Larsson briljerade mot Linköping

Fem mål av Mimmi Larsson mot klubben som skickade ut henne på kanten. Och Kristianstad klättrar upp på Champions Leagueplats.

Mimmi Larsson

Det är väl dagens huvudrubriker. Den tionde omgången innebar segrar för Rosengård, Kristianstad, Göteborg, Umeå och Kif Örebro. I Piteå blev det oavgjort mellan hemmalaget och Djurgården.

I dag kunde man se tre matcher samtidigt. Jag hade Rosengård–Linköping som huvudmatch från start. Där förlorade LFC egentligen redan på uppvärmningen. Då slog nämligen Frida Maanum upp sin skada, vilket innebar att Emma Lennartsson fick lämna backlinjen och Lisa Hurtig komma in i mittförsvaret bredvid Nilla Fischer.

Det mittbacksparet hängde inte alls med i Larssons svängar. Då spelade det ingen roll att LFC hade ett fint kontringsspel före paus. Ett väldigt imponerande Rosengård fick förhållandevis enkla mål, och hade återigen en sådan där underbart rolig fotbollsdag.

Jag släppte matchen efter 4–1, men noterade att det trillade in tre mål till på slutet. 16–2 på två matcher mot Uppsala och Linköping är otroligt imponerande. Mimmi Larsson gjorde fem av dagens mål – bland annat ett äkta hattrick i andra halvlek och var förstås lysande. Hon kopplade ett rejält grepp om skytteligasegern.

Jag kollade in Caroline Seger lite extra. Hon har hyllats av Jonas Eidevall, och jag ville kolla om det bara var uppmuntran, eller om det var förtjänat. Och av det jag såg var det förtjänat. Det var länge sedan jag såg Seger så bra. Jag brukar tycka att hon spelar alldeles för mycket i sidled eller bakåt. Men det hon visade idag var någon helt annat. Hon startade många anfall genom att spela igenom Linköpings mittfält. Kul att se Seger så konstuktiv.

Rosengård är verkligen briljant nu. Apropå Malmöklubben undrar jag vart Johanna Rytting Kaneryd tagit vägen? Det sas ju att det inte var någon fara med henne efter att hon gått av matchen mot Piteå med skadekänning. Men hon har inte suttit med på bänken sedan dess. Var det värre än man trodde?

I Vittsjö vann Göteborg med 2–0 efter ganska tidiga mål av Rebecka Blomqvist och Natalia Kuikka. Göteborg kvar i tabelltopp och Vittsjö kvar i botten.

Kristianstad vann också med 2–0, det mot nästjumbon Växjö. Därmed är alltså Kristianstad ny tabelltrea. Växjö presenterade idag Antonia Göransson som nyförvärv. Hon skall ha förändrat sin spelstil sedan hon var landslagsspelare. Det blir kul att se henne i damallsvenskan igen.

Även Kristianstad värvade innan transferfönstret stängde. Två nya spelare förväntas presenteras när som helst.

Piteå–Djurgården 1–1 var en match jag knappt såg något av. Djurgården fick i alla fall ta säsongens första bortapoäng. Piteå tog också en skön poäng efter fyra raka förluster.

I Örebro hade hemmalaget fyra ribbträffar. Uppsala var inte heller ofarligt, och jag tycker att gästerna skulle ha haft straff för hands efter 60.30. Det i ställningen 1–1. Nu vann istället Örebro på ett nickmål från Frida Skogman på slutet. Tungt för Uppsala.

Tungt också för Eskilstuna som fick ett fint ledningsmål bortdömt för offside i den första halvleken i Umeå. På reprisbilderna tycker jag inte att det ser ut som offside på Matilda Plan. Men kameravinkeln är så dålig att jag inte 100-procentigt kan slå fast att målet borde ha godkänts.

I stället blev det UIK som tog en ny seger. Therese Simonsson avgjorde från straffpunkten. Umelaget imponerar stort för tillfället. Elva poäng på de fem senaste omgångarna innebär att UIK nu är på övre halvan. Starkt.

Apropå Eskilstuna såg jag att tränare Magnus Karlsson avslöjade att klubben inte bara varit nära att få låna Denise O’Sullivan. I den länkade artikeln säger Karlsson:

”Vi hade ett liknande, ännu bättre namn, på gång för några veckor sedan och då tycker jag att det är värt att göra något.”

Man undrar ju vad det kan ha varit för namn? Personligen tycker jag att det är otroligt tråkigt att de inte fick in O’Sullivan – för det tycker jag är ett av damfotbollsvärldens allra mest spännande namn.

I november hade amerikanska damfotbollsajten Equalizer Soccer en artikel med rubriken: ”Denise O’Sullivan might be the best player no one is talking about.” Och så är det. O’Sullivan är otroligt underskattad bland damfotbollsexperter.

Fast inte bland spelarna. Två år i rad har hennes lagkompisar i North Carolina Courage – USA:s överlägset bästa klubblag – valt henne till lagets bästa spelare. Och när alla ligans spelare valde NWSL:s allstarlag i fjol fanns irländskan med.

Söndagens vinnare: Rosengård, Växjö, Vittsjö – och Linköping

Utöver de lag som tog trepoängare var Linköpings FC söndagens stora vinnarlag. Östgötarna fick ju se lagen närmast bakom i tabellen tappa mark.

Därmed förstärktes LFC:s chanser att ta en Champions Leagueplats. Redan innan morgondagens match i Göteborg har nu LFC fyra poäng ner till fjärdeplatsen. Det borde skapa lite trygghet.

Dagens resultat gör bottenstriden otroligt intressant. Men vi börjar i toppen. Där är Rosengård ny serieledare efter 2–1-seger mot Piteå. Malmöklubben kommer att toppa tabellen i minst 29 timmar.

Det var en lite konstig match på Malmö IF i dag. I 25 minuter imponerade Rosengård stort. Man hade åtgärdat mycket i anfallsspelet av det jag anmärkte på i det här inlägget. Man hade bland annat fler inlöp från kanterna, inspel på färre tillslag och dessutom sökte man flera gånger lyftningar in bakom motståndarnas ytterback på motsatt sida.

Det gjorde att Piteå inte bara kunde stå i sina försvarspositioner. Tvärtom var det stundtals riktigt virrigt i gästernas försvar i matchupptakten.

1–0 i minut 13 var ett riktigt snyggt mål från högerkanten, där Hanna Bennison skarvade in bollen på ett tillslag till Johanna Rytting Kaneryd, som kom inlöpande bakom Piteås vänsterförsvar. Precis en sådan snabb kombination som jag efterlyst.

Att Rytting Kaneryd sedan avslutade med en läcker yttersida som satt perfekt vid bortre stolpen gjorde inte saken sämre. Ett klassmål.

För Rytting Kaneryd slutade dock matchen på ett tråkigt sätt. Hon haltade av med knäproblem efter 35 minuter. Det är bara att hålla tummar och tår för att det inte var något allvarligt, utan att kantspelaren snart är tillbaka i spel.

Bennison utmärkte sig med fina instick. Hon hade även ett läckert från vänster till Mimmi Larsson strax efter.

2–0 kom i 20:e minuten, och var precis som 1–0 ett klassmål från högerkanten. Piteå glömde alldeles av att kliva upp och sätta press på Jelena Cankovic. Jag tycker fortsatt att serbiskan ofta borde spela ifrån sig bollen snabbare. Men när hon får stå helt oattackerad utanför motståndarnas straffområde är hon riktigt vass.

Nu stod hon för ett snyggt instick som Rytting Kaneryd släppte (?) till Mimmi Larsson, som i sin tur avslutade distinkt i mål. I det läget var det utspelning. Jag hade 4–0 i klara målchanser efter 25 minuter. Och inget talade för Piteå.

Men precis som senast i Göteborg tappade Rosengård allt eftersom efter 25 minuter. De sista 65 minuterna räknade jag bara in en enda kvalificerad hemmamålchans. I och för sig hade också Piteå bara en målchans. Den blev dock mål. Josefin Johansson förvaltade Astrid Larsson:s fina förarbete i 58:e minuten på bästa sätt. Det gjorde att matchen levde ända in till slutsignal.

Josefin Johansson

Piteå hade mycket boll, och precis som SVT-experten Markus Johannesson var inne på i sändningen så blir Rosengård väldigt passivt när de hamnar i ett lägre försvarsspel. Löpviljan avtar och man blir ett mycket sämre lag. Det känns som att Rosengård måste jobba lite på hur de skall agera när de hamnar lågt.

Totalt sett var förstås hemmasegern fullt rättvis. Men det är ju onödigt att låta det bli spännande i en match där man länge varit helt överlägset.

Piteå åkte på sin tredje raka förlust, och tappar mark i kampen om tredjeplatsen. Dock tycker jag att man gjorde en fullt godkänd insats. Det är starkt av laget att orka jobba sig tillbaka in i en match där man länge var utklassat.

Kristianstad–Umeå 1–1 var en chansfattig och ganska tråkig match. Resultatet var helt i sin ordning sett till matchbilden. Umeå fortsätter att ha seriens allra långsammaste anfallsuppbyggnad.

Trots att UIK hade bollen stora delar av matchen lyckades de egentligen inte av egen kraft spela sig till en enda riktigt kvalificerad målchans. Jag hade 3–2 till KDFF i målchanser, men då är båda målen inräknade – och inget av dem var egentligen någon målchans.

Båda målen kom mer efter att målvakterna mittbedömt inlägg än efter fint anfallsspel. Umeås kvittering i 90:e minuten var ju faktiskt ett inlägg från Elin Nilsson som gick in i bortre hörnet.

Umeås andra målchans kom på en felpass från Josefine Rybrink. Det var ett superläge som Therese Simonsson slarvade bort genom ett stressat skott.

Men i själva anfallsuppbyggnaden känns Umeå fortsatt väldigt trubbigt. Det är som att de inte vet hur de skall göra när de spelat sig förbi någon eller några av motståndarnas lagdelar.

Nu har ju Umeå tagit fem poäng på de tre senaste matcherna. Och det känns som att man är på väg att växa in i serien på allvar. Men om man skall lämna bottenträsket måste man hitta sätt att spela sig till avslut.

För Kristianstad var det två förlorade poäng. Det kändes som att skånskorna hade full kontroll när den lätt slumpartade kvitteringen kom i 90:e. Men 1–0 är ju ingen stabil ledning, och målglada Kristianstad hade ingen bra dag i offensiven. Så 1–1 var alltså rättvist.

Växjö–Djurgården 1–0 var den match jag valde bort under söndagen. Den rullade på min sidoskärm. Och av det lilla jag såg var det mest Djurgården rent spelmässigt. Men Växjö vann alltså.

Man gjorde det på ett straffmål från Signe Holt Andersen. För andra matchen i rad får Växjö en väldigt konstig straff, den här gången utdömd av Sara Persson. Det jag sett av straffsituationen tar Djurgårdsbacken bollen. Men det kanske var något som hände som tv-bilderna inte visade.

Och i rättvisans namn skall sägas att Växjö nog skulle ha haft straff för en hands, så det var kanske någonstans rättvisa som skipades.

Utöver det där straffsituationerna tycker jag faktiskt att domarna skötte sig bra den här omgången. Bland annat gjorde Lovisa Johansson en stabil insats i Malmö.

I Örebro var hemmalaget det klart bättre laget i den första halvleken. Det dröjde dock till övertid i första halvleken innan Kif fick utdelning. Då var det som det brukar när Örebro gör mål, alltså en fast situation från Heidi Kollanen som förpassades i mål av Karin Lundin. Den här gången var det en hörna som Lundin stötte in på volley.

Karin Lundin

Noterbart är ju att Vittsjö i fjol nådde en tredjeplats mycket genom sin ramstarka defensiv. Bland annat var man jättebra på att försvara vid hörnor och inläggsfrisparkar. I år har man redan släppt in flera mål på fasta situationer.

Det är det där stabila försvarsspelet som saknas för Vittsjö i år. För offensivt är man precis lika bra som i fjol. Då slutade man på målskillnaden 33–13. 13 insläppta var minst mål av alla – ett snitt på 0,6 per match. I år står man redan på 15 insläppta, ett snitt på 1,9 insläppta per match.

Man höll även nollan i 14 av fjolårets 22 matcher. I år har man inte hållit en enda nolla. Skall man nå upp till fjolårets siffror vad gäller nollor får man således inte släppa in några fler mål under de 14 sista omgångarna.

Men det kom en vändning på Behrn Arena i dag. När Karin Lundin nickade i ribban i 47:e minuten hade jag 6–1 i målchanser till Örebro. När slutsignalen ljöd var det 8–6 i målchanser och 2–1 i mål till Vittsjö.

Gästerna tog nämligen över matchen mer och mer. Först skapade man mest hörnor. Men sedan kom även chanserna. Och när Emily Gielnik byttes in fick vi se en repris från förra omgången. Då slog ju Gielnik från högerkanten ett hårt inspel bakom motståndarnas backlinje, som Clara Markstedt kunde stöta in till 4–2 mot Uppsala.

Clara Markstedt

I dag, i minut 79, frispelades Gielnik till höger av Ebba Wieder. Australiskan stod för ett sådant där hårt inspel bakom backlinjen och Markstedt stötte in 1–1.

Och i matchens sista ordinarie minut gjorde Nellie Persson Vittsjös segermål. Hon hade flyt att hennes skott styrde på en försvarare och ställde Moa Öhman. Vittsjö fick jubla för andra matchen i rad.

Nellie Persson

Trots segern ligger Vittsjö kvar på nedflyttningsplats. Men deras och Växjös segrar drar ändå ner såväl Djurgården, Eskilstuna, Örebro som Uppsala i den direkta bottenstriden. För Djurgården var dagens nederlag den fjärde raka bortaförlusten. Stockholmslaget är obesegrat hemma, men poänglöst borta.

Det där verkar inte vara någon slump. Även i fjol var det styrka på hemmaplan som räddade Djurgården. Då tog man 19 av sina 25 poäng på hemmaplan.

För Örebro måste dagens förlust vara extremt sur. Det var den tredje raka, laget såg väldigt bra ut före paus, men föll alltså på ett slumpmål i slutminuterna. På lördag möts för övrigt just Djurgården och Örebro på Stockholms stadion.

I nästa omgång har vi även bland annat bottenmötet Umeå–Vittsjö samt viktiga matchen i kampen om Champions Leagueplats mellan Linköping och Kristianstad. Många kul matcher framöver alltså. Två spelas redan i morgon, Göteborg–Linköping och Eskilstuna–Uppsala.

Just nu är det extremt jämnt i botten. Mellan Kristianstad på den fjärde och sista medaljplatsen och jumbon Umeå skiljer det ju nämligen bara sex poäng efter åtta spelade omgångar. Det oavsett hur morgondagens matcher slutar.

 

Så anfaller topplagen i damallsvenskan

Då är semifinalerna spelade i NWSL Challenge cup. Det hjälpte inte för Portland att deras före detta landslagsback Meghan Klingenberg gjorde allt för att motivera sina lagkompisar.

Trots Klingenbergs uppeldande motivationssnack vann Houston första semifinalen med 1–0 efter segermål av Rachel Daly. Houston alltså klart för final.

Där ställs de mot Chicago, som vann den andra semifinalen med 3–2 mot Sky Blue FC. Det efter att nya kanadensiska högerbacken Bianca St Georges gjort ett mål och nästan två assist. Jag skriver nästan för att hon var näst sista Chicagospelare på bollen innan 2–0-målet men får inte räkna det inlägget som ett assist. Officiellt alltså ett mål, ett assist och ett nästanassist för St Georges.

Finalen Houston–Chicago spelas på söndag, 18.30 svensk tid. Även den går att se på Twitch TV från Sverige.

Det här inlägget skall huvudsakligen handla om anfallsspel i damallsvenskan. Men vi stannar lite i USA först. Den nya satsningen i Los Angeles fortsatte att dra uppmärksamhet till sig i går. Många tror verkligen att NWSL och amerikansk klubbfotboll på damsidan äntligen står inför ett större genombrott. Här är en artikel som förklarar varför.

Det vore verkligen kul om NWSL skulle lyckas. På landslagssidan är ju USA loket som drar damfotbollen. Däremot har man ju inte lyckats speciellt bra med sin klubbfotboll, även om man har överlägset högst publiksiffror i världen. Men kanske att något är på gång att hända även på klubbsidan.

Lite typiskt dock att dagen efter att det stod klart att Los Angeles får ett NWSL-lag valde stadens bästa universitetsspelare att skriva på ett treårskontrakt i Europa.

USLA:s kanadensiska affischnamn Jessie Fleming blir klubbkompis med Magdalena Eriksson och Jonna Andersson i Chelsea.

Fleming är själva mallen för de nya, bollskickliga kanadensiska landslagsspelarna. Hon fyllde 22 i mars, och har redan hunnit med två VM-slutspel ett OS-brons och totalt 77 A-landskamper. Hon är redan en internationell toppspelare, och det skall bli väldigt intressant att se vad hon kan uträtta i WSL.

Samantha Mewis

Med frågetecken för hur resten av säsongen ser ut i USA är ytterligare spelare på väg till Europa. Amerikanska landslagsspelaren Sam Mewis är klar för Manchester City, som tydligen även skall ha skickat ett kontraktsförslag till kommande superstjärnan Rose Lavelle.

Apropå internationella övergångar har den engelska tidningen The Guardian startat en sida där de redovisar alla övergångar i fem europeiska toppligor, de i England, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland. Den användbara länken finns här.

Där kan man både söka på datum och klubb. Noterbart från de senaste dagarna är utöver Flemings första proffskontrakt även att Sydafrikanska anfallsstjärnan Thembi Kgatlana fortsätter sin karriär i Eibar i Spanien.

Så till damallsvenskan. En del av eftersnacket till den femte omgången har handlat om underlaget i Umeå. Debatten startade med den här tweeten:

Och visst ser det ut som att Umeå kommun har lite att fixa till. Det är ju inte elitklass på den mattan.

Det om underlag. Jag tänkte istället fokusera mitt eftersnack till omgång fem på anfallsspel. Och jag riktar in mig på de fyra topplagen Göteborg, Linköping, Rosengård och Piteå.

Av dem har Göteborg och Rosengård mest gemensamt i förutsättningar. Båda lagen har ett bra återerövringsspel, vilket gör att de får ett väldigt stort bollinnehav. Båda lagen möter dessutom huvudsakligen motståndare som antingen frivilligt backar ner djupt, eller som tvingas att backa ner djupt.

Det som är intressant är att det skiljer sig väldigt mycket åt i hur Göteborg och Rosengård tacklar de här lågt stående försvaren.

En huvudskillnad som jag nämnt tidigare här i bloggen är snabbheten i passningsspelet. Medan Rosengårds spelare gärna har två–tre tillslag per person, och oftast passar till närmaste medspelare, har Göteborgs spelare betydligt mycket färre tillslag. Och man slår dessutom oftare längre passningar.

Göteborgs 1–0-mål mot Djurgården är ett typexempel. Anfallet startar med ett inkast på högerkanten på offensiv planhalva. Från att bollen kastas är fyra spelare inblandade.

Julia Zigiotti Olme använder ett tillslag. Emma Koivisto använder ett tillslag. Vilde Bøe Risa tar till två tillslag. Och Julia Roddar avslutar på ett tillslag. Fyra spelare använder totalt fem tillslag. Det är snabbt, snyggt och effektivt.

Rosengård är lite av en motsats. Jag kan faktiskt bara påminna mig om att jag sett dem ha ett enda anfall med så få tillslag i år, och det var inte mot ett lågt stående försvar. Utan det var senast, i 85:e minuten, när Umeå klev upp och satte lite högre press. Då slog Rosengård till med sitt (i min uppfattning) snyggaste anfall den här säsongen.

Det var Nathalie Björn, Ali Riley och Johanna Rytting Kaneryd som stod för anfallsuppbyggnaden på högerkanten. Tyvärr för Rosengård fick varken Anna Anvegård eller Anam Imo träff framför mål. Annars hade det blivit ett riktigt snyggt mål.

Ali Riley

Totalt sett har dock Malmöklubben spelat otroligt långsamt när de ställts mot ett lågt försvar. Man rullar i princip bara runt i sidled, med målet att komma in från kanterna.

Man väljer förvånansvärt sällan att försöka spela igenom motståndet. Och de få gånger man väl fått in bollen mellan motståndarnas mittfält och backlinje väljer man oftast att bara spela, vilket gör att man inte får ut något av att ha slagit ut en lagdel.

Tittar vi på spelare har Göteborg och Rosengård gemensamt att de i princip rakt igenom har landslagsmeriterade spelare i de offensiva positionerna.

Jämför man spelartrupperna är Rosengårds namnkunnigare, och jag tycker även att den borde vara bättre. Men så har det inte varit hittills.

Normalt är det en stor tillgång att ha så många spelare som kan bidra som de båda lagen har. Känslan är dock att bredden just nu är en större tillgång för Göteborg, eftersom spelarna där underordnar sig varandra på ett bra sätt. Däremot känns inte rollfördelningen mellan stjärnorna klar i Rosengård.

Jag tycker faktiskt att det är ett problem för tränare Jonas Eidevall att ha trion Caroline Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic på planen samtidigt. I varje fall så länge alla tre helst vill trampa på bollen i varje anfall. Det gör att Rosengård väldigt sällan tar chansen till snabba anfall i djupled.

Caroline Seger

Och djupledsspelet är intressant. Kollar man Rosengårds nio mål hittills i serien har man faktiskt två djupledsmål – dels segermålet mot Vittsjö och dels 2–0 mot Växjö. De få gånger Rosengård faktiskt satsar på snabba anfall är man alltså bra på det. Men oftast väljer Rosengård att strunta i kontringar, vilket ju gör att de hela tiden ställs mot ett samlat motståndarförsvar. Och mot sådana försvarar har man varit direkt dåliga.

Göteborg har betydligt fler djupledsmål. Det är ingen slump, för göteborgarna tar chansen att sätta in bollen bakom motståndarnas backlinje så fort det bara går.

När Göteborg ställs mot ett lågt försvar är känslan också att de skjuter mycket mer från distans än var Rosengård gör. Har man bra skyttar så tvingar man ju motståndarna att kliva upp från sina skyttegravar. Och när motståndarnas mittfältare kliver upp mot eventuella skyttar, blir det större yta för forwards att jobba på.

Apropå forwards noterade jag senast att Rosengård var väldigt snällt mot Umeås försvar. Jelena Cankovic var forward på pappret, men föll ofta ner i en mittfältsroll, vilket gjorde att Mimmi Larsson i regel var enda Rosengårdsspelaren som rörde sig mellan Umeås backar och mittfältare.

Mimmi Larsson

Larsson gjorde det dock lätt för UIK:s backar genom att hela tiden hålla sig synlig framför dem. Umeås mittbackar behövde således aldrig vrida på huvudet eller ens fundera över vart hotet var på väg.

De kunde hela tiden ha koll på Larsson och bollen samtidigt. Här har Rosengård mycket att jobba på. Först behöver de nog ha fler spelare centralt, högt i planen. Kanske att man måste sluta använda Cankovic som forward, för hon är ju ändå inte där uppe så ofta.

Men de behöver även hitta bättre rörelsemönster på forwards som gör att motståndarnas mittbackar får det betydligt mycket svettigare.

Göteborg har oftast två forwards som ligger högt, och utmanar motståndarnas backar. Dessutom fyller Zigiotti Olme på med djupledslöpningar, vilket gör det extra svårt för motståndarförsvaret.

Kantspelet är en annan sak där Göteborg och Rosengård har helt olika sätt att ta sig an uppgiften. Om man delar planen i längdledd brukar man kalla ytan mellan straffområdet och långlinjen för den yttre korridoren.

Emma Koivisto

När Göteborg anfaller i sina yttre korridorer låter de oftast Emma Koivisto (till höger) och Julia Roddar (till vänster) gå ensamma mot sina försvarare. Övriga spelare i närheten inriktar sig istället på att hitta avslutspositioner.

Ibland har kantspelarna hjälp av en medspelare som vägg vid straffområdesgränsen, men det är långt ifrån grundregel. Det understöd som ges kommer istället oftast från backen på den sida där de anfaller.

Rosengård agerar helt annorlunda i yttre korridor. De går i princip alltid ut med en forward som vägg kring straffområdeslinjen. Men de har även ofta både en back och en central mittfältare som kommer ut och ger kantspelaren understöd. Ibland kan man ha fyra–fem spelare i den yttre korridoren. Det leder ju naturligtvis till att man också lockar ut fler motståndare, vilket gör det trångt.

Om man väl spelar sig loss på kanten är följden att det finns begränsat med alternativ inne i straffområdet. Ofta är där bara en medspelare. Här tror jag faktiskt att vi har en stor anledning till varför Rosengård gör färre mål än Göteborg.

Rosengård har så duktiga kantspelare att de kan vinna man-man-situationerna på samma sätt som Göteborgs gör. Om man litar på att kantspelare kan slå sin back på egen hand kan man ha betydligt mer folk inne i straffområdet, vilket bör leda till fler mål.

När Rosengård väl har folk på plats inne i straffområdet är tyvärr ofta inlöpen både otajmade och ostrukturerade. Senast gjorde jag en notering om ett inlöp i 29:e minuten. Då hade man fyra spelare i straffområdet när Sofie Svava var på väg att komma runt på vänsterkanten. Alla fyra sprang mot första stolpen.

Straffområdet är rätt stort, så det är ju lite onödigt att alla tar sikte på samma lilla yta. Här skall sägas att det så mycket bättre ut på slutet, när Umeå flyttade upp sitt lag. I det där mönsteranfallet i 85:e minuten som jag tidigare beskrivit hade Rosengård också fyra spelare som löpte in i straffområdet. De var perfekt utspridda, de täckte alla de viktigaste ytorna.

Det var ju dock ett snabbt anfall, där spelarna inte hann tänka så mycket, utan var tvungna att agera på instinkt. Kanske att spelarna tänker för mycket under alla de där långsamma anfallen?

Med tanke på att jag tycker att Göteborg lagmässigt agerar bättre än Rosengård på väldigt många punkter i offensiven kan man tycka att det borde vara större skillnad än 13–9 i gjorda mål. Och det borde det.

För det är större skillnad i skapade chanser. Men jag upplever att Rosengård jämnar till siffrorna genom att man har vassare avslutare än Göteborg.

Här har jag ingen statistik som grund – statistiken för damallsvenskan sämre än den varit någon gång tidigare under den här bloggens existens. Men jag upplever det som att Göteborgs forwards behöver fler chanser per mål än Rosengårds.

Men Rosengårds namnkunniga lag bör ha större potential – om de får ihop lagspelet. Och om de får ihop arbetsfördelningen. Lyckas man med det borde Rosengård kunna vinna fler matcher på ett enklare sätt. Nu får man närmast nöta ner sina motståndare.

Göteborgs problem har varit effektiviteten. Mot Örebro gjorde exempelvis ingen göteborgare mål, trots massor av chanser inklusive två straffar. Och senast mot Djurgården missade Stina Blackstenius fyra–fem 100-procentiga målchanser. Där var Göteborg helt i onödan i gungning perioden innan Julia Roddar stötte in 2–0-målet. Just Roddar är ju för övrigt ännu så länge lagets bästa målskytt med tre fullträffar.

Julia Roddar

Får Göteborg igång målskyttet på allvar från någon av deras forwards kommer de att vinna matcherna säkrare än de gjort hittills. För linjerna i spelet finns där.

De andra två lagen i toppstriden är ju Linköping och Piteå. De dominerar inte sina matcher på samma sätt som Rosengård och Göteborg. Tvärtom försvarar de sig på egen planhalva delar av matcherna, något som gör att de får fler möjligheter att kontra. Och framför allt har Linköping visat sig ha vassa offensiva omställningar, medan Piteå är mer beroende av lite längre anfall.

Det känns även rimligt att säga att Piteå och Linköping är mer beroende av enskilda spelare än de två andra topplagen.

För LFC har det i stor utsträckning hittills handlat om Frida Maanum och Ebere Orje. Men Linköping har fler bra anfallsspelare. Det blir intressant att se hur lagets offensiv kommer att utvecklas när även Lina Hurtig och de båda andra nigerianskorna, Uchena Kanu och Chinaza Uchendu är fullt speldugliga. Plus när den nya intressanta, danska talangen Sofie Bruun Bredgaard hittat in i laget.

Linköping har alltså ett ganska stort offensivt sparkapital, för meritmässigt är Kanu och Uchendu bättre spelare än Orji.

Hittills har de alltså delvis levt på snabba kontringar på Orji. När det kommer till uppställt anfallsspel vill man förstås gärna spela in på fötter på Maanum, och så får hon leda anfallen med sin kreativitet.

Frida Maanum

Alternativet är att överbelasta på kanterna. Där drar man gärna in yttermittfältarna i den inre korridoren (mellan målområdes- och straffområdeslinje) och öppnar den yttre åt ytterbackarna Johanna Alm och Elin Landström. Båda har legat bakom mål i år.

Landström är en spelare som jag alltid tyckt varit väldigt överskattad. Framför allt tycker jag  att hon varit vansinnigt slarvig i passningsspelet. Men ännu så länge den här säsongen har hon varit bra. Och nya Alm är en positiv överraskning. Med tanke på att LFC vill ha offensiva ytterbackar är det förstås positivt för laget att båda har presterat så här bra.

I Piteå är den offensiva nyckelspelaren så här långt Fernanda Da Silva. Hon har gjort tre mål och fixat en straff, men hon ligger bakom mycket mer än så av lagets offensiv. Det är Da Silva som bryter mönster i Piteå, ungefär som Maanum och Orji gör i Linköping.

Tidigare år har annars Piteås anfallsspel följt ganska tydliga mönster. Många mål har gjorts på fasta situationer från June Pedersen och Ronja Aronsson. Och i uppställt spel har man antingen jobbat med uppspel mot Nina Jakobsson:s fötter, eller med djupledsbollar mot Madelen Janogy.

Nina Jakobsson

Ännu så länge i år har man varken lyckats ersätta Pedersens/Aronssons fötter eller Janogys djupledsspel. Det gör Da Silva extra viktig.

Utöver hennes kreativitet har vänsterkanten varit lagets bästa väg till avslut. Där har Josefin Johansson, och i viss mån även Cailin Michie, tagit sig runt rätt många gånger. Dock tycker jag inte att man fått tillräcklig utdelning i mål från sin starka vänsterkant. Det finns en hel del att jobba på både med inspel och inlöpningar.

Faktum är att man kan säga att Piteås kanthot mer är kopplat till Josefin Johansson än till vänstersidan. För den matchen där Johansson utgick från högerkanten var det också till höger som Piteå skapade sina farligheter.

Känslan är att Piteå hade mått väldigt bra av ett riktigt djupledshot. Nu har man ofta ganska långa anfall som avslutas med distansskott eller att man siktar på att ta sig runt på kanterna. Om exempelvis Cecilia Edlund skulle kunna få ett lyft skulle det betyda mycket.

Cecilia Edlund

För som det är nu kan motståndarna flytta upp sin backlinje och minska ytorna för Jakobsson och Da Silva. Med ett större djupledshot skulle de båda få större utrymme, vilket troligen skulle förbättra Piteås anfallsspel ganska rejält.

Avsaknaden av centralt djupledshot gör att även när Piteå lyckas spela in centralt på sina forwards hamnar man oftast ändå till slut på kanten hos Josefin Johansson. Alternativt blir det distansskott.

Det var en liten analys av anfallsspelet hos våra damallsvenska topplag. Det finns säkert anledning att återkomma till ämnet längre fram. Kanske redan efter sjätte omgången.

När det gäller skytteligan är det lite anmärkningsvärt att fyra av de sju spelare som gjort tre mål eller fler är utländska. Förra året var det stor svensk dominans i skytteligan. Fem i topp var alla spelare svenska, och sex av de sju som delade sjätteplatsen var också svenska. Alltså totalt var elva av de tolv bästa målskyttarna i fjol inhemska.

På tredjeplatsen ligger Örebros Karin Lundin med fyra mål. På sätt och vis har hon gjort fem, för det tycks ha varit hon som nickade in Göteborgs segermål på Behrn Arena i eget mål. I varje fall hävdar Natalia Kuikka, som är bokförd för målet, att hon inte var på bollen.

Men Lundin har inte bara gjort ett självmål. Som jag ser det är hennes volleymål mot Umeå, som går att se 1.35 in i det här klippet, seriens snyggaste mål så här långt.

Slutligen några ord igen om den undermåliga, officiella statistiken för damallsvenskan. Den blir bara sämre och sämre. Dels för att allt färre saker redovisas. Bland annat finns det inte längre någon statistik alls på målvakterna. Svagt.

Men även siffrornas korrekthet är ju tveksam. Där har jag ett litet tips till de som sköter statistiken ute på arenorna: använd Sportbladet Play.

Sändningen ligger lite efter, vilket gör att man lätt hinner dubbelkolla både skyttar, målskyttar och assist. Om folket i Umeå hade gjort det i förra omgången hade de exempelvis inte kunnat missa Nathalie Björns assist till Hanna Bennison:s 1–0-mål. Men nu har Björn gått miste om den tydliga passningspoängen.

Jag såg ett utmärkt exempel på hur man kan jobba med tv-bilderna på Vittsjö idrottspark i fjol. Där hade man igång sändningen och väntade in tv-bilderna för att kolla så att inmatningarna i databasen blev rätt.

Här är även ett tips till förbundet och EFD. Som det är nu ligger tydligen ansvaret för att mål och assist blir rätt på huvuddomaren. Det tycker jag är direkt olämpligt i elitfotbollen. Huvuddomaren har viktigare saker för sig än att reda ut målskyttar och assist.

Jag tycker att man kan ge fjärdedomaren det ansvaret under matcherna. Fjärdedomaren känns inte direkt överhopad med jobb, och har nära till spelare och ledare. Den borde kunna se till att skytte- och assistliga blir rätt. Jag tycker även att EFD skall tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Någon som kollar tv-klippen i efterhand och korrigerar eventuella misstag. Damallsvenskan förtjänar att ha en mycket bättre officiell statistik än den nuvarande.

 

Oro inför landslagssamlingen – och mycket mer

Inlägget uppdaterat med ändring i landslagstruppen.

Det är dags att summera damallsvenskans 19:e omgång. Innan nästa omgång skall vi ha ett landslagsuppehåll.

Och jag gissar att Peter Gerhardsson har en hel del att göra nu inför den svenska samlingen. Det kom ju nämligen oroande skaderapporter från flera håll.

Fridolina Rolfö var ett frågetecken vid trupputtagningen Då sa Gerhardsson att Wolfsburgspelaren skulle kunna vara tillgänglig för väldigt många minuter i den här samlingen. Det känns ju osäkert, även om hon satt på bänken i dagens 8–1-seger mot Jena. Totalt har bara Rolfö spelat 29 minuter sedan bronsmatchen i VM – det var i tyska cupen den 7 september. Fortsatt frågetecken för henne alltså.

Och i Göteborg fick Gerhardsson fler frågetecken. Dels var Julia Roddar oombytt åskådare, precis som i veckans Champions Leaguematch. Sedan tvingades en tårögd Elin Rubensson kliva av dagens match i 35:e minuten. Hon var illamående efter en, eller möjligen två smällar mot huvudet.

Tillagt i efterhand: Under måndagseftermiddagen meddelades att Rubensson har en hjärnskakning och inte kan spela mot Ungern. Som ersättare har Piteås Julia Karlernäs kallats in.

Även Jennifer Falk slog i huvudet, och gick med ispåse efter matchen. Och Julia Zigiotti tog sig för foten innan hon byttes ut i 72:a minuten.

Och i går var Caroline Seger åskådare i Rosengårds segermatch i Kungsbacka. På presskonferensen efter den matchen förklarade FCR:s tränare Jonas Eidevall att det inte var någon säkerhets åtgärd – Seger hade inte kunnat spela.

Han sa också att den nuvarande landslagsledningen har hanterat skadade spelare på ett bra sätt, och att han förväntar sig att det kommer att vara så även i fortsättningen.

Vi får se vilka spelare Gerhardsson kan spela i Ungern på fredag kväll, och i Göteborg tisdagen efter.

Tillbaka till den där presskonferensen i Varberg i lördags. Det var en småintressant tillställning. Kungsbackas tränare Stefan Olofsson berättade att laget hade hämtat inspiration från Daniel Nannskog – de hade spelat upp ett klipp där SVT-experten sa att Rosengård lätt skulle städa av matchen.

Eidevall var inte förtjust i att Nannskog ger motståndarna extra motivation, för Rosengårdstränaren menade att han och hans spelare inte såg Kungsbacka som en lätt match. Och med tanke på att Rosengård åkt på några chockresultat mot bottenlag de senaste åren gör laget förstås rätt i att ta seriöst på alla motståndare.

I övrigt var det lite snack om publiksiffran på 162, och Eidevall beklagade att Kungsbacka inte kunde spela på hemmaplan – utan att alla deras hemmamatcher spelas på neutral plan.

Precis efter presskonferensen kom det fram att förbundet hade givit Kungsbacka dispens att spela aktuell match hemma på Tingbergsvallen – förutsatt att Rosengård accepterade att avsparken av ljusskäl flyttades från 15.00 till 13.00. Rosengård hade dock sagt nej med motivering att det skulle bli så tidig avresa. Det var ju faktiskt en riktigt dålig ursäkt. Det är ju bara 2,5 timmars restid mellan Malmö och Kungsbacka, så det hade ju inte behövt bli någon speciellt tidig uppstigning.

Jag tycker ju att Kungsbacka borde ha fått spela någon hemmamatch under säsongen. Men jag förstår att ett guldjagande Rosengård av rent sportsliga skäl inte ville att nykomlingen skulle få extra tändvätska i just den här matchen. Så jag tycker inte att det är konstigt att Malmöklubben satte sig emot flytten. Men att skylla på tiden imponerade inte…

Efter presskonferensen passade jag på att snacka en stund med en spelare som jag tycker borde vara väldigt nära sin landslagsdebut – Hanna Bennison. Hon kom ut ur omklädningsrummet med en stor taktiktavla i handen. De yngsta brukar ju få ta ansvar för materialet. Utöver ansvar för taktiken…

”Brukar jag få ta mikron som vi har på bussen också…”

Just i matchen i Varberg blev 16-åringen (fyller 17 den 16 oktober) utbytt i 78:e minuten – en minut innan segermålet föll. Jag tycker ändå att Bennison utmärkte sig med flera fina aktioner, bland annat en läcker klackfrispelning till Johanna Rytting Kaneryd i den andra halvleken.

Bennison tyckte att det var en skön seger, även om det inte var någon av lagets toppinsatser. Hon insåg också att guldet är väldigt nära:

”Ja, men vi fortsätter att kämpa på. Vi satsar på att vinna de matcherna som är kvar också.”

Det räcker med att vinna en…

”Ja, men vi vill vinna alla – det satsar vi på.”

Vad säger du om din säsong?

”Det är kul att jag har fått spela mycket – fått chansen. Vissa matcher har väl gått bättre än andra. Men överlag en hyfsad säsong.”

Hyfsad? Du har väl haft en väldigt hög lägstanivå? Eller det kanske du inte tycker själv?

”Nej, man är väl aldrig riktigt nöjd. Men det har väl gått helt okej. Det har väl hänt rätt så mycket det här året, och det är kul. Det har varit en stor utveckling.”

I Varberg hade hon två frilägen. Det visade sig dock att hon inte är riktigt van vid att hamna i den typen av positioner, att hon inte tidigare varit så offensiv.

”Jag har mest spelat mycket defensiv innermittfältare innan. Så det har väl inte varit jag som gjort flesta mål – men några har jag väl gjort. Men inte så jättemånga.”

Den roll hon fått i Rosengård i år, som en mer offensiv och djupledslöpande innermittfältare är ganska ny för henne.

”Jag har väl spelat där lite när jag varit yngre, men det är ganska nytt. Jag trivs bra i den rollen, det är kul att få vara offensiv. Men jag gillar även den defensiva rollen – det är kul att bara få spela, det spelar inte så stor roll. … Det känns som att jag har ganska många offensiva kvaliteter, och att jag får mer nytta av dem när jag spelar högre upp i banan.”

Personligen är jag förtjust i Bennisons förstatouch. Hon är väldigt bra på att flytta bollen på sitt förstatillslag, och på så sätt skapa sig tid. Så jag kollade lite om det är något hon tränat extra mycket på.

”Jag har väl tränat en del på det. Jag har lärt mig att det är ganska viktigt att få en bra förstatouch för att sedan kunna göra något bra efter det. Det är klart att jag har övat en del på det, fast på mycket annat också förstås. Men det har varit en viktig bit – att man kommer ifrån sin spelare direkt på förstatouchen, att det händer något direkt när man får bollen.”

Och vad händer framöver? När skall du in i A-landslaget?

”Det får vi se, när det kommer. Det är förstås målet, men jag fortsätter att jobba på, köra hårt. Men jag satsar på det, jag har ingen brådska – det kommer när det kommer.”

Närmast väntar EM-kval i Bosnien med F18-landslaget för henne. Och om några veckor blir det guldfest med Rosengård.

I dag var några Rosengårdsspelare i Göteborg och såg Göteborg ta sig upp på andraplatsen via 2–1-vinst mot Vittsjö. Eftersom Kristianstad strax efter spelade 1–1 mot Piteå är det numera bara Göteborg som kan komma ikapp Rosengård.

Således säkrade Malmöklubben i dag deltagande i nästa års Champions League. Grattis till det.

Apropå Champions League kan det vara läge att poängtera att min fiaskorubrik från tidigare i veckan inte syftade på de enskilda insatserna. Det var varken ett fiasko att Piteå åkte ut mot Bröndby eller att Göteborg åkte mot München. Tvärtom var Göteborg närmare avancemang än jag hade trott. Däremot tycker jag att det är ett fiasko för svensk damfotboll att vi inte har något lag i åttondelsfinal. Damallsvenskan var ju rankad som Europas tredje bästa liga så sent som i våras.

Tillbaka till dagens match på Valhalla. Jag hade stora förväntningar på den, för lagens första möte var en väldigt bra match. I dag var det dock väldigt chansfattigt. Jag hamnade på 3–2 i heta målchanser till Vittsjö. Problemet för skånskorna var att Göteborg gjorde mål på alla sina, medan Vittsjö satte två av sina chanser i målramen.

Noterbart är att Vittsjö på 19 omgångar bara har släppt in tolv mål. Och att sex av dem är gjorda av Göteborg. I söndagens GP sa Göteborgstränaren Marcus Lantz att laget hade hittat bra sätt att luckra upp Vittsjös försvar.

I bortamötet bestod segerreceptet av långbollar som skarvades i djupled. Det receptet ledde även till söndagens 1–0-mål – även om det aldrig blev någon skarv. Taylor Leach:s långboll ställde dock Vittsjös backlinje och gav Rebecka Blomqvist ett friläge, som hon förvaltade på bästa sätt.

Blomqvist gjorde sitt tolfte mål i serien – och delar nu skytteligaledningen med Anna Anvegård. I fjol delade de andraplatsen i skytteligan. Går det att sära på Blomqvist och Anvegård?

Blomqvists mål kom i 16:e minuten. Och ganska exakt åtta minuter senare lobbsköt Filippa Curmark in 2–0. Det var fullt rättvist, för Göteborg var så långt minst en klass bättre än gästerna. Ändå tycker jag att båda Göteborgs mål kändes ganska lättvindiga.

Det var en första halvlek som präglades av huvudskador. Minst fyra gånger stoppades spelet för smällar mot olika spelares huvuden. Det var även en halvlek som var ett styrkebesked från Göteborg.

Laget ställde upp med tre mittbackar i något som liknade en 3–5–2- eller 5–3–2-uppställning. Följden blev att Elin Rubensson hamnade mer centralt, och att Göteborg fullständigt körde över Vittsjö på mitten. Men trots dominansen skapade man alltså inte något riktigt vasst utöver målen.

Göteborg körde för övrigt samma spelsystem i München i onsdags, och efteråt frågade jag Marcus Lantz om det är så man kommer att spela framöver. Han sa att det handlar om en anpassning efter vilka spelare man har tillgängliga. Och att det nog hade blivit 4–4–2 om Julia Roddar hade kunnat spela.

Men det såg intressant ut, Göteborg kändes väldigt starkt centralt när man hade Vilde Böe Risa, Curmark, Rubensson och ibland även Zigiotti Olme där. Redan innan Rubensson tvingades kliva av sa jag till min bänkgranne att Göteborg nog behövde ha något måls ledning in i den andra halvleken. Jag förväntade mig nämligen att matchen i München skulle ta ut sin rätt efter paus.

Tränare Lantz startade ju nämligen med exakt samma utespelare i både onsdagens och söndagens matcher. Och nio av dem spelade även mot Djurgården förra söndagen. Det var tydligt att spelschemat – och Rubenssons byte – påverkade Göteborg. Efter paus var det nämligen en helt ny matchbild. Då var det Vittsjö som ägde planen, utan att komma till speciellt många målchanser.

Ett ribbskott vardera från Ebba Hed och Michelle De Jongh hade man dock första dryga kvarten. Det dröjde dock ända till slutminuterna innan Alexandra Benediktsson nickade in reduceringsmålet på en hörna från Hed.

Därmed föll Vittsjö ner till tredjeplatsen i tabellen. Tränare Thomas Mårtensson var mycket missnöjd med lagets första 20 minuter, men tyckte att den andra halvleken var väldigt bra. Det är bara att hålla med.

Han konstaterade också att hans lag börjar lära sig att hantera konstgräs – vilket kommer att vara nyttigt nästa år. Innan dess skall man kämpa i medalj- och Champions Leaguestrid i tre omgångar till den här säsongen. Man har ju kvar tre hyperintressanta matcher mot Kristianstad, Rosengård och Djurgården.

För Göteborg väntar Piteå borta nästa gång. Då får de spela utan lagkapten Beata Kollmats som fick rött kort efter två gula på övertid. Kollmats har varit otroligt bra i år, och är ett tungt avbräck.

Från Göteborgsled klagades det över bristande känsla från domare Sara Persson. Personligen förstår jag dock att Persson tog fram det gula kortet.

Göteborg hade precis fått en tillsägelse för att man hade tagit lång tid på sig vid ett inkast, och när man nu fick ett nytt tog det först lite tid, sedan bytte Kollmats boll, vilket kändes onödigt. Göteborg riktigt bad om att lagkaptenen skulle få det där andra gula kortet.

Efter matchen valde jag att prata med Ebba Hed och Rebecka Blomqvist. Hed kom först, och visade sig vara rädd för bandspelare och intervjuer. Varför förstår jag inte, för hon verkade så lugn och trygg när vi väl började prata. Men någon inspelning blev det inte, så jag får försöka minnas vad de båda spelarna sa.

Hed är en spelare som har imponerat på mig i år. Jag tycker verkligen att hon har tagit stora kliv. Det tyckte hon själv också. Hon trodde att det var en följd av ökad speltid. När det gäller lagets utveckling kände hon att Vittsjö blivit mycket mer bolltryggt och att man börjar lära sig att föra matcher.

Hed är ju från Halmstad. Intressant är att hon pendlade under sina tre första år i Vittsjö. Fast hon var för ung för att ha körkort, så de två första åren skjutsades hon den cirka 60 minuter långa resan av sina föräldrar och ibland även av sina mor- och farföräldrar.

I fjol körde hon själv. Men i år har hon boende i Hässleholm och slipper lägga drygt två timmar per dag på att färdas genom halländska, småländska och skånska skogar. Kanske att det också kan vara en faktor till hennes lyft.

När vi stod och pratade kom Blomqvist, lade armen om Hed och kallade Vittsjömittfältaren för ”brorsan”. Sedan följde en glad och trevlig stund där de redde ut sitt brödraskap, där även en andra broder och en tvillingsyster dök upp i diskussionen.

Kommande vecka skall Blomqvist och brorsan Hed i väg tillsammans med U23-landslaget. Så de får snart nya möjligheter att reda ut sitt brödraskap.

Blomqvist bar för övrigt det där leendet som hon alltid har när det går bra – och faktiskt ofta annars också. Hon sa att Champions League gav mersmak, och att hon väldigt gärna ser att Göteborg får spela i turneringen nästa år också.

Hon sa också att hon inte hann vara speciellt orolig under matchen, trots att Vittsjö tryckte på. 2–1-målet dröjde ju så länge. Dessutom sa skytteligaledare Blomqvist att hennes mål är att göra fler än förra året. Då slutade hon på 14 – så hon behöver göra tre till för att slå den noteringen.

I övrigt i dag spelade alltså Piteå sin sjätte 1–1-match efter VM-uppehållet. Man gjorde det i Kristianstad, där Mia Carlsson gjorde en efterlängtad comeback. Vi fick även se Kif Örebro och Eskilstuna spela 2–2. De båda resultaten innebär att Göteborg, Vittsjö och Kristianstad är de tre lag som på allvar är kvar i kampen om andraplatsen.

För trion Eskilstuna, Piteå och Linköping finns fortfarande medaljchans. Men inget av de lagen kan knappast nå upp till andraplatsen.

Innan jag sätter punkt tänkte jag utropa Vittsjös supportrar till damallsvenskans klart bästa fans 2019. Laget vann matchen på läktarna i dag i Göteborg. Man gjorde det även i Kungsbacka för några veckor sedan – då var det för övrigt sportchef Erika Nilsson som slog på trumman. Som jag ser det är Vittsjös bortafölje överlägset bäst i serien. Hoppas de utmanas nästa år.

Guldet hamnar i Skåne – troligen hos Rosengård

Om några veckor kommer Kronprinsessan Victorias pokal att resa minst 130 mil söder ut. Efter dagens fyra damallsvenska matcher kan vi nämligen känna oss ganska säkra på att guldet kommer att hamna i Skåne.

Egentligen finns det bara två riktiga kandidater kvar – Rosengård och Vittsjö. Att Vittsjö ligger tvåa i serien efter 17 omgångar är en jätteskräll. Visst fick jag en positiv känsla om laget när de började värva i vintras. En känsla som förstärktes efter att de vunnit en träningsmatch mot Rosengård i vintras.

Jag hade Vittsjö som femma i mitt damallsvenska tips, med motiveringen:

”Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.”

Men guldstrid långt in på hösten – nej det trodde jag inte på. Men kul med positiva överraskningar. Och att Vittsjö både skall möta fyran Göteborg och trean Kristianstad de tre kommande omgångarna gör saken ännu roligare. Hemmamatchen mot KDFF borde kunna locka en riktigt bra publiksiffra till Vittsjö Idrottspark.

I dag vann man med 1–0 mot Kif Örebro inför 704 åskådare. Jag såg halva den första halvleken på tv innan jag åkte till Göteborg för toppmötet KGFC–Rosengård. Precis innan jag behövde släppa Vittsjös match uppstod en väldigt intressant situation.

I den 25:e minuten gjorde nämligen Heidi Kollanen 1–0 till Örebro – trodde nog de flesta. Men målet dömdes bort för offside på Emma Kullberg. Personligen tycker jag att domslutet var korrekt, men under VM godkändes ett par mål där offsidestående spelare skymde målvakterna, vilket gör mig osäker på hur situationer som den här bör tolkas.

Efter paus gjorde istället Michelle De Jongh matchens enda mål när hon placerade upp bollen i bortre krysset. Vittsjö spelade de sista 21 minuterna en man kort, men höll undan. Nu är laget tre poäng och två mål före trean Kristianstad i tabellen.

Kif Örebro däremot föll ner till åttonde plats i tabellen, fast med samma poäng som sexan Linköping. Däremellan finns Piteå, som i dag äntligen fick målskyttet att släppa.

Efter att ha bränt en massa chanser i matchupptakten kom målen under åtta minuter under den andra halvan av den andra halvleken. Piteå vann med 4–1 – och kanske att den offensiva islossningen kan hålla i sig i 1,5 veckor fram till returen mot Bröndby i Champions League. För det känns som Piteås viktigaste match i höst.

På Stockholms stadion blev ångestmötet mellan Djurgården och LB07 mållöst. Av de rapporter jag fått ägde Djurgården matchen och skapade mest. Men på övertid hade LB07 en trippelchans där Portia Boakye två gånger agerade räddande ängel på mållinjen. Samtidigt höll ghananskan Djurgårdens hopp om förnyat kontrakt i damallsvenskan vid liv.

Så till den match jag var på plats på under lördagen, Göteborg–Rosengård 0–2. Min uppfattning är att det var en väldigt bra match.

Utan att först känna igen honom satt jag bredvid assisterande förbundskapten Magnus Wikman. Han hade huva och det var först mitt i den första halvleken det slog mig vem min bänkgranne var. Hans uppfattning var att passningsspelet inte var speciellt bra.

Och visst, kvaliteten i anfallsspelet var inte så hög – det skapades inte så många målchanser. Men jag tycker att det kompenserades av att matchen var intensiv, tät och tuff. Och dessutom var det länge jämnt.

Jag satt rakt bakom Rosengårdsbänken, där tränare Jonas Eidevall hjälpte till att ge publiken underhållning genom hans sätt att leva sig in i matchen.

Jag tänkte ta er igenom matchen genom att delge de anteckningar jag gjorde:

4: Göteborg har inlett bra. Eidevall är inte nöjd med Anam Imo:s försvarsspel, något han redan påpekat ett par gånger.

5.25: Göteborgsspelarna Julia Zigiotti Olme och Filippa Curmark skallar ihop. Duon har knappt nått marken innan Eidevall ropar till sig sitt lag:

”Vita här”

Det hörs inte exakt vad han säger när laget är samlat, men det är tydligt att han pratar om det taktiska upplägget.

14.38: Beata Kollmats springer ner till hörnflaggan för att ta ett inkast. Eidevall tycker att det tar alldeles för lång tid.

16.34: Straffsituation för Rosengård. Sofie Svava faller på Vilde Böe Risa:s högerben. Domare Tess Olofsson väljer att fria. Min spontana känsla var att hon kunde ha pekat på straffpunkten istället.

Noterar för övrigt att förbundet återigen väljer Olofsson för att döma Rosengård. Visst har man förstått att man anser att Olofsson är vår bästa domare för tillfället, men i herrallsvenskan hade knappast en Malmödomare fått döma Malmö FF.

19.45: Rosengårdsbänken får besked om att Sofia Svava inte kan spela vidare. Eidevall ropar till sig Jessica Samuelsson.

22: Caroline Seger har haft ett par felpass. Men defensivt har hon en bra förmåga att oftast stå på rätt ställe.

25.10: Halvlekens farligaste chans. Rebecka Blomqvist slår in bollen bakom Rosengårds backlinje. Zecira Musovic kastar sig fram med och får undan bollen med högerfoten precis innan Julia Zigiotti kommer framstormande. Musovic får frispark. Eidevall tycker att Zigiotti skall ha kort för sin satsning.

33: Rebecka Blomqvist förlorar ytterligare en närkamp mot en Rosengårdsback. Blomqvist väger lätt i matchen. Kanske att hon måste jobba upp sin balans och styrka för att kunna spela en större roll i den här typen av matcher?

Halvtid: Anam Imo går ut, Jelena Cankovic ersätter. Hyfsade ersättare Rosengård har på bänken.

46.30: Bra skott från Julia Roddar.

49.15: Blomqvist får äntligen chansen i djupled. Tar dock ett tillslag för mycket, kommer ur vinkel och skottet blir rätt enkelt för Musovic.

54.00: Skott från Sanne Troelsgaard. Hårt, men rakt på.

58.25: Ett motlägg blir Rosengårds första farliga målchans. I varje fall såg det farligt ut från min vinkel.

60: Byte i Göteborg: Vilde Böe Risa ut, Amanda Johnsson Haahr in. Elin Rubensson kliver in i mitten på Böe Risas position, medan Johnsson Haahr placeras på högerkanten.

61.35: Rebecka Blomqvist gör mål. Blir dock bortdömt för offside. Ser korrekt ut, även om Johanna Rytting Kaneryd dröjer sig kvar vid första stolpen.

69.05: Byte i Göteborg: Beata Kollmats ut, Hanna Andersson in. Curmark går ner som mittback och Julia Roddar tar plats bredvid Rubensson på innermittfält.

69.58: Stolpen. Hanna Bennison vänder bort Johnsson Haahr och lobbskjuter i bortre stolpen. Nära…

71: Rosengård har större bredd, och har nu kopplat ett rejält grepp om matchen. Eidevall leder presspelet från sidan. Han verkar mycket nöjdare nu än i första halvleken.

73.01: 0–1 Anna Anvegård. Seger räddar bollen i andrafas efter en hörna. Via Nathalie Björn och Jessica Samuelsson hamnar bollen framför fötterna på Anvegård, som står för ett distinkt avslut. Forwarden slår för övrigt till på den yta som vikarierande mittback Curmark skall täcka.

76.45: 0–2 Hanna Bennison. Fint avslut på volley. Återigen inlägg och assist från högerkanten och Jessica Samuelsson.

79: Pauline Hammarlund reser sig från sin plats på läktaren och går upp för trappan.

81: Byte i Göteborg: Elin Rubensson ut, Emma Pennsäter in. Pennsäter går in i mittförsvaret, Curmark flyttas tillbaka till centralt mittfält.

87: Göteborg har bollen, men Rosengård har kontroll.

Slut: Rosengårds 2–0-seger till slut odiskutabel. Det var jämnt i 60 minuter, men när Göteborg började byta hade man inte den bredd som Rosengård. Då kopplade gästerna segergreppet.

Efter matchen pratade jag med flera spelare och ledare. Först lyssnade jag lite på Jonas Eidevall, som tyckte att Göteborg var bättre i den första halvleken.

”Vi visste att de skulle gå ut stenhårt. Men efter 60 minuter såg man att de hade spelat en tuff match i onsdags. Sedan påverkades de av bytena.”

För det egna laget konstaterade Eidevall att bytet av Jelena Cankovic i paus förbättrade presspelet – en detalj som han ansåg blev matchavgörande.

Serbiskan hade skadat knät för ett par dagar sedan på träning, det befarades att det kunde handla om korsbandet. Men serbiskan var fast bestämd att hon skulle kunna spela i söndagens match. Och knät var såpass bra att hon klarade en bra halvlek.

”När hon, som skadade knät i veckan, kastade sig in i duellerna visade hon vägen för de andra.”

Sedan bytte jag några ord med Jessica Samuelsson, som alltså spelade 70 minuter och stod för assisten till båda målen. Hon mådde bra på nästan alla sätt.

”Det kan inte vara annat än bra efter en sådan här seger – det känns som dubbla poäng. Kroppen känns trött efter en sådan här match, men jag är jätteglad att den känns frisk och hel och den biten. Det har varit väldigt upp och ner, så jag njuter av varje minut jag får spela nu. Så hoppas jag att jag kan komma närmare min hundraprocentiga prestation. … Jag behöver fler veckor i full träning och fler inhopp så hoppas jag det kommer.”

Känner du av skadan?

”Jag är ju frisk. Min fot kommer väl alltid vara lite skadad efter det ingreppet som gjordes, det kommer jag väl att känna av resten av livet. Men jag är på en sådan nivå att jag kan hantera det. Det känns bra på planen, det är inget jag tänker på.”

Två assist är väl inte så dumt?

”Nej, det kändes bra där ute. Det är kul att spela fotboll och vi har ett bra lir och bra sammanhållning.”

Du behövde ha några försök på inläggen innan de satt där…

”Ja  exakt, jag fick några försök innan – sedan satt de där. Jag hoppas att det skall fortsätta sätta bollarna där de skall vara.”

Nu ser det väldigt bra ut för er.

”Det gäller ju att ta en match i taget ändå, men vi har satt oss i ett väldigt bra läge. Vi får hoppas att vi kan behålla det så. Vi skall göra allt för att ta hem det här guldet.”

Nästa spelare jag pratade med var den spelande assisterande tränare Malin Levenstad, som jag upplevde gjorde en väldigt stabil och bra insats. Hon tyckte att det var stökigt i Rosengårds lag under en lång period i den första halvleken.

”Det kändes som att det bara böljade fram och tillbaka. Men sedan kom vi mer och mer in i det – får fast bollen och kan spela in lite framför deras backlinje. I den andra halvleken sätter vi vårt presspel på plats – då tycker jag att vi dominerar. Det är vårt presspel som gör att vi kommer in i matchen ordentligt, när vi får gå upp och skapa lite chanser på det – det ser man att det tar på dem.”

Nu har hennes lag ett riktigt guldläge.

”Vi har viktiga matcher kvar, både och Vittsjö och Kristianstad – skitkul. Man älskar att spela de här matcherna – det är en dröm.”

Levenstads egen väg till guldstriden är ju spännande. Som bekant slutade hon sommaren 2014, och var bland annat chefstränare för Rosengård under en kort period. Förra sommaren beslöt hon sig för att göra comeback som spelare, men drog omgående av hälsenan och tvingades till nästan ett halvårs extra träning. I år har hon startar samtliga 17 damallsvenska matcher, och bara blivit utbytt en gång.

”Det blev en lite halvtrubbig väg in i det. Samtidigt fick jag också fem månader extra att bygga min kropp för att hålla på den här nivån. Ta i trä, jag vågar knappt säga det, men det har hållit. Jag är bara glad att jag får spela fotboll, det är skithäftigt.”

Nu ser man inte att hon varit borta från planen i drygt fyra år.

”Nej, så är väl känslan också, att jag har vuxit in i det. Jag spelar mycket på rutin och erfarenhet, vilket gör mig till en lugnare spelare nu än jag var tidigare. Det känns bra, och jag uppskattar verkligen att spela fotboll.”

Är det roligare än att vara tränare?

”Jag vet att jag kan spela ett par år till, sedan är det tränare som gäller. Jag försöker att upprätthålla båda rollerna på ett så bra sätt som möjligt, och ge så mycket jag kan både som spelare och tränare. Jag håller inte i övningar, men är med på allt som sker utanför planen. Allt innan och efter träningar är jag med de andra tränarna, men på planen är jag spelare. Vi var tvungna att dra den gränsen.”

Sydsvenskans Max Wiman tar upp det planerade samgåendet mellan Malmö FF och LB07. Levenstads moderklubb är just Malmö FF, och hon säger sig ha ett ljusblått hjärta.

”Jag vill ha mer kött på benen, det känns oklart ännu. Det känns inte som att det är riktigt tydligt vilken väg de skall gå. Så jag har inte tillräckligt med information för att uttala mig, men man har fortfarande ett ljusblått hjärta – det säger väl en del… ”

Om det blir av, vad säger du då?

”Jag går på samma linje som klubben, allt som gynnar damfotbollen i stort är bra. Sedan om det är den ena eller andra vägen kan man aldrig svara på, men gynnar det damfotbollen i Malmö – så kör. ”

Så till Göteborg. Där pratade jag först med Vilde Böe Risa, som klev av efter 60 minuter. Självklart handlade första frågan om hennes hälsa.

”Kroppen mår faktiskt väldigt bra nu. Jag har fått vila en vecka. Det var första träningen i går och kroppen kändes väldigt bra. Den kändes väldigt bra i dag också.”

Hade du kunnat spela hela matchen?

”Ja, det hade jag kunnat. Men det är upp till tränaren att bestämma, och jag spelar det han vill.”

Det här blev en tung förlust till slut.

”Ja det blev det. Vi höll emot ganska länge och gjorde en väldigt bra första halvlek. Men vi producerade inte så många chanser, och blev lite ensamma där framme. De hade två fina inlägg och gjorde två fina mål.”

Nu känns guldet kört.

”Ja, nu blir det svårt att ta. Det är fem matcher kvar och de måste förlora flera matcher för att vi skall kunna ta det. Vi får se, det är mycket kvar.”

Det kan bli en väldigt intressant match mot Vittsjö om två veckor.

”Ja, vi måste ju tänka på nästa år, på Champions League. Andraplatsen är väldigt viktig – hoppas vi kan ta den om vi inte får guldet.”

Sedan blev det även stund med tränare Marcus Lantz, som har problem med skador och en tunn trupp.

”Vi gör en jättefin första halvlek, jag tycker att vi är bättre än dem då. 60 minuter, sedan är bensinen slut då går alla på knäna. Då tar de över, gör två mål och vinner till slut absolut rättvist. De gör det bra den sista halvtimman. Sedan är det en kombination av att vi inte orkar. Så vi gör lite förändringar, Vilde har varit lite sliten, så vi byter ut henne. Sedan är Bea sliten, så vi måste byta ut henne och göra lite rokader där. Det blir också tufft. Och Elin kände sig lite sliten, så vi bytte ut henne. Vi fick aldrig tryck på dem på slutet.”

GP:s utsände frågar om tankarna när Bea Kollmats klev av, varför man satte ner Curmark i backlinjen och inte bytte in mittback Emma Pennsäter.

”Vi kände att vi var tvungna att göra något framåt. Då får vi in Filippa som är en spelande mittback – vi har testat henne där innan – och vi får in lite energi med Hanna Andersson. Hon är en spelare som kan attackera framåt. Vi behövde ett resultat så att vi kunde gå ikapp dem – det var så vi tänkte.”

Böe Risa sa att hon hade kunna spela vidare, var det bytet förbestämt?

”Nej, det är också vilken prestation vi tycker spelarna gör. Vi tyckte att vi behövde få in Elin centralt, för hon är i bra form. Sedan måste vi ta hänsyn till att vi har många matcher. Vi tvingades byta Elin för att hon kände sig lite sliten i hennes baksidor. Bea signalerade att baksidan kan gå, och det är ju trötthetstecken, så då får vi utnyttja hela truppen.”

Skickar ni F19-laget till veckans cupmatch?

”Det kommer att bli många förändringar, vi måste vila spelare. Mellan fyra och sex förändringar blir det säkert.”

Det blir lite snack om att Lantz hade önskat fler spelare under sommarfönstret, men inte fick det.

”Då väljer vi att satsa lite yngre, och de gör det jättebra. Evelyn har gjort det bra, Hanna har gjort det bra. Men är det realistiskt att vi skall vinna mästerskap med F19-spelarna? Och att vi skall gå vidare i Champions League? Då får vi sänka målsättningen lite.”

Är SM-guldet kört?

”Ja, det är det. Vi är åtta poäng efter och skall gå rent – fem raka. Men det räcker ändå att Rosengård vinner tre, då tar de det ändå. Och tittar vi på dagens match, hur slitna vi är, är det då möjligt att vi vinner fem av fem? Vi skall gå för det, men det blir tufft. Och ser man hur Rosengård ser ut är nog möjligheten att de vinner minst tre av fem ganska stora, så det blir tufft för oss.”

Hur viktigt är det att blir tvåa?

”Vi får se upp så att vi inte blir femma, sexa eller sjua – det är så jämnt. Framför gäller det att få alla pigga och friska för att vi skall kunna nå andraplatsen. Vi skall fajtas. Men det är viktigt att vi inte riskerar spelarna. Personen går alltid före resultaten. Om vi behöver vila några i cupen eller ställa över några i München, då får vi hellre tappa resultat eller poäng.”

Är damallsvenskan viktigast av de tre turneringarna?

”Det blir viktigt på onsdag. Vinner vi inte den får vi inte spela cup nästa år. Sedan får vi se efter matchen mot Djurgården, hur ser det ut i allsvenskan? Onsdag måste vi gå vidare, sedan är det nog allsvenskan vi får prioritera, om vi skall göra någon prioriteringsordning.”

 

Ett stort sillysvep

I och med att VM tog slut drog även silly season i gång på allvar på den internationella nivån. För svensk del är det dock ganska lugnt.

De största svenska nyheterna de senaste dagarna är att Petronella Ekroth vänder hem till Djurgården, samt att Hedvig Lindahl skall ha klart med en ny klubb. Det blir intressant att se var Lindahl hamnar. Antar att det kommer att visa sig väldigt snart.

En tredje nyhet med svensk anknytning är att Iva Landeka har presenterats som nyförvärv av Montpellier. Klubben gör en mycket stor förändring av sitt lag. Bland de spelare som finns kvar i en framtung trupp är Marija Banusic.

Däremot är det klart att Linda Sembrant kommer att lämna, och det troliga är att även Sofia Jakobsson kommer att lämna. Jakobsson har dock lämnat en liten öppning för att bli kvar. Det har inte Sembrant.

Innan jag tänkte göra ett litet internationellt sillysvep noteras att de damallsvenska lagen spelar en del träningsmatcher den här helgen. Rosengård (utan svenska VM-spelare) är i Tyskland där man ledde med 2–0 efter mål av Hanna Bennison och Johanna Kaneryd efter 50 minuter. På slutet tappade man dock, och föll med 4–2.

Andra resultat i dag är Kristianstad–LB07 3–2 samt Växjö–Eskilstuna 1–1. Ria Öling och Loreta Kullashi – i omvänd ordning – var målskyttar i den senare matchen.

Då är det dags för transfersvepet. En spelare som omges av rykten är den norska före detta Göteborgsmittfältaren Andrine Hegerberg. Hon kommer att lämna PSG. Ny klubbadress uppges både vara spanska Real Sociedad och italienska Roma. Till Roma ryktas även den tidigare Barcelonaspelaren Andressa Alves.

När vi ändå är i Barcelona står det klart att engelska Toni Duggan kommer att lämna den spanska storklubben. Nu står de engelska klubbarna på rad för att få in Duggan i sina trupper. Längst fram i kön uppges Manchester United vara, men konkurrensen verkar tuff även från italienska och tyska klubbar.

En spelare som ansluter till Barca är den spanska VM-spelaren Andrea Falcon. 22-åringen återvänder efter tre år i Atletico Madrid.

Just Atletico har även presenterat två spännande nyförvärv den senaste veckan. Dels värvar man Montpelliers spanska VM-mittfältare Virginia Torrecilla, dels plockar man in Levantes mexikanska skyttedrottning Charlyn Corral.

Levante tappar alltså sin bästa målskytt från förra säsongen. Men man har inte legat på latsidan, utan plockat in flera riktigt spännande forwards.

Man har kvar Sonia Bernudez samt har värvat Esther Gonzalez från Atletico och Alba Redondo från Albacete. De tre har gjort 88 ligamål tillsammans de två senaste säsongerna, fördelat på Bermudez 27 (20+7), Gonzalez 21 (8+13) och Redondo 30 (16+14).

Dessutom har Levante plockat in den tidigare Rosengårdsspelaren Natasa Andonova från Barcelona. Levante tänker ta upp kampen med de två senaste årens båda topplag Atletico och Barca.

Albacete tappar alltså skyttedrottningen Alba Redondo. Däremot gör man en spännande värvning när man plockar in Panamaspelaren Natalia Mills.

Panama var en överraskning i det nordamerikanska mästerskapet i fjol, där man missade bronset och därmed även en VM-plats efter straffläggning mot Jamaica.

Tillbaka till England. Där har Manchester United skaffat sig en stabil målvaktsuppsättning. Sedan tidigare hade man Siobhan Chamberlain i truppen. Nu ansluter även tredjemålvakten i VM, den före detta Wolfsburgmålvakten Mary Earps.

Även Everton har gjort en spännande värvning i veckan. Mittfältaren Maéva Clemaron var med i den franska landslagstruppen ett par gånger inför VM, men platsade till slut inte i truppen. Nu lämnar Fleury och D1 Feminine för Liverpoolklubben och WSL.

Everton har även värvat Hollands ordinarie vänsterback Kika van Es från Ajax. Ni minns väl att van Es skadade handen i genrepet, och därefter bara kunde spela sporadiskt i VM.

Reading har värvat den norska VM-reserven Kristine Leine.

Tillbaka till Frankrike. Där kan man säga att PSG ersätter Andrine Hegerberg med tyska OS-mästarinnan Sara Däbritz. Det har sedan länge varit klart att Däbritz skulle lämna Bayern München, och det har också varit allmänt känt att hon skulle flytta till Paris.

Under VM-turneringen meddelade Europamästarinnorna Olympique Lyonnais hela fyra värvningar. Att Nikita Parris skulle ansluta var ju känt redan före VM.

Men de andra tre var nyheter för mig. Man hämtar duktiga belgiskan Janice Cayman från Montpellier, den 18-åriga finska målvaktstalangen Katriina Talaslahti från Bayern München och den före detta Linköpingsspelaren Jessica Silva från Levante.

Silva var bara 19 år när hon var i LFC, och hon fick bara spela i två matcher i damallsvenskan. Nu är hon 24 och provar lyckan i Europas och kanske världens bästa klubblag.

Lyon har även bytt tränare i sommar. Reynald Pedros lämnar och ersätts av Jean-Luc Vasseur, som senast var tränare i franska andraligan på herrsidan. Vasseur var mittfältare som spelare, och var bland annat i PSG några säsonger.

Slutligen en riktigt tråkig nyhet med Lyonkoppling. Vårens Lyonspelare Jess Fishlock har nämligen dragit av korsbandet.

Walesiska Fishlock är ju en högst tänkbar OS-spelare för Storbritannien kommande sommar. Nu lär hon ju gå en kamp mot klockan om hon kan vara spelklar till den 22 juli nästa år, då OS-turneringen drar i gång.

Så här slutar (nog) damallsvenskan 2019

Silly season är över och i morgon sparkas damallsvenskan igång i Varberg. En damallsvensk premiär skall förstås föregås av ett damallsvenskt tips.

Så här är ett mycket långt inlägg med mina tankar inför årets seriespel. På slutet har jag även ett kort stycke om vår näst högsta serie, elitettan.

Men fokus ligger på damallsvenskan. Och det är verkligen inte lätt att tippa serien i år. I går var det upptaktsträff, och där blev Linköpings FC utropat som guldfavorit. Tyvärr kändes det tipset meningslöst.

För EFD hade gjort om det misstag som gjordes på herrallsvenskans upptaktsträff häromåret, man hade öppnat för alla att rösta. Sånt brukar bara leda till att den klubb som har flest aktiva supportrar får guldtipset. Och de klubbar som har minst aktiva supportrar hamnar i botten. Där hittar vi Växjö och Kungsbacka.

Här är tipset från damallsvenskans upptaktsträff 2019.

Det hade varit mycket mer intressant att verkligen få höra hur experterna i och kring damallsvenskan tippar. Hoppas man gör rätt igen på nästa års upptaktsträff.

Den mest intressanta genomgången av heta kandidater till att vinna eller åka ur som jag har hittat har faktiskt tidningen Norra Halland stått för. Den hittar ni här. Där är det bara Linköpings Olof Unogård som tippar LFC som guldmedaljörer. LFC nämns också av Göteborgs Marcus Lantz, men han gör ju en rejäl gardering.

Totalt sett är det Göteborg som nämns av flest (sex av tolv), knappt före Rosengård (fem) och Kristianstad (tre). Noterbart också att det bara är nämnde Marcus Lantz som nämner regerande mästarinnorna från Piteå i sitt guldtips.

Min tips överensstämmer ganska väl med tipsen i tidningen Norra Halland. Men det är som sagt inte lätt. Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats. Det är fler toppkandidater än det funnits på förhand på mycket länge. Kanske fler än någonsin tidigare.

I fjol kändes det i och för sig också öppet. Men inte så öppet som det till slut blev. Kanske att vi får se en omvänd utveckling i år. Alltså att det känns vidöppet nu, men att vi ändå till slut får en ganska klar segrare.

Säsongsupplägget är något som försvårar tippandet. Eftersom VM börjar redan i början av juni består vårsäsongen bara av sju matcher. Sedan blir det ett långt uppehåll följt av 15 omgångar i höst.

Ganska snart väntar alltså en ny silly season, vilket kan kasta om i trupperna. Bland annat vet vi ju redan att Linköping får in Nilla Fischer, samt att Rosengård har fyra tunga kontrakt som löper ut efter våren. Vi vet också att exempelvis Göteborg har valt att börja med en tunn trupp, men att det kan bli tal om breddning under sommaren.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och i samband med att jag tippar årets damallsvenska brukar jag rätta fjolårets tips, delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig min gissning är.

Alla som provat vet att det är jättesvårt att tippa alla lag på exakt rätt placering i en serie. Det enda man kan vara säker på är att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. I fjol var mitt tips ovanligt bra. Jag fick godkänt på hela tio av tolv lag – nytt personbästa i damallsvenskan.

Det hela drogs dock ner av att jag missade guldvinnande Piteå rejält, jag hade ju dem som sexa. Så den lilla skämskudden fick ändå plockas fram.

Totalt sett blev utfallet av fjolårets tips så här:

Rätt placering: Tre lag – Göteborg, Kristianstad och Kalmar.
En placering fel: Fyra lag – Eskilstuna, Djurgården, Vittsjö och LB07.
Två placeringar fel: Tre lag – Rosengård, Linköping och Hammarby.
Tre placeringar fel: Ett lag – Växjö.
Fem placeringar fel: Ett lag – mästarinnorna Piteå…

Vi får se om jag kommer att ligga lika nära facit i årets tips, eller om den stora skämskudden åker fram efter den sista omgången den 26 oktober.

När man gör ett tips är historiken en viktig faktor. Därför har jag bland annat tittat tillbaka på fjolårets damallsvenska ur lite olika synvinklar. Jag har kollat hur lagen stod sig på hemmaplan:

Damallsvenska hemmatabellen 2018:
1) Rosengård      +33   26
2) Göteborg FC   +14   25
3) Piteå                +10   24
4) Kristianstad       +8    24
5) Linköping          +8    21
6) Växjö               +13   21
7) Eskilstuna         +8    19
8) Djurgården       +4    18
9) LB07                –3    16
10) Vittsjö             +3    13
11) Hammarby     –6     12
12) Kalmar          –30      0

…och hur man klarade sig på bortaplan:

Damallsvenska bortatabellen 2018:
1) Piteå                 +8    24
2) Göteborg        +13    22
3) Rosengård        +4   19
4) Kristianstad       –4   15
5) Vittsjö                +3   13
6) Linköping          +3   12
7) Hammarby        –4    12
8) Eskilstuna        –14    12
9) LB07               –12    10
10) Djurgården      –9      9
11) Växjö              –12     8
12) Kalmar           –38     3

Jag har också kollat in hur hösttabellen såg ut. På något sätt är det ju ändå höstens sinnesstämning som lagen tar med sig in i 2019, även om det nästan har gått ett halvår sedan senaste seriematchen.

Damallsvenska hösttabellen 2018:
1) Rosengård     +22   25
2) Göteborg       +21   25
3) Piteå              +14   24
4) Kristianstad     +2   20
5) Eskilstuna        –3   19
6) Linköping        +7    15
7) Växjö               –5    15
8) Vittsjö              +5   14
9) Djurgården       –2   14
10) LB07            –12   12
11) Hammarby   –14     9
12) Kalmar         –41     0

Sedan har jag först bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat lite på resultat under försäsongen, framför allt är ju Svenska cupen intressant. Flera av lagen har jag dessutom sett på tv eller live under våren, vilket förstås är en väldigt viktig faktor.

När det gäller nyförvärv och förluster finns hela listan, inklusive befintliga spelartrupper, på bloggens separata Silly season-sida.

I slutändan har det ändå varit magkänslan som har fått bestämma. Det finns som sagt fem–sex lag som med rätta siktar på att slåss om guldet i år. Det är även så att varje serie alltid har något lag som överraskar positivt, och något som gör en bottensäsong. Att pricka de lagen är en extra stor utmaning.

Innan jag börjar min genomgång av damallsvenskan 2019 tänkta jag bjuda in er läsare att vara med och tippa damallsvenskan och elitettan. Skriv gärna in era tips i kommentarsfältet, så kan vi jämföra vem som lyckats bäst framåt hösten.

Och tveka inte på att tippa även om det redan skulle ha spelats någon eller några matcher när du ser det här.

Därmed är det dags. Här är mitt tips av damallsvenskan 2019:

Elin Rubensson steget före Petra Johansson

1. Kopparbergs Göteborg FC

Placering i fjol: Tvåa med 47 poäng och målskillnaden 54–27.
Bästa nyförvärv: Vilde Böe Risa
Tyngsta förlust: Olivia Schough

Anfört av en formstark Elin Rubensson och en målhungrig Rebecka Blomqvist gjorde Göteborg en stark höst i fjol och tog den andraplats som innebär spel i Champions League till hösten.

Efter säsongen förlängde man med alla sin toppspelare utan Olivia Schough. Där strandade förhandlingen, och till slut lämnade hon för Djurgården.

Känslan är ändå att Göteborg har ett bättre lag nu än man hade i höstas. Man har fått in en riktigt bra innermittfältare i norska landslagsspelaren Vilde Böe Risa, en spelare med kapacitet att kämpa om titeln som seriens mest värdefulla spelare.

Kantspelet har förbättrats genom finska landslagsmittfältaren Natalia Kuikka. Plus att spetsen förbättrats genom att Pauline Hammarlund är frisk och tillbaka.

Göteborg är helt klart starkare nu än man var i höstas. Man har visat upp ett otroligt vägvinnande spel under försäsongen, och laget är ju klart för cupfinal. Allt bygger på ett väldigt snabbt och fint passningsspel med hårda och precisa bollar längs marken. Man har en väldigt god förmåga att hitta passningar till medspelare som kommer med fart.

På gårdagens upptaktsträff beskrev tränare Marcus Lantz sina duktiga finländska kantspelare Kuikka och Emma Koivisto så här:

”Man sätter igång dem i första minuten, sedan springer de i 95 minuter upp och ner.”

Tränare Lantz sa även i går att laget utöver arbete med offensiven och ett högt presspel även har lagt kraft på att förbättra vinnarkulturen:

”Vi vill ändra om Göteborg från att vara det där härligt goa Göteborg som är nöjt med saker. Ställer vi upp skall vi vinna.”

Guldtipset kändes länge solklart. Men sedan såg jag Göteborg på plats i genrepet mot Kif Örebro. Då stod laget för ett riktigt ras, och jag började tvivla en aning. Efter den matchen sa Lantz till mig att han inte tyckte att jag skulle tippa Göteborg först.

En koll på hur tunn bänk laget hade skapade ytterligare funderingar. För utöver den hyperstarka målvaktsduon Loes Geurts och Jennifer Falk är Göteborgs spelartrupp fortsatt tunn. Laget var tunt i höstas och man kommer definitivt att behöva bredda inför höstsäsongen där man skall varva spel i damallsvenskan med Champions League.

Jag tror att Göteborg tar in några nya spelare under sommarfönstret. Och jag tror alltså att klubben får fira sitt första SM-guld i höst. Det är inte omöjligt att man kan bli dubbla mästarinnor. För laget är ju även favorit att vinna cupfinalen hemma mot Kristianstad den 1 maj.

FC Rosengård

2. FC Rosengård

Placering i fjol: Trea med 45 poäng och målskillnaden 55–18.
Bästa nyförvärv: Jessica Samuelsson
Tyngsta förlust: Simone Boye Sörensen

FC Rosengård är ett väldigt svårbedömt lag. Som synes ovan vann man hösttabellen i fjol. Man var även bäst på hemmaplan, gjorde flest mål och släppte in minst.

Ändå slutade man bara trea. Man gjorde det trots att man ledde serien inför sista omgången, och trots att man skapade massor av målchanser på Ullevi i avslutningsmatchen.

Utöver att man tappade guldet i Göteborg åkte man överraskande ut mot Slavia Prag i Champions League under senhösten. Och i vår lyckades man inte ta sig till semifinal i Svenska cupen. Kristianstad vann Rosengårds grupp efter att ha rest sig från 0–2 till 2–2 på Malmö IP.

Allt det här tillsammans indikerar att den vinnarkultur som tidigare funnits i FC Rosengård inte är kvar. Tvärtom har känslan varit de senaste åren att Malmöklubben drabbats av stora darren när det dragit ihop sig. I varje fall i seriespelet. För tidigare år har man ju faktiskt varit väldigt bra i Svenska cupen.

Stora Rosengård håller på att anpassa sig efter en ny verklighet. Och man kämpar med att få igång en ny vinnarkultur. Som jag skrev på Silly seasonsidan behöver Rosengård fler vinnare för att återigen kunna bli ”Sveriges ledande förening inom damfotboll”, som man presenterar sig på sin hemsida.

Hade det inte varit för att laget darrat i avgörande lägen skulle jag placerat dem överst. Det trots att det finns en del frågetecken kring truppen. Bland annat har man bara halvårskontrakt med fyra bärande spelar: Iva Landeka, Hailie Mace, Sanne Troelsgaard och Anja Mittag.

Spelmässigt har jag tyckt att laget gjort för få mål på sina många chanser. Jag har efterlyst en måltjuv som är snabb i djupled, som kan avlasta Mittag. Jag har varken sett Mace eller nya nigerianskan Anam Imo i aktion. Kanske att någon av dem kan lösa den biffen?

I övrigt på spelarfronten gjorde man nyligen en uppmärksammad värvning av Jessica Samuelsson. Det är bara att hoppas för hennes, och Rosengårds skull att hon får vara frisk. Tråkigt att läsa att hon missar premiären. Frisk är däremot numera Johanna Rytting Kaneryd, som ju får räknas som ett nyförvärv eftersom hon inte spelade på hela förra året.

Vid gårdagens upptaktsträff pratade tränare Jonas Eidevall om vad laget jobbat med under vintern, och det var mer fokus på omställningar än på effektivitet.

”Det var inte så att vi bara skall gnugga målskytte under försäsongen, och det skulle lösa alla våra problem. … Vi har behövt utveckla vårt omställningsspel. Vi var seriens överlägset bästa lag i uppställt spel. Vi var absolut inte i topp när det gäller omställningsspelet, varken när det gäller att göra mål framåt eller att undvika att släppa in mål bakåt. I övergången när vi vinner eller förlorar bollen har vi stor förbättringspotential.”

Eidevall konstaterade också att det inte spelar någon roll vad det finns för förväntningar från annat håll. Och han skojade lite om att det är många lag som har satt upp som mål att slå till nästa år.

”Med tanke på hur många som skall vinna 2020 så känns det som att det är i år man skall vinna, ju.”

Malin Levenstad var också med på upptaktsträffen. Hon sa att den interna kravbilden i klubben är oförändrad, samt att:

”Det skall bli en spännande säsong. Det är ganska många lag man inte vet var de står. En oviss säsong.”

Det skall verkligen bli spännande. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om 2019 är FC Rosengårds år i damallsvenskan. Inte minst då man har sluppit att toppa formen till Champions League under försäsongen, samt att man bara kan fokusera på damallsvenskan i höst. Fast magkänslan är inte 100-procentig, och utgångstipset blir därför alltså ändå en tvåa…

Kristianstad jublar

3. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Fyra med 39 poäng och målskillnaden 30–26.
Bästa nyförvärv: Svava Ros Gudmundsdottir
Tyngsta förlust: Becky Edwards

Fyra i fjol, och med en en trupp som känns ännu bättre än fjolårets. Då hängde man med de andra topplagen bra på hemmaplan, men tappade guldchansen på att man bara fick ihop 15 bortapoäng.

Den här våren har man dock tagit sig till cupfinal via meriterande bortainsatser mot heta guldkandidater som Piteå och Rosengård. Det är verkligen imponerande av Elisabet Gunnarsdottir:s gäng.

I fjol var laget väldigt stabilt i defensiven, där viktiga Sif Atladottir har en nyckelroll. Klubben hade det däremot svårare med anfallsspelet. Man fick i stor utsträckning förlita sig till fasta situationer. På gårdagens upptaktsträff var sa tränare Gunnarsdottir så här:

”80–90 procent av vår träning har handlat om anfallsspel. Vi är väldigt trygga med vårt försvarsspel. … Vi släppte inte in så många mål och hade en högre både lägsta- och högstanivå än tidigare.”

Gunnarsdottir berättade också att klubben har identisk spelarbudget i år som man haft 2017 och 2018. Eventuella nya pengar har man lagt på att bygga upp sin organisation.

Inför den här säsongen har spelarbudgeten räckt till två spännande, isländska forwards samt den passningsskickliga pådrivaren på mittfältet Anna Welin. Den senare bör täcka upp för förlusten av nyttiga Becky Edwards.

Och det lilla jag sett av Svava Ros Gudmundsdottir är 23-åringen ett kap. På försäsongen har isländskan bildat anfallspar med unga talangen Evelina Duljan. Just unga talanger har Kristianstad många.

Tränare Gunnarsdottir konstaterade på upptaktsträffen att klubben jobbat väldigt strategiskt med sina ungdomar, och att man börjar se resultat. Det noterade även den egna produkten, och tillika lagkaptenen Alice Nilsson:

”Jag har varit med om en lång resa och vill vara med och ta det ännu längre. Vi har många duktiga talanger som är på väg att ta nästa steg.”

Kristianstad är för övrigt en av de klubbar som har en vision om SM-guld 2020. Det känns faktiskt inte omöjligt. Om några av alla talanger blommar tidigt finns chansen redan i år. Jag tror nämligen att fjolårsfyran kan ta ytterligare något steg i positiv riktning den här säsongen.

Piteå IF

4. Piteå IF

Placering i fjol: Etta med 48 poäng och målskillnaden 42–24.
Bästa nyförvärv: Fernanda da Silva
Tyngsta förlust: Jocelyn Blankenship

I fjol tog Piteå guldet efter en säsong helt fri från kryss. Det blev 16 segrar samt två förluster vardera mot Rosengård, Kristianstad och Vittsjö.

Efter guldfirandet var Piteå även första klubben att få klart sin trupp till 2019. Man vann guldet på kontinuitet, och faktum är ju att den nya truppen ser ännu starkare ut än fjolårets.

Inte så mycket för att nyförvärven är imponerande starka, utan mer för att Josefin Johansson är tillbaka, samt att Madelen Janogy är frisk och hel från start i år. I fjol dröjde det länge innan ytterforwarden spelade sin första hela match i damallsvenskan.

Trots det tippar jag inte Norrbottens fotbollsstolthet som guldmedaljörer. Jag har tre huvudsakliga skäl till det. Ett är att laget inte har imponerat på försäsongen. Bland annat föll man i genrepet mot Morön, som ju är nykomlingar i elitettan.

Försäsongsskälet väger dock inte speciellt tungt. För Piteå hade ju en väldigt tung försäsong förra året, något som fick mig att tippa dem som sexa. Det visade ju sig snart att försäsongen och damallsvenskan är två vilt skilda punkter.

Det är de andra två punkterna som är viktigast. Den ena är att Piteå som regerande mästarinnor plötsligt befinner sig i en helt ny situation. Varje match de spelar i år kommer de att mötas av heltaggade motståndarlag.

Även om de inte är storfavoriter kommer de inte att kunna smyga under radarn. Det kommer tvärtom att vara rätt stort fokus på det rödvita laget.

Den sista punkten är att det väntar en vansinnigt tuff höst. Där skall Piteå utöver 15 damallsvenska matcher även spela i Champions League. Det kommenterade tränare Stellan Carlsson så här på upptaktsträffen:

”Det blir spännande, och ger säsongen ytterligare en dimension. Man kan direkt se effekt på spelschemat. I september har vi sju matcher på 21 dagar. Men dit är det ett tag…”

Piteå har redan tidigare överlägset längst resor i serien. Frågan är om laget kommer att orka det tuffa schemat?

Fotbollsmässigt hade jag trott att man skulle försöka värva ytterligare någon målfarlig forward, men så blev det inte. Det var ju lite tunt i offensiven i fjol, och man förlitade sig i stor utsträckning till fasta situationer från June Pedersen:s vänsterfot och Ronja Aronsson:s högerfot.

I själva spelet är bollmottagaren Nina Jakobsson otroligt viktig, det är även djupledslöpande Janogy. Förhoppningen är sannolikt att den senare skall kunna öka sin målskörd, samt att det brasilianska Assiförvärvet Fernanda da Silva skall kunna bidraga till lite vassare offensiv.

Jag tror att Piteå kommer att slåss om guldet i år också. Men tipset är alltså att laget slutar på fjärde plats den här gången. Tränare Carlsson fick sista ordet i genomgången av alla lagen på upptaktsträffen. Han konstaterade att det ju faktiskt var extremt jämnt både i topp och botten i fjol:

”Väldigt mycket talar för att det blir så igen. Det kanske är den största grejen vi behöver skicka ut i Sverige – vilken fantastisk produkt som startar nu till helgen.”

 

Tove Almqvist

5. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Nia med 26 poäng och målskillnaden 32–26.
Bästa nyförvärv: Tove Almqvist
Tyngsta förlust: Sofie Junge Pedersen

I fjol tappade Vittsjö skyttedrottningen Linda Sällström på sommaren. Trots att det väcktes vissa farhågor om nedflyttning såg först ut att klara sig utmärkt utan den snabba finländskan.

Men på slutet drog laget rejält in i nedflyttningsstriden igen. Inför de två slutomgångarna såg det ut som att man skulle bli nedflyttning. Då slog man till med 4–0-seger hemma mot Eskilstuna och följde upp med en 3–0-seger borta mot Hammarby i slutomgången – vilket räddade kontraktet.

På gårdagens upptaktsträff noterade tränare Thomas Mårtensson att tio av de elva spelarna som startade i de där två avslutningsmatcherna är kvar i Vittsjö. Han konstaterade också att laget tog fler poäng mot lagen på övre halvan än de på nedre. Jag kan lägga till att man dessutom tog lika många poäng på bortaplan som hemma på Vittjsö IP.

Allt det här vittnar ju om potential, men att laget behöver bli stabilare. Att man fått behålla sin startelva ger Vittsjö en bra grund att stå på.

”Vi behöver bli bättre på anfallsspel. Försvarsspelet är vi redan bra på.”

Utöver kontinuiteten har man värvat väldigt bra i vinter. Redan när man började presentera sina nyförvärv förstod jag att klubben håller på att bygga något väldigt spännande.

Man har två målvakter som sannolikt får åka till VM i sommar, Skottlands Shannon Lynn och Kanadas Sabrina D’Angelo. Den senare är en målvakt som imponerat på mig när jag sett henne.

Jag gillar även Paulina Nyström och Tove Almqvist samt tycker att Summer Green låter som ett väldigt spännande nytillskott. Lägg till att framtidsnamnet Michelle de Jongh är kvar och att kanske Linda Sällström kan komma tillbaka i sommar. Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.

Den känslan hade jag redan innan jag läste om klubben i magasinet Offside. Men reportaget gjorde mig ännu mer övertygad.

En förlorad värld

 

Stina Blackstenius

6. Linköpings FC

Placering i fjol: Femma med 33 poäng och målskillnaden 47–31.
Bästa nyförvärv: Stina Blackstenius
Tyngsta förlust: Janni Arnth

Linköping blev alltså utropat till guldfavorit på upptaktsträffen. Och laget vimlar av landslagsspelare. Ändå sätter jag dem först på sjätte plats.

Det kan vara så att jag är helt ute och reser här. Men efter det turbulenta fjolåret med dubbla tränarbyten, och den ojämna försäsongen där man bara kom trea i sin grupp i Svenska cupen, är känslan att LFC ännu inte har fått ihop det.

Tränare Olof Unogård sa på upptaktsträffen att hans lag ligger i fas. Dessförinnan hade han varit lite lätt frustrerad över att försäsongen är hackig eftersom man tappa landslagsspelarna tio dagar per månad. Det där är ju i och för sig ett problem som alla klubbar med landslagsspelare drabbas av.

Men som jag ser det slår det hårdare mot Unogård och LFC än mot de flesta andra. Han satte själv ord på varför:

”De fyra klubbar som kom före oss förra året hade större kontinuitet både på spelar- och ledarsidan.”

De andra toppklubbarna har alltså ett bättre utgångsläge än Linköping. Den biten blir inte bättre av att LFC var sent ute i arbetet med sitt lagbygge. Fortfarande en vecka in i januari hade man bara 14 utespelare i truppen.

Till slut fick man ihop en namnkunnig trupp. Framför allt ser det väldigt starkt ut i offensiven med toppförvärv som Mimmi Larsson och Stina Blackstenius. Sedan tidigare fanns redan offensivt skickliga spelare som Kosovare Asllani, Frida Maanum, Lina Hurtig, Filippa Angeldahl och Dajan Hashemi att tillgå. Det gör att LFC:s anfall på pappret är seriens vassaste.

Frågetecknen finns i defensiven, och i bredden. Som bekant har ju LFC numera bara ett A-lag. Därmed har man inte råd med speciellt många skador. Vad gäller kontinuiteten är det bara lagkapten Emma Lennartsson som varit kvar hela vägen från guldåret 2016 i ett LFC som håller på att byggas om från grunden.

På pappret ser det alltså bra ut. Men det gäller ju att få laget att fungera på planen också. Om Unogård och Linköping får ut pusslet tidigt under våren kan det leda hela vägen till guldfest. Men jag känner att de fem lag som jag placerat i topp ligger längst fram med sitt bygge av lag och spel.

Därför får LFC nöja sig med sjätteplatsen i tipset. Det positiva med det är ju att jag förra året hade Piteå som sexa. Och vi vet ju hur det slutade…

 

Hanna Folkesson

7. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Åtta med 27 poäng och målskillnaden 25–30.
Bästa nyförvärv: Hanna Folkesson
Tyngsta förlust: Julia Spetsmark

Inför avspark i fjol var jag osäker på Djurgården. Jag trodde att laget skulle ha potential att slåss om medaljer. Så blev det inte. Med bara nio insamlade poäng på bortaplan var laget länge akut indraget i nedflyttningsstriden.

Man reste sig på slutet och tog en åttondeplats som inge djurgårdare var nöjd med. På upptaktsträffen sa pålitliga målskytten Mia Jalkerud så här:

”Laget känns bredare i år. Det här blir som ett revanschår för oss, siktet är inställt på den övre halvan.”

Övre halvan är inte alls omöjligt. Inte medalj heller. Men en del av fjolårets problematik låg i många skador. Och även 2019 har inletts med tunga frånfall i form av korsbandsskador på Kim Sundlöv och Michaela van den Bulk. Det gjorde att Alexandra Lindberg (i fjol i Hammarby) som hade slutat fick göra snabb comeback för några veckor sedan.

På plussidan finns att Malin Diaz skall vara frisk och spelklar igen efter nästan ett års frånvaro, något som bidrar till att Djurgårdens mittfält ser väldigt spännande ut. Där finns Irma Helin och nya Hanna Folkesson centralt, samt nya kantspelaren Ogonna Chukwudi.

Kanske även att Emilia Brodin (tidigare Appelqvist) kommer att göra comeback under säsongen. Men det lär inte bli innan sommaruppehållet, och tränare Joel Riddez konstaterade att Djurgårdens framgångar i hockeyslutspelet försvårar det ytterligare.

”Det hade varit en jättebra karaktär att få in. Men hon har en sambo som kan gå till SM-final, så om Djurgården åkte ur hockeyslutspelet hade hon kunnat träna mer…”

Vare sig Brodin hinner komma i form under säsongen eller inte har Stockholms stolthet ändå ett otroligt spännande mittfält.

En viktig anledning till att Djurgården räddade sig kvar var sommarvärvningen Julia Spetsmark, som bidrog med just spets. Hon har dock lämnat för internationella toppklubben North Carolina Courage.

Det ser ut som att Olivia Schough får uppdraget att ersätta Spetsmark bredvid Jalkerud på topp. Det känns som en spännande anfallsduo. Och i bakgrunden finns talangfulla juniorlandslagsspelaren Tilde Lindwall.

Det lilla jag sett av Uppsalaförvärvet Ariam Berhane Gebreyohannes är också intressant. Hon är en irrationell spelare.

Med allt strul som varit räknar jag inte in Stockholmslaget som någon av guldkandidaterna. Men som sagt, i medaljstriden bör man kunna vara en utmanare om man slipper fler skador och framöver istället kan fokusera på lagbygge.

 

Frida Abrahamsson

8. Kif Örebro

Placering i fjol: Tvåa i elitettan med 55 poäng och målskillnaden 60–23.
Bästa nyförvärv: Heather Williams
Tyngsta förlust: Hanne Gråhns

Här har vi mitt andra skrällag. Nykomlingar är alltid svåra att tippa, och Kif Örebro har hoppat upp och ner på min lista.

Ursprungligen låg man väldigt lågt. Jag såg laget en gång i fjol, och blev inte speciellt imponerad. Till slut blev man tvåa i elitettan i fjol, närkingarna gjorde fler mål än segrande Kungsbacka, och släppte in färre. Min känsla var ändå att de saknade de vapen som krävs för att hävda sig i damallsvenskan.

Under silly season lyfte jag dock sakta men säkert Örebro högre och högre. De värvade nämligen väldigt smart genom att plocka in flera av elitettans största profiler i Emma Kullberg, Kayla Braffet och Heather Williams. När Svenska cupen började kände jag att Kif hade en spännande trupp och kanske skulle kunna vara ett skrällgäng i år ändå.

Men de tunga smällar man åkte på i gruppspelet gjorde att jag omgående flyttade ner dem under nedflyttningsstrecket. Där låg de kvar till för någon vecka sedan. De såg jag dem vinna med 4–2 mot min guldkandidat, Kopparbergs Göteborg FC.

I den matchen visade Kif att man är bra defensivt organiserat, och att man har flera riktigt snabba anfallsvapen. Det går fort när spelare som Addison Steiner, Braffet, Williams och Jenna Hellstrom sätter fart. Plötsligt började jag tro att Örebro både kommer att kontra sig kvar i serien, och även hamna på hyfsat fast mark. Nyckelspelare blir utöver anfallarna också målvakterna Mimmi Paulsson-Febo och Danielle Rice som måste visa sig hålla på högsta nivån. Självklart måste även backlinjen med lagkapten Frida Abrahamsson i spetsen visa att man håller över 22 omgångar.

Tränare Stefan Ärnsved konstaterade på upptaktsträffen att nio av 21 spelare i Örebros trupp är från närområdet. Det väger upp att det bara är nordamerikanska spelare bland de ovan nämnda offensiva hoten.

 

Loreta Kullashi

9. Eskilstuna United

Placering i fjol: Sexa med 31 poäng och målskillnaden 30–36.
Bästa nyförvärv: Fanny Andersson
Tyngsta förlust: Mimmi Larsson

I fjol hade Eskilstuna osannolikt många skador i backlinjen under säsongsupptakten. Följden blev dåliga resultat, ett tidigt tränarbyte samt att det dröjde till hösten innan man på allvar lämnade nedflyttningsstrecket bakom sig.

Då byggde räddningsupplägget på tätt försvar och kontringar på Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Sedan dess har Larsson lämnat, vilket förstås är ett väldigt tungt tapp.

Ersättarna Kaisa Collin och Halimatu Ayinde är oskrivna kort för mig. Men en som har mer att ge är Loreta Kullashi. Hon fick fjolårssäsongen förstörd av skador. Förhoppningsvis är hon frisk och hel i år. Då kan United sluta flera steg högre upp än mitt tips.

På upptaktsträffen sa tränare Magnus Karlsson att man har jobbat mycket på anfallsuppbyggnad i år, och att fjolårets extremt djupledsorienterade spel inte längre är aktuellt.

Karlsson sa även så här om hur kravbilden ser ut på laget:

”Topp sex – annars har jag inget jobb.”

Mitt tips är därmed att Karlsson riskerar att få se sig om efter ett nytt jobb i höst. Men det är inget säkert tips. För Eskilstuna är ett av flera lag som är svårt att veta exakt var de står. Det är också ett lag med många kvalitetsspelare, vilket innebär att mycket hänger på hur lagbygget går.

När man hade backkris i fjol fick Petra Johansson spela back. Då var det en nödlösning. Nu verkar det som att Johansson skall matchas in i backlinjen från start i år. Det blir intressant att följa.

 

Anna Anvegård

10. Växjö DFF

Placering i fjol: Sjua med 29 poäng och målskillnaden 29–33.
Bästa nyförvärv: Erin McLeod
Tyngsta förlust: Jonna Ståhl

I fjol gjorde Växjö DFF lite av succé som nykomling. Man tog den högsta poäng som en nykomling från elitettan någonsin gjort.

Ofta brukar man prata om det svåra andraåret. Fast det är inte just det faktum att Växjö går in på sitt andra år i damallsvenskan som gör att jag tror att de riskerar att behöva kämpa för kontraktet.

Det som gör att jag tvivlar på Växjö är istället dels att man bytt tränare, dels det vi kan kalla Cankovic-affären.

Som bekant gick Växjö upp i damallsvenskan på ett arbetssätt som lanserats av tränaren Pierre Persson. Det arbetssättet togs över i fjol av ersättaren Pierre Fondin. Nu har man bytt tränare till Henrik Larsson, som arbetar på ett annorlunda sätt.

Det verkar bland annat som att trebackslinjen är borta, och att man återgått till fyrbackslinje. Sånt påverkar.

Men framför allt har man problematiken med Jelena Cankovic. Serbiskan var ett stort skäl till Växjös framgångsrika nykomlingssäsong. Under våren har hon varit skadad. Men framför allt har hon varit het eftersom hon tydligt framfört önskemål om att få lämna för Rosengård.

När Växjö valt att sätta ner foten och hålla kvar Cankovic har det funnits uppgifter om att hon skall ha förstört träningar. Sånt är förödande för stämningen i ett lag.

På upptaktsträffen sa tränare Larsson att Cankovic har ljumskproblem och därför inte har kunnat vara med på försäsongen. Han sa också att han hoppas att Växjö skall kunna få tillbaka henne i spel. Fast han hade ingen aning om vilken tidsaspekt som gäller.

Däremot vet han om att klubbledningen har som mål att Växjö skall spela i Champions League nästa år. Alltså skall Larssons lag som sämst sluta tvåa i år för att nå målet.

”Det är det vi förhåller oss till.”

Om man skall kunna göra så bra resultat måste man skärpa upp bortaspelet. Utanför sitt hybridgräs på Myran togs bara åtta poäng i fjol. På hemmaplan höll man däremot mycket hög klass med 21 fina poäng.

Lagets nyckelspelare är förstås landslagsforwarden Anna Anvegård, som skrev på ett tvåårskontrakt vid jul. Frågan är bara vem som skall förse fjolårets skytteligatvåa med bollar nu när Cankovic är borta. Kanske att nya Emmi Alanen kan ta på sig rollen?

På pappret har Växjö en intressant trupp, en trupp som borde kunna nå en placering på tabellens övre halva. Inte minst är man väl rustade på målvaktssidan genom kvartetten Katie Fraine, Erin McCleod, Moa Edrud och Lisa Karlsson.

Det här med fyra målvakter på ett lag känns lite som övervåld. Klart är att McCleod är en riktig toppmålvakt, en som kan vinna matcher åt sitt lag.

Ett spännande namn som jag sett allt oftare på sistone är akademispelaren Violah Nambi som gjorde tre mål på Kungsbacka i lagets genrep. Kanske läge att flytta upp henne i A-truppen?

I fjol tippade jag Växjö på tionde plats, och missade deras slutplats med tre placeringar. Men i år skall de väl ändå komma tia…

 

Glädje i Kungsbacka

11. Kungsbacka DFF

Placering i fjol: Vann elitettan på 59 poäng, målskillnaden 57–26.
Bästa nyförvärv: Jenny Danielsson
Tyngsta förlust: Emma Kullberg

I fjol var det mycket jubel i Kungsbacka. Trots ekonomisk kris gick laget som tåget, och förlorade bara en match på hela förra året i elitettan.

Framgångsreceptet var ett snabbt och rappt anfallsspel. Efter seriesegern dröjde det ända till december innan man började spika sin damallsvenska trupp. Innan dess hade man arrangerat öppna träningar för att sondera intresset, något som är mycket ovanligt i damallsvenskan.

Under processen tappade man viktiga spelare som lagkapten Nellie Persson, Andrea Thorisson och Emma Kullberg till damallsvenska konkurrenter. Nyligen åkte även snabba anfallaren Klara Andrup på en korsbandsskada, vilket gör att hon inte spelar i allsvenskan i år.

Till slut räknades det in tolv nyförvärv, vilket gör att Kungsbacka kommer till spel med ett helt nytt lag i år. Mer än halva truppen är nyförvärv.

Med tanke på att Kungsbacka inte har spelat några cupmatcher under våren är laget väldigt svårbedömt. Resultaten under försäsongen har varit upp och ner. Man tog en fin 4–0-seger mot LB07, men föll i genrepet med samma siffror mot ett reservbetonat Växjö.

Jag såg Kungsbacka i en halvlek i segermatchen mot Lidköping. Där tyckte jag att laget spelade med väldigt hög risk i uppspelsfasen. Känslan var att det skulle bli mycket kostsamt i allsvenskan, vilket i sin tur gjorde att jag flyttade ner laget på nedflyttningsplats.

När jag såg Kungsbacka i fjol upplevde jag laget som darrigt när det hamnade under press, men att man som sagt var väldigt snabba och rappa i offensiven. Trots att man bytt massor av spelare hade jag samma känsla kring laget i Lidköpingsmatchen.

Mitt tips är alltså att Kungsbacka DFF är tillbaka i elitettan nästa år. På upptaktsträffen sa Kungsbackaduon Henrik Korhonen (tränare) och Moa Öhman (målvakt) att laget har ett spel för att kunna vinna varje match. Det var även tydligt att man inte är inställda på bottenstrid.

Det tror jag alltså att man bör vara. Speciellt som man har ett nybyggt lag. Men visst, till Kungsbackas fördel är ju att huvuddelen av nykomlingarna från elitettan har klarat sig väldigt bra i allsvenskan. Så hoppet lever, trots mitt tips…

 

Jubel i LB07

12. LB 07

Placering i fjol: Tia med 26 poäng och målskillnaden 24–40.
Bästa nyförvärv: Erin Gunther
Tyngsta förlust: Anna Welin

I höstas jublade LB07 över SM-guld i F19-klassen. Man vann mot lokalkonkurrenten Rosengård i finalen.

Strax efter fick F19-tränaren Renee Slegers ta klivet upp som huvudtränare i damallsvenskan. Kul för Slegers att få testa vingarna på högsta nivån. Fast jag är rädd att hon inte får något speciellt kul år.

Jag tror inte att LB är så dåligt som Kalmar var i fjol. Jag tror alltså inte att vi kommer att få något strykgäng som bara tar enstaka poäng.

Men jag har samtidigt väldigt svårt att tro att LB07 skall kunna klara kontraktet. I fjol räddade sig laget kvar efter en fantastiskt höstspurt. Med fem omgångar kvar hade man sex poäng och 24 mål upp till fast mark.

Dessutom stod man i det läget på åtta raka förluster. Men därifrån vann man fyra av de fem sista omgångarna, och visade stor förmåga att spela med kniven mot strupen.

Från fjolårets lag har man tappat en hel hög nyckelspelare, inte minst pådrivaren Anna Welin, målskytten Rakel Hönnudottir och försvarsgeneralen Anna Björk Kristjansdottir.

Lägg till att man även tappat Julia Welin vilket totalt innebär att LB har tappat spelare som stod för 14 av lagets 25 mål under fjolårets seriespel. Blytungt.

En het fråga i år blir således vem som skall göra målen. Det känns som att ett tungt ok vilar på lagkapten Mia Persson:s axlar.

Den trupp man till slut byggt är väldigt Malmöbetonad. Tränare Slegers är ju väl medveten om vilken talang som finns i klubben, och det finns en hel del talang på Rosengårds överskottslager. Tyvärr för LB07 är skillnaden mycket stor mellan F19-SM och damallsvenskan. Därför skulle jag faktiskt bli förvånad om inte LB får börja om från elitettan igen nästa år.

Klubben har varit duktig på talangutveckling, vilket är hedervärt. Men damallsvenskan som produkt klarar sig bra utan klubbar som LB. Klubbar utan publikstöd och med tunn organisation. Exempelvis är LB överlägset sämst i serien på information. Både hemsida och sociala medier är långt ifrån damallsvensk klass.

 

Anja Mittag

Skytteligan

I fjol vann Anja Mittag på 17 mål. På delad andraplats kom Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist med 14 vardera. Fyra slutade Julia Zigiotti Olme med tolv mål, Julia Karlernäs blev femma på elva och Elin Rubensson sexa på tio. Övriga fyra på topp tio var Amanda Edgren, Kosovare Asllani, Natasha Dowie och Mimmi Larsson som alla delade sjundeplatsen med nio mål vardera.

I år tippar jag följande topp tre:

1) Anja Mittag
2) Pauline Hammarlund
3) Mimmi Larsson

Det här sju tror jag också kommer att finnas med på topp tio: Madelen Janogy, Stina Blackstenius, Anna Anvegård, Svava Ros Gudmundsdottir, Mia Jalkerud, Sanne Troelsgaard och Rebecka Blomqvist.

Utöver de som var med i fjol på topp tio tror jag att följande spelare har kapacitet att hamna högt i år: Addison Steiner, Jenny Danielsson, Clara Markstedt och Summer Green.

Hailie Mace är ytterligare ett tänkbart namn, men risken är ju att hon bara spelar sju omgångar. Den risken finns även för klubbkompisarna Mittag och Troelsgaard, men jag ser större chans att de förlänger sina kontrakt.

 

Elitettan

Slutligen några ord om vår näst högsta serie. Det är tråkigt att den alltid hamnar i bakvattnet, och så även i den här bloggen.

Jag har ju konstaterat att elitettan sannolikt är den serie i Idrotts-Sverige med längst resor alla kategorier. Inte i någon annan sport finns det någon dyrare serie.

Dessutom är uppmärksamheten kring serien obefintlig, både från publik och media. Det lag som vann publikligan i fjol hade ett snitt på 382 åskådare. Och elitettan fick inte ens vara med när Aftonbladet i år gjorde en fotbollsbilaga med lägre serier och betygsatte alla spelare ner till och med herrarnas division II.

Sportsligt har elitettan däremot varit bra. De lag som flyttats upp i damallsvenskan har i allmänhet varit bättre förberedda än de var när det var två division I-serier.

Hur går det då i årets upplaga av elitettan?

Den frågan ställde jag till AIK-tränaren Caroline Sjöblom när vi träffades i Borås under F17-landslagets EM-kval för ett tag sedan. Det visade sig att hon såg ungefär hälften av lagen som segerkandidater.

Känslan är alltså att elitettan i år på förhand är minst lika vidöppen som damallsvenskan. I fjol tippade jag ju på just AIK som segrare. Det var ett väldigt dåligt tips. Solnagänget slutade först på nionde plats.

Men skam den som ger sig. Så även här tänker jag ge mig på en repris. Jag tippar alltså AIK i år också. Jag har bara hört positiva saker om tränare Sjöblom, och fick en väldigt bra bild av henne. Dessutom fick jag en bra bild av AIK när jag såg dem slå Hammarby i cupen. En koll på försäsongsresultaten stärker uppfattningen om att Gnaget blir att räkna med i år.

Och så har man en av landets mest spännande talanger i Rosa Kafaji – en spelare jag gillade skarpt under F17-landslagets EM-kval.

Övriga lag som har potential att slåss i toppen är fjolårets topplag Lidköping, Kvarnsveden och Assi. Dessutom bör förstås nedflyttade Hammarby och IFK Kalmar räknas in. Och så verkar Uppsala och Umeå ha fått ihop intressanta trupper. Inklusive AIK har jag nu nämnt åtta lag.

Om jag måste börja välja bort lag skulle jag kanske ändå först plocka Lidköping och Hammarby. Lidköping har tappat några av sina bärande amerikanskor och Hammarby har fått bygga om hela sitt lag.

IFK Kalmar känner jag mig inte heller säker på. Och Uppsala kanske inte är redo för damallsvenskan ännu. Vad gäller Assi hade de det struligt i fjol med tränarbyte bara dagar innan premiären. Till slut var laget tio poäng från uppflyttning. Men tappet av Fernanda da Silva blir säkert kostsamt.

Kvar är Kvarnsveden och Umeå. Det hade ju känts konstigt att tippa fjolårets nia och tia på de damallsvenska platserna. Så även om UIK har värvat bra gissar jag att de får nöja sig med tredjeplatsen. Värvningarna jag tänker på är duktiga målvakten Tove Enblom från Kalmar samt vassa Ebere Orji från Mallbacken. Det gör att Umeå har ett mycket intressant anfallspar i Orji och Lova Lundin.

Temwa Chawinga

Mitt tips blir alltså att Kvarnsveden följer med AIK upp i damallsvenskan i höst. I Temwa Chawinga har ju Borlängeklubben ett otroligt vasst vapen. Jag gissar att hon vinner skytteligan och blir tungan på vågen.

 

Janogy till Algarve – många får visa upp sig

Madelen Janogy

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson de 24 spelare han tar med sig till Algarve cup. Noterbart där var att Madelen Janogy fick nytt förtroende efter sin fina insats senast i Sydafrika. Samt att Hanna Folkesson är tillbaka bland mittfältarna på Julia Karlernäs bekostnad.

Noterbart också att Hedvig Lindahl och Nilla Fischer som väntat var tillbaka, medan man låter Fridolina Rolfö vara kvar hemma i München. Samt att man kommer att testa brett under samlingen, finns nämligen även sex överåriga spelare i det U23-landslag som samtidigt är i Marbella (Spanien) för två landskamper mot A-landslagsmotstånd. De möter Ryssland i den ena matchen. Mer om det strax.

Först hela A-landslagstruppen: Målvakter (3): Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar (9): Hanna Glas, Nathalie Björn, Jonna Andersson, Mia Carlsson, Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och Sandra Adolfsson.

Mittfältare (6): Caroline Seger, Folkesson, Elin Rubensson, Julia Zigiotti Olme, Olivia Schough och Lina Hurtig.

Forwards (6): Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson, Anna Anvegård och Madelen Janogy.

Den här truppen möter Schweiz den 27 februari och Portugal den 1 mars. Dessutom väntar placeringsmatch den 6 mars.

Julia Karlernäs

Vad gäller U23-landslagets trupp finns det med sex överåriga spelare i den. Det handlar om de båda målvakterna Emma Lind och Jennifer Falk, samt utespelarna Nellie Karlsson, Julia Karlernäs, Nina Jakobsson och Pauline Hammarlund. Det är ju en signal om att Lind och Karlsson är två spelare som står och bankar på dörren till A-landslagstruppen.

I övrigt noterade jag att två tänkbara jokrar i VM-truppen ingick i form av Johanna Rytting Kaneryd och Loreta Kullashi. Båda de två har stått högt på Gerhardssons lista tidigare, men har varit ute ur räkningen på grund av skador, och de måste förstås göra en kanonvår om de skall komma med till Frankrike i sommar.

Tanken med att ta med de överåriga är förstås att så många spelare som möjligt skall få chansen att visa upp sig nu inför VM. Gerhardsson vill ju ha U23 som en inkörsport i A-landslaget, och då är det bra om de som står på gränsen kan få spela i U23, som ju i det här fallet mer blir som ett B-landslag.

I ytterligare en av U23-landslagets samlingar under våren kommer man att ha med överåriga spelare.

Så till vad som konkret sades på presskonferensen. Peter Gerhardsson inledde som vanligt med att prata lite om den senaste landslagssamlingen. Där var han väldigt nöjd med försvarsspelet. Han konstaterade att landslaget i fjolårets möten med Sydafrika släppte till rena frilägen, men att det i år var i stort sett stängt. Och att det var bra gjort med tanke på att Sydafrika har en blixtsnabb spelare i Thembi Kgatlana, som ju prisades som Afrikas bästa spelare 2018.

Offensivt var inte vår förbundskapten lika nöjd. Han tyckte inte att löpningarna satt så bra,  efterfrågade bättre kvalitet i inspelssituationer och noterade att vissa spelare spelade mer bakåt än de brukar. Men han förklarade det svaga anfallsspelet med att vi är tidigt på säsongen och att spelarna inte har hittat rätt tajming ännu.

Angående Algarve cup konstaterade han att han är nöjd med att det numera bara är tre tre matcher i turneringen. Samtidigt känner han att han behöver en bred trupp då det är tätt mellan de två första matcherna, och att han där kommer att matcha väldigt många spelare.

Han fick en fråga om hur viktigt det är att testa spelare kontra börja spela ihop ett lag. Hans svar var att man oftast pratar om att spela ihop en startelva, men att man behöver jobba bredare, för man kan ju få skador, och då är det bra att många har fått testa att spela ihop.

Sedan pratade han om relationer och exemplifierade han med att Jonna Andersson inte slog en enda passning till Hanna Glas mot Sydafrika, och menade att det kanske inte är så viktigt att de spelar samtidigt i alla matcher. Vad gäller Algarve cup är förstås belastningsbiten en viktig faktor, men utöver det skulle relationer vara en faktor i laguttagningarna.

”Det kan vara viktigt att de här spelarna får spela ihop.”

Slutligen konstaterade Gerhardsson att vi börjar närma oss något som liknar en VM-trupp. Vad gäller spelare som inte är med i vare sig A- eller U23-landslaget kommenterade han Fridolina Rolfö. Han sa att man förstås gärna vill ha med henne, och att hon hade spelat 30 minuter för Bayern i helgen, men att man låter henne träna upp sig istället för att spela Algarve.

”Vi bedömer att hon behöver ha mer speltid, och hoppas att hon kan vara tillbaka till matcherna mot Tyskland och Österrike så mycket att hon kan spela 60–90 minuter då.”

Fridolina Rolfö

De spelare som gjorde A-landskamper i fjol, men som inte är uttagna till den här samlingen är Anna Oskarsson, Jessica Samuelsson, Julia Roddar, Amanda Edgren och Marija Banusic. I fler av fallen är det skador som sätter stopp.

I övrigt på presskonferensen berättade Marika Domanski Lyfors lite om vägen fram till VM. Truppen kommer att presenteras den 16 maj. Åtta dagar senare börjar VM-uppladdningen med läger i Båstad.

Perioden 30 maj till den 2 juni flyttar man sedan till Göteborg, där det blir en landskamp den 31 maj. Samma lag som man möter den 31 maj kommer man eventuellt även att möta i en stängd match den 28 maj. Avresan till Frankrike sker från Stockholm den 5 juni.

Slutligen i det här inlägget, men först på presskonferensen, berättade förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand att spelarnas avtal för mästerskapet är underskrivna och klara. Samt att alla är nöjda och glada.

Hanna Folkesson klar för Djurgården

Hanna Folkesson

Dagens nyhet är att Hanna Folkesson har skrivit på för Djurgården. Därmed har Stockholmsklubben till nästa år ett riktigt intressant centralt mittfält med Folkesson, Irma Helin, Malin Diaz och sannolikt även Emilia Brodin.

Emilia Brodin, tidigare Appelqvist

Inför årets serie såg jag Djurgården som ett av sju lag som hade potential att slåss om medaljer. Det visade sig ganska snart att så inte var fallet. Stockholmarna saknade Katrin Schmidt och Johanna Rytting Kaneryd lite mer än jag hade tänkt mig, dessutom åkte man på flera tunga skador.

I stället handlade säsongen mycket om kamp kring nedflyttningsstrecket – man säkrade inte kontraktet förrän i tredje omgången från slutet, där Vittsjö besegrades i en riktig streckmatch.

Men kanske att Djurgården kan få ihop ett riktigt starkt lag till 2019. Lyckas man även behålla Julia Spetsmark känns laget definitivt som en kandidat på topp fyra.

När det gäller Folkesson letade jag igenom bloggen efter en intervju jag gjorde med henne dagen efter hennes mästerskapsdebut i juli i fjol. Jag hittade inget, sannolikt skrev jag aldrig ut den. Däremot hade jag kvar en nio minuter lång inspelning i min mobiltelefon, som jag nyss lyssnade igenom.

Det mesta handlade förstås om EM och om hur underbart det var att få göra mästerskapsdebut. Men så var det även den fråga som jag egentligen letade efter, den där jag frågade henne vilken roll hon skulle ge sig själv om hon själv fick skräddarsy den:

”Det är svårt att säga. Jag trivs med att vara lite mer offensiv, samtidigt som jag har spelat lite mer defensivt i Rosengård – och det har funkat bra den senaste tiden. Men jag skulle nog säga, lite mer en tvåvägsspelare, att både kunna vara delaktig i uppspelsfasen, men även kunna vara med framme i boxen också.”

Vill du ha en sittande mittfältare bredvid dig som tar mer defensivt ansvar, och så får du köra?

”Nej, kanske mer att vi båda är tvåvägs, att vi delar på det.”

Är du främmande för att gå ut på kanten?

”Jag kanske inte ser mina bästa kvaliteter som en kantspelare. Men är det där jag får spela så gör man ju det bästa utav det. Och då kanske mer en indragen mittfältare som få bollen på fötterna än en djupledsgående.”

I Rosengård har hon huvudsakligen varit defensiv, det har inte blivit så många av de där löpningarna in i boxen som hon gärna vill göra. Ihop med Diaz och Helin känns det som att Folkesson även skulle få en defensiv roll i Djurgården. Fast med Brodin skulle det kanske kunna bli den delning av arbetsuppgifterna som Folkesson själv föredrar.

Tittar vi på Rosengård blir det intressant att se hur man nu agerar. Man har Caroline Seger, Nellie Lilja och Iva Landeka som central mittfältare. Jag är osäker på Ebba Wieder:s kontraktssituation, men eventuellt är även hon klar för nästa år. Dessutom kan Johanna Rytting Kaneryd spela i mitten.

Johanna Rytting Kaneryd

Kanske att Rosengård är nöjt med den uppsättningen centrala mittfältare, och väljer att lägga sina pengar på att istället hitta någon mer forward.

I övrigt i dag har Kif Örebro presenterat Sejde Abrahamsson som nyförvärv – och återvändare. 20-åringen är ju från Örebro, och har väl just Kif som moderklubb?

Spontant tyckte jag att det var ett kanonförvärv. Abrahamsson har spelat 20 damallsvenska matcher för Hammarby och är en högklassig mittback – precis vad Kif Örebro behöver. Men jag hade missat en sak.

Lördagen den 27 oktober var verkligen en otursdag för Abrahamsson. Först drog hon på sig den straff som gav Vittsjö ledningen, sedan fick hon kliva av ödesmatchen efter en halvtimme med en skada – och så åkte Hammarby ut.

Det jag hade missat var att eländet inte stannade där – det visade sig att knäskadan var ett avslitet korsband.

Därmed kommer Sejde Abrahamsson antagligen som tidigast vara aktuell för spel till hösten nästa år. Därav min lilla devalvering av värdet på värvningen. Vi får hoppas för Örebros del att laget inte har hamnat på efterkälken i det skedet.

Den stora guiden till den damallsvenska hösten 2018

I morgon börjar den andra halvleken av damallsvenskan 2018. Under söndagen har vi något så ovanligt som en hel damallsvensk omgång på samma dag.

När vårsäsongen tog slut utlovade jag att göra en rejäl genomgång av läget i serien. Det tog sin lilla tid, men bättre sent…

Inför avspark i våras spådde jag att året damallsvenska skulle bli jämn, men att den ändå kunde komma att delas upp i upp till fyra delar. Jag skrev:

”Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.”

Halvvägs kan man väl säga att serien är uppdelad i tre delar, varav en del bara består av ett lag – Kalmar. Inför hösten är det fem lag som kan vinna och sex lag som riskerar att följa med Kalmar ner i elitettan.

Den stora positiva överraskningen har varit Piteå. Även Hammarby, Växjö och LB07 ligger på plus. Den stora besvikelsen är Eskilstuna, men även Rosengård, Linköping och Djurgården gjorde en sämre vår än jag hade trott.

Här är min genomgång lag för lag:

Piteå firar

1) Piteå IF 24 poäng, 17–13 i målskillnad

Piteå vann höstserien i fjol och följde upp genom att vinna vårserien i år. På så sätt känns det ju helt i sin ordning om laget även får höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober.

Men det är en sak att vinna höst- och vårserier, en annan att ta hem en guldstrid. Under hösten kommer Piteå spelare att ha en helt annan press på sina axlar än vad något Piteålag någonsin tidigare haft. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar den utmaningen.

Det har varit lugnt hos serieledarna i sommar, truppen ser likadan ut nu som den gjorde i våras. Kontinuitet har kännetecknat Piteå under en längre period. I november–december såg dem som en högst tänkbar utmanare om guldet, men skador och sjukdomar rörde till det i vintras. Det gjorde att jag sänkte laget till sjätte plats i mitt tips inför serien, något jag snart fick anledning att ångra.

Piteå inledde ju nämligen damallsvenskan fantastiskt stabilt. Även om det aldrig var någon stor marginal vann man de sju första matcherna. Sedan följde tre raka förluster. Den andra, den på Kristianstad Arena var jag på plats och såg.

Det var en intressant match, som jag har lovat att komma med en rapport från. Den kommer här. Piteå är ju känt för att spela en rak fotboll, där man är väldigt bra på att pressa, vinna andrabollar, minimera risker och utnyttja fasta situationer. Den bilden sprids gärna av motståndare, media och ja, den har även spridits i den här bloggen.

Men det Piteå jag såg var inget riskminimerande lag som slog långbollar. Jag såg ett spelande lag, ett passningsorienterat Piteå där målvakten rullade ut bollarna istället för att slå långa utsparkar.

Mycket av lagets spel byggde på uppspel mot duktiga bollmottagaren Nina Jakobsson. Innan den här säsongen hade jag inte sett hennes storhet, men i år har Jakobsson imponerat på mig varje gång jag sett Piteå.

I Kristianstad hade hon kanske inte sin bästa match, men hon fick ändå visa upp sin utmärkta förstatouch. Hon är verkligen otroligt bra på att få bollen att fastna vid fötterna, och sedan hålla den nära kroppen. Hon är även bra på att vända upp, mycket eftersom hon är lite avig vilket gör det svårt att se vilket håll hon skall vända åt.

Lagets andra anfallsväg i Kristianstad var spelvändningar ut mot vänsterkanten, där Madelen Janogy härjade så framgångsrikt att KDFF valde att byta högerback i paus.

Efter presskonferensen, där både Stellan Carlsson och Julia Karlernäs var nöjda med sitt lags prestation, pratade jag en stund med Carlsson. Det var ett intressant samtal.

Där framkom bland annat att Janogy var småskadad hela våren, vilket gjorde att det bara var på slutet av våren hon kunde spela 90 minuter, vilket hon gjorde i två matcher. Av vad jag såg var Janogy väldigt pigg. Om hon får vara frisk i höst kanske hon kan få det där riktiga genombrottet som jag redan häromåret trodde att hon skulle få.

Med en formstark Janogy får Piteå ett klart bättre djupledshot än man haft under större delen av våren, där många av målen kommit på fasta situationer. June Pedersen:s vänsterfot kan visa sig bli guld värd.

I övrigt berättade Carlsson att han trots allt hade varit med på näst intill alla träningar under våren. Han sa också att Piteå inte har tränat på andrabollsspel en enda gång under hans tid som tränare. Det var intressant, för hans spelare har över tid varit väldigt bra på just det spelet.

När det gäller spelare till landslaget var tränare Carlsson försiktig i sina uttalanden. Jag har ju lobbat lite för att testa Ronja Aronsson i landslaget på högerbacksplats eftersom jag tycker att hon dels har en väldigt bra högerfot för uppspel och inlägg, dels för att jag tycker att hon är mer spelskicklig än de kandidater som Peter Gerhardsson använt sig av.

Frågetecknet kring Aronsson handlar om hennes defensiv. På en direkt fråga om hennes kapacitet i försvarsspelet konstaterade Carlsson att Aronsson har klarat defensiven mot alla damallsvenska lag.

Jag hade för övrigt tänkt att studera Aronssons ytterbacksspel lite extra, men tyvärr fick jag inte någon bra chans till det. När jag hade henne på min kant i Kristianstad huserade hon nämligen i en mer central roll.

En spelare som vi pratade lite om, och som imponerade på mig är Ellen Löfqvist. Hon gör ett jättejobb på centralt mittfält för Piteå, och jag tror att hon är redo att tas ut i A-landslagstruppen. Det verkade Stellan Carlsson också tycka.

Slutligen, hur går det då för Piteå i höst?

Jag tror inte att laget kommer att rasa ihop, utan Piteå är ett av de tre lag jag ser som tänkbara guldvinnare. Kanske till och med det jag innerst inne tror mest på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

2) Göteborg FC 22 poäng, 18–12 i målskillnad

In: Karin Lundin (fw, Kungsbacka), Julia Zigiotti Olme (fw, Hammarby) och Emma Pennsäter (b, Bröndby).
Ut: Christen Press (fw, Utah Royals), Adelina Engman (mf/fw, Chelsea), Irvina Bajramovic (fw, Rössö) och Victoria Bergkvist (b, Rössö).

Efter en lite knagglig start avslutade Göteborg våren med fem raka segrar och man har nu skaffat sig ett suveränt utgångsläge inför höstsäsongen.

Det har skett en hel del förändringar i truppen under sommaren. De största är förstås att Christen Press och Adelina Engman lämnat. I upptakten av hösten får KGFC även klara sig utan formstarka Annahita Zamanian som är i Frankrike och spelar U20-VM.

Trots att laget har tappat sitt affischnamn i Press tror jag att Göteborg kan bli livsfarligt i höst. Man spelade nämligen ett bättre lagspel utan henne. Zamanian och framför allt Rebecka Blomqvist växte i Press frånvaro.

Nu har man dessutom fått in två spännande spelare i Hammarbys bästa offensiva spelare Julia Zigiotti Olme samt Kungsbackas smarta forward Karin Lundin, vilket ökar anfallsalternativen. Som en joker finns även Pauline Hammarlund att tillgå. Jag vet inte hennes exakta status, men det verkar som att hon skall bli spelklar under hösten.

Göteborg spelar en snabb och fin anfallsfotboll. Jag tycker att man är det lag i serien som har det allra bästa anfallsspelet. Jag har inga siffror som belägg, men känslan är att Göteborg är det lag som skapar mest i själva spelet. Man är inte alls lika beroende av fasta situationer som många av de andra lagen i vår högsta serie.

Elin Rubensson

En orsak till det snabba anfallsspelet är ju förstås att laget mycket bygger kring Elin Rubensson, som är en spelare som inte är mycket för att trampa på bollen eller spela i sidled. Rubensson gillar fart och att ta sig framåt i djupled. Rubensson gillar även Göteborg så mycket att hon under sommaren har skrivit på ett femårskontrakt med klubben. Det där är ju något otroligt ovanligt inom damfotbollen, där klubbar med sviktande ekonomi sällan har råd att skriva längre än max tvåårsavtal.

Precis som Piteå är Göteborg ett av de tre lag som jag tror kan få höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober. Lagets högstanivå är såpass hög att det skulle kunna bära hela vägen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

3) FC Rosengård 20 poäng, 24–9 i målskillnad

In: –.
Ut: Ali Riley (b, Chelsea)

Under försäsongen och några omgångar in i damallsvenskan kändes Rosengård som det klart starkaste laget. Man har också både gjort flest mål och släppt in minst.

Men efter att bara ha tagit en poäng på de tre sista våromgångarna ligger man ändå bara trea, med fyra poäng upp till toppen.

Det lag som kändes så stabilt och välbyggt i serieupptakten tappade spetsen när Anja Mittag:s form blev sämre. Med Rosengårds nuvarande trupp känns det som avgörande för offensiven att Mittag presterar.

Anja Mittag

Tyskan var lysande i mars och april – under den perioden kändes det nästan som att Rosengård gjorde mål när de ville.

Noterbart är att nio av Rosengårds 24 mål kom mot Eskilstuna. Räknar man bort den matchen ligger Malmöklubbens målskörd på ungefär samma nivå som övriga lag på den övre tabellhalvan. Om Rosengård skall ta det guld många av oss trodde på inför seriestart måste man bli vassare över tid. Man måste helt enkelt skapa fler målchanser.

I den här artikeln säger tränare Jonas Eidevall att han tycker att Rosengård har varit klart bäst i damallsvenskan på mittplanen, men att laget har förbättringspotential i båda straffområdena.

Under sommaren tappar man viktiga Ali Riley, vilket innebär att man framför allt förlorar snabbhet i defensiven, något som kan bli kostsamt.

Ali Riley

Klubben letar efter nya spelare, men har ingen klar till återstarten. I den länkade artikeln förklarar Eidevall att han vill konkurrensutsätta fler positioner, samt att man prioriterar spets för bredd i sin rekrytering. Det senare är förstås vettigt då man har en bra egen ungdomsverksamhet som bör kunna skapa bredden.

Kanske att Johanna Rytting Kaneryd kan vara i spel under hösten. Det har gått knappt nio månader sedan hon drog av korsbandet, vilket borde innebära att hon är på gång. Hon var ju landslagsspelare när hon skadade sig, men man skall sannolikt inte förvänta sig mer än några inhopp från henne.

Ett annat frågetecken finns för Lotta Schelin. Känslan är ju tyvärr att 34-åringen har gjort sin sista match. Men visst vore det otroligt roligt om vi fick se henne i spel igen?

Lotta Schelin

När det gäller guldstriden känns det som att Rosengård har avgörandet i egna händer. Kan man hitta tillbaka till den tyngd man hade i serieupptakten, och behålla den hela hösten – då hamnar guldet i Malmö.

Jag tror att höstupptakten blir otroligt viktig. Hittar man flytet talar mycket för att det bär hela vägen. Men om man har kvar den tveksamhet som kännetecknade laget i slutet av vårsäsongen, då kommer Rosengård att få kämpa för att ens ta en Champions Leagueplats.

KDFF tackar publiken

4) Kristianstads DFF 19 poäng, 14–12 i målskillnad

Precis som Piteå har Kristianstad inte gjort några förändringar under sommaren. Elisabet Gunnarsdottir satsar på kontinuitet.

Jag tippade laget just på fjärde plats inför seriestart. Känslan är att man skulle kunna hamna ännu högre, om man får lite flyt i höst.

Inför seriestart skrev jag att Kristianstad är känsligt för skador, och att jag exempelvis kunde tänka mig att Gunnarsdottir gärna såg att Brett Maron skulle spela alla 22 matcherna.

Maron har inte spelat en enda minut under våren. Men det har inte behövts, för egna produkten Moa Olsson har gjort det fantastiskt stabilt så här långt. Visst släppte hon ett billigt mål mot Linköping, men har i övrigt har det sett väldigt bra ut. Och Maron kan få jobba för att ta tillbaka platsen mellan stolparna. Det är kul när det kommer fram unga, talangfulla målvakter.

Alice Nilsson och Moa Olsson

När jag gjorde min lilla utflykt till Kristianstads fina fotbollsarena passade jag förstås även på att studera KDFF. På presskonferensen efter segern mot Piteå konstaterades att man hade tränat på att spela sig förbi Piteås höga press. Men det klarade man ändå inte, mycket beroende på att toppforwarden Ogonna Chukwudi mest hela tiden befann sig i offsideposition.

Redan efter en halvtimma valde tränare Gunnarsdottir att förändra i sitt lag genom att flytta upp Amanda Edgren som toppforward och skicka ut Chukwudi på vänsterkanten. Det var ett bra drag. Ett drag jag tycker att Gunnarsdottir skall använda oftare.

Amanda Edgren

Trots att Chukwudi har fått chansen på topp i de flesta matcherna har hon bara gjort ett mål. Hon känns vilsen som forward, och hamnar alltså alldeles för ofta i offsideposition. Däremot är hon utmärkt på kanten, när hon bättre vet hur hon skall använda sin snabbhet.

Edgren har gjort fem mål och är bra som bollmottagare. Uppspel på Edgren och utspel till snabba Chukwudi borde kunna vara ett framgångsrecept för KDFF. Ett recept som kanske skulle kunna innebära att laget gör lite fler mål. För det är just målskyttet som måste till om man skall kunna avancera ytterligare någon placering.

I övrigt gick det inte att missa hur otroligt viktig Sif Atladottir är för sitt lag. Mittbacken skötte periodvis försvarsspelet på egen hand. Jag såg även vilken betydelse underskattade Becky Edwards har för lagets mittfält. Under den halvtimme i den första halvleken där Piteå dominerade var det Edwards som var klippan i KDFF.

Annars är det ju oftast duon Rita Chikwelu och Alice Nilsson som märks mest på mitten. Chikwelu hade ingen toppendag när jag var på plats, kanske inte Nilsson heller. Men den senare imponerade ändå med sin löpvilja.

Kollar vi backlinjen har jag hyllat Therese Ivarsson:s tajming och kompromisslöshet i luftrummet. Vänsterbacken delar för övrigt ledningen i den interna skytteligan med Edgren. Båda är vassa på fasta situationer, och det är på sådana som en stor del av KDFF:s mål har kommit.

Josefine Rybrink

Precis som med Piteås Ronja Aronsson har jag lobbat för att Kristianstads högerback Josefine Rybrink skall testas i landslaget. Men precis som med Aronsson användes inte Rybrink som ytterback, utan var defensiv innermittfältare i matchen. Det var lite snopet.

Men med tanke på vilken stor roll Rybrink fått, och klarat av, under sin första damallsvenska säsong tvekar jag ändå inte på att hon är en spelare som Gerhardsson kommer att kolla in framöver.

Min känsla kring KDFF är att laget kommer att sluta ungefär där man ligger, alltså kring fjärde plats. Laget är väldigt svårslaget, men känslan är att man har lite för få offensiva vapen för att på allvar utmana om guldet.

Stephanie Labbé

5) Linköpings FC 18 poäng, 22–13 i målskillnad

In: Olof Unogård (tränare) och Stephanie Labbé (mv).
Ut: Henrik Jensen (tränare, Midtjylland U-lag), Marija Banusic (fw, Beijing BG Phoenix), Nicoline Sörensen (mf/fw, ?) och Natasha Dowie (fw, ?).

Mästarlagets insatser var vårens stora samtalsämne, inte minst i den här bloggen. Inledningsvis hade LFC stora defensiva problem. Man klev upp högt med hela laget, vilket man straffades för eftersom backlinjen var för långsam.

Tränare Marcus Walfridson fick ta smällen, och sparkades. In kom Henrik Jensen, sambo till mittbacken Janni Arnth. Han valde att bänka fjolårets succéspelare Marija Banusic, dra hem laget till lägre utgångspositioner och predika hårt arbete.

Under Jensen lyfte LFC från ett till synes hopplöst läge, och när serien nu återstartar finns faktiskt återigen chansen till ett tredje guld på rad för Östergötlands stolthet.

Men, och det är ett stor men. När serien nu återstartar är inte Jensen kvar. Det är inte heller vårens skyttedrottning Natasha Dowie. LFC går alltså in på tredje tränaren på några månader och den fjärde på mindre än ett år. Och man går in i hösten utan forwards.

De nyförvärv som förväntas ansluta är inte på plats ännu, och de riskerar att dröja i ytterligare någon vecka. Det innebär att nye tränaren Olof Unogård riskerar att behöva bygga om laget ett par gånger i höst.

Det brukar ta minst ett par matcher att bygga om ett lag, oftast tar det ännu längre tid. Och med tanke på att LFC ligger efter inför höstsäsongen har man inte någon tid att förlora. Poängen måste trilla in direkt från omstarten, annars är det troligt att man slutar någonstans mellan fjärde och sjätte plats.

Hittills har man säkrat upp på målvaktssidan genom att värva världsmålvakten Stephanie Labbé. Med tanke på att man skall dubbelarbeta med Champions League i höst var det kanske klokt. Samtidigt är det tråkigt för Matilda Haglund som under våren visade att hon är en fullgod damallsvensk målvakt. Personligen tycker jag att hon var bättre än landslagsmålvakten Hilda Carlén.

Målvaktssidan har alltså LFC säkrat upp. Personligen hade jag kanske ändå tyckt att man borde ha skaffat en mittback till, samt minst en forward. För den stora frågan i höst är vem som skall stå för målskyttet.

I fjol klev Lina Hurtig fram för LFC under hösten. Hon börjar bli i speldugligt skick även i år, men att tro att hon skall bära laget efter ett halvårs skadefrånvaro känns inte rimligt.

Kosovare Asllani

På centralt mittfält har det varit ett lyft att sätta Kosovare Asllani som tia med två sittande innermittfältare bakom. Det har skapat en stabilitet i laget, och även gjort att Filippa Angeldahl som inledde säsongen svagt äntligen känts trygg.

Men det var det där med målen. Hur skall Unogård göra för att LFC skall få sådan spets på anfallsspelet att även 2018 kan bli ett guldkantat år?

6) Hammarby IF 15 poäng, 18–14 i målskillnad

In: Lotta Ökvist (b/ymf, Orlando Pride) och Milica Mijatović (fw, Albi).
Ut: Julia Zigiotti Olme (fw, Göteborg).

Utöver Piteå är det bara Hammarby som har toppat damallsvenskan 2018 efter en färdigspelad omgång. Man gjorde det efter den första och den andra. Man gjorde det mycket eftersom Julia Zigiotti Olme var lysande.

Under lagets starka start var man väldigt vassa framåt. Bajen gjorde sju mål på de två första omgångarna. Men sedan kom en svacka med fem raka förluster, en svacka som kostade Ann-Helen Grahm jobbet som lagets tränare.

Det var förstås en chansning av Grahm att hoppa på jobbet efter att Olof Unogård fått sparken. Unogård var spelarnas man, och sparkades av styrelsen mot spelarnas vilja. Grahm var rekryterad av styrelsen. Under sådana förutsättningar måste man göra omedelbar megasuccé, annars riskerar man snart få söka nytt jobb.

Grahm ersattes av oprövade Isak Dahlin som fick en kanonstart med tre raka segrar innan våren avslutades med en uddamålsförlust i Kristianstad.

Hammarby är alltså en av vårens positiva överraskningar, även om jag gjort till ovana att underskatta laget hade jag inte trott att det skulle återfinnas på tabellens övre halva efter våren.

Jag hade inte heller trott att man skulle klara av att locka Stockholmspubliken och därmed toppa publikligan med ett snitt på 2024 åskådare. Bara en gång under våren hade Bajen under 1000 åskådare – starkt jobbat.

Sportsligt är det ju dock så jämnt i tabellens mittenskikt att avståndet ner till Eskilstuna på nedflyttningsplats bara är 3,5 poäng. Och Hammarby tillhör helt klart de lag som ligger i den akuta riskzonen att dras in i nedflyttningsstriden i höst.

Elise Kellond-Knight

Att man nu under sommaren har tappat Zigiotti är förstås ett tungt avbräck. Däremot var det viktigt att man kunde behålla Elise Kellond-Knight, som är en riktig klasspelare. De gånger jag kollat på Bajen under våren har jag imponerats av veteranen Madeleine Tegström. Hon är inte den spelare som brukar få de stora rubrikerna, men oj vad nyttig hon är för sitt lag.

Zigiottis ersättare kommer från Serbien och heter Milica Mijatović. Hon är ett oskrivet kort för mig.

Kanske att talangerna Alma Nygren och Astrid Larsson kan få lite mer speltid i höst. Det är två spelare jag sätter en del förhoppningar till.

I övrigt behövde Hammarby en ny ytterback efter att Catherine Dahlström drabbats av en korsbandsskada. Den luckan fylldes genom Piteåbördiga Lotta Ökvist.

I nuläget är Hammarby det lag som ligger bäst till av dem som är indragna i bottenstriden. En känsla är att Bajen kommer att få kämpa för kontraktet i höst. Men som bekant, jag har ju en ovana av att underskatta laget…

7) Växjö DFF 14 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Signe Holt Andersen (mf, Århus), Osinachi Ohale (b/mf, Vittsjö)
Ut: Malin Fors (mf, slutar) 

Från seriens bästa publiklag till seriens sämsta. Bara en gång under våren lockade Växjö över 500 personer, och det var i Smålandsderbyt mot Kalmar. Växjös publiksiffror är tyvärr skamligt dåliga, inte minst med tanke på att man är en pigg nykomling.

Sportsligt var Växjö svårplacerat inför serien, och det har egentligen inte förändrats. Nykomlingen låt på tredje plats efter åtta omgångar, och kändes då som det topplag som man själva utmålat sig som. Minns att klubbledningen tog sikte på topp sex inför seriestart.

Men med bara en poäng på vårens tre sista omgångar är man plötsligt mer botten än toppen, trots att man ligger i mitten – det är ju bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket.

Anna Anvegård

Även om jag trodde hårt på Anna Anvegård måste hon räknas som ett jättestort utropstecken. Inför serien skrev jag att jag absolut trodde att hon skulle kunna uppnå tvåsiffrigt antal mål, eftersom hennes teknik och spelsinne även skulle funka bra i hösta serien.

Den analysen känner jag mig nöjd med. Anvegård har ju redan gjort nio mål, och bör alltså klara tvåsiffrigt med råge. Det tog henne bara ett par matcher att acklimatisera sig till allsvenskan, sedan kom målen – nio på de nio senaste omgångarna.

Dessutom har hon blivit landslagsspelare. Där har hon inte acklimatiserat sig ännu, utan hängde lite i luften i de båda inhopp hon fick göra. Det hindrar inte att jag tycker att hon är värd att satsa på i tiarollen framöver. Om hon bara ges lite tid att lära sig omgivningen i landslaget kommer hon säkerligen att fixa även den nivån.

Faktum är att hon även skulle kunna spela nia i landslaget. Där är hennes främst konkurrensmedel att hon har klart mycket bättre speluppfattning än konkurrenterna om spetsplatsen, på minuskontot är att hon inte är lika snabb i djupled.

Frida Boriero

Växjö som lag har kännetecknats av kortpassningsspel samt att man försöker vara spelförande. Utöver Anvegård gillar jag centrala mittfältaren Frida Boriero, som jag också tycker har blågul potential.

På mitten har ändå serbiska Jelena Cankovic varit den som imponerat allra mest. Hon står bokförd för fem assist, vilket är flest av alla i serien. Nu vet vi ju alla att damallsvenskans officiella assistliga är ett skämt, men Cankovic siffra indikerar ändå att hon är inblandad i mycket positivt för sitt lag. Spelare med kapacitet att slå avgörande passningar växer inte på träd i vår högsta serie.

Sommarens värvningar känns mer som drag att bredda truppen över tid än som direkta spetsvärvningar. Totalt sett tror jag fortsatt att Växjö kommer att vara ett mittengäng. Laget är för bra för att åka ner i elitettan.

8) LB07 14 poäng, 13–16 i målskillnad

In: Hanna Persson (fw, Bröndby)
Ut: –

Inför damallsvensk avspark tippade jag LB07 på nedflyttningsplats, jag gjorde det eftersom magkänslan sa att Malmölaget skulle kunna få det svårt i år.

Ännu så länge har inte min magkänsla varit direkt klockren. För precis som i fjol gjorde Malmölaget en stark vårsäsong. I fjol låg man så högt som på fjärde plats efter halva serien, nu är man på åttonde. Kollar vi poängutdelning hade man 16 vid den här tiden i fjol, alltså två mer.

I fjol tappade man fart på hösten, det har man inte råd med i år – avståndet ner till det riktiga träsket är ju bara två poäng.

Som lag betraktat är LB07 i första hand just ett lag. I förra veckan läste jag rubriken ”Otäck huvudskada för LB07-stjärna” på SVT:s hemsida. Den första reaktionen var att LB07 väl ändå inte har några stjärnor.

Jag skulle säga att man har en ganska grå spelartrupp. Fast det går ju att komma långt utan profilerade affischnamn. Likt Piteå gör LB sin grej väldigt bra.

Den huvudskadade spelaren var mittbacken Maria Möller Thomsen, en spelare som tränare Otto Persson beskriver som ”en jätte för oss i försvaret”. Ännu så länge skulle jag inte säga att den 19-åriga danskan har blivit en damallsvensk stjärna, men hon är absolut en spelare att hålla lite extra koll på i LB07.

För övrigt har jag inte sett några uppgifter kring hur det gått med Möller Thomsen. Jag hoppas verkligen att hon är ok och kan vara med från start i höst.

Tittar vi på lagets offensiv har Mia Persson haft en bra vår, där hon gjorde fem mål – lika många som på hela säsongen i fjol. En spelare som också haft en bra vår är ytterbacken Sofia Wännerdahl. Hon är bokförd för fem assist och delar ledningen i den där officiella assistligan som jag egentligen lovat att aldrig nämna i den här bloggen, men nu nämnt två gånger i samma inlägg. Klart är att Wännerdahls inlägg och fasta situationer är väldigt viktiga för Malmöklubben.

Hur går det då för LB07 i höst?

Mitt tips nu är att man kommer att få kämpa för kontraktet, men att man bör ha bra chans att hänga kvar. I nuläget finns det andra lag som känns sämre. LB gynnas ju av att ha haft ett lugnt transferfönster och i princip kan spela med samma lag i höst som man gjorde i våras.

Julia Spetsmark

9) Djurgårdens IF 13 poäng, 12–15 i målskillnad

In: Julia Spetsmark (fw/ymf, Manchester City), Sherifatu Sumaila (fw, LA Galaxy) och Maddie Bauer (b, Seattle Reign)
Ut: Petronella Ekroth (b, Juventus). Under våren lämnade även Jenna Hellstrom.

Inför avspark såg jag Djurgården som ett av sju lag med potential att utmana i den absoluta toppen. Även om jag placerade dem som sjua trodde jag att de snarare skulle slåss om medaljer än om nytt kontrakt.

Men Djurgårdens vår har varit en besvikelse, mycket eftersom laget är väldigt skadeförföljt. Expempelvis spelade Malin Diaz bara fyra matcher, det spännande norska nyförvävet Ingrid Ryland gjorde bara tre och Tempest-Marie Norlin spelade inte någon. Dessutom missade Mia Jalkerud några matcher på slutet av våren.

Nu verkar det dock vara bättring på gång. Till klubbens hemsida rapporterar tränar Joel Riddez att:

”Tempest är i full träning nu. … Jalkerud och Ingrid är nästan 100 procent. Sen får vi eventuellt se Malin Diaz i höst också.”

Det är ju förstås lovande för laget, som gjort några spännande nytillskott under uppehållet. Framför allt har Djurgården behövt jobba med sin offensiv. Det är ju bara svaga Kalmar som gjort färre mål i serien.

Under våren finns ju de båda defensiva spelarna Sheila van den Bulk och Ingibjörg Sigurdardottir topp tre i den interna skytteligan.

Sheila van den Bulk

Orsaker till det är förstås skadeproblemen på viktiga Mia Jalkerud, samt på att Jenna Hellstrom stack hem till Kanada efter några omgångar.

Det positiva med problemen är ju att nu 17-åriga Tilde Lindwall (hon var 16 år under hela vårsäsongen) har fått mycket speltid, och har visat att hon har stor framtida potential. Men Lindwall är inte redo att bära ett damallsvenskt anfall ännu.

Därmed borde det förstås vara utmärkt för lagets spets att man fått in fart med Julia Spetsmark samt en forward i Sherifatu Sumaila, som jag dock inte vet något åt. Men med Norlin frisk och Jalkerud på väg tillbaka borde laget kunna göra fler mål i höst.

Även amerikanska nyförvärvet Maddie Bauer blir spännande att följa. Hon har varit lagkapten i amerikanska ungdomslandslag, vilket skapar förväntningar.

När man i morgon sparkar i gång hösten i Kristianstad är Djurgården bara två poäng från nedflyttning. Mitt tips är att laget lyfter sig i höst och slutar i tabellens mittenskikt.

Linda Sällström

10) Vittsjö GIK 12 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Sofie Junge Pedersen (mf, Levante) och Catherine ”CJ” Bott (b, Jena).
Ut: Linda Sällström (fw, Paris FC), Osinachi Ohale (b/mf, Växjö), Genessee Daughetee (b/mf, ?) och Lorena White (b/mf, ?)

Vittsjö blandade och gav i våras. Trots att laget ligger och balanserar på nedflyttningsstrecket har man faktiskt plusmålskillnad.

Man vann mot Piteå, Linköping och Växjö, men föll mot svaga Kalmar. Insatserna mot Linköping och Piteå var högklassiga, och vad gäller antalet insläppta mål har man mer gemensamt med topplagen än med de andra i botten.

Den defensiva stabiliteten talar för Vittsjö i höstens jakt på nytt kontrakt. Det som talar emot är förstås förlusten av Linda Sällström till Paris FC. I fjol gjorde Sällström 15 av 24 mål. Under våren gjorde hon sju av 14. Totalt har alltså finländskan gjort 22 av 38 mål – vilket är 58 procent.

Sofie Junge Pedersen

Sofie Junge Pedersen och CJ Bott känns som två bra nyförvärv. Men de vräker inte in mål. I höst kommer pressen att bli blytung på Hannah Wilkinson och de andra Vittsjöanfallarna att producera.

För i och med tappet av Sällström känns det som att Vittsjö i högsta grad ligger i farozonen för att åka ur. I nuläget ligger det nära till hands att tippa det nordostskånska laget på en slutlig elfteplats.

11) Eskilstuna United 12 poäng, 13–22 i målskillnad

In: Tia Hälinen (mf, Sparta Prag) och Shannon Woeller (b, Jena)
Ut: Cornelia Ellefors (fw, BK30 Västerås). Dessutom lämnade Molly Menchel under våren till följd av en korsbandsskada.

Eskilstuna var trea både 2016 och i fjol. I år ligger man alltså på nedflyttningsplats efter halva serien.

Det är ingen tvekan om vilket lag som vårens stora negativa överraskning. Orsaken till det dåliga resultatet är att man fick en katastrofal start, mycket beroende på mängder av skador på backar.

Inför serien konstaterade jag att laget skulle vara väldigt känsligt för skador. Att den ordinarie startelvan är väldigt stark, men att det ser tunt ut utanför den.

Hanna Glas

Vid det sanslösa 9–0-raset mot Rosengård i den tredje omgången saknades hela sex backar på grund av skador: Hanna Glas, Vaila Barsley, Brianne Reed, Annica Svensson, Sarah Bergman och Molly Menchel.

Det där läget har sakta men säkert förbättrats, och tolv poäng på de åtta sista omgångarna talar för att laget är på väg att hitta rätt.

Under den struliga våren bytte man tränare. Nyrekryterade Jonas Björkgren fick sparken efter segern mot Hammarby i maj, och ersattes av Magnus ”Munken” Karlsson – pappa till spelaren Felicia Karlsson.

Samma klubbledning som hade anställt Björkgren några månader tidigare sparkade honom redan efter fyra omgångar, och motiverade sitt beslut med att Björkgrens ledarstil inte passade i Eskilstuna. De kanske borde ha kollat ledarstilen innan de gav honom ett tvåårskontrakt.

Mimmi Larsson

Under Karlssons ledning har Loreta Kullashi, som gjorde succé i landslaget i vintras placerats på en kant. Som jag ser det är Kullashi en typisk tia, och det är slöseri med talang att ha henne på kanten. Men tränare Karlsson har valt att satsa på ett forwardspar med två rena djupledslöpare i Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå den matchningen, något jag skrev lite om i ett tidigare inlägg.

Just för tillfället är Kullashi skadad. Hur illa det är vet jag inte, men hon var i alla fall inte med i förra veckans träningsmatch mot Linköping.

Jag tror inte att Eskilstuna kommer att åka ur, utan att de kommer att klättra några placeringar i höst. Truppen innehåller tillräckligt många klasspelare för att klara ut den här situationen.

12) IFK Kalmar 3 poäng, 8–35 i målskillnad

In: –
Ut: Aivi Luik (mf, Levante)

Man hade ju på känn från början att Kalmar var alldeles för dåligt för damallsvenskan. Och tyvärr har det också visat sig vara så, även om man inledde piggt och stod upp väl i flera matcher.

Men sedan blev laget hårt skadedrabbat och från juni och framåt var det rena natta. Bland annat hade man fyra raka matcher utan att göra mål innan man gjorde en bra insats mot Göteborg (2–3) i våravslutningen.

Skadelistan är verkligen dödstråkig läsning. Där finns skyttedrottningen Amanda Fredriksson, som har dragit av korsbandet. Där finns även Emelie Brandt (korsbandsskada), Selma Berggren (allvarlig broskskada), Maja Fridberg (korsbandsskada) Emma Danielsson (korsbandsskada och Ida Strömblad (axel, har brutit kontraktet).

Under våren har även Maja Träff Williams (knäskada) och Kristin Haugstad (bäckenet) varit uppsatta på skadelistan, men båda skall vara tillbaka i höst.

Oavsett är Kalmar i praktiken redan klart för nedflyttning. Det innebär att klubbledningen gör bäst i att ägna hösten åt att förbereda sig för elitettan. Alltså genom att bygga en spelartrupp som kan göra att laget snabbt återvänder.

Det här kan faktiskt vara en fördel mot att vara med ändå in i slutspurten. Faran med att åka ut plötsligt och oväntat är ju att man inte får tid att förbereda sig. Det tar ett tag att hämta sig från chocken. Och sedan är risken stor att man står där utan spelare.

Anna Anvegård

* Det kan förstås även finns anledning att ta en liten koll på skytteligan. Inför seriestart tippade jag att tio i topp skulle se ut så här:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Efter halva serien ser det ut så här:

1) Anna Anvegård och Natasha Dowie, 9 mål
3) Linda Sällström, 7 mål
4) Anja Mittag, 6 mål
5) Amanda Edgren, Therese Ivarsson, Julia Zigiotti Olme, Julia Karlernäs, Mia Persson och Rebecka Blomqvist, 5 mål.

Fem av mina kandidater finns alltså med på topp tio. Och på delad elfteplats återfinns bland annat Troelsgaard och Press. Jag tycker nog att jag trots allt får godkänt på mitt tips.

Med tanke på att Dowie och Sällström nu lämnar damallsvenskan kommer det att stå mellan Anvegård och Mittag i höst. I den kampen hade jag nog satsat mina pengar på Växjöspelaren.

* Slutligen några ord om elitettan, där höstsäsongen sedan några timmer tillbaka är i gång. Där var jag helt ute och reste i våras genom att tippa AIK som slutsegrare. Bakom dem trodde jag att Örebro, Kvarnsveden, Assi och Kungsbacka skulle slåss om den andra, damallsvenska platsen. Just de fyra lagen finns också med på topp fem.

Fast det känns som att det egentligen bara är mellan fyra lag som kampen står. De fyra är Örebro, Kvarnsveden, Kungsbacka – och skrällgänget Lidköping.

Just Lidköping tippade jag på nedflyttningsplats ihop med Böljan och Asarum. När det gäller de båda andra lagen var jag rätt ute, men kring Lidköping visste jag inte att nykomlingarna värvat in en handfull amerikanska spelare, vilket lyft deras kvalitet rejält.

Faktum är att jag nu tror att det blir just Lidköping och Örebro som går upp, att Kvarnsveden blir trea och att krisande Kungsbacka tappar lite i höst.

Örebro känns som seriens mest stabila lag, och Lidköping har stärkt upp sitt lag ytterligare i sommar och känns väldigt starkt. I dag vann LFK med 5–2 borta mot AIK efter att ha haft 14–5 i avslut mot mål. Största hotet mot de två tror jag alltså kommer från Kvarnsveden som avslutade våren starkt med sex segrar på de sju sista matcherna.

Kungsbacka har under sommaren tappat skyttedrottningen Karin Lundin och sin tränare Jamal El Moussaoui. Den senare delvis på grund av att han inte fått betalt av klubben. Samtidigt som jag hade välkomnat ett damallsvenskt lag till från Västsverige så känns det inte som att Kungsbacka är tillräckligt välskött. Det känns som att klubben bör koncentrera sig på att lösa sin ekonomi innan man funderar på att ta klivet upp.

Allra sist. Här är de bilder jag tagit under våren:

Det stora tipset av damallsvenskan 2018

I dag 13.30 är det avspark för damallsvenskan 2018. Det har således blivit hög tid att tippa årets serie. De senaste åren har damallsvenskan varit uppdelad, vilket har gjort det hyfsat lätt att placera lagen i rätt del av tabellen. Även om det förstås alltid har varit några lag som överraskat i positiv eller negativ riktning.

Visst kan serien bli uppdelad även i år, kanske ända upp till fyra delar. Men tipset känns ändå väldigt mycket svårare än de senaste åren – känslan är ju nämligen att avstånden både inom och mellan de olika grupperingarna har minskat rejält.

Vilka delar är det då jag tänker på? Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.

I fjol såg jag egentligen bara två lag som kunde hamna etta och tvåa. I år hittar jag alltså sju lag som alla har en hyfsad möjlighet att ta en Champions Leagueplats.

Mycket mer om det här strax.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig den här gissningen är tänkte jag först göra något som jag glömde i fjol – nämligen rätta mitt tips av damallsvenskan 2017.

Det tipset presenterades i ett inlägg som hette ”Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017.” Där inledde jag snyggt med att pricka in såväl ettan, tvåan som trean. Därefter gick det inte lika bra. Här är facit, med mina tips inom parentes:

Rätt placering: Linköping (1), Rosengård (2) och Eskilstuna (3).

En placering fel: Piteå IF (5).

Två placeringar fel: Kristianstads DFF (7), Vittsjö GIK (8) och Kvarnsvedens IK (9) och LB07 (11).

Fyra placeringar fel: Göteborg FC (4) och Djurgårdens IF (10).

Fem placeringar fel: Hammarby IF (12).

Sex placeringar fel: Kif Örebro (6).

Eftersom det är jättesvårt att tippa en serie brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. Således ger jag alltså mig själv godkänt på åtta av tolv lag i fjol. Kring de övriga fyra var jag däremot helt ute och reste. Jag underskattade de båda Stockholmslagen medan jag överskattade såväl Göteborg som Örebro.

Nu vet ni alltså hur trovärdiga mina spådomar är.

När jag satt ihop det här tipset har jag först tittat tillbaka på fjolåret, sedan bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat på resultat i träningsmatcher. Sedan har jag låtit magkänslan bestämma.

När man kollar tillbaka på hur det gick i fjol är det viktigt att komma ihåg att damallsvenskan 2017 var som två olika serier. En på våren, med två otroligt starka topplag som stod i särklass. Och en på hösten, där topplagen hade försvagats av värvningar, där det plötsligt var hyperjämnt mellan åtta lag.

Visst påverkades avslutningen av serien av att guldstriden var avgjord på ett ganska tidigt stadium. Men innan jag kommer till saken – mina tips – tänkte jag påminna om hur den damallsvenska tabellen såg ut efter EM-uppehållet i fjol.

Här är den damallsvenska hösttabellen 2017:

Piteå                 21–11 21
Linköping         18–14  21
Eskilstuna         21–14 18
Göteborg          15–10 18
Rosengård        21–14 17
Hammarby        14– 9  17
Kristianstad       19–15 17
Djurgården        17–20 15
Vittsjö                12–12 12
LB07                  8–19  10
Kvarnsveden     17–24  8
Örebro               11–30  3

Med tanke på att topplagens trupper i mycket större utsträckning liknar de som de hade i höstas än de som de hade förra våren tycker jag alltså att hösttabellen är hyperintressant.

Det är risk att det blir stora skillnader mellan vår och höst även i år, bland annat eftersom flera av seriens största profiler bara har kontrakt fram till sommaren. Fast vilka de skillnaderna blir är ju omöjligt att förutspå.

Det är även så att många lag har en riktigt stark elva, men en i övrigt ganska tunn trupp, vilket innebär att de är skadekänsliga. Det finns anledning att tro att de lag som klarar sig utan skador är de som lyckas bäst. Men även här är det ju omöjligt att förutspå vilka som lyckas bäst hälsomässigt.

Därmed är jag framme vid själva tipset. Och ja, den här gången tror jag på tronskifte:

1) FC Rosengård

I fjol inledde Rosengård knackigt, man var sex poäng efter Linköping redan efter fem omgångar. Det avståndet var konstant fortfarande efter 16 omgångar, när man oväntat sparkade tränaren Jack Majgaard Jensen.

Resten av hösten var rent ut sagt kass. Inhoppande tränaren Malin Levenstad lyckades bara leda laget till åtta poäng på de sex sista omgångarna. Och man åkte ur Champions League. Sedan dess har man dessutom tappat sin bästa målskytt, Ella Masar McLeod och Lotta Schelin är fortsatt sjukskriven.

Ändå tror jag alltså på att guldet hamnar i Malmö i höst. Jag bygger det tipset på det lilla jag sett av Rosengård under våren.

Anja Mittag

Det har känts som att de kommit betydligt längre i sitt lagbygge än huvudkonkurrenterna. Och framför allt har den gamla Anja Mittag varit tillbaka. Hon uppträdde färglöst och utan självförtroende under i princip hela fjolårssäsongen.

Den här våren har hon däremot varit den där smarta, målfarliga måldrottningen som vi tidigare vant oss vid. Att Sanne Troelsgaard dessutom verkar ha konserverat sin fina höstform gör att Rosengård känns betydligt vassare än i fjol.

I de båda cupmatcherna mot Kristianstad och Djurgården imponerade Rosengård genom att man tycktes ha en extra växel att lägga in när det behövdes.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Visst fanns det skavanker i spelet. Man sätter hård press, vilket gör att laget blir sårbart, framför allt i djupled, när det inte lyckas med sin press. Och det jag sett tycker jag inte att de hade löst hur de skulle utnyttja det intressanta, norska forwardsförvärvet Lisa-Marie Karlseng Utland. Och Troelsgaard har bara ett halvårskontrakt, vilket gör att man riskerar att tappa henne i sommar. Halvårskontrakt gäller även för Iva Landeka.

Möjligen kan ju dock nyförvärvet Johanna Rytting Kaneryd vara tillbaka i höst. Och kanske, kanske även Schelin.

Ser man till startelvan tycker jag att Rosengård är klart starkare nu än de var i höstas. Caroline Seger verkar ha lyft sig ett snäpp, och dessutom är ju Simone Boye Sörensen tillbaka i spel – hon bör ju i princip ses som ett nyförvärv. Men truppen är tunn, och skadekänslig. Bland annat lär ju klubbledningen hålla alla tummar för att Zecira Musovic inte skadar sig.

Det finns alltså många frågetecken kring Rosengård. Men magkänslan och vårens intryck är ändå att Jonas Eidevall återigen kommer att få fira SM-guld i höst.

2) Kopparbergs Göteborg FC

Det här är en chansning. Jag är medveten om att jag har övervärderat Göteborg vid ett par tillfällen, och jag kan erkänna att det var nära att jag sänkte dem några snäpp när jag såg att bloggen Hattrick också satte KGFC som tvåa. Det är ju roligare om man kan sticka ut lite…

Som jag ser det är det alltså sju lag som har kapacitet att slåss om platserna i Champions League. Åker Göteborg på skador samtidigt som prestigevärvningen Christen Press sticker i sommar, då kan det bli undre halvan igen.

Göteborg var som som bekant nedflyttningshotat ända in i näst sista omgången i fjol. Man snyggade till tabellplaceringen lite genom en stark höstspurt, och slutade som åtta.

Det är värt att fundera lite över ifrån vad fjolårsproblemen härstämmade. Det korta svaret är målvaktsproblem. Minns att Jennifer Falk drabbades av hjärnskakning redan efter fyra omgångar. Göteborg spelade sedan med unga och orutinerade målvakter under resten av våren, vilket skapade en stor osäkerhet i försvarsspelet, en osäkerhet som hängde med långt in på hösten. Ändå tog man till slut 18 poäng på de elva sista omgångarna, och var det allra mest formstarka laget på slutet.

Jennifer Falk och Loes Geurts

Nu är Falk tillbaka, och jämfört med fjolåret har man dessutom stärkt målvaktssidan med Loes Geurts, vilket gör att Göteborg sannolikt har seriens starkaste målvaktspar. Det är en trygghet.

Dessutom har man ju nu även stärkt upp resten av laget på ett bra sätt under vintern. Backlinjen har nu ytterligare spetsats med intressanta Emma Koivisto – som har imponerat stort på mig varje gång jag sett henne, mittfältet med Julia Roddar och Olivia Schough och nyligen lyfte man även forwardslinjen med ett halvårskontrakt med världsspelaren Christen Press. På minuskontot finns inga tyngre avbräck.

Göteborg ser helt enkelt väldigt spännande ut.

Under fjolåret tillkom mittbacken Taylor Leech, som fick ordning på mittförsvaret på hösten. Leech får sällan några stora rubriker, men känns som en av damallsvenskans allra bästa mittbackar. Hon kommer att ha en otroligt viktig roll i årets Göteborgslag. Det kommer förstås även löpstarka Elin Rubensson att ha.

Vad talar då emot Göteborg? Egentligen ganska mycket. Det är inte lätt att gå från nedflyttningsstrid till en topposition över en vinter. Skall man slåss i toppen krävs ju nämligen att man hittar en jämnhet och stabilitet som KGFC inte haft på flera år.

Pauline Hammarlund

Sedan finns det frågetecken för statusen på Pauline Hammarlund. Rapporter från Göteborg säger att hon ännu så länge ser rätt ringrostig ut. Men skulle nye tränaren Marcus Lantz få igång Hammarlund, och Press stannar året ut – då känns inte mitt tips helt galet.

3) Linköpings FC

LFC har blivit svenska mästarinnor två år i rad. Två säsonger där man kunnat säkra guldet på ett tidigt stadium.

Egentligen borde ju Linköping vara storfavoriter även i år. Fast på den damallsvenska upptaktsträffen fick man bara 21,4 procent av guldtipsen. Och jag tippar alltså laget först på tredje plats.

I fjol vann LFC serien på en vansinnigt imponerande vårsäsong, där man bärgade 30 av sina 51 poäng. Noterbart är att laget faktiskt var obesegrat på bortaplan. Men tog sju fler poäng borta än man gjorde hemma på Linköpings Arena. Det är rätt ovanligt.

Både poäng- och spelmässigt var laget klart sämre under hösten. Och sedan dess har man bytt tränare samt tappat ett par riktigt viktiga spelare i Kristine Minde, Claudia Neto och Jonna Andersson.

Lina Hurtig

Dessutom drabbades man nyligen av ytterligare ett tungt avbräck när Lina Hurtig drog på sig en fotskada som håller henne borta från spel under hela våren.

Även om Filippa Angeldahl är ett intressant nyförvärv känns LFC som ett sämre lag våren 2018 än det var våren 2017. Och ett klart sämre lag än våren 2016.

Nye tränaren Marcus Walfridson måste få ihop alla bitar klockrent från start om det skall kunna bli ett tredje raka guld till LFC. Walfridson är för övrigt lärjunge till Raymond Verheijen, vilket borde innebära att laget skall spela en mycket snabb fotboll som bygger på mycket löpning. Verheijens lag flyttar ofta bollen mycket snabbt i anfallsspelet, och har spelare som gärna löper i djupled.

Det är inte omöjligt med ett tredje raka guld. LFC har en bra trupp, och om Walfridson hittar ett vägvinnande spel kan jag få stå med lång näsa i höst.

Men utifrån det jag sett av LFC under våren känns det dock inte rimligt att tippa laget på guldplats. Det har helt enkelt väckts för många frågetecken. Några av dem handlar om passningskvaliteten från ytterbacksplats, om snabbheten och bredden i backlinjen samt om hur man har det med bollvinnare på mittfältet.

Hilda Carlén

När jag tittar på LFC:s backbesättning undrar jag varför man inte värvade en back till? Medan det finns många starka alternativ på mittfältet är det väldigt tunt i backlinjen. På upptaktsträffen öppnade Walfridson för att han kanske kommer att spela med tre mittbackar framöver. Blir intressant att följa.

Oavsett vilket är känslan att Hilda Carlén kommer att bli otroligt viktig i försvarsspelet. Hon måste göra en riktig kanonsäsong om det skall bli guldstrid. Samma sak med Kosovare Asllani på mittfältet.

Offensivt är Marija Banusic en nyckelspelare som behöver producera under hela året. Men kanske ändå att engelska Natasha Dowie är allra viktigast. Hon ger ju laget ett vasst djupledsalternativ, vilket var något som saknades i höstas då spelet ofta blev väldigt statiskt. Dowie är dock en av de spelare i serien som bara har halvårskontrakt. Om hon sticker i sommar behöver LFC hitta en annan lösning på djupledsspelet.

4) Kristianstads DFF

Det här är en ny chansning. Fast ändå inte så stor. Kristianstad var starkt i höstas, och har fått behålla hela fjolårslaget. Underifrån kommer massor av spännande talanger och dessutom har man värvat intressanta Josefin Rybrink.

Josefine Rybrink

På pappret känns Elisabet Gunnarsdottir:s lagbygge nu fullt flygfärdigt. Hon har ju stuckit ut hakan och pratat guld och medaljer tidigare år. Då har det dock känts lite som drömmar och förhoppningar. Nu är det mer rimligt.

Precis som många andra lag i serien är Kristianstad förstås känsligt för skador på vissa nyckelspelare. Jag kan exempelvis tänka mig att Gunnarsdottir gärna ser att Brett Maron och Rita Chikwelu spelar alla 22 matcherna.

Jag tror ändå att Kristianstad är redo för sin första medalj – ett brons. Tittar man på truppen har man en bra backlinje. Sif Atladottir och Mia Carlsson har varit bra länge. I fjol fick Therese Ivarsson ett litet genombrott, och till det har man Rybrink och Hanna Sandström.

På mitten kretsar det mesta kring Chikwelu, som är en av damallsvenskans allra bästa spelare. Men även landslagsaktuella Amanda Edgren har en viktig roll. Och på kanten blir det spännande att se om unga Evelina Duljan fortsätter att utvecklas.

Framåt sätts hoppet delvis till Ogonna Chukwudi. Men även belgiska frisparksexperten Tine Schryvers bör kunna bidraga med poäng.

Just fasta situationer är en styrka. Man har många nickstarka spelare, och utöver frisparksexpert kan man oroa motståndarna med långa inkast från Atladottir.

Det som måste förbättras om mitt medaljtips skall slå in är bortaspelet. I fjol tog Kristianstad 20 poäng på hemmaplan, vilket bara var två färre än topptrion Linköping, Rosengård och Eskilstuna. Däremot blev det bara elva KDFF-poäng på bortaplan. Där måste man höja sig i år.

Dessutom måste man få en bättre start. I fjol låg man i botten i början – det blev bara sju poäng på de åtta första omgångarna. Men 24 poäng på de 14 sista matcherna gjorde att man spurtade upp till en fin femteplats.

5) Eskilstuna United

Det här är ett lag som har genomgått en ganska stor förvandling under vintern. Förutom tränarbyte från Viktor Eriksson till Jonas Björkgren och stor omsättning på spelarsidan tycks 3–5–2 ha blivit 4–3–3.

I varje fall konstaterade Björkgren på den damallsvenska upptaktsträffen att Eskilstuna kommer att spela med fyrbackslinje i år. Samt att man kommer att slå en och annan längre passning än tidigare.

Mimmi Larsson

På ett sätt tar det emot att tippa Eskilstuna som femma. Efter sjundeplatsen 2014 har Eskilstuna varit topp tre de senaste tre åren. Möjligheten finns absolut att hamna där i år igen. Laget är ett av de sju som kan sno åt sig en Champions Leagueplats i höst.

Det som talar för ny medalj är att man har två vassa forwards i Loreta Kullashi och Mimmi Larsson samt att trion Petra Johansson, Ngozie Okobi och Lisa Dahlkvist bör ha förutsättningar att bli ett av seriens starkaste mittfält.

Man är även av tradition starka på fasta situationen, så räkna med att Vaila Barsley och de andra nickstarka Eskilstunaspelarna kommer att göra mål på några hörnor, inläggsfrisparkar och inkast. Nya mittbacken Brianne Reed kastar väldigt långt.

På minuskontot finns framför allt alla förändringar. Och det är de som gör att min magkänsla säger att Eskilstuna kan få lite av ett mellanår.

Laget känns också väldigt känsligt för skador. Tittar man på startelvan är den fortsatt väldigt stark. Men utanför en startelva ser det tunt ut, vilket gör att tränare Björkgren gör bäst i att hålla sin elva ordinarie friska.

Över tid är Eskilstuna ett lag jag har sett för lite. Nu under våren har det bara blivit en halv match, cupmötet med Linköping. Där måste jag dock säga att jag tyckte att man såg rätt bra ut. Man hade problem med Natasha Dowie i djupled, men totalt sett tyckte jag att Eskilstuna både skapade mer och dessutom såg ut att ha ett tryggare grundspel.

Kanske att värvningen av amerikanska Molly Menchel handlade om att öka snabbheten i defensiven. Genrepet mot Göteborg förra helgen slutade 2–2, en match där båda lagen saknade några ungdomslandslagsspelare – Kullashi var exempelvis inte med.

I den matchen fick vi se ett exempel på att Dahlkvists fina långpassningar kan bli ett vapen för Eskilstuna som ju har stor snabbhet framåt, framför allt i Felicia Karlsson men även i Mimmi Larsson.

Att Dahlkvist redan är spelklar talar för Eskilstuna. Hon verkar rejält revanschsugen efter drygt 1,5 tunga säsonger sedan OS-succén i Rio.

6) Piteå IF

Som har gått att se en bit upp i inlägget vann alltså Piteå den damallsvenska hösttabellen i fjol. Och inledningsvis såg man ut att kunna bli det stora segrarlaget under silly season.

Någonstans i slutet av förra året hade jag Piteå högt i min ranking. De byggde en trupp som kändes väldigt spännande, och som jag såg som en tänkbar utmanare om guldet. Då kände jag att Piteå hade förutsättningar att ställa ett starkare lag på benen än 2017. Samt att man hade en fördel mot toppkonkurrenterna eftersom man inte behöver samma inkörningsperiod – stommen laget var ju i princip intakt.

Josefin Johansson och Fanny Andersson

Men sedan försvann Stellan Carlsson och Josefin Johansson. Och så kom skadorna på Faith Ikidi, Elin Bragnum och Madelen Janogy – vilket har gjort att Piteå har dalat i mitt tips. Framtiden får utvisa om man dalat för långt. I nuläget känns Piteå väldigt svårbedömt.

När det är dags för avspark i allsvenskan verkar ju tränare Carlsson trots allt vara tillbaka i så stor utsträckning att han skall leda laget i matcherna. Och både Ikidi och Janogy är tillbaka i spel.

Piteå har tagit medalj de tre senaste säsongerna, och är med bland de sju lag som har potential att slåss i den absoluta toppen.

Det väl inarbetade grundspelet är en styrka. Mittbacken Faith Ikidi är fortsatt en av seriens allra bästa spelare, och hörnor och inläggsfrisparkar från June Pedersen blir ofta till farliga målchanser. Sedan blir det spännande att se om Madelen Janogy är redo att ta ytterligare ett steg i sin utveckling. Hon gjorde sju mål i fjol, men behöver nog upp på tvåsiffrigt i år om Piteå skall kunna utmana allra högst upp i tabellen.

Madelen Janogy

Noterbart från fjolåret var att ”hemmastarka” Piteå nästan tog lika många poäng (17) på bortaplan som man gjorde hemma på LF Arena (19).

Från fjolåret har man till slut tappat två nyckelspelare i Hilda Carlén och mammalediga Josefin Johansson. Det blir intressant att se var Cajsa Andersson kan uträtta i ny miljö. I fjol var hon den målvakt som höll flest nollor av alla (nio). Bakom Andersson har Piteå lovande Moa Öhman, vilket bör innebära att laget inte skall behöva lida så mycket av förlusten av Carlén.

Frågan är vad Johanssons uppehåll innebär. Hon har ju haft en nyckelroll i lagets väl utvecklade andrabollserövring. Nu har hon ersatts av amerikanska Jocelyn Blankenship, en spelare som är helt ny för mig. Om Blankenship visar sig vara en fullträff, då kan mitt tips av Piteå vara helt galet.

7) Djurgårdens IF

Det är lika bra att säga det direkt: Jag har undervärderat Djurgården två år i rad. 2016 tippade jag dem sist när de kom sexa och i fjol hade jag dem som tia, när de återigen kom sexa.

Den enkla utvägen hade alltså varit att tippa laget som sexa i år. Men det är ju alltså trångt och jämnt i toppen i år, och i nuläget håller jag Stockholmslaget lägst av de sju lag som har potential att slåss om medaljerna.

Johanna Rytting Kaneryd

Jämför man Djurgårdens trupp i fjol med årets skulle jag säga att laget är ganska jämbördigt. Man har tunga tapp i Katrin Schmidt och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som bar laget i fjol. Dessutom hann man inte få tillbaka Emilia Brodin (före detta Appelqvist) från hennes korsbandsskada förrän hon tog mammaledigt.

Men man har gjort en stark silly season och värvat namnkunnigt i Malin Diaz, Irma Helin, Fanny Andersson och Ingrid Ryland. Dessutom kommer kanadensiska Jenna Hellstrom in med fart i forwardslinjen. Ett nyförvärv som jag inte kan bedöma, men som får massor av rosor från de som sett henne under våren är isländska mittbacken Ingibjörg Sigurdardottir. Om hon är så bra som det sägs kan jag ha undervärderat Djurgården en tredje gång.

Gudbjörg Gunnarsdottir

För Djurgården har kanske seriens allra bästa målvakt i Gudbjörg Gunnarsdottir. Backlinjen känns stabil och mittfältet väldigt intressant. Och framåt har Mia Jalkerud visat att hon är en pålitlig målskytt.

Djurgården är alltså det sista laget av de som jag tror kommer att slåss om platserna i toppen. Jag skulle bli förvånad om vi får se något av de sju lagen i bottenstriden. De fem lag som återstår är också de som jag tror riskerar att dras ner i kampen kring nedflyttningsstrecket.

8) Vittsjö GIK

I fjol levde Vittsjö ganska farligt. Man slutade precis ovanför nedflyttningsstrecket, efter att ha tagit fler poäng (tolv) på bortaplan än hemma på Vittsjö IP (elva). Avståndet ner till Kvarnsveden under strecket var fyra poäng.

Sedan i fjol har man sin startelva mer eller mindre intakt. Man har tappat Ngozi Okobi och ersatt henne med Michelle de Jongh. Den senare är en spelare jag hoppats mycket på, men som inte riktigt tagit det sista steget ännu. Kanske kan det här vara de Jonghs säsong? Vittsjö har även tappat mittbacken Ifeoma Dieke till IFK Kalmar. Henne har man ersatt med Lorina White, som är ett oskrivet kort för mig.

Även Vittsjö är ett lag med en stark startelva, men med tunn trupp. Skadefria skulle man kunna hamna ytterligare något pinnhål högre än den åttondeplats jag förutspår. Men med skador på fel spelare kan det sluta riktigt illa.

Linda Sällström

Med fel spelare tänker jag i första hand på Linda Sällström, som stannade trots lockrop från andra håll. Den finländska landslagsforwarden gjorde 15 mål i fjol, vilket var över 60 procent av Vittsjös totala målskörd. På upptaktsträffen i måndags tippades hon ha ungefär lika stor betydelse för lagets målskörd även i år. Något som hon inte tycktes uppskatta fullt ut. Lite lätt uppgivet sa hon:

”Jag lyckades inte riktigt snacka ner förväntningarna.”

Andra nyckelspelare i Vittsjö är landslagsaktuella mittbacken Sandra Adolfsson och målvakten Shannon Lynn. Lynn hade näst högst räddningsprocent av alla målvakter i fjolårets serie.

Shannon Lynn

9) Hammarby IF

I fjol låg Hammarby under nedflyttningsstrecket efter 14 omgångar. Sedan gjorde laget en kanonavslutning på serien, och till slut tog man lika många poäng på hösten som FC Rosengård.

Det borde alltså ha varit uppåt i fjolårets nykomling i vinter. Fast tyvärr har det varit en del negativa rubriker under silly season. Först kom det fram att man hade stora problem med ekonomin, vilket fick supportrar att samla in 420 000 kronor. Sedan var det oro i lagledningen, oro som slutade med att succétränaren Olof Unogård tvingades lämna.

Han har ersatts av Ann-Helen Grahm har kommit in och fått ta hand om en tunn, men rätt intressant trupp. Nyckelspelare är förstås målvakten Emma Holmgren, som efter en lite fumlig start, i fjol växte ut till en av damallsvenskans allra bästa målvakter. Att hon höll nio nollor och till slut hade högst räddningsprocent av alla är bevis för det.

Alexandra Lindberg

Framför Holmgren gillade jag hur lugnt och tryggt mittbacksparet Alexandra Lindberg och Sejde Abrahamsson agerade. De båda är helt klart väldigt underskattade. På mittfältet har man gjort ett kap i Australiens Elise Kellond-Knight, som dock bara är kontrakterad för ett halvår. Och eftersom The Matildas har en vecka kvar i de Asiatiska mästerskapen riskerar det bli ganska få matcher i grönt för den vänsterfotade bollvinnaren.

Framåt har man tappat speluppläggaren Filippa Angeldahl till Linköping, vilket förstås är tungt. Men det finns ändå flera intressanta offensiva spelare i truppen. Julia Zigiotti Olme och Emma Jansson (ny från Örebro) gjorde åtta respektive fem mål i fjolårets serie. Tillsammans med lovande tonåringarna Alma Nygren och Astrid Larsson borde Zigiotti Olme och Jansson kunna fixa till lite mål även i år.

En efterlängtad nyhet för Hammarby är att man efter många år ”i exil” äntligen är tillbaka på Hammarby IP igen. Nu var det dock inget fel på lagets hemmafacit i fjol, 17 hemmapoäng var tvärtom väldigt bra. Sportsligt är det snarare på bortaplan man behöver lyfta sig lite – där tog man bara tio poäng ifjol, vilket var sämst av alla de lag som hängde kvar.

Hammarby är ett av de lag som i första hand bör hamna någonstans mellan åttonde och elfte plats. Jag placerar dem alltså som nia, väl medveten om att jag ifjol underskattade de båda Stockholmslagen ganska rejält. Så kanske att Bajen till slut hamnar på en betydligt högre placering…

10) Växjö DFF

Här är ytterligare ett väldigt svårtippat lag. Själva siktar klubbledningen på topp sex. I höstas var känslan att man kanske skulle kunna klara det. Laget kändes piggt och spännande. Man satte nytt poängrekord i elitettan och nådde fina målskillnaden 83–17.

Att seriesegrarna i elitettan utan undantag har hängt kvar sitt första år i allsvenskan förstärkte bilden av att Växjö skulle kunna bli en riktigt stark nykomling. Under vintern måste jag dock säga att jag blivit mer och mer osäker på Växjö.

Katie Fraine

När det gäller värvningar var det viktigt att hitta en ny målvakt och en stabil mittback, vilket man gjort i Katie Fraine och Jennie Nordin. I övrigt litar man i stort på den trupp som spelade upp laget.

I träningsmatcherna har det gått lite upp och ner. I genrepet vann man med 5–0 mot Kungsbacka. Att man vinner mot elitettanlag är ju dock inte oväntat, det visade man ju med eftertryck i fjol. Mot motstånd av damallsvensk klass har man noterat 1–1 mot Vittsjö, 3–0 mot Kalmar, 0–2 mot LB07, 1–2 mot norska LSK och 0–0 mot Kristianstad.

Jag har hela tiden känt att Växjö borde kunna hänga kvar. Och resultaten från försäsongen indikerar att laget har nivån som krävs för att hävda sig mot allsvenskt motstånd. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar sig i morgondagens premiär i Linköping.

Anna Anvegård

Mitt tips på Växjö känns ändå väldigt osäkert. Om affischnamnet Anna Anvegård fortsätter att leverera kan laget absolut hamna några platser högre upp i tabellen. Anvegård är ju för övrigt en otroligt intressant spelare.

Jag läste att hon har gjort 146 seriemål på de senaste fem säsongerna. I fjol blev det 33 i elitettan. Nu skall hon för första gången på allvar testa sig mot damallsvenska backar. Vi skall väl kanske inte räkna med att hon gör 33 mål – men tvåsiffrigt tror jag absolut att hon kan uppnå. Hennes teknik och spelsinne bör funka bra även i hösta serien.

11) LB 07

Det var inte lätt att hitta det andra nedflyttningslaget, bredvid IFK Kalmar. Men även om jag helst hade velat placera LB07 lite högre säger magkänslan att Malmölaget kan få det svårt i år.

Efter att ha överraskat alla under våren i fjol gjorde laget en svag höst, där det bara blev tio poäng. Defensivt läckte det en del, man höll bara nollan två gånger (minst av alla) och hamnade till slut på 43 insläppta mål.

Offensivt gjorde man inte så många mål, men man gjorde dem när det som mest behövdes. Faktum var att det var bara två gånger i fjol som LB07 blev poänglöst när man gjorde mål framåt.

Jag såg LB borta mot Göteborg i cupen i våras. Då tyckte jag att de spelade bra fram till straffområdet, men att spetsen saknades. Då var dock isländska nyförvärvet Rakel Hönnudottir helt färsk i laget, och man saknade även snabba Hanna Terry. Kanske att de båda kan ge laget lite udd. Och i så fall riskerar jag att få fel i mitt tips.

För det här är ett tips jag inte är ett dugg säker på. Egentligen känner jag att det bara finns en riktigt given nedflyttningskandidat. Alla de andra elva lagen har kapacitet att hamna en bit upp i tabellen.

Anna Welin

När det gäller LB07 har jag en favoritspelare där i mittfältaren Anna Welin. Hon och Mia Persson blev lagets bästa målskyttar i fjol med fem vardera. Welin är dock väldigt mycket mer än bara en målskytt. Hon är även en pådrivare, bollvinnare och en duktig passningsspelare. Visst kanske hon är lite långsam, men jag tycker ändå att hon borde vara med i landslagsdiskussionen.

Om Anna Welin gör en kanonsäsong lär jag inte få rätt i mitt tips. Men så här inför avspark får LB07 slå ur underläge.

12) IFK Kalmar

IFK Kalmar var sist in i årets serie, och det känns nästan omöjligt att inte tippa laget sist. I varje fall utifrån en bedömning av lagets spelartrupp.

Man var ett väldigt målglatt gäng i fjol är man gick upp i allsvenskan. Det blev 68 mål framåt och hela 41 bakåt. Det innebär ett snitt på 2,6 framåt och 1,6 bakåt.

Framför allt är det siffran över insläppta mål som oroar. Tittar man på fjolårets nykomlingar så hade LB07 släppt in 31 mål (1,2 i snitt) i elitettan året innan och Hammarby 22 (0,85). I fjol släppte de lagen 43 (1,95) respektive 26 (1,2).

Det är ju förstås naturligt att man släpper in fler mål i snitt i damallsvenskan än i elitettan. Kommer man upp med ett snitt på 1,6 insläppta talar mycket för att den siffran kan öka till kring 2,5 i allsvenskan.

Och de båda lag som släppte in fler än två mål i snitt per match i fjolårets damallsvenska var Kvarnsveden och Kif Örebro – alltså de lag som nu spelar i elitettan.

Ifeoma Dieke

Det är ju tydligt att ledningen i IFK Kalmar är medveten om att man har släppt in för många mål. I vinter har man värvat två duktiga målvakter i Tove Enblom och Lina Lundqvist. Man har även fått in rutinerade Ifeoma Dieke i backlinjen bredvid Elin Bergqvist och Elsa Karlsson. Av vad jag förstått tänker man spela 3–4–3, något som säkert snarare kommer att se ut som 5–4–1 i många matcher.

Sett till försäsongen har det inte värvningarna i de bakre leden hjälpt. Kalmar föll i genrepet mot Kristianstad med 4–1. Tidigare under vintern/våren har man förlorat med 8–1 mot Rosengård, 2–0 mot LB07 och 3–0 mot Växjö. Och så glädjeämnet, 1–1 mot Vittsjö den 1 april. Totalt 3–18 på fem matcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen alltså.

Det är siffror som innebär att IFK Kalmar slår rejält ur underläge. Siffror som tyvärr för nykomlingen indikerar att laget riskerar att bli en slagpåse i högsta serien. Jag hoppas att man kan lyfta sig, för det är alltid roligare om det blir en jämn serie, där alla lag kan sno poäng av alla.

Om Kalmar skall kunna skrälla sig kvar måste man snabbt täta till defensiven. Den rutinerade australiska mittfältaren Aivi Luik måste vara en fullträff. Och så måste förstås skyttedrottningen Amanda Fredriksson leverera. Hon testade damallsvenskan med Jitex för några år sedan. Då blev det ingen succé. Nu är hon några år äldre och borde kunna göra bättre ifrån sig.

Anja Mittag

Apropå skyttedrottningar har jag nu kommit fram till skytteligan. Den är ju vansinnigt svårtippad i år eftersom heta trion Press, Dowie och Troelsgaard bara har kontrakt för halva säsongen. Här är ändå ett försök att hitta årets tio mest målfarliga spelare i damallsvenskan:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Andra spelare som är kandidater att slå sig in på listan är Olivia Schough, Pauline Hammarlund, Madelen Janogy, Julia Zigiotti Olme, Lisa-Marie Karlseng Utland, Amanda Fredriksson, Amanda Edgren och Rakel Hönnudottir.

Det var mitt tips av damallsvenskan 2018. Apropå damallsvenskan har DN listat seriens tio bästa spelare på 2000-talet. Spelare som har presterat på hög nivå över tid, och som har varit viktiga för sitt lags framgångar, har prioriterats. Den listan ser ut så här:

1) Marta Vieira da Silva
2) Malin Moström
3) Victoria Sandell
4) Hanna Ljungberg
5) Hanna Marklund
6) Karolina Westberg
7) Therese Sjögran
8) Caroline Seger
9) Anja Mittag
10) Ramona Bachmann

Personligen tycker jag att det är en bra lista. Marta är ohotad etta och trion Moström, Sandell och Ljungberg är de tre bästa svenska spelarna. Personligen skulle jag nog ha plockat bort Sjögran och istället satt in Pernille Harder, men visst kan man argumentera för att Sjögran varit viktig för Malmö/Rosengård.

Så en kort koll på vår näst högsta serie. Även elitettan har ju premiär i dag. Tyvärr är jag långt ifrån lika insatt på elitettan som på damallsvenskan, och min tid räcker inte till att sätta mig in i serien.

För bevakningen av elitettan var det väldigt tråkigt att bloggen Spelare 12 lades ner. Men om jag ändå skall försöka mig på ett litet tips av toppen och botten av vår näst högsta serie så tror jag att det kan vara dags för AIK att ta steget upp igen. Laget har verkat starkt på försäsongen.

Bredvid Solnaklubben ser jag ytterligare fyra kandidater till en allsvensk plats. Båda nykomlingarna ovanifrån, Örebro och Kvarnsveden, vill säkerligen vara med i kampen. Framför allt har Kvarnsveden fått behålla stora delar av sitt lag från i fjol. Visst är tappet av Tabitha Chawinga blytungt, men duon Temwa Chawinga och Lova Lundin bör vara ett väldigt bra anfallspar i vår näst högsta serie.

I övrigt känns fjolårets fyra och femma, Assi och Kungsbacka, intressanta även i år. Båda lagen bör ha potential att vara med i toppen. Men om jag hade varit sådan att jag satsade pengar skulle jag satsat på AIK och Kvarnsveden som etta och tvåa i serien.

I botten är det lätt att placera de tre nykomlingarna; Asarum, Lidköping och Ljusdal. Även Böljan känns som ett lag som riskerar att få slåss i botten. Av de fyra har Ljusdal gjort några bra värvningar, som får mig att tro att de kanske har bäst chans att överraska.

Smällar för Kaneryd, Linköping, Samuelsson och Kvarnsveden

 

Johanna Rytting Kaneryd

Dagens vansinnigt tråkiga damfotbollsnyhet är att Johanna Rytting Kaneryd har dragit av korsbandet. Det inträffade dagen efter att hon skrivit på för Rosengård, vilket var samma dag som hon presenterades för klubben.

Rytting Kaneryd har tidigare haft en korsbandsskada i vänsterknät. Och det är samma knä som drabbats nu igen. FC Rosengård skriver på sin hemsida att hon blir borta minst sex månader. Jag skulle nog snarare tippa på att hon blir borta mellan nio månader och ett år. Som tidigast skulle det innebära att hon kan spela för sin nya klubb nästa höstsäsong. Men risken finns att hela 2018 är förlorat.

Det här är ju verkligen otroligt tråkigt för Rytting Kaneryd, och man lider enormt med henne. Det är även ett stort bakslag för Rosengård som måste ut och värva ytterligare minst en kreativ mittfältare till nästa säsong.

Apropå Rosengård och mittfältare har Nellie Lilja från LB07 skrivit på ett tvåårskontrakt i dag. Ytterligare en intressant värvning.

Det om dagens händelser. Nu till en genomgång av helgens händelser. Jag har haft fullt fokus på herrfotboll under hela helgen, och har inte hunnit se någon damfotboll. Nu i kväll har jag dock kollat igenom en hel hög med klipp med höjdpunkter.

Sportsligt sett är det ju bottenstriden som har varit i fokus. Men jag börjar ändå genomgången av helgen med toppen, och damallsvenskans mest anmärkningsvärda resultat på många, många år.

Inför den 20:e omgången förra helgen hade inget hemmalag förlorat med fler än tre måls marginal i årets damallsvenska. Då inträffade ju det sensationella att Eskilstuna förlorade med hela 5–1 mot nästjumbon Göteborg, trots att United tog ledningen i den andra halvleken.

I lördags åkte Eskilstuna till Linköping, där de svenska mästarinnorna skulle firas av sin hemmapublik. Personligen tillbringade jag min lördagseftermiddag i Åtvidaberg. På vägen stannade jag och åt i just Linköping. Vid bordet bredvid satt det två Eskilstunasupportrar. Vi pratade lite, och det slutade med att jag önskade dem lycka till. De svarade: ”Det lär behövas”.

Ingen av oss kunde väl ana att Eskilstuna några timmar senare hade tagit årets i särklass största bortaseger i damallsvenskan – hela 6–0 mot de svenska mästarinnorna.

Tyvärr är det ju ett resultat som ger damallsvenskan dålig reklam. Ett resultat som spontant gjorde att man undrade om LFC-spelarna hade druckit för mycket champagne under guldfirandet.

Samtidigt vet man att vissa lag ibland kan falla ihop totalt. Och LFC är ett sådant lag, ett lag som haft en ful ovana att rasa ihop en gång per år. Fjolåret var ett undantag, i övrigt har vi ju 0–5 i Malmö i sista omgången 2015, 0–4 hemma mot Örebro 2014, 0–4 i Malmö 2013 och 0–6 i Göteborg 2012. Men de flesta rasen från tidigare år har skett på bortaplan.

Det här var LFC:s största ras på hemmaplan i en tävlingsmatch på minst tolv år. Det är extremt dålig reklam när man skall försöka sälja in sitt SM-guld. Och det är bara att hoppas att alla inblandade skäms.

Visst fick Lisa Lantz en katastrofstart, och bjöd på de två första målen. Men ett topplag där spelarna har bra karaktär tillåter sig inte att bli förnedrade i sin hemmaborg.

Matchens stora spelare var Loreta Kullashi, en spelare som snart lär banka på porten till Peter Gerhardsson:s landslag. Hon visade ju exempelvis väldigt hög klass när hon utnyttjade Lantz misstag vid 0–2-målet.

För LFC är det match i Prag i Champions League på onsdag, alltså en bra chans till snabb revansch. Tyvärr har ingen svensk tv-kanal valt att sända varken LFC:s eller Rosengårds bortamatcher. Vansinnigt tråkigt.

I Rosengård är ordföranden väldigt besviken på tv-cheferna. Och det har han ju anledning att vara. Det här är ju för övrigt samma visa som man hört vid i princip varje UWCL-omgång de senaste åren. Frågan är hur man kan paketera turneringen för att få någon tv-kanal att hugga. Den som har lösningen lär bli rejält hyllad i damfotbollsvärlden.

Den här gången räddas vi intresserade tittare av att Chelsea–Rosengård kommer sändas av Chelsea på Youtube. När det gäller Sparta Prag–LFC kan den komma att sändas av Corren. Där är inget klart ännu. Däremot är det klart att Corren sänder returen i Linköping.

Tillbaka till damallsvenskan. Medan Linköping den kunna komma över helgens smäll är det värre i Borlänge, där Kvarnsveden har spelat sin sista damallsvenska match för den här gången.

Kvarnsvedens IK

Som opartisk betraktare hade jag gärna sett att spänningen levt ändå in i slutomgången. Men jag förstår att supportrar till Göteborg, Hammarby och Vittsjö har lite annan syn på den saken. De klubbarna är det ju numera anledning att gratulera till nytt kontrakt.

Kvarnsvedens 3–1-förlust mot Rosengård i lördags innebar ju att Hammarby hade klarat kontraktet, samt att Vittsjö och Göteborg hade chansen att göra det redan i omgång 21.

Hannah Wilkinson blev Vittsjös hjältinna när hon fixade poäng mot Örebro på övertid i lördags. Och igår frälste Adelina Engman sitt Göteborg med ett drömmål på volley mot Djurgården.

Medan klipp på instatstorys visar väldigt trevlig stämning i Göteborgs omklädningsrum i går eftermiddag var det depp i Borlänge.

Kvarnsveden har alltså tagit 19 poäng – en summa som räckt till nytt kontrakt de allra flesta säsonger. Men i år har det ju varit så jämnt att det krävts högre poäng än vanligt.

Och då har Kvarnsveden fallit på sitt svaga försvarsspel, och framför allt på att man haft en för dålig backlinje. Man drabbades av tunga smällar tidigt i våras, när först mittbacken och lagkaptenen Denise Sundberg drog av korsbandet, och sedan även tänkta förstamålvakten Lina Lundqvist gjorde samma sak.

Dock var det inte på vårens insatser som Kvarnsveden åkte ut, utan på höstens – där man bara har vunnit en match.

Tabitha Chawinga

Det som gör Kvarnsveden unikt är att man har vräkt in mål framåt. Exempelvis har skyttedrottningen Tabitha Chawinga stått för en bragd. Hon spelar alltså i ett lag som åker ur serien. Ändå har hon gjort flest spelmål av alla i damallsvenskan sedan serien lämnade amatörstadiet.

Det var ju först efter den svenska VM-succén 2003 som vi fick helprofessionella spelare i damallsvenskan. Sedan dess är de tre bästa noteringarna:

2017: 25 mål, Tabitha Chawinga, Kvarnsveden (0 straffar – och en match kvar)
2010: 25 mål, Manon Melis, Malmö (1 straff)
2007: 26 mål, Lotta Schelin, Göteborg (minst 1 straff – statistiken på svenskfotboll.se från 2007 är inte komplett)

Chawingas 25 spelmål i serien är verkligen en makalöst bra prestation. I Kristianstad på söndag kan hon även passera Schelin.

Chawinga har som bekant kontrakt även över nästa år, vilket gör att Kvarnsveden kommer att få en bra grundplåt för att finansiera en snabb återkomst när de säljer henne. För hon kan ju inte bli kvar. Hon var ju redan för bra för elitettan 2015, och hon lär ju inte ha blivit sämre. (Tillagt i efterhand: Kontraktet ser ut att brytas vid nedflyttning. Se kommentarerna nedan)

Elizabeth Addo

Borlängeklubben lär ju utöver Chawinga tappa ytterligare några spelare. Bland annat har ju LFC länge uppgetts ha ögonen på duktiga Elizabeth Addo. Och Julia Roddar och Lova Lundin borde vara två andra spelare som är högintressanta för andra damallsvenska klubbar. Dessutom har ju tränare Jonas Björkgren ryktats vara aktuell för Eskilstuna.

Jonas Björkgren

Även om Örebro ligger en bra bit efter övriga lag i tabellen känns det som att det är två ovanligt starka lag som åker ur vår högsta serie i år. Det gör ju att det återigen känns aktuellt att ta upp den fråga som aktualiserats av både Pär Lagerström i det här inlägget och Jonas Eidevall en bit in i det här inlägget.

Pär Lagerström

Alltså frågan om utökning av antalet lag i damallsvenskan. Rent sportsligt ställer jag mig bakom ett sådant förslag. I år hade det absolut gått att få ihop en stark damallsvenska med både 14 och 16 lag.

Nackdelen här är ju att det kommer att bli dyrare med fler resor samt ännu mer slitsamt för de toppklubbar som kombinerar damallsvenskt spel med Champions League. Men rent sportsligt tror jag att svensk damfotboll hade gynnats av en utökning.

Göteborg och Hammarby är alltså två av de tre lag som säkrade kontraktet i helgen. De är även numera damallsvenskans två mest formstarka lag. Båda är obesegrade i de fem senaste omgångarna, och de har även tagit flest poäng: Göteborg har elva, Hammarby har nio medan trion Linköping, Rosengård och Piteå alla har tagit åtta på de fem senaste matcherna.

Med tanke på hur olika lag har hoppat rent formmässigt i höst roade jag mig med att räkna ut den damallsvenska hösttabellen efter tio av elva omgångar. Den ser ut så här:

(Tillagt i efterhand: Ser nu att bloggen Hattrick också har räknat ut samma tabell i kväll. Ibland tänker vi likadant… )

Piteå                16–10   18
Linköping         17–14   18
Rosengård       21–13   17
Eskilstuna        19–13   15
Göteborg         14–10   15
Djurgården       16–15   15
Hammarby       13–  9   14
Kristianstad      14–13   14
Vittsjö               11–10   12
LB07                  8–18   10
Kvarnsveden    15–19     8
Örebro              11–29     3

Det är alltså vansinnigt jämnt i höst. Åtta lag inom fyra poäng i toppen, och bara Örebro som är riktigt avsågat. Av hösttabellen kan man konstatera att medan guldstriden i praktiken avgjordes i våras, har nedflyttningsstriden avgjorts under hösten.

Minns att det såg ut så här i bottenstriden efter halva serien:

Kvarnsveden   24–30    11
Vittsjö             12–18     11
Hammarby     13–17     10
——————————-
Örebro            10–17     10
Göteborg        16–31       9

* Kampen om den sista damallsvenska platsen till 2018 är däremot inte avgjord. Däremot försvann skrällaget Assi ur kampen i går när man föll på hemmaplan mot Växjö med 3–2. Gästernas tre mål ser du här:

Därmed är det klart att antingen IFK Kalmar eller AIK spelar i damallsvenskan 2018. Det är fördel Kalmar, som är tre poäng före. Därmed räcker det med en Kalmarpoäng hemma mot Assi på söndag för att IFK Kalmar skall gå upp.

AIK spelar hemma mot Holmalund, i omgångens allra mest laddade match. Båda lagen har ju nämligen enormt mycket att spela för – men ingen av dem har sitt öde i egna händer.

Holmalund har ju trillat ner under nedflyttningsstrecket, med nio måls sämre målskillnad än Böljan. Det är stor fördel för Falkenbergsklubben, som avslutar hemma mot nedflyttningsklara Östersund.

Om Holmalund flyttas ned innebär det en mardrömsstart för den nya damfotbollssatsningen i Alingsås – den som skall kallas Alingsås FC. Överhuvud taget har det varit ett uselt år för västsvensk damfotboll med Göteborg FC i damallsvensk bottenstrid och risk att både Holmalund och Hovås Billdal åker ur elitettan. Dessutom misslyckades Jitex med att kvala sig upp.

* Så till England där det visade sig att Jessica Samuelsson drabbades av en värre fotskada mot Ungern i Borås än man hade trott.

Hon har opererats i dag, och risken är att Arsenalspelaren är borta i ett halvår. Därmed är två kantspelare borta ur landslagstruppen inför landskampen med Frankrike i slutet av november. Peter Gerhardsson lär få fundera lite över hur hans landslag skall möta snabba, franska anfallsspelare.

* Apropå England och Arsenal, så gjorde Fara Williams ett spektakulärt mål för Reading när man vann med 2–1 mot just Arsenal i i WSL Cup i helgen. Se själv:

* Så till Frankrike där PSG stärkte sina aktier i kampen om en Champions Leagueplats. Emma Berglund:s lag vann mot svensklaget Montpellier med 3–1, vilket gör att PSG nu är fyra poäng före Montpellier i tabellen.

* Slutligen till Tyskland, där Frauen-Bundesliga numera leds av uppstickaren Freiburg. Jag kan inte säga att jag är så säker på att de kommer att hålla hela vägen. Men Freiburg har verkligen ett ungt och otroligt intressant lag.

Man vann lördagens seriefinal mot Wolfsburg med 1–0 efter segermål från 18-åriga Giulia Gwinn. Det var Gwinns femte mål, vilket gör att hon delar andraplatsen i skytteligan med 23-åriga klubbkompisen Lina Magull.

Närmast bakom dem med fyra mål finns ytterligare en Freiburgtalang, den ännu 16-åriga Klara Bühl (född den 7 december 2000). Gwinn och Bühl är långt ifrån de enda tonåringarna som får speltid i obesegrade Freiburg, som nu leder tabellen med en poäng före Bayern München och tre poäng före Wolfsburg och Frankfurt. Utöver Freiburg är Turbine Potsdam enda obesegrade laget i ligan. Men Amanda Ilestedt:s gäng har för många kryss och är trots noll förluster redan åtta poäng från serieledning.

Pernille Harder

Ledaren av den tyska skytteligan är för övrigt Wolfsburgs Pernille Harder, som gjort sex mål. Men hon lämnade alltså Freiburg mållös. Så höjdpunkter från seriefinalen här.

Sett till länkat klipp ser Wolfsburg ut att ha haft ett rejält tryck mot Freiburgmålvakten Laura Benkarth i den andra halvleken. Och Freiburg hade tur, för Nilla Fischer:s lag verkar ha fått ett till synes korrekt mål bortdömt på slutet. För nog ser det ut som att Ewa Pajor befinner sig bakom bollen när Sara Björk Gunnarsdottir spelar fram?

Roddar – skräll i Gerhardssons trupp

Julia Roddar

Det blir två ändringar från den trupp Peter Gerhardsson hade med sig till Kroatien. Nathalie Björn och Tove Almqvist får ge plats åt Magdalena Eriksson och Julia Roddar.

Roddar är förstås överraskningen. Jag hade inte sett den 25-åriga Kvarnsvedenmittfältaren på plats förrän i går, och då imponerades framför allt av hennes första halvlek. Där var hon väldigt bra, absolut landslagsmässig.

Gerhardsson var ju också på plats på Valhalla i går. Den matchen var kanske inte avgörande för valet, för förbundskaptenen sa på den nyss avslutade presskonferensen att Roddar fanns med i tankarna även förra gången.

Kollar man på de 23 spelare som är uttagna till VM-kvalmatcherna mot Danmark och Ungern har Gerhardsson valt ett nytt upplägg. Senast var det tre målvakter och sedan två spelare per position. Nu har man valt fem mittbackar, för övrigt den lagdel som förbundskaptenen bedömer som starkast, och bara tre ytterbackar.

Senast sa man att mångsidighet inte var en faktor man tog hänsyn till. Nu lär det ha varit annorlunda, för på pappret tog man ut fem centrala mittfältare, fem forwards och bara två kantspelare i Lina Hurtig och Johanna Rytting Kaneryd.

Men av de centrala mittfältarna är ju framför allt Elin Rubensson en tänkbar kantspelare och bland forwards kan både Julia Spetsmark och Fridolina Rolfö spela som yttermittfältare.

Det presenterades även en U23-trupp på presskonferensen. Tyvärr valde jag att se den via SVT, som bröt sin direktsändning i samma ögonblick som U23-truppen skulle offentliggöras. Innan jag hade tagit mig förbi all reklam och fått igång Fotbollskanalens sändning var truppen presenterad och man var inne i frågestunden.

Jag hörde alltså inte vad som sades om U23-laget. Men ser här att truppen till landskampen mot Norge innehåller såväl Björn, Almqvist som tidigare A-landslagsspelarna Malin Diaz och Pauline Hammarlund.

På presskonferensens frågestund fick Peter Gerhardsson frågor om Pia Sundhage:s färska utspel om att det tränas för lite i svensk damfotboll:

Träningsmängd är ett intressant ämne. Min uppfattning är att Sundhage har rätt i att spelarna kan nöta tekniska detaljer i väldigt mycket större utsträckning än de gör. Men jag vet att det finns andra åsikter också. Exempelvis minns jag att Magdalena Eriksson sa så här förra sommaren när jag frågade henne om hur ofta hon nöter hörnor:

”Vi brukar inte få köra så mycket extra för Martin (Sjögren), han blir arg på oss då, eftersom det sliter på kroppen. Han vill inte att vi ska bli skadade. Men tio minuter, en kvart brukar jag stå.”

Apropå Sundhage ser jag att Gerhardsson även fick en fråga om Lotta Schelin och Lisa Dahlkvist. Schelin verkar alltså inte vara tillbaka i träning ännu efter EM. Tråkigt.

Långt ifrån någon lättanalyserad premiär

Det har gått en vecka sedan Peter Gerhardsson:s debut som svensk förbundskapten. Jag har ju lovat ett längre inlägg om 2–0-segern mot Kroatien, men det är ärligt talat inte jättelätt att ha så hemskt många klara åsikter om matchen.

Det blev ju varken en lättspelad eller lättanalyserad match. Ösregnet förstörde planen. Och den förstörda planen förstörde möjligheterna att spela.

Möjligen går det att kritisera Gerhardsson för just det, alltså att laget valde ett spelsätt där man höll bollen på den dåliga gräsplanen i för stor utsträckning.

Att laget spelade sig fram till offensiv planhalva med spel längs marken var väl ok, jag kan inte säga att jag saknade de långa och höga uppspelen. Däremot tycker jag att man borde ha matat in fler inlägg mot kroatiskornas straffområde.

Gerhardsson mönstrade en uppställning med nästan genomgående starka huvudspelare, ett faktum som utnyttjades väldigt dåligt. Delvis för att de inlägg som slogs hade dålig kvalitet, men även för att det slogs för få.

Inför matchen hade man ju frågetecken kring rätt många saker, som exempelvis vad Gerhardsson kommer att använda för spelsätt, spelsystem och vilka spelare han har valt ut. Spelsättet är redan nämnt. Här är några tankar kring övriga punkter:

Spelsystemet: Gerhardsson gillar inte att prata om spelsystem i sifferform. Han vill hellre prata om roller.

Inför avspark satte assisterande förbundskapten Magnus Wikman ändå upp ett 4–3–3 med Marija Banusic som central mittfältare. Det där var dock en uppställning som bara fanns på pappret.

Jag såg nämligen aldrig Banusic på central mittfält. Och Gerhardsson kan knappast hävda att LFC-forwarden hade en mittfältsroll, hennes roll var ju definitivt den släpande forwardens.

Skall jag sätta siffror på Gerhardssons spelsystem skulle jag säga att det var ett ganska utpräglat 4–4–1–1 i uppställt försvar och ett 4–2–3–1 som ibland drog mot 4–1–4–1 i anfall.

Spelarna: Gerhardsson körde alltså med den här startelvan: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Mia CarlssonFridolina Rolfö, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lina Hurtig – Banusic – Stina Blackstenius.

På bänken placerade han: Hilda Carlén, Jonna Andersson, Emma Berglund, Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Johanna Rytting Kaneryd och Mimmi Larsson.

På läktaren fanns således Zecira Musovic, Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Tove Almqvist och Julia Spetsmark.

Här kan man notera att Gerhardsson ändrade i ”hackordningen” under samlingen. Både Berglund och Rubensson kom ju in som reserver, men båda slog sig in i matchtruppen, Rubensson blev ju dessutom inbytt.

Skall jag gå in på spelarkritik tycker jag att Lina Hurtig var Sveriges bästa spelare. Hon får en stark trea i betyg. Jag hade även givit treor till Linda Sembrant och Mia Carlsson.

Sämst var Banusic och Fridolina Rolfö, båda får ettor i betyg. Rolfö hade matchens bästa målchans, men sköt en bra bit utanför när hon var helt fri – det är inte godkänt.

Övriga spelare kvitterar ut godkänt betyg, alltså tvåor. Dock måste jag säga att jag är lätt bekymrad över hur formsvaga Caroline Seger skall klara av att styra upp det defensiva mittfältet fredagen den 20 oktober när Danmark kommer till Gamla Ullevi. På Segers yta kommer ju en av världens bästa spelare, Pernille Harder, att husera. Och då måste Seger upp flera nivåer mot det hon har presterat den senaste tiden.

Apropå den där Danmarksmatchen fick den för övrigt ändrad avsparkstid i går. Den startar 18.15.

Varför accepteras vissa typer av fusk?

För andra helgen i rad har mycket av eftersnacket till en damallsvensk omgång handlat om domarinsatser. Tråkigt. Men tyvärr tror jag att vi skulle kunna ha en sådan debatt efter varje omgång.

Som jag var inne på förra veckan tycker jag att domarnivån är för låg i våra högsta serier. Det är mer regel än undantag att man upplever att domaren har varit en av planens sämre aktörer när man varit på matcher i damallsvenskan eller elitettan. För egen del har det gått så långt att jag under en lång period undvikit att kommentera domarinsatserna eftersom det varken känns kul eller konstruktivt att gång på gång sparka på de som redan ligger. För så blir det.

Nu har dock ämnet blivit högaktuellt, därför har jag hakat på, och jag tycker att det är värt att kommentera lite till. Jag har exempelvis sett flera kommentarer om det bara är Rosengård som gnäller. Så är det förstås inte.

Det är mängder av tveksamma domslut som inte hamnar i fokus, på gott och ont. Att tveksamheter i Rosengårdsmatcherna får stor uppmärksamhet beror förstås på att Malmöklubben är den enda som har ett tillräckligt stort genomslag i media för att höras och synas.

Varför har då Rosengård störst genomslag? Vissa verkar tro att det handlar om någon form av konspiration. Glöm det.

Att Rosengård syns mest beror ju huvudsakligen på att medierna i Malmöområdet sett till omfång har den överlägset bästa damfotbollsbevakningen i landet. Händer något i Rosengårds matcher sprids det i många medier. Det är ju förstås i grunden väldigt bra, och inte något negativt.

Att man sedan kan tycka att flera av Malmöreportrarna är charmigt (eller ocharmigt) hemmablinda är ju en annan sak…

Om andra damallsvenska lag hade fått lika närgången mediebevakning som Rosengård skulle vi troligtvis ha kunna läsa i Stockholmsmedia om att Djurgården i går gick miste om ett till synes regelrätt segermål mot Eskilstuna.

För kolla bilden nedan. Johanna Rytting Kaneryd:s skott träffar Madeleine Stegius, som efter diskussioner mellan huvuddomare Pernilla Larsson och hennes assisterande bedöms vara offside. Men nog ser det väl ut som att Petra Johansson upphäver offsiden på Stegius?

Det här hände i minut 83, alltså nära slutet. Och om Djurgården hade vunnit skulle de varit uppe jämsides med Eskilstuna. Nu skiljer det fyra poäng.

Ett annat tveksamt domslut i helgen inträffade i matchen Kristianstad–Kif Örebro. Såg jag rätt blev Kristianstad där lurat på ett kvitteringsmål i 39:e minuten när Alice Nilsson jobbade fram bollen till Rita Chikwelu. På tv-bilderna är det svårt att se exakt vad som hände i Carola Söberg:s målområde. Men det verkar inte som att Söberg har kontroll på bollen, utan att hon fick en väldigt billig frispark när hon borde åkt på ett baklängesmål.

I det här fallet vann ju KDFF matchen ändå, så det blev inte matchavgörande.

Jag har ju skrivit om att jag tycker att domarna i damallsvenskan är fega när det gäller att döma straffar. Personligen vill jag att det skall bli många mål, därför ser jag hellre att domarna dömer en straff för mycket än en för lite. Ett undantag från den där regeln är mitt eget lag, mot dem ser jag helst att det aldrig utdöms några straffar överhuvud taget…

Eftersom jag vill se många mål tycker jag också att domarna tillåter för mycket ”fusk” från försvarsspelare. Som bekant tar ju spelarna till alltfler knep för att lura domarna.

Det knep som väcker hetast känslor är filmning, i varje fall här i Sverige. Att bli kallad ”filmare” är bland det värsta epitet en svensk fotbollsspelare kan få.

Jag gillar inte heller filmningar, utan jag tycker att det är ett otyg. Men under vinjetten ”otyg” placerar jag alla taktiska regelbrott. Fast det känner jag mig ibland rätt ensam om.

För en försvarsspelare kan hindra hundra målchanser genom att använda knuffar, lätta tröjdragningar, fasthållningar och stängningar utan att bli stämplad som fuskare – tvärtom kallas spelaren för smart och rutinerad. Eller finns det någon som känner till någon ”tröjdragare” eller ”knuffare”?

En forward däremot kan bli stämplad som fuskare bara genom att inte kämpa emot när någon försöker ge sig på en fällning. Hur blev det så? Varför är det allmänt accepterat med fuskande försvarare, men inte med fuskande anfallare?

Innan jag lämnar helgens damallsvenska omgång konstateras att seriefinalen sågs av 185 000 tittare på SVT – en väldigt bra siffra.

* Till landslaget. I dag har Peter Gerhardsson samlat sin första landslagstrupp i Kroatien.

Av den torftiga medierapportering som varit i dag antar jag att knappt några svenska journalister är på plats och följer laget. Hittills har jag nämligen varken sett någon artikel eller något tv-inslag, däremot har jag hört ett inslag från pålitliga Radiosporten. Men inte heller där får man några ledtrådar om hur laget skall spela. Förhoppningsvis blir bevakningen bättre ju närmare Kroatienmatchen vi kommer.

När det gäller spelarna kommer de till samlingen med olika saker i ryggsäcken. Från den franska ligan lär Stina Blackstenius ha packat ner ett gott självförtroende.

Hennes och Linda Sembrant:s Montpellier leder nämligen ligan med två raka segrar och hela 15–0 i målskillnad. Blackstenius har gjort tre mål på två matcher, men ligger ändå bara fyra i skytteligan.

Det har nämligen blivit hysteriskt mycket mål i serieupptakten. I skytteligan leder Ada Stolsmo Hegerberg på fem. På delad andraplats med fyra mål finns Ouleymata Sarr, som har gjort alla Lilles mål, och Paris FC:s Gaetane Thiney. Thiney spelar alltså i nya Paris FC, det handlar om det lag som tidigare hette Juvisy, men som numera är uppköpt av Paris FC.

Just Montpellier, Lyon och just Paris står på full poäng efter två omgångar. Emma Berglund:s PSG har en seger och ett kryss, svenskan har spelat full tid i båda matcherna.

I Tyskland har Fridolina Rolfö startat båda matcherna för Bayern München, men hon har inte haft någon utpräglad forwardsroll, utan har mer agerat mittfältare. Som sådan stod hon för ett tungt bolltapp i lördags, ett bolltapp som ledde till Freiburgs segermål när Bayern föll med 1–0. Se höjdpunkter från den matchen här.

Både Rolfö och Amanda Ilestedt blev utbytta i helgens omgång. För Ilestedt och Turbine Potsdam blev det dock seger, laget är en av fyra fullpoängare efter två omgångar. Övriga är Freiburg, Frankfurt och Wolfsburg.

I Wolfsburg har Nilla Fischer spelat 90 minuter i båda matcherna. Hennes lag har hållit nollan och gjort tio mål framåt, så Fischer lär precis som Blackstenius ha gott självförtroende med sig till Kroatien.

På sistone har Fischer också förlängt sitt kontrakt med Wolfsburg till att gälla ända fram över säsongen 2020. Hon har alltså inga tankar på att trappa ner satsningen ännu på några år. När hon gör det kanske hon avslutar karriären på Nillavallen i Verum.

* Det är ju väldigt spännande att se hur Gerhardsson tänkt sig sitt landslag. Även Danmark har en ny förbundskapten. Men där råder en annan typ av spänning. För där fortsätter konflikten mellan spelarna och förbundet. Inga spelare dök i dag upp till första samlingen efter EM.

* Även i England är det en konflikt som står i fokus. Där rullar frågan om huruvida förbundskapten Mark Sampson agerat rasistiskt vidare. Förbundet har friat Sampson, men nu skall frågan upp på parlamentsnivå.