Propagandafotboll – och taktiken som gud glömde

Svenska mästarinnorna FC Rosengård leder damallsvenskan. Man gör det efter att ha gjort flest mål och släppt in minst.

Dagen efter att jag gick rätt hårt åt lagets anfallsspel hade man plötsligt lilla julafton, spelade propagandafotboll och gjorde fyra mål redan första 22 minuterna.

Till slut blev det 6–0 mot ett Kif Örebro, som stod för årets i särklass mest naiva insats i årets damallsvenska. Örebros lagledning hade en genomusel matchplan.

Faktum är att min tanke i dag var att lägga fokus på Umeå–Linköping. Avsikten var att göra en lite djupare analys av nykomlingens spelsätt.

Till min stora glädje kunde jag i dag se matcherna på varsin dator, vilket gjorde det lättare att hänga med i båda matcherna än det varit när man haft en på mobilen. Och redan i första minuten blev jag nyfiken på matchen i Malmö.

Jag såg nämligen att Kif Örebro började sitt försvarsspel tio meter in på offensiv planhalva, samt att man tryckte upp sin backlinje nästan ända upp till mittcirkeln. Man mötte alltså Rosengård betydligt mycket högre upp i planen än vad något annat lag har gjort hittills i årets seriespel.

Jag tänkte direkt att Kif Örebros ledare inte kan ha läst mitt inlägg från i går, om de jätteproblem som Rosengård har haft mot lågt stående försvar. Nästa tanke var att det ibland kan vara värt att försöka överraska. Och kanske att Örebro skulle kunna chocka Rosengård med en bra hög press.

Den senare tanken slog jag nästan omgående undan. För redan efter 1.10 höll Sofie Svava på att göra 1–0 sedan Rosengård kunnat spela in på ytan bakom Örebros backlinje.

Hade jag varit Örebrotränare hade jag redan där börjat fundera på min taktik. Och efter fem minuter hade jag givit upp matchplanen och dragit hem laget.

Det syntes nämligen direkt att Rosengårds spelare fullständigt älskade att möta ett högt stående försvar. Plötsligt hade man yta att lägga in bollar bakom motståndarnas backlinje. Och man fick öppna skottlägen rakt framifrån.

Men Örebro ändrade inget. Tvärtom började man efter ett par minuter försöka spela sig fram längs marken ända från målvakt. Det gav Rosengård ännu mer energi. Hemmalaget fick chansen att visa sin fina press, och inledningsvis vann man i princip bollen på offensiv planhalva varenda gång Örebro försökte spela sig fram från backlinjen.

Matchen kom i stor utsträckning att spelas bakom Örebros backlinje. Det var således fullt logiskt att Anna Anvegård kunde skicka in 1–0 i nättaket efter 8.36. Rosengårds andra mål satte Svava efter 15.57.

Man brukar ju säga att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin. I det här läget borde Örebroledningen absolut ha insett att deras taktik inte var något genidrag, utan ren galenskap.

Men trots att Rosengård för första gången på länge verkligen såg ut som ett mästarlag fortsatte Örebro att trycka upp sin backlinje. Följden blev att Anvegård kunde trycka in 3–0 på en frisparksretur (Nathalie Björn) efter 19.01 och Mimmi Larsson kunde tåa in 4–0 när matchklockan visade 21.59.

Rosengård var verkligen otroligt bra. Men de fick stor hjälp av Örebros självmordstaktik. Den ledde till fyra baklängesmål på 22 minuter. Vi får nog gå ganska många år tillbaka i tiden för att hitta en lika naiv taktik i högsta serien.

Till slut blev det 6–0. Rosengård visade spelglädje och ett anfallsspel av hög internationell klass. Det var verkligen bästa möjliga svar på all min kritik i gårdagens inlägg. Det är bara att skicka ett gäng gratulationer till Malmöklubben.

Till Stefan Ärnsved och hans team skickar jag däremot årets dumstrut. För sämre taktik än den de hade i dag går det knappast att ha.

Efter det där 4–0-målet i matchminut 22 flyttade jag alltmer mitt fokus till den andra matchen. Där såg jag ett annat lag som hade en taktik som man inte klarade av.

Umeå försöker ju nämligen också att spela sig fram. Man undviker helst långa insparkar, utan vill istället rulla igång bollen från målvakt.

Problemet är att Umeås backlinje inte är tillräckligt boll- och passningsskicklig för att klara av den typen av spelsätt i högsta serien. De kanske fixade det i elitettan. Men i damallsvenskan håller de inte tillräcklig klass. Linköping satte hög press, och fick gång på gång bollen av Umeåbackarna.

Linköping fick dessutom ett ledningsmål av Umeås backlinje. En stressad Eva Nyström slog en blindpassning mot eget mål i fjärde minuten. Tyvärr för Nyström hade målvakt Tove Enblom lämnat målet för att möta Nyström.

I 45 minuter kändes Linköping minst ett par klasser bättre än Umeå. Efter paus mattades dock LFC:s övertag. Även om det inte längre var lika bastant kändes bortasegern hur klar som helst när det blev 0–2 i 65:e minuten. Återigen bjöd Umeå på målet. Normalt duktiga Fanny Hjelm slog en usel bakåtpassning som LFC tog hand om. Ebere Orji serverade Uchenna Kanu till det som borde ha varit segermålet.

I det läget gjorde jag en anteckning om att Umeå inte är så dumt när deras mittfältare kommer rättvända. Men att man tar alldeles för stora risker i sin uppbyggnadsspel. Man måste minska risktagandet om man även skall spela i damallsvenskan 2021.

Men sista kvarten hände något. Linköping bytte ut Nilla Fischer och satte in Lisa Hurtig. Strax efter gjorde Umeå ett gäng byten – och inhopparna vände matchen.

Först borde väl Wilma Öhman haft straff efter 75.15? Med utzoomad kamera är det svårt att se exakt vad som händer. Men nog ser det väl ut som att LFC-försvararen inte tar någon boll, utan bara sveper Öhmans ben?

Domare Sara Wiinikka reagerade dock inte. Jag är ingen domarkontrollant. Men mitt intryck av Wiinikka är att hon inte håller damallsvensk klass.

Hon är ofta långt ifrån spelet och har ingen pondus. Dessutom står hon för en hel del väldigt konstiga domslut. Det fanns ju exempelvis ingen som helst logik i att ge Nilla Fischer frispark när mittbacken i slutet av den första halvleken blev överkörd av Cajsa Andersson.

Det lag som drabbades hårdast av Wiinikkas svaga insats var Umeå. Men hemmalaget hade ju sina inhoppare.

Knappt 1,5 minuter efter straffsituationen löpte pigga inhopparen Monica Jusu Bah in framför LFC:s backlinje och tog emot ett uppspel från Fanny Hjelm. Jusu Bah spelade ut mot höger till Therese Simonsson som i sin tur hittade in till inhopparen Lova Lundin framför mål. Lundin styrde in reduceringen.

Duon Jusu Bah och Lundin hade varit på planen i fem minuter när de ordnade målet.

Efter 77.13 kom Olivia Holm in istället för Öhman. En minut senare var Holm nära att få ett friläge. Och två minuter senare gjorde hon 2–2 via stolpen. För förarbetet stod återigen Monica Jusu Bah.

I det läget verkade Linköping ha lagt av. Gästernas backlinje verkade närmast paralyserad. Inhopparen Lisa Hurtig sprang bredvid Lundin och tittade vid 1–2. Och vid 2–2 var det återigen jättepassivt uppträdande från Linköpings försvarare, inte minst från Hurtig.

Och det skulle bli värre ändå.

Efter 88.31 gjorde Lova Lundin 3–2 med en läcker höger yttersida. Läkarstudenten från Borlänge fick en långboll från Sanna Kullberg. I samma rörelse tog Lundin emot bollen med bröstet och vände bort en vilsen Lisa Hurtig. På andra tillslaget kom det snygga avslutet.

Umeå vann med 3–2. Lisa Hurtig stod för årets stora mardrömsinhopp. Lova Lundin, Monica Jusu Bah och Olivia Holm var däremot riktiga succébyten.

På en kvart förbättrades Umeås chanser till nytt kontrakt rejält, samtidigt som Linköpings möjligheter att hänga på i toppen försämrades.

Vad blir då min analys av UIK?

Först måste de se till att vara så långt ifrån eget straffområde som bara möjligt. Idéen om att spela sig fram är vacker. Men Umeå har för tillfället inte tillräcklig kvalitet i backlinjen för att klara det spelsättet.

Dagens vändning kom när man slutade med kortpassningarna och istället började lyfta fram bollar mot sina forwards. Och även om det är tråkigare, tror jag att Umeå måste spela på det viset betydligt mycket oftare framöver.

Jag har alltid gillat Lova Lundin. Hon är en targetforward, vilket är ovanligt i svensk damfotboll. Jag kan faktiskt inte förstå varför hon bara fått 154 spelminuter hittills i damallsvenskan.

I fjol gjorde Lundin 15 mål i elitettan, fyra fler än Ebere Orji. Ändå har inte Lundin fått förtroendet i UIK nu i början av serien. På topp har man istället kört med Therese Simonsson, som är en utmärkt forward. Att lyfta bollar mot Lundin och ha Simonsson bredvid för att gå i djupled känns som ett suveränt anfallsvapen för Umeå.

För som sagt. När deras mittfältare är rättvända är de inte så dåliga. Och med dagens trepoängare lever hoppet.

Det självförtroende som tillfördes laget i kväll kommer lägligt. För i de närmaste tre omgångarna skall Umeå möta de båda lag som ligger bakom i tabellen, Växjö och Vittsjö.

Den sjätte omgången fortsätter i morgon. Redan 12.45 spelar Piteå och Växjö. Där får vi se om Piteå kan ta sin första hemmaseger för året, och om Växjö äntligen kan göra ett spelmål. Hittills har småländskorna bara gjort ett mål – en straff.

Övriga matcher börjar 15.00. Där får vi se hur Göteborg klarar ett riktigt lågt spelande Uppsala. Där får vi ett nytt, intressant test på göteborgskornas anfallsspel.

Matcherna Eskilstuna–Vittsjö och Djurgården–Kristianstad är också spännande. I båda möter ett lag med toppambitioner ett som vill bort från botten. Det kan nog finnas ett och annat att kommentera i morgon också.

Slutligen lite nyheter. Till slut presenterade Eskilstunas talang Nor Mustafa för West Ham.

I den här intervjun berättar Mustafa om hur det har varit att spela flickfotboll i Sverige, ett land där hon stuckit ut på många sätt:

Dagens svenska värvning har IFK Kalmar gjort. Man hämtar hem Linnea Svensson från Brøndby:

Slutligen ett tillägg till gårdagens inlägg. Där hade jag ett tips till EFD om att tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Denne någon skulle kunna vara Jared Burzynski – för han gör redan jobbet. Det behövs nämligen någon som är så här hängiven uppgiften:

Inför den sjätte omgången såg toppen av Burzynskis skytte- och assistligor ut så här:
Notera att Burzynski följer Fifas regler för assist. Personligen tycker jag att Fifaupplägget är överlägset mycket bättre än det SvFF följer.

Styrkebesked av Göteborg – och ett internationellt svep

Det har gått drygt två veckor sedan mitt senaste vanliga blogginlägg. Två otroligt intensiva jobbveckor. Veckor där jag inte haft många minuter till att följa utvecklingen i den internationella damfotbollen. Jag har varit både sportchef, krönikör och redaktör för en bilaga med lokalfotboll.

I torsdags lugnade det sig dock. Och jag hann se intressanta träningsmatchen Göteborg–Rosengård på GP-tv. Den första halvleken såg jag ganska okoncentrerat, den andra koncentrerat.

Som bekant har Rosengård hela tiden haft mitt guldtips. Men nu känner jag att det finns anledning att överväga en ändring. För det var överkörning.

Göteborg gjorde mål direkt, och sedan var egentligen frågan bara hur stort man skulle vinna. Det slutade 2–0, vilket snarast var i underkant. De svenska mästarinnorna från Malmö uppträdde överraskande blekt. Utöver två bra lägen för Anam Imo samt en straffsituation för Mimmi Larsson fanns det inte mycket positivt att ta med sig, rent anfallsmässigt. Jag gissar att Jonas Eidevall har haft sina funderingar under midsommarhelgen.

Mimmi Larsson

En anledning till Rosengårds svaga insats ligger förstås i avsaknaden av en viktig, central trio. Caroline Seger har problem med en vadskada, och har inte spelat någon av Rosengårds båda matcher efter coronauppehållet. Och både Hanna Bennison och Jelena Cankovic åkte på fotledsskador i 3–0-segern mot Växjö i söndags.

Gemensamt för både Göteborg och Rosengård är att lagen har tunna bänkar. Det är något lagen delvis har åtgärdat under veckan. Rosengård plockade hem tidigare guldhjälten Katrine Veje från Arsenal, en återvändare som skall bli spännande att följa i damallsvenskan.

Katrine Veje

Göteborg har breddat sin trupp genom att värva två eller tre mindre namnkunniga spelare. Klara är amerikanska backen Annika Schmidt och ungerska mittfältaren Anna Csiki. Dessutom skall amerikanska mittfältaren Brianne Folds ha fått ett kontraktsförslag, men där är inte övergången bekräftad ännu.

Alla de här tre spelarna är oskrivna kort. Csiki och Folds gjorde korta inhopp mot Rosengård, och såg båda intressanta ut. Folds har spelat U23-landskamper för USA, vilket förstås är lovande men inte garanterar succé i Europa.

Folds har för övrigt varit veckans riktigt heta potatis i svensk damfotboll. Det var nämligen Linköping som betalade för hennes flygresa och uppehälle i Sverige. Men mitt under provspelet i LFC stack hon till Göteborg – vilket har fått Olof Unogård att se rött. Till Aftonbladet berättar han att LFC konfronterade Folds med uppgifter om att hon smitit till Göteborg:

”Då kröp det fram att så var fallet. Då bestämde vi oss för att avbryta allt samarbete med båda två. Även om inget är klart med någon annan klubb så går det emot allt vi står för. Det var omöjligt att slutföra provspelet. Hon bor på ett hotell som vi ombesörjer och åker för att träna med en annan förening. Det är respektlöst och oprofessionellt,”

Senare har Folds bett om ursäkt, och hennes agent har tagit på sig skulden för det inträffade.

Trots det är det ju lätt att inse att klubbledningarna i Göteborg och Linköping inte är bästa vänner för tillfället. Först Stina Blackstenius övergång och nu Brianne Folds-affären.

Göteborg såg alltså väldigt starkt ut i torsdags, trots att Blackstenius satt på läktaren. En notering var att Evelyn Ijeh såg betydligt mycket bättre ut än tidigare. Jag har tyckt att hon sett rätt valpig ut när hon fått speltid, men nu tyckte jag att det såg ut som att 18-åringen (fyller 19 i augusti) har mognat. Bra för Göteborg som förstås behöver ha en riktigt bred trupp när man skall dubblera med Champions Leaguespel i höst.

Evelyn Ijeh

När det gäller Linköping har klubben rapporterat att en knäskada gör att Lina Hurtig missar upptakten av damallsvenskan. Det är förstås ytterligare ett tungt avbräck för lagets offensiv. Under vintern tappade man ju både Mimmi Larsson och Stina Blackstenius.

Man fyller nu luckorna med två nigerianska VM-spelare i Chinaza Uchendu och Uchenna Kanu. Det är två spännande nytillskott. LFC är väldigt svårtippat i år. Klart är att laget vann sitt genrep med 3–1 mot Kif Örebro. Från den matchen rapporterades att en tredje nigerianska, Ebere Orji, så väldigt pigg ut. Höjdpunkterna visar också två fina mål från Frida Maanum samt att Örebro skapade väldigt många bra chanser.

En av LFC:s båda senaste nyförvärv spelade senast i den portugisiska ligan. Därifrån har även Djurgården nyligen värvat. Stockholmsklubben har plockat in den tidigare Vittsjöforwarden Hannah Wilkinson från Sporting i Lissabon.

Apropå spelare som lämnar Portugal så gör även Julia Spetsmark det. Hon har istället skrivit på för franska FC Fleury 91.

Fleury tycks för övrigt göra en liten satsning. Den senaste tiden har man även presetenterat den australiska landslagsbacken Emma Checker och den norska landslagsmittfältaren Anja Sönstevold.

När jag ändå är inne på svenskar i utlandet noteras att den tidigare LFC-tränare Kim Björkegren har en ny klubb. Han tar över Cyperns storklubb Apollon Nicosia Ladies.

Tillbaka till inhemsk fotboll. En tråkig damallsvensk nyhet kom nyligen från Kristianstad. Där har nämligen målvakten Moa Olsson drabbats av en korsbandsskada, vilket innebär att hon inte spelar något i årets seriespel.

Moa Olsson

Just Kristianstad vann förra helgen med 2–1 mot Vittsjö. Då hämtades Tove Almqvist med ambulans efter att ha skadat ena knät. Hur illa skadad hon är har vi inte fått veta. Vi håller tummarna för att Almqvist snart kan spela igen.

Innan jag lämnar damallsvenskan noterar jag att Aftonbladet numera har offentliggjort hur deras upplägg för tv-sändningarna från vår högsta serie kommer att se ut. Ett månadsabonnemang kostar 179 kronor. Men väljer man ett abonnemang som täcker hela säsongen blir kostnaden istället 159 kronor per månad. Enstaka matcher kostar 129 kronor. Det är alltså betydligt billigare än att se elitettan på Expressen.

I veckan blev det för övrigt även klart att på SVT sänder 14 toppmatcher från damallsvenskan.

Så till elitettan. En sak hann jag ju faktiskt uppdatera på bollen under de två senaste veckorna. Och det var att jag skapade ett nytt Forum Elitettan för att ni som deltar i debatten där skall slippa att skrolla för långt. Om kommentarerna fortsätter att dugga så tätt som de gjort den senaste veckan kanske det kommer att behövas fler forum den här säsongen. Kul.

Mindre kul är nyheten att fjolårets Elitettanklubb Asarum med mycket kort varsel har dragit sig ur division I. Det här med att klubbar i eller just under elitfotbollen måste lägga ner när de åker ur en division är ett av damfotbollens stora problem. Ett problem som inte är helt lätt att lösa.

Rent fotbollsmässigt inleddes årets upplaga av elitettan med en riktig smällkaramell. AIK premiärslog storfavoriten Hammarby med hela 4–1. Från det länkade klippet med höjdpunkter ser det ut som att Hammarby hade flest chanser, men att AIK var hypereffektivt.

Klipp med höjdpunkter finns för övrigt från de flesta (alla?) matcherna här. Höjdpunkterna kan man åtnjuta gratis.

Apropå Hammarby har laget redan ställts mot de två lag som jag på förhand såg som de främsta utmanarna. I torsdags kväll såg jag Bajens hemmapremiär mot IFK Kalmar. Det var en match där Kalmar kändes fysiskt överlägset, och där Bajen mest spelade runt.

Jag imponerades av det passningsspel som Alice Carlsson stod för. Hon spelade gång på gång förbi Kalmars förstapress. Men där saknade Hammarby både kreativitet och tyngd. Man kom liksom ingenvart, det var nästan så att man undrade om man inte tränat på hur man skall komma till målchanser.

Efter 75 minuter tyckte jag att IFK Kalmar hade varit det bättre laget, det lag som hade mest tanke bakom sitt spel. Men Hammarby lyckades vinna med 2–1, och har sådan skicklighet i laget att man skall ha bra chans ta en damallsvensk plats. Men laget kändes klart tunnare än jag trott, och jag kan inte säga att jag är riktigt lika säker som jag var för en vecka sedan.

I en haltande tabell är det utmanarlagen Morön och Mallbacken som har sex poäng. Skellefteklubben Morön har tagit sina båda segrar på bortaplan. Man visade styrka genom att vända 3–1-underläge till seger mot Jitex i premiären. Och spelmässigt var det tydligen betydligt mycket större skillnad mot BP än bara de 2–1 som blev resultatet i torsdagens match. Morön känns intressant.

Den andra omgången av elitettan spelas färdigt under söndagen. Damallsvenskan börjar först på lördag. Innan dess skall vi få veta vart man skall åka om man vill se VM 2023 på plats.

Sedan Brasilien nyligen dragit tillbaka sin kandidatur återstår nu bara tre alternativ.

Av dem har Fifa givit Australien/Nya Zeeland högst betyg. Japan är dock inte långt efter, medan Colombia borde vara chanslöst.

Vi skulle ju ha haft U17-EM i Halland tidigare i år. Den turnering som skulle ha spelats 9–22 maj sköts förstås upp på grund av corona. Sverige har dock fått frågan om vi vill arrangera turneringen i oktober i stället. Då skulle det handla om direktutslagning för att få fram de tre lag som skall spela VM för F17/03-landslag i Indien.

Sedan förra inlägget har Wolfsburg säkrat det tyska ligaguldet. Så numera kan Hedvig Lindahl och Fridolina Rolfö titulera sig tyska mästarinnor. Grattis till det. Madelen Janogy spelade inget i ligan, men skall förstås också nämnas här.

Trots guldet kan man inte säga att återstarten av Frauen-Bundesliga varit en svensk succé. Fridolina Rolfö fick en kanonstart, men är nu skadad.

Av våra övriga fyra Tysklandsproffs är det bara Amanda Ilestedt som har fått speltid, och det i form av två inhopp. Hedvig Lindahl har sett alla Wolfsburgs matcher från bänken. Antonia Göransson har inte ingått i Leverkusens matchtrupp till de sex spelade matcherna, fyra i ligan och två i cupen. Och slutligen är ju Madelen Janogy hemma i Sverige och försöker komma i mental balans.

I tyska cupen är det för övrigt klart för final mellan Wolfsburg och Essen. Efter att Wolfsburg slagit ut ligatvåan Bayern München i åttondelsfinal har man haft en väldigt lätt väg fram. Man har ställts mot andradivisionslagen Gütersloh och Bielefeld i de senaste omgångarna. Men mot Essen kanske det kan bli tuffare.

Känslan är att Essen faktsikt har en liten, liten chans att skaka storfavoriten. Det trots att segrar mot ligamästarinnorna från staden vid Autostadt är inte vardagsmat för Essen. Den senaste segern mot Wolfsburg kom i september 2010. Dock blev det 0–0 mellan lagen i ligamötet i december 2018, så helt väck skall alltså inte Essen vara. Finalen spelas den 4 juli.

För Essens jättetalang Lena Oberdorf blir det en speciell final.

För övrigt kommer Champions League 2019/20 att spelas klart. Fast kvarts-, semi- och final kommer att spelas som utslagsturnering i San Sebastian och Bilbao i Baskien, Spanien.

Turneringen avgörs 21–30 augusti. Och spelas enligt följande:

21–22 augusti, kvartsfinaler:

Atlético Madrid–Barcelona
Lyon–Bayern München
Glasgow City–Wolfsburg
Arsenal–Paris Saint-Germain

25–26 augusti, semifinaler:

1: Arsenal/Paris – Lyon/Bayern
2: Glasgow/Wolfsburg – Atlético/Barcelona

Finalen går den 30 augusti. Vilka matcher som spelas i vilken stad är ännu inte offentliggjort.

Utöver den tyska ligan har även den danska dragit igång. Man har redan hunnit fyra omgångar, och i midsommardagens omgång fanns Linnea Svensson med i Bröndbys startelva. Det blev 4–0-seger mot Århus, och Bröndby har tagit full poäng efter coronauppehållet.

I Italien blir det ingen återstart. Där är ligan avbruten, och man delar inte ut något guld. Juventus med Linda Sembrant hade kanonläge när serien bröts. Det räckte alltså dock inte för att utses till guldmedaljörer.

Till Kanada där man kommer att byta förbundskapten. Danske Kenneth Heiner-Møller väljer nämligen att flytta hem till Danmark och ta ett förbundsjobb. Vem som leder Kanada i nästa års OS-turnering – om det blir någon – är ännu oklart.

Till Frankrike där vårens mest omtalade övergång inte tycks bli av. Det var ju sagt att Lyon skulle tappa både målvakten Sarah Bouhaddi och speluppläggaren Dzsenifer Marozsan till den amerikanska ligan – eller till den engelska. Nu tycks båda ha ändrat sig och de skall enligt uppgift istället skriva nya långtidskontrakt med Lyon.

Slutligen är Haiti ett land som är på frammarsch inom damfotbollen. Från önationen kommer dock väldigt tråkiga nyheter – förbundspresidenten Yves Jean-Bart skall ha tvingat till sig sex med spelare på landslagets träningsanläggning. Han är nu avstängd av Fifa i 90 dagar under utredningen. Visar uppgifterna sig vara rätt bör han även få tillbringa en tid bakom lås och bom.

xxx

Åttondelsfinaler i Champions League

Med de svenska lagen utslagna redan i sextondelsfinal blir det lätt så att man tappar lite fokus på Champions League.

Jag hade således missat att Biik Kazugurt–Bayern München spelades redan på onsdagsförmiddagen, avspark var 10.00 svensk tid.

Bayern vann med 5–0 efter bland annat två mål av Lina Magull. Noterbart är att Amanda Ilestedt inte ingick i Bayerns matchtrupp. Enligt klubbens hemsida har hon någon form av muskelskada.

Ytterligare sex av de åtta åttondelsfinalerna drar i gång i dag. Bara Barcelona–Minsk (Barca är favoriter till 99–1) har sin första match i morgon. Trots att de svenska lagen är utslagna finns det svenskintresse i fem av de åtta mötena.

18.00 är det avspark mellan Linnéa Svensson:s Brøndby och Glasgow City. Den matchen går att se via betal-tv för 30 danska kronor. Det danska topplaget känns för övrigt som favoriter till 65–35 i dubbelmötet.

Två av matcherna visas på Viaplay. Det är Wolfsburg–Twente (18.00) och Fortuna Hjörring–Lyon (19.00). Det handlar om två matcher som knappast lär bli speciellt spännande, utan Wolfsborg och Lyon kommer att defilera till kvartsfinal.

Den klart mest intressanta matchen är Manchester City–Atletico Madrid. De drabbade samman även förra året, då vann det spanska mästarlaget med totalt 3–1. De möttes även i placeringsmatch i det inofficiella klubblags-VM:et i augusti, och då vann City med 3–2. Nu håller jag City som knappa favoriter, 55–45.

Dagens match har avspark 20.00. Jag har inte hittat någon sändning, men gör jag det kommer länken upp här.

I övrigt i dag spelar Slavia Prag–Arsenal (18.30) och Breidablik–PSG (20.30). I den första matchen håller jag Arsenal som favoriter med 80–20 mot Mia Persson:s lag medan Hanna Glas och PSG får oddset 99–1 mot de isländska mästarinnorna. Även från de här två matcherna kommer tv-länk upp här, om jag hittar någon.

 

 

 

Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 9

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison

Matilda Eriksson Kristell

Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu i Kif Örebro (utlånad till Bröndby)
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.

 

Succédebut för Helmvall

Det blev svensk succédebut i norska toppserien i dag. Den före detta Assispelaren Emelie Helmvall avgjorde nämligen bottenmötet mellan Fart och Stabaek.

Helmvall satte matchens enda mål på den norska VM-målvakten Ingrid Hjelmseth i den 15:e minuten. Det ledde till Farts första seger för säsongen, en seger som gör att laget nu har fyra poäng ner till Stabaek på jumboplatsen.

Dock är läget fortsatt jobbigt för Fart. Efter att jag skrivit det här inlägget uppmärksammades jag på att de två sist placerade lagen åker ur toppserien i år, och tian får kvala för att försöka hålla sig kvar. Eftersom Avaldesnes vann mot Arna-Björnar med 2–1 är det fortsatt sex poäng upp till kvalplats för Fart. Man har även sex poäng upp till fast mark.

Det spelades ju även en seriefinal i Norge, och där blev det också bara ett mål. Tameka Yallop blev segerskytt för tvåan Klepp borta mot serieledande LSK. Det kanske är på gång ett tronskifte i Norge. LSK har vunnit toppserien fem år i rad, och leder fortfarande med fyra poängs marginal. Men Klepp har en match mindre spelad och LSK har ett par riktigt tunga tapp på spelarsidan nu i sommar.

Man har ju släppt ut de båda nyckelspelarna i landslaget Ingrid Syrstad Engen och Guro Reiten till Wolfsburg respektive Chelsea.

Guro Reiten

I dag har det även varit premiär i den danska ligan. Där fick Linnea Svensson hoppa in sista elva minuterna när Bröndby vann med hela 6–1 mot Nordsjälland. Sverigebekanta Nicoline Sörensen gjorde tre av målen.

Sörensens mål var inte i rad. Däremot blev det ett äkta hattrick på elva minuter i elitettan. Det var Uppsalas Cassandra Korhonen som 5–1, 6–1 och 7–1 i slutet av 7–1-segern mot Borgeby. Dagens skräll var att Mallbacken vann hemma mot AIK med 2–1, ett resultat som förbättrar värmländskornas situation i botten. Och som innebär att AIK föll ner under det damallsvenska strecket.

I damallsvenskan spelas det fem matcher under söndagen. Där har bland annat Kungsbacka absolut sista chansen i bottenstriden. Laget tar emot Växjö, som ligger åtta poäng före. Det försprånget måste minskas till fem – annars är Kungsbacka i praktiken redan klart för nedflyttning efter halva serien. Den matchen har avspark 15.00.

Två timmar tidigare startar högintressanta toppmötet mellan Linköping och Göteborg. Det känns som att det är väldigt bra läge för LFC att vinna och tillfoga göteborgskorna deras första förlust för året. Och samtidigt ta revansch för överkörningen i cupen i vintras.

Faktum är att Göteborg är uppe i 20 raka tävlingsmatcher utan förlust. Men laget känns formsvagt, sannolikt mycket beroende på skador och sjukdomar. Mot Piteå i onsdags hade Göteborg stora problem på mittfältet, som ju annars brukar vara deras styrka.

Elin Rubensson

Då saknade man viktiga Elin Rubensson, som drabbats av kristallsjukan. Hon missar även söndagens match, vilket är ett tungt avbräck. I onsdags saknades även löpstarka ytterbacken Natalia Kuikka till följd av en känning i låret, något som också är kostsamt för ett Göteborg FC med tunn trupp.

Mot Piteå slutade Göteborg efter ett tag att spela via mittfältet och gick över till att slå långt mot sina duktiga forwards. Det blir spännande att se hur de kommer att spela mot LFC. Även om östgötarna har brister i snabbhet i backlinjen bör laget alltså bör ha bra segerchanser.

14.00 är det avspark på Kristianstad fotbollsarena mellan KDFF och Kif Örebro. Det är en match skånskorna måste vinna om man skall ha minsta chans att haka på i toppstriden. Det troliga är ju att Rosengård vinner mot Djurgården på måndag. Det skulle i så fall innebära att FCR bara tappat nio poäng under våren.

Just nio poäng var exakt vad Piteå tappade både på våren och hösten i fjol. Det är alltså rimligt att tro att det lag som tar guld i år kommer att tappa kring 18 poäng. Och att man helst inte skall ge bort så många fler poäng än 20 om man vill spela i Champions League nästa år. Kristianstad har redan tappat 15 poäng i år och har således givit bort alla marginaler.

Två andra lag som givit bort sina marginaler är Piteå och Eskilstuna. De båda möts i Piteå 15.00. Eskilstuna har full poäng och noll insläppta mål efter VM-uppehållet. Piteå har ingen seger efter VM, men känns ändå på uppgång.

Laget tog poäng i Linköping, trots att de laddade upp med att sitta 14–15 timmar i buss. För övrigt berättade tränare Stellan Carlsson att beskedet om den inställda flygningen kom efter att laget samlats för att åka till flygplatsen. Och redan ungefär en timme senare hade man en buss som kunde köra laget de drygt 100 milen till Linköping. Bra jobbat.

Bra jobbade Piteå alltså även på planen på Valhalla. Där vann man mittfältet, och jag tyckte att de var närmast segern – jag hade 8–5 i målchanser till Piteå. Noterbart var att flera av chanserna kom på den långa hörna mot Julia Karlernäs som man hade så stora framgångar med i fjol.

Tränare Carlsson trodde för övrigt att det kommer att vara fortsätt jämnt och ovisst i serien. Men hans lag har redan tappat 14 poäng, och har alltså inte råd med speciellt många fler poängtapp om man skall hänga med i guldstriden. Carlsson hoppades att hans lag skulle få lite flyt, och i så fall skulle det kunna bli flera segrar i rad – som i fjol.

För Piteå är knappast sämre i år än man var i fjol. Däremot är det klart att alla lag är 100-procentigt laddade när de ställs mot mästarlaget. Dessutom sa Carlsson att han uppfattar det som att damallsvenskan blir bättre och bättre. Att det är betydligt fler bra lag nu än för några år sedan, och att det inte längre finns några lätta matcher.

Jag konstaterade då att våra topplag inte hävdar sig på samma sätt i Champions League längre. Carlsson trodde dock inte att det berodde på att de svenska topplagen hade blivit sämre, utan att det är topplagen nere på kontinenten som blivit väsentligt bättre. Intressant.

Söndagens sista match är ett Skånederby mellan LB07 och Vittsjö. Malmöklubben har haft lätt för Vittsjö. 2017 vann lagen varsin match och i fjol vann LB båda de inbördes matcherna, något som ledde till att Vittsjös damallsvenska status var rejält hotad inför slutomgångarna.

Nu kommer Vittsjö till Limhamns IP som stora favoriter. En seger skulle innebära att Vittsjö är garanterat att ligga på medaljplats efter halva serien. Det var det inte många som trodde inför avspark.

På måndag avslutas alltså den elfte omgången med att vårens stora besvikelse Djurgården tar emot serieledande Rosengård. Sett till de senaste omgångarna talar allt för bortaseger i den matchen. Det faktum att Rosengård har 13 segrar och ett kryss på 14 matcher mot stockholmarna under 2010-talet minskar inte direkt serieledarnas favoritskap.

Men innan den damallsvenska omgången har avspark är det toppmatch i USA:s NWSL i kväll 22.00. Då spelar tvåan North Carolina Courage – Julia Spetsmark:s lag – mot femman Washington Spirit i en viktig drabbning vid slutspelsstrecket. Inför avspark är tabelläget så här:

1) Portland         14   +12    26
2) NC Courage   14   +14   25
3) Chicago         14     +5    23
4) Seattle           14     –2    23
————————————-
5) Washington   13     +6     21

Alla matcher i NWSL ser man på ligans hemsida. Det är bara att klicka in på matchen när den börjat, så kommer sändningen upp. Spetsmark börjar på bänken.

I de Panamerikanska spelen blev det 2–2 mellan Colombia och Mexiko i den avgörande matchen om vilket av lagen som skulle gå till semifinal. Mexikanskorna var tvungna att vinna för att avancera, men hamnade tidigt i 2–0-underläge.

För Mexiko är det här ett nytt bakslag. Landet har haft framgångar på ungdomsnivå på senare år, men A-landslaget lyckas inte. Man missade oväntat i VM-kvalet och nu blir man alltså utslaget redan i gruppspelet i den här turneringen. Det trots att man kom till spel med ett namnkunnigt lag.

Nyss vann Paraguay med 3–1 mot Jamaica, ett resultat som innebär att Paraguay lite överraskande blir gruppsegrare. Man ställs i semifinal mot tvåan i den andra gruppen – där Argentina och Costa Rica spelar gruppfinal i natt, svensk tid.

I Cosafa-mästerskapet i Sydafrika är nu två av tre gruppomgångar spelade. Där har värdnationen och Zambia skaffat sig väldigt bra lägen att få spela semifinal. Det troliga är att de får sällskap av två av Botswana, Zimbabwe och Swaziland.

 

Piteå leder damallsvenskan 2019

Nina Jakobsson

Under torsdagen meddelade Piteå IF att Nina Jakobsson förlängt kontraktet med ytterligare två år. Därmed uppskattar jag det som att norrbottningarna i nuläget har ett starkare lag än det som tagit guld 2018.

På så sätt kan man säga att Piteå har kopplar ett mycket tidigt grepp om damallsvenskan 2019.

När jag kollar bloggens silly seasonsida är att det framför allt är lagen som slutade på den övre tabellhalvan som ligger bäst till i arbetet med att bygga sina trupper. Hon alla de sex klubbarna är huvuddelen av en tänkt startelva säkrad även till nästa säsong.

Däremot ser det värre ut bland några av lagen på den undra tabellhalvan. Om Piteå har tagit en tidig serieledning känns det minst lika säkert att Kungsbacka har en tidig jumboplacering. Sedan skulle jag säga att Kif Örebro och LB07 slåss om att undvika den andra nedflyttningsplatsen.

LB har tappat i slagkraft i och med förlusten av lagkapten Anna Welin, medan Kif Örebro har inlett silly season bra genom smarta värvningar av toppspelare i elitettan samt från toppklubbarnas överskottslager. De senaste dagarna har man gjort klart med Lidköpings yttermittfältare Kayla Braffet och med Rosengårds mittback Linnéa Svensson.

Noterbart i övrigt från veckan som gått är att samtliga damallsvenska klubbar fått sina elitlicenser beviljade.

Tove Almqvist och Stina Blackstenius

En spelare som har löpande kontrakt, men som ändå kan vara på väg bort från sin klubb är Tove Almqvist. Mittfältaren som var med i Peter Gerhardsson:s första landslagstrupp förra året hade svårt att plats i Linköping under hösten.

Hon verkar inte heller finnas med i tränare Olof Unogård:s framtidsbygge. Till Corren säger Unogård så här om Almqvist:

”Vi har sagt till Tove och hennes agent att det är okej att se sig om efter andra alternativ. Så får vi se vart det landar.”

Almqvist borde kunna vara eftertraktad hos flera av seriekonkurrenterna.

I länkad artikel framgår även att Linköping var ytterst nära att värva Lotta Ökvist, men att övergången föll i sista stund. Dessutom har korsbandsskadade Johanna B Rasmussen tackat nej till en roll som assisterande tränare.

I elitettan slutar AIK:s sportchef och chefstränare Christer Lundin efter tre år som tränare och två som sportchef. John Jildefalk kliver in om tillförordnad sportchef.

Västsveriges bästa spelare 2018 heter Rebecka Blomqvist. I varje fall är det Göteborgsforwarden som får tidningen GT:s kristallkula i år.

Elin Rubensson har fått det priset de tre senaste åren. Jag har absolut inget emot Blomqvist, som har varit bra under året. Men hon är inte med i landslaget, vilket flera andra Göteborgsspelare är. Och för mig hade det känts självklart att ge kulan till Rubensson i år igen. Som första utmanare hade jag haft Loes Geurts.

Den spelare som kanske har gjort den allra största prestationen av alla inom västsvensk damfotboll det senare året är nog ändå Böljans Linda Nöjd. Hon har spelat 24 av de 29 senaste omgångarna av elitettan parallellt med att hon har behandlats för cancer.

I veckan gjorde jag en längre intervju med Nöjd för Borås Tidning. Den är pluslåst, men det kan kanske vara värt att köpa en dygnsprenumeration för 19 kronor för att kunna läsa?

Kommande säsong kommer dock inte Nöjd att spela elitfotboll. Då skall hon istället träna Varbergs Bois nystartade damlag.

Till gruppen herrelitklubbar som startar damlag sällar sig även Jönköpings Södra IF. Man meddelade nyheten i veckan.

Både Bois och J-Södra väljer att starta från lägsta divisionen. I min hemstad Borås utreds just nu om Elfsborg skall starta damlag, och om man i så fall skall starta från lägsta divisionen eller försöka ta över en annan klubbs plats högre upp i seriesystemet.

Jag hade en liten minidebatt om valet av division på Twitter för några dagar sedan. Min syn på saken är att görs det en elitsatsning i Borås bör den starta så högt upp som bara är möjligt. Att starta från fyran innebär flera förlorade år. Plus att ingen mår bra av att elitsatsande klubbar spelar i gärdsgårdsserier och vinner alla matcher med stora siffror.

Slutligen en liten kort internationell sväng. Under fredagen blev förutsättningarna för nästa års Champions League klara.

Och på det norska fotbollsförbundets hemsida läser jag att Fifa ökar sina bidrag till de 24 nationer som nått nästa års VM-slutspel. NFF skriver att de får minst tio miljoner och som mest 38 miljoner norska kronor för sitt VM-deltagande.

Nilssons hand kan kosta för Rosengård

Jag var alltså på Malmö IP i går kväll. Det var en på många sätt intressant match. Inte minst taktiskt sett.

De slutsatser jag drar från matchen är att Rosengård har byggt ett fantastiskt stabilt försvarsspel. Ett försvarsspel där man håller ihop laget föredömligt och där alla verkar trygga i sina roller.

Jag tog de här bilderna i slutet av den första halvleken. Här rullar Frankfurt på egen planhalva. Kolla avstånden mellan Rosengårds backar och forwards, det är bara 12–15 meter. Det finns alltså knappt någon yta för Frankfurt att spela in bollen på. För att kunna spela så här måste man ha en snabb backlinje och vaken målvakt, som jobbar långt ut.

FC Rosengårds försvarsspel

FC Rosengårds försvarsspel

FC Rosengårds försvarsspel

FC Rosengårds försvarsspel

Rosengård släppte in 16 mål i damallsvenskan i fjol. Jag skulle inte bli förvånad om man släpper in klart färre i år.

Men. Grundspelet må vara grymt bra. Skall man nå framgångar i Champions Leauge får man inte göra som Lina Nilsson gjorde i går. Hennes hands var rätt oförklarlig.

Visst kom Simone Laudehr bakom. Men tyskan hoppade bakåt och hade dålig vinkel. Med andra ord skulle Sofia Lundgren haft mycket bra möjligheter att rädda nicken. Det hade således varit ett mycket bättre alternativ att låta Laudehr nicka än att släppa fram Dzsenifer Marozsan till straffpunkten. Se situationen 2,50 in i det här klippet.

Vill det sig illa förlorade Rosengård dubbelmötet vid den handpåläggningen. För det var en väldigt chansfattig match i går och mycket talar för en liknande matchbild i returen. I varje fall så länge det står 0–0.

I går hade jag 2–1 till Frankfurt i vassa målchanser. Bortasegern var alltså inte orättvis. Och nu är tyskorna förstås storfavoriter till att ta sig till semifinal.

Men det finns ändå hopp för Rosengård. Dels föll ju Frankfurt med 2–0 hemma mot LSK i åttondelsfinalen, dels har Frankfurt en viktig ligamatch på söndag. Dessutom tvingas man spela hemmamatchen mot Rosengård utan avstängda Dzsenifer Marozsan. På gårdagens press frågade jag den tyska storstjärnan hur det skulle bli att tvingas se returen från läktaren. Hon tyckte förstås att det skulle bli jobbigt, men litade på att lagkamraterna skulle fixa minst ett oavgjort resultat.

Det måste hon förstås. Men hennes avstängning är otroligt jobbig för laget. Min uppfattning i går var att just Marozsan var den Frankfurtspelaren som verkligen skapade oro i Rosengårds försvar. När hon hade bollen fanns det anledning att se upp.

Det andra överhängande hotet mot Rosengårds försvar som jag identifierade var Peggy Kuznik:s precisa långpassningar. I returen saknar alltså de regerande mästarinnorna sitt bästa anfallsvapen. Det kan förstås vara guld värt för Rosengård.

I Malmölaget imponerades jag enormt av Gaelle Enganamouit:s fysik. Frankfurts backar slet sitt hår i förtvivlan efter alla nickdueller, Kamerunforwarden var omöjlig att ta. Tyvärr klarade inte lagkamraterna i Rosengård av att utnyttja Enganamouit på rätt sätt i går.
Risken är tyvärr att det kommer att ta ett tag innan de lär sig varandra, men då kommer Enganamouit att bli ännu mer dominant än hon var i Eskilstuna.

Lovande för Rosengård var att Marta visade hög klass i den andra halvleken i går. Där var hon precis så bra som man minns från hennes storhetstid. Rosengård behöver en inspirerad Marta även i Tyskland på onsdag.

I övrigt kollade jag lite extra på Emma Berglund. Och jag blev mycket nöjd med vad jag såg. Hon värderade situationerna bra och såg helt enkelt ut som en tänkbar startspelare i OS.

Slutligen några ord om målvakterna. Efter tio minuters spel hade både Rosengård och Frankfurt sina tredjemålvakter på planen. Det märktes inte, både Sofia Lundgren och Anne-Kathrin Kremer gjorde utmärkta insatser. Men för Rosengårds skull är det förstås oroande att Erin McLeod inte får ordning på sitt knä. Vi får verkligen hoppas att det inte är något riktigt allvarligt.

Slutligen ett litet bildspel från matchen:

Detta bildspel kräver JavaScript.