Söndagens vinnare: Rosengård, Växjö, Vittsjö – och Linköping

Utöver de lag som tog trepoängare var Linköpings FC söndagens stora vinnarlag. Östgötarna fick ju se lagen närmast bakom i tabellen tappa mark.

Därmed förstärktes LFC:s chanser att ta en Champions Leagueplats. Redan innan morgondagens match i Göteborg har nu LFC fyra poäng ner till fjärdeplatsen. Det borde skapa lite trygghet.

Dagens resultat gör bottenstriden otroligt intressant. Men vi börjar i toppen. Där är Rosengård ny serieledare efter 2–1-seger mot Piteå. Malmöklubben kommer att toppa tabellen i minst 29 timmar.

Det var en lite konstig match på Malmö IF i dag. I 25 minuter imponerade Rosengård stort. Man hade åtgärdat mycket i anfallsspelet av det jag anmärkte på i det här inlägget. Man hade bland annat fler inlöp från kanterna, inspel på färre tillslag och dessutom sökte man flera gånger lyftningar in bakom motståndarnas ytterback på motsatt sida.

Det gjorde att Piteå inte bara kunde stå i sina försvarspositioner. Tvärtom var det stundtals riktigt virrigt i gästernas försvar i matchupptakten.

1–0 i minut 13 var ett riktigt snyggt mål från högerkanten, där Hanna Bennison skarvade in bollen på ett tillslag till Johanna Rytting Kaneryd, som kom inlöpande bakom Piteås vänsterförsvar. Precis en sådan snabb kombination som jag efterlyst.

Att Rytting Kaneryd sedan avslutade med en läcker yttersida som satt perfekt vid bortre stolpen gjorde inte saken sämre. Ett klassmål.

För Rytting Kaneryd slutade dock matchen på ett tråkigt sätt. Hon haltade av med knäproblem efter 35 minuter. Det är bara att hålla tummar och tår för att det inte var något allvarligt, utan att kantspelaren snart är tillbaka i spel.

Bennison utmärkte sig med fina instick. Hon hade även ett läckert från vänster till Mimmi Larsson strax efter.

2–0 kom i 20:e minuten, och var precis som 1–0 ett klassmål från högerkanten. Piteå glömde alldeles av att kliva upp och sätta press på Jelena Cankovic. Jag tycker fortsatt att serbiskan ofta borde spela ifrån sig bollen snabbare. Men när hon får stå helt oattackerad utanför motståndarnas straffområde är hon riktigt vass.

Nu stod hon för ett snyggt instick som Rytting Kaneryd släppte (?) till Mimmi Larsson, som i sin tur avslutade distinkt i mål. I det läget var det utspelning. Jag hade 4–0 i klara målchanser efter 25 minuter. Och inget talade för Piteå.

Men precis som senast i Göteborg tappade Rosengård allt eftersom efter 25 minuter. De sista 65 minuterna räknade jag bara in en enda kvalificerad hemmamålchans. I och för sig hade också Piteå bara en målchans. Den blev dock mål. Josefin Johansson förvaltade Astrid Larsson:s fina förarbete i 58:e minuten på bästa sätt. Det gjorde att matchen levde ända in till slutsignal.

Josefin Johansson

Piteå hade mycket boll, och precis som SVT-experten Markus Johannesson var inne på i sändningen så blir Rosengård väldigt passivt när de hamnar i ett lägre försvarsspel. Löpviljan avtar och man blir ett mycket sämre lag. Det känns som att Rosengård måste jobba lite på hur de skall agera när de hamnar lågt.

Totalt sett var förstås hemmasegern fullt rättvis. Men det är ju onödigt att låta det bli spännande i en match där man länge varit helt överlägset.

Piteå åkte på sin tredje raka förlust, och tappar mark i kampen om tredjeplatsen. Dock tycker jag att man gjorde en fullt godkänd insats. Det är starkt av laget att orka jobba sig tillbaka in i en match där man länge var utklassat.

Kristianstad–Umeå 1–1 var en chansfattig och ganska tråkig match. Resultatet var helt i sin ordning sett till matchbilden. Umeå fortsätter att ha seriens allra långsammaste anfallsuppbyggnad.

Trots att UIK hade bollen stora delar av matchen lyckades de egentligen inte av egen kraft spela sig till en enda riktigt kvalificerad målchans. Jag hade 3–2 till KDFF i målchanser, men då är båda målen inräknade – och inget av dem var egentligen någon målchans.

Båda målen kom mer efter att målvakterna mittbedömt inlägg än efter fint anfallsspel. Umeås kvittering i 90:e minuten var ju faktiskt ett inlägg från Elin Nilsson som gick in i bortre hörnet.

Umeås andra målchans kom på en felpass från Josefine Rybrink. Det var ett superläge som Therese Simonsson slarvade bort genom ett stressat skott.

Men i själva anfallsuppbyggnaden känns Umeå fortsatt väldigt trubbigt. Det är som att de inte vet hur de skall göra när de spelat sig förbi någon eller några av motståndarnas lagdelar.

Nu har ju Umeå tagit fem poäng på de tre senaste matcherna. Och det känns som att man är på väg att växa in i serien på allvar. Men om man skall lämna bottenträsket måste man hitta sätt att spela sig till avslut.

För Kristianstad var det två förlorade poäng. Det kändes som att skånskorna hade full kontroll när den lätt slumpartade kvitteringen kom i 90:e. Men 1–0 är ju ingen stabil ledning, och målglada Kristianstad hade ingen bra dag i offensiven. Så 1–1 var alltså rättvist.

Växjö–Djurgården 1–0 var den match jag valde bort under söndagen. Den rullade på min sidoskärm. Och av det lilla jag såg var det mest Djurgården rent spelmässigt. Men Växjö vann alltså.

Man gjorde det på ett straffmål från Signe Holt Andersen. För andra matchen i rad får Växjö en väldigt konstig straff, den här gången utdömd av Sara Persson. Det jag sett av straffsituationen tar Djurgårdsbacken bollen. Men det kanske var något som hände som tv-bilderna inte visade.

Och i rättvisans namn skall sägas att Växjö nog skulle ha haft straff för en hands, så det var kanske någonstans rättvisa som skipades.

Utöver det där straffsituationerna tycker jag faktiskt att domarna skötte sig bra den här omgången. Bland annat gjorde Lovisa Johansson en stabil insats i Malmö.

I Örebro var hemmalaget det klart bättre laget i den första halvleken. Det dröjde dock till övertid i första halvleken innan Kif fick utdelning. Då var det som det brukar när Örebro gör mål, alltså en fast situation från Heidi Kollanen som förpassades i mål av Karin Lundin. Den här gången var det en hörna som Lundin stötte in på volley.

Karin Lundin

Noterbart är ju att Vittsjö i fjol nådde en tredjeplats mycket genom sin ramstarka defensiv. Bland annat var man jättebra på att försvara vid hörnor och inläggsfrisparkar. I år har man redan släppt in flera mål på fasta situationer.

Det är det där stabila försvarsspelet som saknas för Vittsjö i år. För offensivt är man precis lika bra som i fjol. Då slutade man på målskillnaden 33–13. 13 insläppta var minst mål av alla – ett snitt på 0,6 per match. I år står man redan på 15 insläppta, ett snitt på 1,9 insläppta per match.

Man höll även nollan i 14 av fjolårets 22 matcher. I år har man inte hållit en enda nolla. Skall man nå upp till fjolårets siffror vad gäller nollor får man således inte släppa in några fler mål under de 14 sista omgångarna.

Men det kom en vändning på Behrn Arena i dag. När Karin Lundin nickade i ribban i 47:e minuten hade jag 6–1 i målchanser till Örebro. När slutsignalen ljöd var det 8–6 i målchanser och 2–1 i mål till Vittsjö.

Gästerna tog nämligen över matchen mer och mer. Först skapade man mest hörnor. Men sedan kom även chanserna. Och när Emily Gielnik byttes in fick vi se en repris från förra omgången. Då slog ju Gielnik från högerkanten ett hårt inspel bakom motståndarnas backlinje, som Clara Markstedt kunde stöta in till 4–2 mot Uppsala.

Clara Markstedt

I dag, i minut 79, frispelades Gielnik till höger av Ebba Wieder. Australiskan stod för ett sådant där hårt inspel bakom backlinjen och Markstedt stötte in 1–1.

Och i matchens sista ordinarie minut gjorde Nellie Persson Vittsjös segermål. Hon hade flyt att hennes skott styrde på en försvarare och ställde Moa Öhman. Vittsjö fick jubla för andra matchen i rad.

Nellie Persson

Trots segern ligger Vittsjö kvar på nedflyttningsplats. Men deras och Växjös segrar drar ändå ner såväl Djurgården, Eskilstuna, Örebro som Uppsala i den direkta bottenstriden. För Djurgården var dagens nederlag den fjärde raka bortaförlusten. Stockholmslaget är obesegrat hemma, men poänglöst borta.

Det där verkar inte vara någon slump. Även i fjol var det styrka på hemmaplan som räddade Djurgården. Då tog man 19 av sina 25 poäng på hemmaplan.

För Örebro måste dagens förlust vara extremt sur. Det var den tredje raka, laget såg väldigt bra ut före paus, men föll alltså på ett slumpmål i slutminuterna. På lördag möts för övrigt just Djurgården och Örebro på Stockholms stadion.

I nästa omgång har vi även bland annat bottenmötet Umeå–Vittsjö samt viktiga matchen i kampen om Champions Leagueplats mellan Linköping och Kristianstad. Många kul matcher framöver alltså. Två spelas redan i morgon, Göteborg–Linköping och Eskilstuna–Uppsala.

Just nu är det extremt jämnt i botten. Mellan Kristianstad på den fjärde och sista medaljplatsen och jumbon Umeå skiljer det ju nämligen bara sex poäng efter åtta spelade omgångar. Det oavsett hur morgondagens matcher slutar.

 

Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 9

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison

Matilda Eriksson Kristell

Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu i Kif Örebro (utlånad till Bröndby)
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.

 

Damallsvensk återstart och svenskt i Champions League

I kväll återstartar damallsvenskan efter OS-uppehållet. Jag måste nog säga att jag fortfarande inte är så inne i det ”allsvenska tänkandet” ännu. Det är fortfarande OS-turneringen och landslaget som tar mest plats i huvudet.

Men man får försöka ställa om…

Det är Djurgården som tar emot LdB Malmö, där Lisa Ek debuterar. Djurgården testade ju den lovande finländska landslagsspelaren Marianna Tolvanen i en träningsmatch förra tisdagen. Fast det verkar inte ha lett till någon övergång.

Det blir förstås intressant att se hur lagen har påverkats av uppehållet. Malmö var ju bäst i serien innan uppehållet, och bör gå upp i tabelltopp i kväll. Men de gick ju på en nit när de var i Stockholm och mötte AIK. Och nu saknas både Ali Riley och Anja Mittag. Kan Djurgården fixa en repris?

* I kväll är det också cupkvartsfinal mellan Mallbacken och Tyresö. Varken klubbar, publik eller media värkar bry sig om svenska cupen. Inte förrän det är final.

Och nu börjar det närma sig finalen. För semifinalerna spelas den 29 augusti. I den ena tar Göteborg FC emot LdB FC Malmö. I den andra kommer Jitex få bortamatch mot segraren i kvällens kvartsfinal.

* Slutligen läste jag på utmärkta bloggen Spelare 12 om tre svenska division III-spelare som spelar Champions League för lituaiska Gintra Universitetas. En kul historia om Roslagsbrotrion Sarah Lindberg, Johanna Möller och Elin Nilsson. De bloggar för övrigt om äventyret på Norrtelje Tidnings hemsida. Läs bloggen här.

Samtidigt som det som sagt är en kul historia visar det här hur långt damfotbollen har innan den är en riktigt stor världssport. För att tre division III-spelare anses som förstärkningar i ett mästarlag är tyvärr inget styrkebesked.