har väl hänt rätt så mycket det här året, och det är kul. Det har varit en stor utveckling.”
I Varberg hade hon två frilägen. Det visade sig dock att hon inte är riktigt van vid att hamna i den typen av positioner, att hon inte tidigare varit så offensiv.
”Jag har mest spelat mycket defensiv innermittfältare innan. Så det har väl inte varit jag som gjort flesta mål – men några har jag väl gjort. Men inte så jättemånga.”
Den roll hon fått i Rosengård i år, som en mer offensiv och djupledslöpande innermittfältare är ganska ny för henne.
”Jag har väl spelat där lite när jag varit yngre, men det är ganska nytt. Jag trivs bra i den rollen, det är kul att få vara offensiv. Men jag gillar även den defensiva rollen – det är kul att bara få spela, det spelar inte så stor roll. … Det känns som att jag har ganska många offensiva kvaliteter, och att jag får mer nytta av dem när jag spelar högre upp i banan.”
Personligen är jag förtjust i Bennisons förstatouch. Hon är väldigt bra på att flytta bollen på sitt förstatillslag, och på så sätt skapa sig tid. Så jag kollade lite om det är något hon tränat extra mycket på.
”Jag har väl tränat en del på det. Jag har lärt mig att det är ganska viktigt att få en bra förstatouch för att sedan kunna göra något bra efter det. Det är klart att jag har övat en del på det, fast på mycket annat också förstås. Men det har varit en viktig bit – att man kommer ifrån sin spelare direkt på förstatouchen, att det händer något direkt när man får bollen.”
Och vad händer framöver? När skall du in i A-landslaget?
”Det får vi se, när det kommer. Det är förstås målet, men jag fortsätter att jobba på, köra hårt. Men jag satsar på det, jag har ingen brådska – det kommer när det kommer.”
Närmast väntar EM-kval i Bosnien med F18-landslaget för henne. Och om några veckor blir det guldfest med Rosengård.
I dag var några Rosengårdsspelare i Göteborg och såg Göteborg ta sig upp på andraplatsen via 2–1-vinst mot Vittsjö. Eftersom Kristianstad strax efter spelade 1–1 mot Piteå är det numera bara Göteborg som kan komma ikapp Rosengård.
Således säkrade Malmöklubben i dag deltagande i nästa års Champions League. Grattis till det.
Apropå Champions League kan det vara läge att poängtera att min fiaskorubrik från tidigare i veckan inte syftade på de enskilda insatserna. Det var varken ett fiasko att Piteå åkte ut mot Bröndby eller att Göteborg åkte mot München. Tvärtom var Göteborg närmare avancemang än jag hade trott. Däremot tycker jag att det är ett fiasko för svensk damfotboll att vi inte har något lag i åttondelsfinal. Damallsvenskan var ju rankad som Europas tredje bästa liga så sent som i våras.
Tillbaka till dagens match på Valhalla. Jag hade stora förväntningar på den, för lagens första möte var en väldigt bra match. I dag var det dock väldigt chansfattigt. Jag hamnade på 3–2 i heta målchanser till Vittsjö. Problemet för skånskorna var att Göteborg gjorde mål på alla sina, medan Vittsjö satte två av sina chanser i målramen.
Noterbart är att Vittsjö på 19 omgångar bara har släppt in tolv mål. Och att sex av dem är gjorda av Göteborg. I söndagens GP sa Göteborgstränaren Marcus Lantz att laget hade hittat bra sätt att luckra upp Vittsjös försvar.
I bortamötet bestod segerreceptet av långbollar som skarvades i djupled. Det receptet ledde även till söndagens 1–0-mål – även om det aldrig blev någon skarv. Taylor Leach:s långboll ställde dock Vittsjös backlinje och gav Rebecka Blomqvist ett friläge, som hon förvaltade på bästa sätt.
Blomqvist gjorde sitt tolfte mål i serien – och delar nu skytteligaledningen med Anna Anvegård. I fjol delade de andraplatsen i skytteligan. Går det att sära på Blomqvist och Anvegård?
Blomqvists mål kom i 16:e minuten. Och ganska exakt åtta minuter senare lobbsköt Filippa Curmark in 2–0. Det var fullt rättvist, för Göteborg var så långt minst en klass bättre än gästerna. Ändå tycker jag att båda Göteborgs mål kändes ganska lättvindiga.
Det var en första halvlek som präglades av huvudskador. Minst fyra gånger stoppades spelet för smällar mot olika spelares huvuden. Det var även en halvlek som var ett styrkebesked från Göteborg.
Laget ställde upp med tre mittbackar i något som liknade en 3–5–2- eller 5–3–2-uppställning. Följden blev att Elin Rubensson hamnade mer centralt, och att Göteborg fullständigt körde över Vittsjö på mitten. Men trots dominansen skapade man alltså inte något riktigt vasst utöver målen.
Göteborg körde för övrigt samma spelsystem i München i onsdags, och efteråt frågade jag Marcus Lantz om det är så man kommer att spela framöver. Han sa att det handlar om en anpassning efter vilka spelare man har tillgängliga. Och att det nog hade blivit 4–4–2 om Julia Roddar hade kunnat spela.
Men det såg intressant ut, Göteborg kändes väldigt starkt centralt när man hade Vilde Böe Risa, Curmark, Rubensson och ibland även Zigiotti Olme där. Redan innan Rubensson tvingades kliva av sa jag till min bänkgranne att Göteborg nog behövde ha något måls ledning in i den andra halvleken. Jag förväntade mig nämligen att matchen i München skulle ta ut sin rätt efter paus.
Tränare Lantz startade ju nämligen med exakt samma utespelare i både onsdagens och söndagens matcher. Och nio av dem spelade även mot Djurgården förra söndagen. Det var tydligt att spelschemat – och Rubenssons byte – påverkade Göteborg. Efter paus var det nämligen en helt ny matchbild. Då var det Vittsjö som ägde planen, utan att komma till speciellt många målchanser.
Ett ribbskott vardera från Ebba Hed och Michelle De Jongh hade man dock första dryga kvarten. Det dröjde dock ända till slutminuterna innan Alexandra Benediktsson nickade in reduceringsmålet på en hörna från Hed.
Därmed föll Vittsjö ner till tredjeplatsen i tabellen. Tränare Thomas Mårtensson var mycket missnöjd med lagets första 20 minuter, men tyckte att den andra halvleken var väldigt bra. Det är bara att hålla med.
Han konstaterade också att hans lag börjar lära sig att hantera konstgräs – vilket kommer att vara nyttigt nästa år. Innan dess skall man kämpa i medalj- och Champions Leaguestrid i tre omgångar till den här säsongen. Man har ju kvar tre hyperintressanta matcher mot Kristianstad, Rosengård och Djurgården.
För Göteborg väntar Piteå borta nästa gång. Då får de spela utan lagkapten Beata Kollmats som fick rött kort efter två gula på övertid. Kollmats har varit otroligt bra i år, och är ett tungt avbräck.
Från Göteborgsled klagades det över bristande känsla från domare Sara Persson. Personligen förstår jag dock att Persson tog fram det gula kortet.
Göteborg hade precis fått en tillsägelse för att man hade tagit lång tid på sig vid ett inkast, och när man nu fick ett nytt tog det först lite tid, sedan bytte Kollmats boll, vilket kändes onödigt. Göteborg riktigt bad om att lagkaptenen skulle få det där andra gula kortet.
Efter matchen valde jag att prata med Ebba Hed och Rebecka Blomqvist. Hed kom först, och visade sig vara rädd för bandspelare och intervjuer. Varför förstår jag inte, för hon verkade så lugn och trygg när vi väl började prata. Men någon inspelning blev det inte, så jag får försöka minnas vad de båda spelarna sa.
Hed är en spelare som har imponerat på mig i år. Jag tycker verkligen att hon har tagit stora kliv. Det tyckte hon själv också. Hon trodde att det var en följd av ökad speltid. När det gäller lagets utveckling kände hon att Vittsjö blivit mycket mer bolltryggt och att man börjar lära sig att föra matcher.
Hed är ju från Halmstad. Intressant är att hon pendlade under sina tre första år i Vittsjö. Fast hon var för ung för att ha körkort, så de två första åren skjutsades hon den cirka 60 minuter långa resan av sina föräldrar och ibland även av sina mor- och farföräldrar.
I fjol körde hon själv. Men i år har hon boende i Hässleholm och slipper lägga drygt två timmar per dag på att färdas genom halländska, småländska och skånska skogar. Kanske att det också kan vara en faktor till hennes lyft.
När vi stod och pratade kom Blomqvist, lade armen om Hed och kallade Vittsjömittfältaren för ”brorsan”. Sedan följde en glad och trevlig stund där de redde ut sitt brödraskap, där även en andra broder och en tvillingsyster dök upp i diskussionen.
Kommande vecka skall Blomqvist och brorsan Hed i väg tillsammans med U23-landslaget. Så de får snart nya möjligheter att reda ut sitt brödraskap.
Blomqvist bar för övrigt det där leendet som hon alltid har när det går bra – och faktiskt ofta annars också. Hon sa att Champions League gav mersmak, och att hon väldigt gärna ser att Göteborg får spela i turneringen nästa år också.
Hon sa också att hon inte hann vara speciellt orolig under matchen, trots att Vittsjö tryckte på. 2–1-målet dröjde ju så länge. Dessutom sa skytteligaledare Blomqvist att hennes mål är att göra fler än förra året. Då slutade hon på 14 – så hon behöver göra tre till för att slå den noteringen.
I övrigt i dag spelade alltså Piteå sin sjätte 1–1-match efter VM-uppehållet. Man gjorde det i Kristianstad, där Mia Carlsson gjorde en efterlängtad comeback. Vi fick även se Kif Örebro och Eskilstuna spela 2–2. De båda resultaten innebär att Göteborg, Vittsjö och Kristianstad är de tre lag som på allvar är kvar i kampen om andraplatsen.
För trion Eskilstuna, Piteå och Linköping finns fortfarande medaljchans. Men inget av de lagen kan knappast nå upp till andraplatsen.
Innan jag sätter punkt tänkte jag utropa Vittsjös supportrar till damallsvenskans klart bästa fans 2019. Laget vann matchen på läktarna i dag i Göteborg. Man gjorde det även i Kungsbacka för några veckor sedan – då var det för övrigt sportchef Erika Nilsson som slog på trumman. Som jag ser det är Vittsjös bortafölje överlägset bäst i serien. Hoppas de utmanas nästa år.
Om några veckor kommer Kronprinsessan Victorias pokal att resa minst 130 mil söder ut. Efter dagens fyra damallsvenska matcher kan vi nämligen känna oss ganska säkra på att guldet kommer att hamna i Skåne.
Egentligen finns det bara två riktiga kandidater kvar – Rosengård och Vittsjö. Att Vittsjö ligger tvåa i serien efter 17 omgångar är en jätteskräll. Visst fick jag en positiv känsla om laget när de började värva i vintras. En känsla som förstärktes efter att de vunnit en träningsmatch mot Rosengård i vintras.
Jag hade Vittsjö som femma i mitt damallsvenska tips, med motiveringen:
”Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.”
Men guldstrid långt in på hösten – nej det trodde jag inte på. Men kul med positiva överraskningar. Och att Vittsjö både skall möta fyran Göteborg och trean Kristianstad de tre kommande omgångarna gör saken ännu roligare. Hemmamatchen mot KDFF borde kunna locka en riktigt bra publiksiffra till Vittsjö Idrottspark.
I dag vann man med 1–0 mot Kif Örebro inför 704 åskådare. Jag såg halva den första halvleken på tv innan jag åkte till Göteborg för toppmötet KGFC–Rosengård. Precis innan jag behövde släppa Vittsjös match uppstod en väldigt intressant situation.
I den 25:e minuten gjorde nämligen Heidi Kollanen 1–0 till Örebro – trodde nog de flesta. Men målet dömdes bort för offside på Emma Kullberg. Personligen tycker jag att domslutet var korrekt, men under VM godkändes ett par mål där offsidestående spelare skymde målvakterna, vilket gör mig osäker på hur situationer som den här bör tolkas.
Efter paus gjorde istället Michelle De Jongh matchens enda mål när hon placerade upp bollen i bortre krysset. Vittsjö spelade de sista 21 minuterna en man kort, men höll undan. Nu är laget tre poäng och två mål före trean Kristianstad i tabellen.
Kif Örebro däremot föll ner till åttonde plats i tabellen, fast med samma poäng som sexan Linköping. Däremellan finns Piteå, som i dag äntligen fick målskyttet att släppa.
Efter att ha bränt en massa chanser i matchupptakten kom målen under åtta minuter under den andra halvan av den andra halvleken. Piteå vann med 4–1 – och kanske att den offensiva islossningen kan hålla i sig i 1,5 veckor fram till returen mot Bröndby i Champions League. För det känns som Piteås viktigaste match i höst.
På Stockholms stadion blev ångestmötet mellan Djurgården och LB07 mållöst. Av de rapporter jag fått ägde Djurgården matchen och skapade mest. Men på övertid hade LB07 en trippelchans där Portia Boakye två gånger agerade räddande ängel på mållinjen. Samtidigt höll ghananskan Djurgårdens hopp om förnyat kontrakt i damallsvenskan vid liv.
Så till den match jag var på plats på under lördagen, Göteborg–Rosengård 0–2. Min uppfattning är att det var en väldigt bra match.
Utan att först känna igen honom satt jag bredvid assisterande förbundskapten Magnus Wikman. Han hade huva och det var först mitt i den första halvleken det slog mig vem min bänkgranne var. Hans uppfattning var att passningsspelet inte var speciellt bra.
Och visst, kvaliteten i anfallsspelet var inte så hög – det skapades inte så många målchanser. Men jag tycker att det kompenserades av att matchen var intensiv, tät och tuff. Och dessutom var det länge jämnt.
Jag satt rakt bakom Rosengårdsbänken, där tränare Jonas Eidevall hjälpte till att ge publiken underhållning genom hans sätt att leva sig in i matchen.
Jag tänkte ta er igenom matchen genom att delge de anteckningar jag gjorde:
4: Göteborg har inlett bra. Eidevall är inte nöjd med Anam Imo:s försvarsspel, något han redan påpekat ett par gånger.
5.25: Göteborgsspelarna Julia Zigiotti Olme och Filippa Curmark skallar ihop. Duon har knappt nått marken innan Eidevall ropar till sig sitt lag:
”Vita här”
Det hörs inte exakt vad han säger när laget är samlat, men det är tydligt att han pratar om det taktiska upplägget.
14.38: Beata Kollmats springer ner till hörnflaggan för att ta ett inkast. Eidevall tycker att det tar alldeles för lång tid.
16.34: Straffsituation för Rosengård. Sofie Svava faller på Vilde Böe Risa:s högerben. Domare Tess Olofsson väljer att fria. Min spontana känsla var att hon kunde ha pekat på straffpunkten istället.
Noterar för övrigt att förbundet återigen väljer Olofsson för att döma Rosengård. Visst har man förstått att man anser att Olofsson är vår bästa domare för tillfället, men i herrallsvenskan hade knappast en Malmödomare fått döma Malmö FF.
19.45: Rosengårdsbänken får besked om att Sofia Svava inte kan spela vidare. Eidevall ropar till sig Jessica Samuelsson.
22: Caroline Seger har haft ett par felpass. Men defensivt har hon en bra förmåga att oftast stå på rätt ställe.
25.10: Halvlekens farligaste chans. Rebecka Blomqvist slår in bollen bakom Rosengårds backlinje. Zecira Musovic kastar sig fram med och får undan bollen med högerfoten precis innan Julia Zigiotti kommer framstormande. Musovic får frispark. Eidevall tycker att Zigiotti skall ha kort för sin satsning.
33: Rebecka Blomqvist förlorar ytterligare en närkamp mot en Rosengårdsback. Blomqvist väger lätt i matchen. Kanske att hon måste jobba upp sin balans och styrka för att kunna spela en större roll i den här typen av matcher?
Halvtid: Anam Imo går ut, Jelena Cankovic ersätter. Hyfsade ersättare Rosengård har på bänken.
46.30: Bra skott från Julia Roddar.
49.15: Blomqvist får äntligen chansen i djupled. Tar dock ett tillslag för mycket, kommer ur vinkel och skottet blir rätt enkelt för Musovic.
54.00: Skott från Sanne Troelsgaard. Hårt, men rakt på.
58.25: Ett motlägg blir Rosengårds första farliga målchans. I varje fall såg det farligt ut från min vinkel.
60: Byte i Göteborg: Vilde Böe Risa ut, Amanda Johnsson Haahr in. Elin Rubensson kliver in i mitten på Böe Risas position, medan Johnsson Haahr placeras på högerkanten.
61.35: Rebecka Blomqvist gör mål. Blir dock bortdömt för offside. Ser korrekt ut, även om Johanna Rytting Kaneryd dröjer sig kvar vid första stolpen.
69.05: Byte i Göteborg: Beata Kollmats ut, Hanna Andersson in. Curmark går ner som mittback och Julia Roddar tar plats bredvid Rubensson på innermittfält.
69.58: Stolpen. Hanna Bennison vänder bort Johnsson Haahr och lobbskjuter i bortre stolpen. Nära…
71: Rosengård har större bredd, och har nu kopplat ett rejält grepp om matchen. Eidevall leder presspelet från sidan. Han verkar mycket nöjdare nu än i första halvleken.
73.01: 0–1 Anna Anvegård. Seger räddar bollen i andrafas efter en hörna. Via Nathalie Björn och Jessica Samuelsson hamnar bollen framför fötterna på Anvegård, som står för ett distinkt avslut. Forwarden slår för övrigt till på den yta som vikarierande mittback Curmark skall täcka.
76.45: 0–2 Hanna Bennison. Fint avslut på volley. Återigen inlägg och assist från högerkanten och Jessica Samuelsson.
79: Pauline Hammarlund reser sig från sin plats på läktaren och går upp för trappan.
81: Byte i Göteborg: Elin Rubensson ut, Emma Pennsäter in. Pennsäter går in i mittförsvaret, Curmark flyttas tillbaka till centralt mittfält.
87: Göteborg har bollen, men Rosengård har kontroll.
Slut: Rosengårds 2–0-seger till slut odiskutabel. Det var jämnt i 60 minuter, men när Göteborg började byta hade man inte den bredd som Rosengård. Då kopplade gästerna segergreppet.
Efter matchen pratade jag med flera spelare och ledare. Först lyssnade jag lite på Jonas Eidevall, som tyckte att Göteborg var bättre i den första halvleken.
”Vi visste att de skulle gå ut stenhårt. Men efter 60 minuter såg man att de hade spelat en tuff match i onsdags. Sedan påverkades de av bytena.”
För det egna laget konstaterade Eidevall att bytet av Jelena Cankovic i paus förbättrade presspelet – en detalj som han ansåg blev matchavgörande.
Serbiskan hade skadat knät för ett par dagar sedan på träning, det befarades att det kunde handla om korsbandet. Men serbiskan var fast bestämd att hon skulle kunna spela i söndagens match. Och knät var såpass bra att hon klarade en bra halvlek.
”När hon, som skadade knät i veckan, kastade sig in i duellerna visade hon vägen för de andra.”
Sedan bytte jag några ord med Jessica Samuelsson, som alltså spelade 70 minuter och stod för assisten till båda målen. Hon mådde bra på nästan alla sätt.
”Det kan inte vara annat än bra efter en sådan här seger – det känns som dubbla poäng. Kroppen känns trött efter en sådan här match, men jag är jätteglad att den känns frisk och hel och den biten. Det har varit väldigt upp och ner, så jag njuter av varje minut jag får spela nu. Så hoppas jag att jag kan komma närmare min hundraprocentiga prestation. … Jag behöver fler veckor i full träning och fler inhopp så hoppas jag det kommer.”
Känner du av skadan?
”Jag är ju frisk. Min fot kommer väl alltid vara lite skadad efter det ingreppet som gjordes, det kommer jag väl att känna av resten av livet. Men jag är på en sådan nivå att jag kan hantera det. Det känns bra på planen, det är inget jag tänker på.”
Två assist är väl inte så dumt?
”Nej, det kändes bra där ute. Det är kul att spela fotboll och vi har ett bra lir och bra sammanhållning.”
Du behövde ha några försök på inläggen innan de satt där…
”Ja exakt, jag fick några försök innan – sedan satt de där. Jag hoppas att det skall fortsätta sätta bollarna där de skall vara.”
Nu ser det väldigt bra ut för er.
”Det gäller ju att ta en match i taget ändå, men vi har satt oss i ett väldigt bra läge. Vi får hoppas att vi kan behålla det så. Vi skall göra allt för att ta hem det här guldet.”
Nästa spelare jag pratade med var den spelande assisterande tränare Malin Levenstad, som jag upplevde gjorde en väldigt stabil och bra insats. Hon tyckte att det var stökigt i Rosengårds lag under en lång period i den första halvleken.
”Det kändes som att det bara böljade fram och tillbaka. Men sedan kom vi mer och mer in i det – får fast bollen och kan spela in lite framför deras backlinje. I den andra halvleken sätter vi vårt presspel på plats – då tycker jag att vi dominerar. Det är vårt presspel som gör att vi kommer in i matchen ordentligt, när vi får gå upp och skapa lite chanser på det – det ser man att det tar på dem.”
Nu har hennes lag ett riktigt guldläge.
”Vi har viktiga matcher kvar, både och Vittsjö och Kristianstad – skitkul. Man älskar att spela de här matcherna – det är en dröm.”
Levenstads egen väg till guldstriden är ju spännande. Som bekant slutade hon sommaren 2014, och var bland annat chefstränare för Rosengård under en kort period. Förra sommaren beslöt hon sig för att göra comeback som spelare, men drog omgående av hälsenan och tvingades till nästan ett halvårs extra träning. I år har hon startar samtliga 17 damallsvenska matcher, och bara blivit utbytt en gång.
”Det blev en lite halvtrubbig väg in i det. Samtidigt fick jag också fem månader extra att bygga min kropp för att hålla på den här nivån. Ta i trä, jag vågar knappt säga det, men det har hållit. Jag är bara glad att jag får spela fotboll, det är skithäftigt.”
Nu ser man inte att hon varit borta från planen i drygt fyra år.
”Nej, så är väl känslan också, att jag har vuxit in i det. Jag spelar mycket på rutin och erfarenhet, vilket gör mig till en lugnare spelare nu än jag var tidigare. Det känns bra, och jag uppskattar verkligen att spela fotboll.”
Är det roligare än att vara tränare?
”Jag vet att jag kan spela ett par år till, sedan är det tränare som gäller. Jag försöker att upprätthålla båda rollerna på ett så bra sätt som möjligt, och ge så mycket jag kan både som spelare och tränare. Jag håller inte i övningar, men är med på allt som sker utanför planen. Allt innan och efter träningar är jag med de andra tränarna, men på planen är jag spelare. Vi var tvungna att dra den gränsen.”
Sydsvenskans Max Wiman tar upp det planerade samgåendet mellan Malmö FF och LB07. Levenstads moderklubb är just Malmö FF, och hon säger sig ha ett ljusblått hjärta.
”Jag vill ha mer kött på benen, det känns oklart ännu. Det känns inte som att det är riktigt tydligt vilken väg de skall gå. Så jag har inte tillräckligt med information för att uttala mig, men man har fortfarande ett ljusblått hjärta – det säger väl en del… ”
Om det blir av, vad säger du då?
”Jag går på samma linje som klubben, allt som gynnar damfotbollen i stort är bra. Sedan om det är den ena eller andra vägen kan man aldrig svara på, men gynnar det damfotbollen i Malmö – så kör. ”
Så till Göteborg. Där pratade jag först med Vilde Böe Risa, som klev av efter 60 minuter. Självklart handlade första frågan om hennes hälsa.
”Kroppen mår faktiskt väldigt bra nu. Jag har fått vila en vecka. Det var första träningen i går och kroppen kändes väldigt bra. Den kändes väldigt bra i dag också.”
Hade du kunnat spela hela matchen?
”Ja, det hade jag kunnat. Men det är upp till tränaren att bestämma, och jag spelar det han vill.”
Det här blev en tung förlust till slut.
”Ja det blev det. Vi höll emot ganska länge och gjorde en väldigt bra första halvlek. Men vi producerade inte så många chanser, och blev lite ensamma där framme. De hade två fina inlägg och gjorde två fina mål.”
Nu känns guldet kört.
”Ja, nu blir det svårt att ta. Det är fem matcher kvar och de måste förlora flera matcher för att vi skall kunna ta det. Vi får se, det är mycket kvar.”
Det kan bli en väldigt intressant match mot Vittsjö om två veckor.
”Ja, vi måste ju tänka på nästa år, på Champions League. Andraplatsen är väldigt viktig – hoppas vi kan ta den om vi inte får guldet.”
Sedan blev det även stund med tränare Marcus Lantz, som har problem med skador och en tunn trupp.
”Vi gör en jättefin första halvlek, jag tycker att vi är bättre än dem då. 60 minuter, sedan är bensinen slut då går alla på knäna. Då tar de över, gör två mål och vinner till slut absolut rättvist. De gör det bra den sista halvtimman. Sedan är det en kombination av att vi inte orkar. Så vi gör lite förändringar, Vilde har varit lite sliten, så vi byter ut henne. Sedan är Bea sliten, så vi måste byta ut henne och göra lite rokader där. Det blir också tufft. Och Elin kände sig lite sliten, så vi bytte ut henne. Vi fick aldrig tryck på dem på slutet.”
GP:s utsände frågar om tankarna när Bea Kollmats klev av, varför man satte ner Curmark i backlinjen och inte bytte in mittback Emma Pennsäter.
”Vi kände att vi var tvungna att göra något framåt. Då får vi in Filippa som är en spelande mittback – vi har testat henne där innan – och vi får in lite energi med Hanna Andersson. Hon är en spelare som kan attackera framåt. Vi behövde ett resultat så att vi kunde gå ikapp dem – det var så vi tänkte.”
Böe Risa sa att hon hade kunna spela vidare, var det bytet förbestämt?
”Nej, det är också vilken prestation vi tycker spelarna gör. Vi tyckte att vi behövde få in Elin centralt, för hon är i bra form. Sedan måste vi ta hänsyn till att vi har många matcher. Vi tvingades byta Elin för att hon kände sig lite sliten i hennes baksidor. Bea signalerade att baksidan kan gå, och det är ju trötthetstecken, så då får vi utnyttja hela truppen.”
Skickar ni F19-laget till veckans cupmatch?
”Det kommer att bli många förändringar, vi måste vila spelare. Mellan fyra och sex förändringar blir det säkert.”
Det blir lite snack om att Lantz hade önskat fler spelare under sommarfönstret, men inte fick det.
”Då väljer vi att satsa lite yngre, och de gör det jättebra. Evelyn har gjort det bra, Hanna har gjort det bra. Men är det realistiskt att vi skall vinna mästerskap med F19-spelarna? Och att vi skall gå vidare i Champions League? Då får vi sänka målsättningen lite.”
Är SM-guldet kört?
”Ja, det är det. Vi är åtta poäng efter och skall gå rent – fem raka. Men det räcker ändå att Rosengård vinner tre, då tar de det ändå. Och tittar vi på dagens match, hur slitna vi är, är det då möjligt att vi vinner fem av fem? Vi skall gå för det, men det blir tufft. Och ser man hur Rosengård ser ut är nog möjligheten att de vinner minst tre av fem ganska stora, så det blir tufft för oss.”
Hur viktigt är det att blir tvåa?
”Vi får se upp så att vi inte blir femma, sexa eller sjua – det är så jämnt. Framför gäller det att få alla pigga och friska för att vi skall kunna nå andraplatsen. Vi skall fajtas. Men det är viktigt att vi inte riskerar spelarna. Personen går alltid före resultaten. Om vi behöver vila några i cupen eller ställa över några i München, då får vi hellre tappa resultat eller poäng.”
Är damallsvenskan viktigast av de tre turneringarna?
”Det blir viktigt på onsdag. Vinner vi inte den får vi inte spela cup nästa år. Sedan får vi se efter matchen mot Djurgården, hur ser det ut i allsvenskan? Onsdag måste vi gå vidare, sedan är det nog allsvenskan vi får prioritera, om vi skall göra någon prioriteringsordning.”
I och med att VM tog slut drog även silly season i gång på allvar på den internationella nivån. För svensk del är det dock ganska lugnt.
De största svenska nyheterna de senaste dagarna är att Petronella Ekrothvänder hem till Djurgården, samt att Hedvig Lindahlskall ha klart med en ny klubb. Det blir intressant att se var Lindahl hamnar. Antar att det kommer att visa sig väldigt snart.
En tredje nyhet med svensk anknytning är att Iva Landeka har presenterats som nyförvärv av Montpellier. Klubben gör en mycket stor förändring av sitt lag. Bland de spelare som finns kvar i en framtung trupp är Marija Banusic.
Däremot är det klart att Linda Sembrant kommer att lämna, och det troliga är att även Sofia Jakobsson kommer att lämna. Jakobsson har dock lämnat en liten öppning för att bli kvar. Det har inte Sembrant.
Innan jag tänkte göra ett litet internationellt sillysvep noteras att de damallsvenska lagen spelar en del träningsmatcher den här helgen. Rosengård (utan svenska VM-spelare) är i Tyskland där man ledde med 2–0 efter mål av Hanna Bennison och Johanna Kaneryd efter 50 minuter. På slutet tappade man dock, och föll med 4–2.
Andra resultat i dag är Kristianstad–LB07 3–2 samt Växjö–Eskilstuna 1–1. Ria Öling och Loreta Kullashi – i omvänd ordning – var målskyttar i den senare matchen.
Då är det dags för transfersvepet. En spelare som omges av rykten är den norska före detta Göteborgsmittfältaren Andrine Hegerberg. Hon kommer att lämna PSG. Ny klubbadress uppges både vara spanska Real Sociedad och italienska Roma. Till Roma ryktas även den tidigare Barcelonaspelaren Andressa Alves.
Andrine Hegerberg will leave PSG when her contract expires. Rumors coming out of Spain suggest that she will be signing with Real Sociedad. (Source: @ViasportVeland) pic.twitter.com/A2mzj2FVK9
— Women’s Transfer News (@womenstransfer) July 10, 2019
Reports out of Italy suggest that Andressa Alves is close to completing a move to Roma, with the Brazilian attacker preferring the Roma project over the Juventus one. Andrine Hegerberg is also rumored to be joining the Italian side. (Source: @ilRomanistaEN) pic.twitter.com/qyP1XkTBl8
— Women’s Transfer News (@womenstransfer) July 12, 2019
När vi ändå är i Barcelona står det klart att engelska Toni Duggan kommer att lämna den spanska storklubben. Nu står de engelska klubbarna på rad för att få in Duggan i sina trupper. Längst fram i kön uppges Manchester United vara, men konkurrensen verkar tuff även från italienska och tyska klubbar.
En spelare som ansluter till Barca är den spanska VM-spelaren Andrea Falcon. 22-åringen återvänder efter tre år i Atletico Madrid.
After two fantastic years, it is the right time to say goodbye to my FC Barcelona family. It has been an incredible experience but the time is right for a new challenge… 1/2 pic.twitter.com/IF126CYvWk
After announcing her departure from Barcelona, a number of big clubs across Europe are rumored to be highly interested in Toni Duggan. Manchester United are said to be the frontrunners, but face competition from clubs in Italy and Germany. (Source: @BBCSport) pic.twitter.com/J90hw7HW2Q
— Women’s Transfer News (@womenstransfer) July 5, 2019
Just Atletico har även presenterat två spännande nyförvärv den senaste veckan. Dels värvar man Montpelliers spanska VM-mittfältare Virginia Torrecilla, dels plockar man in Levantes mexikanska skyttedrottning Charlyn Corral.
— Atlético de Madrid Femenino (@AtletiFemenino) July 10, 2019
Levante tappar alltså sin bästa målskytt från förra säsongen. Men man har inte legat på latsidan, utan plockat in flera riktigt spännande forwards.
Man har kvar Sonia Bernudez samt har värvat Esther Gonzalez från Atletico och Alba Redondo från Albacete. De tre har gjort 88 ligamål tillsammans de två senaste säsongerna, fördelat på Bermudez 27 (20+7), Gonzalez 21 (8+13) och Redondo 30 (16+14).
Dessutom har Levante plockat in den tidigare Rosengårdsspelaren Natasa Andonova från Barcelona. Levante tänker ta upp kampen med de två senaste årens båda topplag Atletico och Barca.
Albacete tappar alltså skyttedrottningen Alba Redondo. Däremot gör man en spännande värvning när man plockar in Panamaspelaren Natalia Mills.
Panama var en överraskning i det nordamerikanska mästerskapet i fjol, där man missade bronset och därmed även en VM-plats efter straffläggning mot Jamaica.
Tillbaka till England. Där har Manchester United skaffat sig en stabil målvaktsuppsättning. Sedan tidigare hade man Siobhan Chamberlain i truppen. Nu ansluter även tredjemålvakten i VM, den före detta Wolfsburgmålvakten Mary Earps.
"Something special is happening at the club and I’m excited to become a part of that."
— Manchester United Women (@ManUtdWomen) July 12, 2019
Även Everton har gjort en spännande värvning i veckan. Mittfältaren Maéva Clemaron var med i den franska landslagstruppen ett par gånger inför VM, men platsade till slut inte i truppen. Nu lämnar Fleury och D1 Feminine för Liverpoolklubben och WSL.
Everton har även värvat Hollands ordinarie vänsterback Kika van Es från Ajax. Ni minns väl att van Es skadade handen i genrepet, och därefter bara kunde spela sporadiskt i VM.
✍️ | We have completed the signing of France international midfielder Maeva Clemaron from FC Fleury 91 on a two-year deal.
Tillbaka till Frankrike. Där kan man säga att PSG ersätter Andrine Hegerberg med tyska OS-mästarinnan Sara Däbritz. Det har sedan länge varit klart att Däbritz skulle lämna Bayern München, och det har också varit allmänt känt att hon skulle flytta till Paris.
Under VM-turneringen meddelade Europamästarinnorna Olympique Lyonnais hela fyra värvningar. Att Nikita Parris skulle ansluta var ju känt redan före VM.
Men de andra tre var nyheter för mig. Man hämtar duktiga belgiskan Janice Cayman från Montpellier, den 18-åriga finska målvaktstalangen Katriina Talaslahti från Bayern München och den före detta Linköpingsspelaren Jessica Silva från Levante.
Silva var bara 19 år när hon var i LFC, och hon fick bara spela i två matcher i damallsvenskan. Nu är hon 24 och provar lyckan i Europas och kanske världens bästa klubblag.
Lyon har även bytt tränare i sommar. Reynald Pedros lämnar och ersätts av Jean-Luc Vasseur, som senast var tränare i franska andraligan på herrsidan. Vasseur var mittfältare som spelare, och var bland annat i PSG några säsonger.
#D1F : Jean-Luc Vasseur va succéder à Reynald Pedros sur le banc de l'Olympique lyonnais.
Slutligen en riktigt tråkig nyhet med Lyonkoppling. Vårens Lyonspelare Jess Fishlock har nämligen dragit av korsbandet.
Walesiska Fishlock är ju en högst tänkbar OS-spelare för Storbritannien kommande sommar. Nu lär hon ju gå en kamp mot klockan om hon kan vara spelklar till den 22 juli nästa år, då OS-turneringen drar i gång.
I always say life comes at ya hard & fast
CL Medal, player of month, torn ACL.
Gotta ride the highs & lows. Those who know me, know I will come back soon.. stronger & better 💁🏼♂️
I appreciate those reaching out, I will never forget your kind words in my moment of heart break. ❤️
— Jessica Fishlock MBE (@JessFishlock) July 3, 2019
En blogg om internationell damfotboll 