Tråkiga nyheter – Berglund korsbandsskadad

Emma Berglund

Vid lunchtid i dag kom det tråkiga beskedet att Emma Berglund är korsbandsskadad. Det innebär att säsongen är över för PSG-backen.

Det var i helgens cupmatch mot Lille som olyckan var framme. Korsbandsskador kommer ju alltid olämpligt. Så även i Berglunds fall. Efter att ha stått och stampat en ganska lång period tyckte jag att hon såg väldigt bra ut under senhösten.

Att hon tagit en av de tre centrala backplatserna i PSG stärker den bilden. Hon spelade full tid i elva av tolv ligamatcher före jul. Berglunds fina form ledde ju bland annat till att den 33-åriga franska landslagsveteranen Laura Georges först förpassades till bänken, och sedan nyligen lämnade för Bayern München.

I och med Berglunds skada har PSG plötsligt bara två utpräglade mittbackar kvar i Erika och Irene Paredes. En trolig lösning blir att Grace Geyoro får ta den tredje mittbacksplatsen tills vidare. Men Geyoro är i första hand mittfältare, så gissningsvis behöver PSG nu värva en mittback till i det nu öppna transferfönstret.

I landslagstruppen till nästa veckas Sydafrikaresa blir det Linköpings Anna Oskarsson som ersätter Berglund. Den uttagningen överraskade mig en aning, för jag tycker att Oskarsson har en bit till landslagsklass. Men Peter Gerhardsson har tydligen sett mer i Linköpingsbacken än jag har gjort.

* Om Berglunds skada var en ytterst tråkig svensk nyhet, kan däremot engelsk damfotboll jubla i dag. Det engelska fotbollförbundet, FA, presenterade nämligen en jättesatsning på olika projekt.

Som jag fattat det kommer man bland annat att lägga drygt en halv miljard kronor över en sexårsperiod på damfotboll. Till 2020 skall det byggas 3 200 nya centrum för flickfotboll, och den engelska ligan, WSL, skall också få rejäl stöttning.

Det är en imponerande satsning som från FA. En satsning det svenska fotbollförbundet bara kan drömma om. Enligt det här är ju en halv miljard just vad förbundet inklusive sina bolag omsätter per år.

Smällar för Kaneryd, Linköping, Samuelsson och Kvarnsveden

 

Johanna Rytting Kaneryd

Dagens vansinnigt tråkiga damfotbollsnyhet är att Johanna Rytting Kaneryd har dragit av korsbandet. Det inträffade dagen efter att hon skrivit på för Rosengård, vilket var samma dag som hon presenterades för klubben.

Rytting Kaneryd har tidigare haft en korsbandsskada i vänsterknät. Och det är samma knä som drabbats nu igen. FC Rosengård skriver på sin hemsida att hon blir borta minst sex månader. Jag skulle nog snarare tippa på att hon blir borta mellan nio månader och ett år. Som tidigast skulle det innebära att hon kan spela för sin nya klubb nästa höstsäsong. Men risken finns att hela 2018 är förlorat.

Det här är ju verkligen otroligt tråkigt för Rytting Kaneryd, och man lider enormt med henne. Det är även ett stort bakslag för Rosengård som måste ut och värva ytterligare minst en kreativ mittfältare till nästa säsong.

Apropå Rosengård och mittfältare har Nellie Lilja från LB07 skrivit på ett tvåårskontrakt i dag. Ytterligare en intressant värvning.

Det om dagens händelser. Nu till en genomgång av helgens händelser. Jag har haft fullt fokus på herrfotboll under hela helgen, och har inte hunnit se någon damfotboll. Nu i kväll har jag dock kollat igenom en hel hög med klipp med höjdpunkter.

Sportsligt sett är det ju bottenstriden som har varit i fokus. Men jag börjar ändå genomgången av helgen med toppen, och damallsvenskans mest anmärkningsvärda resultat på många, många år.

Inför den 20:e omgången förra helgen hade inget hemmalag förlorat med fler än tre måls marginal i årets damallsvenska. Då inträffade ju det sensationella att Eskilstuna förlorade med hela 5–1 mot nästjumbon Göteborg, trots att United tog ledningen i den andra halvleken.

I lördags åkte Eskilstuna till Linköping, där de svenska mästarinnorna skulle firas av sin hemmapublik. Personligen tillbringade jag min lördagseftermiddag i Åtvidaberg. På vägen stannade jag och åt i just Linköping. Vid bordet bredvid satt det två Eskilstunasupportrar. Vi pratade lite, och det slutade med att jag önskade dem lycka till. De svarade: ”Det lär behövas”.

Ingen av oss kunde väl ana att Eskilstuna några timmar senare hade tagit årets i särklass största bortaseger i damallsvenskan – hela 6–0 mot de svenska mästarinnorna.

Tyvärr är det ju ett resultat som ger damallsvenskan dålig reklam. Ett resultat som spontant gjorde att man undrade om LFC-spelarna hade druckit för mycket champagne under guldfirandet.

Samtidigt vet man att vissa lag ibland kan falla ihop totalt. Och LFC är ett sådant lag, ett lag som haft en ful ovana att rasa ihop en gång per år. Fjolåret var ett undantag, i övrigt har vi ju 0–5 i Malmö i sista omgången 2015, 0–4 hemma mot Örebro 2014, 0–4 i Malmö 2013 och 0–6 i Göteborg 2012. Men de flesta rasen från tidigare år har skett på bortaplan.

Det här var LFC:s största ras på hemmaplan i en tävlingsmatch på minst tolv år. Det är extremt dålig reklam när man skall försöka sälja in sitt SM-guld. Och det är bara att hoppas att alla inblandade skäms.

Visst fick Lisa Lantz en katastrofstart, och bjöd på de två första målen. Men ett topplag där spelarna har bra karaktär tillåter sig inte att bli förnedrade i sin hemmaborg.

Matchens stora spelare var Loreta Kullashi, en spelare som snart lär banka på porten till Peter Gerhardsson:s landslag. Hon visade ju exempelvis väldigt hög klass när hon utnyttjade Lantz misstag vid 0–2-målet.

För LFC är det match i Prag i Champions League på onsdag, alltså en bra chans till snabb revansch. Tyvärr har ingen svensk tv-kanal valt att sända varken LFC:s eller Rosengårds bortamatcher. Vansinnigt tråkigt.

I Rosengård är ordföranden väldigt besviken på tv-cheferna. Och det har han ju anledning att vara. Det här är ju för övrigt samma visa som man hört vid i princip varje UWCL-omgång de senaste åren. Frågan är hur man kan paketera turneringen för att få någon tv-kanal att hugga. Den som har lösningen lär bli rejält hyllad i damfotbollsvärlden.

Den här gången räddas vi intresserade tittare av att Chelsea–Rosengård kommer sändas av Chelsea på Youtube. När det gäller Sparta Prag–LFC kan den komma att sändas av Corren. Där är inget klart ännu. Däremot är det klart att Corren sänder returen i Linköping.

Tillbaka till damallsvenskan. Medan Linköping den kunna komma över helgens smäll är det värre i Borlänge, där Kvarnsveden har spelat sin sista damallsvenska match för den här gången.

Kvarnsvedens IK

Som opartisk betraktare hade jag gärna sett att spänningen levt ändå in i slutomgången. Men jag förstår att supportrar till Göteborg, Hammarby och Vittsjö har lite annan syn på den saken. De klubbarna är det ju numera anledning att gratulera till nytt kontrakt.

Kvarnsvedens 3–1-förlust mot Rosengård i lördags innebar ju att Hammarby hade klarat kontraktet, samt att Vittsjö och Göteborg hade chansen att göra det redan i omgång 21.

Hannah Wilkinson blev Vittsjös hjältinna när hon fixade poäng mot Örebro på övertid i lördags. Och igår frälste Adelina Engman sitt Göteborg med ett drömmål på volley mot Djurgården.

Medan klipp på instatstorys visar väldigt trevlig stämning i Göteborgs omklädningsrum i går eftermiddag var det depp i Borlänge.

Kvarnsveden har alltså tagit 19 poäng – en summa som räckt till nytt kontrakt de allra flesta säsonger. Men i år har det ju varit så jämnt att det krävts högre poäng än vanligt.

Och då har Kvarnsveden fallit på sitt svaga försvarsspel, och framför allt på att man haft en för dålig backlinje. Man drabbades av tunga smällar tidigt i våras, när först mittbacken och lagkaptenen Denise Sundberg drog av korsbandet, och sedan även tänkta förstamålvakten Lina Lundqvist gjorde samma sak.

Dock var det inte på vårens insatser som Kvarnsveden åkte ut, utan på höstens – där man bara har vunnit en match.

Tabitha Chawinga

Det som gör Kvarnsveden unikt är att man har vräkt in mål framåt. Exempelvis har skyttedrottningen Tabitha Chawinga stått för en bragd. Hon spelar alltså i ett lag som åker ur serien. Ändå har hon gjort flest spelmål av alla i damallsvenskan sedan serien lämnade amatörstadiet.

Det var ju först efter den svenska VM-succén 2003 som vi fick helprofessionella spelare i damallsvenskan. Sedan dess är de tre bästa noteringarna:

2017: 25 mål, Tabitha Chawinga, Kvarnsveden (0 straffar – och en match kvar)
2010: 25 mål, Manon Melis, Malmö (1 straff)
2007: 26 mål, Lotta Schelin, Göteborg (minst 1 straff – statistiken på svenskfotboll.se från 2007 är inte komplett)

Chawingas 25 spelmål i serien är verkligen en makalöst bra prestation. I Kristianstad på söndag kan hon även passera Schelin.

Chawinga har som bekant kontrakt även över nästa år, vilket gör att Kvarnsveden kommer att få en bra grundplåt för att finansiera en snabb återkomst när de säljer henne. För hon kan ju inte bli kvar. Hon var ju redan för bra för elitettan 2015, och hon lär ju inte ha blivit sämre. (Tillagt i efterhand: Kontraktet ser ut att brytas vid nedflyttning. Se kommentarerna nedan)

Elizabeth Addo

Borlängeklubben lär ju utöver Chawinga tappa ytterligare några spelare. Bland annat har ju LFC länge uppgetts ha ögonen på duktiga Elizabeth Addo. Och Julia Roddar och Lova Lundin borde vara två andra spelare som är högintressanta för andra damallsvenska klubbar. Dessutom har ju tränare Jonas Björkgren ryktats vara aktuell för Eskilstuna.

Jonas Björkgren

Även om Örebro ligger en bra bit efter övriga lag i tabellen känns det som att det är två ovanligt starka lag som åker ur vår högsta serie i år. Det gör ju att det återigen känns aktuellt att ta upp den fråga som aktualiserats av både Pär Lagerström i det här inlägget och Jonas Eidevall en bit in i det här inlägget.

Pär Lagerström

Alltså frågan om utökning av antalet lag i damallsvenskan. Rent sportsligt ställer jag mig bakom ett sådant förslag. I år hade det absolut gått att få ihop en stark damallsvenska med både 14 och 16 lag.

Nackdelen här är ju att det kommer att bli dyrare med fler resor samt ännu mer slitsamt för de toppklubbar som kombinerar damallsvenskt spel med Champions League. Men rent sportsligt tror jag att svensk damfotboll hade gynnats av en utökning.

Göteborg och Hammarby är alltså två av de tre lag som säkrade kontraktet i helgen. De är även numera damallsvenskans två mest formstarka lag. Båda är obesegrade i de fem senaste omgångarna, och de har även tagit flest poäng: Göteborg har elva, Hammarby har nio medan trion Linköping, Rosengård och Piteå alla har tagit åtta på de fem senaste matcherna.

Med tanke på hur olika lag har hoppat rent formmässigt i höst roade jag mig med att räkna ut den damallsvenska hösttabellen efter tio av elva omgångar. Den ser ut så här:

(Tillagt i efterhand: Ser nu att bloggen Hattrick också har räknat ut samma tabell i kväll. Ibland tänker vi likadant… )

Piteå                16–10   18
Linköping         17–14   18
Rosengård       21–13   17
Eskilstuna        19–13   15
Göteborg         14–10   15
Djurgården       16–15   15
Hammarby       13–  9   14
Kristianstad      14–13   14
Vittsjö               11–10   12
LB07                  8–18   10
Kvarnsveden    15–19     8
Örebro              11–29     3

Det är alltså vansinnigt jämnt i höst. Åtta lag inom fyra poäng i toppen, och bara Örebro som är riktigt avsågat. Av hösttabellen kan man konstatera att medan guldstriden i praktiken avgjordes i våras, har nedflyttningsstriden avgjorts under hösten.

Minns att det såg ut så här i bottenstriden efter halva serien:

Kvarnsveden   24–30    11
Vittsjö             12–18     11
Hammarby     13–17     10
——————————-
Örebro            10–17     10
Göteborg        16–31       9

* Kampen om den sista damallsvenska platsen till 2018 är däremot inte avgjord. Däremot försvann skrällaget Assi ur kampen i går när man föll på hemmaplan mot Växjö med 3–2. Gästernas tre mål ser du här:

Därmed är det klart att antingen IFK Kalmar eller AIK spelar i damallsvenskan 2018. Det är fördel Kalmar, som är tre poäng före. Därmed räcker det med en Kalmarpoäng hemma mot Assi på söndag för att IFK Kalmar skall gå upp.

AIK spelar hemma mot Holmalund, i omgångens allra mest laddade match. Båda lagen har ju nämligen enormt mycket att spela för – men ingen av dem har sitt öde i egna händer.

Holmalund har ju trillat ner under nedflyttningsstrecket, med nio måls sämre målskillnad än Böljan. Det är stor fördel för Falkenbergsklubben, som avslutar hemma mot nedflyttningsklara Östersund.

Om Holmalund flyttas ned innebär det en mardrömsstart för den nya damfotbollssatsningen i Alingsås – den som skall kallas Alingsås FC. Överhuvud taget har det varit ett uselt år för västsvensk damfotboll med Göteborg FC i damallsvensk bottenstrid och risk att både Holmalund och Hovås Billdal åker ur elitettan. Dessutom misslyckades Jitex med att kvala sig upp.

* Så till England där det visade sig att Jessica Samuelsson drabbades av en värre fotskada mot Ungern i Borås än man hade trott.

Hon har opererats i dag, och risken är att Arsenalspelaren är borta i ett halvår. Därmed är två kantspelare borta ur landslagstruppen inför landskampen med Frankrike i slutet av november. Peter Gerhardsson lär få fundera lite över hur hans landslag skall möta snabba, franska anfallsspelare.

* Apropå England och Arsenal, så gjorde Fara Williams ett spektakulärt mål för Reading när man vann med 2–1 mot just Arsenal i i WSL Cup i helgen. Se själv:

* Så till Frankrike där PSG stärkte sina aktier i kampen om en Champions Leagueplats. Emma Berglund:s lag vann mot svensklaget Montpellier med 3–1, vilket gör att PSG nu är fyra poäng före Montpellier i tabellen.

* Slutligen till Tyskland, där Frauen-Bundesliga numera leds av uppstickaren Freiburg. Jag kan inte säga att jag är så säker på att de kommer att hålla hela vägen. Men Freiburg har verkligen ett ungt och otroligt intressant lag.

Man vann lördagens seriefinal mot Wolfsburg med 1–0 efter segermål från 18-åriga Giulia Gwinn. Det var Gwinns femte mål, vilket gör att hon delar andraplatsen i skytteligan med 23-åriga klubbkompisen Lina Magull.

Närmast bakom dem med fyra mål finns ytterligare en Freiburgtalang, den ännu 16-åriga Klara Bühl (född den 7 december 2000). Gwinn och Bühl är långt ifrån de enda tonåringarna som får speltid i obesegrade Freiburg, som nu leder tabellen med en poäng före Bayern München och tre poäng före Wolfsburg och Frankfurt. Utöver Freiburg är Turbine Potsdam enda obesegrade laget i ligan. Men Amanda Ilestedt:s gäng har för många kryss och är trots noll förluster redan åtta poäng från serieledning.

Pernille Harder

Ledaren av den tyska skytteligan är för övrigt Wolfsburgs Pernille Harder, som gjort sex mål. Men hon lämnade alltså Freiburg mållös. Så höjdpunkter från seriefinalen här.

Sett till länkat klipp ser Wolfsburg ut att ha haft ett rejält tryck mot Freiburgmålvakten Laura Benkarth i den andra halvleken. Och Freiburg hade tur, för Nilla Fischer:s lag verkar ha fått ett till synes korrekt mål bortdömt på slutet. För nog ser det ut som att Ewa Pajor befinner sig bakom bollen när Sara Björk Gunnarsdottir spelar fram?

Argentina, Brasilien och mer Rosengård

Gårdagens besked om att Jack Majgaard Jensen tvingas lämna FC Rosengård har givit upphov till en del frågetecken kring hur saker står till i FC Rosengård.

På bloggen Hattrick har Rainer Fussgänger skrivit ett intressant inlägg om FC Rosengård. Han får i och för sig mothugg i kommentatorsfältet mot påståendet att det är spelarna som bestämmer i klubben, men en intressant formulering är ju:

”Majgaard Jensen kan inte ha haft det lätt med en trupp som har en inte okomplicerad struktur med många sammanflätade relationer och hierarkier att ta hänsyn till.”

Här hamnar sportchef Therese Sjögran i fokus, något som är självförvållat. Genom att hon som ledare har samlat flera nära kompisar i klubben har hon utsatt sig för stor risk att anklagas för vänskapskorruption varje gång hon tar beslut som kan antas gynna vännerna.

Sjögran har alltså placerat sig själv i en väldigt jobbig situation och hon har väldigt mycket att bevisa framöver.

För övrigt är Sjögran själv en av de totalt sex personer som har varit tränare för LdB FC Malmö och FC Rosengård de senaste sex åren. Sedan Martin Sjögren lämnade efter säsongen 2011 har följande haft rollen:

Peter Moberg (ett år – 2012), Jonas Eidevall (1,5 år – 2013–sommaren 2014), Markus Tilly (knappt ett år), Therese Sjögran (två veckor sommaren 2015), Jack Majgaard Jensen (två år) och sedan i går då Malin Levenstad.

Man brukar ju prata om kontinuitet som en framgångsfaktor. Rosengård har varken haft kontinuitet på tränar- eller spelarfronten de senaste åren. Vi får se om de kan hitta mer varaktiga lösningar framöver.

 

Innan jag lämnar tränarbytet i Rosengård noterade jag en artikel i Sydsvenskan där Ella Masar McLeod verkar hylla Majgaard Jensen. Jag kan tyvärr bara kan läsa ingressen, men artikeln har ju den rätt tydliga rubriken:

FCR-anfallarens hyllning: ”Den bästa tränaren som jag haft”

Masar McLeod verkar alltså vara en spelare som inte har önskat tränarbyte.

Internationellt handlar veckans stora damfotbollsdiskussioner om läget i i Sydamerika. Där har Argentinas landslag gått ut i strejk för bättre ersättningar.

Och där är det kaos i Brasilien. Förbundet sparkade häromdagen förbundskapten Emily Lima, som tillträdde efter medaljmissen i fjolårets OS. Man valde att återanställa Vadao, som ju fick sparken för ett år sedan.

Följden har blivit att tre spelare nu valt att sluta i landslaget. Först ut var veteranen Cristiane, som meddelade sitt beslut i flera inlägg på Instagram. Här är ett av dem:

Efter Cristiane har nu även Francielle och Rosana valt att avsluta sina landslagskarriärer. Marta väljer en annan väg, nämligen att kämpa.

Jag förstår inte portugisiska, men här skall enligt uppgift Marta uppmana landslagskompisarna att ta kampen:

Med kampen i Danmark och den pågående i USA i ryggsäcken är det ju snart dags även för förhandlingar i Sverige. I dag kom två krönikor från Dan Persson på Idrottens affärer respektive Olof Lundh på Fotbollskanalen med lite olika infallsvinklar inför de förhandlingarna.

Det om diverse kamper utanför fotbollsplanen. I helgen skall det ju spelas en hel del intressanta matcher också. I damallsvenskan är Skånes dag i morgon. För under lördagen spelas två matcher, och båda är Skånederbyn.

Dels möts LB07 och Vittsjö i Malmö, dels spelas den nu mycket intressanta matchen Kristianstad–Rosengård, där Levenstad gör sin första match som tränare för Rosengård. Båda de matcherna startar 15.00.

På söndag väntar Djurgården–Linköping som ju förstås är väldigt intressant för guldstriden. På pappret är det LFC:s svåraste match i höst.

Ändå skulle jag säga att söndagens allra hetaste match är det nervkittlande bottenmötet Göteborg–Kvarnsveden. Förloraren i matchen mellan seriens två sämsta försvar är väldigt illa ute i nedflyttningsstriden. Det blir väldigt intressant att se hur Göteborg klarar av att hantera systrarna Chawinga.

Söndagens två sista matcher är också i första hand intressanta med tanke på bottenstriden, det handlar om Hammarby–Eskilstuna och Piteå–Örebro. Apropå Eskilstuna var dagens tråkiga nyhet att Sarah Bergman har ådragit sig en korsbandsskada och har således spelat klart för i år.

Tillbaka till det sportsliga. Helgens internationella toppmatch spelas i Frankrike mellan fjolårets två topplag i D1 Feminine, Montpellier–Lyon (lördag 14.30). Där blir det förstås väldigt intressant att se om svensklaget Montpellier kan skaka storlaget Lyon på sin hemmaplan.

Sofia Jakobsson ingår inte i matchtruppen i morgon, men glädjande nog har hon nu fått klartecken för att göra comeback. Kul.

I Tyskland spelar alla topplagen mot tänkta bottenlag, alltså inga matcher som är sportsligt högintressanta där. Däremot kan man se Amanda Ilestedt i aktion på måndag, för 18.00 visas Potsdam–Werder Bremen på DFB-tv.

I Englands WSL är det däremot toppmöte i helgen, nämligen Manchester City–Arsenal som spelas lördag 13.30. City presenterade för övrigt ett nyförvärv i går, danska Nadia Nadim. Det märks att de engelska storklubbarna har en proffsig organisation bakom sig, för det här är ju en extremt välgjord presentation:

Slutligen tänkte jag bara meddela att jag har strukit bort ett par kommentarer de senaste dagarna. Orsaken är att de har pekat ut icke offentliga relationer, och jag tycker att det är var mans ensak vem man lever med och vilket kön denne har. Därför har jag valt att ha hög tröskel kring den här typen av frågor, vilket jag även skrev om i en slutkommentar till ett inlägg för lite drygt ett år sedan.

Tråkigt besked – Line Jensen korsbandsskadad

Ibland vill man inte få rätt. Men tyvärr kom nyss den tråkiga nyheten att danska mittfältaren Line Sigvardsen Jensen drog av korsbandet i gårdagens EM-semifinal.

Line Sigvardsen Jensen

Vid själva kollissionen fattade jag inte att det var så illa att korsbandet gick av. Men man började ju ana det värsta när tv-produktionen visade bilderna på hur läkaren/sjukgymnasten kollade stabiliteten i Jensens knä. Både hans reaktion och den smärta hon uppvisade gav riktigt dåliga vibbar.

Det här är förstås blytungt i först hand för Washington Spirit-spelaren själv, men även för det danska laget. De hade spelat in Julie Trustrup på centralt mittfält, men hon drog av korsbandet redan inför EM. Under turneringen har Sigvardsen Jensen klivit fram och spelat en stor roll på mittfältet.

Nu får man bygga om det centrala mittfältet igen inför finalen. Det kan bli så att Sofie Junge Pedersen får kliva in på Jensens plats, eller så väljer förbundskapten Nils Nielsen att spela med Sanne Troelsgaard bredvid Maja Kildemoes.

Det här är tredje danska skadan under mästerskapet. Tidigare har mittbackarna Janni Arnth och Mie Jans åkt på skador som gör att de inte kan spela mer i EM. Och redan före EM drabbades man alltså av korsbandsskador på Trustrup och på Johanna Rasmussen.

Vad jag kan komma på var det här den tredje korsbandsskadan under mästerskapet, vilket får anses vara mycket i en turnering med 32 matcher. Kanske är det ett tätt matchande samt tuffa och intensiva matcher som tar ut sin rätt?

De två tidigare korsbandsskadorna jag kan komma på är Italiens Valentina Cernoia (mot Tyskland) och Österrikes Lisa Makas (kvartsfinalen mot Spanien).

 

Danmark straffade sig till final

Jag hade på känn att den första semifinalen kunde gå hela vägen till straffläggning. Men jag tippade fel segrare. Jag glömde ju en avgörande faktor – nämligen att Danmarks målvakt Stina Lykke Petersen är briljant på straffar.

Även Manuela Zinsberger gjorde en bra straffläggning – räddade en och gick åt rätt håll på övriga tre.

Men Stina Lykke Petersen… Hon räddade en hel hög straffar redan i EM 2013, då hon tog laget till semifinal. I årets mästerskap har hon upprepat det. Danskorna har nu haft sex straffar mot sig i turneringen – en har gått i mål. I kväll räddade Lykke Petersen två, medan österrikiskorna skickade upp två i himlen.

Stina Lykke Petersen

Spelmässigt var det förstås helt rättvist att Danmark tog finalplatsen. Men Österrike gjorde en fantastisk turnering. De släppte alltså bara in ett mål på 510 spelminuter. Man gjorde det för att man hade den sällsynta förmågan att klara av att kombinera hög press med ett lågt försvarsspel.

Något som bland annat imponerade på det svenska landslagets presschef:

Tråkigt i matchen att det blev flera skador, några som såg rätt otäcka ut. Jag håller inte minst tummarna för att Line Sigvardsen Jensen inte drog av korsbandet. Det såg dock illavarslande ut.

Mer om den första semifinalen senare. Nu har matchen där vi skall få fram Danmarks finalmotståndare börjat.

En damfotbollsresa genom Nordeuropa

Så är man hemma igen. Min lilla utflykt till Nederländerna slutade på 318 mil, nästan 14 dygn, 10 matcher med 13 olika lag och på fem olika arenor.

På vägen hem passade jag på att köpa på mig lite tidningar från Nederländerna, Tyskland och Danmark. Och slutsatsen är att både nederländare och danskar nu har vaknat.

För skall jag vara ärlig tycker jag att arrangörslandet knappast har ansträngt sig under mästerskapet. Jag prioriterade ju att följa det svenska lagets aktiviteter samt att hinna se så många matcher som möjligt. Därmed orkade jag inte åka in i stadskärnorna och insupa atmosfär, utan det blev mest motorvägar och infartsleder till arenorna.

Och längs motorvägarna fanns inga som helst spår av att ett Europamästerskap i fotboll spelades. Jag bodde i den lilla staden Zevenaar (drygt 30 000 invånare). Utöver att Sverige tränade på den lokala fotbollsarenan såg jag inga spår av EM i stan.

Inget i affärer, och faktiskt väldigt lite i media. Man kan säga att vad jag har sett av EM-bevakning i nederländska tidningar har det nästan till 100 procent handlat om det egna laget. Men det har inte varit daglig bevakning, det har varit en införtext på matchdagarna och en–två sidor efter.

Det har känts som en väldigt trött och plikttrogen bevakning. När värdnationens landslag hade pressträff två dagar innan kvartsfinalen mot Sverige var det mest svenska reportrar där.

Även dagen innan kvartsfinalen var det fler svenska journalister än nederländska på matcharenan i Doetinchem. Kanske att vi i Sverige även var fler under matchdagen, men där har jag svårt att bedöma, för då var det så många från andra länder som också var där.

Men nu har Nederländerna vaknat. Nu verkar det äntligen vara EM-feber i värdnationen. När jag tog en kaffe i Zevenaar i söndags hörde jag Martens och van de Sanden nämnas i flera samtal. Och de tidningar jag köpte på hemresan i måndags var äntligen späckade med artiklar om landslaget, Oranje Leeuwinnen.

De här härliga lagbilderna som togs under Wolter Kroes hyllningssång Viva Hollandia dök upp i alla tidningar.

Nederländska tidningar efter EM-kvartsfinalen

Och nu verkar det plötsligt ha blivit lite av hysteri i Nederländerna. Den här gången är det både fans…

…och media som är med på tåget. Visst var det tråkigt för Pia Sundhage och Sverige att åka ut i kvartsfinalen. Men för damfotbollen som sport är det här förstås vansinnigt kul.

De extra biljetter till semifinalen mot England som släpptes i dag var slut på fem minuter.

Det om Nederländerna. I Tyskland har man kommit längre, och i tyska tidningar har landslaget fått rätt bra uppmärksamhet i ett par års tid.

Det stod därmed rätt mycket om det tyska uttåget i de olika tidningarna. Och om det faktum att matchen regnade bort på lördagskvällen. På något ställe var det någon lustig som kopplade ihop de två sakerna. Alltså att vattnet forsade från himlen på lördagen, och ur de tyska spelarnas ögon på söndagen.

Och de var flera som grät, bland annat förbundskapten Steffi Jones. Hon är förstås en av de som får kritik, i hennes fall för att hon körde med olika startelvor i alla matcherna.

En annan som kritiseras är stjärnan Dzsenifer Marozsan, det var ju hon som skulle bära det tyska laget i EM, men hon har varit en besvikelse. Marozsan och Anja Mittag var för övrigt de enda spelarna som fick lägsta betyget av Bild i Danmarksmatchen.

Men känslan jag får från de artiklar jag läst är att Jones kommer att få fortsätta på jobbet. Hon hade ju oflytet av att ta över samtidigt som ett stort antal spelare slutade i landslaget, och de flesta experter verkar överens om att hon skall få längre tid på sig för att fortsätta genomföra den pågående generationsväxlingen.

I tidningen Die Welt ser man även något positivt med det egna uttåget. Det har ju varit så självklart att Tyskland skall vinna EM att man tidigare knappt blivit glad över gulden. Att nu alltfler länder börjar komma ikapp gör att EM blir mer intressant framöver.

Tyska tidningar efter EM-uttåget

Vill man läsa mer om debatten i Tyskland rekommenderas det här inlägget.

På färjan till Danmark sålde man två olika danska tidningar, Ekstra Bladet och BT. Båda hade tre hela sidor om den danska kvartsfinalskrällen.

Ekstra Bladet toppade sin sportbilaga med rubriken ”Vi kan vinna”. Det är förstås en korrekt insikt, för tidningen är det sannolikt även en lätt pinsam insikt. Det är nämligen lätt att se att Ekstra Bladet inte är på plats i Nederländerna.

Av fyra texter är tre från den danska nyhetsbyrån Ritzau, och den fjärde är en intervju med DR:s (Danmarks Radios) expertkommentator Arnela Muminovic.

Jag har sett Danmark på plats två gånger, båda gångerna har jag noterat att det är väldigt få danska journalister på plats i Nederländerna. Så få att det inte varit någon dansk på de danska ”efter matchen-presskonferenserna”.

Däremot har det varit några i den mixade zonen, en av dem är BT:s Christian Winther Johansen. Jag kände igen honom på hans byline.

BT är alltså på plats, deras uppvaknande har alltså kommit tidigare än konkurrenttidning Ekstra Bladet. De danska tidningarna ligger dock mycket långt efter de svenska. Faktum är att Pia Sundhage på sin avslutande presskonferens uttryckte viss förvåning över storleken det svenska medieuppbådet under de fem senaste åren.

”Jag hade inte förväntat mig att ni är så många. Men det är jag jätteglad för.”

Det svenska medieuppbådet var förstås ännu större för fyra år sedan. Det var knappast det danska. BT:s sportchef Morten Crone Sejersböl konstaterar i sin krönika att han såg Danmark–Tyskland från Sverige, där Sundhages lag är lika stort som det danska damlandslaget i handboll.

Crone Sejersböl erkänner att han för fyra år sedan inte ens visste om att Danmark skulle spela EM-slutspel i Sverige. Den här gången har han koll på mästerskapet och det danska laget. Det är ju förstås en stor förbättring.

Och kanske att det kan bli lite ”Pernille Harder-feber” i Danmark nu. Det skulle Harder vara förtjänt av på alla sätt. Jag har inte träffat henne så många gånger, men har bara positiva ord att säga. Hon verkar vara omtyckt av alla.

Dessutom är hon en unik spelare, en som är bra på det mesta. Hon är den typ av stjärna som varje tränare vill ha i sitt lag, en som leder laget både genom kreativitet i offensiven och genom stenhårt arbete i defensiven.

Danska tidningar efter EM-skrällen

Det fjärde landet på min hemresa är förstås Sverige. Väl hemma noterade jag den här utmärkta och intressanta TT-intervjun med Peter Gerhardsson. Har ni inte läst den, gör det.

Han säger ganska mycket det man vill höra i det här läget. Bland annat att han vill ha tillgång till alla spelare han kan få och att han tänker skapa en tydlig spelidé.

Här hemifrån har jag även noterat två tråkiga skador som kan påverka utgången av EM. Dels var det en fraktur som Englands målvakt Karen Bardsley drabbades av mot Frankrike. Därmed är EM över för den före detta Linköpingsmålvaktens del.

Jag måste säga att jag var förvånad att hon stod kvar så länge som hon gjorde. Redan andra gången hon låg ner, borde hon ha givit upp. Både för sin egen och för lagets skull.

En ännu tråkigare skada har drabbat Österrikes Lisa Makas. Hon som gjorde ledningsmålet i gruppspelsmatchen mot Frankrike drog av korsbandet i kvartsfinalen mot Spanien, och är alltså borta både från EM och från hela den kommande säsongen i tyska Duisburg.

Förstås vansinnigt tråkigt.

En annan tråkig sak, fast på en helt annan nivå, är att den match jag såg i söndags var Camille Abily:s sista i det franska landslaget. Jag hade inte hört det innan, att EM var hennes avskedsturnering. Men det är förstås ytterligare en stor spelare som lämnar Frankrikes lag. Louisa Cadamuro i fjol, och så nu Abily.

Englands förbundskapten Mark Sampson höll för övrigt en fantastiskt bra presskonferens efter kvartsfinalsegern. Där inledde han med att hylla Abily för hennes enastående karriär. Det gillade jag. Så agerar en stor segrare.

Mer om England och Sampson i kommande inlägg. Nu tänkte jag sätta punkt med en liten anekdot från min egen EM-resa.

Jag bodde på ett rätt ocharmigt hotell i Zevenaar, hotellet låg precis vid motorvägen. De första dagarna var det väldigt varmt, vilket gjorde att det gick åt väldigt mycket dricka. I det skedet trodde jag bara att Zevenaar var en by med ett industriområde.

För det fanns bara en Burger King och tre bensinstationer på vägen från hotellet till idrottsplatsen. Några affärer såg jag inte till. Den dricka jag behövde ha på mina utflykter köpte jag på den välsorterade Shell-macken.

Det var samma man som expierade mig de tre första dagarna. Han lärde sig snabbt att den där utlänningen bara köpte dricka. Så när jag fjärde dagen ställde upp en refillpåse med spolarvätska bredvid vattenflaskorna och läsken tittade den omtänksamme bensinmacksföreståndaren på mig och sa:

”Not to drink”

Händelserika veckor där Eskilstuna fått ett lyft

Det har hänt rätt mycket under de drygt två veckor jag varit i bloggdvala. Innan jag tänkte göra en liten genomgång av en del av allt som hänt så måste jag ju passa på att tacka för alla krya på dig-hälsningar.

Månadsskiftet april/maj brukar alltid vara en jobbig period, men totalt sett har det ändå gått bra i år. Och jag har sett rätt mycket damfotboll på olika nivåer de senaste veckorna.

Jag har även noterat att damfotboll.com har dragit igång i tysthet. Konstigt att de inte försökt göra någon större reklam för sin återstart. Jag antar att det är samma folk som står bakom sidan som tidigare. Men jag är inte säker, för deras redaktionsruta har vissa luckor…

Redaktionsruta för damfotboll.com

Kul ändå att rapporteringen om damfotboll blir bredare. Det behövs.

Tyvärr har rapporteringen innehållit några tunga skaderapporter de senaste dagarna. Både Kvarnsvedens målvakt Lina Lundqvist och Eskilstunas ytterback Annica Svensson har drabbats av korsbandsskador och har spelat färdigt för i år.

Det är självklart tråkigt för båda spelarna och deras klubbar. Värst är det ändå för Kvarnsveden som redan tidigare drabbats av en tung korsbandsskada i defensiven, lagkaptenen och mittbacken Denise Sundberg drabbades ju innan seriestarten.

Jag noterar att det är krisrubriker i lokaltidningen i Borlänge. Artiklarna om krisen är dock plus-låsta, så jag kan inte se exakt vad som sägs.

På skadefronten har även vår landslagsmålvakt Hedvig Lindahl dragit på sig en fingerskada som håller henne borta ett tag. Det är bara att hålla tummarna för att det inte är något som gör att Lindahl kommer till EM med begränsad matchvana.

Kollar vi på tabellen i damallsvenskan börjar den ”ordna till sig”. När alla lag hade spelat fyra matcher började det se ut som jag tippade inför seriestart. De sex lag jag tippade på övre halvan låg just på övre halvan.

I toppen hackar storfavoriterna Rosengård något. Även Linköping har hackat, men har ändå lyckats krångla sig ur problemen och står på full poäng. Topplagen hackar dock inte lika mycket som damallsvenskan.tv, som startat med högst varierad kvalitet. Bland annat fick inte vi som inte kunde ta oss till Kristianstad i lördags fick se den andra halvleken. Inte ens på höjdpunkterna framgår det hur dramat avgjordes.

Känslan från det jag sett av LFC är att laget är väldigt beroende av att ha Marija Banusic på planen. Utan henne saknas rätt mycket spets.

Banusic bör vara en av flera svenska forwards som ställer till problem för Pia Sundhage för tillfället. Jag skriver bör, för vi vet ju att vår förbundskapten oftast prioriterar erfarenhet och kontinuitet framför stark form.

Men Sundhage borde ha blivit rätt fundersam när hon satt på Tunavallens läktare för två veckor sedan. Då fick hon se hur Eskilstunas tränare Viktor Eriksson petade landslagsspelarna Hanna Glas och Olivia Schough till förmån för andra svenska spelare, samt hur även Rosengårds landslagsduo Hanna Folkesson och Lotta Schelin började på bänken.

Dessutom fick Sundhage se Zecira Musovic darra en aning. Sedan Musovic blev landslagsspelare har hon haft det rätt jobbigt. Det var logiskt att världsmålvakten Erin McLeod vaktade Rosengårds mål mot Göteborg förra helgen. För Musovic var det förstås inte jättebra att McLeod höll Malmölagets första nolla för säsongen.

Matchen Eskilstuna–Rosengård var förresten väldigt intressant. Jag tyckte att Eskilstuna såg rätt svaga ut i de två första omgångarna. Men mot Rosengård föll bitarna på plats, tränare Eriksson hittade sitt lag. Sedan var segern lätt tursam, för det andra målet borde nog ha dömts bort för knuff. Jag lämnar en liten brasklapp eftersom det inte går att se hur Mimmi Larsson hamnar i ryggen på Musovic.

Intressant annars att Eskilstunas aggressiva press avslöjade brister i Rosengårds backlinje. När Rosengårdsbackarna var satta under press hackade lagets spel rätt rejält. Jag rekommenderar att fler lag satsar på att pressa backlinjen när de möter Rosengård.

För Malmölagets styrka ligger högre upp i planen. Och ger man Rosengård tid i speluppbyggnaden, som Göteborg gjorde förra helgen, har Malmölaget fantastiska kvaliteter. Även på Tunavallen skapade Rosengård gott och väl lägen för att göra fyra–fem mål. Ändå kändes det inte riktigt farligt.

Skillnaden låg i offerviljan. Eskilstuna var berett att offra rätt mycket för att vinna matchen, medan Rosengård var rätt håglöst, och inte såg ut att vara berett att ta några blåmärken. Om Eskilstuna fortsätter att hitta den intensitet och aggressivitet som man hade mot Rosengård kan man faktiskt hänga med i toppen länge.

Tillbaka till Sundhage och hennes dilemman. Forwardssidan känns ju hyperintressant för tillfället. Lotta Schelin har fortsatt se rapp ut efter sin skadefrånvaro. Under lördagen gjorde Stina Blackstenius fyra mål i den franska ligan, och Olivia Schough blev tvåmålsskytt när Eskilstuna vann borta mot LB07. Dessutom är Fridolina Rolfö tillbaka i spel i Tyskland.

Sedan har vi Banusic som leder skytteligan i damallsvenskan med fem gjorda mål på drygt två spelade matcher och i Göteborg fortsätter Pauline Hammarlund att producera.

Lägg till de två som varit allra hetast de senaste 14 dagarna, Eskilstunas Malin Diaz och Mimmi Larsson. Larsson är grymt stark för tillfället. Det känns lite som att hon bara springer rakt igenom motståndarlagen, och att hon nästan skapar sina chanser på egen hand.

Och vad skall man säga om Diaz? Sedan Diaz blev forward har hon gjort ett jättelyft. Just nu tycker jag att hon är seriens bästa spelare. Det lilla jag såg av lördagens match ägde hon planen. Det blir inte lätt för Sundhage att välja två forwards till de kommande matcherna…

Men det finns fler intressanta spelare i Eskilstuna. En är Nathalie Björn – en spelare jag faktiskt inte sett live sedan 2014.

Nathalie Björn

Jag har försökt närstudera Björn under de senaste matcherna, för jag ser henne som en tänkbar svensk vänsterback i EM. Hon fyllde 20 för någon vecka sedan – grattis. Därmed borde hon kunna vara aktuell för spel i Pia Sundhage:s landslag, där det ju finns en oskriven 20-årsgräns.

Jämför man Björn med Jonna Andersson är Eskilstunaspelaren en klart bättre fotbollsspelare. Med det menar jag att hon är tryggare med bollen och har ett bättre passningsspel. Så om Sverige skall kunna föra matcher i EM måste nog Björn starta.

Hoppas Björn får chansen att visa upp sig i någon av matcherna i juni. Då får vi även se hur hon klarar defensiven, för där sätter jag fortfarande ett frågetecken. Det ser ut som att hon blir lite passiv ibland.

Tillbaka till damallsvenskan. Bakom LFC, Eskilstuna och Rosengård spelas under söndagen ”matchen om fjärde plats” mellan Göteborg och Piteå. I Göteborg älskade jag att Stefan Rehn visade modet och lät Felicia De Feo starta mot Vittsjö häromveckan.

Felicia De Feo

De Feo är född 2001 och fyllde nyligen 16 år. Där har vi en härligt respektlös talang.

Innan det är dags för en liten internationell koll noteras att Växjö fortsätter att jogga sig igenom elitettan. De har fem raka segrar nu. De kommer sannolikt att slåss om de damallsvenska platserna i första hand med IFK Kalmar och AIK. Möjligen kan Umeå och kanske, kanske även Assi blanda sig i striden.

I botten tog Hovås Billdal nyligen en efterlängtad poäng. Och under lördagen såg jag Sundsvall ta sin första poäng genom 2–2 borta mot Holmalund. Därmed är Mallbacken numera seriens enda nollpoängare. I dagens match i Alingsås hade Sundsvall lite otur. Det var inte orättvist med oavgjort, men det hade inte heller varit orättvist om gästerna tagit alla poängen.

Därmed dags att gå utomlands. Jag börjar på Wembley där det hade sålts över 30 000 biljetter till FA-cupfinalen mellan Manchester City och Birmingham redan för två veckor sedan.

I dag spelades matchen inför 35 271 åskådare, och Kosovare Asllani blev cupmästarinna i kavaj. Hon ingick nämligen inte i matchtruppen när City vann med 4–1 i en match som i praktiken var avgjord redan före paus. Här ser vi Carli Lloyd nicka in 3–0-målet när Birminghams tyska målvakt Ann-Katrin Berger var ute och hängde tvätt:

I Frankrike var det toppmöte i dag, där klara ligamästarinnorna Lyon vann med 3–0 mot PSG efter ett mål vardera av Lyons tre forwardsstjärnor Ada Hegerberg, Eugenie Le Sommer och Alex Morgan. Resultatet innebär att PSG måste vinna Champions League för att spela i turneringen till hösten.

Svensklaget Montpellier vann nämligen samtidigt med 10–0 mot Soyauex och säkrade därmed andraplatsen i franska ligan. Som nämnts gjorde Stina Blackstenius fyra av målen.

I Italien säkrade Fiorentina och Stephanie Öhrström ligatiteln förra helgen. Grattis.

Till Tyskland. Där kan Wolfsburg i dag säkra ligatiteln i den näst sista omgången via poäng borta mot Freiburg. Det är en match som sänds på DFB-tv klockan 14.00. Den senaste matchen jag försökte se på DFB-tv var geoblockad. Jag vet inte om det är något nytt, eller om det var ett misstag. Men möjligen går det att se Nilla Fischer bli ligamästare på länken ovan.

Guldstriden är ju dock redan i praktiken avgjord. Så den match som egentligen är mest intressant i dag 14.00 är ju matchen om andraplatsen mellan Potsdam och Bayern München. Där har Potsdam en poängs försprång inför den inbördes matchen.

Apropå Tyskland spelar deras F17-lag EM-final mot Spanien i dag 18.15. Den matchen sänds av Eurosport 1. I Spaniens liga var det toppmöte mellan Barcelona och Athletico Madrid under lördagen.

6 268 åskådare såg lagen spela 1–1, ett resultat som innebär att båda klubbarna står på 75 poäng inför sista omgången. Obesegrade Athletico har dock guldet i sin hand, då de leder tabellen på inbördes möte.

Apropå Barcelona offentliggjorde de härom dagen att de skall starta ett lag i USA:s liga NWSL. Kul.

Orlando spelar redan i NWSL. Marta gjorde sitt första mål för dem förra helgen. Det såg ut så här:

Tyvärr kommer jag att avsluta det här inlägget med något tråkigt – en riktig skandal i Asien. Där röstades Australiens Moya Dodd under udda omständigheter bort från sin plats i Fifas ledning.

Varje världsdel måste rösta in en kvinna, och Asiens plats går nu till Mahfuza Kiron från Bangladesh – en kvinna med högst begränsad kunskap om damfotboll. Kiron verkar exempelvis inte veta vilka som är världsmästare:

Reaktionerna lät inte vänta på sig:

Så här kommenterade Dodd själv det anmärkningsvärda valet: