Rosenborg, Rosengård, Sandviken och en liten tv-guide

Inlägget uppdaterat med länkar till fler matcher, bland annat till Tacon–La Coruna.

Det har hänt en hel del sedan mitt förra internationella nyhetssvep, så det finns en del att gå igenom. Förra helgen var det tävlingspremiär i svensk damfotboll. Ändå tänker jag börja med en sväng till Norge.

För det som svenska herrfotbollssupportrar tycks anser vara förbjudet tycks funka i alla andra länder – även i Norge. Alltså att herrelitklubbar tar över damelitlag, och därmed slipper att harva i gärdsgårdsserier till ingen nytta för någon.

I måndags spelade det nya norska damelitlaget Rosenborg BK Kvinner sin första match. Man gjorde det mot Sandviken i spanska La Manga. Att det blev 1–0-förlust är väl på många sätt oväsentligt. Det väsentliga är att stora Rosenborg BK numera är en tvåkönad elitklubb.

Det är det forna storlaget på damsidan, SK Trondheims-Ørn som har gått upp i Rosenborg. Alltså ett samgående enligt den modell som Malmö FF och LB07 ville få till. I Malmö slog medlemmarna bakut, och stoppade samgåendet. I Trondheim hade Rosenborgs supportrar en annan inställning, de beslutade med stor majoritet om ett samgående.

Ni som följer den här bloggen vet att jag tycker att det är väldigt synd att det inte blev ett samgående mellan MFF och LB07. Således tycker jag att Rosenborgs supportrar har tagit ett klokt beslut – ett beslut som både gynnar klubbens nya damlag och norsk damfotboll i stort.

En följd av den norska sammanslagningen är för övrigt att Karen Espelund har klivit in i Rosenborgs klubbledning. Henne har herrelitklubben tydligen försökt knyta upp i tio år. Och att hon, som är en profilstark ledare, nu går in i Rosenborgs huvudstyrelsen tror jag blir en bonus både för klubbens herr- och damfotboll.

Rosenborg är ganska lätt att blanda ihop med Rosengård. Och det är i Malmö som jag börjar min lilla tillbakablick på förra helgens cupspel.

Efter att de svenska mästarinnorna besegrat division I-laget Västerås BK 30 med 5–0 hävdade guldtränare Jonas Eidevall i Kvällsposten/Expressen att det är konstigt att hans lag anses vara guldfavoriter i år.

”Denna match och uppladdningen till den är tydliga tecken på att, med den trupp vi har i dag, så är det konstigt att utmåla oss som en guldfavorit.”

Personligen uppfattade jag det uttalandet som så konstigt att det måste ligga något annat bakom. Det är ju liksom ganska solklart att ett stjärnspäckat mästarlag får räkna med favorittryck.

Men redan i nästa pratminus klarnade Eidevalls motiv. Han vill sätta press på sin klubb att bredda truppen ytterligare.

”Om klubben har ambitioner av att vilja vinna SM-guld och kunna gå vidare i Europa så måste man ta in fler spelare”

Det är en mittback man är ute efter. Och även om inte Eidevalls utspel får mig att omvärdera mitt guldtips så finns det absolut ett frågetecken för bredden på Rosengårds trupp. Man har bara 15 kontrakterade utespelare, vilket är lite. Men faktum är ju att det de damallsvenska klubbarna numera jobbar med tunna trupper. Standard tycks numera vara att man kör på 16 utespelare och två målvakter.

Jag jobbade förra helgen och hade därmed inte möjlighet att besöka någon av arenorna. Och tyvärr är ju både klubbar och förbund usla på att förse oss som är intresserade med tv-klipp från cupmatcherna. Därmed har jag bara sett bilder från två matcher.

Jag såg hela Stockholmsderbyt AIK–Djurgården i efterhand. Där var tyvärr den stora nyheten att Djurgårdens danska forwardsförvärv Maria Hovmark drog av korsbandet i ena knät. Tungt för Hovmark, och tungt för Djurgården.

Matchen vann man med 4–2 efter att Olivia Schough och pigga nyförvärvet Linda Motlhalo gjort två mål vardera. Schoughs andra mål var en riktig godbit.

Schoughs läckra skott i alla ära. Matchens riktiga höjdare var AIK:s fina 2–1-mål. AIK valde att hela tiden försöka spela sig fram. Ganska många gånger fastande man i Djurgårdens press, något jag tycker att det damallsvenska laget borde ha förmått skapa fler chanser på än man gjorde.

Men i 56:e minuten spelade sig AIK igenom pressen, och tog sig hela vägen. Det här är riktigt fotbollsgodis:

 

I övrigt är Kif Örebro föredömen både när det gäller uppdatering av sin hemsida och bilder från samtliga lagets matcher. Därför har jag sett ett matigt klipp från Örebros 4–1-seger borta mot Mallbacken. Från det ser det ut som att segern var helt i sin ordning, även om Mallbacken också skapade ganska mycket.

Om någon har sett klipp från övriga cupmatcher får ni gärna tipsar om dem i kommentarsfältet. Det hade varit kul att få se lite av de olika lagen.

Den enda av de övriga cupmatcherna som jag tänkte kommentera är Göteborg–Linköping 3–1. Det var ett högst väntat resultat, även om jag tror att LFC kommer att vara bättre i år än de var i fjol.

Däremot verkar LFC-ledningen numera bara prata guld på längre sikt. I dag läste jag hos Fotbollskanalen att Olof Unogård inte känner att det är rimligt att hans lagbygge skall ta guld i år.

Och i Corren ser jag att Nilla Fischer gärna hade varit med i Algarve cup:

”Klart att jag gärna hade velat vara med, men det är också ett beslut som jag inte kan argumentera emot. Bortsett från cupmatchen (mot Göteborg, 1–3) har jag inte gjort en tävlingsmatch sedan i augusti. Jag tänkte på det häromdagen… Det låter som man haft en allvarlig knäskada eller något sådant.”

Jag noterar också att LB07:s Amanda Kander är i Linköping för att försöka spela till sig ett kontrakt.

Utöver cupmatcherna var det träningsmatch i veckan mellan Kristianstad och Eskilstuna. Där vann det skånska laget med 3–1. Det kan man tolka som att KDFF ligger lite före United i sina förberedelser inom damallsvenskan.

Det om den senaste veckans matcher. Den största inhemska nyheten är förstås ändå att vi i dag har fått ett nytt lag i elitettan – klassiska Sandvikens IF.

Med klassiska tänker jag på att klubben har 21 herrallsvenska säsonger på meritlistan. Jernvallen var dessutom VM-arena i herr-VM 1958. På damsidan är däremot Sandvikens historia inte lika stolt. Seniorverksamheten låg nere under 19 år innan man gjorde en omstart 2016. Då vann man division III i stor stil.

Året efter kom man tvåa i division II efter Gefle IF. Det räckte dock till uppflyttning (friplats?) till ettan. Och nu har man kommit tvåa i division I norra Svealand bakom Bollstanäs två år i rad. Förra året tog man 56 av 66 poäng. Det räckte alltså till en friplats i näst högsta divisionen.

Innan jag går vidare med de internationella nyheterna tänkte jag bjuda på helgens korta TV-guide:

Fredag:
19.15 på Viaplay: Turbine Potsdam–SGS Essen i Frauen-Bundesliga.

Söndag:
14.00 på Viaplay: Duisburg-Bayern München i Frauen-Bundesliga.

Jag kan alltså bara hitta två matcher som sänds på svensk tv den här helgen. Det här är alltså lite av en mellanhelg.

Dock bjuder helgen på en godbit, och det är den engelska ligacupfinalen i morgon 18.30 mellan Chelsea och Arsenal. En match där svensklaget Chelsea känns som knapp favorit. Om jag hittar någon länk till matchen kommer den upp här. Det skall gå att se finalen på FA:s app. Se kommentar nedan.

På söndag kan morgonpigga se Melbourne City-Brisbane Roar i Australiens W-league 06.00. Mer om den matchen nedan.

Och på söndag 12.00 går det att se Tacon-La Coruna på Tacons Twitter-konto:

Och här kan man se Barcelona–Madrid CF. Även den med avspark söndag 12.00.

Utöver fredagskvällens match i Frauen-Bundesliga spelas fem matcher på söndag klockan 14.00. Då skall bland annat serieledande Wolfsburg till Jena. Vi får se om Madelen Janogy kan få göra sin debut i den matchen. Annars noterar jag att konkurrensen ökar för Janogy inför kommande säsong. Wolfsburg har nämligen i dag meddelat att man värvar formstarka Pauline Bremer från Manchester City.

I Frankrike verkar det vara vilohelg. Från veckan noteras att Paris FC har värvat Nigerias talangfulla landslagsmålvakt Chiamaka Nnadozie.

 

I Australien avslutas W-league, och där står kampen om den fjärde och sista slutspelsplatsen mellan Western Sydney Wanderers och Brisbane Roar. WSW har två poängs försprång och avslutar borta mot bottengänget Perth Glory.

Skulle WSW tappa poäng har de ändå god chans att ta fjärdeplatsen. Brisbane avslutar nämligen borta mot klara seriesegrarna Melbourne City.

Här har ni förresten en riktigt snygg frispark från förra helgens omgång i W-league. Skytt är Perths Morgan Andrews.

Från Italien noteras att Linda Sembrant har förlängt sitt kontrakt med Juventus med ett år.

Slutligen har jag tittat lite i veckan på det Nord- och Mellanamerikanska U20-mästerskapet. Där har man utökat startfältet rejält, vilket gör att det vimlar av rena skrattmatcher. Som den här mellan Haiti och Trinidad&Tobago.

Kanske att det här över tid kan leda till utveckling hos korplagen. Men i år har det ännu så länge mest lett till totalt ointressanta matcher.

En intressant har vi dock fått se. Där vann Jamaica med 3–1 mot Kanada, vilket gör att vi troligtvis får se klassikermötet Kanada–USA redan i kvartsfinal.

Dock var lottningen sådan att USA och Kanada ändå skulle mötas före finalen. Och då man tävlar om två platser till U20-VM var det redan inför turneringen klart att bara en av stormakterna skulle nå dit. De troliga semifinalerna blir nu USA–Jamaica och Mexiko–Haiti.

Just Haiti har för övrigt haft en makalös utveckling de senaste åren. Jag gissar att förbundet hoppas få se en liknande utveckling i fler av regionens länder. Innan jag sätter punkt kastar jag fram namnet Melchie Dumornay igen. Det blir otroligt spännande att se hur karriären utvecklas för Haitis stortalang. Hon briljerar just nu i det Nord- och Mellanamerikanska U20-mästerskapet.

Ett hån mot VM-målvakterna

I går kväll satt jag och kollade den andra halvleken av matchen Dortmund–Barcelona i herrarnas Champions League. Där fick Dortmund straff. Marco Reus straff räddades av Barcamålvakten Marc-André ter Stegen.

Dock såg jag ju direkt att ter Stegen var långt framför sin mållinje när han räddade. Jag satt och väntade på att beskedet skulle komma om omslagning samt gult kort på Barcamålvakten.

Jag hade ju sett hur domaren var framme hos ter Stegen innan straffen och visade att målvakten måste ha minst en fot kvar på mållinjen när skytten slår till bollen.

Men det kom inte något besked om omslagning. Det spelade inte heller någon roll att två Barcaspelare var för snabba in i straffområdet. Trots att man numera har VAR i Champions League gällde inte längre den instruktion som fanns i sommarens VM-slutspel.

Ni minns väl hur Jamaicas Sydney Schneider, Nigerias Chiamaka Nnadozie och Skottlands Lee Alexander varnades för sina straffräddningar?

I Alexanders fall handlade det om så liten marginal att det knappt går att se på stillbilder. Det var dessutom en helt avgörande sekvens. Om räddningen hade kvarstått skulle Skottland ha gått till åttondelsfinal. Men med någon millimeters marginal fick Argentina en andra chans från straffpunkten – och sköt bort skotskorna från VM.

I går handlade det inte om millimetrar, utan ter Stegen befann sig minst en decimeter framför linjen – och räddningen godkändes.

När jag såg det blev jag upprörd, jag tyckte att domslutet var ett hån mot de tre nämnda VM-målvakterna. För hur kunde VAR-rummet missa det övertramp som jag såg med blotta ögat på tv-bilden?

Efter lite undersökning noterade jag att VAR-rummet efter VM har blivit instruerat att inte kolla målvakternas fötter vid straffar – det skall domarna göra på planen.

Det väcker ju nya funderingar. Dels är det ju ofattbart att inte domarna på planen såg ter Stegens övertramp. De var ju inte obekanta vid regeln, eftersom huvuddomaren faktiskt instruerade Barcamålvakten i vad som gäller. Och den ena assisterande domaren stod ju på mållinjen för att ha koll på målvakten, samt om bollen passerar mållinjen. Det är ju skandalöst att ingen av domarna agerade.

Man funderar ju också över varför man har regler som man inte följer. Regeln är formulerad som att målvakten måste ha minst en fot på mållinjen när en straff slås. Och man har tekniken att kolla så regeln följs. Fast det skall man inte göra längre. Då kanske det är bättre att formulera om regeln så att den fungerar?

Apropå misslyckade domslut avgjordes nattens NWSL-match mellan Houston och North Carolina på en gräsligt dömd straff. Sam Mewis satte segermålet i 87:e minuten efter att hennes storasyster Kristie Mewis i motståndarlaget blivit avblåst för det här utmärkta försvarsagerandet mot Crystal Dunn.

Det var North Carolinas femte raka seger, och laget är nu bara två poäng ifrån att säkra segern i grundserien. För övrigt byttes Julia Spetsmark in i 83:e minuten för serieledarna.

Historien upprepade sig – nästan

Kommer ni ihåg slutspelet i VM 2015?

Om ni gör det minns ni kanske att det inleddes med att Tyskland vann med tre måls marginal mot det sista laget in i slutspelet. Precis samma sak upprepades i årets VM.

För fyra år sedan var det Sverige som stod för motståndet, och slutsiffrorna blev 4–1. Den här gången var det svenskledda Nigeria som var sista laget in i slutspelet. Och de föll med 3–0 mot tyskorna.

Nigeria var rejält brandskattat. Utöver att viktigaste backen (Faith Ikidi) och viktigaste mittfältaren (Rita Chikwelu) saknades på grund av skada respektive avstängning tvingades Thomas Dennerby också att spela utan sitt viktigaste offensiva vapen – Barcelonas Asisat Oshoala. Jag antar att det var den fotskada hon drog på sig tidigare i turneringen som spökade.

Nigeria inledde bra och höll hyfsat jämna steg med tyskorna i drygt en kvart. Sedan kom ett par olyckliga minuter som förstörde dagen. Först tappade ett zonande och bolltittande nigerianskt försvar bort Alexandra Popp på en hörna. Det kan man inte göra. Är det någon tysk spelare man bör ha koll på vid fasta situationer är det ju just Popp.

För ett år sedan hade sannolikt inte Popps 1–0-mål godkänts. För Svenja Huth befann sig i en offsideposition, och störde helt klart Nigerias målvakt Chiamaka Nnadozie. Men numera får man ju påverka spelet från offsideposition – bara man inte tar bollen.

Några minuter efter 1–0 fick Tyskland en VAR-straff. Det var tredje gången i VM som VAR-rummet gick in och dömde straff efter att en försvarare först fått en liten träff på bollen, och sedan en rejäl träff på motståndaren. Straffen satte Sara Däbritz säkert – och matchen var avgjord.

På slutet gjorde Lea Schüller 3–0, och Tyskland blev Europas första lag i kvartsfinal – precis som 2015.

Då i Kanada spelade Norge åttondelsfinal mot ett engelskspråkigt lag. En veteran (Solveig Gulbrandsen) gav gjorde matchens första mål, och Norge var totalt sett det bättre laget över 90 minuter. Trots det förlorade man – och åkte ut.

Då var det England som stod för motståndet, och vann med 2–1. Nu var det Australien. Återigen var Norge det bättre laget, och återigen tog norskorna ledningen genom en veteran. Den här gången var det Isabell Herlovsen.

Och återigen tappade man ledningen. Australien kvitterade på en hörna från Elise Kellond-Knight, och känslan var att historien kanske skulle upprepa sig fullt ut. Australien gick ju som bekant till kvartsfinal via uddamålsseger för fyra år sedan.

Men vid 1–1 upphörde likheterna med mästerskapet i Kanada. I slutet av ordinarie matchtid var matchens suverän – Caroline Graham Hansen – någon millimeter ifrån att avgöra. Och förlängningen blev en enda lång norsk press. Graham Hansen var flera gånger när att bli matchvinnare, men närmast kom Vilde Böe Risa, som lobbsköt i ribban.

Noterbart var att Australien hade lite oflyt med domsluten. De tilldömdes en straff, som sedan ströks. För övrigt var norska mittbacken Maria Thorisdottir inblandad i tre straffsituationer som granskades från VAR-rummet. Alla gånger friades hon. Där tycker jag att domsluten blev korrekta.

Däremot kändes det felaktigt att döma målchansutvisning på Australiens mittback Alanna Kennedy. Visst drog hon i tröjan på norskan, så frispark och gult kort hade varit i sin ordning. Men faktum var ju att det aldrig var någon målchans. Den norska anfallaren – tror det var Lisa Marie Utland – hade aldrig hunnit upp bollen. Utvisningen bidrog till att förlängningen blev en enda lång norsk anstormning.

När Australien lyckades hålla ut till straffläggning var känslan att The Matildas borde vara det lag som jublade mest. Och därmed det lag som hade mest att vinna. Men det blev en straffläggning som australiensiskorna sannolikt snabbt vill glömma.

Medan norskorna säkert satte straff efter straff började storstjärnan Sam Kerr med att skicka upp sin straff på övre läktar-etaget. Och sedan räddade Ingrid Hjelmseth Australiens andra straff, den som slogs av Emily Gielnik. Matchen var över redan efter sju straffar.

Jag såg att Australiens förbundskapten Ante Milicic fick frågan på presskonferensen om Kerrs missriktade straff. Hans svar var bra:

”Bara stora spelare kan missa straffar, för små spelare kliver aldrig fram och tar någon.”

Känslan är att Australien gav bort det här världsmästerskapet redan i vintras, när de bytte förbundskapten. Tråkigt att The Matildas gyllene generation blivit så misshandlad av sitt eget förbund.

För Norge ser det däremot väldigt bra ut. Det är ett väldigt bra lag som Martin Sjögren leder från sidan och duon Maren Mjelde och Caroline Graham Hansen leder från planen. Inför VM skrev jag om att Norge har blivit bättre sedan storstjärnan Ada Hegerberg tackade för sig. Jag skrev också att:

”Jag skulle inte vara chockad om laget smyger sig fram till medaljmatcher.”

Nu står sannolikt bara England mellan norska medaljmatcher. Norge slår ur underläge mot engelskorna, men är absolut inte chanslösa. Det kan bli en rysare.

En rysare lär även det europeiska OS-kvalet bli. Första slutspelsdagen gick två europeiska lag vidare till kvartsfinal. Jag räknar med att det blir ytterligare fyra eller fem.

Uefa gjorde som bekant ett riktigt fiaskojobb när OS-platserna fördelades. Tre europeiska platser är ju närmast patetiskt. När OS-turneringen avgörs i Japan nästa år kommer flera tänkbara guldkandidater inte ens att få vara med. Däremot kommer fyra–fem utfyllnadslag från andra kontinenter att ta plats.

Går man efter världsrankingen är sex av de tolv bäst placerade lagen från Europa. Och nu i VM var åtta av de tolv bästa lagen i gruppspelet europeiska. Men i OS har vi alltså bara tre av tolv platser.

 

Den stora guiden till åttondelsfinalerna

På midsommardagen drar åttondelsfinalerna i VM i gång. Det är alltså nu som turneringen startar på allvar för de stora lagen.

Värt att observera är ju att VM också fungerar som OS-kval för Europa. Tre OS-platser skall fördelas, och det enda europeiska lag som är utslaget är Skottland – det lag som inte ingick i OS-kvalet.

Inget av de åtta återstående lagen möts i åttondelsfinal, det innebär att vi i teorin kan få åtta europeiska lag i kvartsfinal. I så fall krävs det medalj för att få spela OS-fotboll i Japan nästa år. Noterbart är att det enda europeiska land som deltagit i alla OS- och VM-turneringar hittills är Sverige. Nu kommer det att bli väldigt tufft att upprätthålla den sviten. Jag håller fem europeiska lag som favoriter i sina åttondelsfinaler – och Sverige är inte ett av dem.

Här är mina funderingar kring åttondelsfinalerna, match för match. Notera att oddsen gäller vilket lag som går vidare – alltså inte ställning efter 90 minuter:

Midsommardagen

17.30: Tyskland–Nigeria
Odds: 92–8

Thomas Dennerby:s Nigeria har överträffat förväntningarna bara genom att ta sig vidare ur gruppspelet. Senast mot Frankrike gjorde man en utmärkt match, försvarsmässigt sett – vilket är väldigt positivt. Starkt att göra det utan skadade Faith Ikidi. Det var ju bara på en omdiskuterad straff som fransyskorna lyckades göra mål.

Tidigare har Nigeria läckt ganska rejält i defensiven. Det var ju just Frankrike som stod för motståndet i Dennerbys debut som nigeriansk förbundskapten i april 2018. Då blev det hela 8–0. Snacka om förbättring…

Trots den positiva defensiva utvecklingen är det troliga att Nigeria åker hem efter åttondelsfinalen. Man gynnas ju inte direkt av att viktiga Rita Chikwelu är avstängd. Noterbart i Nigeria är att laget känns väldigt mycket stabilare sedan man bytte målvakt från 32-åriga Tochukwo Oluehi till 18-åriga talangen Chiamaka Nnadozie.

Även om Tyskland har storstjärnan Dzsenifer Marozsan på skadelistan skall alltså det tyska laget vara minst en klass bättre här. Man har en överlägsen bredd, och har visat god stabilitet genom att hålla nollan genom gruppspelet.

Allt talar för att det är Tyskland som väntar i kvartsfinalen för segraren mellan Kanada och Sverige. I kvartsfinalen får tyskorna (eller nigerianskorna, om de vinner) en fin fördel genom två fler vilodagar än sin motståndare.

 

21.00: Norge–Australien
Odds: 49–51

Det här är verkligen en vidöppen drabbning, den på förhand klart mest ovissa åttondelsfinalen. Jag tippar seger för The Matildas mest eftersom de har traditionen att nå kvartsfinal i världsmästerskap. De har varit bland de åtta bästa i de tre senaste VM:en – och på pappret är årets lag bättre än de tidigare upplagorna.

På planen har Australien jobbat sig in i mästerskapet efter en jobbig övertidsförlust mot Italien i öppningsmatchen. Och det var förstås otroligt viktigt för laget att måldrottningen Sam Kerr fick sätta fyra mål senast. Kerr är ju en matchvinnare, en spelare som kan vara droppen som får bägaren att rinna över i australiensisk favör.

Jag såg varken Australiens eller Norges matcher i den sista gruppomgången. Men mot Nigeria och Frankrike imponerade norskorna. Spelmässigt skulle jag nog ändå säga att de sett bättre ut än Australien så här långt.

Det är en väldig styrka att ha en kreatör på varje kant, som Norge har. Både Guro Reiten och Caroline Graham Hansen har ju kapacitet att skapa målchanser på högsta världsnivå.

Hansen skadade foten senast, men rapporterna från Norge säger att hon skall kunna spela. Det är förstås otroligt viktigt att hon är 100-procentig. För det är ju inte så svårt för en motståndare att stänga en kant. Men det är vansinnigt svårt att stoppa ett lag som har kreatörer på båda kanterna.

Utgångstipset är alltså Australien. Men det här är en match som bör helgarderas. Det kan således både bli förlängning och straffar. Vinnaren här ställs för övrigt mot England eller Kamerun i kvartsfinal.

 

Söndag

17.30: England–Kamerun
Odds: 95–5

För andra världsmästerskapet i rad har Kamerun tagit sig till utslagningsmatcherna. Man tog sig vidare genom ett segermål mot Nya Zeeland från Ajara Nchout i 95:e minuten. Stor glädje då. Fast nu lär det vara färdigskrällt från de otämjbara lejoninnorna.

England är såpass stabilt att man skall ta hem den här matchen. Har de bara lite koll på duktiga Gabrielle Onguene bör det här bli en stabil seger. Faktum är att England fått smyga under radarn hittills i mästerskapet. När man hör folk nämna tänkbara världsmästarlag nämns USA, Frankrike och möjligen Tyskland och Nederländerna. Phil Neville:s gäng får däremot inte så många guldtips.

Jag hade England på bronsplats inför mästerskapet, och som slutspelsträdet ser ut har laget absolut en semifinalplats inom räckhåll. Och väl där kan allt hända.

Ett frågetecken har ju funnits för vem som skall göra målen för England. Där har Ellen White klivit fram. Den 30-åriga Birminghamanfallaren gjorde två senast mot Japan och har därmed stått för tre mål på två spelade VM-matcher.

Förbundskapten Neville brukar röra runt mycket i sin startelva – men känslan är att han kommer att satsa på White som toppforward framöver i turneringen. Fast osvuret är bäst – Jodie Taylor gjorde ju också mål i sin senaste match.

 

21.00: Frankrike–Brasilien
Odds: 75–25

Det här är en riktigt otäck match för värdnationen. Alla förväntar sig att vi skall få se en kvartsfinal mellan USA och Frankrike – det som blir ett slags moralisk VM-final. Men Brasilien har kapacitet att lura oss på godbiten.

Även om brasiliansk damfotboll är på tillbakagång är laget inte ofarligt i enstaka matcher. Och Brasiliens största tillgång i den här matchen är ju det faktum att alla kräver fransk seger.

Faktum är ju att Frankrike inte har imponerat jättemycket i de två senaste matcherna. Både mot Norge och Nigeria har man vunnit på omdiskuterade VAR-straffar. I båda matcherna har man haft ganska svårt att skapa klara målchanser.

I åttondelsfinalen behöver nog fransyskorna få ordning på anfallsspelet. Annars är risken stor att drömmen om mästerskapsmedalj fortsatt bara kommer att vara en dröm.

I Brasilien återkommer Formiga efter avstängning, något som är väldigt viktigt. 41-åringen defensiva jobb på mittfältet är extra viktigt i en match där Brasilien förväntas försvara och ligga på kontring.

Just det där att spela på kontring borde ju faktiskt passa Brasilien väldigt bra. Kvicka Debinha har imponerat spelmässigt hittills i VM. Men hon har inte gjort något mål ännu. Kommer det mot Frankrike?

Personligen tycker jag att hon var värd att göra det på den här underbara klackskarven:

Faktum är att Brasiliens samtliga sex mål har gjorts av rutinerade Marta och Cristiane. Martas två har kommit från straffpunkten, medan Cristiane gjort fyra spelmål. Klarar trotjänarna av att bära laget vidare till kvartsfinal?

Brasilien var ju skadedrabbat redan innan turneringen. Under VM har viktiga Barcelonaspelaren Andressa Alves dragit på sig en lårskada, som gör att hon har spelat klart i mästerskapet.

För övrigt har Frankrike och Brasilien mötts fyra gånger de senaste fem åren. Det har blivit två franska segrar (2–1 och 3–1) samt två kryss. Så det skulle inte vara någon skräll om det här blir en riktigt jämn historia.

 

Måndag

18.00: USA–Spanien
Odds: 90–10

Spanien är ett bollskickligt lag, som gillar att kontra. Däremot har man väldiga problem att slå hål på uppställda försvar. Mot USA kommer spanjorskorna att få ligga på kontring. Ändå tror jag att det blir en alldeles för svår uppgift. Inte minst eftersom Spanien brukar behöva ganska många målchanser för att göra mål.

Spaniens chans här är att man är effektivt. Samt att laget kan hålla emot den amerikanska anstormningen. Hamnar man i underläge är det sannolikt kört.

Lagen möttes i Alicante i januari – då vann USA med 1–0 efter ett solomål av Christen Press. Som synes av klippet var det USA som hade det mesta och bästa i den matchen:

I USA är det ett litet frågetecken för Julie Ertz, som vilade mot Sverige. Hon är det defensiva navet på mittfältet, hon är dessutom en riktig pådrivare – och ett hyperfarligt vapen på fasta situationer. Det är även ett litet frågetecken för skyttedrottningen Alex Morgan, som klev av i halvtid mot Sverige.

I övrigt gäller det för de spanska backarna att hålla koll på Tobin Heath. Den kvicka bolltrollaren på den amerikanska högerkanten är i toppform – något Jonna Andersson fick känna av i torsdags.

 

21.00: Sverige–Kanada
Odds: 45–55

Det här är en ganska svårtippad match, där Kanada måste räknas som knapp favorit. Laget är rankat som femma i världen, medan Sverige är på nionde plats. Dessutom var Kanada det bättre laget i vårens möte i Algarve. Det var för övrigt en match jag gjorde en väldigt genomgripande genomgång av.

Noterbart är att det förväntas bli otroligt varmt i Paris på måndag, kring 35 grader. Vilka som gynnas mest av det är något oklart.

Det brukar vara jämnt mellan Kanada och Sverige. Men klart är att Kanada totalt sett varit det bättre laget under det här året. Kanada har bara släppt in tre mål på elva landskamper. Två av de baklängesmålen kom i torsdags mot ett hypereffektivt Nederländerna. Sverige har som jämförelse släppt in åtta mål på årets tio landskamper.

Jag såg en halvlek av Kanada–Nederländerna, och tyckte att kanadensiskorna trots förlusten såg ganska bra ut. Inte minst var det viktigt för dem att Christine Sinclair fick göra mål igen. Tidigare i VM hade hon haft ett par ramträffar, nu gjorde hon mål, och blev därmed den andra bredvid Marta att göra mål i fem raka VM-slutspel.

Sinclair är hjärnan bakom Kanadas spel. Men hon är inte den enda toppspelaren i laget. Personliga favoriter är den defensiva innermittfältaren Desiree Scott, eleganta backen/kantspelaren Ashley Lawrence och tian Jessie Fleming. Naturligtvis skall även försvarsgeneralen Kadeisha Buchanan nämnas. Hon har en fantastisk högstanivå, fast ibland är hon lite slarvig. Och det är nog slarvigheten som gör att hon inte fått så mycket speltid i Lyon.

Kanada är alltså starkt. Hur bra Sverige är just nu kan jag däremot inte bedöma. Jag såg att Expressens Emelie Zaar Ölander uttryckte att det svenska medaljhoppet har ökat efter matchen mot USA. Ärligt talat förstår jag inte vad hon bygger det på. Vi har ju inte fått se Sverige spela på riktigt ännu.

Visst, vårt reservbetonad lag gjorde en bra prestation mot USA. Men faktum är ändå att vi var chanslösa i matchen. Amerikanskorna gjorde vad de behövde, och var aldrig pressade. Mot Kanada får vi se om det var ett genidrag av Peter Gerhardsson att vila spelare. Vi får även äntligen en riktig värdemätare på vårt lag. Måtte det inte bli den sista i VM.

Värt att notera inför matchen är att både Sverige och Kanada varierar sitt spelsätt mellan det jag kallar 4–4–1–1, men ibland snarare är 4–2–3–1, och en uppställning med tre mittbackar. När Kanada spelar med tre mittbackar flyttar man ner mittfältaren Sophie Schmidt i backlinjen, medan Sverige brukar välja att spela med fem backar.

Tidigare har Peter Gerhardsson valt att spela med tre mittbackar i den här typen av matcher. Fast han gjorde faktiskt ett spännande undantag i just mötet med Kanada i Algarve cup. Då spelade faktiskt Gerhardsson med fyra mittbackar. Han formerade en fyrbackslinje där Amanda Ilestedt och Magdalena Eriksson spelade på kanterna. Blir det repris på det?

En annan tänkbar lösning är att ta in Ilestedt som en av de tre mittbackar, och spela Eriksson som kantspelare. Hennes inlägg håller ju hög klass. Och Ilestedt imponerade mot USA. I det svenska lägret är det ett litet frågetecken för Kosovare Asllani, som haltade efter torsdagens match.

En parentes från USA-matchen är att jag har läst om att Sverige hade tre–fem mästerskapsdebutanter i matchen. Jag hittar bara två, Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme. Alla övriga har såvitt jag kan minnas spelat i mästerskapsmatcher tidigare.

Det var en parentes. Tillbaka till Sverige–Kanada. Den svenska startelvan känns alltså oklar. Den kanadensiska däremot känns klar till tio elftedelar. Det lär bli Stepanie Labbé i mål. Lawrence, Buchanan, Shelina Zadorsky och Allysha Chapman lär spela i backlinjen, möjligen i sällskap med Schmidt. Annars spelar Schmidt på det centrala mittfältet ihop med Scott och Fleming. På ena kanten kommer Janine Beckie att spela och längst fram blir det Sinclair.

I de två första matcherna har snabba Nichelle Prince varit elfte kugge. Men mot Nederländerna satsade man på nickstarka talangen Jordyn Huitema. Det troligaste känns att man satsar på fart – och Prince – mot Sverige.

Räkna med att den kanadensiska lagledningen har 100-procentig koll på Sverige. Som assisterande förbundskapten sitter ju svenske Andreé Jeglertz.

Det lär bli fler spekulationer kring den här matchen innan måndag. Det mesta talar för en het, jämn och målfattig match, som kan gå hela vägen till straffläggning. Vågar man tro på nya svenska framgångar på Zlatan Ibrahimovic:s gamla hemmaplan, Parc de Princes?

 

Tisdag

18.00: Italien–Kina
Odds: 60–40

Båda lagen är positiva överraskningar hittills i turneringen. Jag trodde absolut att Italien skulle gå vidare – men att de skulle vinna gruppen följde inte mitt tips. Och Kina har visat att laget återigen är på rätt väg. Man har hittat tillbaka till sin defensiva stabilitet, och har spännande kombinationer i omställningsspelet.

Just omställningar är annars Italiens specialitet. Och det är på grund av italienskornas snabba och precisa kontringar som jag håller laget som favorit i den här matchen. Framför allt har ju Barbara Bonansea visat hög klass. Men även spelare som Cristiana Girelli, Aurora Galli och ytterligare några är duktiga i kontringsspelet.

Noterbart är att båda lagen har målvakter som har utmärkt sig. Både Laura Giuliani och Peng Shimeng har överträffat mina förväntningar så här långt i turneringen. Det kan bli avgörande vem av dem som har den bästa dagen.

Hos Kina förvånas man lite av att lagets båda affischnamn Wang Shuang och Wang Shanshan har matchats så lite hittills. Sannolikt måste de båda hitta rätt om Kina skall få igång något målskytte.

Laget har målskillnaden 1–1 i turneringen, och mycket talar för att det här blir ytterligare en målfattig match. Utgångstipset är 1–0 till Italien. Men det här kan sluta hur som helst. Det vore inte överraskande om det går till straffläggning.

 

21.00: Nederländerna–Japan
Odds: 80–20

Europamästarinnorna ställs mot de asiatiska mästarinnorna redan i åttondelsfinal. Där tror jag på en ganska klar seger för Nederländerna.

De orange lejoninnorna har i och för sig inte imponerat så mycket rent spelmässigt. Bland annat har viktiga mittfältstjärnan Lieke Martens inte alls fått spelet att stämma, vilket förstås påverkar hela laget. Och defensivt har det stundtals sett ganska darrigt ut.

Laget har dock vägt upp bristerna med en mäktig effektivitet. Mot Kanada senast förlorade man avsluten med 12–8, men vann matchen med 2–1. I den andra halvleken hade man bara två målchanser – och gjorde mål på båda. Det är en styrka. Effektiviteten talar för att holländsk seger. Med tanke på lottningen har ju laget faktiskt nu en semifinalplats inom klart räckhåll.

Vinnaren i den här matchen ställs ju mot vinnaren mellan Italien och Kina – vilket känns som en kanonlottning i en VM-kvartsfinal.

Faktum är att även Japan känns som en drömlottning för Nederländerna. Japanskorna  har nämligen vägt väldigt lätt i den här turneringen. Laget är bollskicklig, men saknar den nederländska effektiviteten. De saknar överhuvud taget effektivitet.

Japan var mållöst både mot England och Argentina. Orsaken till att man gått vidare är att man hade flyt med domsluten i 2–1-segern mot Skottland. Dels fick japanskorna dels en väldigt billig straff, dels struntade VAR-rummet i att rapportera en fullständigt solklar hands i eget straffområde på japanska Risa Shimizu.

Jag tror således att det här är Japans sista VM-match för den här gången. Till nästa års OS på hemmaplan måste man addera offensiv tyngd till truppen. Varför inte ta tillbaka Yuki Nagasato?

 

 

Dagbok i Frankrike, dag 6: På jakt efter VM-febern – och VAR

Det här inlägget skrivs under en tågresa mellan Nice och Paris, närmare bestämt på sträckan Toulon–Marseille.

I går kväll satt jag på en av restauranggatorna i Nice och kollade in Frankrikes sista gruppmatch. Det visade sig att den restaurang jag valt visade en stream som låg ett par minuter efter många andra restauranger i området. Därav gick jag miste om lite av spänningen. Ljudet från omgivningen avslöjade ju när det blev mål – och när det inte blev.

Jag var ute för att ta temperaturen på den franska VM-feber som tydligen existerar.

Antagligen valde jag fel stad, och fel område. För visst såg jag en handfull franska landslagströjor, och några flaggor. Men feber – nej det var det verkligen inte. En högst ovetenskaplig uppskattning gjorde gällande att det var betydligt fler svenskar som var intresserade av matchen än det var fransmän.

Vart man än gick före och efter matchen hörde jag det pratas svenska, bland annat satt tre Göteborgstjejer vid bordet bredvid. Och det där ljudet från omgivande restauranger som jag berättade om var knappast av det slag att det hade givit utslag på Richterskalan.

Inte så mycket VM-feber att tala om alltså. Däremot är det återigen läge att tala om VAR. För andra matchen i rad gav VAR-rummet Frankrike segern i en match där hemmafavoriterna hade väldigt svårt att skapa något på egen hand.

Jag kanske är överdrivet konspiratorisk, men jag tror ju aldrig att Norge hade fått den straff fransyskorna fick i andra matchen. Och jag tror inte heller att Nigeria hade fått den straff som Frankrike fick i går. Den var av typen man verkligen måste leta efter för att hitta.

Och som jag ser det har VAR-domarna letat mer noga efter franska straffar än efter straffar till andra nationer.

Snackisen i dag är dock inte själva straffsituationen, utan det faktum att Wendie Renard fick två chanser. Här har jag lärt mig saker i dag. Så här är det:

När hon slog straffen första gången visade det sig att Nigerias målvakt Chiamaka Nnadozie var någon centimeter framför mållinjen. Och då skall straffen slås om.

Att två franska utespelare hade trampat in i straffområdet med mycket större marginal innan straffen slogs skall inte påverka domslutet. Det är övertramp från målvakten, och det korrekta då är att straffen ska slås om – och målvakten skall varnas. Således gjorde domaren rätt här.

När Renard fick sin andra chans från straffpunkten blev det mål. Även den gången var det en fransk spelare som trampade över – Amandine Henry.

Trots övertrampet godkändes målet. Och det är tydligen korrekt, för utespelares övertramp skall inte granskas med VAR.

Personligen tycker jag att det här är lätt absurt. Och jag lider verkligen med Nigerias Super Falcons och deras svenska förbundskaptener. En poäng hade ju inneburit att avancemanget till åttondelsfinal hade varit klart. Men 1–0-förlusten efter den här straffsoppan gör att Thomas Dennerby:s lag lever riktigt farligt.

Noterbart i övrigt var att straffsåpan tog jättelång tid.

Visst längtar man till när det blir straffläggningar längre fram i turneringen, där varje straff skall VAR-granskas på det här sättet?

I grupp A vann Norge med 2–1 mot Sydkorea, vilket innebär att norskorna tar andraplatsen, medan koreanskorna får resa hem. Noterbart att båda de norska målen kom på straffar – och att det var straffar som domaren tog spontant, utan VAR.

Grupp B vanns som väntat av Tyskland. Laget vann avslutningsmatchen mot Sydafrika med 4–0 och har därmed hållit nollan genom gruppspelet. Sydafrika däremot har spelat klart.

Jag valde bort den tyska matchen och kollade istället det mållösa mötet mellan Kina och Spanien, mest eftersom det handlade om två lag som kan vara Sverige motståndare i åttondelsfinalen. Resultatet innebär ju att Spanien väntar för segraren i Sveriges grupp. Resultatet innebär också att både Spanien och Kina säkrade slutspelsplatser.

Det blev alltså 0–0, och det var en riktig 0–0-match. Spanien har haft svårt att skapa målchanser mot tillbakadragna försvar i turneringen. Jag såg inte matchen mot Tyskland, men klippet med höjdpunkter antyder att det nästan var i den matchen som spanjorskorna hade flest 100-procentiga chanser.

Det var ändå Spanien som var närmast segern. Patri Guijarri hade två bra skott som den kinesiska målvakten Peng Shimeng gjorde fina räddningar på. Spanien är ett bra lag, men det är långt ifrån oslagbart.

Innan jag sätter punkt är det läge att kolla in hur slutspelsträdet ser ut i skrivande stund. Det kursiverade är klart:

2nd A v. 2nd C = Winner 1: Norge–Brasilien
1st D v. 3rd B/E/F = Winner 2: England–Grupptrea

2nd B v. 1st F = Winner 7: Spanien–USA
1st A v. 3rd C/D/E = Winner 8: Frankrike–Grupptrea

1st B v. 3rd A/C/D = Winner 3: Tyskland–Grupptrea
2nd F v. 2nd E = Winner 4: Sverige–Kanada

1st E v. 2nd D = Winner 5: Nederländerna–Japan
1st C v. 3rd A/B/F = Winner 6: Italien–Grupptrea

Av grupptreorna är Kina klart för slutspel. Först när alla grupper är klara vet vi i vilken match de sorteras in.

I kväll 21.00 färdigspelas intressanta grupp C. Som jag konstaterade i går är det fortfarande tre lag som har rimlig chans att ta hem gruppsegern där.

Mycket svenskt i Nigeria

Den VM-nation som har mest svenskkoppling utöver Sverige är Nigeria. Inte nog med att nigerianskorna har en svensk förbundskapten i Thomas Dennerby, man har även en hel hög spelare med svenska klubbadresser. Bland dem är dessutom mittbacken Faith Ikidi Michael och mittfältaren Rita Chikwelu svenska medborgare. Så Nigeria har alltså även två svenska spelare.

Faith Ikidi

Dennerby håller lite till på den definitiva 23-manntruppen, men har nu minskat urvalet till 27 spelare. De 27 spelarna tar han med sig till ett uppladdningsläger i Österrike. Bland dem finns utöver Ikidi Michael och Chikwelu ytterligare sex Sverigebaserade spelare.

Bland dem noteras att Josephine Chukwunonye står skriven i Kungsbacka DFF. Övriga spelare med svenska klubbar är Osinachi Ohale, Ngozi Okobi, Ogonna Chukwudi, Halimatu Ayinde och Anam Imo.

Tidigare har även Onome Ebi och Francisca Ordega spelat i damallsvenskan, båda spelade för Piteå. Utöver de åtta Sverigebaserade spelarna innehåller 27-mannatruppen även åtta hemmabaserade spelare. Övriga elva är spridda över världen.

Lagets stora affischnamn är forwarden/yttermittfältaren Asisat Oshoala, som skall spela Champions Leaguefinal med Barcelona på lördag 17.30. Den matchen tv-sänds för övrigt i Sverige av TV6.

Här är hela Dennerbys 27-mannatrupp:

Målvakter: Tochukwu Oluehi och Chiamaka Nnadozie (Rivers Angels), Alaba Jonathan (Bayelsa Queens) samt Christy Ohiaeriaku (Confluence Queens).

Backar: Osinachi Ohale (Växjo DFF), Ngozi Ebere (Arna Björnar, Norge), Onome Ebi (Henan Huisanhang, Kina), Josephine Chukwunonye (Kungsbacka DFF), Faith Ikidi Michael (Piteå IF) och Chidinma Okeke (FC Robo).

Mittfältare: Cecilia Nku (Ferencvaros Torna, Ungern), Rita Chikwelu (Kristianstads DFF), Ngozi Sonia Okobi-Okeoghene och Halimatu Ayinde (Eskilstuna United), Evelyn Nwabuoku (Rivers Angels), Ogonna Chukwudi (Djurgårdens IF) och Amarachi Grace Okoronkwo (Nasarawa Amazons).

Rita Chikwelu

Forwards: Desire Oparanozie (En Avant Guingamp, Frankrike), Anam Imo (FC Rosengård), Asisat Oshoala (FC Barcelona, Spanien), Chinaza Uchendu (SC Braga, Portugal), Uchenna Kanu (Southeastern University, USA), Rasheedat Ajibade (Alvadsnes, Norge), Francisca Ordega (Shanghai W. FC, Kina), Ini-Abasi Umotong (Brighton, England) samt Alice Ogebe (Rivers Angels).

Nigeria har lottats in i den på förhand allra tuffaste gruppen – grupp A. Där ställs man i tur och ordning mot Norge, Sydkorea och Frankrike. Nigeria slår ur underläge, men bör inte vara chanslöst på avancemang till åttondelsfinal.