Propagandafotboll – och taktiken som gud glömde

Svenska mästarinnorna FC Rosengård leder damallsvenskan. Man gör det efter att ha gjort flest mål och släppt in minst.

Dagen efter att jag gick rätt hårt åt lagets anfallsspel hade man plötsligt lilla julafton, spelade propagandafotboll och gjorde fyra mål redan första 22 minuterna.

Till slut blev det 6–0 mot ett Kif Örebro, som stod för årets i särklass mest naiva insats i årets damallsvenska. Örebros lagledning hade en genomusel matchplan.

Faktum är att min tanke i dag var att lägga fokus på Umeå–Linköping. Avsikten var att göra en lite djupare analys av nykomlingens spelsätt.

Till min stora glädje kunde jag i dag se matcherna på varsin dator, vilket gjorde det lättare att hänga med i båda matcherna än det varit när man haft en på mobilen. Och redan i första minuten blev jag nyfiken på matchen i Malmö.

Jag såg nämligen att Kif Örebro började sitt försvarsspel tio meter in på offensiv planhalva, samt att man tryckte upp sin backlinje nästan ända upp till mittcirkeln. Man mötte alltså Rosengård betydligt mycket högre upp i planen än vad något annat lag har gjort hittills i årets seriespel.

Jag tänkte direkt att Kif Örebros ledare inte kan ha läst mitt inlägg från i går, om de jätteproblem som Rosengård har haft mot lågt stående försvar. Nästa tanke var att det ibland kan vara värt att försöka överraska. Och kanske att Örebro skulle kunna chocka Rosengård med en bra hög press.

Den senare tanken slog jag nästan omgående undan. För redan efter 1.10 höll Sofie Svava på att göra 1–0 sedan Rosengård kunnat spela in på ytan bakom Örebros backlinje.

Hade jag varit Örebrotränare hade jag redan där börjat fundera på min taktik. Och efter fem minuter hade jag givit upp matchplanen och dragit hem laget.

Det syntes nämligen direkt att Rosengårds spelare fullständigt älskade att möta ett högt stående försvar. Plötsligt hade man yta att lägga in bollar bakom motståndarnas backlinje. Och man fick öppna skottlägen rakt framifrån.

Men Örebro ändrade inget. Tvärtom började man efter ett par minuter försöka spela sig fram längs marken ända från målvakt. Det gav Rosengård ännu mer energi. Hemmalaget fick chansen att visa sin fina press, och inledningsvis vann man i princip bollen på offensiv planhalva varenda gång Örebro försökte spela sig fram från backlinjen.

Matchen kom i stor utsträckning att spelas bakom Örebros backlinje. Det var således fullt logiskt att Anna Anvegård kunde skicka in 1–0 i nättaket efter 8.36. Rosengårds andra mål satte Svava efter 15.57.

Man brukar ju säga att gränsen mellan genialitet och galenskap är hårfin. I det här läget borde Örebroledningen absolut ha insett att deras taktik inte var något genidrag, utan ren galenskap.

Men trots att Rosengård för första gången på länge verkligen såg ut som ett mästarlag fortsatte Örebro att trycka upp sin backlinje. Följden blev att Anvegård kunde trycka in 3–0 på en frisparksretur (Nathalie Björn) efter 19.01 och Mimmi Larsson kunde tåa in 4–0 när matchklockan visade 21.59.

Rosengård var verkligen otroligt bra. Men de fick stor hjälp av Örebros självmordstaktik. Den ledde till fyra baklängesmål på 22 minuter. Vi får nog gå ganska många år tillbaka i tiden för att hitta en lika naiv taktik i högsta serien.

Till slut blev det 6–0. Rosengård visade spelglädje och ett anfallsspel av hög internationell klass. Det var verkligen bästa möjliga svar på all min kritik i gårdagens inlägg. Det är bara att skicka ett gäng gratulationer till Malmöklubben.

Till Stefan Ärnsved och hans team skickar jag däremot årets dumstrut. För sämre taktik än den de hade i dag går det knappast att ha.

Efter det där 4–0-målet i matchminut 22 flyttade jag alltmer mitt fokus till den andra matchen. Där såg jag ett annat lag som hade en taktik som man inte klarade av.

Umeå försöker ju nämligen också att spela sig fram. Man undviker helst långa insparkar, utan vill istället rulla igång bollen från målvakt.

Problemet är att Umeås backlinje inte är tillräckligt boll- och passningsskicklig för att klara av den typen av spelsätt i högsta serien. De kanske fixade det i elitettan. Men i damallsvenskan håller de inte tillräcklig klass. Linköping satte hög press, och fick gång på gång bollen av Umeåbackarna.

Linköping fick dessutom ett ledningsmål av Umeås backlinje. En stressad Eva Nyström slog en blindpassning mot eget mål i fjärde minuten. Tyvärr för Nyström hade målvakt Tove Enblom lämnat målet för att möta Nyström.

I 45 minuter kändes Linköping minst ett par klasser bättre än Umeå. Efter paus mattades dock LFC:s övertag. Även om det inte längre var lika bastant kändes bortasegern hur klar som helst när det blev 0–2 i 65:e minuten. Återigen bjöd Umeå på målet. Normalt duktiga Fanny Hjelm slog en usel bakåtpassning som LFC tog hand om. Ebere Orji serverade Uchenna Kanu till det som borde ha varit segermålet.

I det läget gjorde jag en anteckning om att Umeå inte är så dumt när deras mittfältare kommer rättvända. Men att man tar alldeles för stora risker i sin uppbyggnadsspel. Man måste minska risktagandet om man även skall spela i damallsvenskan 2021.

Men sista kvarten hände något. Linköping bytte ut Nilla Fischer och satte in Lisa Hurtig. Strax efter gjorde Umeå ett gäng byten – och inhopparna vände matchen.

Först borde väl Wilma Öhman haft straff efter 75.15? Med utzoomad kamera är det svårt att se exakt vad som händer. Men nog ser det väl ut som att LFC-försvararen inte tar någon boll, utan bara sveper Öhmans ben?

Domare Sara Wiinikka reagerade dock inte. Jag är ingen domarkontrollant. Men mitt intryck av Wiinikka är att hon inte håller damallsvensk klass.

Hon är ofta långt ifrån spelet och har ingen pondus. Dessutom står hon för en hel del väldigt konstiga domslut. Det fanns ju exempelvis ingen som helst logik i att ge Nilla Fischer frispark när mittbacken i slutet av den första halvleken blev överkörd av Cajsa Andersson.

Det lag som drabbades hårdast av Wiinikkas svaga insats var Umeå. Men hemmalaget hade ju sina inhoppare.

Knappt 1,5 minuter efter straffsituationen löpte pigga inhopparen Monica Jusu Bah in framför LFC:s backlinje och tog emot ett uppspel från Fanny Hjelm. Jusu Bah spelade ut mot höger till Therese Simonsson som i sin tur hittade in till inhopparen Lova Lundin framför mål. Lundin styrde in reduceringen.

Duon Jusu Bah och Lundin hade varit på planen i fem minuter när de ordnade målet.

Efter 77.13 kom Olivia Holm in istället för Öhman. En minut senare var Holm nära att få ett friläge. Och två minuter senare gjorde hon 2–2 via stolpen. För förarbetet stod återigen Monica Jusu Bah.

I det läget verkade Linköping ha lagt av. Gästernas backlinje verkade närmast paralyserad. Inhopparen Lisa Hurtig sprang bredvid Lundin och tittade vid 1–2. Och vid 2–2 var det återigen jättepassivt uppträdande från Linköpings försvarare, inte minst från Hurtig.

Och det skulle bli värre ändå.

Efter 88.31 gjorde Lova Lundin 3–2 med en läcker höger yttersida. Läkarstudenten från Borlänge fick en långboll från Sanna Kullberg. I samma rörelse tog Lundin emot bollen med bröstet och vände bort en vilsen Lisa Hurtig. På andra tillslaget kom det snygga avslutet.

Umeå vann med 3–2. Lisa Hurtig stod för årets stora mardrömsinhopp. Lova Lundin, Monica Jusu Bah och Olivia Holm var däremot riktiga succébyten.

På en kvart förbättrades Umeås chanser till nytt kontrakt rejält, samtidigt som Linköpings möjligheter att hänga på i toppen försämrades.

Vad blir då min analys av UIK?

Först måste de se till att vara så långt ifrån eget straffområde som bara möjligt. Idéen om att spela sig fram är vacker. Men Umeå har för tillfället inte tillräcklig kvalitet i backlinjen för att klara det spelsättet.

Dagens vändning kom när man slutade med kortpassningarna och istället började lyfta fram bollar mot sina forwards. Och även om det är tråkigare, tror jag att Umeå måste spela på det viset betydligt mycket oftare framöver.

Jag har alltid gillat Lova Lundin. Hon är en targetforward, vilket är ovanligt i svensk damfotboll. Jag kan faktiskt inte förstå varför hon bara fått 154 spelminuter hittills i damallsvenskan.

I fjol gjorde Lundin 15 mål i elitettan, fyra fler än Ebere Orji. Ändå har inte Lundin fått förtroendet i UIK nu i början av serien. På topp har man istället kört med Therese Simonsson, som är en utmärkt forward. Att lyfta bollar mot Lundin och ha Simonsson bredvid för att gå i djupled känns som ett suveränt anfallsvapen för Umeå.

För som sagt. När deras mittfältare är rättvända är de inte så dåliga. Och med dagens trepoängare lever hoppet.

Det självförtroende som tillfördes laget i kväll kommer lägligt. För i de närmaste tre omgångarna skall Umeå möta de båda lag som ligger bakom i tabellen, Växjö och Vittsjö.

Den sjätte omgången fortsätter i morgon. Redan 12.45 spelar Piteå och Växjö. Där får vi se om Piteå kan ta sin första hemmaseger för året, och om Växjö äntligen kan göra ett spelmål. Hittills har småländskorna bara gjort ett mål – en straff.

Övriga matcher börjar 15.00. Där får vi se hur Göteborg klarar ett riktigt lågt spelande Uppsala. Där får vi ett nytt, intressant test på göteborgskornas anfallsspel.

Matcherna Eskilstuna–Vittsjö och Djurgården–Kristianstad är också spännande. I båda möter ett lag med toppambitioner ett som vill bort från botten. Det kan nog finnas ett och annat att kommentera i morgon också.

Slutligen lite nyheter. Till slut presenterade Eskilstunas talang Nor Mustafa för West Ham.

I den här intervjun berättar Mustafa om hur det har varit att spela flickfotboll i Sverige, ett land där hon stuckit ut på många sätt:

Dagens svenska värvning har IFK Kalmar gjort. Man hämtar hem Linnea Svensson från Brøndby:

Slutligen ett tillägg till gårdagens inlägg. Där hade jag ett tips till EFD om att tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Denne någon skulle kunna vara Jared Burzynski – för han gör redan jobbet. Det behövs nämligen någon som är så här hängiven uppgiften:

Inför den sjätte omgången såg toppen av Burzynskis skytte- och assistligor ut så här:
Notera att Burzynski följer Fifas regler för assist. Personligen tycker jag att Fifaupplägget är överlägset mycket bättre än det SvFF följer.

Så anfaller topplagen i damallsvenskan

Då är semifinalerna spelade i NWSL Challenge cup. Det hjälpte inte för Portland att deras före detta landslagsback Meghan Klingenberg gjorde allt för att motivera sina lagkompisar.

Trots Klingenbergs uppeldande motivationssnack vann Houston första semifinalen med 1–0 efter segermål av Rachel Daly. Houston alltså klart för final.

Där ställs de mot Chicago, som vann den andra semifinalen med 3–2 mot Sky Blue FC. Det efter att nya kanadensiska högerbacken Bianca St Georges gjort ett mål och nästan två assist. Jag skriver nästan för att hon var näst sista Chicagospelare på bollen innan 2–0-målet men får inte räkna det inlägget som ett assist. Officiellt alltså ett mål, ett assist och ett nästanassist för St Georges.

Finalen Houston–Chicago spelas på söndag, 18.30 svensk tid. Även den går att se på Twitch TV från Sverige.

Det här inlägget skall huvudsakligen handla om anfallsspel i damallsvenskan. Men vi stannar lite i USA först. Den nya satsningen i Los Angeles fortsatte att dra uppmärksamhet till sig i går. Många tror verkligen att NWSL och amerikansk klubbfotboll på damsidan äntligen står inför ett större genombrott. Här är en artikel som förklarar varför.

Det vore verkligen kul om NWSL skulle lyckas. På landslagssidan är ju USA loket som drar damfotbollen. Däremot har man ju inte lyckats speciellt bra med sin klubbfotboll, även om man har överlägset högst publiksiffror i världen. Men kanske att något är på gång att hända även på klubbsidan.

Lite typiskt dock att dagen efter att det stod klart att Los Angeles får ett NWSL-lag valde stadens bästa universitetsspelare att skriva på ett treårskontrakt i Europa.

USLA:s kanadensiska affischnamn Jessie Fleming blir klubbkompis med Magdalena Eriksson och Jonna Andersson i Chelsea.

Fleming är själva mallen för de nya, bollskickliga kanadensiska landslagsspelarna. Hon fyllde 22 i mars, och har redan hunnit med två VM-slutspel ett OS-brons och totalt 77 A-landskamper. Hon är redan en internationell toppspelare, och det skall bli väldigt intressant att se vad hon kan uträtta i WSL.

Samantha Mewis

Med frågetecken för hur resten av säsongen ser ut i USA är ytterligare spelare på väg till Europa. Amerikanska landslagsspelaren Sam Mewis är klar för Manchester City, som tydligen även skall ha skickat ett kontraktsförslag till kommande superstjärnan Rose Lavelle.

Apropå internationella övergångar har den engelska tidningen The Guardian startat en sida där de redovisar alla övergångar i fem europeiska toppligor, de i England, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland. Den användbara länken finns här.

Där kan man både söka på datum och klubb. Noterbart från de senaste dagarna är utöver Flemings första proffskontrakt även att Sydafrikanska anfallsstjärnan Thembi Kgatlana fortsätter sin karriär i Eibar i Spanien.

Så till damallsvenskan. En del av eftersnacket till den femte omgången har handlat om underlaget i Umeå. Debatten startade med den här tweeten:

Och visst ser det ut som att Umeå kommun har lite att fixa till. Det är ju inte elitklass på den mattan.

Det om underlag. Jag tänkte istället fokusera mitt eftersnack till omgång fem på anfallsspel. Och jag riktar in mig på de fyra topplagen Göteborg, Linköping, Rosengård och Piteå.

Av dem har Göteborg och Rosengård mest gemensamt i förutsättningar. Båda lagen har ett bra återerövringsspel, vilket gör att de får ett väldigt stort bollinnehav. Båda lagen möter dessutom huvudsakligen motståndare som antingen frivilligt backar ner djupt, eller som tvingas att backa ner djupt.

Det som är intressant är att det skiljer sig väldigt mycket åt i hur Göteborg och Rosengård tacklar de här lågt stående försvaren.

En huvudskillnad som jag nämnt tidigare här i bloggen är snabbheten i passningsspelet. Medan Rosengårds spelare gärna har två–tre tillslag per person, och oftast passar till närmaste medspelare, har Göteborgs spelare betydligt mycket färre tillslag. Och man slår dessutom oftare längre passningar.

Göteborgs 1–0-mål mot Djurgården är ett typexempel. Anfallet startar med ett inkast på högerkanten på offensiv planhalva. Från att bollen kastas är fyra spelare inblandade.

Julia Zigiotti Olme använder ett tillslag. Emma Koivisto använder ett tillslag. Vilde Bøe Risa tar till två tillslag. Och Julia Roddar avslutar på ett tillslag. Fyra spelare använder totalt fem tillslag. Det är snabbt, snyggt och effektivt.

Rosengård är lite av en motsats. Jag kan faktiskt bara påminna mig om att jag sett dem ha ett enda anfall med så få tillslag i år, och det var inte mot ett lågt stående försvar. Utan det var senast, i 85:e minuten, när Umeå klev upp och satte lite högre press. Då slog Rosengård till med sitt (i min uppfattning) snyggaste anfall den här säsongen.

Det var Nathalie Björn, Ali Riley och Johanna Rytting Kaneryd som stod för anfallsuppbyggnaden på högerkanten. Tyvärr för Rosengård fick varken Anna Anvegård eller Anam Imo träff framför mål. Annars hade det blivit ett riktigt snyggt mål.

Ali Riley

Totalt sett har dock Malmöklubben spelat otroligt långsamt när de ställts mot ett lågt försvar. Man rullar i princip bara runt i sidled, med målet att komma in från kanterna.

Man väljer förvånansvärt sällan att försöka spela igenom motståndet. Och de få gånger man väl fått in bollen mellan motståndarnas mittfält och backlinje väljer man oftast att bara spela, vilket gör att man inte får ut något av att ha slagit ut en lagdel.

Tittar vi på spelare har Göteborg och Rosengård gemensamt att de i princip rakt igenom har landslagsmeriterade spelare i de offensiva positionerna.

Jämför man spelartrupperna är Rosengårds namnkunnigare, och jag tycker även att den borde vara bättre. Men så har det inte varit hittills.

Normalt är det en stor tillgång att ha så många spelare som kan bidra som de båda lagen har. Känslan är dock att bredden just nu är en större tillgång för Göteborg, eftersom spelarna där underordnar sig varandra på ett bra sätt. Däremot känns inte rollfördelningen mellan stjärnorna klar i Rosengård.

Jag tycker faktiskt att det är ett problem för tränare Jonas Eidevall att ha trion Caroline Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic på planen samtidigt. I varje fall så länge alla tre helst vill trampa på bollen i varje anfall. Det gör att Rosengård väldigt sällan tar chansen till snabba anfall i djupled.

Caroline Seger

Och djupledsspelet är intressant. Kollar man Rosengårds nio mål hittills i serien har man faktiskt två djupledsmål – dels segermålet mot Vittsjö och dels 2–0 mot Växjö. De få gånger Rosengård faktiskt satsar på snabba anfall är man alltså bra på det. Men oftast väljer Rosengård att strunta i kontringar, vilket ju gör att de hela tiden ställs mot ett samlat motståndarförsvar. Och mot sådana försvarar har man varit direkt dåliga.

Göteborg har betydligt fler djupledsmål. Det är ingen slump, för göteborgarna tar chansen att sätta in bollen bakom motståndarnas backlinje så fort det bara går.

När Göteborg ställs mot ett lågt försvar är känslan också att de skjuter mycket mer från distans än var Rosengård gör. Har man bra skyttar så tvingar man ju motståndarna att kliva upp från sina skyttegravar. Och när motståndarnas mittfältare kliver upp mot eventuella skyttar, blir det större yta för forwards att jobba på.

Apropå forwards noterade jag senast att Rosengård var väldigt snällt mot Umeås försvar. Jelena Cankovic var forward på pappret, men föll ofta ner i en mittfältsroll, vilket gjorde att Mimmi Larsson i regel var enda Rosengårdsspelaren som rörde sig mellan Umeås backar och mittfältare.

Mimmi Larsson

Larsson gjorde det dock lätt för UIK:s backar genom att hela tiden hålla sig synlig framför dem. Umeås mittbackar behövde således aldrig vrida på huvudet eller ens fundera över vart hotet var på väg.

De kunde hela tiden ha koll på Larsson och bollen samtidigt. Här har Rosengård mycket att jobba på. Först behöver de nog ha fler spelare centralt, högt i planen. Kanske att man måste sluta använda Cankovic som forward, för hon är ju ändå inte där uppe så ofta.

Men de behöver även hitta bättre rörelsemönster på forwards som gör att motståndarnas mittbackar får det betydligt mycket svettigare.

Göteborg har oftast två forwards som ligger högt, och utmanar motståndarnas backar. Dessutom fyller Zigiotti Olme på med djupledslöpningar, vilket gör det extra svårt för motståndarförsvaret.

Kantspelet är en annan sak där Göteborg och Rosengård har helt olika sätt att ta sig an uppgiften. Om man delar planen i längdledd brukar man kalla ytan mellan straffområdet och långlinjen för den yttre korridoren.

Emma Koivisto

När Göteborg anfaller i sina yttre korridorer låter de oftast Emma Koivisto (till höger) och Julia Roddar (till vänster) gå ensamma mot sina försvarare. Övriga spelare i närheten inriktar sig istället på att hitta avslutspositioner.

Ibland har kantspelarna hjälp av en medspelare som vägg vid straffområdesgränsen, men det är långt ifrån grundregel. Det understöd som ges kommer istället oftast från backen på den sida där de anfaller.

Rosengård agerar helt annorlunda i yttre korridor. De går i princip alltid ut med en forward som vägg kring straffområdeslinjen. Men de har även ofta både en back och en central mittfältare som kommer ut och ger kantspelaren understöd. Ibland kan man ha fyra–fem spelare i den yttre korridoren. Det leder ju naturligtvis till att man också lockar ut fler motståndare, vilket gör det trångt.

Om man väl spelar sig loss på kanten är följden att det finns begränsat med alternativ inne i straffområdet. Ofta är där bara en medspelare. Här tror jag faktiskt att vi har en stor anledning till varför Rosengård gör färre mål än Göteborg.

Rosengård har så duktiga kantspelare att de kan vinna man-man-situationerna på samma sätt som Göteborgs gör. Om man litar på att kantspelare kan slå sin back på egen hand kan man ha betydligt mer folk inne i straffområdet, vilket bör leda till fler mål.

När Rosengård väl har folk på plats inne i straffområdet är tyvärr ofta inlöpen både otajmade och ostrukturerade. Senast gjorde jag en notering om ett inlöp i 29:e minuten. Då hade man fyra spelare i straffområdet när Sofie Svava var på väg att komma runt på vänsterkanten. Alla fyra sprang mot första stolpen.

Straffområdet är rätt stort, så det är ju lite onödigt att alla tar sikte på samma lilla yta. Här skall sägas att det så mycket bättre ut på slutet, när Umeå flyttade upp sitt lag. I det där mönsteranfallet i 85:e minuten som jag tidigare beskrivit hade Rosengård också fyra spelare som löpte in i straffområdet. De var perfekt utspridda, de täckte alla de viktigaste ytorna.

Det var ju dock ett snabbt anfall, där spelarna inte hann tänka så mycket, utan var tvungna att agera på instinkt. Kanske att spelarna tänker för mycket under alla de där långsamma anfallen?

Med tanke på att jag tycker att Göteborg lagmässigt agerar bättre än Rosengård på väldigt många punkter i offensiven kan man tycka att det borde vara större skillnad än 13–9 i gjorda mål. Och det borde det.

För det är större skillnad i skapade chanser. Men jag upplever att Rosengård jämnar till siffrorna genom att man har vassare avslutare än Göteborg.

Här har jag ingen statistik som grund – statistiken för damallsvenskan sämre än den varit någon gång tidigare under den här bloggens existens. Men jag upplever det som att Göteborgs forwards behöver fler chanser per mål än Rosengårds.

Men Rosengårds namnkunniga lag bör ha större potential – om de får ihop lagspelet. Och om de får ihop arbetsfördelningen. Lyckas man med det borde Rosengård kunna vinna fler matcher på ett enklare sätt. Nu får man närmast nöta ner sina motståndare.

Göteborgs problem har varit effektiviteten. Mot Örebro gjorde exempelvis ingen göteborgare mål, trots massor av chanser inklusive två straffar. Och senast mot Djurgården missade Stina Blackstenius fyra–fem 100-procentiga målchanser. Där var Göteborg helt i onödan i gungning perioden innan Julia Roddar stötte in 2–0-målet. Just Roddar är ju för övrigt ännu så länge lagets bästa målskytt med tre fullträffar.

Julia Roddar

Får Göteborg igång målskyttet på allvar från någon av deras forwards kommer de att vinna matcherna säkrare än de gjort hittills. För linjerna i spelet finns där.

De andra två lagen i toppstriden är ju Linköping och Piteå. De dominerar inte sina matcher på samma sätt som Rosengård och Göteborg. Tvärtom försvarar de sig på egen planhalva delar av matcherna, något som gör att de får fler möjligheter att kontra. Och framför allt har Linköping visat sig ha vassa offensiva omställningar, medan Piteå är mer beroende av lite längre anfall.

Det känns även rimligt att säga att Piteå och Linköping är mer beroende av enskilda spelare än de två andra topplagen.

För LFC har det i stor utsträckning hittills handlat om Frida Maanum och Ebere Orje. Men Linköping har fler bra anfallsspelare. Det blir intressant att se hur lagets offensiv kommer att utvecklas när även Lina Hurtig och de båda andra nigerianskorna, Uchena Kanu och Chinaza Uchendu är fullt speldugliga. Plus när den nya intressanta, danska talangen Sofie Bruun Bredgaard hittat in i laget.

Linköping har alltså ett ganska stort offensivt sparkapital, för meritmässigt är Kanu och Uchendu bättre spelare än Orji.

Hittills har de alltså delvis levt på snabba kontringar på Orji. När det kommer till uppställt anfallsspel vill man förstås gärna spela in på fötter på Maanum, och så får hon leda anfallen med sin kreativitet.

Frida Maanum

Alternativet är att överbelasta på kanterna. Där drar man gärna in yttermittfältarna i den inre korridoren (mellan målområdes- och straffområdeslinje) och öppnar den yttre åt ytterbackarna Johanna Alm och Elin Landström. Båda har legat bakom mål i år.

Landström är en spelare som jag alltid tyckt varit väldigt överskattad. Framför allt tycker jag  att hon varit vansinnigt slarvig i passningsspelet. Men ännu så länge den här säsongen har hon varit bra. Och nya Alm är en positiv överraskning. Med tanke på att LFC vill ha offensiva ytterbackar är det förstås positivt för laget att båda har presterat så här bra.

I Piteå är den offensiva nyckelspelaren så här långt Fernanda Da Silva. Hon har gjort tre mål och fixat en straff, men hon ligger bakom mycket mer än så av lagets offensiv. Det är Da Silva som bryter mönster i Piteå, ungefär som Maanum och Orji gör i Linköping.

Tidigare år har annars Piteås anfallsspel följt ganska tydliga mönster. Många mål har gjorts på fasta situationer från June Pedersen och Ronja Aronsson. Och i uppställt spel har man antingen jobbat med uppspel mot Nina Jakobsson:s fötter, eller med djupledsbollar mot Madelen Janogy.

Nina Jakobsson

Ännu så länge i år har man varken lyckats ersätta Pedersens/Aronssons fötter eller Janogys djupledsspel. Det gör Da Silva extra viktig.

Utöver hennes kreativitet har vänsterkanten varit lagets bästa väg till avslut. Där har Josefin Johansson, och i viss mån även Cailin Michie, tagit sig runt rätt många gånger. Dock tycker jag inte att man fått tillräcklig utdelning i mål från sin starka vänsterkant. Det finns en hel del att jobba på både med inspel och inlöpningar.

Faktum är att man kan säga att Piteås kanthot mer är kopplat till Josefin Johansson än till vänstersidan. För den matchen där Johansson utgick från högerkanten var det också till höger som Piteå skapade sina farligheter.

Känslan är att Piteå hade mått väldigt bra av ett riktigt djupledshot. Nu har man ofta ganska långa anfall som avslutas med distansskott eller att man siktar på att ta sig runt på kanterna. Om exempelvis Cecilia Edlund skulle kunna få ett lyft skulle det betyda mycket.

Cecilia Edlund

För som det är nu kan motståndarna flytta upp sin backlinje och minska ytorna för Jakobsson och Da Silva. Med ett större djupledshot skulle de båda få större utrymme, vilket troligen skulle förbättra Piteås anfallsspel ganska rejält.

Avsaknaden av centralt djupledshot gör att även när Piteå lyckas spela in centralt på sina forwards hamnar man oftast ändå till slut på kanten hos Josefin Johansson. Alternativt blir det distansskott.

Det var en liten analys av anfallsspelet hos våra damallsvenska topplag. Det finns säkert anledning att återkomma till ämnet längre fram. Kanske redan efter sjätte omgången.

När det gäller skytteligan är det lite anmärkningsvärt att fyra av de sju spelare som gjort tre mål eller fler är utländska. Förra året var det stor svensk dominans i skytteligan. Fem i topp var alla spelare svenska, och sex av de sju som delade sjätteplatsen var också svenska. Alltså totalt var elva av de tolv bästa målskyttarna i fjol inhemska.

På tredjeplatsen ligger Örebros Karin Lundin med fyra mål. På sätt och vis har hon gjort fem, för det tycks ha varit hon som nickade in Göteborgs segermål på Behrn Arena i eget mål. I varje fall hävdar Natalia Kuikka, som är bokförd för målet, att hon inte var på bollen.

Men Lundin har inte bara gjort ett självmål. Som jag ser det är hennes volleymål mot Umeå, som går att se 1.35 in i det här klippet, seriens snyggaste mål så här långt.

Slutligen några ord igen om den undermåliga, officiella statistiken för damallsvenskan. Den blir bara sämre och sämre. Dels för att allt färre saker redovisas. Bland annat finns det inte längre någon statistik alls på målvakterna. Svagt.

Men även siffrornas korrekthet är ju tveksam. Där har jag ett litet tips till de som sköter statistiken ute på arenorna: använd Sportbladet Play.

Sändningen ligger lite efter, vilket gör att man lätt hinner dubbelkolla både skyttar, målskyttar och assist. Om folket i Umeå hade gjort det i förra omgången hade de exempelvis inte kunnat missa Nathalie Björns assist till Hanna Bennison:s 1–0-mål. Men nu har Björn gått miste om den tydliga passningspoängen.

Jag såg ett utmärkt exempel på hur man kan jobba med tv-bilderna på Vittsjö idrottspark i fjol. Där hade man igång sändningen och väntade in tv-bilderna för att kolla så att inmatningarna i databasen blev rätt.

Här är även ett tips till förbundet och EFD. Som det är nu ligger tydligen ansvaret för att mål och assist blir rätt på huvuddomaren. Det tycker jag är direkt olämpligt i elitfotbollen. Huvuddomaren har viktigare saker för sig än att reda ut målskyttar och assist.

Jag tycker att man kan ge fjärdedomaren det ansvaret under matcherna. Fjärdedomaren känns inte direkt överhopad med jobb, och har nära till spelare och ledare. Den borde kunna se till att skytte- och assistliga blir rätt. Jag tycker även att EFD skall tillsätta någon som har ett övergripande ansvar för den damallsvenska statistiken. Någon som kollar tv-klippen i efterhand och korrigerar eventuella misstag. Damallsvenskan förtjänar att ha en mycket bättre officiell statistik än den nuvarande.

 

Ranking: Damallsvenskans fem bästa spelare

Snart är en fjärdedel av damallsvenskan spelad, det är den i halvtid i den sjätte omgången.

Men redan nu när nästan fem omgångar är klara börjar serien sätta sig. Det har börjat utkristallisera sig fyra topp-, fem mitten- och tre bottenlag. Det är naturligtvis fortfarande tidigt i serien, och det kommer att ske vissa omkastningar.

Vi har dock kvartetten Linköping, Rosengård, Piteå och Göteborg i toppen. Alla de lagen har visat god stabilitet, och känslan är att det är mellan de fyra som kampen om de tre Champions Leagueplatserna kommer att stå. Kanske att Eskilstuna och Kristianstad också kan utmana. Men de har redan lämnat en lucka uppåt, en lucka som kan bli tuff att täppa till.

I dag såg jag Linköping ta en stabil 1–0-seger i nyckelmatchen mot Eskilstuna. LFC ägde den första halvleken, och försvarade sin ledning i den andra. Linköping har imponerat med stabilitet så här långt. Dagens seger visar att laget på allvar tänker utmana i toppen.

Linköpings segermål var en högklassig prestation av Frida Maanum, som stillastående hängde upp bollen i krysset. Maanum har lyst hittills i damallsvenskan, och hon fick mig att sätta ihop en topplista över seriens bästa spelare så här långt.

Här är min ranking över damallsvenskans bästa spelare efter 29 matcher:

Frida Leonhardsen Maanum

1) Frida Maanum, Linköping

Står bokförd för tre mål och två assist, och är inblandad i det mesta i LFC:s offensiv. Har en lysande bollbehandling och grym speluppfattning. Det ser så enkelt ut när Maanum spelar. Men exempelvis dagens mål är allt annat än enkelt. Klar etta på den här listan.

Faith Ikidi

2) Faith Ikidi, Piteå

Hösten 2018 skrev jag att Ikidi hade nått zenit, och var på nedgång. Hittills den här säsongen har hon med eftertryck visat att jag var fel ute. Nigeriansk-svenskan dominerar som aldrig förr i Piteås mittförsvar.

Loreta Kullashi

3) Loreta Kullashi, Eskilstuna

Fem mål på fem matcher är imponerande. Men Kullashi är mer än bara en avslutare. I dag hade hon en lysande framspelning till Eskilstunas bästa kvitteringschans. Kullashi har inlett serien med precis den smartness som man hoppats att hon skall visa.

4) Ebere Orji, Linköping

Det känns farligt varje gång Orji får bollen rättvänd. Fem mål har hon gjort. Hon är farligast i djupled, men hon har visat att hon även kan slå till på andra sätt. Nickmålet mot Piteå var exempelvis lite av ett konstnummer. Orji är seriens stora sensation så här långt.

Emma Koivisto

5) Emma Koivisto, Göteborg

Göteborgs finska evighetsmaskin lär sedan länge vara inne på sitt andra marathon i årets seriespel. Men den finländska kantspelaren är inte bara löpstark. Hennes inspel och inlägg gör henne även till ett utmärkt anfallsvapen. Och hon har varit grymt bra så här långt i år.

Det var mina fem i topp. Några andra spelare som fanns med i funderingarna var Emma Kullberg, Emma Holmgren, Julia Zigiotti Olme, Alice Nilsson samt Cornelia Kapocs. Men spontant kändes kvintetten rätt självklar. Av topplagen är Rosengård utan spelare på listan. Men det känns rimligt, då ingen av deras spelare glänst i match efter match.

Parallellt med listan över de fem bästa spelarna gjorde jag även en lista över spelare som har överraskat mig positivt. Orji är tveklöst seriens största sensation. Ändå är hon inte aktuell för den här andra listan.

Utan spelarna här är sådana jag har sett tidigare, och tyckt att de vägt för lätt, eller inte varit så bra som deras rykte. Men samtliga de här fem har i år övertygat mig om deras storhet.

Här är alltså en lista över fem spelare som tagit jättesteg det här året:

Cornelia Kapocs

1) Cornelia Kapocs, Uppsala

20-åringen har varit så bra att jag funderade över att ha med henne på den andra listan. Tidigare när jag sett Kapocs har jag sett en spelare med stor potential, men som inte fått fram sin talang. Men hittills i damallsvenskan har Kapocs glänst. Inte bara att hon gjort två fina mål, hon känns lite som hjärnan bakom Uppsalas anfallsspel.

Emma Östlund

2) Emma Östlund, Örebro

Mittbacken som fyller 20 om någon vecka gjorde inga intryck på mig när jag såg henne i elitettan 2018. Hon missade stora delar av fjolåret på grund av en korsbandsskada. Nu är hon inte bara frisk – hon är en klippa i Örebros mittförsvar. Känns som en trolig kandidat till årets genombrott.

3) Marika Bergman Lundin, Uppsala

Jag har inte sett hennes storhet tidigare. Och jag tänkte faktiskt att det inte kan vara så smart att bygga ett damallsvenskt innermittfält kring henne. Men jag hade fel. 21-åringen har visat att hon är en bra damallsvensk spelare. Bergman Lundin är väldigt nyttig för Uppsala.

Nellie Lilja hinner före Adelina Engman

4) Nellie Lilja, Kif Örebro

Lilja är en spelare där jag tyckt att hennes rykte har varit bättre än hennes prestationer. Men i Örebro tycker jag att 21-åringen håller på att växa ut till den duktiga damallsvenska innermittfältare som många trott att hon skall bli. Hon har varit bra i alla de matcher jag sett Örebro.

Alva Selerud

5) Alva Selerud, Linköping

Ytterligare en spelare som hängt i luften tidigare. Men i år har hon fått större förtroende – och då har 20-åringen vuxit. Nu är hon inte bara med på planen, nu bidrar hon. Hon vågar ta initiativ och visa sin tekniska färdigheter, och sin känsliga vänsterfot.

Det är kul att se spelare växa med förtroende. Och utöver de här fem har vi även några nya spelare som varit positiva överraskningar. I Piteå ser 17-åriga Vilma Koivisto väldigt spännande ut. Hon är bara 17 år, men vågar redan ta för sig. Och hennes högerfot kan vara det vapen vid fasta situationer som laget skriker efter.

Två spelare från lägre divisioner som tagit för sig från start är Linköpings Johanna Alm och Piteås Maja Green. Alm hade i och för sig två farliga hemåtspel i dag. Men totalt sett tycker jag ändå att hon väldigt snabbt klarat av steget från botten av division I till toppen av damallsvenskan. Och Green kändes som någon som Piteå tog in mest för att fylla numerären. Det jag sett av henne är hon redan en god damallsvensk försvarare.

Jag välkomnar både era synpunkter på mina listor, och gärna även förslag på spelare som borde ha varit med. Vilka har jag missat?

Innan jag sätter punkt för i kväll en kort spaning från kvartsfinalspelet i USA:s NWSL. Där blev det bara ett mål på fyra matcher. Upplägget med att inte ha förlängning, utan att köra straffar direkt efter 90 minuter, gjorde kvartsfinalerna till en straffsparkstävling.

De lag som gör upp om titeln är de som slutade fyra, sexa, sjua och åtta i grundserien. Det vill säga Houston Dash, Chicago Red Stars, Sky Blue och Portland Thorns. Sista laget till semifinal var Chicago. Världsmästaren Julie Ertz slog deras första straff, och hon visade verkligen hur en otagbar straff ser ut:

Vittsjö, Växjö och Umeå vill nog ha stängd serie

Dags att sammanfatta en eftermiddag framför Sportbladet Play. Först kan man konstatera att Göteborg är nya serieledare efter 1–0-seger i Örebro några timmar efter att Linköping spelat 2–2 i Piteå.

Sedan blickar man mot botten, där trion Vittsjö, Växjö och Umeå står kvar på varsin poäng. Vittsjötränaren Thomas Mårtensson driver sedan maj månad frågan om att stänga serien från nedflyttning i år, och utöka till 14 lag till nästa år.

Jag har förstått att Mårtensson tar alla chanser att framför den uppfattningen. Till tidningen Norra Skåne säger Vittsjötränaren att han skall göra en egen variant av den romerske senatorn Cato:s cirka 2200 år gamla citat:

”Cato lär ju ha avslutat alla sina tal i senaten med att säga ‘För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras’. Jag får köra en variant på det och alltid avsluta med ‘För övrigt anser jag att ligan bör stängas’.”

Jag är som bekant en förespråkare för att utöka damallsvenskan till 14 lag. Så jag kan inte säga att jag är någon direkt motståndare till Mårtenssons förslag. Möjligen att jag skulle kunna tycka att jumbon i damallsvenskan skulle kunna få kvala mot trean i elitettan.

Att göra förändringar av förutsättningarna under pågående serie följer ju inte ordinarie protokoll. Men det här är ju ett speciellt år, och så länge inte något lag drabbas negativt skulle det ju kunna gå. Jag tror exempelvis inte att någon av klubbarna i damallsvenskan skulle protestera.

Mårtensson började alltså propagera för stängd serie redan en månad innan seriestart. Men hans lags nuvarande läge lär ju inte minska hans energi i frågan.

För plötsligt är Vittsjö riktigt illa ute. Jag bytte till deras match när det var spelat 68 minuter. Jag fick se ett otroligt tröttkört Skånelag förlora i slutminuterna för tredje gången den här säsongen.

Linda Motlhalo frälste Djurgården i 86:e. Stockholmarna tycks ha gjort en riktigt bra match igen, och kan kanske börja titta uppåt i tabellen. För Vittsjö är det betydligt jobbigare. Av det lilla jag såg verkade spelarna helt slut. Och det är ju nu som det riktigt jobbiga börjar.

Det här var den första omgången av åtta fram till den 17 augusti. Den närmaste månaden skall det alltså spelas sju matcher till. En månad där fysiken kommer att bli otroligt viktig.

Det här var alltså dagen då man stämplade kris på Vittsjö. Ännu värre är det för Umeå. Laget föll tungt med hela 3–0 i nykomlingsmötet i Uppsala. Jag såg en liten stund i den andra halvleken, en stund där Uppsala gick från 1–0 till 3–0. Under den perioden var Uppsala det klart bättre laget.

Och tyvärr för Umeå bjöd man återigen på ett mål efter en grov målvaktstavla. Den här gången var det Tove Enblom som tappade bollen framför fötterna på Sara Olai.

Med tanke på att Umeå i de kommande sju omgångarna möter alla de sex klubbar som var på övre halvan i fjol så har UIK verkligen hamnat i en jobbig situation redan så här tidigt på säsongen.

Uppsala däremot har fått en kanonstart och har lagt en grund till ett nytt damallsvenskt kontrakt. Apropå kontrakt känns det närmast ofattbart att Umeå inte erbjöd Ebere Orji nytt kontrakt. Orji gjorde två mål till i dag, och är precis den målfarliga spets som UIK hade behövt.

Jag antar att nigerianskan inte kan ha varit lika bra ifjol som hon varit hittills den här säsongen. Klart är att Umeå säkert ställer sig positivt till Thomas Mårtenssons förslag om att stänga damallsvenskan för nedflyttning i år.

Mårtensson har säkert även Växjö DFF:s röst. Smålänningarna åkte i dag på sin första hemmaförlust under Magnus Olsson:s och Maria Nilsson:s ledning. Växjö var klart bättre än senast i Göteborg. Men ändå inte så bra att jag skulle tippa laget på ensiffrig slutplacering.

Innan jag går på toppstriden så var det ett dramatisk tänkt mittenmöte i Eskilstuna i dag. Den matchen bytte jag över till med drygt tio minuter kvar. Därmed fick jag se Eveliina Summanen rulla in Kristianstads segermål till 3–2. Summanens avslut var lika iskallt som Anna Welin:s framspelning var precis. Ett klassmål.

Jag såg alltså det avgörande målet live. I efterhand har jag även sett situationen som blev matchavgörande, den i tolfte minuten där Elise Stenevik räddade med händerna, fick rött kort – samtidigt som Kristianstad fick straff.

Spontant hade jag fått för mig att det inte automatiskt skulle bli målchansutvisning när man dömer straff. Men vid en snabbkoll i reglerna hittar jag bara formuleringar om lindring vid tacklingar. Det är således fullt möjligt att domare Sara Persson tog ett korrekt beslut.

När vi ändå är inne på domarna så är det värt att ta upp två andra domslut för hands i straffområdet. Både i Piteå och Örebro inträffade situationer där bollen träffade en medspelares arm när en försvarare försökte rensa bort bollen. Både Tess Olofsson och Pernilla Larsson blåste straff.

Personligen tycker jag inte att någon av situationerna borde vara straff. För i båda fallen missgynnas ju det försvarande laget av att rensningarna stoppas av armar. Men det är inte jag som skriver reglerna.

Handsregeln är inte okomplicerat formulerad. Men i de här fallet känner jag mig ändå rätt säker på att Olofsson gjorde rätt som blåste straff till Piteå, medan Larsson gjorde fel som blåste straff till Göteborg.

I båda fallen kom bollen snabbt från kort avstånd, vilket är förmildrande omständigheter vid hands. Dock är det så att all hands ovanför axelhöjd skall bestraffas. Och Frida Maanum hade sin arm ovanför axlarna i Piteå, medan Frida Abrahamsson:s arm var i brösthöjd i Örebro.

Nu skipades ändå rättvisa då Moa Öhman snyggt räddade Göteborgs feldömda straff (slagen av Vilde Böe Risa) i 15:e minuten. Faktum är att Göteborg även slog en straff i ribban två minuter tidigare. Göteborg vann till slut efter att Natalia Kuikka nickat in segermålet efter en hörna i den andra halvleken.

Tillagt i efterhand: Jag såg att göteborgarna själva var osäkra på vem som gjorde målet. Det skulle kunna antyda att Kuikka inte är på bollen., utan att det är ett självmål av Karin Lundin. Emma Kullberg har fått det officiellt. Hon har en touch på bollen, men den är ju innan Kuikka och Lundin går upp i sin duell. Så Kullberg kan aldrig räknas som målskytt. Antingen är det Kuikka eller självmål. Målet ser du 1.55 in i det här klippet.

Trots att det var 0–0 i paus tycker jag på många sätt faktiskt att Göteborg spelade bättre i den första halvleken i dag än man gjorde före paus senast, då man ledde med 3–0 mot Växjö. Det kändes lite lugnare och lite mer koncentrerat i dag.

Och trots att Göteborg nu är nya serieledare undrar jag om inte tränarduon Mats Gren och Jörgen Ericson har lite huvudvärk över hur de skall formera sitt anfall. De två senaste matcherna har fjolårets skyttedrottning Rebecka Blomqvist fått börja på bänken.

Istället har Stina Blackstenius gått in i startelvan. Och utöver att hon sprang offside minst en handfull gånger redan före paus så känns Blackstenius pigg och het. Bättre än jag sett henne på länge.

Ändå känns det inte givet att matcha Blackstenius på topp. Hon är ju nämligen inte en forward som samarbetar med övriga laget. Hon gör sin löpning för att få bollen i djupled, något hon är bra på. Men med Blomqvist längst upp på topp får Göteborg ett bättre lagspel. Tredje kuggen Pauline Hammarlund känns mer anpassningsbar än de andra två, och bör nog ha en ganska säker startplats.

Tränarna skall alltså välja mellan Blackstenius tyngd och Blomqvists smartness. Det är verkligen inget lätt val. För den som väljs bort riskerar att tappa självförtroendet.

En som har tappat mycket av självförtroendet är Rosengårds Anna Anvegård. I dag blev hon dock bokförd för ett mål. Hennes straff gick dock i ribban och ut, och målskytten bör ändras i protokollet till självmål. Om bollen inte träffat i målvakt Katie Fraine:s rygg skulle det ju aldrig ha blivit mål.

Kanske ändå att Anvegård kan få lite självförtroende av att ha varit sista utespelare på bollen vid ett mål. Jag hade Växjö–Rosengård på mobilen som andramatch fram till och med Mimmi Larsson:s hela matchavgörande 2–0-mål.

Rosengård gjorde ingen stormatch. Men det var ändå tydligt att de jobbat på att få till ett lite rakare och direktare anfallsspel. Länge saknades den rätta tajmingen, men känslan är ändå att Malmöklubben har lokaliserat sina problem och börjat agera för att åtgärda dem. Och fördubblad målskörd lär ju kännas skönt för laget.

Slutligen till Piteå och dagens första match. Det var en intressant historia, där taktiken stod i fokus i den chansfattiga första halvleken. LFC valde att vara lite mer försiktigt i uppspelsfas än tidigare. Kanske berodde det på att Nilla Fischer satt på bänken. Men man sköt inte upp ytterbackarna på samma sätt som tidigare, och man tog inte heller ner Petra Johansson som vänsterback. Det såg rätt statiskt ut i början, Piteå var det något bättre laget de första 20 minuterna.

Sedan hörde man LFC-ledningen ropa ut instruktioner om att man skulle vrida på mittfältstriangeln så att spetsen pekade framåt. Plötsligt tog LFC över. Och även om det var jämnt och chansfattigt var det inte helt ologiskt att gästerna gjorde ett ledningsmål i halvlekens slutminut.

Det var Ebere Orji som akrobatiskt nickade in Frida Maanums precisa hörna. Om nu bollen verkligen var inne. På tv-bilderna är det omöjligt att se vilken väg bollen tog från ribban till Guro Pettersen:s famn. Min spontana känsla var att bollen inte var inne. Men eftersom ingen Piteåspelare protesterade antar jag att min känsla var fel, och att domarna hade rätt.

Efter paus öppnade sig matchen. Linköpingsbacken Johanna Alm blev lite av nyckelperson. Först var hon inblandad i ett missförstånd i eget straffområde, och nickade fram Nina Jakobsson till 1–1. Strax efter gjorde Alm en grym räddning bakom egen målvakt när Fernanda Da Silva bara skulle peta in ledningsmålet i tom kasse.

Och precis när matchklockan passerat 60 minuter slog Maanum en läcker genomskärare som friställde Alm på högerkanten. Linköpingsbacken slog ett precist inspel till Orji, som petade in sitt femte mål för säsongen.

Just Frida Maanum och Ebere Orji är klasspelare som gör att LFC hela tiden känns sylvasst framåt. Till slut fick jag det till 7–7 i klara målchanser, vilket gör att 2–2 både kändes logiskt och rättvist. Men faktum är att jag imponerades av både Piteå och Linköping. När det blev toppmöte visade båda lagen hög klass. Det blir spännande att följa båda framöver.

Slutligen har jag ju skrivit lite om Sportbladet Play och deras kommentatorer. I dag var han som skötte snacket från Örebro riktigt bra. Och Marcus Bühlund är ju alltid både påläst och stabil. Men de som kommenterade från de andra arenorna får bakläxa.

Det är ju tydligt att de inte läser den här bloggen, för då hade det inte varit så vansinnigt många namnfel i dag. Huvuddelen av dagens kommentatorer hade inte tagit Bengt Skött:s uttalskurs. Och han som kommenterade från Piteå var jobbigt dåligt påläst på LFC. Bland annat kallade han Ebere Orji som Orji Ebere.

Nu är han inte den enda som tror att hon heter så. Men Ebere är förnamn och det står Orji på tröjan eftersom det är efternamn. Här är förbundets databas en bov i dramat, där står det just Orji Ebere. Men det har till slut gått att få rätt på Halimatu Ayinde:s namn i den databasen. Så kanske att någon kan fixa så att även årets ena skytteligaledare får rätt namn i de officiella papperna framöver?

Tillagt i efterhand. Ser på förbundets hemsida att Loreta Kullashi till slut fått sina ”saknade” mål, och nu står på fem i den officiella skytteligan. Bra jobbat av den som fixade det.

Tillagt i efterhand 2: Tyvärr är det nu bekräftat att Växjös Stina Lennartsson har drabbats av en korsbandsskada och därmed har spelat klart för i år.

Analys av tolv damallsvenska matcher

I morgon är det något så ovanligt i damallsvenskan som en full omgång samma dag. Matcherna är dock lite utspridda, så det går att se totalt fem halvlekar live.

Det här året är vi ju alla helt beroende av tv-sändningarna. Efter tre omgångar kan man ju slå fast att det är väldigt varierande nivå på kommentatorerna. Exempelvis blev Göteborg–Växjö totalt söndersnackad av en kommentator som tycktes tro att vi som såg matchen inte klarade av en enda sekunds tystnad.

Nivån på kunnandet är också väldigt varierande. Men där får man väl ge kommentatorerna lite tid. Det är ju inte lätt att komma ny till en värld där i princip alla tittare är experter.

Som hjälp till alla damallsvenska kommentatorer gjorde Radiosportens Bengt Skött en liten uttalsguide till vår högsta serie. Bra. Personligen fick jag lära mig att i:et i slutet av Sara Olai:s efternamn skall uttalas just som i – och inte som j.

En kommentator som får jobba rätt mycket på trovärdigheten i sina sydamerikanska målvrål är han som lotsade tittarna genom elitettanmatchen Kvarnsveden–Jitex.

I ett tidigare inlägg var jag frustrerad över att jag inte kunde se två damallsvenska matcher parallellt på Sportbladet Play. Min frustration verkar ändå vara ganska liten mot den som Olga Ekblom gjort utlopp för:

Hon har alltså två olika abonnemang, men kan bara se på ett i taget. Korpklass. Det är ju något som inte Sportbladet Play och Sportexpressen Play kan acceptera. Det är ju bara att se till att leverantören gör om och gör rätt.

Personligen har jag noterat att det numera går att se en match på Sportbladet Play på datorn och en annan på mobilen. Däremot går det inte att se två olika matcher på två datorer. Mystiskt.

När det gäller produktionerna är Sportbladet Play bättre inför matcherna och i halvtid än vad damallsvenskan.tv var. Men själva sändningarna har en hel del skönhetsfläckar. Det här var ju exempelvis inte så snyggt:

Olika matchtider…

Det om tv. Dags att komma in på den fotboll som spelats. Vi är ju tre omgångar in i damallsvenskan. Och det kommer att dröja minst tre omgångar till innan serien börjar sätta sig. Så här långt har lagen nämligen mött väldigt ojämnt motstånd.

Kristianstad har exempelvis redan ställts mot alla de tre lag som var topp tre förra året. I andra änden finns Piteå som hittills har mött de tre lag som inte var med i damallsvenskan guldåret 2018.

Jag har varit fast i lägenheten i några veckor, och har därmed sett väldigt mycket fotboll på tv. I den andra omgången hoppade jag mellan många matcher, medan jag har sett fem hela matcher i omgång 3.

På förhand är ju tipsen att guldet skall stå mellan Rosengård och Göteborg. Båda de lagen spelade sina tredje matcher i fredags, och jag roade mig med att jämföra guldkandidaterna.

Gemensamt är att båda lagen är väldigt bra i återerövringsfas, vilket gör att de får ett stort övertag i bollinnehav i sina matcher. De stora skillnaderna finns i offensiven. Och där är det ännu så länge stor fördel för Göteborg.

Göteborg skapar betydligt många fler målchanser än vad Rosengård gör, så det är ingen slump att Göteborg har gjort mer än tre gånger så många mål som Malmöklubben. Vad som är extra oroande för Jonas Eidevall och hans lag är att man blivit allt segare och ofarligare för varje omgång.

Senast mot Eskilstuna gav Rosengård i princip bort 60–70 minuter. Så långt kunde man använda lagets spel till en instruktionsfilm om långsamt och omständigt anfallsspel. Alla spelare skulle ha minst två tillslag på bollen, och man passade i princip alltid till närmaste medspelare. Det gick inte bara långsamt, det var även extremt fantasilöst.

Efter 60 minuter hade jag 4–1 i klara målchanser till Eskilstuna. Jag gissar att det däremot var minst 70–30 i bollinnehav till Rosengård. Men fotboll handlar ju inte om att ha bollen mest, utan om att ha den bäst.

Rosengårds långsamma sätt att anfalla gör att de i väldigt stor utsträckning ställs mot samlade försvar. Då måste man få mycket bättre fart på bollen kring motståndarnas straffområde än man fick mot Eskilstuna. Det håller inte att både Caroline Seger och Jelena Cankovic måste få trampa på bollen i varje anfall.

Seger började spela lite snabbare på slutet, medan Cankovic rakt igenom var en besvikelse. Skall man vara den offensiva hjärnan i en seriefavorit måste man väl kunna spela på ett tillslag åtminstone en gång per halvlek?

Som jag ser det måste Rosengård bli mycket bättre på att hitta in till forwards centralt. Som det är nu är laget alldeles för fokuserat på att spela runt motståndarna. Man måste framför allt söka Anna Anvegård på fötter mycket mer. Hon är normalt väldigt duktig på att kombinera sig igenom täta försvar. Men som det är nu gör Rosengård det lätt för motståndarna, samtidigt som skyttedrottning Anvegård inte kommer med i matcherna.

Göteborg har betydligt högre fart i sitt anfallsspel. De flyttar bollen bättre genom att dels ofta slå hårda passningar direkt från backar till forwards, dels genom att använda färre tillslag än Rosengård.

Det innebär inte att jag tycker att Göteborg har nått någon toppnivå på anfallsspelet så här långt. Jag tycker att flera av göteborgskorna är lite onödigt slarviga i passningarna när de kommer nära motståndarnas straffområde. Lite för många bollar hamnar på medspelarnas sämre fot, vilket gör att man går miste om ganska många målchanser.

Senast mot Växjö spelade man i princip hela den första halvtimmen på offensiv planhalva. Och det ser kanske konstigt ut att gnälla på ett lag som har 3–0 efter 33 minuter. Men trots stor dominans räknade jag så långt bara till två 100-procentiga målchanser skapade av eget passningsspel. Sedan fick man ytterligare två som gåvor av Växjö. Framför allt var ju 1–0-målet en riktigt fin julklapp.

Göteborg har ett bra anfallsspel, och har gjort tio mål på tre matcher. Men jag tror alltså att det kan bli ännu bättre.

Det blir spännande att följa hur de två guldfavoriterna utvecklar sina respektive spelsätt. Jag får naturligtvis stå fast vid mitt tips av Rosengård som svenska mästarinnor. Men om jag hade tippat efter tre omgångar hade jag nog kastat om ettan och tvåan.

Däremot är jag nöjd med att ha serieledande Linköping som trea. Men mer om det alldeles strax. Jag tänkte nämligen gå igenom lagen utifrån matcherna i den fjärde omgången, alltså den som spelas i morgon.

15.00 Piteå IF–Linköpings FC

Omgången börjar med ett toppmöte mellan trean Piteå och ettan Linköping. En på många sätt högintressant match. Piteå har tagit sju poäng utan att egentligen imponera något nämnvärt.

Segern senast var en fin 50-årspresent till tränare Stellan Carlsson som firade den stora dagen med match i Uppsala. Grattis i efterskott.

Framför allt tycker jag att Piteå har haft svårt att komma till riktigt vassa målchanser. Man har haft svårt att få till något djupledsspel och man har inte fått till sin tidigare specialitet – de fasta situationerna. Nu får man sin första riktiga värdemätare.

För Linköping har ju fått en kanonstart. Både mot Vittsjö och Djurgården har det varit jämna matcher där motståndarna haft väl så många målchanser som serieledarna.

Men årets LFC ser ut att vara ett lag som präglas av harmoni och glädje. Ett lag där alla trivs. Man blir ju exempelvis själv glad när man ser sådan gemensam glädje som laget visade efter slutsignalen i Vittsjö. Just den glädjen kan ta Linköping långt.

Man spelar något som liknar 4–5–1 i försvar. I anfall skjuter man upp alla fyra kantspelarna ett steg samtidigt som Petra Johansson faller ner som vänsterback. Det skapar ett 3–4–3 i anfall.

Hittills har man radat upp segrar trots att lagets offensiva affischnamn Lina Hurtig har varit uppsatt på skadelistan. Nu är Hurtig på väg tillbaka, och känslan är att hon borde kunna servera duon Uchenna Kanu och Ebere Orji en hel del riktigt bra bollar. Den nigerianska duon är riktigt vass i djupled, vilket kommer att bli ett bra vapen för LFC i år.

Defensivt hade man stundtals stora problem på sin vänsterkant mot Djurgården. Det måste man nog åtgärda om man skall hänga med i toppen. För det är många lag som har vassa högerkanter, och som dessutom har större självförtroende i avsluten än vad stockholmarna har för tillfället.

Samtidigt som känslan är att Linköping har överpresterat lite i säsongsupptakten så upplever jag det som att man har något bra på gång. Jag tror kanske inte att årets lag är ett guldgäng. Men att de skall kunna vara med och slåss om den sista Champions Leagueplatsen känns högst rimligt.

18.00 Kif Örebro–Göteborg FC

Örebro har varit en positiv överraskning i serieupptakten. Kryss hemma mot Eskilstuna och borta mot Piteå samt bortaseger i Umeå imponerar. I mitt damallsvenska tips skrev jag att det var frestande att tippa laget på nedflyttningsplats.

Nu är jag glad att jag inte föll för den frestelsen. För Örebro har inte uppträtt som något nedflyttningslag i säsongsupptakten. Tvärtom har man visat kvaliteter som gör laget till en utmanare om en plats på övre halvan.

Nya amerikanskan Cali Farquharson har imponerat med fin fart, och Karin Lundin har fått en kanonstart med tre fina mål. 2–0-målet i Umeå senast var en riktig godbit – går att se 1.35 in i det här klippet. Nu ställs Lundin mot sin före detta klubb. Och det här blir verkligen det stora testet på nya, obesegrade Örebro.

Framför allt har man ju haft lite frågetecken kring hur deras trebackslinje står sig utan Emma Kullberg. Hittills har Emma Östlund imponerat som Kullbergs ersättare. Hur klarar sig Östlund mot Göteborgs starka anfall?

Göteborgs anfallsspel har jag redan avhandlat. Lagets svaghet är bristen på defensiv bredd nu när både Annika Schmidt och Emma Berglund är uppsatta på skadelistan. Vet inte om Berglunds skada påverkade laget i Eskilstuna. Men poängförlusten där kändes högst onödig.

Jag såg bara delar av den matchen. Men under de delarna tycktes Göteborg ha full kontroll. Man hade ju exempelvis 9–3 i avslut på mål. Men seriens spelare så här långt, Loreta Kullashi fick sista ordet i den matchen. Vem får sista ordet på Behrn Arena under onsdagskvällen?

19.00 IK Uppsala Fotboll–Umeå IK

Nykomlingsmötet är Uppsalas tredje hemmamatch. Det är också en riktig nyckelmatch. Hittills är det de båda nykomlingarna samt Växjö och Djurgården som sett ut som bottenlag. Djurgården lyfte dock sin prestation senast, och kanske kan ha potential att slippa slåss för kontraktet i höst.

Vilket som är förstås de inbördes matcherna mellan tänkta bottenlag hyperviktiga. Uppsala har redan spelat två sådana, och tagit fyra poäng på de matcherna. En trepoängare även här och laget har skapat sig lite andrum.

Det kan för övrigt vara värt en notering i marginalen att förra gången tränare Jonas Valfridsson ledde en damallsvensk nykomling blev det bara tre poäng. Den här gången hade Valfridssons lag fyra poäng redan efter två matcher.

Det är tydligt att tränaren lärde sig mycket den tid han fick leda IFK Kalmar i damallsvenskan. Uppsala känns väl förberett för högsta serien, inte minst taktiskt. Spelarna har visat taktisk disciplin så här långt.

Senast mot Piteå senast spelade man med ett lågt försvarsspel. Spelarna höll sig kalla även när man var i underläge, vilket är starkt. Personligen tycker jag kanske att man faktiskt väntade väl länge innan man började gå för kvitteringen.

Men totalt sett tror jag att det är den taktiska disciplinen som gjort att man kunnat reparera ett par svaga defensiva insatser. Den straff man gav Växjö i andra omgången var ju exempelvis väldigt onödig. Först vände Ida Strömblad ryggen till vid en skottfint från Ria Öling, och sedan var Anna Rakel Petursdottir alldeles för het när hon kastade sig fram för att täcka. Det kändes inte som allsvensk klass på de försvarsagerandena.

Men totalt sett har ändå Uppsala klarat defensiven på ett godkänt sätt så här långt. Att ha Emma Holmgren längs bak skapar ju en trygghet. Och offensivt har man ett jättevapen i luftrummet. Men man kan även göra mål på annat sätt än inlägg och fasta situationer.

Är Cornelia Kapocs solomål mot Växjö årets mål hittills i damallsvenskan?

Men som sagt. Det är bollar i luften som är Uppsalas specialitet. Man har flera fysiskt och nickstarka spelare i Nicole Odelberg Modin, Sara Olai och Cassandra Korhonen. Man har även fötter som kan sätta upp de nickstarka spelarna. Bland annat har nämnda Petursdottir bra precision i vänsterfoten.

Serien har inte börjat lika bra för Umeå. Fjolårets seriesegrare i elitettan har tagit en poäng på tre matcher, och det mot lag som jag tippade på undre halvan. UIK spelar en sevärd och småtrevlig fotboll. Men laget känns tunt i båda straffområdena.

Defensivt har de framför allt haft problem i luftrummet, något som gör att de nog gör bäst i att undvika att dra på sig hörnor eller frisparkar på egen planhalva mot Uppsala.

I fjol vann UIK båda de inbördes mötena med Uppsala med 2–0. Umelaget behöver nog en seger även den här gången, för annars är risken att man halkar efter. Spelschemat framöver är ju nämligen betydligt mycket tuffare än det man haft hittills.

I Umeås lag har jag hittills imponerats stort av Fanny Hjelm-Rönnlund. Med henne och Lisa Dahlkvist centralt har man ett väldigt starkt mittfält. Therese Simonsson känns spännande i offensiven, men har hittills varit för ensam. Jag gillade Lova Lundin när hon spelade i Kvarnsveden. En stark forward som man borde kunna sätta upp lite bollar på. Men det lilla jag sett UIK använda Lundin hittills i år har hon hamnat långt ut på en kant.

19.00 Eskilstuna United–Kristianstads DFF

Här har vi ett riktigt spännande möte mellan två lag med Champions League-ambitioner som fått två väldigt olika starter på serien.

Eskilstuna är obesegrat och har kontakt med toppen med sina fem poäng, medan Kristianstad ligger på nedflyttningsplats med bara en poäng.

Där kommer dock inte Kristianstad att ligga kvar. Skånskorna har betydligt högre kapacitet än deras tidiga tabellplacering. När man tittar på tabellen skall man ha med sig att KDFF har mött alla de tre lag som slutade topp tre förra året. Mot Göteborg gjorde man en bättre prestation än resultatet 1–5 visade. Uddamålsförlusten mot Rosengård var i sin ordning, medan man mycket väl kunde ha vunnit derbyt mot Vittsjö.

Jag tyckte att Vittsjö var bättre i 56 minuter. Sedan fick Kristianstad numerärt överläge, och borde ha kunnat plocka med sig alla tre poängen.

Kristianstads lag är lite ombyggt i år. Utan bärande spelare som Sif Atladottir och Rita Chikwelu har andra fått kliva fram. Alice Nilsson har flyttats fram ett halvsteg och fått en tiaroll. Jag tycker att hon har imponerat från den positionen. Och nyförvärvet Therese Sessy Åsland visade senast att hon är ett riktigt bra vapen från distans. Norskan har nämligen riktigt bra tillslag med båda fötterna.

Jag tror att Kristianstad kommer att sluta på övre halvan. De skulle till och med kunna nå sitt mål om Champions League, men då får man nog inte förlora den här matchen. Eskilstuna känns som en annan het kandidat till en placering topp tre. Och även Eskilstuna har mött de båda stora guldkandidaterna i serieupptakten. Men medan Kristianstad kammade noll mot Göteborg och Rosengård tog United imponerande fyra poäng i de matcherna.

Efter premiären skrev jag att Eskilstuna var lite sämre än förväntat. Men de har spelat upp sig sedan dess. Poängen mot Göteborg var i och för sig en stöld. Men segern mot Rosengård var imponerande. Där fick man länge matchen precis dit man ville.

Unitedlaget är riktigt vasst i de offensiva omställningarna. Och framför allt har man en glödhet Loreta Kullashi. I min bok har hon gjort fem mål hittills i serien. Som jag skrev efter premiären tycker jag att hon borde ha fått det 3–3-mål som bokfördes som självmål.

Det är inte solklart, men jag tycker att det ser ut som att det skott från Kullashi som styrde på en örebroare och in i mål skulle ha gått inom ramen utan riktningsförändringen. Och då skall målet bokföras på Kullashi.

Kullashi bör även bokföras för 2–0-målet från segern mot Rosengård. Det målet står på Vaila Barsley med okänd assist. Men nog sjutton var det Kullashi som styrde in Barsleys nick?

Det är för övrigt så vansinnigt uselt att varken förbundet eller EFD kan ta tag i den officiella statistiken. Den har varit pinsamt dålig i flera år, och inget sker för att den skall bli bättre. Det har gått drygt fyra dygn sedan matchen Rosengård–Eskilstuna och det står alltså fortfarande på förbundets hemsida att det är okänd assist på det målet. Okänd assist? Har ingen klarat av att titta på tv-bilderna på fyra dygn?

Som hjälp finns klippet med höjdpunkter här. 2–0-målet kommer 58 sekunder in i klippet.

Allt var inte uppåt för Eskilstuna i Malmö senast. När jag i förra inlägget räknade upp potentiella knäskador från tredje omgången glömde jag ju att Unitedförvärvet Emma Engström bars av med lindat vänsterknä. Jag har inte sett några rapporter om hur det gick med Engström.

De sex senaste tävlingsmatcherna lagen emellan har slutat med hemmasegrar. Senast i våras vann Kristianstad med 3–1 i cupen. Håller sviten är det alltså Eskilstunas tur den här gången.Känslan inför avspark är att Kristianstads backlinje kan få ganska stora problem med Eskilstunas snabba omställningar. Vi får se hur rätt den känslan är.

19.00 Växjö–Rosengård

Som jag skrev i förra inlägget är Växjö hårt drabbat av korsbandsskador. Jag har ännu inte sett någon bekräftelse på att Stina Lennartsson:s knäskada handlade om korsband. Det innebär att klubben i nuläget har tre eller fyra korsbandsskadade spelare. Lennartssons skada är extra jobbig eftersom jag upplevde att hon var lagets bästa spelare i de två första omgångarna.

En annan spelare som känns lite spännande i Växjö är Elma Smajic. Det 17-åriga nyförvärvet från FC Vetlanda har inte spelat några landskamper, men är såvitt jag kan se den enda 03:a som har startat matcher i damallsvenskan i år.

Totalt sett är dock inte glädjeämnen det första man tänker på när man kollar tillbaka på Växjös säsongsstart.

När klubben gick upp i damallsvenskan inför säsongen 2018 var Växjö DFF ett väldigt boll- och passningsskickligt lag som kunde kontrollera matchtempot mot de flesta andra lagen, framför allt på hemmaplan.

Men i år är den där boll- och passningsskickligheten som bortblåst. Senast mot Göteborg klarade Växjö sällan av att slå fler än två passningar i rad till rätt adress.

Hittills har jag inte sett något som talar för att Växjö skall kunna undvika bottenstrid i år. Tvärtom är det mesta botten – skadeelände, svagt passnings- och försvarsspel samt en ekonomi som gör att man inte kan värva hur som helst.

På hemmaplan har Växjö varit väldigt starkt under klubbens två tidigare säsonger i damallsvenskan. Så det är hemma på Myran (som jag även fortsättningsvis kommer att kalla Visma Arena) som kontraktet skall räddas.

Nu väntar alltså möte med ett Rosengård, vars anfallsspel jag redan har sågat i det här inlägget. Både 2018 och 2019 lyckades Växjö ta en poäng vardera av Malmöklubben. Trots Rosengårds risiga anfallsspel senast skulle det vara en jätteskräll om Växjö tog poäng den här gången.

Det här känns ju nämligen som en mycket god chans för Rosengård att få igång sitt anfallsspel. Inte minst borde fjolårets båda Växjöspelare Anna Anvegård och Jelena Cankovic vara väldigt sugna på att glänsa på sin gamla hemmaplan.

19.00 Djurgårdens IF–Vittsjö GIK

Omgångens sista match är ett möte mellan två lag som båda står på en poäng, men som båda har gjort bättre prestationer än poängen visat.

Djurgården inledde med matcher mot de båda nykomlingarna. Båda gångerna ledde man, men tappade på slutet. Spelmässigt sett var en poäng väldigt i underkant sett till prestationerna. Senast mot Linköping gjorde man en bra match, och kunde mycket väl ha fått med sig poäng hem. Man vann exempelvis avsluten med 12–4 och avsluten mot mål med 7–3.

Framför allt skapade man mycket på högerkanten före paus. Olivia Schough har inlett serien piggt, men borde förstås ha fått något av sina avslut mot mål. I den första halvleken satt jag och imonerades av Tilde Lindwall:s rörelsemönster. 18-åringen har potential.

Hon blev dock utbytt i paus. I den andra halvleken kom nyförvärvet Hannah Wilkinson in. Halvlekens bästa chans hade i stället Malin Diaz, hon hade en boll i stolpen i 72:a minuten. På den efterföljande hörnan slängde sig Nilla Fischer in i duellen med vänsterarmen i luften. Jag tyckte det såg lite misstänkt ut, men det var inga djurgårdare som skrek på straff, så bollen träffade antagligen inte Fischers arm.

Prestationerna har varit bättre än poängutdelningen för Djurgården. Samma sak gäller i högsta grad för Vittsjö.

Men hittills i serien har skånskorna fällt sig själva genom att göra självmål i varje match. Mot Rosengård i premiären hade man skaffat sig ganska god defensiv kontroll när Kajsa Lind styrde in ett inlägg från Jessica Samuelsson i eget mål.

Mot Linköping var det målvakten Sabrina D’Angelo som kastade in en hörna i eget mål vid ställningen 1–1. Jag har hört uppgifter om att Vittsjö inte släppte in ett enda hörnmål i fjol. Stämmer det så krävdes det alltså ett självmål för att spräcka den nollan.

Mot LFC bokförde jag Vittsjö för flest klara målchanser, 6–5. Men det blev 2–1-förlust. Senast mot Kristianstad gjorde man en annan typ av självmål. Clara Markstedt hade inlett matchen lysande. Men fyra minuter efter att hon fått gult kort gick hon in på ett vansinnigt dumt sätt i en duell långt ute vid sidlinjen. Även om domaren tvekade lite först så var varningen solklar.

Rött kort i minut 58 – ett riktigt självmål av Markstedt som satte ett brandskattat lag i brygga. I åttonde övertidsminuten räddade Sabrina D’Angelo en straff från Therese Ivarsson. En straff som D’Angelo själv orsakade genom att fälla pigga tvåmålsskytten Svava Ros Gudmundsdottir. Straffen var det sista som hände i matchen, så man kan ju säga att kanadensiskan räddade säsongens första poäng åt sitt lag.

En dryg halvtimma tidigare hade D’Angelo legat ner och tagit sig för sitt ena knä. Och i början av den andra halvleken fick Ebba Hed ledas av planen. Hon fick en liten touch när hon var i luften, med följden att hon landade på ett rakt vänsterben. Det syntes direkt att Hed kände det som att något gick sönder. Hed har förresten sett väldigt bra ut i de tre första omgångarna. Hon tycks bara bli bättre och bättre för varje år.

För ett redan skadedrabbat Vittsjö är det förstås riktigt dåliga nyheter med skada på Hed och avstängning för Markstedt. Det lär inte sitta många Vittsjöspelare på bänken på stadion.

Tillagt i efterhand. Enligt den här artikeln ska det inte vara någon större fara med Ebba Hed, utan hon är med i matchtruppen till onsdagens match. Däremot verkar det värre med D’Angelo. Kanadensiskan ska undersökas på nytt, och är således tveksamt startande mot Djurgården.

Känslan är ändå att om Vittsjö slutar att göra självmål, samt om man får stop på skadeeländet, så är man fortsatt ett lag för övre halvan. Det finns väldigt mycket kvalitet i laget. Men man har inte råd att dra på sig en massa fler skador.

Det var min genomgång av två damallsvenska omgångar. Slutligen till dagens svenska damfotbollsnyhet. Den handlar om att Jenny Hjohlman byter klubb i Italien.

Hon lämnar Empoli och ansluter till nykomlingen Napoli. Det innebär att Hjolman i höst gör sin tredje raka säsong i en nykomling. 2018/19 var hon i nykomlingen Florentia, förra säsongen alltså i Empoli och nu i Napoli.

I våras spelade även Patrycja ”Pato” Jerzak för Napoli. Hon kommer däremot inte att spela kvar i klubben i höst.

Tankar från premiäromgången

Det har hunnit gå flera dagar, och jag vet varken om det är läsvärt eller ens läsbart. Men jag hade gott om tid att titta på premiärhelgens matcher, och gjorde noteringar under tiden.

Så här är mina tankar av sju timmar av damfotboll.

14.00: Umeå–Piteå 2–3

Umeå spelar något mellanting mellan 4–2–3–1 och 4–4–2. Man backar hem och startar ofta sin press vid mittlinjen.

Piteå verkar ha bytt till klassiskt 4–4–2 i år. Nina Jakobsson verkar vara fast som forward, medan man rullar på tre spelare på yttermittfältsplatserna och den andra forwardsplatsen.

11.55: 0–1. Nina Jakobsson på en fin nick. Men framför allt är målet frukten av ett dåligt målvaktsingripande. Agnes Granberg var ute och hängde tvätt. Sånt har inte nykomlingar råd med. Speciellt inte som Umeå spelmässigt sett hade varit bäst fram till målet.

23.05: Sarah Mellouk avslutar ett jättefint Umeanfall där man slår ett flertal passningar med att träffa ribban. Lovande spel från UIK.

37: Umeå visar återigen brister i luftrummet. Josefin Johansson är nära att göra 0–2. I samband med målchansen fick jag svar på min fråga om vilka som ansvara för de fasta situationerna i Piteå nu när June Pedersen och Ronja Aronsson har lämnat. Svaret är att man använder sig av Lena Blomkvist:s högerfot och nya Cailin Michie:s vänsterfot.

45: 0–1 står sig in i halvtid. Umeå visar lovande kvaliteter rent spelmässigt. Men svagheten i luftrummet oroar. En spelare som imponerat på mig är Fanny Hjelm Rönnlund.

15.00: Uppsala–Djurgården 3–2 och Linköping–Växjö 3–0

Är nyfiken på Uppsala och tänker kolla på deras match parallellt med Norrlandsmötet. Upptäcker dock att Aftonbladet Play inte tillåter att man kollar mer än en match. Riktigt dåligt. Väljer då att fortsätta kolla Norrlandsmötet ett tag till.

67.08: 0–2 på straff av Julia Karlernäs. Straffen fick inhopparen Fernanda da Silva efter att Mellouk agerat klantigt i eget straffområde. Att ge bort onödiga straffar är ytterligare en sak som nykomlingar inte har råd med.

Känslan är att Piteå, som även haft en boll i ribban genom Jakobsson, har god kontroll. Därmed byter jag match till den i Uppsala.

24.04: Kommer in i ett läge där Djurgården leder med 1–0 efter mål av Tilde Lindwall.

24.10: 1–1 Sara Olai. Jag har alltså makalös tajming. Sex sekunder efter att jag bytt match kommer Uppsalas första damallsvenska mål någonsin. Det kommer på en fin nick efter en kort hörna.

I samband med målet hör jag kommentatorerna säga att Uppsala varit starkt på fasta situationer. Konstaterar för mig själv att det är väldigt viktigt. Att ha en bra målvakt och vara starka på fasta situationer kan faktiskt räcka till nytt kontrakt. Lovande för Uppsala.

Uppsala tycks för övrigt spela 4–4–1–1 i försvar och 4–2–3–1 i anfall, lite som landslaget.

30.39: 1–2. Efter ett lysande förarbete ger Portia Boakye åter Djurgården ledningen. För den fina framspelningen står Olivia Schough. Jag är ofta kritisk mot att hon brukar stressa i väg passningar och skott. Men här agerar precis som man önskar – lugnt och koncentrerat. Det är verkligen en kvalitetsaktion från den 74-faldiga landslagsspelaren.

Däremot inget vidare försvarsspel av Uppsalas backar. Tre backar får inte hamna på linje vid den typen av inspel. Den mellersta måste ta några kliv uppåt. Om hon hade gjort det skulle hon haft bra chans att bryta Schoughs fina passning.

Ser senare att Schough även stått för ett läckert assist till 1–0. Lovande för Djurgårdskaptenen.

33.13: Fanny Lång ligger, får foten lindad. Hon tvingas byta någon minut senare. In kommer Linda Motlhalo, en spelare jag är väldigt spänd på.

Några minuter senare plingar det till i rutan. Umeå har reducerat till 2–3 mot Piteå i 88:e. Byter match igen.

Hinner se några minuter av Umeå–Piteå. Det blir dock inga fler mål, utan Piteå vinner. Efter matchen får jag se ett klipp med höjdpunkter. Noterar att man inte kör repriser på målen under höjdpunkterna. Det är en klar försämring mot damallsvenskan.tv, där det var både repriser och en skylt med målskyttens namn.

Innan jag lämnar norrmötet rekommenderar jag det här intressanta klippet där UIK:s tränare Robert Bergström förklarar grundtanken i lagets försvarsarbete:

16.00: Kif Örebro–Eskilstuna 3–3

Tre matcher att välja på nu. Börjar med Linköping–Växjö, som står 3–0 från den första halvleken. Noterar att LFC försvarar i något som ser ut som 5–4–1, och anfaller i 3–2–4–1. Växjö kör den 3–1–4–2-uppställning man använde i fjol.

60: Noterar att Stina Lennartsson är pigg. Men att matchen är trött. Växjö har mycket boll, men förmår inte skapa något. Linköping tycks nöjt. Byter match.

Ser att Kif Örebro leder med 1–0 mot Eskilstuna, vilket låter spännande. Djurgården har fortfarande 2–1 på Uppsala, så väljer gnällbältesderbyt.

Kif Örebro spelar med trebackslinje även utan Emma Kullberg. Grundupplägget är nog 3–4–1–2. Eskilstuna har ett liknande system. Deras uppställning ligger lite närmare 3–4–3 än 3–5–2.

24.39: 1–1 Loreta Kullashi. Fin nick på inläggsfrispark. Hon löper in precis bakom den främre Örebroförsvararen och får till en distinkt nick.

Trots målet får jag ingen känsla för matchen, och inser att jag kan se hela andra halvleken. Väljer därför att återgå till Uppsala–Djurgården. Kommer in efter 75.30, och hör att Djurgården till synes har full kontroll.

80.55: 2–2 Cassandra Korhonen. Uppsala slår till på en hörna igen. Det är dessutom ett väldigt fint hörnmål, där Korhonen är andra Uppsalaspelare att nicka.

Målet ger hemmalaget rejäl energi. Plötsligt äger de matchen, medan Djurgården känns väldigt skärrat. Först har Ellen Toivio en bra chans, sedan får Uppsala en frispark i farligt läge. I samband med frisparken får Linda Motlhalo rött kort. Förstår inte varför.

Tillagt i efterhand. Nu förstår jag utvisningen. Det förklaras bra 6.55 in i det här klippet. Personligen tycker jag fortfarande att den är lite hård, men den är inte felaktig. Se utvecklat resonemang i kommentarsfältet. 

90.09: 3–2 till Uppsala – Beata Olsson. Återigen gör Uppsala mål efter en fast situation. Nu är det en inläggsfrispark. som Olsson förlänger in över mållinjen.

Kul för Uppsala att få inleda med tre poäng. Blytungt för Djurgården att tappa en till synes kassaskåssäker ledning, och få lite krisstämpel redan efter en omgång.

Även i det här klippet med höjdpunkter på Sportbladet Play saknas repriser. Utvisningssituationen är inte heller med. Borde den väl ha varit.

Linköping–Växjö är den match som jag lagt minst tid på. Tittar i efterhand på höjdpunkterna från Linköping. Inte heller här finns repriser på målen. De två första kommer efter svagt försvarsspel från Växjö, medan det tredje är ett mönsteranfall där Frida Maanum och Elin Landström sätter upp Ebere Orji. Ett anfall för den klassiska skolboken.

Dock är Växjös backar passiva även vid 3–0. Det småländska försvarsarbetet vid målen luktade elitettan. Där måste man lyfta sig flera nivåer.

Sportbladet Play får också gärna lyfta sig ett par nivåer. För i matchen fanns omgångens domartavla. Ulrica Löv och hennes assistenter missade när Nilla Fischer brottade ner Signe Holt Andersen i slutminuterna. 6.25 in i det här klippet kan man se den straffsituation som domaren oförklarligt blundade för.

En straff i 88:e hade knappast hjälpt gästerna till poäng. Men Växjös tränare Magnus Olsson var ändå väldigt kritisk till domarinsatsen. Han är även kritisk till domarnivån totalt sett i damallsvenskan. Till SMP säger han:

”Den mesta utvecklingen inom damfotbollen har varit bra och det har tagits steg framåt. Men rent domarmässigt ligger vi efter, där vi till exempel inte hade några domare med i VM i Frankrike förra sommaren. Vi måste ställa oss frågan: varför hade vi inte det?”

Och visst finns det anledning att ifrågasätta domarnivån i våra elitserier. Nu var inte ens den missade straffen i Linköping veckans värsta domartavla. Den domarkonstellation som dömde Bollstanäs–Hammarby bör nämligen ha fått en rejäl omgång av kontrollanten. För det här Hammarbymålet kan ju aldrig vara offside:

Tillbaka till damallsvenskan och lördagens matcher. Vi har nått den andra halvleken av Kif Örebro–Eskilstuna. Här är noteringarna därifrån:

47: Uppskrivna Örebroförvärvet Cali Farquharson visar att hon är väldigt snabb, både med och utan boll. Hon kanske är det fynd Kif hoppas?

48.07: 1–2. Självmål av Sara Lilja Vidlund. Forwarden skall nicka bort en hörna, men kommer snett och styr in bollen i eget mål. Det visar sig att självmålet inte är dagens största försvarstavla.

Vid en koll på höjdpunkterna (där det faktiskt är repriser på målen) ser jag att Örebros 1–0-mål var en jättetavla från Unitedmålvakten Emelie Lundberg. Men kul för Frida Abrahamsson att få göra mål från egen planhalva.

63.25: 2–2 Cali Farquharson. Amerikanskan visar ett nytt prov på sin snabbhet när hon springer ikapp och förbi Unitedbackarna och gör mål. Just innan hade Farquharson legat skadad.

77.54: 3–2 Heidi Kollanen. Finländskan vrider snyggt in en frispark via ribban. Noterbart är att Örebro utnyttjar ett numerärt överläge. De får nämligen frisparken i ett läge där Anna Oskarsson är av och får behandling, något som skapar oreda i Eskilstunas försvar.

81.30: 3–3. Loreta Kullashi. Fint framspelad av Caisa Collin sätter Kullashi bollen i mål via en Örebroback. Ser att målet officiellt är bokfört som självmål, något jag tror är fel. Om Kullashis skott var på väg mot målet skall hon få målet, även om en örebroare var sist på bollen. Och även om det inte är solklart tycker jag nog att det ser ut som att Kullashis boll skulle ha gått inom ramen.

En händelserik match slutar 3–3. Kul med många mål. Sammanfattningsvis var Kif Örebro lite bättre än jag förväntat mig och Eskilstuna lite sämre.

19.00: Rosengård–Vittsjö 1–0

Vittsjö kom till spel med bara tre utespelare på bänken. Kan bli ett kämpigt år för den nordskånska klubben. Vittsjö ställde upp 4–4–1–1, medan Rosengård spelade 3–4–1–2 med hög press.

15: Rosengård dominerar stort. Noterar att de har spelat igenom Vittsjös mittfält flera gånger, och att Jelena Cankovic (som är ettan i uppställningen) har inlett lysande.

30: Fortsatt Rosengårdsdominans. Men bara 2–0 i riktigt vassa målchanser.

Paus. Har 4–0 i målchanser till Rosengård, som tillbringat huvuddelen av matchen på offensiv planhalva. Sätter frågetecken för kvaliteten på lagets inspel. Och ett stort utropstecken efter Sanne Troelsgaard, som varit fullständigt lysande i Caroline Seger:s roll.

51: Michelle De Jongh får Vittsjös första målchans. Men hennes skott täcks. Strax efter drabbas pigga Sofie Svava av en skada, som tvingar henne till byte. Det ser konstigt ut, ingen naturlig skadesituation.

61.40: Kaos i Vittsjö straffområde. Bollen far omkring som en flipperkula. Trots det är känslan att Vittsjö börjat få kontroll på Rosengård. Malmöklubben kommer inte lika ofta fram nära Sabrina D’Angelo:s mål.

75: Rosengård har gjort några byten, men har fortsatt bara haft en riktigt bra målchans i halvleken. Jag gör en notering om raka och lättlästa inlöp.

82.50: 1–0 Självmål. Jessica Samuelsson väljer att slå ett tidigt inlägg in bakom Vittsjös backlinje med Mimmi Larsson som måltavla. Vikarierande mittbacken Kajsa Lind kommer fel till bollen och styr in den i eget mål. Förödande för ett Vittsjö som gjort en enorm kämpainsats. Men kanske är det just tröttheten som leder till Linds miss.

Det blir inga fler målchanser, utan Rosengård vinner med 1–0. Man imponerar fram till straffområdet, men har mycket att jobba med framför motståndarnas mål.

Troelsgaard är planens klart bästa spelare. Hon har knappt ett fel på 90 minuter, och då valde hon inte bara de enklaste utvägarna.

Söndag 15.00: Göteborg–Kristianstad 5–1

Två tippade topplag möttes i söndagens enda match. Göteborg spelade något som kändes som 3–4–1–2. Man började med Stina Blackstenius på bänken, vilket kändes högst rimligt då man har ett väl inspelat anfallspar och Blackstenius inte hade hunnit spela någon träningsmatch med sitt nya lag.

Kristianstad anföll i 3–1–4–2 och försvarade i 5–1–3–1. Man saknade Therese Ivarsson, oklart vilken typ av skada som stoppar henne.

34.45: Superläge för Anna Welin, men vänsterskottet tar i stolpen. Drygt åtta minuter har Elise Kellond-Knight varit frispelad till vänster. Men prestigeförvärvet stod för ett riktigt vekt avslut rakt på Jennifer Falk.

40.41: 1–0 Rebecka Blomqvist. Göteborg utnyttjar sin första målchans. Blomqvist löper i sidled in bakom en stillastående mittback. Brett Maron är på väg ut, men backar, kommer snett och öppnar en stor lucka till Blomqvist.

Strax efter får Maron revansch när hon räddar ett andra friläge för Blomqvist. Det är 2–2 i klara målchanser i paus. Men 1–0 till Göteborg. Spelmässigt har Kristianstad hängt med väl. Men man har visat bristande snabbhet när man stått högt med backlinjen.

46.46: 2–0 Rebecka Blomqvist. 48.36: 3–0 Natalia Kuikka. Två mål på mindre än två minuter skapar en enorm uppförsbacke för gästerna, och avgör i princip matchen. Vid det första målet avslöjas återigen bristen på snabbhet i Kristianstads backlinje. Pauline Hammarlund sätter in en skarvnick bakom en stillastående Josefine Rybrink. Där kommer Blomqvist med fart, och blir fri.

Även 3–0 är ett djupledsmål. Vilde Böe Risa sätter en djupledsboll till Julia Zigiotti Olme. Hennes inlägg möter Hammarlund med en fin språngnick. Maron gör en lika fin räddning, men lyckas inte få tag på bollen i andraläget. Där kommer Kuikka och skickar upp den i taket.

61.25: 3–1 Alice Nilsson. Kristianstads tröstmål är en riktig skönhet. Både förarbete och avslut håller högsta klass. På en långpassning från Therese Sessy Åsland står Svava Ros Gudmundsdottir för en väl avvägd och läcker volleypass till Nilsson, som i sin tur lobbar in bollen.

På slutet gör Göteborg två fina mål till. Till slut en odiskutabel och imponerande seger i ett möte mellan två lag som många tippat topp fyra. Men man får inte glömma att Kristianstad hade bäst chanser de första 40 minuterna. Och det blir intressant att se Göteborg mot lag som inte bjuder på lika stora ytor bakom sin backlinje som Kristianstad gjorde.

Även från den här matchen var det höjdpunkter utan repriser. Vet inte om Sportbladet Play eftersträvar att ha korta klipp med höjdpunkter. Och visst, man vill inte att klippen skall vara evighetslånga. Men man vill ju ändå se de avgörande situationerna, och det skadar inte om man får repriser på målen.

Nu i helgen är det dags för andra omgången, en omgång Hanna Marklund snackar upp här:

Det är en väldigt spännande omgång. Växjö–Uppsala och Djurgården–Umeå är sexpoängsmatcher på den undre halvan. Eskilstuna–Göteborg, Kristianstad–Rosengård och Vittsjö–Linköping är matcher med lag som kandiderar på Champions Leagueplatser och Piteå–Örebro är ett möte mellan två lag med ambitioner att vara på övre halvan. Det finns alltså mycket att se fram emot.

Innan jag sätter punkt för det här överlånga inlägget konstaterar jag att det har varit möte i EFD om regeringens krispengar. Där fick elitklubbarnas ordföranden rösta om huruvida man skall ändra fördelningen. Men majoriteten föredrog den fördelning som ligger.

Och det kan man förstå – trots att den nuvarande fördelningen är absurd. För om man skulle ändra till ett upplägg likt herrfotbollens skulle elitettanklubbarna få klart mindre än de får nu, och det finns ju fler klubbar i elitettan än i damallsvenskan.

Stina Blackstenius klar för Göteborg

Stina Blackstenius

Göteborg fick rätt i skiljenämnden – således är Stina Blackstenius nu klar för Göteborg. Det är förstås en stor framgång för Göteborg, medan det är en fet käftsmäll för Linköping.

Göteborg har därmed tre starka forwards i Blackstenius, Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist. Breddmässigt är det förstås en fantastisk anfallsuppsättning. Och Göteborg visar att man verkligen menar allvar i sin satsning.

Men personligen tror jag inte att det blir jättelätt att hålla alla de tre stjärnanfallarna nöjda och glada. Vi såg ju hur det blev problem i Linköping förra året med Blackstenius, Mimmi Larsson och Kosovare Asllani. Problem som ledde till att alla tre nu har lämnat den östgötska klubben.

Stina Blackstenius lämnar Linköpings FC

I det ovan länkade pressmeddelandet säger sportchef Olof Unogård att:

”Det är såklart en stor förlust för oss sportsligt. Stina har haft en viktig roll i laget och vi såg fram emot att se vad hon kunde få uträttat i LFC-tröjan den här säsongen. Vi har dock ett väldigt bra lag med duktiga spelare hos oss och vårt fokus ligger nu på att hitta en ersättare till Stina som kompletterar laget på ett bra sätt.”

LFC har säkrat upp lite bredd i anfallet genom värvningarna av Ebere Orji och Sophie Sundqvist. Men det är rimligt att man letar ersättare – om man får. I nuläget är ju transferfönstret egentligen stängt, och det öppnar inte förrän den 15 juli. Blackstenius övergång daterades till den 31 mars – sista dagen innan fönstret stängde.

Men det är ju konstiga tider, så transferfönstren kanske kommer att förändras. Och risken finns ju att det inte kommer att spelas en enda tävlingsmatch innan mitten av juli.

Fokus på Bennison i Algarve

För några veckor sedan blev han Årets ledare i Sverige för 2019 – grattis. I dag har Peter Gerhardsson tagit ut sin första landslagstrupp för året. Det handlar om de spelare som skall åka till Algarve cup i början av mars.

Truppen består av 24 spelare, och det går knappast att prata om några skrällar. Jämfört med de 21 spelare som åkte till USA för fjolårets sista landskamp tillkommer Amanda Ilestedt, Rebecka Blomqvist, Mimmi Larsson, Fridolina Rolfö och Elin Rubensson. Det gör även Linda Sembrant och Caroline Seger, som båda lämnade sena återbud till USA-matchen.

Saknas från den truppen gör Anna Anvegård, Michelle De Jongh, Julia Karlernäs och Pauline Hammarlund. Anvegård blev tvåmålsskytt mot USA men ställs nu utanför truppen. Gerhardsson motiverar:

”I nuläget finns det andra som vi tycker är i bättre form, men hon kommer naturligtvis att vara högaktuell inför EM-kvalet i Ungern. Speltiden i Rosengård har inte varit optimal för Anna, men vi vet vad hon kan i sina bästa stunder.”

Noterbart är att Nilla Fischer fortsatt står utanför truppen. Även här handlar det om speltid.

”Vi har en dialog, men senast hon spelade 90 minuter var i augusti så hon håller på att trappa upp. Jag var och tittade i lördags när hon spelade 60 minuter mot Djurgården. Det går åt rätt håll.”

Inför presskonferensen hade förbundskapten Gerhardsson sagt att han skulle testa lite bredare i Algarve cup. Exakt vad det innebar kändes lite oklart. Nu vet vi att det inte innebär att han kommer att testa några nya spelare. Utan det är nog mer att de som normalt sitter längst ut på bänken kommer att få lite mer speltid.

Där är ju Hanna Bennison väldigt intressant. Känslan är att hon skulle kunna bli en joker i en OS-trupp. Så jag kommer att kolla in henne lite extra noga under de tre matcherna i Algarve. För vi skall kunna se de där matcherna på tv i Sverige. Det är SVT som har sändningsrätten, och de utlovar att sända alla de tre svenska matcherna.

I övrigt i veckan har Linköping breddat sin trupp med två forwards. Det är Sophie Sundqvist och Ebere Orji som ansluter till klubben. Kanske att LFC:s truppbygg därmed är klart. Till Corren slänger dock sportchef Olof Unogård in en brasklapp:

”Det finns några spelare i IFK Norrköping som har gjort det bra när de varit med oss på slutet. Inte helt omöjligt att vi kan registrera någon hos oss.”

Jag noterar också ett bakslag för Djurgården i deras försök att få färdigt sin trupp. Den kenyanska forwarden Mwanahalima Adam verkar inte få visum.

Slutligen spelade Chelsea åttondelsfinal i FA-cupen i måndags. Både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelade hela matchen, som slutade med 1–0-seger mot Liverpool.

Segermålet gjorde av norska Guro Reiten, det gjordes på en volleyträff som hon lär njuta av länge.

Så här slutar (nog) damallsvenskan 2019

Silly season är över och i morgon sparkas damallsvenskan igång i Varberg. En damallsvensk premiär skall förstås föregås av ett damallsvenskt tips.

Så här är ett mycket långt inlägg med mina tankar inför årets seriespel. På slutet har jag även ett kort stycke om vår näst högsta serie, elitettan.

Men fokus ligger på damallsvenskan. Och det är verkligen inte lätt att tippa serien i år. I går var det upptaktsträff, och där blev Linköpings FC utropat som guldfavorit. Tyvärr kändes det tipset meningslöst.

För EFD hade gjort om det misstag som gjordes på herrallsvenskans upptaktsträff häromåret, man hade öppnat för alla att rösta. Sånt brukar bara leda till att den klubb som har flest aktiva supportrar får guldtipset. Och de klubbar som har minst aktiva supportrar hamnar i botten. Där hittar vi Växjö och Kungsbacka.

Här är tipset från damallsvenskans upptaktsträff 2019.

Det hade varit mycket mer intressant att verkligen få höra hur experterna i och kring damallsvenskan tippar. Hoppas man gör rätt igen på nästa års upptaktsträff.

Den mest intressanta genomgången av heta kandidater till att vinna eller åka ur som jag har hittat har faktiskt tidningen Norra Halland stått för. Den hittar ni här. Där är det bara Linköpings Olof Unogård som tippar LFC som guldmedaljörer. LFC nämns också av Göteborgs Marcus Lantz, men han gör ju en rejäl gardering.

Totalt sett är det Göteborg som nämns av flest (sex av tolv), knappt före Rosengård (fem) och Kristianstad (tre). Noterbart också att det bara är nämnde Marcus Lantz som nämner regerande mästarinnorna från Piteå i sitt guldtips.

Min tips överensstämmer ganska väl med tipsen i tidningen Norra Halland. Men det är som sagt inte lätt. Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats. Det är fler toppkandidater än det funnits på förhand på mycket länge. Kanske fler än någonsin tidigare.

I fjol kändes det i och för sig också öppet. Men inte så öppet som det till slut blev. Kanske att vi får se en omvänd utveckling i år. Alltså att det känns vidöppet nu, men att vi ändå till slut får en ganska klar segrare.

Säsongsupplägget är något som försvårar tippandet. Eftersom VM börjar redan i början av juni består vårsäsongen bara av sju matcher. Sedan blir det ett långt uppehåll följt av 15 omgångar i höst.

Ganska snart väntar alltså en ny silly season, vilket kan kasta om i trupperna. Bland annat vet vi ju redan att Linköping får in Nilla Fischer, samt att Rosengård har fyra tunga kontrakt som löper ut efter våren. Vi vet också att exempelvis Göteborg har valt att börja med en tunn trupp, men att det kan bli tal om breddning under sommaren.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och i samband med att jag tippar årets damallsvenska brukar jag rätta fjolårets tips, delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig min gissning är.

Alla som provat vet att det är jättesvårt att tippa alla lag på exakt rätt placering i en serie. Det enda man kan vara säker på är att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. I fjol var mitt tips ovanligt bra. Jag fick godkänt på hela tio av tolv lag – nytt personbästa i damallsvenskan.

Det hela drogs dock ner av att jag missade guldvinnande Piteå rejält, jag hade ju dem som sexa. Så den lilla skämskudden fick ändå plockas fram.

Totalt sett blev utfallet av fjolårets tips så här:

Rätt placering: Tre lag – Göteborg, Kristianstad och Kalmar.
En placering fel: Fyra lag – Eskilstuna, Djurgården, Vittsjö och LB07.
Två placeringar fel: Tre lag – Rosengård, Linköping och Hammarby.
Tre placeringar fel: Ett lag – Växjö.
Fem placeringar fel: Ett lag – mästarinnorna Piteå…

Vi får se om jag kommer att ligga lika nära facit i årets tips, eller om den stora skämskudden åker fram efter den sista omgången den 26 oktober.

När man gör ett tips är historiken en viktig faktor. Därför har jag bland annat tittat tillbaka på fjolårets damallsvenska ur lite olika synvinklar. Jag har kollat hur lagen stod sig på hemmaplan:

Damallsvenska hemmatabellen 2018:
1) Rosengård      +33   26
2) Göteborg FC   +14   25
3) Piteå                +10   24
4) Kristianstad       +8    24
5) Linköping          +8    21
6) Växjö               +13   21
7) Eskilstuna         +8    19
8) Djurgården       +4    18
9) LB07                –3    16
10) Vittsjö             +3    13
11) Hammarby     –6     12
12) Kalmar          –30      0

…och hur man klarade sig på bortaplan:

Damallsvenska bortatabellen 2018:
1) Piteå                 +8    24
2) Göteborg        +13    22
3) Rosengård        +4   19
4) Kristianstad       –4   15
5) Vittsjö                +3   13
6) Linköping          +3   12
7) Hammarby        –4    12
8) Eskilstuna        –14    12
9) LB07               –12    10
10) Djurgården      –9      9
11) Växjö              –12     8
12) Kalmar           –38     3

Jag har också kollat in hur hösttabellen såg ut. På något sätt är det ju ändå höstens sinnesstämning som lagen tar med sig in i 2019, även om det nästan har gått ett halvår sedan senaste seriematchen.

Damallsvenska hösttabellen 2018:
1) Rosengård     +22   25
2) Göteborg       +21   25
3) Piteå              +14   24
4) Kristianstad     +2   20
5) Eskilstuna        –3   19
6) Linköping        +7    15
7) Växjö               –5    15
8) Vittsjö              +5   14
9) Djurgården       –2   14
10) LB07            –12   12
11) Hammarby   –14     9
12) Kalmar         –41     0

Sedan har jag först bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat lite på resultat under försäsongen, framför allt är ju Svenska cupen intressant. Flera av lagen har jag dessutom sett på tv eller live under våren, vilket förstås är en väldigt viktig faktor.

När det gäller nyförvärv och förluster finns hela listan, inklusive befintliga spelartrupper, på bloggens separata Silly season-sida.

I slutändan har det ändå varit magkänslan som har fått bestämma. Det finns som sagt fem–sex lag som med rätta siktar på att slåss om guldet i år. Det är även så att varje serie alltid har något lag som överraskar positivt, och något som gör en bottensäsong. Att pricka de lagen är en extra stor utmaning.

Innan jag börjar min genomgång av damallsvenskan 2019 tänkta jag bjuda in er läsare att vara med och tippa damallsvenskan och elitettan. Skriv gärna in era tips i kommentarsfältet, så kan vi jämföra vem som lyckats bäst framåt hösten.

Och tveka inte på att tippa även om det redan skulle ha spelats någon eller några matcher när du ser det här.

Därmed är det dags. Här är mitt tips av damallsvenskan 2019:

Elin Rubensson steget före Petra Johansson

1. Kopparbergs Göteborg FC

Placering i fjol: Tvåa med 47 poäng och målskillnaden 54–27.
Bästa nyförvärv: Vilde Böe Risa
Tyngsta förlust: Olivia Schough

Anfört av en formstark Elin Rubensson och en målhungrig Rebecka Blomqvist gjorde Göteborg en stark höst i fjol och tog den andraplats som innebär spel i Champions League till hösten.

Efter säsongen förlängde man med alla sin toppspelare utan Olivia Schough. Där strandade förhandlingen, och till slut lämnade hon för Djurgården.

Känslan är ändå att Göteborg har ett bättre lag nu än man hade i höstas. Man har fått in en riktigt bra innermittfältare i norska landslagsspelaren Vilde Böe Risa, en spelare med kapacitet att kämpa om titeln som seriens mest värdefulla spelare.

Kantspelet har förbättrats genom finska landslagsmittfältaren Natalia Kuikka. Plus att spetsen förbättrats genom att Pauline Hammarlund är frisk och tillbaka.

Göteborg är helt klart starkare nu än man var i höstas. Man har visat upp ett otroligt vägvinnande spel under försäsongen, och laget är ju klart för cupfinal. Allt bygger på ett väldigt snabbt och fint passningsspel med hårda och precisa bollar längs marken. Man har en väldigt god förmåga att hitta passningar till medspelare som kommer med fart.

På gårdagens upptaktsträff beskrev tränare Marcus Lantz sina duktiga finländska kantspelare Kuikka och Emma Koivisto så här:

”Man sätter igång dem i första minuten, sedan springer de i 95 minuter upp och ner.”

Tränare Lantz sa även i går att laget utöver arbete med offensiven och ett högt presspel även har lagt kraft på att förbättra vinnarkulturen:

”Vi vill ändra om Göteborg från att vara det där härligt goa Göteborg som är nöjt med saker. Ställer vi upp skall vi vinna.”

Guldtipset kändes länge solklart. Men sedan såg jag Göteborg på plats i genrepet mot Kif Örebro. Då stod laget för ett riktigt ras, och jag började tvivla en aning. Efter den matchen sa Lantz till mig att han inte tyckte att jag skulle tippa Göteborg först.

En koll på hur tunn bänk laget hade skapade ytterligare funderingar. För utöver den hyperstarka målvaktsduon Loes Geurts och Jennifer Falk är Göteborgs spelartrupp fortsatt tunn. Laget var tunt i höstas och man kommer definitivt att behöva bredda inför höstsäsongen där man skall varva spel i damallsvenskan med Champions League.

Jag tror att Göteborg tar in några nya spelare under sommarfönstret. Och jag tror alltså att klubben får fira sitt första SM-guld i höst. Det är inte omöjligt att man kan bli dubbla mästarinnor. För laget är ju även favorit att vinna cupfinalen hemma mot Kristianstad den 1 maj.

FC Rosengård

2. FC Rosengård

Placering i fjol: Trea med 45 poäng och målskillnaden 55–18.
Bästa nyförvärv: Jessica Samuelsson
Tyngsta förlust: Simone Boye Sörensen

FC Rosengård är ett väldigt svårbedömt lag. Som synes ovan vann man hösttabellen i fjol. Man var även bäst på hemmaplan, gjorde flest mål och släppte in minst.

Ändå slutade man bara trea. Man gjorde det trots att man ledde serien inför sista omgången, och trots att man skapade massor av målchanser på Ullevi i avslutningsmatchen.

Utöver att man tappade guldet i Göteborg åkte man överraskande ut mot Slavia Prag i Champions League under senhösten. Och i vår lyckades man inte ta sig till semifinal i Svenska cupen. Kristianstad vann Rosengårds grupp efter att ha rest sig från 0–2 till 2–2 på Malmö IP.

Allt det här tillsammans indikerar att den vinnarkultur som tidigare funnits i FC Rosengård inte är kvar. Tvärtom har känslan varit de senaste åren att Malmöklubben drabbats av stora darren när det dragit ihop sig. I varje fall i seriespelet. För tidigare år har man ju faktiskt varit väldigt bra i Svenska cupen.

Stora Rosengård håller på att anpassa sig efter en ny verklighet. Och man kämpar med att få igång en ny vinnarkultur. Som jag skrev på Silly seasonsidan behöver Rosengård fler vinnare för att återigen kunna bli ”Sveriges ledande förening inom damfotboll”, som man presenterar sig på sin hemsida.

Hade det inte varit för att laget darrat i avgörande lägen skulle jag placerat dem överst. Det trots att det finns en del frågetecken kring truppen. Bland annat har man bara halvårskontrakt med fyra bärande spelar: Iva Landeka, Hailie Mace, Sanne Troelsgaard och Anja Mittag.

Spelmässigt har jag tyckt att laget gjort för få mål på sina många chanser. Jag har efterlyst en måltjuv som är snabb i djupled, som kan avlasta Mittag. Jag har varken sett Mace eller nya nigerianskan Anam Imo i aktion. Kanske att någon av dem kan lösa den biffen?

I övrigt på spelarfronten gjorde man nyligen en uppmärksammad värvning av Jessica Samuelsson. Det är bara att hoppas för hennes, och Rosengårds skull att hon får vara frisk. Tråkigt att läsa att hon missar premiären. Frisk är däremot numera Johanna Rytting Kaneryd, som ju får räknas som ett nyförvärv eftersom hon inte spelade på hela förra året.

Vid gårdagens upptaktsträff pratade tränare Jonas Eidevall om vad laget jobbat med under vintern, och det var mer fokus på omställningar än på effektivitet.

”Det var inte så att vi bara skall gnugga målskytte under försäsongen, och det skulle lösa alla våra problem. … Vi har behövt utveckla vårt omställningsspel. Vi var seriens överlägset bästa lag i uppställt spel. Vi var absolut inte i topp när det gäller omställningsspelet, varken när det gäller att göra mål framåt eller att undvika att släppa in mål bakåt. I övergången när vi vinner eller förlorar bollen har vi stor förbättringspotential.”

Eidevall konstaterade också att det inte spelar någon roll vad det finns för förväntningar från annat håll. Och han skojade lite om att det är många lag som har satt upp som mål att slå till nästa år.

”Med tanke på hur många som skall vinna 2020 så känns det som att det är i år man skall vinna, ju.”

Malin Levenstad var också med på upptaktsträffen. Hon sa att den interna kravbilden i klubben är oförändrad, samt att:

”Det skall bli en spännande säsong. Det är ganska många lag man inte vet var de står. En oviss säsong.”

Det skall verkligen bli spännande. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om 2019 är FC Rosengårds år i damallsvenskan. Inte minst då man har sluppit att toppa formen till Champions League under försäsongen, samt att man bara kan fokusera på damallsvenskan i höst. Fast magkänslan är inte 100-procentig, och utgångstipset blir därför alltså ändå en tvåa…

Kristianstad jublar

3. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Fyra med 39 poäng och målskillnaden 30–26.
Bästa nyförvärv: Svava Ros Gudmundsdottir
Tyngsta förlust: Becky Edwards

Fyra i fjol, och med en en trupp som känns ännu bättre än fjolårets. Då hängde man med de andra topplagen bra på hemmaplan, men tappade guldchansen på att man bara fick ihop 15 bortapoäng.

Den här våren har man dock tagit sig till cupfinal via meriterande bortainsatser mot heta guldkandidater som Piteå och Rosengård. Det är verkligen imponerande av Elisabet Gunnarsdottir:s gäng.

I fjol var laget väldigt stabilt i defensiven, där viktiga Sif Atladottir har en nyckelroll. Klubben hade det däremot svårare med anfallsspelet. Man fick i stor utsträckning förlita sig till fasta situationer. På gårdagens upptaktsträff var sa tränare Gunnarsdottir så här:

”80–90 procent av vår träning har handlat om anfallsspel. Vi är väldigt trygga med vårt försvarsspel. … Vi släppte inte in så många mål och hade en högre både lägsta- och högstanivå än tidigare.”

Gunnarsdottir berättade också att klubben har identisk spelarbudget i år som man haft 2017 och 2018. Eventuella nya pengar har man lagt på att bygga upp sin organisation.

Inför den här säsongen har spelarbudgeten räckt till två spännande, isländska forwards samt den passningsskickliga pådrivaren på mittfältet Anna Welin. Den senare bör täcka upp för förlusten av nyttiga Becky Edwards.

Och det lilla jag sett av Svava Ros Gudmundsdottir är 23-åringen ett kap. På försäsongen har isländskan bildat anfallspar med unga talangen Evelina Duljan. Just unga talanger har Kristianstad många.

Tränare Gunnarsdottir konstaterade på upptaktsträffen att klubben jobbat väldigt strategiskt med sina ungdomar, och att man börjar se resultat. Det noterade även den egna produkten, och tillika lagkaptenen Alice Nilsson:

”Jag har varit med om en lång resa och vill vara med och ta det ännu längre. Vi har många duktiga talanger som är på väg att ta nästa steg.”

Kristianstad är för övrigt en av de klubbar som har en vision om SM-guld 2020. Det känns faktiskt inte omöjligt. Om några av alla talanger blommar tidigt finns chansen redan i år. Jag tror nämligen att fjolårsfyran kan ta ytterligare något steg i positiv riktning den här säsongen.

Piteå IF

4. Piteå IF

Placering i fjol: Etta med 48 poäng och målskillnaden 42–24.
Bästa nyförvärv: Fernanda da Silva
Tyngsta förlust: Jocelyn Blankenship

I fjol tog Piteå guldet efter en säsong helt fri från kryss. Det blev 16 segrar samt två förluster vardera mot Rosengård, Kristianstad och Vittsjö.

Efter guldfirandet var Piteå även första klubben att få klart sin trupp till 2019. Man vann guldet på kontinuitet, och faktum är ju att den nya truppen ser ännu starkare ut än fjolårets.

Inte så mycket för att nyförvärven är imponerande starka, utan mer för att Josefin Johansson är tillbaka, samt att Madelen Janogy är frisk och hel från start i år. I fjol dröjde det länge innan ytterforwarden spelade sin första hela match i damallsvenskan.

Trots det tippar jag inte Norrbottens fotbollsstolthet som guldmedaljörer. Jag har tre huvudsakliga skäl till det. Ett är att laget inte har imponerat på försäsongen. Bland annat föll man i genrepet mot Morön, som ju är nykomlingar i elitettan.

Försäsongsskälet väger dock inte speciellt tungt. För Piteå hade ju en väldigt tung försäsong förra året, något som fick mig att tippa dem som sexa. Det visade ju sig snart att försäsongen och damallsvenskan är två vilt skilda punkter.

Det är de andra två punkterna som är viktigast. Den ena är att Piteå som regerande mästarinnor plötsligt befinner sig i en helt ny situation. Varje match de spelar i år kommer de att mötas av heltaggade motståndarlag.

Även om de inte är storfavoriter kommer de inte att kunna smyga under radarn. Det kommer tvärtom att vara rätt stort fokus på det rödvita laget.

Den sista punkten är att det väntar en vansinnigt tuff höst. Där skall Piteå utöver 15 damallsvenska matcher även spela i Champions League. Det kommenterade tränare Stellan Carlsson så här på upptaktsträffen:

”Det blir spännande, och ger säsongen ytterligare en dimension. Man kan direkt se effekt på spelschemat. I september har vi sju matcher på 21 dagar. Men dit är det ett tag…”

Piteå har redan tidigare överlägset längst resor i serien. Frågan är om laget kommer att orka det tuffa schemat?

Fotbollsmässigt hade jag trott att man skulle försöka värva ytterligare någon målfarlig forward, men så blev det inte. Det var ju lite tunt i offensiven i fjol, och man förlitade sig i stor utsträckning till fasta situationer från June Pedersen:s vänsterfot och Ronja Aronsson:s högerfot.

I själva spelet är bollmottagaren Nina Jakobsson otroligt viktig, det är även djupledslöpande Janogy. Förhoppningen är sannolikt att den senare skall kunna öka sin målskörd, samt att det brasilianska Assiförvärvet Fernanda da Silva skall kunna bidraga till lite vassare offensiv.

Jag tror att Piteå kommer att slåss om guldet i år också. Men tipset är alltså att laget slutar på fjärde plats den här gången. Tränare Carlsson fick sista ordet i genomgången av alla lagen på upptaktsträffen. Han konstaterade att det ju faktiskt var extremt jämnt både i topp och botten i fjol:

”Väldigt mycket talar för att det blir så igen. Det kanske är den största grejen vi behöver skicka ut i Sverige – vilken fantastisk produkt som startar nu till helgen.”

 

Tove Almqvist

5. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Nia med 26 poäng och målskillnaden 32–26.
Bästa nyförvärv: Tove Almqvist
Tyngsta förlust: Sofie Junge Pedersen

I fjol tappade Vittsjö skyttedrottningen Linda Sällström på sommaren. Trots att det väcktes vissa farhågor om nedflyttning såg först ut att klara sig utmärkt utan den snabba finländskan.

Men på slutet drog laget rejält in i nedflyttningsstriden igen. Inför de två slutomgångarna såg det ut som att man skulle bli nedflyttning. Då slog man till med 4–0-seger hemma mot Eskilstuna och följde upp med en 3–0-seger borta mot Hammarby i slutomgången – vilket räddade kontraktet.

På gårdagens upptaktsträff noterade tränare Thomas Mårtensson att tio av de elva spelarna som startade i de där två avslutningsmatcherna är kvar i Vittsjö. Han konstaterade också att laget tog fler poäng mot lagen på övre halvan än de på nedre. Jag kan lägga till att man dessutom tog lika många poäng på bortaplan som hemma på Vittjsö IP.

Allt det här vittnar ju om potential, men att laget behöver bli stabilare. Att man fått behålla sin startelva ger Vittsjö en bra grund att stå på.

”Vi behöver bli bättre på anfallsspel. Försvarsspelet är vi redan bra på.”

Utöver kontinuiteten har man värvat väldigt bra i vinter. Redan när man började presentera sina nyförvärv förstod jag att klubben håller på att bygga något väldigt spännande.

Man har två målvakter som sannolikt får åka till VM i sommar, Skottlands Shannon Lynn och Kanadas Sabrina D’Angelo. Den senare är en målvakt som imponerat på mig när jag sett henne.

Jag gillar även Paulina Nyström och Tove Almqvist samt tycker att Summer Green låter som ett väldigt spännande nytillskott. Lägg till att framtidsnamnet Michelle de Jongh är kvar och att kanske Linda Sällström kan komma tillbaka i sommar. Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.

Den känslan hade jag redan innan jag läste om klubben i magasinet Offside. Men reportaget gjorde mig ännu mer övertygad.

En förlorad värld

 

Stina Blackstenius

6. Linköpings FC

Placering i fjol: Femma med 33 poäng och målskillnaden 47–31.
Bästa nyförvärv: Stina Blackstenius
Tyngsta förlust: Janni Arnth

Linköping blev alltså utropat till guldfavorit på upptaktsträffen. Och laget vimlar av landslagsspelare. Ändå sätter jag dem först på sjätte plats.

Det kan vara så att jag är helt ute och reser här. Men efter det turbulenta fjolåret med dubbla tränarbyten, och den ojämna försäsongen där man bara kom trea i sin grupp i Svenska cupen, är känslan att LFC ännu inte har fått ihop det.

Tränare Olof Unogård sa på upptaktsträffen att hans lag ligger i fas. Dessförinnan hade han varit lite lätt frustrerad över att försäsongen är hackig eftersom man tappa landslagsspelarna tio dagar per månad. Det där är ju i och för sig ett problem som alla klubbar med landslagsspelare drabbas av.

Men som jag ser det slår det hårdare mot Unogård och LFC än mot de flesta andra. Han satte själv ord på varför:

”De fyra klubbar som kom före oss förra året hade större kontinuitet både på spelar- och ledarsidan.”

De andra toppklubbarna har alltså ett bättre utgångsläge än Linköping. Den biten blir inte bättre av att LFC var sent ute i arbetet med sitt lagbygge. Fortfarande en vecka in i januari hade man bara 14 utespelare i truppen.

Till slut fick man ihop en namnkunnig trupp. Framför allt ser det väldigt starkt ut i offensiven med toppförvärv som Mimmi Larsson och Stina Blackstenius. Sedan tidigare fanns redan offensivt skickliga spelare som Kosovare Asllani, Frida Maanum, Lina Hurtig, Filippa Angeldahl och Dajan Hashemi att tillgå. Det gör att LFC:s anfall på pappret är seriens vassaste.

Frågetecknen finns i defensiven, och i bredden. Som bekant har ju LFC numera bara ett A-lag. Därmed har man inte råd med speciellt många skador. Vad gäller kontinuiteten är det bara lagkapten Emma Lennartsson som varit kvar hela vägen från guldåret 2016 i ett LFC som håller på att byggas om från grunden.

På pappret ser det alltså bra ut. Men det gäller ju att få laget att fungera på planen också. Om Unogård och Linköping får ut pusslet tidigt under våren kan det leda hela vägen till guldfest. Men jag känner att de fem lag som jag placerat i topp ligger längst fram med sitt bygge av lag och spel.

Därför får LFC nöja sig med sjätteplatsen i tipset. Det positiva med det är ju att jag förra året hade Piteå som sexa. Och vi vet ju hur det slutade…

 

Hanna Folkesson

7. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Åtta med 27 poäng och målskillnaden 25–30.
Bästa nyförvärv: Hanna Folkesson
Tyngsta förlust: Julia Spetsmark

Inför avspark i fjol var jag osäker på Djurgården. Jag trodde att laget skulle ha potential att slåss om medaljer. Så blev det inte. Med bara nio insamlade poäng på bortaplan var laget länge akut indraget i nedflyttningsstriden.

Man reste sig på slutet och tog en åttondeplats som inge djurgårdare var nöjd med. På upptaktsträffen sa pålitliga målskytten Mia Jalkerud så här:

”Laget känns bredare i år. Det här blir som ett revanschår för oss, siktet är inställt på den övre halvan.”

Övre halvan är inte alls omöjligt. Inte medalj heller. Men en del av fjolårets problematik låg i många skador. Och även 2019 har inletts med tunga frånfall i form av korsbandsskador på Kim Sundlöv och Michaela van den Bulk. Det gjorde att Alexandra Lindberg (i fjol i Hammarby) som hade slutat fick göra snabb comeback för några veckor sedan.

På plussidan finns att Malin Diaz skall vara frisk och spelklar igen efter nästan ett års frånvaro, något som bidrar till att Djurgårdens mittfält ser väldigt spännande ut. Där finns Irma Helin och nya Hanna Folkesson centralt, samt nya kantspelaren Ogonna Chukwudi.

Kanske även att Emilia Brodin (tidigare Appelqvist) kommer att göra comeback under säsongen. Men det lär inte bli innan sommaruppehållet, och tränare Joel Riddez konstaterade att Djurgårdens framgångar i hockeyslutspelet försvårar det ytterligare.

”Det hade varit en jättebra karaktär att få in. Men hon har en sambo som kan gå till SM-final, så om Djurgården åkte ur hockeyslutspelet hade hon kunnat träna mer…”

Vare sig Brodin hinner komma i form under säsongen eller inte har Stockholms stolthet ändå ett otroligt spännande mittfält.

En viktig anledning till att Djurgården räddade sig kvar var sommarvärvningen Julia Spetsmark, som bidrog med just spets. Hon har dock lämnat för internationella toppklubben North Carolina Courage.

Det ser ut som att Olivia Schough får uppdraget att ersätta Spetsmark bredvid Jalkerud på topp. Det känns som en spännande anfallsduo. Och i bakgrunden finns talangfulla juniorlandslagsspelaren Tilde Lindwall.

Det lilla jag sett av Uppsalaförvärvet Ariam Berhane Gebreyohannes är också intressant. Hon är en irrationell spelare.

Med allt strul som varit räknar jag inte in Stockholmslaget som någon av guldkandidaterna. Men som sagt, i medaljstriden bör man kunna vara en utmanare om man slipper fler skador och framöver istället kan fokusera på lagbygge.

 

Frida Abrahamsson

8. Kif Örebro

Placering i fjol: Tvåa i elitettan med 55 poäng och målskillnaden 60–23.
Bästa nyförvärv: Heather Williams
Tyngsta förlust: Hanne Gråhns

Här har vi mitt andra skrällag. Nykomlingar är alltid svåra att tippa, och Kif Örebro har hoppat upp och ner på min lista.

Ursprungligen låg man väldigt lågt. Jag såg laget en gång i fjol, och blev inte speciellt imponerad. Till slut blev man tvåa i elitettan i fjol, närkingarna gjorde fler mål än segrande Kungsbacka, och släppte in färre. Min känsla var ändå att de saknade de vapen som krävs för att hävda sig i damallsvenskan.

Under silly season lyfte jag dock sakta men säkert Örebro högre och högre. De värvade nämligen väldigt smart genom att plocka in flera av elitettans största profiler i Emma Kullberg, Kayla Braffet och Heather Williams. När Svenska cupen började kände jag att Kif hade en spännande trupp och kanske skulle kunna vara ett skrällgäng i år ändå.

Men de tunga smällar man åkte på i gruppspelet gjorde att jag omgående flyttade ner dem under nedflyttningsstrecket. Där låg de kvar till för någon vecka sedan. De såg jag dem vinna med 4–2 mot min guldkandidat, Kopparbergs Göteborg FC.

I den matchen visade Kif att man är bra defensivt organiserat, och att man har flera riktigt snabba anfallsvapen. Det går fort när spelare som Addison Steiner, Braffet, Williams och Jenna Hellstrom sätter fart. Plötsligt började jag tro att Örebro både kommer att kontra sig kvar i serien, och även hamna på hyfsat fast mark. Nyckelspelare blir utöver anfallarna också målvakterna Mimmi Paulsson-Febo och Danielle Rice som måste visa sig hålla på högsta nivån. Självklart måste även backlinjen med lagkapten Frida Abrahamsson i spetsen visa att man håller över 22 omgångar.

Tränare Stefan Ärnsved konstaterade på upptaktsträffen att nio av 21 spelare i Örebros trupp är från närområdet. Det väger upp att det bara är nordamerikanska spelare bland de ovan nämnda offensiva hoten.

 

Loreta Kullashi

9. Eskilstuna United

Placering i fjol: Sexa med 31 poäng och målskillnaden 30–36.
Bästa nyförvärv: Fanny Andersson
Tyngsta förlust: Mimmi Larsson

I fjol hade Eskilstuna osannolikt många skador i backlinjen under säsongsupptakten. Följden blev dåliga resultat, ett tidigt tränarbyte samt att det dröjde till hösten innan man på allvar lämnade nedflyttningsstrecket bakom sig.

Då byggde räddningsupplägget på tätt försvar och kontringar på Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Sedan dess har Larsson lämnat, vilket förstås är ett väldigt tungt tapp.

Ersättarna Kaisa Collin och Halimatu Ayinde är oskrivna kort för mig. Men en som har mer att ge är Loreta Kullashi. Hon fick fjolårssäsongen förstörd av skador. Förhoppningsvis är hon frisk och hel i år. Då kan United sluta flera steg högre upp än mitt tips.

På upptaktsträffen sa tränare Magnus Karlsson att man har jobbat mycket på anfallsuppbyggnad i år, och att fjolårets extremt djupledsorienterade spel inte längre är aktuellt.

Karlsson sa även så här om hur kravbilden ser ut på laget:

”Topp sex – annars har jag inget jobb.”

Mitt tips är därmed att Karlsson riskerar att få se sig om efter ett nytt jobb i höst. Men det är inget säkert tips. För Eskilstuna är ett av flera lag som är svårt att veta exakt var de står. Det är också ett lag med många kvalitetsspelare, vilket innebär att mycket hänger på hur lagbygget går.

När man hade backkris i fjol fick Petra Johansson spela back. Då var det en nödlösning. Nu verkar det som att Johansson skall matchas in i backlinjen från start i år. Det blir intressant att följa.

 

Anna Anvegård

10. Växjö DFF

Placering i fjol: Sjua med 29 poäng och målskillnaden 29–33.
Bästa nyförvärv: Erin McLeod
Tyngsta förlust: Jonna Ståhl

I fjol gjorde Växjö DFF lite av succé som nykomling. Man tog den högsta poäng som en nykomling från elitettan någonsin gjort.

Ofta brukar man prata om det svåra andraåret. Fast det är inte just det faktum att Växjö går in på sitt andra år i damallsvenskan som gör att jag tror att de riskerar att behöva kämpa för kontraktet.

Det som gör att jag tvivlar på Växjö är istället dels att man bytt tränare, dels det vi kan kalla Cankovic-affären.

Som bekant gick Växjö upp i damallsvenskan på ett arbetssätt som lanserats av tränaren Pierre Persson. Det arbetssättet togs över i fjol av ersättaren Pierre Fondin. Nu har man bytt tränare till Henrik Larsson, som arbetar på ett annorlunda sätt.

Det verkar bland annat som att trebackslinjen är borta, och att man återgått till fyrbackslinje. Sånt påverkar.

Men framför allt har man problematiken med Jelena Cankovic. Serbiskan var ett stort skäl till Växjös framgångsrika nykomlingssäsong. Under våren har hon varit skadad. Men framför allt har hon varit het eftersom hon tydligt framfört önskemål om att få lämna för Rosengård.

När Växjö valt att sätta ner foten och hålla kvar Cankovic har det funnits uppgifter om att hon skall ha förstört träningar. Sånt är förödande för stämningen i ett lag.

På upptaktsträffen sa tränare Larsson att Cankovic har ljumskproblem och därför inte har kunnat vara med på försäsongen. Han sa också att han hoppas att Växjö skall kunna få tillbaka henne i spel. Fast han hade ingen aning om vilken tidsaspekt som gäller.

Däremot vet han om att klubbledningen har som mål att Växjö skall spela i Champions League nästa år. Alltså skall Larssons lag som sämst sluta tvåa i år för att nå målet.

”Det är det vi förhåller oss till.”

Om man skall kunna göra så bra resultat måste man skärpa upp bortaspelet. Utanför sitt hybridgräs på Myran togs bara åtta poäng i fjol. På hemmaplan höll man däremot mycket hög klass med 21 fina poäng.

Lagets nyckelspelare är förstås landslagsforwarden Anna Anvegård, som skrev på ett tvåårskontrakt vid jul. Frågan är bara vem som skall förse fjolårets skytteligatvåa med bollar nu när Cankovic är borta. Kanske att nya Emmi Alanen kan ta på sig rollen?

På pappret har Växjö en intressant trupp, en trupp som borde kunna nå en placering på tabellens övre halva. Inte minst är man väl rustade på målvaktssidan genom kvartetten Katie Fraine, Erin McCleod, Moa Edrud och Lisa Karlsson.

Det här med fyra målvakter på ett lag känns lite som övervåld. Klart är att McCleod är en riktig toppmålvakt, en som kan vinna matcher åt sitt lag.

Ett spännande namn som jag sett allt oftare på sistone är akademispelaren Violah Nambi som gjorde tre mål på Kungsbacka i lagets genrep. Kanske läge att flytta upp henne i A-truppen?

I fjol tippade jag Växjö på tionde plats, och missade deras slutplats med tre placeringar. Men i år skall de väl ändå komma tia…

 

Glädje i Kungsbacka

11. Kungsbacka DFF

Placering i fjol: Vann elitettan på 59 poäng, målskillnaden 57–26.
Bästa nyförvärv: Jenny Danielsson
Tyngsta förlust: Emma Kullberg

I fjol var det mycket jubel i Kungsbacka. Trots ekonomisk kris gick laget som tåget, och förlorade bara en match på hela förra året i elitettan.

Framgångsreceptet var ett snabbt och rappt anfallsspel. Efter seriesegern dröjde det ända till december innan man började spika sin damallsvenska trupp. Innan dess hade man arrangerat öppna träningar för att sondera intresset, något som är mycket ovanligt i damallsvenskan.

Under processen tappade man viktiga spelare som lagkapten Nellie Persson, Andrea Thorisson och Emma Kullberg till damallsvenska konkurrenter. Nyligen åkte även snabba anfallaren Klara Andrup på en korsbandsskada, vilket gör att hon inte spelar i allsvenskan i år.

Till slut räknades det in tolv nyförvärv, vilket gör att Kungsbacka kommer till spel med ett helt nytt lag i år. Mer än halva truppen är nyförvärv.

Med tanke på att Kungsbacka inte har spelat några cupmatcher under våren är laget väldigt svårbedömt. Resultaten under försäsongen har varit upp och ner. Man tog en fin 4–0-seger mot LB07, men föll i genrepet med samma siffror mot ett reservbetonat Växjö.

Jag såg Kungsbacka i en halvlek i segermatchen mot Lidköping. Där tyckte jag att laget spelade med väldigt hög risk i uppspelsfasen. Känslan var att det skulle bli mycket kostsamt i allsvenskan, vilket i sin tur gjorde att jag flyttade ner laget på nedflyttningsplats.

När jag såg Kungsbacka i fjol upplevde jag laget som darrigt när det hamnade under press, men att man som sagt var väldigt snabba och rappa i offensiven. Trots att man bytt massor av spelare hade jag samma känsla kring laget i Lidköpingsmatchen.

Mitt tips är alltså att Kungsbacka DFF är tillbaka i elitettan nästa år. På upptaktsträffen sa Kungsbackaduon Henrik Korhonen (tränare) och Moa Öhman (målvakt) att laget har ett spel för att kunna vinna varje match. Det var även tydligt att man inte är inställda på bottenstrid.

Det tror jag alltså att man bör vara. Speciellt som man har ett nybyggt lag. Men visst, till Kungsbackas fördel är ju att huvuddelen av nykomlingarna från elitettan har klarat sig väldigt bra i allsvenskan. Så hoppet lever, trots mitt tips…

 

Jubel i LB07

12. LB 07

Placering i fjol: Tia med 26 poäng och målskillnaden 24–40.
Bästa nyförvärv: Erin Gunther
Tyngsta förlust: Anna Welin

I höstas jublade LB07 över SM-guld i F19-klassen. Man vann mot lokalkonkurrenten Rosengård i finalen.

Strax efter fick F19-tränaren Renee Slegers ta klivet upp som huvudtränare i damallsvenskan. Kul för Slegers att få testa vingarna på högsta nivån. Fast jag är rädd att hon inte får något speciellt kul år.

Jag tror inte att LB är så dåligt som Kalmar var i fjol. Jag tror alltså inte att vi kommer att få något strykgäng som bara tar enstaka poäng.

Men jag har samtidigt väldigt svårt att tro att LB07 skall kunna klara kontraktet. I fjol räddade sig laget kvar efter en fantastiskt höstspurt. Med fem omgångar kvar hade man sex poäng och 24 mål upp till fast mark.

Dessutom stod man i det läget på åtta raka förluster. Men därifrån vann man fyra av de fem sista omgångarna, och visade stor förmåga att spela med kniven mot strupen.

Från fjolårets lag har man tappat en hel hög nyckelspelare, inte minst pådrivaren Anna Welin, målskytten Rakel Hönnudottir och försvarsgeneralen Anna Björk Kristjansdottir.

Lägg till att man även tappat Julia Welin vilket totalt innebär att LB har tappat spelare som stod för 14 av lagets 25 mål under fjolårets seriespel. Blytungt.

En het fråga i år blir således vem som skall göra målen. Det känns som att ett tungt ok vilar på lagkapten Mia Persson:s axlar.

Den trupp man till slut byggt är väldigt Malmöbetonad. Tränare Slegers är ju väl medveten om vilken talang som finns i klubben, och det finns en hel del talang på Rosengårds överskottslager. Tyvärr för LB07 är skillnaden mycket stor mellan F19-SM och damallsvenskan. Därför skulle jag faktiskt bli förvånad om inte LB får börja om från elitettan igen nästa år.

Klubben har varit duktig på talangutveckling, vilket är hedervärt. Men damallsvenskan som produkt klarar sig bra utan klubbar som LB. Klubbar utan publikstöd och med tunn organisation. Exempelvis är LB överlägset sämst i serien på information. Både hemsida och sociala medier är långt ifrån damallsvensk klass.

 

Anja Mittag

Skytteligan

I fjol vann Anja Mittag på 17 mål. På delad andraplats kom Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist med 14 vardera. Fyra slutade Julia Zigiotti Olme med tolv mål, Julia Karlernäs blev femma på elva och Elin Rubensson sexa på tio. Övriga fyra på topp tio var Amanda Edgren, Kosovare Asllani, Natasha Dowie och Mimmi Larsson som alla delade sjundeplatsen med nio mål vardera.

I år tippar jag följande topp tre:

1) Anja Mittag
2) Pauline Hammarlund
3) Mimmi Larsson

Det här sju tror jag också kommer att finnas med på topp tio: Madelen Janogy, Stina Blackstenius, Anna Anvegård, Svava Ros Gudmundsdottir, Mia Jalkerud, Sanne Troelsgaard och Rebecka Blomqvist.

Utöver de som var med i fjol på topp tio tror jag att följande spelare har kapacitet att hamna högt i år: Addison Steiner, Jenny Danielsson, Clara Markstedt och Summer Green.

Hailie Mace är ytterligare ett tänkbart namn, men risken är ju att hon bara spelar sju omgångar. Den risken finns även för klubbkompisarna Mittag och Troelsgaard, men jag ser större chans att de förlänger sina kontrakt.

 

Elitettan

Slutligen några ord om vår näst högsta serie. Det är tråkigt att den alltid hamnar i bakvattnet, och så även i den här bloggen.

Jag har ju konstaterat att elitettan sannolikt är den serie i Idrotts-Sverige med längst resor alla kategorier. Inte i någon annan sport finns det någon dyrare serie.

Dessutom är uppmärksamheten kring serien obefintlig, både från publik och media. Det lag som vann publikligan i fjol hade ett snitt på 382 åskådare. Och elitettan fick inte ens vara med när Aftonbladet i år gjorde en fotbollsbilaga med lägre serier och betygsatte alla spelare ner till och med herrarnas division II.

Sportsligt har elitettan däremot varit bra. De lag som flyttats upp i damallsvenskan har i allmänhet varit bättre förberedda än de var när det var två division I-serier.

Hur går det då i årets upplaga av elitettan?

Den frågan ställde jag till AIK-tränaren Caroline Sjöblom när vi träffades i Borås under F17-landslagets EM-kval för ett tag sedan. Det visade sig att hon såg ungefär hälften av lagen som segerkandidater.

Känslan är alltså att elitettan i år på förhand är minst lika vidöppen som damallsvenskan. I fjol tippade jag ju på just AIK som segrare. Det var ett väldigt dåligt tips. Solnagänget slutade först på nionde plats.

Men skam den som ger sig. Så även här tänker jag ge mig på en repris. Jag tippar alltså AIK i år också. Jag har bara hört positiva saker om tränare Sjöblom, och fick en väldigt bra bild av henne. Dessutom fick jag en bra bild av AIK när jag såg dem slå Hammarby i cupen. En koll på försäsongsresultaten stärker uppfattningen om att Gnaget blir att räkna med i år.

Och så har man en av landets mest spännande talanger i Rosa Kafaji – en spelare jag gillade skarpt under F17-landslagets EM-kval.

Övriga lag som har potential att slåss i toppen är fjolårets topplag Lidköping, Kvarnsveden och Assi. Dessutom bör förstås nedflyttade Hammarby och IFK Kalmar räknas in. Och så verkar Uppsala och Umeå ha fått ihop intressanta trupper. Inklusive AIK har jag nu nämnt åtta lag.

Om jag måste börja välja bort lag skulle jag kanske ändå först plocka Lidköping och Hammarby. Lidköping har tappat några av sina bärande amerikanskor och Hammarby har fått bygga om hela sitt lag.

IFK Kalmar känner jag mig inte heller säker på. Och Uppsala kanske inte är redo för damallsvenskan ännu. Vad gäller Assi hade de det struligt i fjol med tränarbyte bara dagar innan premiären. Till slut var laget tio poäng från uppflyttning. Men tappet av Fernanda da Silva blir säkert kostsamt.

Kvar är Kvarnsveden och Umeå. Det hade ju känts konstigt att tippa fjolårets nia och tia på de damallsvenska platserna. Så även om UIK har värvat bra gissar jag att de får nöja sig med tredjeplatsen. Värvningarna jag tänker på är duktiga målvakten Tove Enblom från Kalmar samt vassa Ebere Orji från Mallbacken. Det gör att Umeå har ett mycket intressant anfallspar i Orji och Lova Lundin.

Temwa Chawinga

Mitt tips blir alltså att Kvarnsveden följer med AIK upp i damallsvenskan i höst. I Temwa Chawinga har ju Borlängeklubben ett otroligt vasst vapen. Jag gissar att hon vinner skytteligan och blir tungan på vågen.

 

Damallsvenskan och F20-VM i fokus under helgen

Damallsvenskan och F20-VM, det är helgens godbitar inom damfotbollen.

I morgon drar damallsvenskan igång efter OS-uppehållet. Jo, jag vet att det spelades två damallsvenska matcher i veckan. Men det var uppskjutna matcher från våren. Nu börjar det på riktigt.

Och även om serieledande LdB FC Malmö spelar i morgon så sätter jag mitt fokus på bottenstriden i de fyra matcherna. Alla tabellens fyra lägst placerade lag är nämligen i farten.
Jitex spelar hemma mot Linköping, Kif Örebro spelar borta mot Kristianstad, AIK tar emot Göteborg FC och Djurgården åker till Malmö. Inget av bottenlagen känns som favoriter i sina matcher.

Jag har ju sedan länge mer eller mindre fastslagit att AIK och Djurgården kommer att åka ut. Även om något av lagen skulle få igång spelet maximalt tror jag att de som mest kan ta tolv poäng på de tio omgångar. Det innebär att de som bäst kan sluta på 18 poäng.

Jitex har tolv nu, och Kif Örebro har tio. De får verkligen rasa ihop totalt för att släppa något av de två lagen från Stockholmsregionen förbi sig.

Omgångens mest intressanta match spelas annars på måndag 19.15. Då tar Tyresö emot Vittsjö – en match som sänds på Tv4sport.

* Så till F20-VM. 16 nationer är i Japan för att göra upp om guldet. Spelarna får som tidigast vara födda 1992. Så här ser gruppindelningen ut:

Grupp A
Japan
Mexiko
Nya Zeeland
Schweiz

Grupp B
Brasilien
Italien
Nigeria
Sydkorea

Grupp C
Argentina
Kanada
Nordkorea
Norge

Grupp D
Ghana
Kina
Tyskland
USA

Grupp A och B startar i morgon på morgonen. Eurosport sänder alla matcherna, med start 8.00. Grupp C och D startar måndag morgon 9.00.

Sportsligt ser ju förstås grupp D mest intressant ut. Sanningen att säga så har jag ganska dålig koll på de flesta av lagen. Men USA är alltid starka på flicksidan, och Tyskland har ett väldigt starkt och namnkunnigt lag.
Andra guldkandidater är Sydkorea som anförda av Yeo Minji vann F17-VM för två år sedan, Nordkorea som alltid har bra flicklandslag, och så värdnationen Japan. Det skall bli spännande att se vad japanskorna har bakom dagens A-landslag. Det skall även bli intressant att se om Brasilien har en ny generation på gång.

Hos tyskorna har spelare som Dzsenifer Marozsan, Luisa Wensing och Lena Lotzen redan provat på spel i A-landslaget. Även Jennifer Cramer och Silvana Chojnowski är bekanta namn. Och duon Annabel Jäger och Lina Magull låg med sina 20 respektive 19 mål bakom att FSV Gütersloh 2009 tog sig upp i Frauen-Bundesliga i våras. Tyskland känns alltså som ett lag att räkna med.

USA har väldigt många nya namn i sin trupp. Inga av spelarna är meriterade på seniornivå, men kvartetten Mollie Pathman, Crystal Dunn, Samantha Mewis och Maya Hayes var med i F20-VM redan för två år sedan.

I flera av de andra trupperna finns spelare som varit med i mästerskap på seniornivå. Nya Zeelands trupp innehåller två OS-spelare, i Hannah Wilkinson och Rosie White. Dessutom var målvakten Erin Nayler och mittfältaren Katie Bowen med i fjolårets trupp till stora VM.

Norge är Nordens hopp. De har med två VM-spelare från i fjol, Emilie Haavi och Kristine Wigdahl Hegland. Dessutom har de ett intressant namn i toppseriens skytteligaledare Ada Stolsmo Hegerberg.

Brasilien har OS-forwarden Thais Guedes som sin på förhand mest lysande stjärna. De har även Beatriz, som ingick i fjolårets VM-trupp.

Nigeria har med fyra spelare från sin trupp till stora VM i Tyskland i fjol, Desire Oparanozie, Josephine Chukwunonye, Francisca Ordega och Ebere Orji.

Nordkorea är ett snäpp värre och har fem spelare från fjolårets VM-trupp, målvakten Kim Chol Ok samt utespelarna Jon Myong Hwa, Kim Su Gyong, Kim Un Ju och Yun Hyong Hi. Nordkorea brukar alltid vara starka i ungdomsmästerskapen, och är det säkert i år också.

Slutligen så har Mexiko sin förstemålvakt från fjolårets stora VM i sin F20-trupp, alltså Cecilia Santiago.