Etikettarkiv: Andrée Jeglertz

Angeldahl smyger fram – och får ett lyft

Publicerad den av
19

Inlägget uppdaterat med rätt dag för presskonferensen

På tisdag 15.00 presenterar Peter Gerhardsson sin trupp inför de stundande landskamperna mot USA och Polen. Där lär Filippa Angeldahl finnas med. I dag imponerade nämligen mittfältaren stort framför ögonen på förbundskaptenen.

De senast åren har jag tyckt att Angeldahl varit överskattad. Jag har inte alls tyckt att hon har presterat på den nivå som hon borde kunna göra. Den uppfattningen hade jag under hennes två säsonger i Linköping, och även under fjolåret i Göteborg.

Men i vinter har något hänt med Angeldahl.

I fjol var hon mest inriktad på att hålla bollen inom laget. Däremot fick vi sällan se hennes styrkor i att driva fram bollen, eller hennes fina avslut. Hon spelade i 21 av 22 damallsvenska matcher, varav 19 från start. På dem noterades hon ”bara” för tre mål och ett assist.

I år har jag varit nere i Göteborg och kollat in Häcken vid två tillfällen. Och jag har fått se en helt ny Filippa Angeldahl. Jag har sett en offensivt inriktad spelare som kommer både till egna skott och står för fina framspelningar. Tillsammans med Johanna Rytting Kaneryd driver Angeldahl Häckens anfallsspel.

Mot Växjö slog Angeldahl assisten till segermålet. Och i dagens 5–2-seger mot Linköping assisterade hon till 2–1 samt gjorde själv både 3–1 och 4–1. Två mål och två assist på två cupmatcher mot damallsvenskt motstånd alltså.

Efter dagens match kollade jag med Angeldahl om hennes nya roll. Hon sa:

”Jag försöker ta lite mer offensiv plats, komma upp lite. Jag tycker att den rollen passar mig bra.”

Är det en roll du tagit själv, eller något du blivit tilldelad?

”Det är en roll jag tagit själv. Jag gillar att göra mål så man får passa på att smyga fram.”

Så du har smugit upp 10–15 meter utan att kolla med Mats Gren?

”Nej, vi har väl haft lite dialog, men ibland kommer jag upp lite och blir ytterligare ett hot. Det har fungerat nu.”

Hur skulle du själv beskriva din roll i fjolårets lag?

”Då var det mer att styra spelet bakifrån och sätta andra i bra lägen. Nu har vi justerat det lite så att jag kan komma upp och använda mitt tillslag lite för avslut.”

Som lag, är ni lika starka som i fjol?

”Ja, absolut. Vi har tappat många spelare, men vi har också fått ni bra spelare – med mycket fart. Vi kommer att få jobba mycket mera på att få till det bollinnehav vi vill etablera. Men det kommer att gå mycket fortare i våra omställningar, så jag tror absolut att vi kan vara med i toppen i år också.”

När det inte är Angeldahl som driver Häckens anfallsspel är det alltså ofta Johanna Rytting Kaneryd. I dag hade nyförvärvet från Rosengård två assist, bland annat det här fina till Julia Zigiotti Olmes tidiga 1–0-mål: 

Det kan nog bli en hel del Häcken i den där landslagstruppen på tisdag. En spelare som inte lär vara med är Elin Rubensson. I dag var hon dock tillbaka i spel för första gången på drygt 1,5 år. Rubensson byttes in i 73:e minuten, och med tre tilläggsminuter blev det 20 minuter på planen.

Det var just 20 minuter som det var tänkt att hon skulle spela, så det blev ju klockrent. Efteråt lyssnade jag lite på när GP pratade med Rubensson. Jag hörde att hon hela tiden haft som plan att vara fullt redo till den damallsvenska premiären, men att hon nu var lite osäker på om hon kommer att orka 90 minuter om tre veckor.

Även om Rubensson såg lite lätt rostig ut i dag borde hon ju kunna bli som ett kanonnyförvärv för Häcken.

Det har för övrigt varit väldigt intressant att se Göteborgslaget i de här två matcherna mot Växjö och Linköping. Fjolårets svenska mästarlag var offensivt balanserat. Årets upplag har en ännu mycket mer offensiv balans.

Fjolårets båda kantspelare Natalia Kuikka och Emma Koivisto var i grunden försvarsspelare, även om de hela tiden även fyllde på i offensiven. Årets kantspelare är i grunden offensiva spelare, nästan vilka Mats Gren än må välja. Dessutom har man spelat med Lotta Ökvist i trebackslinjen – en offensivt lagd back, samt att Angeldahl alltså tagit några kliv uppåt i planen.

Följden blir att Häcken skapar ett väldigt tryck framåt när man anfaller. Men det skapas också stora ytor för motståndarna att kontra på. Sådana ytor fick Växjö för två veckor sedan, och sådana ytor fick även Linköping i dag.

Fram till 2–1-målet, som Cajsa Andersson bjöd på genom ett svagt uppspel i den 51:a minuten, tyckte jag att det var en rätt jämn match. Men sedan exploderade Häcken i en maktdemonstration och gjorde totalt fyra mål på 17 minuter.

Jag pratade både med Andreé Jeglertz och Frida Maanum efter matchen. Det är ju inte jättebra läge att prata förväntningar på säsongen precis efter en 5–2-förlust. Jeglertz var exempelvis långt ifrån nöjd med att laget släppt in fyra mål på så kort tid. Maanum konstaterade att Häcken hade varit mycket bättre i båda straffområden.

Men bortsett från frustrationen över förlusten verkade båda ändå övertygade om att årets LFC är bättre än fjolårets, och att laget skall kunna utmana i toppen.

LFC har jobbat med två olika spelsätt på försäsongen, dels ett med trebackslinje som skulle kunna kallas 3–3–2–2, dels ett med fyrbackslinje som i dag såg ut som klassiska 4–2–4, men som framöver sannolikt mer skall se ut som 4–2–3–1.

Linköping hade alltså en period i den andra halvleken där man kom snett på det mesta. De hade inte heller flyt med domsluten. Min uppfattning är att även domare Sara Persson kom rätt snett på det i dagens match, och att det var LFC som blev lidande.

I minut 55 var Persson ute hos Jeglertz efter att han gnällt över ett uteblivet domslut. Jag tyckte nog att Jeglertz hade ett case när han hävdade att den glidtackling Julia Zigiotti Olme satte in efter 54 minuter var ungefär likadan som den Nilla Fischer bjöd på i minut 29.

Domare Persson gjorde dock två helt olika bedömningar. Fischers förseelse ledde till ostskiva samt Häckenfrispark i fint läge. Zigiottis förseelse ledde inte till något alls. Lite så var det tyvärr fler gånger. Tråkigt att man skall behöva ha synpunkter på domarnivån efter var och varannan match.

Apropå konstiga beslut från domare har jag i tidigare inlägg glömt att nämna en intressant händelse från förra veckans cupmatch mellan Alingsås och Rosengård. I minut 86 fick Rosengård straff.

Jag har noterat att det saknas straffpunkt på en del nylagda konstgräsplaner. Den på Gerdskenvallen i Alingsås var en sådan plan utan straffpunkt. Domaren hittade markeringar på långlinjen, som hon hävdade markerade var straffen skulle läggas.

De markeringarna gällde dock avstånd vid hörna, och var bara tio meter från kortlinjen. Jelena Cankovic fick således chansen att lägga straff från tio meter. De flesta utanför domartrion kände att straffen lades väl långt fram. Och när serbiskan gjort mål (6–0) på straffen blev det en diskussion om huruvida allt verkligen gått rätt till kring den där straffen. Domaren valde dock att godkänna målet.

I samband med den där matchen i Alingsås hörde jag folk i Rosengårdsledningen uttrycka oro för dagens match mot Kristianstad.

Det visade sig vara berättigad oro. Jag har bara följt matchen via livescore, men det var intressant. Rosengård fick snabbt till en 3–0-ledning. Men redan till paus var det 3–2. Och på slutet kvitterade Kristianstad. Jag vet inte om fjolårets serietrea hade några chanser att även avgöra, och därmed sno åt sig gruppsegern. Men känslan är ju att Rosengård kom undan med blotta förskräckelsen.

Hur mycket förskräckelse det var i Eskilstuna är också oklart. Men laget lyckades spela 1–1 i Örebro, och därmed ta hem den grupp där tre lag hade chansen på avancemang inför dagens omgång.

Som jag skrev i förra inlägget kände jag att Hammarby spelmässigt sett var den gruppens bästa lag. Men fotboll handlar om att göra mål, och det lyckades inte Bajen med senast på Tunavallen.

Både mot Örebro och i dag mot Sundsvall har Emilia Larsson gjort hattrick. Trots de sex målen blev hon ändå lite av syndabock. Det var ju hennes straff som Emma Holmgren räddade på tilläggstid i söndags. Mål där och det hade varit Hammarby som spelat semifinal och inte Eskilstuna.

Det fjärde semifinallaget kommer från elitettan och heter Umeå IK. UIK stod för en sen vändning borta mot Djurgården. Sarah Mellouk kvitterade till 2–2 i minut 86, och Alexandra Sandström avgjorde i slutminuten.

Umeås seger innebär att laget tar nio poäng, och blir seedat i den lottning som sker på måndag 15.00. Det är de två bästa gruppsegrarna som blir seedade, och får semifinalerna på hemmaplan.

Utöver Umeå tog även Häcken full poäng – och får spela semi på hemmaplan. De båda oseedade lagen blir alltså Rosengård och Eskilstuna.

Som opartisk ser man ju gärna en final mellan Häcken och Rosengård. Men nu är det 50 procents chans/risk att de får mötas redan i semifinal.

I övrigt i dag har Sofia Jakobsson blivit målskytt i Spanien. Hennes Real Madrid vann med 2–0 borta mot La Coruna. Kosovare Asllani byttes in i minut 84 i den matchen. Det är nu en månad sedan Asllani senast startade en match. Men allt talar väl för att hon trots det kommer att finnas med i Gerhardssons trupp på måndag.

När jag kom hem från Göteborg hade jag på Manchester City–Reading på tv:n och Montpellier–PSG på datorn. Jag kollade inte koncentrerat på någon av matcherna, men kunde inte undvika att notera att medan PSG kunde ta en rätt säker seger så fick City verkligen jobba för trepoängaren.

City var hela tiden det bättre laget, men det dröjde ända till 87:e minuten innan Chloe Kelly kunde styra in segermålet efter ett fantastiskt förarbete av Lauren Hemp. 20-åringen fixade straff och var bästa Cityspelare mot Barcelona i onsdags. I dag avgjorde hon matchen genom att springa slalom genom Readlngförsvaret och servera Kelly öppet mål.

Därmed leder PSG och City sina respektive ligor. City har dock en match mer spelad än Chelsea, som kan återta serieledningen i morgon då man möter Aston Villa. Både i Frankrike och England återstår vårmötet mellan ettan och tvåan.

I Frankrike har jag inte sett något datum för seriefinalen mellan PSG och Lyon. Den skulle ju ha spelats för ett par veckor sedan, men sköts upp på grund av coronasmitta i PSG. I England tar Manchester City emot Chelsea den 25 april.

Genomgång av damallsvenskan 2020

Publicerad den av
15

I december skall Göteborg och Rosengård spela i Champions League. Och det återstår en omgång av EM-kvalet. Men för de allra flesta svenska elitspelare tog damfotbollsåret 2020 slut den nyss avslutade helgen. Framför allt var det ju slutpunkt för svensk damfotbolls flaggskepp inom klubbfotboll, damallsvenskan.

Därmed är det dags att sammanfatta den här konstiga damallsvenska säsongen. En säsong vi kommer att minnas för att den hade senare start än någon tidigare gång och för att det var tomma läktare.

Jag kommer också att komma ihåg 2020 som den damallsvenska säsongen där jag inte såg en enda match på plats. Däremot blev det många på SportbladetPlay, en kanal som blandat och gett. Framför allt har kvaliteten på kommentatorerna minst sagt varierat.

Tyvärr är känslan att det har varit fler riktigt usla än riktigt bra. Det är för övrigt en slutsats som inte bara gäller SportbladetPlays kommentatorer, utan även domarna. Något som har irriterat mig med SportbladetPlay är att det ibland gått att se flera matcher samtidigt, och ibland inte.

Den sista omgången var en sådan där det bara gick att se en match, något som var riktigt tråkigt eftersom man helst hade velat ha på alla de tre matcher som påverkade i bottenstriden.

Fast faktum är att jag först hade tänkt att strunta i bottenstriden. I förra veckan var min plan att jag skulle åka och se Göteborgs två sista matcher på plats. Ni som läste inlägget ”Det är i Linköping det händer” redan i fredags såg säkert att det då stod att jag planerade att vara på plats på Linköping Arena dagen efter.

Jag hade ackreditering och var helt inställd på en utflykt till Östergötland. Det var jag fortfarande på matchdagens morgon. Vad var det som stoppade mig?

Det var faktiskt Göteborgsledarna Lasse Svensson och Peter Bronsman som fick mig att se guldmatchen framför datorn.

Lasse Svensson

Jag hade packat in varma kläder i bilen, hade laddat kameran och var redo att åka. Precis innan avfärd mot Linköping tänkte jag dock äta lite brunch. Under tiden jag åt passade jag på att läsa vad Göteborgs-Posten skrev inför den historiska matchen för Kopparbergs Göteborg FC. Det var då ögonen fastnade på avslutningen av den här artikeln. Där stod det:

”Varken Lasse Svensson eller Peter Bronsman kommer åka till Linköping för att se matchen efter Folkhälsomyndigheten och regeringens råd att bara genomföra nödvändiga resor.
– Jag har valt att hålla mig undan så mycket man bara kan. Det gäller att skicka rätt signaler till vår omgivning. Hur gärna man än vill blir det till att följa det på tv istället. Det blir jäkligt nervöst, säger sportchefen Lasse Svensson.”

Till mig skickade Svensson och Bronsmans agerande väldigt tydliga signaler. Jag hade faktiskt helt missat att det förelåg reserestriktioner igen. Men efter att jag kollat att man avråddes från onödiga resor var det lätt att blåsa av min Linköpingstripp.

Svensson och Bronsman har varit drivande i Göteborg FC i 19 respektive 20 år. Om de båda valde att stå över sin klubbs största match någonsin var det liksom självklart för mig att packa ur bilen, avboka min ackreditering och ladda för en lördagseftermiddag framför Sportbladet Play. Det blev även självklart att strunta i att åka ner till Valhalla för dagens avslutande match mellan KGFC och Vittsjö.

Jag bär inte hatt. Men om jag hade gjort det skulle jag definitivt lyft på den för Lasse Svensson och Peter Bronsman. Två föredömen i kampen mot coronapandemin. De är dessutom två duktiga ledare.

Jag hoppas verkligen att de även fått chansen att fira den stora framgång som de båda i högsta grad ligger bakom. För det här blev ju Kopparbergs Göteborgs stora år. För första gången vanns SM-guldet av en klubb från innanför Göteborgs stadsgränser. Jitex är ju från grannkommunen Mölndal…

Men när Göteborg förlorade mot Rosengård med 3–0 i tolfte omgången, och mot Kristianstad med 1–0 i trettonde – då trodde vi nog alla på att Malmöklubben skulle försvara sitt guld.

Med nio omgångar kvar ledde nämligen Rosengård tabellen med tre poängs marginal, plus att man hade en 13 mål bättre målskillnad. Men under seriens avslutning hände något.

Dels reste sig Göteborg och avslutade med åtta segrar och ett kryss. Dels tappade Rosengård rejält med fart, och tog bara 15 av de 27 sista poängen. Därmed vann Göteborg till slut med förkrossande sju poängs marginal.

När SVT:s expertkommentator Markus Johannesson under söndagen gick igenom sin lista över damallsvenskans bästa spelare fastnade han för fyra Göteborgsspelare:

Målvakt: Jennifer Falk
Back: Natalia Kuikka
Mittfältare: Filippa Curmark
Forward: Pauline Hammarlund

Att Falk varit den bästa målvakten känns självklart. Och jag köper Kuikka som seriens bästa back eftersom hon har en stor bredd, och både är duktig som mitt- och ytterback.

Curmark och Hammarlund har båda varit väldigt bra. Men bäst? Nej, det tycker jag inte. Den bästa forwarden anser jag nog trots allt har varit skyttedrottningen Anna Anvegård.

Mittfältet är svårare. Mest för att damallsvenskans bästa spelare – Vilde Bøe Risa – bara har spelat just under hälften av tiden – cirka 950 minuter. Bøe Risa är tveklöst den mittfältare i serien med högst potential. Hon är lysande både som defensiv och offensiv mittfältare. Den där höga potentialen visade hon i början, och i slutet av serien. Däremellan hade hon skadeproblem, vilket är orsaken till att hon inte spelade mer än hon gjorde.

Trots att hon hade begränsad speltid väljer jag ändå Bøe Risa som damallsvenskans bästa mittfältare – och i hård konkurrens med Falk även som seriens bästa spelare alla kategorier.

Inför seriestart såg jag Bøe Risa som Göteborgs viktigaste spelare. Men det faktum att laget blev svenska mästarinnor i stor stil trots att norskan missade halva seriespelet vittnar om att Göteborg hade större bredd på mittfältet än jag först trodde. För som jag ser det vann Göteborg faktiskt SM-guldet på sitt mittfält.

Från Rosengårdshåll hör man likt ett mantra att ”Caroline Seger är damallsvenskans bästa spelare”. Men som jag ser det är Seger en stor anledning till att FC Rosengård bara blev tvåa i år.

Förra helgen tittade jag först en stund på Chelsea, sedan en stund på Rosengård. Båda lagen mötte motstånd som drog sig tillbaka. Men det var ändå som två olika sporter. Jag noterade en enorm skillnad i bolltempo, framför allt på mittfältet.

Det såg faktiskt ut som att Rosengård spelade i slow motion. Och Caroline Seger var en stor bov i det hela. I Chelsea heter Segers motsvarighet Sophie Ingle. Det är en spelare som är otroligt passningsskicklig och bolltrygg, precis som Seger.

Men medan vår svenska landslagskapten gärna vill hålla i bollen i två, tre eller fyra tillslag använder Ingle nästan aldrig fler än två. Oftast spelar walesiskan på ett tillslag. Det gör att Chelsea flyttar bollen mycket snabbare än Rosengård.

Göteborg är som Chelsea, ett lag som sätter hög fart på bollen. Som jag ser det är det bolltempot som gör Göteborg till svenska mästarinnor. Och därmed är det förstås bristen på bolltempo som gör att det stjärnspäckade Rosengårdslaget bara kom tvåa.

Jag har sett att det från Rosengårdshåll har svingats mot motståndare som backat hem och gått på kontringar. Men det är ju faktiskt en fullständigt självklar taktik mot ett storlag med massor av bromsklossar på mittfältet. Bromsklossar som alla helst vill trampa på bollen i varje anfall.

Faktum är ju att Rosengård till slut bara klarade andraplatsen med ett nödrop. Kristianstad var ju faktiskt förbi med en halvlek kvar av säsongen. Och det krävdes ju faktiskt hjälp från Linköping för att Rosengård skulle ta de stora silvermedaljerna.

Rosengårds säsong bär faktiskt lite av fiaskostämpel. Med den trupp man besitter måste man vara mycket bättre på att slå hål på parkerade bussar än man varit. Det blir för övrigt spännande att se om vi får se snabbare bolltempo och fler djupledslöpningar från Rosengårds mittfält nästa år.

Kristianstad kom alltså till slut trea. Laget stod för en fantastisk andra halva av serien. Inför sista omgången ledde man ”hösttabellen,” men förlusten mot Linköping gjorde att Göteborg gick om och att mästarinnorna därmed vann både den första och andra halvan av serien.

För Kristianstad gick guldtåget redan i de tre första omgångarna. Men laget reste sig alltså från den svaga inledningen och gjorde totalt sett en kanonsäsong. Trots skador på flera tunga spelare noterade Elisabet Gunnarsdottir:s gäng klubbrekord både i poäng och placering.

Nästa höst spelar KDFF för första gången i Champions League. Det är första gången turneringen avgörs i sin nya skepnad. En skepnad där de 16 bästa lagen får spela gruppspel.

För de svenska lagen gäller att Göteborg är en kvalomgång ifrån det där gruppspelet. De svenska mästarinnorna går nämligen in i playoff-omgången i det som kallas Champions Path. Fördelen här är att det lag som vinner Champions League till våren samt mästarlagen från Tyskland, Frankrike och Spanien har direktplatser i gruppspelet. Göteborg kan alltså inte få möta någon av dem i playoff.

Den svenska tvåan, alltså Rosengård, är också bara en match ifrån gruppspel. De går in i playoff-omgången i den så kallade League Path, där de kan ställas mot alla andra tvåor och treor från Europas alla ligor.

Den svenska trean, Kristianstad, har en lång väg till gruppspel. De går in i den inledande miniturneringen i League Path, där 16 lag skall bli fyra. Klarar de sig förbi miniturneringen väntar playoff-omgången, den där Rosengård går in i turneringen.

Med det lämnar jag Champions League och återgår till damallsvenskan. Faktum är att de tre topplagen är de enda som slutar med plusmålskillnad. Alla andra har alltså negativa siffror när det gäller målen.

På fjärdeplatsen slutade Linköping, som alltså tar medalj med minusmålskillnad. Även om säsongsupptakten gav stora förhoppningar känns både placering och poängutfall ganska rimligt med tanke på truppens sammansättning och på alla de skador man drabbades av.

Man åkte på två käftsmällar mot Rosengård och Göteborg, annars tycker jag att LFC gjorde en fullt godkänd säsong. Det tyckte tydligen inte klubbledningen, för de väljer ju att byta tränare till nästa år.

In kommer Andreé Jeglertz, vilket är en spännande rekrytering. Jeglertz har ju en fin meritlista. Det jag funderar över är om han har byggt lag på det sätt som han kommer att få göra i Linköping. Gissningsvis har han dessutom tappat lite kontakt med vår inhemska damfotboll efter flera år utomlands. Det blir därmed väldigt spännande att se hur han formar sitt LFC.

På femte plats kom Vittsjö, som reste sig efter en riktigt dålig start. Fjolårstrean gjorde en kanonvärvning i australiska Emily Gielnik. Det blir spännande att se om hon stannar i norra Skåne även nästa år. Sexa blev Växjö som svarade för en otroligt imponerande höstspurt efter att Maria Nilsson tog över tränaransvaret själv.

Laget vann sex av de åtta sista matcherna, och stod för en både stark och oväntad klättring som alltså slutade på övre halvan. Det trots att laget gjorde minst mål av alla i serien.

Maria Nilsson

Faktum är att Växjö fortfarande låg på nedflyttningsplats efter 17 omgångar. Sedan vann man fyra matcher och söndagens bortaseger mot Rosengård gjorde alltså att Växjö slutade på den övre halvan.

Tillsammans med Kristianstad och Göteborg måste Växjö räknas som höstens lag. Jag tillhörde som bekant de som länge trodde på Växjö i elitettan nästa år. Men småländskorna hade en oanad höstväxel att lägga i.

Sjua kom Kif Örebro. Laget överraskade positivt för andra året i rad. Jag trodde ju faktiskt att närkingarna var en tänkbar avstigningskandidat. Men egentligen var laget aldrig akut indraget i nedflyttningsstrecket.

Nu lämnar succétränaren Stefan Ärnsved efter tre fina år. Vi får se om efterträdaren lyckas lika fint.

Till slut blev Piteå IF åtta. Laget var med i toppen i början av säsongen, men sjönk sedan som ett sänke genom tabellen.

I förra inlägget skrev jag om att jag vill se 14 lag i damallsvenskan fortast möjligt. Då noterade jag också att både Göteborg och Vittsjö har varit inblandade i nedflyttningsstriden under den senaste fyraårsperioden.

Jag nämnde inte Piteå. Men det är ju anmärkningsvärt att två av de lag som vunnit guld den senaste fyraårsperioden under samma period också varit akut nedflyttningshotade. 2020 års mästarinnor Göteborg var det 2017 och 2018 års mästarinnor Piteå levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången i år.

Men Julia Karlernäs räddade Piteå kvar med ett fint distansskott. Karlernäs är en spelare som verkar vara på väg bort från Norrbotten. Känslan är att Piteå kanske måste bygga om sitt lag igen till 2021.

Julia Karlernäs

För andra året i rad räddade Djurgården kontraktet i sista omgången. Den här gången slutade man nia. Men trots ny kamp för överlevnad i damallsvenskan var årets Djurgården ett mycket bättre lag än fjolårets.

Framför allt hade man en defensiv stabilitet som inte fanns i fjol. Man släppte bara in 31 mål, bara de tre topplagen noterades för färre.

Djurgårdens problem låg i målskyttet. Man gjorde näst minst med 20. Det är således offensiven som måste förbättras om laget skall slippa nervös bottenstrid nästa år.

På tionde plats hittar vi årets riktiga bottennapp – Eskilstuna United. De tog bronset i fjol efter en riktigt stark avslutning. Och inför avspark i årets serie tippade majoriteten av alla experter laget på medaljplats även i år. Jag var lite försiktigare, och hade dem just utanför pallen, alltså på femte plats i mitt tips. I slutet av min motivering skrev jag:

”Min känsla är att United faller ett pinnhål längre ner i tabellen. Men det är som sagt väldigt svårtippat i år. Och hittar laget höstformen – då blir det Champions League 2021.”

Inledningen av serien gav också medaljvibbar. Man noterade kryss mot Göteborg och seger mot Rosengård under de fyra första omgångarna. Men roligare än så blev det inte för Eskilstuna.

Till slut var laget enormt långt ifrån Champions League. Tvärtom var det bara målskillnad (15 mål) som räddade United från elitettan. Eskilstuna United är årets stora fiaskolag. Känslan är ju att det borde kunna bli ganska stora förändringar i klubben till nästa år. Eller?

Under strecket slutade alltså nykomlingarna Umeå och Uppsala. UIK tog 23 poäng och förtjänar att spela i damallsvenskan även nästa år. Laget kom till högsta serien med en spelidé som de vägrade att kompromissa med.

Jag tyckte att laget var rätt naivt i början av serien. Samtidigt är jag full av beundran över att de vågade sätta sådan stark tilltro till sitt passningsorienterade spelsätt. Med tanke på hur fin återväxt det finns i UIK räknar jag med att laget är tillbaka i finrummet snart igen. Kanske redan till 2022.

Efter slutomgången noterade jag att Lisa Dahlkvist kan ha gjort sin sista match. Tråkigt i så fall att den matchen innebar nedflyttning. ”Dala” är ju en stor svensk VM- och OS-hjältinna, och förtjänade ett betydligt roligare avslut på karriären. Om det nu var avslutningen vi såg på Tunavallen i går.

Uppsala hade den trupp som både var överlägset minst namnkunnig och minst meriterad i serien. Därmed var det också rimligt att laget kom sist. Får man bara behålla stommen kan även Uppsala snart vara tillbaka. Laget visade exempelvis fina kvaliteter på fasta situationer, något som kan vara guld värt i elitettan nästa år.

Det var min snabbgenomgång av damallsvenskan 2020. Jag noterar att jag inte lyckades placera ett enda lag på exakt rätt placering i mitt tips inför seriestart. Däremot hade jag bara en placering fel på hela åtta lag, vilket väl ändå är godkänt?

Inte för att det var någon tävling. Men den av er läsare som tippade bäst i våras var signaturen FH, som lyckades få hela fem lag på exakt rätt placering, och ytterligare tre var bara en placering ifrån. Bra jobbat.

Det är i Linköping det händer

Publicerad den av
12

Det är i Linköping det händer den här veckan. I morgon skall Göteborg försöka ta hem SM-guldet på Linköping Arena. Och i går gjorde LFC ett oväntat tränarbyte.

Olof Unogård

Vi börjar med tränarbytet. Det var ut med Olof Unogård och William Strömberg – in med Andrée Jeglertz.

På ett sätt skall man kanske inte vara förvånad över att Linköpings FC byter tränare. Är det något som har utmärkt LFC de senaste åren är det just obefintlig kontinuitet och täta tränarbyten.

Men jag trodde faktiskt att det var nya tider i Linköping. När man lät duon Unogård och Strömberg sitta kvar i vintras, när det blåste som mest, trodde jag nog att duon på riktigt skulle få chansen att bygga ett lag.

Ni minns väl fjolåret? Då gick LFC in i damallsvenskan med en kvartett landslagsmeriterade anfallsspelare i Kosovare Asllani, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson och Lina Hurtig. På sommaren skulle Nilla Fischer ansluta och fixa defensiven. I truppen fanns även spelare på gränsen till landslaget som Emma Holmgren, Anna Oskarsson och Filippa Angeldahl.

Många tippade LFC i guldstriden. Själv satte jag dem på sjätte plats, eftersom jag kände att man inte hade fått ihop laget.

LFC slutade på femte plats med 36 poäng. Man hade massor av stjärnor, men man var inte ett lag. När stjärna efter stjärna sedan sågade lagsammanhållningen satt framför allt Unogård löst.

Men trots kritiken fick han till slut vara kvar. Och han byggde nytt.

Av de där åtta stjärnnamnen ovan var bara två kvar vid säsongsstart. Och nu återstår bara Fischer. Ersättarna har inte varit lika namnkunniga. Ändå har årets LFC gjort en bättre säsong än fjolårets. Man är uppe i just 36 poäng med två omgångar kvar. Och man kommer som sämst sluta på fjärde plats.

Personligen tycker jag att det är ett fullt godkänt resultat av ett helt nytt lag.

Det tycker tydligen inte Linköpings klubbledning. För det tycks vara från klubbledningen som initiativet kommer. I år hörs ingen kritik från spelarhåll. Tvärtom hyllas duon Unogård/Strömberg av Petra Johansson i den här artikeln i Corren.

Där framgår att spelartruppen var helt ovetande om tränarbytet.

”Vi skulle ut och träna och så kom det här. Det går inte att bara skaka av sig. Det var väldigt känslosamt av flera anledningar. Två personer som vi alla tycker om har snart inte ett jobb att gå till. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkade oss alla.”

Om de tränare som nu får lämna säger Johansson:

”Jag vet inget om Andrée Jeglertz, så där kan jag inte uttala mig om. Det jag vet är att två fantastiskt bra tränare försvinner. Grymma på fotboll och grymma på att få ihop en grupp. Det tror jag att det är många som har sett i år. Det vet jag och det tycker jag.”

Och:

”Bara att säga ett stort grattis till den klubb eller de klubbar som de hamnar i.”

Hur LFC blir under Jeglertz ledning är omöjligt att veta. Men som sagt, det var ett oväntat tränarbyte som Linköping stod för.

Frågan är vad tränarbytet innebär för den damallsvenska guldstriden. Jag såg att bloggkollega Rainer Fussgänger tidigare i veckan skrev att alla Göteborgs ledare borde avgå med omedelbar verkan om laget inte klarar av att vinna guldet.

Personligen tycker jag nog att Göteborgsledningen har gjort ett väldigt bra jobb i år. Och den uppfattningen står kvar oavsett resultat i de två sista omgångarna. Frågan är ju bara om det skall bli guldkant på Göteborgstränarnas insats.

För Göteborg är Linköping borta en riktig mardrömsmatch. Faktum är att Göteborg aldrig har tagit någon damallsvensk poäng på Linköping Arena. Man har ett kryss i cupen. Men i damallsvenskan har alltså Göteborg kammat noll.

I fjol vann LFC med 1–0. Samma siffror i förfjol. Här är listan över LFC:s damallsvenska segersiffror mot Göteborg på Linköping Arena sedan invigningen 2013: 3–0, 2–1, 4–0, 1–0, 5–1, 1–0 och 1–0.

Göteborgs senaste bortaseger mot LFC kom 2009. Segerskytt den gången på numera rivna Folkungavallen var för övrigt Johanna Almgren. Nämnda Petra Johansson är den enda spelare som är kvar sedan dess. Ingen av dagens Göteborgsspelare har alltså vunnit i Linköping med sitt nuvarande lag.

En sådan sak kan påverka. Allra mest påverkar förstås trycket att säkra guldet. Större lag än Göteborg har drabbats av guldfrossa. Så för göteborgarnas skull vore det förstås önskvärt med ett tidigt ledningsmål i morgon.

För Linköpings del finns det massor av morötter inför matchen – trots att chansen till Champions League i praktiken är borta.

En sådan morot är ju att man absolut inte vill att något annat lag skall få fira guld på sin hemmaplan. Jag gissar att framför allt en spelare som Petra Johansson skulle må väldigt illa av att se Göteborg fira på Linköping Arena.

Tillagt i efterhand: Och jag läser på SVT att Nilla Fischer inte heller gillar att se göteborgskt firande i sin hemmaborg.

I går fick Linköpingsspelarna en morot till. Nämligen att spela för att ge Unogård och Strömberg bästa möjliga avslut.

Den allra största moroten kanske ändå är vinterns övergångsaffärer. Alltså först den där Göteborg värvade Stina Blackstenius i skiljenämnd. Och sedan den där Göteborg snodde LFC:s provspelare Bri Folds. Två affärer som inte direkt förbättrade relationen mellan klubbarna.

För övrigt undrar man om inte Folds hade mått bäst av att välja LFC? Amerikanskan har ju bara fått spela 87 minuter i Göteborg.

15.00 i Linköping är det som gäller. Det skall bli riktigt kul.

Frågan är hur kul det är för lagen i den damallsvenska bottenstriden just nu. Utöver Linköping–Göteborg spelas även Växjö–Eskilstuna i morgon 15.00. En match där Växjö spelar för kontraktet. Som jag tidigare berättat är ju Eskilstuna, som i dag saknar formstarka och avstängda Felicia Rogic, i praktiken redan klart för damallsvenskan 2021.

Noterbart är att matchen i Växjö spelas på gamla Värendsvallen. Förbundet har nämligen underkänt underlaget på Myran – eller vad nu den nyare fotbollsarenan i Växjö skall kallas.

Under lördagen spelas också två otroligt viktiga matcher i bottenstriden i elitettan. Dels Lidköping–BP, dels Kvarnsveden–Älvsjö. Fast frågan är om de matcherna egentligen borde få spelas.

I veckan preciserade Riksidrottsförbundet, efter samtal med Folkhälsomyndigheten, vad som gäller för idrott under de skärpta coronarestriktioner som införts i stora delar av landet. Texten går att läsa här. Kortfattat man man säga att för att få fortsätta träna och spela krävs följande:

* Laget/idrottaren måste hålla till på internationell eller nationell elitnivå för seniorer. Det räcker inte att man har ambition att nå elitnivå. Man måste vara där.
Och:
* En majoriteten av spelarna måste ha sporten som sin huvudsakliga sysselsättning.

Båda punkterna måste vara infriade. I exempelvis friidrott och simning får numera bara landslagsidrottare dispens att träna. Men i fotboll tillåts tre herrdivisioner och två damdivisioner att köra vidare. Jag kan tycka att det är högst tveksamt. För exempelvis, hur många spelare i elitettan uppfyller kravet om att ha fotboll som sin huvudsakliga sysselsättning? Och kan en tredjedivision, som herrarnas division I, verkligen anses vara nationell elit?

USA och Kanada till Tokyo

Publicerad den av
Svara

Tillagt i efterhand: Även tv-matchen Manchester United–Chelsea är uppskjuten.

I går utökades OS-startfältet med två lag. Som väntat var det Kanada och USA som tog de sjunde och åttonde platserna. Därmed är nu följande lag klara för sommarens turnering:

Japan (värdnation)
Brasilien
Nya Zeeland
Sverige
Storbritannien
Nederländerna
Kanada
USA

Det återstår nu att fördela fyra platser. Och bara nio nationer har kvar chansen att kvala in. Här är förutsättningarna för de fyra playoffmatcher som skall spelas i mars eller april:

Asien – plats 1:
Sydkorea ställs mot tvåan i den grupp som består av Australien, Kina, Taiwan och Thailand. Där har lagen spelat en eller två matcher, men det troliga är att Sydkorea ställs mot Australien eller Kina.
Lagen möts hemma och borta perioden 6–11 mars.

Asien – plats 2:
Vietnam möter vinnaren i gruppen med Australien, Kina, Taiwan och Thailand.
Lagen möts hemma och borta perioden 6–11 mars.

Afrikas plats:
Kamerun och Zambia möts hemma och borta. Dubbelmötet startar i Kamerun den 2 mars. Returen spelas i Zambia den 11 mars.

Interkontinental playoff:
Den tolfte och sista OS-platsen går till Afrika eller Sydamerika. De båda kontinenternas tvåor möts hemma och borta perioden 9–15 april.
Sydamerikas tvåa är Chile. De ställs alltså mot antingen Kamerun eller Zambia.

Här ser ni Chiles stjärnmålvakt Tiane Endler snacka upp det dubbelmötet:

Vid midnatt spelar Kanada och USA final i den nord- och mellanamerikanska kvalturneringen. Båda lagen är alltså klara för OS-turneringen, så man spelar bara om äran.

Det kan ju dock ändå bli en riktigt kul match. Den går att se här:

Det var ju semifinalerna som var de viktigaste matcherna i kvalet. Och det märktes på det kanadensiska laget i deras möte med Costa Rica att det var mycket som stod på spel.

Kanada fick inte alls något flyt i sitt spel. Costa Rica gav inte bort något. Laget var disciplinerat och jobbade stenhårt i defensiven. Sannolikt hoppades man på att storstjärnorna Raquel Rodriguez och Shirley Cruz skulle kunna göra något i offensiven.

Så blev det inte. Faktum är att jag bara räknade in en enda 100-procentig målchans i matchen. Den kom efter drygt 70 minuter, och på den sköt Jordyn Huitema mycket turligt sitt Kanada till OS.

Kanadensiskorna hade lite gummiben i den andra halvleken, och Huitemas avslut mot öppet mål var riktigt dåligt. Hon hade dock flytet att mer eller mindre träffas av stolpreturen.

Det slutade 1–0 till Kanada och därmed får lagets assisterande förbundskapten Andrée Jeglertz uppleva ett olympiskt spel.

Det gick betydligt mycket lättare för USA mot Mexiko. Rose Lavelle gav världsmästarna ledningen redan i femte minuten. Och nio minuter senare gjorde Sam Mewis 2–0.

Jag har bara sett fragment från matchen. Men från det jag sett upplever jag det som att Mexiko gick in i matchen med en vansinnig taktik. Alla borde veta att USA rivstartar sina matcher genom att sätta en extrem press. Ändå slog mexikanskornas backlinje redan från start chanspassningar upp i mitten.

USA tackade, tog emot – och vann med 4–0. För att kunna vinna mot USA krävs det nog att man spelar med väldigt liten risktagning i matchupptakten. Vi får se hur Kanada möter amerikanskorna i natt.

Noterbart kring USA är att förbundskapten Vlatko Andonovski valde att starta Carli Lloyd som forward, samt att Sam Mewis gick före formstarka Lindsey Horan på centralt mittfält.

I övrigt i dag noteras att det Londonderby i engelska WSL mellan Arsenal och Tottenham som skulle ha tv-sänts i Sverige med start 15.00 är uppskjutet. Orsaken är dåligt väder.

I en tidigare upplaga skrev jag att Manchester United–Chelsea 17.30 skulle bli dagens enda tv-match från WSL. Men även den matchen är alltså uppskjuten. Faktum är att alla dagens WSL-matcher nu har skjutits upp, även West Ham–Manchester City.

I City har landslagsmittfältare Keira Walsh förlängt sitt kontrakt med tre nya år. I England är annars helgens mest spännande läsning den här intervjun med förbundskapten Phil Neville:s fru Julie Neville. Den ger en ny bild av förbundskaptenen.

Slutligen noteras att Kungsbacka DFF har dragit sig ur Svenska cupen. Deras plats tas av IS Halmia. Efter det årsmöte där Kungsbackas medlemmar beslutade att driva vidare föreningen hoppade totalt sex styrelsemedlemmar av.

Enligt den här artikeln skall klubben välja en ny styrelse i dag. Det verkar även som att man trots allt har för avsikt att försöka komma till spel i elitettan. Nye tränaren Per-Arne Lundkvist verkar ha dragit ett tungt lass för att få ihop en trupp.

Sinclair är tidernas målskytt

Publicerad den av
Svara

I natt kommer vi att få två nya OS-lag. Då avgörs nämligen Nordamerikas kval. Även om det är också skall spelas en final vid midnatt på söndag är det semifinalerna som är den här turneringens huvudmatcher.

Vinnarna i semifinalerna spelar ju nämligen OS-fotboll i Japan i sommar. Nattens semifinaler går att se på Concacafs Youtubekanal – länkar nedan. Matcherna spelas enligt följande:

01.00: Kanada–Costa Rica.

Här är Kanada förstås superfavoriter. Under kvalet har fantastiska Christine Sinclair äntligen slagit världsrekordet i landslagsmål.

Hon har ju länge haft Abby Wambach:s notering på 184 inom räckhåll, och jag undrade varför inte Kanadas fotbollförbund satte ihop några matcher mot svagt motstånd under hösten för att ge Sinclair chansen att slå rekordet inför storpublik på hemmaplan. Nu blev det istället världsrekord inför 820 åskådare i en stad som heter Edinburg i Texas.

Den dåliga publiksiffran försämrar förstås inte Sinclairs prestation. Hon gjorde sitt första landslagsmål som 16-åring 2000. 20 år senare är hon alltså världsrekordhållare. För ingen fotbollsspelare, man eller kvinna, har gjort fler landslagsmål än Kanadas storstjärna.

En av många som har hyllat Sinclair de senaste dagarna är den tidigare världsrekordhållaren Abby Wambach:

Här är några hyllningar till:

Spelarna i de nordamerikanska storlagen gynnas förstås av att de ställs mot många blåbärsnationer i OS- och VM-kvalen. På så sätt får spelare som Wambach och Sinclair många ”bonusmål” i jämförelse med exempelvis europeiska spelare.

Men Sinclair gör inte bara mål som betyder 3–0 eller 8–0. Tvärtom gör Kanadas superstjärna ofta matchavgörande mål, för att sedan bytas ut i slutet av matcherna. I det pågående OS-kvalet har hon gjort 1–0-målet i de två matcher hon spelat. Det senaste var hennes mål nummer 186 och kom i gruppfinalen mot Mexiko:

I natt väntar alltså kvalets viktigaste match, semifinalen mot Costa Rica. Jag skulle inte bli det minst förvånad om det är Sinclair som skjuter Kanada till OS. En längre artikel om henne finns här.

Efter det oväntade krysset mot Haiti i genrepet har Kanada, som har svenske Andrée Jeglertz som assisterande förbundskapten, imponerat i det här OS-kvalet. Laget har gjort 11–0 mot St Kitts och Nevis, 9–0 mot VM-laget Jamaica och 2–0 mot Mexiko. Sinclairs arvtagerska Jordyn Huitema är lagets bästa målskytt med sex mål – hon gjorde fem av dem mot Jamaica.

Det har överhuvud taget varit ett väldigt ojämnt OS-kval i Nordamerika. De enda riktigt jämna matcherna har varit de som handlat om andraplatserna i de båda grupperna. Mexiko vann mot Jamaica med 1–0 och Costa Rica tog sin semifinalplats via en 2–0-seger mot Haiti.

Två mål i den andra halvleken från Raquel Rodriguez avgjorde i Costa Ricas favör mot uppstickarna Haiti.

Haiti är annars det lag i Nord- och mellanamerika som har snabbast och bäst utveckling för tillfället. Jag tror att Haitis unga lag kan bli en seriös utmanare om en VM-plats till 2023.

Huruvida Costa Rica kan utmana de två senaste OS-turneringarnas bronsmedaljörer Kanada om en plats i Tokyo får vi alltså se i kväll.

Efter att laget hade säkrat sin semifinalplats vilade Costa Ricas förbundskapten Amelia Valverde större delen av sin startelva mot USA, bland annat stjärnorna Rodriguez och Shirley Cruz. Då blev det 6–0-förlust. Så stora siffror tror jag inte att vi får se i natt. En bra dag kan Costa Ricas Las Ticas skaka Kanada. Men tipset är ändå 95–5 i kanadensisk favör.

Matchen ser du här:

04.00: USA–Mexiko

I den andra semifinalen är USA favoriter till 98–2 mot Mexiko. Amerikanskorna har hittills haft en lugn reda i kvalet och man har vunnit sina matcher med 4–0 (Haiti), 8–0 (Panama) och 6–0 (Costa Rica).

Nye förbundskaptenen Vlatko Andonovski har rullat på folk, och det känns som att det är först i natt vi får se hur han verkligen tänkt sig sin förstaelva.

På ungdomssidan har Mexiko i princip kommit ikapp USA och passerat Kanada. Men på seniornivå väntar vi fortfarande på genombrottet för det landslag som kallas El Tri. Tyvärr för mexikansk damfotboll är det inte mycket som talar för ett genombrott i natt heller.

Mexiko får nog sikta in sig på att ha ett slagkraftigt lag till kvalet mot VM 2023. Nattens avgörande OS-kvalmatch ser du här:

Även Asiens OS-kval är numera i gång. Det har som jag tidigare berättat varit ett kval som kantats av mycket strul. Först drog sig Nordkorea på vaga grunder ur den grupp som spelas i Sydkorea. Sedan tvingades man flytta matcherna i den andra gruppen från Kina till Australien.

I det här steget av kvalet skall vi få fram de fyra lag som i början av mars spelar playoff om två OS-platser. Det är redan klart att Sydkorea och Vietnam tar sig vidare från trelagsgruppen i Sydkorea. De båda lagen har kvar att göra upp om gruppsegern.

Den andra gruppen är lite försenad. Orsaken är att Kinas lag på grund av coronaviruset placerades i karantän när det kom till Australien. Kinesiskorna har därför fått ladda för första kvalmatchen genom att träna i en hotellkorridor.

I morse gick Kina in i kvalet. Och trots den tveksamma uppladdningen vann laget lätt med 6–1 mot Thailand. Även Australien gick in i kvalet i dag. The Matildas vann med 7–0 mot Taiwan. Där stod Caitlin Foord för tre av målen.

Noterbart i övrigt från det där kvalet är att Taiwan vann mot Thailand med 1–0 tidigare i veckan. Känslan är alltså att Thailand håller på att tappa mark. Thailändskorna har ju under ganska många år varit Asiens sjätte bästa lag bakom Japan, Australien, Kina, Nordkorea och Sydkora.

Där lämnar jag landslagsfotbollen, och går istället över på några riktigt tråkiga nyheter. Den senaste tiden har både Ada Hegerberg och Sara Däbritz drabbats av korsbandsskador.

Båda har opererats och därmed också inlett jobbet med att ta sig tillbaka till fotbollsplanen. Det rimliga är att vi tidigast får se de båda toppspelarna från Lyon och PSG på planen igen i september.

När jag ändå är inne på korsbandsskador fick WSL-klubben Bristol City två sådana i samma match. Både Meaghan Sargeant och Elise Hughes skadades i bottenmötet med Liverpool härom veckan.

Som om det inte räckte med skadeeländet så föll Bristol med 1–0 vilket gör att Liverpool passerade i tabellen. Bristol City ligger nu på nedflyttningsplats på sämre målskillnad än Liverpool.

I England har det på sistone kommit upp en debatt om dåliga domare. Bland annat tycker meriterade Fara Williams att domarnivån i WSL är alldeles för dålig.

Williams fick frågan om domarstandarden efter att hon kvitterat för sitt Reading till 1–1 mot Manchester United i söndags. Williams mål kom på en galet dömd straff. Domaren ansåg nämligen att Uniteds Katie Zelem tog med hands här:

Fara Williams konstaterade i intervjun att hennes lag fick en straff de inte borde ha fått, och tillade:

”Jag kommer inte att gå fram till domaren och säga: ‘Det där var inte hands.'”

Det är inte första gången den här säsongen som domarstandarden i WSL har kritiserats. Manchester Uniteds manager Casey Stoney var väldigt kritisk redan i november.

Apropå United kan man se dem på svensk tv på söndag. Då sänder nämligen Viasat Sport först Londonderbyt Arsenal–Tottenham 15.00, och 17.30 visar man sedan även spännande matchen Manchester United–Chelsea.

I Sverige har förstås situationen i elitettan varit veckans snackis. Men även en krönika i Aftonbladet från Johanna Frändén har skapat en del diskussion. Frändén högg på det faktum att det blir allt svårare för media att göra intervjuer med damfotbollsspelare. Hon skriver bland annat så här om damfotbollens utveckling:

”Vid sidan av publikfester, transferrekord och nya stjärnbyggen håller en annan kultur på att odlas också här: En idiotisk silenzio stampa som sporten verkligen inte är betjänt av.”

Slutligen så fortsätter portugisiska Benfica att värva spännande spelare. Nyligen skrev ju Julia Spetsmark på för storklubben från Lissabon. Nu är det klart att Spetsmark bland annat får konkurrera om speltiden med Sydafrikas spännande forward Thembi Kgatlana. Benfica tycks ha något riktigt spännande på gång.

Den stora guiden till åttondelsfinalerna

Publicerad den av
10

På midsommardagen drar åttondelsfinalerna i VM i gång. Det är alltså nu som turneringen startar på allvar för de stora lagen.

Värt att observera är ju att VM också fungerar som OS-kval för Europa. Tre OS-platser skall fördelas, och det enda europeiska lag som är utslaget är Skottland – det lag som inte ingick i OS-kvalet.

Inget av de åtta återstående lagen möts i åttondelsfinal, det innebär att vi i teorin kan få åtta europeiska lag i kvartsfinal. I så fall krävs det medalj för att få spela OS-fotboll i Japan nästa år. Noterbart är att det enda europeiska land som deltagit i alla OS- och VM-turneringar hittills är Sverige. Nu kommer det att bli väldigt tufft att upprätthålla den sviten. Jag håller fem europeiska lag som favoriter i sina åttondelsfinaler – och Sverige är inte ett av dem.

Här är mina funderingar kring åttondelsfinalerna, match för match. Notera att oddsen gäller vilket lag som går vidare – alltså inte ställning efter 90 minuter:

Midsommardagen

17.30: Tyskland–Nigeria
Odds: 92–8

Thomas Dennerby:s Nigeria har överträffat förväntningarna bara genom att ta sig vidare ur gruppspelet. Senast mot Frankrike gjorde man en utmärkt match, försvarsmässigt sett – vilket är väldigt positivt. Starkt att göra det utan skadade Faith Ikidi. Det var ju bara på en omdiskuterad straff som fransyskorna lyckades göra mål.

Tidigare har Nigeria läckt ganska rejält i defensiven. Det var ju just Frankrike som stod för motståndet i Dennerbys debut som nigeriansk förbundskapten i april 2018. Då blev det hela 8–0. Snacka om förbättring…

Trots den positiva defensiva utvecklingen är det troliga att Nigeria åker hem efter åttondelsfinalen. Man gynnas ju inte direkt av att viktiga Rita Chikwelu är avstängd. Noterbart i Nigeria är att laget känns väldigt mycket stabilare sedan man bytte målvakt från 32-åriga Tochukwo Oluehi till 18-åriga talangen Chiamaka Nnadozie.

Även om Tyskland har storstjärnan Dzsenifer Marozsan på skadelistan skall alltså det tyska laget vara minst en klass bättre här. Man har en överlägsen bredd, och har visat god stabilitet genom att hålla nollan genom gruppspelet.

Allt talar för att det är Tyskland som väntar i kvartsfinalen för segraren mellan Kanada och Sverige. I kvartsfinalen får tyskorna (eller nigerianskorna, om de vinner) en fin fördel genom två fler vilodagar än sin motståndare.

 

21.00: Norge–Australien
Odds: 49–51

Det här är verkligen en vidöppen drabbning, den på förhand klart mest ovissa åttondelsfinalen. Jag tippar seger för The Matildas mest eftersom de har traditionen att nå kvartsfinal i världsmästerskap. De har varit bland de åtta bästa i de tre senaste VM:en – och på pappret är årets lag bättre än de tidigare upplagorna.

På planen har Australien jobbat sig in i mästerskapet efter en jobbig övertidsförlust mot Italien i öppningsmatchen. Och det var förstås otroligt viktigt för laget att måldrottningen Sam Kerr fick sätta fyra mål senast. Kerr är ju en matchvinnare, en spelare som kan vara droppen som får bägaren att rinna över i australiensisk favör.

Jag såg varken Australiens eller Norges matcher i den sista gruppomgången. Men mot Nigeria och Frankrike imponerade norskorna. Spelmässigt skulle jag nog ändå säga att de sett bättre ut än Australien så här långt.

Det är en väldig styrka att ha en kreatör på varje kant, som Norge har. Både Guro Reiten och Caroline Graham Hansen har ju kapacitet att skapa målchanser på högsta världsnivå.

Hansen skadade foten senast, men rapporterna från Norge säger att hon skall kunna spela. Det är förstås otroligt viktigt att hon är 100-procentig. För det är ju inte så svårt för en motståndare att stänga en kant. Men det är vansinnigt svårt att stoppa ett lag som har kreatörer på båda kanterna.

Utgångstipset är alltså Australien. Men det här är en match som bör helgarderas. Det kan således både bli förlängning och straffar. Vinnaren här ställs för övrigt mot England eller Kamerun i kvartsfinal.

 

Söndag

17.30: England–Kamerun
Odds: 95–5

För andra världsmästerskapet i rad har Kamerun tagit sig till utslagningsmatcherna. Man tog sig vidare genom ett segermål mot Nya Zeeland från Ajara Nchout i 95:e minuten. Stor glädje då. Fast nu lär det vara färdigskrällt från de otämjbara lejoninnorna.

England är såpass stabilt att man skall ta hem den här matchen. Har de bara lite koll på duktiga Gabrielle Onguene bör det här bli en stabil seger. Faktum är att England fått smyga under radarn hittills i mästerskapet. När man hör folk nämna tänkbara världsmästarlag nämns USA, Frankrike och möjligen Tyskland och Nederländerna. Phil Neville:s gäng får däremot inte så många guldtips.

Jag hade England på bronsplats inför mästerskapet, och som slutspelsträdet ser ut har laget absolut en semifinalplats inom räckhåll. Och väl där kan allt hända.

Ett frågetecken har ju funnits för vem som skall göra målen för England. Där har Ellen White klivit fram. Den 30-åriga Birminghamanfallaren gjorde två senast mot Japan och har därmed stått för tre mål på två spelade VM-matcher.

Förbundskapten Neville brukar röra runt mycket i sin startelva – men känslan är att han kommer att satsa på White som toppforward framöver i turneringen. Fast osvuret är bäst – Jodie Taylor gjorde ju också mål i sin senaste match.

 

21.00: Frankrike–Brasilien
Odds: 75–25

Det här är en riktigt otäck match för värdnationen. Alla förväntar sig att vi skall få se en kvartsfinal mellan USA och Frankrike – det som blir ett slags moralisk VM-final. Men Brasilien har kapacitet att lura oss på godbiten.

Även om brasiliansk damfotboll är på tillbakagång är laget inte ofarligt i enstaka matcher. Och Brasiliens största tillgång i den här matchen är ju det faktum att alla kräver fransk seger.

Faktum är ju att Frankrike inte har imponerat jättemycket i de två senaste matcherna. Både mot Norge och Nigeria har man vunnit på omdiskuterade VAR-straffar. I båda matcherna har man haft ganska svårt att skapa klara målchanser.

I åttondelsfinalen behöver nog fransyskorna få ordning på anfallsspelet. Annars är risken stor att drömmen om mästerskapsmedalj fortsatt bara kommer att vara en dröm.

I Brasilien återkommer Formiga efter avstängning, något som är väldigt viktigt. 41-åringen defensiva jobb på mittfältet är extra viktigt i en match där Brasilien förväntas försvara och ligga på kontring.

Just det där att spela på kontring borde ju faktiskt passa Brasilien väldigt bra. Kvicka Debinha har imponerat spelmässigt hittills i VM. Men hon har inte gjort något mål ännu. Kommer det mot Frankrike?

Personligen tycker jag att hon var värd att göra det på den här underbara klackskarven:

Faktum är att Brasiliens samtliga sex mål har gjorts av rutinerade Marta och Cristiane. Martas två har kommit från straffpunkten, medan Cristiane gjort fyra spelmål. Klarar trotjänarna av att bära laget vidare till kvartsfinal?

Brasilien var ju skadedrabbat redan innan turneringen. Under VM har viktiga Barcelonaspelaren Andressa Alves dragit på sig en lårskada, som gör att hon har spelat klart i mästerskapet.

För övrigt har Frankrike och Brasilien mötts fyra gånger de senaste fem åren. Det har blivit två franska segrar (2–1 och 3–1) samt två kryss. Så det skulle inte vara någon skräll om det här blir en riktigt jämn historia.

 

Måndag

18.00: USA–Spanien
Odds: 90–10

Spanien är ett bollskickligt lag, som gillar att kontra. Däremot har man väldiga problem att slå hål på uppställda försvar. Mot USA kommer spanjorskorna att få ligga på kontring. Ändå tror jag att det blir en alldeles för svår uppgift. Inte minst eftersom Spanien brukar behöva ganska många målchanser för att göra mål.

Spaniens chans här är att man är effektivt. Samt att laget kan hålla emot den amerikanska anstormningen. Hamnar man i underläge är det sannolikt kört.

Lagen möttes i Alicante i januari – då vann USA med 1–0 efter ett solomål av Christen Press. Som synes av klippet var det USA som hade det mesta och bästa i den matchen:

I USA är det ett litet frågetecken för Julie Ertz, som vilade mot Sverige. Hon är det defensiva navet på mittfältet, hon är dessutom en riktig pådrivare – och ett hyperfarligt vapen på fasta situationer. Det är även ett litet frågetecken för skyttedrottningen Alex Morgan, som klev av i halvtid mot Sverige.

I övrigt gäller det för de spanska backarna att hålla koll på Tobin Heath. Den kvicka bolltrollaren på den amerikanska högerkanten är i toppform – något Jonna Andersson fick känna av i torsdags.

 

21.00: Sverige–Kanada
Odds: 45–55

Det här är en ganska svårtippad match, där Kanada måste räknas som knapp favorit. Laget är rankat som femma i världen, medan Sverige är på nionde plats. Dessutom var Kanada det bättre laget i vårens möte i Algarve. Det var för övrigt en match jag gjorde en väldigt genomgripande genomgång av.

Noterbart är att det förväntas bli otroligt varmt i Paris på måndag, kring 35 grader. Vilka som gynnas mest av det är något oklart.

Det brukar vara jämnt mellan Kanada och Sverige. Men klart är att Kanada totalt sett varit det bättre laget under det här året. Kanada har bara släppt in tre mål på elva landskamper. Två av de baklängesmålen kom i torsdags mot ett hypereffektivt Nederländerna. Sverige har som jämförelse släppt in åtta mål på årets tio landskamper.

Jag såg en halvlek av Kanada–Nederländerna, och tyckte att kanadensiskorna trots förlusten såg ganska bra ut. Inte minst var det viktigt för dem att Christine Sinclair fick göra mål igen. Tidigare i VM hade hon haft ett par ramträffar, nu gjorde hon mål, och blev därmed den andra bredvid Marta att göra mål i fem raka VM-slutspel.

Sinclair är hjärnan bakom Kanadas spel. Men hon är inte den enda toppspelaren i laget. Personliga favoriter är den defensiva innermittfältaren Desiree Scott, eleganta backen/kantspelaren Ashley Lawrence och tian Jessie Fleming. Naturligtvis skall även försvarsgeneralen Kadeisha Buchanan nämnas. Hon har en fantastisk högstanivå, fast ibland är hon lite slarvig. Och det är nog slarvigheten som gör att hon inte fått så mycket speltid i Lyon.

Kanada är alltså starkt. Hur bra Sverige är just nu kan jag däremot inte bedöma. Jag såg att Expressens Emelie Zaar Ölander uttryckte att det svenska medaljhoppet har ökat efter matchen mot USA. Ärligt talat förstår jag inte vad hon bygger det på. Vi har ju inte fått se Sverige spela på riktigt ännu.

Visst, vårt reservbetonad lag gjorde en bra prestation mot USA. Men faktum är ändå att vi var chanslösa i matchen. Amerikanskorna gjorde vad de behövde, och var aldrig pressade. Mot Kanada får vi se om det var ett genidrag av Peter Gerhardsson att vila spelare. Vi får även äntligen en riktig värdemätare på vårt lag. Måtte det inte bli den sista i VM.

Värt att notera inför matchen är att både Sverige och Kanada varierar sitt spelsätt mellan det jag kallar 4–4–1–1, men ibland snarare är 4–2–3–1, och en uppställning med tre mittbackar. När Kanada spelar med tre mittbackar flyttar man ner mittfältaren Sophie Schmidt i backlinjen, medan Sverige brukar välja att spela med fem backar.

Tidigare har Peter Gerhardsson valt att spela med tre mittbackar i den här typen av matcher. Fast han gjorde faktiskt ett spännande undantag i just mötet med Kanada i Algarve cup. Då spelade faktiskt Gerhardsson med fyra mittbackar. Han formerade en fyrbackslinje där Amanda Ilestedt och Magdalena Eriksson spelade på kanterna. Blir det repris på det?

En annan tänkbar lösning är att ta in Ilestedt som en av de tre mittbackar, och spela Eriksson som kantspelare. Hennes inlägg håller ju hög klass. Och Ilestedt imponerade mot USA. I det svenska lägret är det ett litet frågetecken för Kosovare Asllani, som haltade efter torsdagens match.

En parentes från USA-matchen är att jag har läst om att Sverige hade tre–fem mästerskapsdebutanter i matchen. Jag hittar bara två, Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme. Alla övriga har såvitt jag kan minnas spelat i mästerskapsmatcher tidigare.

Det var en parentes. Tillbaka till Sverige–Kanada. Den svenska startelvan känns alltså oklar. Den kanadensiska däremot känns klar till tio elftedelar. Det lär bli Stepanie Labbé i mål. Lawrence, Buchanan, Shelina Zadorsky och Allysha Chapman lär spela i backlinjen, möjligen i sällskap med Schmidt. Annars spelar Schmidt på det centrala mittfältet ihop med Scott och Fleming. På ena kanten kommer Janine Beckie att spela och längst fram blir det Sinclair.

I de två första matcherna har snabba Nichelle Prince varit elfte kugge. Men mot Nederländerna satsade man på nickstarka talangen Jordyn Huitema. Det troligaste känns att man satsar på fart – och Prince – mot Sverige.

Räkna med att den kanadensiska lagledningen har 100-procentig koll på Sverige. Som assisterande förbundskapten sitter ju svenske Andrée Jeglertz.

Det lär bli fler spekulationer kring den här matchen innan måndag. Det mesta talar för en het, jämn och målfattig match, som kan gå hela vägen till straffläggning. Vågar man tro på nya svenska framgångar på Zlatan Ibrahimovic:s gamla hemmaplan, Parc de Princes?

 

Tisdag

18.00: Italien–Kina
Odds: 60–40

Båda lagen är positiva överraskningar hittills i turneringen. Jag trodde absolut att Italien skulle gå vidare – men att de skulle vinna gruppen följde inte mitt tips. Och Kina har visat att laget återigen är på rätt väg. Man har hittat tillbaka till sin defensiva stabilitet, och har spännande kombinationer i omställningsspelet.

Just omställningar är annars Italiens specialitet. Och det är på grund av italienskornas snabba och precisa kontringar som jag håller laget som favorit i den här matchen. Framför allt har ju Barbara Bonansea visat hög klass. Men även spelare som Cristiana Girelli, Aurora Galli och ytterligare några är duktiga i kontringsspelet.

Noterbart är att båda lagen har målvakter som har utmärkt sig. Både Laura Giuliani och Peng Shimeng har överträffat mina förväntningar så här långt i turneringen. Det kan bli avgörande vem av dem som har den bästa dagen.

Hos Kina förvånas man lite av att lagets båda affischnamn Wang Shuang och Wang Shanshan har matchats så lite hittills. Sannolikt måste de båda hitta rätt om Kina skall få igång något målskytte.

Laget har målskillnaden 1–1 i turneringen, och mycket talar för att det här blir ytterligare en målfattig match. Utgångstipset är 1–0 till Italien. Men det här kan sluta hur som helst. Det vore inte överraskande om det går till straffläggning.

 

21.00: Nederländerna–Japan
Odds: 80–20

Europamästarinnorna ställs mot de asiatiska mästarinnorna redan i åttondelsfinal. Där tror jag på en ganska klar seger för Nederländerna.

De orange lejoninnorna har i och för sig inte imponerat så mycket rent spelmässigt. Bland annat har viktiga mittfältstjärnan Lieke Martens inte alls fått spelet att stämma, vilket förstås påverkar hela laget. Och defensivt har det stundtals sett ganska darrigt ut.

Laget har dock vägt upp bristerna med en mäktig effektivitet. Mot Kanada senast förlorade man avsluten med 12–8, men vann matchen med 2–1. I den andra halvleken hade man bara två målchanser – och gjorde mål på båda. Det är en styrka. Effektiviteten talar för att holländsk seger. Med tanke på lottningen har ju laget faktiskt nu en semifinalplats inom klart räckhåll.

Vinnaren i den här matchen ställs ju mot vinnaren mellan Italien och Kina – vilket känns som en kanonlottning i en VM-kvartsfinal.

Faktum är att även Japan känns som en drömlottning för Nederländerna. Japanskorna  har nämligen vägt väldigt lätt i den här turneringen. Laget är bollskicklig, men saknar den nederländska effektiviteten. De saknar överhuvud taget effektivitet.

Japan var mållöst både mot England och Argentina. Orsaken till att man gått vidare är att man hade flyt med domsluten i 2–1-segern mot Skottland. Dels fick japanskorna dels en väldigt billig straff, dels struntade VAR-rummet i att rapportera en fullständigt solklar hands i eget straffområde på japanska Risa Shimizu.

Jag tror således att det här är Japans sista VM-match för den här gången. Till nästa års OS på hemmaplan måste man addera offensiv tyngd till truppen. Varför inte ta tillbaka Yuki Nagasato?

 

 

Bilder av Sverige–Finland

Publicerad den av
Svara

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag fortsätter att haka mig fast vid det EM-slutspel som snart ligger två veckor bakom oss. För här kommer fler bilder.

Nu är det Finland som står i fokus. Det är även en och annan bild på vårt lag från den fantastiska lördagskvällen på Gamla Ullevi där finskorna besegrades med 5–0.

Några av bilderna i bildspelet ovan har jag publicerat i tidigare inlägg. Alla nya bilder finns här:

En analys av alla EM-lag

Publicerad den av
Svara

Jag har under en längre period studerat alla tolv lagen i EM. Och för en tid sedan började jag samla all fakta i ett utkast här i bloggen. Tanken var att det skulle resultera i en riktigt nördig genomgång med ett inlägg per lag.

Men väldigt mycket EM-tid de senaste veckorna har gått åt till att producera högklassigt material till tidningen. Och jag måste säga att jag både är nöjd och stolt över de artiklar vi på BT-sporten har kört inför EM.

Dessutom har kvällstidningarna och bloggen Spelare 12 gjort utmärkta och fullmatade genomgångar av alla lag de senaste veckorna.

Så tolv fullmatade inlägg blev det inte. Men jag känner ju att jag inte bara vill kasta det här materialet som jag trots allt lagt en hel del tid på. Därför får min ranking av EM-lagen bli ett långt inlägg i stället. Hoppas någon orkar läsa igenom allt…

Innan jag går in på själva rankingen vill jag lätt nördigt spekulera i hur många poäng som kommer att behövas för avancemang till kvartsfinal.
Tre gånger tidigare har tolvlagssystemet använts i EM eller OS, vilket innebär att de två bästa treorna går till kvartsfinal.

Så här har det sett ut för de tredjeplacerade lagen i de turneringarna:

OS 2008:
Japan            +3      4
Kanada        +–0     4
—————————
Nordkorea      –1     3

EM 2009:
England     +–0      4
Norge          –3       4
—————————-
Danmark     –1       3

OS 2012:
Kanada            +2      4
Nya Zeeland  +–0      3
—————————-
Nordkorea       –4      3

Fyra poäng har alltså givit avancemang varje gång. Och bara en gång har det räckt med tre poäng – och det var i fjolårets OS.

Därmed kan man alltså slå fast att fyra poäng räcker för att nå kvartsfinal. Med den vetskapen är det hög tid att dra i gång min EM-ranking:

Lagbild på Island

Islands startelva mot Sverige i Växjö

12) Island
Var som bäst för två år sedan. Då var alla lagets spelare i toppform, och man nådde bland annat final i Algarve cup efter att ha besegrat Sverige (som ju senare tog VM-brons aktuellt år) med 2–1 i gruppspelet. I finalen ledde Island mot USA med 2–1, men föll till slut med 4–2.

Under 2011 lade man också grunden för sitt EM-avancemang, bland annat genom att slå Norge med 3–1. Men sedan dess har skador förstört mycket. Och i år har man visat usel form genom sex förluster på sju träningsmatcher.

Island har gjort sin bragd genom att kvala in till två raka EM-slutspel. Det är ju värt att notera att det bara bor 320000 invånare på Island. Jämförelsevis har Göteborgs kommun 520000 invånare.

Isländskorna lämnade EM 2009 med noll poäng. Då spelade man i en rekordtuff grupp med Tyskland, Frankrike och Norge. Årets grupp är också tuff, och det mesta talar för en repris – alltså att Island lämnar mästerskapet utan poäng.

Spelstilen är aggressiv, med vansinnig press på bollhållaren. Malmös härliga innermittfältare Sara Björk Gunnarsdottir personifierar verkligen det spelet. Skall Island kunna hävda sig mot Tyskland, Norge och Holland måste hon vara i absolut toppform, något som även gäller för klubbkompisen, målvakten Thora Helgadottir samt Kristianstads mittback Sif Atladottir och måltjuv Margret Lara Vidarsdottir måste vara klinisk i avsluten.

De fyra är Islands ryggrad. Tyvärr har den ryggraden varit väldigt skadedrabbad det senaste året.

Trolig startelva: Thora Helgadottir – Olina Vidarsdottir, Katrin Jonsdottir, Sif Atladottir, Hallbera Gisladottir – Sara Björk Gunnarsdottir, Katrin Omarsdottir – Fanndis Fridriksdottir, Dora Maria Larusdottir, Holmfridur Magnusdottir – Margret Lara Vidarsdottir.

11) Ryssland
Det här är ett lag jag har riktigt dålig koll på. Jag såg en halvlek i hemmamatchen mot Österrike i playoffspelet mot EM. Då hade ryskorna en seger i ryggen, backade hem och spelade bara på resultatet. Det gick således inte att läsa ut så mycket om det ryska laget på den halvleken.

Inte mer än att jag minns att de hade ett par snabba kantspelare att kontra på. Samt att de var riktigt effektiva när chanserna dök upp. Inte minst var de bra på fasta situationer.
Faktum är att Österrike vann avsluten med förkrossande marginal i det där dubbelmötet. Men det är ryskorna som skall spela EM.

En spelare som jag imponerats av det lilla som jag sett är Natalia Shlyapina. Hon är en smart forward.
En spelare som är Rysslands nyckel i EM, men som däremot inte imponerat speciellt på mig är målvakten Elvira Todua. Visst är hon välväxt, spänstig och bjuder på en del makalösa räddningar. Men ibland kastar hon verkligen in bollar i eget mål. Exempelvis bjöd hon Potsdam på flera mål i 2012 års Champions Leaguekvartsfinal. Hon har plågats av en skulderskada på sistone. Men är hon frisk lär hon stå.

Ryssland var EM:s sämsta lag 2009. Jag var på gång att tippa dem sist nu också. Men sedan slog de Norge i genrepet efter att ha försvarat bra, och visat effektivitet i kontringarna. Med Todua i toppform, och god effektivitet kanske ryskorna kan sno åt sig någon poäng. Men något avancemang är man inte nära.

Troliga startelva: Elvira Todua – Elena Medved, Olga Petrova, Ksenia Tsybutovich, Alla Sidorovskaya – Valentina Savchenkova, Anastasia Kostyukova – Elena Terekhova, Elena Morozova, Ekaterina Sochneva – Natalia Shlyapina.

Annica Sjölund

Annica Sjölund

10) Finland
Finland spelade EM-semifinal 2005, och kvartsfinal 2009. Årets lag har väldigt lite gemensamt med det topplag man ställde på benen för åtta år sedan.

Faktum är att endast Örebros Sanna Talonen är kvar från bronstruppen. Hon blir nyckelspelare i årets lag ihop med Jitex Annica Sjölund. De bildar ett intressant anfallspar där Sjölund är bollmottagare och framspelare medan Talonen är en utmärkt straffområdesspelare. Jag är riktigt förtjust i hennes distinkta löpningar mot den första stolpen.

Annars saknas förstås korsbandsskadade duon Linda Sällström och Maija Saari. Finland har lidit av måltorka i sina senaste landskamper, där dock Sjölund inte varit med. Frågan är om hennes comeback räcker.

Jag tror inte det. Finland har ett gäng unga talanger på väg framåt. Men de är inte redo för någon EM-succé redan i år. Tvärtom är jag rädd att Andreé Jeglertz finska lag kommer att vända hem från västkusten poänglöst.

Trolig startelva: Minna Meriluoto – Tuija Hyyrynen, Anna Westerlund, Laura Kivistö, Katri Nokso-Koivisto – Annika Kukkonen, Tiina Saario – Leena Puranen, Annica Sjölund, Marianna Tolvanen – Sanna Talonen.

Veronica "Vero" Boquete

Veronica ”Vero” Boquete

9) Spanien
Spanien är oprövat på den här nivån. De har haft många riktigt duktiga flick- och juniorlandslag. Men satsningen på damseniorerna har varit tveksam, vilket gjort att många talanger lagt av i tidig ålder. Därmed är samtliga spanska spelare mästerskapsdebutanter.

Dessutom har det varit en del interna bråk, något som bland annat lett till att två vassa forwards saknas i EM-truppen, nämligen Natalia de Pablos och Laura del Rio, som båda numera spelar för engelska Bristol Academy. Duon har tackat nej till landslaget. Synd, då det före detta WPS-proffset del Rio ju gjorde fantastiska 40 mål på sina 39 A-landskamper.

Men Spanien har ändå några fina profiler. I damallsvenskan känner vi väl till Tyresös mittfältsgeni Veronica Boquete (Vero) – som dock spelar toppforward i landslaget. Från Tyresö kommer även tekniska Jennifer Hermoso (Jenni).

Med Vero, Jenni, NWSL-proffset Adriana Martin samt en mängd talangfulla spelare från fjolårets F19-landslag är Spanien en outsider i EM. Laget är riktigt bollskickligt, och bör ha en god chans att nå kvartsfinal.

Spanjorskorna har laddat med läger, och matcher mot pojklag. De har bara spelat tre riktiga träningsmatcher. Jag såg dem dock en stund mot Danmark i vintras. Det blev 0–0 i en match där spanjorskorna mest rullade bollen i sidled.

Men i sina bästa stunder är Spanien riktigt vasst. Det fick Tyskland märka i EM-kvalet. Då slutade mötet på spansk mark 2–2 – vilket var första gången sedan 2001 som Tyskland lämnade en EM-match utan att ha vunnit.

Jag tror att Spanien blir grupptrea. Sannolikt behöver de dock sno poäng av England eller Frankrike för att avancera. För som noteras ovan, det har oftast krävts fyra poäng för avancemang.

Tänkbar startelva: Ainhoa Tirapu – Marta Torrejon, Ruth Garcia, Irene Paredes, Elisabeth Ibarra – Silvia Meseguer, Nagore Calderon – Sonia Bermudez, Jennifer Hermoso, Adriana Martin – Veronica Boquete

8) Italien
Här är ytterligare ett lag man sällan får chansen att se, och som jag därmed har dålig koll på.

Italienskorna har av tradition en stabil defensiv, och är svårspelade. De var snubblande nära semifinal för fyra år sedan. Och de skakade USA i VM-playoff 2010. Då som nu var nyckelspelaren den rutinerade forwarden Patrizia Panico. Hon är den som uppspelen går mot. En annan rutinerad, och farlig spelare är kvicka Melania Gabbiadini, som Panico oftast försöker lägga bollen till.

Lagets största profil är nog ändå förbundskaptenen, Antonio Cabrini. Han tog som spelare VM-guld för Italien 1982. Att han skulle kunna leda damerna till EM-guld 31 år senare känns inte troligt. Men en god chans på en kvartsfinalplats skall italienskorna ha, även om det är svårt att veta exakt var de står. Precis som Spanien spelar nämligen Italien väldigt få träningslandskamper. De laddar i stället genom läger, och matcher mot pojklag.

En sen skada har gjort att viktiga backen Elisabetta Tona missar EM. Det är ett tungt avbräck för Italien.

Tänkbar startelva: Chiara Marchitelli – Sara Gama, Laura Neboli, Roberta D’Adda, Raffaella Manieri – Alessia Tuttino, Daniela Stracchi – Melania Gabbiadini, Alice Parisi, Elisa Camporese – Patrizia Panico.

Daphne Koster

Daphne Koster

7) Holland
Anförda av placeringssäkra mittbacken Daphne Koster och Malmös måldrottning Manon Melis tog sig Holland ända till semifinal i sitt första EM-slutspel någonsin. Fyra år har gått sedan dess, och holländskorna har lämnat den mer fysiska och defensiva spelstil man hade 2009.

Nu är det ett spelsätt som mer liknar landets herrlandslag som gäller. I truppen finns en mängd intressanta spelare, varav flera hör hemma i damallsvenskan. Vittsjös Mandy Van den Berg har ju tyvärr tvingats lämna återbud på grund av skada. Men klubbkompisen Loes Geurts, Tyresös Kirsten vad de Ven och Linköpings Renée Slegers är tillsammans med Melis en kvartett som känner sig hemma i Sverige.

Utöver dem har jag personliga favoriter i passningsskickliga innermittfältaren Anouk Hoogendijk och liraren Lieke Martens. Holland har även en av världens bästa frisparksskyttar i Sherida Spitse.

Jag tippar att holländskorna blir trea i sin grupp, och avancerar till kvartsfinal – där mycket väl Sverige kan vänta.

Trolig startelva: Loes Guerts – Dyanne Bito, Daphne Koster, Leonne Stentler, Claudia van den Heiligenberg – Anouk Hoogendijk, Sherida Spitse, Danielle van de Donk – Kirsten van de Ven, Lieke Martens, Manon Melis.

Line Röddik Hansen

Line Röddik Hansen

6) Danmark
Danskorna åkte ur EM 2009 i gruppspelet, och missade VM 2011 efter förlust i playoff i kvalet – som bekant efter förlängning mot Sverige.

Efter ett imponerande starkt kval är man nu tillbaka i mästerskapsslutspel. Nyckelspelaren heter numera Pernille Harder – Linköpings tekniska stjärnskott. Danmark har ett starkt och spelskickligt lag som inte skall underskattas. De har gjort flera bra resultat mot starkt motstånd på senare tid.

Spelstilen är väldigt passningsorienterad. Bollen skall gärna rullas fem–sju passningar i sidled innan anfallen startas. En svaghet i truppen är bristen på spjutspetsar. Harder är mer en utpräglad tia än toppforward. Hade hon haft en straffområdesspelare att samarbeta med hade Danmark varit guldkandidat.

Nu nöjer jag mig med att tippa dem vidare ur gruppen. Men väl i kvartsfinal är man ju bara en seger från medalj.

Trolig startelva: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Line Röddik Hansen, Christina Öyangen Örntoft, Mia Brogaard – Mariann Gajhede Knudsen, Katrine S Pedersen – Katrine Veje, Pernille Harder, Johanna B Rasmussen – Sanne Troelsgaard Nielsen.

Trine Rönning

Trine Rönning

5) Norge
Inför förlusten i genrepet mot Ryssland tänkte jag haussa det norska laget rejält. Nu väljer jag att hålla mig lite mer försiktig.

Norskorna är mitt i en generationsväxling. Det innebär att laget består av en del gammalt och en del nytt. Rutinerade stöttespelare som Ingvid Stensland, Trine Rönning och Solveig Gulbrandsen kompletteras med ett helt gäng spelare som nådde kvartsfinal i F20-VM i fjol.

Mest intressant är förstås nya anfallsvapnet Caroline Graham Hansen. Hon är en utmärkt dribbler, och har dessutom bra skott med båda fötterna. Hansen och fantastiska straffområdesspelaren Ada Stolsmo Hegerberg är stora framtidsnamn. Ni som läst den här bloggen ett tag kanske tycker att jag är tjatig, men jag påminner återigen om att båda är födda 1995.

Den norska akilleshälen har varit mittförsvaret. Men med Rönning och Potsdamproffset Maren Mjelde borde man ha ett hyfsat stabilt mittlås.
Jag tror att norskorna går vidare ur sin grupp som tvåor – och ställs mot Danmark i kvartsfinal. Det är en på förhand en ren 50/50-match, så den norska medaljchansen är god.

Trolig startelva: Ingrid Hjelmseth – Toril Akerhaugen, Trine Rönning, Maren Mjelde, Kristine Hegland – Ingvild Isaksen, Ingvild Stensland – Emilie Haavi, Solveig Gulbrandsen, Caroline Graham Hansen – Ada Stolsmo Hegerberg.

Casey Stoney

Casey Stoney

4) England
Inför genrepet i Ljungskile hade jag England före Sverige på rankingen. Jag ändrade dock den ordningen efter den engelska 4–1-förlusten.

Fast England är ett starkt lag, med en mängd bollskickliga spelare. Tydligen gjorde dessutom Kelly Smith comeback i en testmatch i Linköping häromdagen. Hennes betydelse för det engelska landslaget de senaste åren kan inte överskattas.

England har väldigt starka kanter, både den högra och den vänstra. Däremot har man lite problem på målvaktssidan. Karen Bardsley är okej på skott, men hon ger ett osäkert intryck på exempelvis inlägg och hörnor.

England är ett väldigt underskattat lag, som har möjlighet att vinna hela mästerskapet. Man spelade faktiskt final i EM 2009, och följde upp det med kvartsfinaler i både VM och OS. Det är ett facit som bara är en hårsmån sämre än Sveriges.

Kollar vi ännu mer noggrant på resultaten från de senaste mästerskapen noteras segrar mot Japan i VM och mot Brasilien i OS. Samt att man var nära semifinal i VM, men åkte ut mot Frankrike på straffar.

Det som talar för England är en makalös högstanivå. Det som talar emot dem är en låg lägstanivå. Jag tror att de går vidare ur gruppen som etta eller tvåa.

Trolig startelva: Karen Bardsley – Alex Scott, Casey Stoney, Sophie Bradley, Stephanie Houghton – Jill Scott, Anita Asante – Rachel Yankey, Kelly Smith, Eniola Aluko – Ellen White.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

3) Sverige
Pia Sundhage har bytt USA mot Sverige och skapat EM-feber i värdlandet. Med hjälp av snabbhet och ett intensivt presspel skall svenskorna skörda framgångar på hemmaplan.

Vi är näst högst på världsrankingen av de deltagande länderna, och har en av Europas bästa forwards i Lotta Schelin. Hon blir en given nyckelspelare i jakten på en finalplats. För med den drömlottning som Sverige fått är final det enda rimliga målet.

Det känns realistiskt att Sverige skall kunna nå finalen. Men det är inte autobahn dit. Går det bra i inledningen kan hemmaplan bli ett lyft för laget. Om spelet däremot hackar kan pressen på laget bli ett sänke.

Jag tror att Sverige vinner gruppen och därmed ställs mot Spanien eller Holland i kvartsfinal. Det innebär riktigt bra chanser till semifinal – och medalj.

Trolig startelva: Kristin Hammarström – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro – Josefine Öqvist, Caroline Seger, Marie Hammarström, Antonia Göransson – Kosovare Asllani och Lotta Schelin.

2) Frankrike
För många är Frankrike den stora guldfavoriten. Och man har nog det mest samspelta laget, och de största stjärnorna.

Men Frankrike är helt utan medaljer i stora mästerskap. Tre gånger i rad har man fallit på mållinjen, och det känns lite som en förbannelse. Det finns tveklöst potential i truppen att bryta den förbannelsen. För de många Lyonspelarna vet hur man vinner titlar. Men lottningen är tuff, så jag ser bara Frankrike som andrahandsfavorit bakom tyskorna.

Frankrike har dock ett antal fantastiskt bra spelare. Louisa Necib är bolltalangen som serverar läckra passningar och levererar hörnor och frisparkar. Där har man flera nickstarka spelare, inte minst långa mittbacken Wendie Renard.

Man har extrem snabbhet i Elodie Thomis, passningsgenialitet i Camille Abily, hårt arbetande lagspelare i Amandine Henry, Sandrine Soubeyrand och Elise Bussaglia och så vidare. Akilleshälen är forwardsposten. Marie-Laure Delie är duktig, men ojämn. Och Eugenie Le Sommer och Gaetane Thiney opererar helst från kanterna.

Med Delie i toppslag blir Frankrike svårstoppat. Om inte riskerar man faktiskt att stöta på Tyskland redan i kvartsfinal. Och då kan man få vänta ytterligare ett antal år på den där efterlängtade medaljen.

Slutligen måste jag återigen säga att jag verkligen saknar Sonia Bompastor i EM. Vänsterbacken som ingick i världslaget 2011 petades ju ur landslagstruppen i vintras, något som påskyndade hennes beslut att lägga av. Tråkigt.

Trolig startelva: Sarah Bouhaddi – Corine Franco, Laura Georges, Wendie Renard, Laure Boulleau – Sandrine Soubeyrand, Camille Abily – Elodie Thomis, Louisa Necib, Gaetane Thiney – Marie-Laure Delie.

Anja Mittag

Anja Mittag

1) Tyskland
EM-meriterna talar för sig själv. Tyskland har inte förlorat en mästerskapsmatch mot ett annat europeiskt land sedan den 24 september 2000 då man föll mot Norge i OS-semifinal.

I EM-sammanhang får man backa drygt 17 år – till den 5 maj 1996 – för att hitta en förlust. Även då var det Norge som vann, i en kvalmatch.

Tyskland har således en makalös vinnarkultur. Och det faktum att sex spelare tvingats lämna återbud på grund av skador har knappast skakat laget. Det finns nämligen sådan bredd i tysk damfotboll att man ändå har 23 högklassiga spelare med till Sverige.

Nyckelspelare, och personlig favorit är släpande forwarden Dzenifer Maroszan. Hon kommer garanterat att servera lagkompisarna läckra passningar.

Lagets stora affischnamn är skyttedrottningen Celia Okoyino da Mbabi. Kanske är EM turneringen då hon tar det sista steget och blir en megastjärna även på världsnivå. Personligen tyckte jag att hon borde ha varit nominerad till priset som världens bästa spelare redan ifjol.

De som tror att tysk damfotboll är i en svacka har inte kollat in resultaten. Trots att man ställer en ung trupp på benen finns enorm potential. Under 2012 förlorade tyskorna inte en enda match, och då mötte man ändå såväl Japan, USA, Sverige som Frankrike.

I år har det blivit en förlust – mot USA. Men 4–2-segern i genrepet mot regerande världsmästarna Japan skvallrar om att Tyskland klarar sin generationsväxling bra.

Jag ser dem som givna guldfavoriter, och tror att deras nya lag kan bli minst lika starkt som det dubbla VM-guldgäng som bars av spelare som Birgit Prinz och Kerstin Garefrekes.

Trolig startelva: Nadine Angerer – Luisa Wensing, Saskia Bartusiak, Annike Krahn, Leonie Maier – Lena Goessling, Nadine Kessler – Anja Mittag, Dzsenifer Marozsan, Lena Lotzen – Celia Okoyino da Mbabi.

Slutligen då mitt EM-tips, mer i detalj:

Grupp A:
1) Sverige
2) Danmark
3) Italien
4) Finland

Grupp B:
1) Tyskland
2) Norge
3) Holland
4) Island

Grupp C:
1) Frankrike
2) England
3) Spanien
4) Ryssland

Slutspelsträdet ser ut så här:
Övre halvan:
A1–B3/C3
A2–B2
Undre halvan:
B1–C2
C1–B3/A3

Jag tippar således att kvartsfinalerna kommer att spelas enligt följande:
Sverige–Spanien/Holland
Danmark–Norge
Tyskland–England
Frankrike–Spanien/Italien

Jag tänkte återkomma med en ny ranking, och nya tips inför kvartsfinalerna.

Ytterligare några trupper är klara

Publicerad den av
2

I går var sista dagen för lagen att presentera sina EM-trupper. Under helgen fick vi således också veta Spaniens, Finlands och Hollands slutgiltiga trupper.

Den spanska innehåller fem spelare från det lag som föll mot Sverige i finalen av fjolårets F19-EM. Bland annat Barcelonas Alexia Putellas, som ju nyligen gjorde det här spektakulära målet.

Även Finlands svenske förbundskapten Andreé Jeglertz har ung talang i sin trupp. Han tog nämligen med 17-åriga Natalia Kuikka (fyller 18 i december) som spelar sin klubbfotboll i den finska andraligan, samt ett år äldre Nora Heroum – som således är född 1994.

Däremot valde Jeglertz att inte ta med talangfulla Adelina Engman – som spelade i fyra av kvalmatcherna. Kanske gjordes valet för att inte brandskatta det finska F19-landslaget helt till deras EM-slutspel?

Den finska truppen innehåller åtta spelare från damallsvenskan. Det hade varit två till om inte Linda Sällström och Maija Saari fallit bort på grund av skador. I Hollands trupp håller fem av spelarna till i Sverige.

Holland skrällde sig till semifinal för fyra år sedan, och är en liten outsider. Holland eller Spanien är för övrigt de mest sannolika motståndarna för Sverige i kvartsfinal – om vi vinner vår grupp.

Här är de tre trupperna i sin helhet:

Finland:

Målvakter:
Minna Meriluoto (Jitex), Siiri Välimaa (NiceFutis) och Tinja-Riikka Korpela (LSK Kvinner).

Backar:
Tuija Hyyrynen (Umeå), Susanna Lehtinen (Örebro), Anna Westerlund (Piteå), Nea-Stina Liljedahl (Honka), Laura Kivistö och Pirjo Leppikangas (PK-35 Vantaa) och Katri Nokso-Koivisto (LSK Kvinner).

Mittfältare:
Annika Kukkonen (Sunnanå), Tiina Saario (Åland United), Emmi Alanen (Kokkola), Nora Heroum och Henni Malinen (Honka), Heidi Kivelä (PK-35 Vantaa) och Natalia Kuikka (Merilappi).

Forwards:
Sanna Talonen (Örebro), Annica Sjölund och Leena Puranen (Jitex), Marianna Tolvanen (Honka), Jaana Lyytikäinen (Åland United) och Ella Vanhanen (Pallokissat).

Holland:

Målvakter:
Loes Geurts (Vittsjö), Angela Christ (PSV Eindhoven) och Sari van Veenendaal (Twente).

Backar:
Mandy van den Berg (Vittsjö), Dyanne Bito och Claudia van den Heiligenberg (Telstar), Daphne Koster och Leonne Stentler (Ajax), Mirte Roelvink (Gütersloh) och Siri Worm (Twente).

Mittfältare:
Renée Slegers (Linköping), Kirsten van de Ven (Tyresö), Anouk Dekker och Sherida Spitse (Twente), Anouk Hoogendijk och Desiree van Lunteren (Ajax) samt Danielle van de Donk (Eindhoven).

Forwards:
Manon Melis (Malmö), Lieke Martens (Duisburg), Marlous Pieete (Twente), Chantal de Ridder och Mandy Versteegt (Ajax), Sylvia Smit (Zwolle).

Spanien:

Målvakter:
Ainhoa Tirapu (Bilbao), Maria Jose Pons (Espanyol) och Dolores Gallardo (Atletico Madrid).

Defenders:
Irene Paredes och Leire Landa (Bilbao), Melisa och Miriam Dieguez (Barcelona), Marta Torrejon (Espanyol) och Ruth Garcia (Levante).

Midfielders:
Jennifer Hermoso (Tyresö), Elisabeth Ibarra (Bilbao), Sandra och Silvia Meseguer (Espanyol), Amanda Sampedro och Priscila Borja (Atletico Madrid) samt Virginia Torrecilla och Vicky Losada (Barcelona).

Forwards:
Veronica Boquete (Tyresö), Sonia och Alexia Putellas (Barcelona), Nagore Calderon (Atletico Madrid),  Adriana (Western New York Flash) och Erika Vazquez (Bilbao).

Hurtig: ”En konstig regel”

Publicerad den av
Svara

Jag var en av 912 betalande åskådare på Åbyvallen i kväll. Jag gjorde framför allt utflykten till Mölndal för att kolla in Lina Hurtig.

Visst fick jag se henne – men inte i spel. Hon har problem med lårets baksida, och tvingades titta på när hennes Umeå föll med 2–1 mot ett stabilt Jitex.

Lina Hurtig

Lina Hurtig

Efter matchen pratade jag lite kort med Hurtig. Min huvudfråga var vad hon tycker om den nya bestämmelsen som säger att man inte får spela i båda stora EM och i F19-EM. Svaret löd:

”Jag tycker att det är en konstig regel.”

Jag håller i högsta grad med. Det är en rätt galen regel, som sänker kvaliteten på Uefas tävlingar rejält.

Vi vet ju ännu inte om Hurtig och Marija Banusic kommer med till stora EM. Men gör de det får de alltså inte chansen att spela F19-slutspelet i höst. Och därmed minskar Sveriges chanser att kvala in till nästa års F20-VM i Kanada.

Som Lina Hurtig uttrycker det:

”Lite tråkigt är det allt…”

Får hon välja slutspel blir det förstås hemma-EM, även om hon inser att speltiden där riskerar att bli begränsad.

I exempelvis Norge är det självklart att Norges F19 inte kommer att kunna använda sina toppspelare Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg i höstens slutspel. Det innebär ju dels att det mästerskapet tappar två stora affischnamn. Dessutom innebär det att Europa riskerar att få sända ”fel” lag till F20-VM nästa år.

De bästa lagen kan missa VM på grund av att det har för bra spelare. Så visst är väl det här en väldigt konstig regel?

Apropå Lina Hurtig är det förresten oroväckande att hon har problem med baksida lår. Det är en otrevlig typ av skada – som kan innebära att hon inte ens kommer att kunna vara aktuell för EM.

I Hurtigs frånvaro fick jag ägna min studieresa åt att kolla in de andra blivande EM-spelarna som intog Åbyvallens konstgräs. Den som lyste överlägset starkast var Annica Sjölund. Inte nog med att åländskan gjorde två mål, hon lyfte Jitex anfallsspel rejält.

Jitex jublar

Jitex jublar

Sjölund nickskarvade, höll i bollen, spelade klokt – och sköt ett läckert skott i krysset. I sin första damallsvenska match från start sedan hon drog av korsbandet i augusti i fjol visade Sjölund att hon är på väg mot EM-formen. Jag gissar att Andreé Jeglertz njuter av det beskedet.

Det läckra skottet i krysset betydde 2–1 till Jitex, och kom bara minuten efter att Emmelie Konradsson hade kvitterat för Umeå. När Sjölund joggade tillbaka mot egen planhalva efter sin fullträff så hörde jag hur tränare Stefan Rehn ropade:

”Annica – sträckt vrist…”

Jo, det var det allt.

Sverige möter ju Finland i Göteborg den 13 juli. Jitex kommer att ha tre spelare med i den finska truppen då. Utöver Sjölund lär även målvakten Minna Meriluoto och yttermittfältaren Leena Puranen ha varsin plats.

Minna Meriluoto

Minna Meriluoto

Meriluoto är en väldigt bra linjemålvakt. Hon sattes inte på några svåra problem i dag. Men hon visade ändå svaghet i tajmingen vid ett par fasta situationer. Jag har sett henne vara snett ute på sådana förr. Det lär säkert Pia Sundhage och hennes Finlandsspioner också känna till. Hoppas vi kan utnyttja det på Gamla Ullevi i juli.

Puranen började på bänken, och fick bara göra ett 20 minuter långt inhopp. På den tiden hann hon inte göra några större avtryck i matchen.

Vid avspark var för övrigt Jitex nere på nedflyttningsplats i serien. Men nu är man uppe på åttonde plats.

En underskattad spelare i Jitex, som nästan alltid varit lysande när jag sett henne är lagkaptenen och mittbacken Sofia Karlsson. Dagens match var inget undantag. Med tanke på hur mittbackssituationen är i landslaget skulle kanske Karlsson ha givits chansen i Brasilientruppen. Hon spelar klokt och läser spelet på ett alldeles utmärkt sätt. I dag såg hon till att varken Jenny Hjolman eller Konradsson kunde komma loss.

De båda var trots det inblandade i alla de få farligheter som Umeå hade. Dagens Umeå var verkligen ett rejält brandskattat lag. Utöver Hurtig och långtidsskadade Emma Berglund och Hanna Folkesson saknades även finska ytterbacken Tuija Hyyrynen i startelvan.

För ett lag med ganska tunn trupp är det förstås fyra riktigt tunga avbräck. Tränare Joakim Blomqvist överraskade lite genom att spela Therese Boström som högerback, och ersätta Folkesson på centralt mittfält med Johanna Nyman. Senast jag såg dem var Nyman högerback och Boström central mittfältare.

Som sagt kom inte Jenny Hjolman loss i dag. Jag tippar på att hon saknade Hurtig en hel del. Hjolman är ju utanför Brasilientruppen. Där är däremot Emmelie Konradsson med. Hon blev målskytt i dag, när hon serverades öppet mål av Hjolman efter en kort hörnvariant där forwarden fick bollen av Elin Landström och tog sig fram längs kortlinjen. Konradsson visade fin bollbehandling, och god fart i en del sekvenser. Men hon lyckades utöver målet inte skapan några fler vassa målchanser för sig själv.

Faktum är att Umeå utöver sitt mål inte hade så många farligheter. Det var oroligt vid ett par hörnor, men den stora kvitteringsmöjligheten fick Linnéa Ågren bara några minuter efter Sjölunds 2–1-kanon. Snyggt framspelad av just Hjolman blev Ågren helt ensam med Meriluoto. Men finländskan tilläts vinna den duellen lite väl enkelt.

Umeå behöver verkligen få tillbaka ett par av sina saknade landslagsspelare fort. För dagens upplaga av UIK slutar inte på tabellens övre hälft.

Tillagt i efterhand: Här är ett klipp med höjdpunkter från matchen.

* Jag nämnde André Jeglertz och besked som väcker känslor tidigare. Om Sjölund gladde i dag så fick han, Finland och Mallbacken även ett tråkigt besked. Maija Saari har dragit av korsbandet i ena knät och missar såväl EM som resten av säsongen.

Korsbandseländet verkar aldrig ta slut. Saari blir spelare nummer tio i damallsvenskan att drabbas. Vill det sig illa har vi snart besked nummer elva. För Lidija Kulis knäskada verkade också vara allvarlig.

* Mallbacken har det tungt. Värmlandslaget blev inte bara av med sin finska mittback i dag. Man föll även hemma i bottenmötet med Vittsjö med 3–1.

Det var lagets första förlust på Strandvallen på tre år. Om man inte räknar med den strukna matchen mot Dalsjöfors i fjol – vilket jag nog tycker att man skall. Boråslaget vann då med 1–0. Men på grund av klubbens konkurs räknas inte den matchen längre.

I och med förlusten riskerar Mallbacken nu att befinna sig under nedflyttningsstrecket när halva serien är spelad. För jag tror inte att de tar poäng mot Linköping eller Linköping. Och nästjumbon Piteå har bra chanser att vinna mot Sunnanå efter midsommar.

Sunnanå verkar nämligen fortsatt vara en bra bit från damallsvensk klass. I dag vann Kristianstad med 5–1 mot Skelleftelaget. Nyblivna landslagsspelaren Marija Banusic gjorde mål redan i första minuten.

* Slutligen till England. Där vann Arsenal Londonderbyt mot Chelsea med 2–1. Sofia Jakobsson blev mållös i matchen.

Dennerby slutar – då är jakten på Pia i gång

Publicerad den av
Svara

Thomas Dennerby

Thomas Dennerby

Valet var väntat, och enkelt. Thomas Dennerby slutar som förbundskapten.

Sedan Caroline Seger:s – och i viss mån även Lotta Schelin:s – svidande kritik efter kvartsfinalförlusten mot Frankrike i OS har Thomas Dennerby:s dagar som svensk förbundskapten varit räknade.

Spelare som Dennerby byggt sitt lag kring ville inte ha kvar honom. Då hade han både gjort sig själv och svensk damfotboll en otjänst genom att försöka stanna kvar.

Jag har tidigare skrivit om att Dennerby är en man som det är svårt att tycka illa om. Han är genomtrevlig, och nästan alltid glad. Men också att det var dags för ett byte.

Visst, den nya förbundskaptenen får inte lång tid på sig inför EM på hemmaplan. Men som jag också skrivit så bör ett nytt lagbygge inte genomföras på allvar förrän efter EM. För då väntar ju två år utan stora mästerskap.

Vem kommer då efter Dennerby?

Det namn som i princip alla ha överst på sin lista är Pia Sundhage. Hon kommer förstås att få frågan. Och om hennes högsta dröm är att bli svensk förbundskapten skall hon förstås slå till. Om det däremot är att bli första kvinna att träna ett manligt elitlag bör hon vänta. Jag resonerade kring det i det här inlägget.

Pia Sundhage

Pia Sundhage

När jag här gick igenom vilka förändringar jag vill se i landslaget det kommande året nämnde jag tre andra tänkbara kandidater:

* Torbjörn Nilsson
* Magnus Wikman
* Tony Gustavsson

Jag har nu under dagen på olika ställen att även sett de här namnen florerat i olika tidningar:

* Martin Sjögren
* Calle Barrling
* Andreé Jeglertz
* Stefan Rehn
* Hope Powell
* Elisabet Gunnarsdottir

Oavsett vem det blir så står denne någon inför en väldigt stor, och svår utmaning. För damfotbollen i världen utvecklas i hysteriskt hög takt för tillfället. Och det är knappast Sverige som leder utvecklingen. Trots det kommer den nya förbundskaptenen förväntas ta medalj i alla mästerskap.

Thomas Dennerby kunde inte trolla. Vi får hoppas att den nya förbundskaptenen kan det…

Nu är Lotta Schelin bara tvåa

Publicerad den av
Svara

Lotta Schelin tappade sin ledning i franska ligans skytteliga i dag. Klubbkamraten Eugenie Le Sommer gjorde två mål i dagens match, och passerade därmed Schelin.

Lyon vann mot Vendenheim med hela 10–0. Utöver Le Sommer blev också Camille Abily och Wendie Renard tvåmålsskyttar.
Schelin blev mållös. Faktum är att jag saknar uppgifter på huruvida hon spelade överhuvud taget. Med tanke på att det var landskamp i går känns det inte orimligt att hon vilade.
Med en omgång kvar att spela leder hursom helst Le Sommer nu skytteligan på 21 mål – ett fler än Schelin.

Eftersom FCF Juvisy vann med 2–0 borta mot Soyaux, efter mål av Gaetane Thiney och Charlotte Fernandes, blir det en direkt avgörande ligafinal den 2 juni 15.00.
Den matchen tv-sänds av franska Eurosport. Så förhoppningvis går det att se den streamat här i Sverige.

* Genom ett mål från 20-åriga Marta Corredera i 46:e minuten vann FC Barcelona hemma mot Sporting de Huelva med 1–0. Därmed säkrade Barca sitt första guld någonsin i Superliga Feminina. Det ligaguld som Messi, Xavi och grabbarna misslyckades med att bärga vanns alltså i stället av klubbens damlag.

* I Japan slutade toppmötet mellan NTV Beleza och Urawa Reds Ladies 2–2 inför 2742 åskådare. Här är höjdpunkter från matchen.
Reds tog ledningen genom Kira Chinatsu. Sedan vände NTV efter mål av Kanako Ito och hyllade talangen Mana Iwabuchi. Reds sena kvittering – i 90:e minuten – stod Eriko Arakawa för. Hon hade tidigare haft ett skott i stolpen.
I och med krysset leder Inac Kobe Leonessa även Nadeshiko League med två poängs marginal till Beleza efter den här omgången.

* Svenska Fotbollförbundet lade för en gångs skull ut ett hyfsat tv-inslag med höjdpunkter från gårdagens landskamp i Skottland. Här kan du se det inslaget. Noterar dock att de missat att få med det skotska straffmålet.

* När Finland besegrade Belgien med 1–0 i en träningsmatch i dag kom hela tio av spelarna från den finska startelvan från damallsvenska klubbar. Den enda spelare som håller till hemma i finska ligan i svenske förbundskaptenen André Jeglertz elva var Marianna Tolvanen.
Målskytt blev för övrigt Örebros Sanna Talonen. Matchfakta hittar du här.

* För övrigt kan man se USA–Kina live från 01.00 i natt på den här länken.

* Och i morgon 14.00 kommer i varje fall inte jag att missa när Turbine Potsdam med bland annat Antonia Göransson, Alex Singer och Margret Lara Vidarsdottir spelar för guld hemma mot Lokomotiv Leipzig. Den matchen kan man se live här.
Föredrar man att se Essen-Schönebeck mot VfL Wolfsburg kommer man åt direktsändningen från den matchen på samma länk.

Island har lyft Malmö i första halvlek

Publicerad den av
Svara

LdB FC Malmö utan Ramona Bachmann har gjort en bra halvlek mot storfavoriten FFC Frankfurt, och leder Champions League-kvartsfinalen med 1–0 efter en av fyra halvlekar.

Gästerna är spelmässigt bättre, och har skapat klart flest chanser. Men Thora Helgadottir räknas ju också – och hon är utmärkt i LdB-målet.
En annan isländska, Sara Björk Gunnarsdottir har gjort målet. Hon är en personlig favorit – både en kämpe, stark huvudspelare och en utmärkt passningsspelare. Hennes blick på planen utstrålar bestämdhet och vinnarvilja.

Malmö behöver inte be om ursäkt för sin ledning. Laget spelar på snabba omställningar på Björk Gunnarsdottir och Elin Rubensson. Den senare ser ut att ha tagit ett rejält kliv sedan ifjol, och klarar sig bra mot internationellt motstånd. Bra, för Sverige behöver fler högklassiga forwards. För tillfället är Lotta Schelin alldeles för ensam.

1–0 är ett utmärkt resultat på hemmaplan. Ett Malmömål i Frankfurt, och FFC behöver göra tre.
Till skillnad från Eurosports expertkommentator Andreé Jeglertz tror jag att Frankfurt väldigt gärna vill ha med sig åtminstone ett bortamål från Malmö IP. Vi får alltså räkna med en ännu större tysk anstormning efter paus.

Så håller 1–0 även över andra halvlek? Jag är inte säker. För precis som jag skrivit flera gånger tidigare så är det frågetecken för LdB:s backlinje. Jag känner mig inte speciellt trygg när Melanie Behringer kommer rättvänd med bollen.
Men vi håller väl tummarna?

För övrigt kommer slutrapporten att dröja, för jag har egen träning direkt efter matchen…