Angeldahl smyger fram – och får ett lyft

Inlägget uppdaterat med rätt dag för presskonferensen

På tisdag 15.00 presenterar Peter Gerhardsson sin trupp inför de stundande landskamperna mot USA och Polen. Där lär Filippa Angeldahl finnas med. I dag imponerade nämligen mittfältaren stort framför ögonen på förbundskaptenen.

De senast åren har jag tyckt att Angeldahl varit överskattad. Jag har inte alls tyckt att hon har presterat på den nivå som hon borde kunna göra. Den uppfattningen hade jag under hennes två säsonger i Linköping, och även under fjolåret i Göteborg.

Men i vinter har något hänt med Angeldahl.

I fjol var hon mest inriktad på att hålla bollen inom laget. Däremot fick vi sällan se hennes styrkor i att driva fram bollen, eller hennes fina avslut. Hon spelade i 21 av 22 damallsvenska matcher, varav 19 från start. På dem noterades hon ”bara” för tre mål och ett assist.

I år har jag varit nere i Göteborg och kollat in Häcken vid två tillfällen. Och jag har fått se en helt ny Filippa Angeldahl. Jag har sett en offensivt inriktad spelare som kommer både till egna skott och står för fina framspelningar. Tillsammans med Johanna Rytting Kaneryd driver Angeldahl Häckens anfallsspel.

Mot Växjö slog Angeldahl assisten till segermålet. Och i dagens 5–2-seger mot Linköping assisterade hon till 2–1 samt gjorde själv både 3–1 och 4–1. Två mål och två assist på två cupmatcher mot damallsvenskt motstånd alltså.

Efter dagens match kollade jag med Angeldahl om hennes nya roll. Hon sa:

”Jag försöker ta lite mer offensiv plats, komma upp lite. Jag tycker att den rollen passar mig bra.”

Är det en roll du tagit själv, eller något du blivit tilldelad?

”Det är en roll jag tagit själv. Jag gillar att göra mål så man får passa på att smyga fram.”

Så du har smugit upp 10–15 meter utan att kolla med Mats Gren?

”Nej, vi har väl haft lite dialog, men ibland kommer jag upp lite och blir ytterligare ett hot. Det har fungerat nu.”

Hur skulle du själv beskriva din roll i fjolårets lag?

”Då var det mer att styra spelet bakifrån och sätta andra i bra lägen. Nu har vi justerat det lite så att jag kan komma upp och använda mitt tillslag lite för avslut.”

Som lag, är ni lika starka som i fjol?

”Ja, absolut. Vi har tappat många spelare, men vi har också fått ni bra spelare – med mycket fart. Vi kommer att få jobba mycket mera på att få till det bollinnehav vi vill etablera. Men det kommer att gå mycket fortare i våra omställningar, så jag tror absolut att vi kan vara med i toppen i år också.”

När det inte är Angeldahl som driver Häckens anfallsspel är det alltså ofta Johanna Rytting Kaneryd. I dag hade nyförvärvet från Rosengård två assist, bland annat det här fina till Julia Zigiotti Olmes tidiga 1–0-mål: 

Det kan nog bli en hel del Häcken i den där landslagstruppen på tisdag. En spelare som inte lär vara med är Elin Rubensson. I dag var hon dock tillbaka i spel för första gången på drygt 1,5 år. Rubensson byttes in i 73:e minuten, och med tre tilläggsminuter blev det 20 minuter på planen.

Det var just 20 minuter som det var tänkt att hon skulle spela, så det blev ju klockrent. Efteråt lyssnade jag lite på när GP pratade med Rubensson. Jag hörde att hon hela tiden haft som plan att vara fullt redo till den damallsvenska premiären, men att hon nu var lite osäker på om hon kommer att orka 90 minuter om tre veckor.

Även om Rubensson såg lite lätt rostig ut i dag borde hon ju kunna bli som ett kanonnyförvärv för Häcken.

Det har för övrigt varit väldigt intressant att se Göteborgslaget i de här två matcherna mot Växjö och Linköping. Fjolårets svenska mästarlag var offensivt balanserat. Årets upplag har en ännu mycket mer offensiv balans.

Fjolårets båda kantspelare Natalia Kuikka och Emma Koivisto var i grunden försvarsspelare, även om de hela tiden även fyllde på i offensiven. Årets kantspelare är i grunden offensiva spelare, nästan vilka Mats Gren än må välja. Dessutom har man spelat med Lotta Ökvist i trebackslinjen – en offensivt lagd back, samt att Angeldahl alltså tagit några kliv uppåt i planen.

Följden blir att Häcken skapar ett väldigt tryck framåt när man anfaller. Men det skapas också stora ytor för motståndarna att kontra på. Sådana ytor fick Växjö för två veckor sedan, och sådana ytor fick även Linköping i dag.

Fram till 2–1-målet, som Cajsa Andersson bjöd på genom ett svagt uppspel i den 51:a minuten, tyckte jag att det var en rätt jämn match. Men sedan exploderade Häcken i en maktdemonstration och gjorde totalt fyra mål på 17 minuter.

Jag pratade både med Andreé Jeglertz och Frida Maanum efter matchen. Det är ju inte jättebra läge att prata förväntningar på säsongen precis efter en 5–2-förlust. Jeglertz var exempelvis långt ifrån nöjd med att laget släppt in fyra mål på så kort tid. Maanum konstaterade att Häcken hade varit mycket bättre i båda straffområden.

Men bortsett från frustrationen över förlusten verkade båda ändå övertygade om att årets LFC är bättre än fjolårets, och att laget skall kunna utmana i toppen.

LFC har jobbat med två olika spelsätt på försäsongen, dels ett med trebackslinje som skulle kunna kallas 3–3–2–2, dels ett med fyrbackslinje som i dag såg ut som klassiska 4–2–4, men som framöver sannolikt mer skall se ut som 4–2–3–1.

Linköping hade alltså en period i den andra halvleken där man kom snett på det mesta. De hade inte heller flyt med domsluten. Min uppfattning är att även domare Sara Persson kom rätt snett på det i dagens match, och att det var LFC som blev lidande.

I minut 55 var Persson ute hos Jeglertz efter att han gnällt över ett uteblivet domslut. Jag tyckte nog att Jeglertz hade ett case när han hävdade att den glidtackling Julia Zigiotti Olme satte in efter 54 minuter var ungefär likadan som den Nilla Fischer bjöd på i minut 29.

Domare Persson gjorde dock två helt olika bedömningar. Fischers förseelse ledde till ostskiva samt Häckenfrispark i fint läge. Zigiottis förseelse ledde inte till något alls. Lite så var det tyvärr fler gånger. Tråkigt att man skall behöva ha synpunkter på domarnivån efter var och varannan match.

Apropå konstiga beslut från domare har jag i tidigare inlägg glömt att nämna en intressant händelse från förra veckans cupmatch mellan Alingsås och Rosengård. I minut 86 fick Rosengård straff.

Jag har noterat att det saknas straffpunkt på en del nylagda konstgräsplaner. Den på Gerdskenvallen i Alingsås var en sådan plan utan straffpunkt. Domaren hittade markeringar på långlinjen, som hon hävdade markerade var straffen skulle läggas.

De markeringarna gällde dock avstånd vid hörna, och var bara tio meter från kortlinjen. Jelena Cankovic fick således chansen att lägga straff från tio meter. De flesta utanför domartrion kände att straffen lades väl långt fram. Och när serbiskan gjort mål (6–0) på straffen blev det en diskussion om huruvida allt verkligen gått rätt till kring den där straffen. Domaren valde dock att godkänna målet.

I samband med den där matchen i Alingsås hörde jag folk i Rosengårdsledningen uttrycka oro för dagens match mot Kristianstad.

Det visade sig vara berättigad oro. Jag har bara följt matchen via livescore, men det var intressant. Rosengård fick snabbt till en 3–0-ledning. Men redan till paus var det 3–2. Och på slutet kvitterade Kristianstad. Jag vet inte om fjolårets serietrea hade några chanser att även avgöra, och därmed sno åt sig gruppsegern. Men känslan är ju att Rosengård kom undan med blotta förskräckelsen.

Hur mycket förskräckelse det var i Eskilstuna är också oklart. Men laget lyckades spela 1–1 i Örebro, och därmed ta hem den grupp där tre lag hade chansen på avancemang inför dagens omgång.

Som jag skrev i förra inlägget kände jag att Hammarby spelmässigt sett var den gruppens bästa lag. Men fotboll handlar om att göra mål, och det lyckades inte Bajen med senast på Tunavallen.

Både mot Örebro och i dag mot Sundsvall har Emilia Larsson gjort hattrick. Trots de sex målen blev hon ändå lite av syndabock. Det var ju hennes straff som Emma Holmgren räddade på tilläggstid i söndags. Mål där och det hade varit Hammarby som spelat semifinal och inte Eskilstuna.

Det fjärde semifinallaget kommer från elitettan och heter Umeå IK. UIK stod för en sen vändning borta mot Djurgården. Sarah Mellouk kvitterade till 2–2 i minut 86, och Alexandra Sandström avgjorde i slutminuten.

Umeås seger innebär att laget tar nio poäng, och blir seedat i den lottning som sker på måndag 15.00. Det är de två bästa gruppsegrarna som blir seedade, och får semifinalerna på hemmaplan.

Utöver Umeå tog även Häcken full poäng – och får spela semi på hemmaplan. De båda oseedade lagen blir alltså Rosengård och Eskilstuna.

Som opartisk ser man ju gärna en final mellan Häcken och Rosengård. Men nu är det 50 procents chans/risk att de får mötas redan i semifinal.

I övrigt i dag har Sofia Jakobsson blivit målskytt i Spanien. Hennes Real Madrid vann med 2–0 borta mot La Coruna. Kosovare Asllani byttes in i minut 84 i den matchen. Det är nu en månad sedan Asllani senast startade en match. Men allt talar väl för att hon trots det kommer att finnas med i Gerhardssons trupp på måndag.

När jag kom hem från Göteborg hade jag på Manchester City–Reading på tv:n och Montpellier–PSG på datorn. Jag kollade inte koncentrerat på någon av matcherna, men kunde inte undvika att notera att medan PSG kunde ta en rätt säker seger så fick City verkligen jobba för trepoängaren.

City var hela tiden det bättre laget, men det dröjde ända till 87:e minuten innan Chloe Kelly kunde styra in segermålet efter ett fantastiskt förarbete av Lauren Hemp. 20-åringen fixade straff och var bästa Cityspelare mot Barcelona i onsdags. I dag avgjorde hon matchen genom att springa slalom genom Readlngförsvaret och servera Kelly öppet mål.

Därmed leder PSG och City sina respektive ligor. City har dock en match mer spelad än Chelsea, som kan återta serieledningen i morgon då man möter Aston Villa. Både i Frankrike och England återstår vårmötet mellan ettan och tvåan.

I Frankrike har jag inte sett något datum för seriefinalen mellan PSG och Lyon. Den skulle ju ha spelats för ett par veckor sedan, men sköts upp på grund av coronasmitta i PSG. I England tar Manchester City emot Chelsea den 25 april.

19 tankar på “Angeldahl smyger fram – och får ett lyft

  1. Såg också Häcken-Linköping i går. Häcken imponerar även om bägge baklängesmålen kändes onödiga/slarviga.

    Noterar att Rosengård inte blir att lita på den här säsongen heller, om man ska döma av lördagens match mot Kristianstad. 3-3 räckte förvisso till semifinalplats, men jag har hela tiden känslan av att Rosengård saknar beslutsamheten att bara gå in och stänga matcher mot sämre motstånd (som ju borde vara alla lag utom Häcken).

  2. Sara Persson alltså, det borde man ju förstått. Hon bor förvisso nära Göteborg men kan man inte någon gång slippa henne som domare när matcherna spelas där, känslan är ju att hemmalaget alltid får i princip allt med sig i matcherna som spelas där oavsett motstånd.

    Nu har både Jeglertz och Eidevall känt att deras lag blivit drabbade i hennes matcher, något som gör att man undrar om det verkligen bara är ‘gnäll’ eller om det som antyds här faktiskt finns saker att anmärka på den kvinnliga domare som av många anses som ‘bäst i Sverige’.

  3. Den markering vid sidlinjen som du hänvisar till är ju 9,15 meter från kvartcirkeln vid hörnflaggan, dvs ca 10 meter från kortlinjen. Fortfarande närmare än 11 meter dock.

  4. Med en gruppindelning som inte är geografisk, utan premierar föregående säsongs prestationer, hade det kunnat vara Sveriges fyra bästa lag som mötts i semi. Då hade exempelvis Häcken och Linköping inte varit i samma grupp och inte heller Rosengård och Kristianstad. Kul ändå att Umeå som Elitettanlag gick vidare och en indikation på det en del tyckte efter förra säsongen, nämligen att UIK var lite för bra för att åka ur Damallsvenskan, stämde. Om Rosengård och Häcken möts redan i semi, är det inte omöjligt att UIK vinner mot United och tar sig till final.

  5. I år motiveras ändå den geografiska indelningen av Covid-19, så jag anser att det finns fullgoda skäl för en sådan indelning.

    • Skulle vara för dom lag i södra indelningen då, som får korta resor. Det är allt en bit från Stockholm till tex Umeå och Piteå. Resa som resa.. Lika illa vilket som, så det är ett konstigt argument.

    • Jo, i den här turneringen finns det fullgoda skäl. Fast den geografiska indelningen är ju inte skapad för att minska smittspridning, utan den fanns långt innan pandemin. Så när corona är över finns det anledning att fundera över den geografiska indelningen. Som det är nu gynnas norrlagen sportsligt, men missgynnas ekonomiskt.

  6. När Sara Persson dömer kan precis allt hända!
    I förra inlägget kommenterade Rydèn Eskilstuna ”som bara blir sämre och sämre med Magnus Karlsson som tränare”. Instämmer till ett hundra procent.
    Karlsson hade ingen som helst erfarenhet av varken elitfotboll eller damfotboll på elitnivå när han tog över allsvenska Eskilstuna. Det har märkts.
    Det finns inte särskilt mycket som talar för en markant förbättrad säsong 2021 efter fiaskot i fjol. Andra halvlek mot Örebro kan vara vårens sämsta. Ingen som helst struktur eller tanke. Långa bollar, springa, kämpa och slita.
    Eskilstuna har faktiskt ett riktigt bra lag – på papperet,

      • Det är svårt att debattera kring ord som ligger nära sanningen eller åtminstonde en sanning man kan tänka sig är sann.

        Själv vet jag inte hur mycket betydelse man ska tillskriva en tränare för vad som händer ute på planen och vad spelarna presterar rent fysiskt men klart är att man i United inte får till spelet på sista tredjedelen. Killerinstinkten, spelet ner mot förlängda mållinjen för att sen spela in den för att få till kvalité i straffområdet och rent allmän fokus framåt i plan och inte bakåt finns inte där än.

        United kan bli ett riktigt bra lag och i ärlighetens namn vet vi inte riktigt varför det inte klaffar men en tränare är ytterst ansvarig! Vi får hoppas att vi får se ett lag som blommar ut nu när försvaret verkar sätta sig bättre.

        • Jag tycker också att det ibland kan vara svårt att slå fast exakt vilken betydelse en tränare har på sitt lag.

          Men klart är att man som tränare över tid, genom sin träning och sina värvningar, kan påverka både spelsätt och hur spelarna agerar i olika situationer.

          I maj har Karlsson haft ansvaret för United i tre år. Han har både varit tränare och sportchef, och har därmed haft fria händer att forma både trupp och spel. På tre år hinner man tveklöst sätta en rejäl prägel på ett lag. Och statistiskt är det ingen tvekan om att United är sämre under Karlsson än man var under Viktor Eriksson.

          De tre åren innan Karlsson kom in hade United placeringarna 2, 3 och 3. Under Karlsson har man slutat 6, 4 och 10. Det skall påpekas att Karlsson alltså inte ledde United under försäsongen 2018, utan först kom in inför omgång 5. Den säsongen ärvde han alltså en annan tränares trupp.

          Totalt har United spelat 62 damallsvenska matcher under Karlsson. Facit är 89 poäng och målskillnaden 92–77.

          Poängsnittet ligger totalt på 1,44 poäng per match. De tre säsongerna närmast innan låg samma snitt på 1,91 poäng. Där stack andraplatsen 2015 ut med 50 poäng (snitt på 2,27 poäng per match). Men både 2016 och 2017 slutade man trea på 38 poäng – vilket är ett snitt på 1,73 poäng per match.

          Problemet är att jag inte heller tycker mig se att Karlsson utvecklat lagets passnings- och anfallsspel. Utan som jag skrev i inlägget hänger mycket på fasta situationer och individuella prestationer. Tråkigt, för United har som du konstaterar en stark trupp på pappret.

      • Kanske svårt att skapa engagemang kring ett mellanmjölkslag som United) för den som inte är supporter)? När det gäller lagets placering fick Karlsson en ”beställning” från styrelsen på sämst en sjätteplats 2020 och det gick ju inte. Kanske letar styrelsen efter ny tränare, men inte hittat någon eller så tror de på bättre tider?

    • Antar förresten att du avser att Karlsson inte hade varit huvudtränare på elitnivå. För erfarenhet av elitfotboll hade han ju på andra sätt. Han hade både spelat ett flertal säsonger i herrallsvenskan, varit klubbdirektör i IFK Norrköping samt assisterande tränare i United.

      • Som du skriver. Laget – och spelarna – har inte utvecklats alls. De är på ungefär samma nivå som för två-tre år sedan. Några har t o m blivit sämre. En bra tränare utvecklar sina spelare och sitt lag.
        Dåligt passningsspel (sämst i serien), mest långa bollar utan tanke.
        Han har också fritt fått välja spelare de två senaste åren. De har i alla fall inte tillfört laget något – ännu. Målvakten Holmgren verkar dock vara ett undantag.
        Men det kanske inte är så lätt att påverka särskilt mycket som spelare i ett lag utan struktur.
        Klubben har ju under normala år en synnerligen stor och trogen publik. Hur länge orkar dom?

  7. Naturligtvis alldeles för tidigt att börja sia om kommande OBOS Damallsvenskan, men redan syns tecken på vilka lag som har kommit längst i förberedelserna. Överraskande eller inte, så har Häcken (f d Kopparbergs Göteborg) visat starka muskler, alla spelarförluster till trots – och ännu är väl inte truppen komplett? Hisingslaget får finna sig i att vara favorit till ett nytt SM-guld i konkurrens med Rosengård. Frågan är då angående FCR: fågel eller fisk? Att man är ett lag i nivån under europeisk toppklass skymtar fram ibland, däremot finns tendenserna till att tröttna och tappa spelet mot slutet av matcherna. För ojämnt och opålitligt, alltså. Ett frågetecken av större format är Linköping, som trots fina resultat fram till cupmötet med Häcken rasade ihop i just denna match. Oroväckande och det för också tankarna till fjolårets totalkollapser mot Rosengård och dåvarande K/Göteborg. För ihåligt och darrigt bakåt och för klent framåt, därav för få mål. Återstår mycket att jobba med för tränarduon Jeglertz och Levenstad.

    Hursomhelst, ett tidigt tips om hur det kan sluta i övre delen av årets ”OBOS” kommer här. Jag tror att Häcken lyckas försvara guldet, om bara truppen får vara intakt. Rosengård och Kristianstad kämpar om ”stora” och ”lilla” silvret, medan Hammarby blir årets skräll med bronset och fjärdeplatsen. Platserna 5-7 kan handla om en jämn poäng- eller målskillnadskamp mellan Linköping, Vittsjö och varför inte Piteå, om norrländskorna ger sig själva ett ordentligt kraglyft.

    • Formuleringen ”om bara truppen får vara intakt” är nog en nyckel i år. Att klara sommarfönstret kan bli avgörande. Och det gäller inte bara Häcken, utan även för fler lag. Jag noterade exempelvis förra fredagen att flera personer ur Rosengårdsledningen känner stor oro för att laget skall bli brandskattat.

    • När det gäller Linköping är det samma sak som vanligt, dvs sedan 2017 (eller egentligen 2016) – för få som har kapacitet att göra 15-20 mål och likaledes för få som har kapacitet för 5-10 mål. Och har de väl målskyttar schabblas de bort, som när Mimmi Larsson fick ge plats för Sveriges främsta offsidespringare och målsumpare Blackstenius. Sedan hjälper det föga att LFC har ett gäng talanger – det syns inte i tabellen. Så länge spelarbudgeten inte ökas på med kanske 50% är SM-guld om tre år bara en illusion. LFC behöver ha första målet i alla matcher och gigantiskt med tur om de ska fixa en tredjeplats 2021.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.