Snö, drömmål och tveksamma domslut – tankar efter första helgen

OBS. Inlägget kommer att uppdateras med tankar om söndagskvällens match mellan Djurgården och Piteå.

Vi är en helg in i damallsvenskan. Under söndagen fick vi en liten skräll när Umeå fick 1–1 mot topptippade Häcken i snöstorm. Här är lite tankar om söndagens matcher:

AIK–Kif Örebro 2–0

Premiären stod mellan de två lag som jag tippade som tolva respektive elva. Det var en rätt jämn match som AIK kontrollerade, och vann rättvist.

AIK spelade 4–4–2 och visade att man är svårt att komma till avslut mot när Hannah Davison är med. Att hon nu dessutom fått Jennie Nordin bredvid sig ser ut att göra väldigt stor nytta för AIK:s försvarsspel.

För det var på försvarsspelet – och lite flyt – som man vann. AIK inledde bäst och hade nödvändigt flyt när Honoka Hayashi sköt i stolpen och ut. Returen tog dock i ryggen på Örebromålvakten Tove Enblom, och gick in i mål.

Målet präglade resten av matchen. Örebro spelade 4–3–3 och hade bollen. Gästerna noterades för 10–1 i hörnor, men hade inte tyngden att komma till vassa avslut. AIK:s backlinje var 100-procentig när inlägg och inspel slogs in.

Matchen avgjordes helt på ett drömmål. Jenny Danielsson bröt ett dåligt uppspel och skickade in ett distansskott via stolpen. AIK fick en kanonstart på säsongen.

För Örebro var det alltså mindre bra. Dessutom blir man ju lite orolig när den tidigare korsbandsskadade Maja Regnås klev av och tvingades till byte redan efter 20 minuter.

Umeå IK–BK Häcken FF 1–1

En match som präglades av snö. Det snöade vid matchstart och nederbördes tycktes bara öka ju längre matchen led. I den andra halvleken bytte man äntligen till orange boll. Innan dess var det svårt att se bollen.

Häcken kom till Västerbotten utan Elin Rubensson och med Stine Larsen på bänken. Pauline Hammarlund lär ju inte vara jättelångt ifrån comeback, men i väntan på att hon är spelklar var det Johanna Rytting Kaneryd som var toppforward i Häckens 4–2–3–1.

Rytting Kaneryd stod för matchens konstverk när hon längs kortlinjen först snurrade upp Lisa Dahlkvist och sedan ur dåligt vinkel satte bollen bakom Erin Nayler. Målet kom tidigt, och Häcken hade bra kontroll under den första halvleken.

Umeå stod lågt i ett 4–1–4–1-försvar. Det lilla offensiva man hade före paus stod jättetalangen Lisa Björk för på högerkanten. Häckens kontroll hängde med in i den andra halvleken.

Men i minut 73 beordrade domaren en skottningspaus. När spelet återupptogs såg matchbilden plötsligt väldigt annorlunda ut. Björk serverade öppet mål till fjolårets skytteligavinnare i elitettan, Henna‑Riikka Honkanen. Finländskan kvitterade, och efter det var faktiskt Umeå närmast segern. Nykomlingen hade ett par riktigt vassa chanser.

Underlaget gjorde att matchen kanske inte skall analyseras sönder. Men naturligtvis oerhört skönt för Umeå att få med sig en poäng mot ett lag som säger sig vara en titelutmanare.

Kristianstads DFF–IFK Kalmar 4–0

Årets första gräsmatch spelades på ett grönbrunt underlag på Kristianstad Fotbollsarena.

Jag har ju kallat IFK Kalmar för en främlingslegion. Och nykomlingen från östra Småland kom till premiären med maximala nio utländska spelare i truppen – alla ingick i startelvan. Man hade således en rakt igenom svensk bänk. Kalmar ställde upp i ett 4–4–2 som såg ut att ha mer markeringsinslag än man är van vid.

Man får väl ge Kalmar några matcher till innan den stora sågen plockas fram. Men det var klasskillnad mellan lagen. Kalmar hade väldigt svårt att komma till avslut. Och illavarslande att nyckelspelaren och tillika målvakten Aubrey Corder tvingades kliva av skadad i minut 80. Då fick 17-åriga Fanny Jungward göra damallsvensk debut – en debut där hon höll nollan.

Trots alla utlänningar i Kalmar var det Kristianstads utländska spelare som utmärkte sig mest. Nederländska Shelia van der Bulk gjorde 1–0 på straff och amerikanska Delaney Pridham placerade in 2–0 i den första halvleken. Och efter paus tog amerikanska Kalmarförvärvet Tabitha ”Tabby” Tindell över. Hon gjorde sitt första damallsvenska mål när hon gled in från vänsterkanten och placerade in bollen i bortre hörnet, och sitt andra när hon stötte in ett inspel från nära håll.

KDFF spelade 4–3–3 med omskolade Evelina Duljan som högerback. Hon tvingades byta i slutet av första halvleken.

Linköping–Vittsjö 1–1

Premiär mellan två lag med ambition att slåss om en plats i nästa års Champions League. LFC spelar i år 3–4–3, medan Vittsjö spelar med klassiskt 4–4–2.

I en jämn första halvlek hade tidigare LFC-spelaren Linda Sällström första kanonchansen, när hon nickade i ribbans överkant. I den första halvlekens slutsekunder var det istället japanska Saori Takarada som blev matchens första målskytt. Efter en hörna vände hon bort ett par Vittsjöförsvarare och satte bollen innanför bortre stolpen.

Efter paus var Vittsjö det lag som skapade mest. Man trodde dock att det var ridå ner när Nellie Persson drog på sig sin andra varning, och blev utvisad. Det var lite diskussioner i samband med kortet, men som jag ser det var utvisningen solklar. När man har ett gult kort får man inte göra som Persson gjorde – ta tag i, och dra ner en motspelare bakifrån.

Ett decimerat Vittsjö fortsatte dock att ha de bästa målchanserna. Och när Linda Sällström turligt kvitterade så var det logiskt sett till målchanserna. Sällström sköt mot bortre stolpen, men bollen bytte riktning på Nilla Fischer och ställde helt Cajsa Andersson.

Efter kvitteringen flyttade LFC fram, ökade tempot och skapade tillräckligt med chanser för att vinna matchen. Men Vittsjö stod emot. Och så hade gästerna jätteflyt med domslutet 2.27 in på övertiden när Amalie Vangsgaard blev nedsprungen av Sandra Adolfsson i Vittsjös straffområde.

Min spontana reaktion var solklar straff. Den bedömningen förändrades inte när jag såg reprisbilderna. Men trots att domare Anastasia Oberlauf Poopuu hade en bra position dömde hon inspark. Ett riktigt uselt domslut.

Ett uselt domslut som gör att matchen slutade oavgjord. Och det var väl trots allt rättvist.

Djurgården–Piteå 1–4

På Tele2 Arena kändes hemmalaget Djurgården betydligt mer vilset än bortalaget Piteå. Gästerna rivstartade och fick också grym utdelning. Först skickade Hlin Eiriksdottir in 0–1 i krysset i nionde minuten och tre minuter senare var det Maja Green som på halvvolley hittade samma kryss bakom Djurgårdens målvakt Elvira Björklund. Den 18-åriga damallsvenska debutanten kan inte lastas för något av de tre baklängesmålen.

Det tredje målet gjorde Anam Imo i första halvlekens slutsekunder. Och det fjärde stötte Josefin Johansson in efter en inläggsfrispark direkt i den andra. Där var det avgjort, och resten av matchen kändes som en transportsträcka. Djurgården flyttade upp laget efter paus, och efter några byten fick man även till en reducering.

Men totalt sett var Stockholmslaget väldigt svagt. I den första halvleken kom de inte förbi Piteås press, utan slog mest lycka till-bollar mot Lova Lundin. Och det är inget bra recept. Lundin är ju nämligen ingen blixtsnabb forward, utan en duktig bollmottagare som skall ha passningarna mot sig – inte på yta.

Apropå bollmottagare var Anam Imo lysande. Hon var precis så bra som jag trodde att hon skulle bli när jag såg henne som 18-åring i Rosengård. Nigerianskan har dock inte fått något riktigt lyft under sina första säsonger i damallsvenskan. Men i år ser hon riktigt vass ut. Och då tänker jag bara inte målskytte, utan alltså framför allt hur bra hon är på att få fast bollen på offensiv planhalva.

Piteå gjorde totalt sett en imponerande bra insats. Laget kom ju elva i fjol, en placering som normalt hade lett till nedflyttning. Framför allt det spel man visade under den första halvleken signalerade däremot inte någon bottenstrid. Tvärtom såg det väldigt bra ut. Man satte en bra press på Djurgården och när man hade bollen spelade man sig ganska lugnt ur Djurgårdens press.

Det kan bli Rosengård–Häcken i final

I dag lottades semifinalerna i svenska cupen. Det blev Hammarby–Häcken och Rosengård–Eskilstuna. Det finns alltså en möjlighet att det kan bli final mellan de senaste årens suveräner i svensk damfotboll.

Häcken och Rosengård imponerade på olika sätt i sina gruppfinaler. Rosengård var utspelat av Linköping i den första halvleken, men växte rejält efter paus och vann till slut med hela 4–0.

Det jag såg av Häckens 3–1-seger mot Kristianstad var både imponerande, och inte. Häcken överraskade genom att köra med Elin Rubensson som tia och med Elma Juntilla Nelhage och Anna Csiki i vänsterförsvaret istället för petade (?) lagkaptenen Luna Gewitz och ljumskskadade Lotta Ökvist.

Det som imponerade var att Häcken stundtals inte lät Kristianstad låna bollen. Det som var mindre imponerande var att Häcken spelade med ganska stor risktagning centralt, något som kan kosta mot riktigt bra lag. Den här gången var inte KDFF bra nog att utnyttja det, men stundtals såg man ändå vilken offensiv potential fjolårets serietrea har i sin nya nordamerikanska anfallstrio.

Det blir spännande att se om Hammarby kan skaka ett Häcken som måste räknas som ganska klar favorit. Det är en match mellan två lag med ganska lik spelstil. Frågan är om Hammarby kan lyckas få tag på bollen, eller om de kommer att få jaga.

I den andra semifinalen är Rosengård ännu klarare favorit. Eskilstuna har hackat sig vidare till semi. I går hade Djurgården straff, och flera andra superchanser. Men United, som också skapade flera bra lägen, redde ut det och vann gruppen. Nu väntar dock betydligt tuffare motstånd för sörmlänningarna. Sannolikt för tufft.

Ett helt nytt Sverige mot Bonansea

Efter matchen mot Portugal sa Peter Gerhardsson att det skulle ”bli lite andra spelare som startar” mot Italien. Lite andra visade sig vara elva andra. Förbundskaptenen byter nämligen hela startelvan till dagens final i Algarve cup.

Matchen har avspark 12.05 och går att se i Lagos samt på SVT1 och SVT Play. Gerhardsson startar med följande elva spelare: Hedvig LindahlJulia Roddar, Josefine Rybrink, Emma Berglund, Jonna AnderssonSofia Jakobsson, Hanna Bennison, Elin Rubensson, Olivia SchoughKosovare AsllaniAnna Anvegård.

Personligen är jag nyfiken på ganska mycket när jag ser den här elvan. Sverige är känt för sin defensiva stabilitet. Nu är det en helt nykomponerad backlinje, och dessutom med ett nytt centralt mittfält framför. Jag är således spänd på att se hur backlinjen klarar sig samt på hur duon Bennison/Rubensson löser den defensiva balansen på mitten.

Sedan är jag förstås spänd på att se Asllani tillbaka i startelvan. Hon såg riktigt vass ut i inhoppet senast. Det var även länge sedan jag såg Anvegård i aktion. Hur är hennes form?

Två spelare jag hade hoppats får se är Fridolina Rolfö och Nathalie Björn. De var två av Sveriges allra viktigaste spelare i OS – jag hade snittbetygen 3,60 på Rolfö och 3,50 på Björn, inte minst är de viktiga för att landslaget skall kunna vara spelförande.

Båda har nämligen utmärkt bollbehandling och bra passningsspel. Björn är Sveriges bästa spelare på att spela genom motståndarnas lagdelar och Rolfö är fantastisk på att kombinera med lagkompisar. Rolfö brukar dessutom falla in i planen och hjälpa Asllani som ett slags ”reserv-tia”.

När det gäller Italien är deras stora spelare Barbara Bonansea. Juventus tekniska och kreativa kantforward kom med på mittfältet i Fifpros världslag för 2021. Så bra att hon skulle vara aktuell för ett världslag tycker jag inte att hon är. Men hon är bra – i sina bästa stunder håller hon absolut världsklass.

Jag har i skrivande stund inte sett vilken elva förbundskapten Milena Bertolini mönstrar. Men jag hoppas att Bonansea är med, trots att hon startat i Italiens två tidigare matcher i cupen. Oftast utgår hon från vänsterkanten, vilket gör att Julia Roddar och Sofia Jakobsson troligen får en nyckelroll i den svenska defensiven i dag. Men Bonansea brukar byta position ganska mycket, och kommer säkert att båda dyka upp på högerkanten och centralt, som nia.

Tillagt i efterhand: Här är Italiens elva. Som synes är Bonansea med. Det är ett ganska ordinarie italienskt landslag. Sju av de här elva spelarna startade även den viktiga VM-kvalmatchen mot Schweiz (förlust med 2–1) i slutet av november.

OS-truppen är klar – den innehöll inga stora skrällar

Peter Gerhardsson har just presenterat de 22 spelare som åker med till OS i Japan. Det handlar ju om 18 ordinarie och fyra reserver på plats.

Det var en trupp utan några större skrällar. Som väntat har Gerhardsson valt att lägga fokus på spelare som kan användas i flera olika positioner. Bland backarna finns exempelvis fyra mittbackar och två ytterbackar, men flera av mittbackarna har även spelat som ytterbackar, vilket gör att det ändå inte känns tunt på kanterna.

Kollar vi mittfältare och forwards är det egentligen bara tre utpräglade innermittfältare i Caroline Seger, Filippa Angeldahl och Hanna Bennison, och en nia i Stina Blackstenius. Men Nathalie Björn, Kosovare Asllani och Lina Hurtig är alla även tänkbara alternativ på innermittfältet och Hurtig och Fridolina Rolfö kan också spela nia, vilket gör att Gerhardsson trots allt har möjligheter när han skall ta ut sin elva.

Den position där han har flest spelare är yttermittfält/kantforward. Där finns Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Olivia Schough, Rolfö och Hurtig, samt att Jonna Andersson och i viss mån även Bennison kan spela i en offensiv kantroll.

Jag kan tänka mig att Bennison var den sista att ta plats i truppen, att hennes insats i söndags blev avgörande. Samt att Julia Roddar räddade sin reservplats genom en stark insats mot Australien. Roddar är ju för övrigt drömspelaren i en OS-trupp. I grunden central mittfältare, men som på senare år mest spelat yttermittfältare eller ytterback. Alltså en väldigt användbar spelartyp.

Noterbart också att Blackstenius är enda nian bland de 18, men att det är två nior till bland reserverna. Där chansar Gerhardsson genom att ta med Anna Anvegård, som ännu inte är i full matchform efter sin skadeförföljda vinter.

Här är truppen i sin helhet:

Målvakter:
Hedvig Lindahl och Jennifer Falk

Backar:
Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Nathalie Björn, Emma Kullberg, Jonna Andersson och Hanna Glas.

Mittfältare och forwards:
Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Bennison, Olivia Schough, Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.

Reserver:
Zecira Musovic, Julia Roddar, Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist.

Vilka hamnade då närmast utanför? På målvaktssidan är Emma Holmgren den som är närmast en plats. Men Gerhardsson visade ju tydligt vilka tre han tänkte satsa på när han inte hade med Holmgren till lägret i Kalmar för några veckor sedan. Här var uttagningen alltså ganska självklar.

På backsidan är det Rosengårds Emma Berglund som hamnar närmast utanför truppen. Det var knappast oväntat, eftersom hon stått utanför Gerhardssons landslag under lång tid, men togs in igen till Kalmarlägret sedan det stod klart att varken Nilla Fischer (familjeskäl) eller Linda Sembrant (korsbandsskada) var aktuella för OS.

Ytterbackspositionen är tunn, och där kan man väl inte säga att någon icke uttagen spelare har varit nära en plats. Konkurrensen där försvann ju när Jessica Wik blev gravid.

Här funderar man lite på Elin Rubenssons situation. Egentligen borde hon ha varit högaktuell, men hennes chanser till en OS-plats har sannolikt försvunnit genom att Mats Gren hållit tillbaka hennes speltid i Häcken under våren. Rubensson är ju egentligen en drömspelare i en OS-trupp. Central mittfältare i grunden, men användbar både som ytterback, kantspelare och har ju även ett förflutet som forward.

Det är ju just Häckenspelarna som är förlorarna i den här uttagningen. Bland mittfältare och forwards är det sannolikt Häckentrion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Johanna Rytting Kaneryd som hamnat närmast utanför truppen. Zigiotti Olme tappade sannolikt sin plats till Bennison när hon blev skadad för några veckor sedan. Alla de tre var dock sannolikt med i diskussionen ända in på målsnöret.

Duon Mimmi Larsson och Loreta Kullashi var sannolikt aktuell i vintras, men under våren har man förstått att de inte skulle räcka till en OS-plats. I övrigt bland forwards är ju Pauline Hammarlund borta till följd av en korsbandsskada.

Är det då en bra trupp? Den kanske inte är lika stark som truppen i VM 2019, men det är absolut en trupp som bör kunna vara med och slåss om medaljer.

Noterbart är att laget på många sätt bygger på tre ungdomslandslag. Jag tänker på det U20-lag som spelade VM 2010 samt på de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är spelare födda 1990–97, vilket egentligen är perfekt. Spelarna är i den åldern där de skall vara som bäst.

Lite oroväckande är det ändå att 02:an Hanna Bennison är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, samt att inga andra U23-spelare egentligen varit med i diskussionen. Det är nu ganska många åldersgrupper där det inte kommit fram en enda landslagsmässig spelare. Undrar hur diskussionen på förbundet låter kring den utvecklingen?

Det stora tipset av damallsvenskan 2021

När det här inlägget publiceras är det lite drygt tre dygn till avsparken i damallsvenskan 2021. Jag varnar direkt för att det här är ett väldigt långt inlägg, rubriken skulle även kunna vara ”Den stora guiden till damallsvenskan 2021”.

Dock är det en guide utan fakta om nyförvärv och förluster. All den informationen finns ju som bekant på bloggens silly seasonsida.

Ett tag hade jag tanken att dela upp det här inlägget i tolv, och göra ett per lag. Dels för att det är roligt med nedräkningar, dels för att det är mer lättläst att ta lite i taget. Samtidigt är det rätt maffigt att få allt på en gång. Och det är framför allt roligt om debatten kring serien hålls i ett och samma inlägg.

Det här inlägget är alltså jättelångt. Det börjar med en introduktion, sedan följer analyser av alla tolv lagen och slutligen tippar jag vem som vinner skytteligan. Så slå upp en kopp kaffe, eller vad du nu föredrar att dricka, och slå dig ner i finaste fåtöljen. För nu kör vi. Här är det stora tipset av damallsvenskan 2021:

På upptaktsträffen 2012 ansåg en stor majoritet av de närvarande att damallsvenskan var världens bästa liga. Jag höll inte med om att den var bäst, men tyckte absolut att vår högsta serie var med i den absoluta toppen.

Nu vänder vi på de två sista siffrorna i årtalet och skriver 2021. Nio har har gått – och ingen tycker väl längre att damallsvenskan är bäst i världen?

För några veckor sedan var jag i Alingsås och såg FC Rosengård. Då pratade jag med flera av deras ledare, och oron var uppenbar. Oron över hur snabbt damallsvenskan har tappat i status.

Det konstaterades bland annat att internationella spelare inte ens längre ser damallsvenskan som ett mellansteg till storlagen ute i Europa. Man väljer numera hellre andra vägar än att gå via svenska klubbar. Det innebär att de spelare som erbjuds våra toppklubbar är flera snäpp sämre än bara för något år sedan.

Och tittar man igenom damallsvenskans silly season är det ju tydligt att det är betydligt många fler etablerade toppspelare som har lämnat damallsvenskan i vinter än som anslutit. Exempelvis har man ju undrat över varför inte Häcken kunde hitta mer namnkunniga nyförvärv än man gjort.

Men efter att ha pratat med Rosengårdsfolket behövde jag inte undra mer. Svaret var alltså att damallsvenskan internationellt sett, helt enkelt inte längre är tillräckligt intressant.

Det här är ju en otroligt tråkig utveckling. Om ytterligare nio år är risken uppenbar att vi inte längre kommer att ha kvar några svenska landslagsspelare i vår högsta serie. De kommer att vara tvungna att sticka utomlands för att hålla tillräcklig nivå.

Även om damallsvenskan med hög hastighet tappar i internationell status så tycker jag att årets upplaga ser intressant ut. Det finns förutsättningar för att bli jämnt både i toppen och botten.

Ett tips är som bekant ett slags gissning om framtiden. Och i samband med att jag tippar damallsvenskan brukar jag även rätta fjolårets tips. Det gör jag delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdiga mina gissningar är.

Alla som provat att tippa en serie vet att det är näst intill omöjligt att placera alla lag på exakt rätt placering. När man tippar en serie är därför det enda man kan vara säker på att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering.

De tre senaste åren har jag tippat ovanligt bra. 2018 satte jag personbästa genom att ha tre lag på exakt rätt plats och få godkänt på ytterligare sju. 2019 hade jag ett lag exakt rätt och ytterligare åtta fanns inom två placeringar.

2020 var tredje året i rad jag nåde upp till godkänt på minst nio lag. Två lag var exakt rätt, sex lag en placering ifrån och Örebro missade jag med två placeringar. Alltså godkänt på nio lag – något jag är nöjd med. Här är utfallet av det damallsvenska tipset 2020:

Rätt placering: Två lag – Umeå och Uppsala.
En placering fel: Sex lag – Rosengård, Göteborg, Linköping, Vittsjö, Piteå och Djurgården.
Två placeringar fel: Ett lag – Örebro.
Tre placeringar fel: Ett lag – Kristianstad.
Fyra placeringar fel: Ett lag – Växjö.
Fem placeringar fel: Ett lag – Eskilstuna.

Som synes var jag helt snett ute om Eskilstuna. Det var faktiskt andra året i rad som jag missade Uniteds slutplacering med hela fem platser. Känslan är att även årets Eskilstunalag är väldigt svårtippat. Det blir tveklöst en utmaning att försöka pricka dem helt rätt i år.

När jag sätter ihop mina tips brukar jag prata om skiktningar i tabellen. I år ser jag tre, eller möjligen fyra skiktningar. Jag ser egentligen bara två guldkandidater i Häcken och Rosengård. Men det kan kanske finnas utrymme för fler lag högst upp i tabellen.

En annan oro jag noterade från Rosengårdsledningen härom veckan var den över att eventuellt tappa många spelare i sommar. Det är ju i sommarfönstret som de stora elefanterna i europeisk damfotboll gör sina drag. Och våra svenska toppklubbar har sannolikt varken råd eller möjlighet att tacka nej om någon storklubb kommer och vill köpa loss några nyckelspelare.

Det finns alltså en oro för att Rosengårds och Häckens lag ser ganska annorlunda ut i höst. Dels skulle det försvåra för lagen att kvala in till gruppspelet i Champions League. Dels skulle det kunna innebära att något eller några av de fyra–fem lag som jag har i andra skiktet även kan slåss om guldet. I första hand är dock de här fyra–fem lagen kandidater till medaljer, inte till guldet.

I botten finns slutligen fem–sex lag som får ha som huvudfokus att säkra kontraktet. Möjligen att de där bottenlagen skall delas in i två grupper, men i princip ser jag alltså tre olika skikt/grupperingar.

Noterbart i år är ju att det bara är ett lag som åker ur.

Det skulle kunna leda till att färre lag dras in i nedflyttningsstriden. Å andra sidan känns det inte som att vi har något lika tydligt stryklag i år som Uppsala var i fjol. Så det finns nog risk för att flera lag kan få känna oro långt in i höstsäsongen.

Damallsvenskan är en serie som är känd för att vara jämn. Två anmärkningsvärda noteringar är att vi har fått fyra olika mästarlag de fyra senaste säsongerna. Samt att två av de där mästarlagen under samma fyraårsperiod även varit akut nedflyttningshotade. 2020 års mästarinnor Göteborg var väldigt illa ute säsongen 2017 och 2018 års mästarinnor Piteå levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången i fjol.

Vår högsta serie har alltså varit jämn och svängig de senaste åren. I fjol var det dock ovanligt stor skillnad mellan toppen och resten av lagen. Det var nämligen bara de tre topplagen som slutade på plusmålskillnad. Vi får se om det blir jämnare i år?

Fjolårets säsong var även den första på väldigt länge där jag inte såg en enda damallsvensk match på plats. Skälet till det var förstås corona. Däremot blev det många på SportbladetPlay, en kanal där kvaliteten på kommentatorerna var minst sagt varierad. Vi får se om SportbladetPlay har lyft sig till i år. Vi får även se om det går att se flera matcher samtidigt på kanalen i år, något som var svårt ifjol.

I år bör man väl i alla fall i större utsträckning kunna se matcher på plats. Dock tror jag inte att vi kan ses på arenorna förrän efter OS-uppehållet. Det går ju tyvärr lite väl långsamt med vaccineringen mot covid.

Därmed är det dags. Här är det, det stora tipset av damallsvenskan 2021:

BK Häcken har gjort mål

1. BK Häcken FF

Placering i fjol: Vann med 54 poäng och målskillnaden 55–10 – då under namnet Kopparbergs Göteborg FC
Bästa nyförvärv: Johanna Rytting Kaneryd
Tyngsta förlust: Vilde Bøe Risa

Det här är ett tips på magkänsla, faktiskt känns det som att det är mot bättre vetande. Häckens trupp är tunn och laget har haft en minst sagt strulig vinter. För några månader sedan trodde jag aldrig att jag skulle tippa guldet till Göteborg.

För en period i höstas tappade ju KGFC, som klubben hette större delen av silly season, minst en nyckelspelare i veckan. Minns att man exempelvis mer eller mindre tvingades spela med ett B-lag i Champions League.

Därefter kom mellandagssoppan där Peter Bronsman plötsligt la ner elitsatsningen i KGFC. När Häcken kom in och tog över verksamheten hade man i princip bara tappat spelare.

Hela sju landslagsmeriterade spelare har lämnat fjolårets guldlag: Natalia Kuikka, Emma Berglund, Rebecka Blomqvist, Emily Sonnett, Emma Koivisto, Julia Roddar och Vilde Bøe Risa. Ersättarna är inte i närheten av lika namnkunniga eller etablerade som de stjärnor som har lämnat.

Känslan när träningsmatcherna drog i gång var att mästarlaget låg långt, långt efter Rosengård. Men Häcken har verkligen imponerat den här våren. Enda förlusten kom i genrepet mot Alingsås. Men då saknades i princip hela startelvan till följd av landslagsuppdrag.

Efter segern mot Rosengård i cupsemifinalen beslutade jag mig för att trots allt tippa guldet till Hisingen. Dels för att Häckens anfallskraft är imponerande, dels eftersom Rosengård tycks ha kvar fjolårets problem i anfallsspelet.

Häcken har ett väldigt rakt, direkt och publikvänligt anfallsspel. Vill man se underhållande damfotboll skall man åka till Bravida Arena. 

Häckens segermål mot Växjö.

Som jag ser det var skillnaden mellan Göteborg och Rosengård i fjol att Göteborgs mittfält var mer offensivt balanserat – mer direkt. Men Göteborg hade även en fantastisk defensiv. Förutom ett väldigt bra presspel hade man snabbhet i backlinjen – och seriens bästa målvakt i Jennifer Falk. Det var således logiskt att Göteborg också var det lag som släppte in minst mål.

Mats Gren har nu skruvat lite på det fina grundspel som Marcus Lantz och Jörgen Ericson implementerade i laget.

Under försäsongen i år har Häckens lag haft ännu offensivare balans. Det har närmast varit extremt. Man har spelat med Lotta Ökvist i trebackslinjen, en spelare som helst vill anfalla längs med kanten. Och ute på kanterna har man kört med Milica Mijatovic och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som snarare är ytterforwards än backar. Dessutom har Filippa Angeldahl tagit en högre, mer offensiv utgångsposition.

Man brukar prata om kontringsskydd som en viktig faktor i anfallsspelet. Det handlar om att man i sitt anfallsspel även tänker lite defensivt. Häckens kontringsskydd har i princip bara varit Emma Kullbergs snabbhet. Och Jennifer Falks höga position. Ännu så länge har det räckt långt.

Jag skrev ju att det här guldtipset är lite av ett tips mot bättre vetande. För jag ser ett gäng orosmoment kring Häcken. Ett första handlar om vad som händer om Kullberg skulle bli skadad?

Då måste Häcken tänka om kring balansen i laget. 

Ett annat orosmoment kopplat till det offensiva spelsättet är att sådan tokoffensiv brukar funka så länge laget är effektivt, och gör mål på sina chanser. Följden av ultraoffensiv är ju att det inte bara leder till fler mål framåt, lag med sådant upplägg brukar även släppa in några extra mål bakåt.

Medan mer defensivt balanserade lag kan vinna med 1–0 även dåliga dagar finns risken att tokoffensiva lagen behöver göra två–tre mål för att vinna. Och då har man inte råd att komma in i perioder av måltorka.

Men Häcken har två riktigt vassa forwards i Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius. Blackstenius var inget vidare i fjol, väldigt många avslut smet en meter utanför. Men känslan är att hon håller en betydligt högre nivå i år. Och det kommer att krävas.

Ett tredje orosmoment är kopplat till truppens bredd. Man har 12–13 riktigt starka utespelare. Men där bakom är det ganska många frågetecken. I nuläget upplever jag att laget är ganska känsligt för skador. Man har således inte heller råd att sälja en massa spelare efter OS.

Slutligen väckte cupmatchen mot Rosengård ytterligare ett frågetecken. Malmölaget pressade Häcken till ganska stora problem i uppspelsfas. Rosengård stängde Häckens högerkant och tryckte ut Emma Kullberg långt ut till vänster, något som tydligt störde Häcken. Det väckte samtidigt frågan om årets Häcken har för få vassa uppspelsfötter?

Men trots alla frågetecken och orosmoment. Jag tippar alltså att BK Häcken FF tar SM-guldet i höst. Jag gör det för att man har ett väldigt bra grundspel, och för att jag tror att pånyttfödda duon Angeldahl och Rytting Kaneryd kommer att förse Hammarlund och Blackstenius med rätt bollar hela säsongen.

Caroline Seger

2. FC Rosengård

Placering i fjol: Tvåa med 47 poäng och målskillnaden 57–14.
Bästa nyförvärv: Stephanie Labbé
Tyngsta förlust: Zecira Musovic

I fjol hade Rosengård ett guldgrepp i början av höstsäsongen. Men avslutningen av serien blev ett enda långt misslyckande.

Faktum är ju att man till slut bara klarade andraplatsen med ett nödrop. Kristianstad var ju faktiskt förbi med en halvlek kvar av säsongen. Och det var inte Rosengård själva som räddade andraplatsen, utan det krävdes hjälp från Linköping för att de stora silvermedaljerna skulle hamna i Malmö.

I Rosengård tycker man inte att det finns några storklubbar i svensk damfotboll. Och i viss mån har man förstås rätt i det. Alla damallsvenska klubbar har små och slimmade organisationer.

Men det närmaste en storklubb vi kommer är ju ändå just FC Rosengård. Och att klubben bara tagit ett SM-guld de fem senaste åren är ett jättestort misslyckande.

Sett till spelartrupp tycker jag att Rosengård borde vara bäst. Truppen har tillsammans en bit över 1000 landskamper – klart fler än någon annan damallsvensk klubb. Den som har flest är Caroline Seger.

Från Rosengårdshåll har man på senare år likt ett mantra sagt att ”Seger är damallsvenskans bästa spelare”. Seger är en väldigt skicklig spelare – extremt bollsäker och en klippa i presspelet. Men som jag ser det har hon inte haft någon bra inverkan på Rosengårds anfallsspel de senaste åren.

Tvärtom ser jag hennes långsamma bollhantering som en stor anledning till att FC Rosengård bara blev tvåa i fjol. Medan Göteborg spelade i expressfart anföll Rosengård i slow motion.

Under fjolåret svingades det friskt från Rosengårdshåll mot motståndare som backade hem och gick på kontring. Något som visade att Malmöklubben ogillade den typen av motstånd, och sannolikt kan ha fått ännu fler att backa hem och kontra.

Faktum är att Rosengård på många sätt tappade guldet hemma på Malmö IP. Man tog nämligen fler poäng på borta- än hemmaplan i fjol. Rosengård vann bortatabellen på målskillnad före Göteborg. Men i hemmatabellen var mästarlaget således hela sju poäng före Rosengård. 

När motståndarna rullar in på Malmö IP brukar de i princip alltid be busschauffören att parkera bussen framför eget mål. För att Rosengård skall kunna ta det där efterlängtade guldet måste man i år vara mycket bättre på att slå hål på parkerade bussar. Det kommer att krävas snabbare bolltempo och fler djupledslöpningar från mittfältet i år.

Att Hanna Bennison är frisk och hel från start är i alla fall en garanti för fler djupledslöpningar. Känslan är att Jelena Cankovic, som tidigare också lidit av långsam bollhantering, har snabbat upp sitt spel lite i vinter.

Länge tänkte jag alltså tippa guldet till Malmö. Orsaken är att man egentligen lyckats bättre under silly season än Häcken. Man har fått in ytterligare en vass passningsfot i backlinjen i Emma Berglund och två offensiva spelare med fart i Ria Öling och Olivia Schough.

Man har även fått in en spännande forward i tyska Stefanie Sanders. Hon är ganska lång och verkar stark i luftrummet. Det öppnar ju större möjligheter i ett inläggsspel.

Under försäsongen har känslan varit att Rosengård försöker snabba upp sitt spel. Vi får se om det lyckas. I så fall är det stora chanser att guldet trots allt hamnar i Malmö.

Orsaken till att jag ändå tippar laget som tvåa är att man under försäsongen i alla fall inte har hittat rätt lösningar, utan att man har kvar delar av fjolårets anfallsproblem. Men vem vet, det kanske räcker med att Anna Anvegård blir frisk för att Rosengård skall kunna knäcka koden och börja slå hål på parkerade bussar?

Sveindis Jane Jonsdottir

3. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Trea med 45 poäng och målskillnaden 48–29.
Bästa nyförvärv: Sveindis Jane Jonsdottir
Tyngsta förlust: Svava Ros Gudmundsdottir

Ifjol gick guldtåget för KDFF redan under de tre första omgångarna. Men laget reste sig alltså från den svaga inledningen och gjorde totalt sett en kanonsäsong. Trots skador på flera tunga spelare noterade Elisabet Gunnarsdottir:s gäng klubbrekord både i poäng och placering.

Det var framför allt en fantastisk höstsäsong som tog Kristianstad till en slutlig tredjeplats.

Inför den sista halvleken låg man faktiskt både etta i hösttabellen och tvåa totalt. Men en vändning från Linköping gjorde att KDFF alltså fick nöja sig med det lilla silvret, något man jublade över som om man tagit guld.

I höst spelar Elisabet Gunnarsdottirs lag för första gången i Champions League. Där får man sannolikt en tuff väg till gruppspel. Men hur som helst skall laget bli väldigt kul att följa. Både inrikes och ute i Europaspelet.

För det är ett spännande lag Kristianstad mönstrar. Man har kvar alla nyckelspelare från i fjol, plus att man har kryddat truppen med superspännande isländskan Sveindis Jane Jonsdottir. Hon kommer att märkas i damallsvenskan i år, då hon både är snabb, stark och kastar långa inkast. Dessutom kan hon göra mål på egen hand.

Frågan är väl bara vem som skall spela bredvid henne på topp. Där har Gunnarsdottir testat flera olika alternativ. Vi får se om inlånade USA-thailändskan Miranda Nild är lösningen på det problemet.

Annars kanske Kristianstad kan hitta något nytt fynd i sina egna led. KDFF är ju nämligen experter på att utveckla unga talanger. I år kanske det kan vara dags för ett genombrott för Mathilde Janzen. 16-åringen är från Hässleholm, men har tysk pappa, och har därför valt att spela för det tyska flicklandslaget. Här är det läge för Peter Gerhardsson och övriga ansvariga på förbundet att lägga in en övertalningskampanj. För nog vill vi väl att Sverigefostrade spelare skall spela i vårt landslag?

KDFF blev alltså trea i fjol, och tråkigt nog tippar jag dem på samma plats i år. Jag tror inte riktigt att de har jämnheten att utmana om guldet. I fjol släppte man även in lite för många mål för att kunna hänga med i guldkampen. Det finns en medvetenhet kring defensiven, och om något av topplagen vacklar, då är det inte omöjligt att Kristianstad kan hamna ett snäpp högre.

KDFF är ju nämligen ett jobbigt lag att möta. Man har tyngd och kraft på fasta situationer, och häftig skottstyrka från distans genom Therese Sessy Åsland. Nu har man alltså även snabbhet i Jonsdottir. Som sagt, Kristianstad har ett spännande lag.

Sabrina D’Angelo

4. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Femma med 31 poäng och målskillnaden 33–35.
Bästa nyförvärv: Clare Polkinghorne
Tyngsta förlust: Michelle de Jongh (lån under våren)

Trea 2019. Femma 2020 – trots en riktigt usel start. Nu tippar jag att den skånska byn slutar på fjärde plats.

Som jag ser det kan Vittsjö slutar var som helst mellan trea och åtta. Således finns chansen att Thomas Mårtenssons dröm om att Champions League skall komma till byn skulle kunna bli verklighet nästa år.

För övrigt är Vittsjö Idrottspark lätt min favoritarena i damallsvenskan. Där möts man inte av betong och plast, utan av leenden och engagamang. Om det tillåts publik längre fram i serien rekommenderas helt klart ett besök.  

Som lag är årets Vittsjö väldigt svårbedömt, mycket för att man ännu inte har haft alla sina spelare på plats. Men på papprets ser truppen väldigt stark ut.

Jag har sett Vittsjö på tv både mot Rosengård (3–1-förlust) och i genrepet mot Växjö (seger med 2–0). Det har givit positiva vibbar. Känslan är att man kommer att vara bättre än i fjol. Både offensivt och defensivt.

Försvarsmässigt är ju 2019 års bästa målvakt i damallsvenskan tillbaka. Sabrina D’Angelo spelade en halvlek i genrepet mot Växjö och är som ett nyförvärv. Dessutom bör rutinerade mittbacken Clare Polkinghorne vara ett kanonförvärv.

Offensivt var Clara Markstedt och australiska Emily Gielnik ett riktigt vasst anfallspar i fjol. Nu får de stöd av Fernanda da Silva. Det känns som en anfallsuppsättning som kan skaka vilket lag som helst. Markstedt och Gielnik är stora och starka och da Silva är teknisk och lurig.

Snart skall väl även Tove Almqvist vara tillbaka och ge understöd till lagets forwards. Det borde kunna lyfta laget ytterligare. Almqvist var ju väldigt bra innan hon drog korsbandet. 

Tove Almqvist

Gielnik har för övrigt visat god målform i australiska W-league, och gjorde två mål på Tyskland i lördags. Lovande för Vittsjö, som till synes har en bredare trupp än på länge.

Det blir även intressant att se vilken påverkan Robert Bergström kommer att ha på lagets spel. Den tidigare Umeåtränaren är ju känd för att vilja ha ett passningsorienterat uppbyggnadsspel. Något som borde innebära förändringar i Vittsjös annars ganska raka spelsätt.

Nilla Fischer

5. Linköpings FC

Placering i fjol: Fyra med 39 poäng och målskillnaden 32–34.
Bästa nyförvärv: Therese Simonsson
Tyngsta förlust: Lisa Hurtig

I fjol tog Linköping bronsmedaljen trots att man slutade på minusmålskillnad. Även om säsongsupptakten gav stora förhoppningar kändes till slut både placering och poängutfall ganska rimligt med tanke på truppens sammansättning och på alla de skador man drabbades av.

LFC åkte på två käftsmällar mot Rosengård (1–7) och Göteborg (0–7), annars tycker jag att LFC gjorde en fullt godkänd säsong. Men det tyckte inte klubbledningen, för de valde att byta bort tränarna Olof Unogård och William Strömberg.

Nu tränas Linköping av Andreé Jeglertz som ju är en spännande rekrytering. Han har en fin meritlista, och ett bra kontaktnät. Till sin hjälp får han Malin Levenstad, som ju var chefstränare i Rosengård för några år sedan, men på senare år varit spelande assisterande.

Nu är hon bara assisterande, vilket känns smart. Hon får jobba med, och lära sig från lite olika tränare, vilket är en bra skola för en egen tränarkarriär.

Jag såg LFC borta mot Häcken, en match där man förlorade med 5–2 efter att ha släppt in fyra mål på 17 minuter i den andra halvleken. Fram till dess var det en rätt jämn match.

Efter matchen frågade jag tränare Jeglertz och lagkapten Frida Maanum om hur man skall se på årets upplaga av LFC. Det var förstås en rätt dålig tajming med tanke på att båda var besvikna efter att ha åkt på en liten käftsmäll.

Frida Leonhardsen Maanum

Men i besvikelsen noterade jag höga mål och förhoppningar. Maanum höjde årets LFC, tyckte att det liknade den upplaga hon anslöt till. Det var LFC modell 2017 – ett guldlag.

Vi får se om de kan nå samma höjder i år. Maanum sa så här:

”Vi har ett väldigt bra lag i år. Vi har spelat bra på försäsongen. Vi skall försöka pressa motståndarna högt i alla fall. Det är vår spelfilosofi. … Vi har testat med två olika formationer, och har kommit in bra i båda, vilket gör att vi kan spela på två olika sätt. Det är två formationer som hotar lite olika beroende på vilka vi möter.”

Maanum är förstås en nyckelspelare. Hon har en lite ny roll i spelet – lite friare, lite högre upp i planen. Hon säger själv så här om den:

”Jättespännande. Jag har fått en lite mer offensiv roll i år. Det passar mig bra, där vill jag spela. Jag är väldigt nöjd med det.”

Tränare Jeglertz sa så här:

”Vi har en jättespännande trupp med en väldigt bra mix av unga och lite äldre erfarna – jag tycker att vi har en spännande generation spelare. Jag tycker ju att vi skall kunna utmana de bästa, men vi måste vara kliniska i alla moment. Det är så många detaljer som avgör.”

Vad kommer att känneteckna det här Linköpingslaget?

”Det lär väl att visa sig… Jag tycker att vi skall kunna spela på lite olika sätt, att vi inte skall låsa oss vid ett sätt att spela utan vara lite flexibla i spelsätten. Det har vi varit på försäsongen, och det kommer vi att fortsätta vara.”

När jag såg LFC spelade de med fyrbackslinje i något som faktiskt såg ut som klassiska 4–2–4, men som framöver sannolikt mer skall vara ett 4–2–3–1. Formationen med trebackslinje har de skrivit som 3–3–2–2, vilket låter spännande – och väldigt centrerat. Vi får se hur det ser ut i praktiken. 

Sammanfattningsvis tycker jag att årets LFC känns bättre än fjolårets. Ändå tippar jag dem en placering längre ner i tabellen. Men det beror mer på att jag tror att Vittsjö har tagit ett ännu större steg jämfört med i fjol. 

Men jag kan inte säga att jag känner mig säker på LFC som femma. Laget har absolut kapacitet att sluta topp tre, om bitarna faller på plats direkt från start.

Truppen innehåller verkligen flera spännande spelare. Lagkapten Maanum är förstås en nyckel i offensiven. I defensiven har rutinerade Nilla Fischer samma nyckelroll.

Och längst fram, framför Maanum har man en spännande forwardstrio i Uchenna Kanu, Therese Simonsson och Cornelia Kapocs.

Madelen Janogy

6. Hammarby IF

Placering i fjol: Tvåa i elitettan med 66 poäng och målskillnaden 76–25.
Bästa nyförvärv: Madelen Janogy
Tyngsta förlust: Felicia Saving

Hammarby har inte slutat på damallsvenskans övre halva sedan 2004, då man blev femma med 33 poäng. Nu tror jag att det kan vara dags igen.

Utöver Häcken är Malmö FF och Hammarby de herrallsvenska klubbar som uttryckligen gör en seriös damfotbollssatsning. Och det känns som att det inte bara är snack från Bajens håll. Nykomlingen från Söders höjder har verkligen byggt ett väldigt spännande lag.

När jag såg Bajen i inledningen av fjolårets seriespel såg jag ett väldigt spelskickligt, men ack så tunt och uddlöst lag. Bollinnehav är ju bara något positivt om man klarar av att omsätta det i målchanser. Annars är det mest kosmetika.

Men det Hammarby jag sett några gånger den här våren är väldigt bra. Spelskickligheten har kryddats med offensiv spets. Känslan är att Bajen har värvat smart inför den damallsvenska comebacken.

Man spelar 4–2–3–1 med två väldigt passningsskickliga mittbackar i Eva Nyström och lagkapten Alice Carlsson. Båda besitter den viktiga egenskapen att de kan spela igenom motståndarnas mittfält med hårda och precisa passningar.

Som ytterbackar har man två offensivt skickliga spelare i 18-åriga stortalangen Hanna Lundkvist och superrutinerade 36-åringen June Pedersen

När jag såg Bajen i fjol kände jag inte att de fick ut vad jag väntat mig av Pedersen. Nu verkar man däremot ha lärt sig hur man bäst utnyttjar norskan. Pedersen och Hanna Folkesson var prestigevärvningar i fjol.

I år har Bajen värvat vidare. Anna Tamminen, Eva Nyström, Fanny Hjelm Rönnlund och Nina Jakobsson är skickliga spelare som passar bra in i Bajens sätt att spela. Och som grädde på moset har man Madelen Janogy som skapar både spets och ett viktigt djupledshot.

Det som är roligt med Hammarby är ju att man också har en hel hög unga talanger. Den spelare ni framför allt skall kolla in i år är 16-åriga Ellen Wangerheim. Hon har imponerat stort på mig under våren. Hon har gjort det både som nia och från kanterna. Man skall inte sätta press på unga spelare. Men Wangerheim skulle kunna bli årets komet i damallsvenskan. Hon besitter en megapotential.

En annan intressant talang är 18-åriga nyförvärvet från Enskede, Matilda Winberg. Det jag sett av henne har hon en bra speluppfattning.

Hammarby är helt enkelt en väldigt spännande nykomling. På försäsongen har man gjort flera väldigt bra matcher mot damallsvenskt motstånd. Man slog Kif Örebro i cupen med 3–0. Man borde även ha vunnit mot Eskilstuna, men där förstörde den före detta Bajenmålvakten Emma Holmgren allt.

Jag har alltså fått väldigt positiva vibbar av Bajen den här våren. Så bra vibbar att jag tror att de är ett lag för den övre halvan.

De frågetecken som föreligger handlar trots allt om den offensiva spetsen. Om vem som skall göra målen. Laget känns trots allt lite småväxt, vilket även kan bli jobbigt på defensiva fasta situationer.

Vi får se om fjolårets skyttedrottningar Emma Jansson (18 mål) och Emilia Larsson (17) även gör mål i damallsvenskan. Båda har varit högsta serien förr. Jansson har klarat sig bra, och som mest gjort sex mål. Larsson däremot har fortfarande inte startat någon damallsvensk match. 

Nu får ju dock duon uppbackning av Wangerheim och de båda nyförvärven från Piteå, Janogy och Jakobsson. Kanske räcker det för att Bajen skall ta en plats på övre halvan. Kanske inte.

Oavsett tror jag att Hammarby klarar kontraktet med god marginal. Jag skulle bli väldigt förvånad om laget blev indraget i någon bottenstrid.

Emma Holmgren

7. Eskilstuna United

Placering i fjol: Tia med 23 poäng och målskillnaden 31–35.
Bästa nyförvärv: Emma Holmgren
Tyngsta förlust: Julia Tunturi

Eskilstuna stod för fjolårets riktiga megafiasko. Det lag som hade slutat på fjärde plats 2019 var i fjol bara 15 måls målskillnad från nedflyttning.

Tiondeplatsen var ett alldeles för dåligt resultat sett till vilken trupp United hade att tillgå. Nyligen ifrågasatte jag hur laget har letts och utvecklats de senaste åren. Jag skrev:

”Eskilstuna är på många sätt damallsvenskans brunkarlag. Ett lag som i princip bara blivit sämre och sämre sedan Magnus ”Munken” Karlsson tog över som tränare. De har flera skickliga spelare, men knappt något lag- eller passningsspel.” 

Jag konstaterade samtidigt att Eskilstuna lever på fysiska egenskaper eller individuell skicklighet. De fysiska egenskaper jag tänker på är främst Felicia Rogics snabbhet samt att flera spelare är starka i luftrummet och därmed är goda tillgångar vid fasta situationer.

Individuell skicklighet finns framför allt hos Halimatu Ayinde, Loreta Kullashi och Emma Holmgren. Just värvningen av Holmgren tror jag kommer att lyfta Eskilstuna. Laget tappade flera poäng ifjol på svajigt målvaktsspel.

En förvånande sak är att trots att Eskilstuna var fjolårets stora fiaskolag så uteblev de stora förändringar som jag trodde skulle komma. Tvärtom är United den klubb i damallsvenskan som har störst kontinuitet i truppen.

Men det känns ju faktiskt som att det är upp till bevis i år för tränare och tillika sportchef Karlsson. Det är hans fjärde säsong på posten, och nu borde han ha hunnit implementera ett genomtänkt spelsätt.

På den damallsvenska upptaktsträffen lyfte tränare Karlsson kontringsspelet som lagets styrka. Och där håller jag med fullt ut. Det går ju inte att ha så mycket bättre spelare i ett kontringsspel än smarta Kullashi och blixtsnabba Rogic. De gjorde elva mål vardera ifjol, vilket innebar att de delade fjärdeplatsen i skytteligan. 

Och visst går det att komma väldigt långt på kontringar utifrån ett tajt och fysiskt försvar framför den säkra sista utpost som Holmgren utgör. Det är till och med en god grundtanke.

Problemet i fjol var ju att United inte kändes som ett utpräglat kontringslag. Jag hade som ni förstår svårt att hitta vilken identitet de ville ha. Kanske att kommer att klarna under det här året. 

Inför fjolåret tippade majoriteten av alla experter Eskilstuna på medaljplats. I år har laget börjat lovande genom att ta sig till cupfinal. Det blir spännande att se hur laget tippas i år.

Jag sätter dem alltså på sjunde plats. Men de har en trupp som skulle kunna ta medalj – om allt faller på plats. Bara Kullashis geni och Rogics snabbhet är egenskaper som borde kunna göra United till ett topplag.

I fjol visade United även att de har en otroligt låg lägstanivå. Jag har placerat laget fem platser fel båda de två senaste åren. Om jag missar med lika mycket för tredje året i rad blir det antingen stort silver – eller nedflyttning…

Maria Nilsson

8. Växjö DFF

Placering i fjol: Sexa med 27 poäng och målskillnaden 18–32.
Bästa nyförvärv: Shannon Woeller
Tyngsta förlust: Jennie Nordin

I fjol trodde jag (och de flesta andra?) länge på att Växjö skulle åka ut. Men laget slutade faktiskt sexa. Man gjorde det efter en otroligt imponerande höstspurt.

Men det såg alltså länge riktigt prekärt ut. Fortfarande efter 17 omgångar låg smålänningarna på nedflyttningsplats. Sedan vann man fyra matcher och den imponerande bortasegern mot Rosengård i slutomgången tog laget ända upp till sjätteplaten.

Lyftet kom i samband med att Maria Nilsson blev lagets enda tränare. Hon bytte då till fyrbackslinje, vilket skapade trygghet och gjorde att laget vann sex av de åtta sista matcherna. Noterbart var att man slutade på övre halvan trots att man gjorde minst mål av alla lag i serien – bara 18 på 22 matcher.

Jag har sett Växjö två gånger den här försäsongen. Dels på plats mot Häcken, dels på tv mot Vittsjö. Utifrån de båda matcherna har man kvar både fjolårets styrkor och svagheter.

För trots att man tappat båda sina ordinarie mittbackar känns Växjö fortsatt stabilt med den där fyrbackslinjen. Så stabilt att jag inte tror på någon större risk för nedflyttning i år. Tvärtom är det rimliga utfallet att laget slutar någonstans mellan plats sex och nio.

Problemet är ju att man har fortsatt har förtvivlat svårt att göra mål. I de tre senaste matcherna mot damallsvenskt motstånd har man spelat ganska jämnt – men förlorat efter att ha lämnat planen utan att göra mål.

Just målskyttet var något jag pinsamt nog glömde att prata med Växjökaptenen Emmi Alanen om efter matchen mot Häcken. Däremot ställde jag frågan om hur bra hennes lag är i år. Svaret löd:

”Vi har ju börjat från en högre nivå den här säsongen, om man jämför med förra året. Så det ser ju bra ut. … Om vi kan hålla den här nivån hela säsongen, och kanske ta ytterligare ett eller två steg framåt – jag tror att det kan bli jättebra.”

”Vi har kvar hälften av truppen från i fjol, och det är den grund vi fortsatt bygga på. Vi har fått in spelare som utmanar en mot en och anfaller med fart.”

I samband med den matchen noterade jag att huvudtränare Nilsson har en ny, spännande assisterande tränare i Stefan Karlsson. Han har spelat en bit över 100 allsvenska matcher, och avslutade spelarkarriären i fjol. Nu gör han debut som tränare.

Det var både intressant och underhållande att lyssna på Karlsson. Han levde nämligen ut sina känslor och hade synpunkter på både det ena och det andra. Mellan svordomar och domarkritik hörde jag också honom säga mycket klokt, många taktiska drag som Växjö kommer att ha nytta av. För Växjö gjorde många taktiskt smarta saker i Göteborg.

Alanen sa så här om årets tränarkonstellation:

”Jag tycker att det har funkat jättebra. Han har kommit in jättebra. Deras team verkar funka bra, och det har funkat med spelarna också – det är viktigt det här med dynamiken. ”

Jag kollade förstås även av lite med tränare Nilsson. Hon sa så här:

”Vi ändrade ju spelsätt när jag tog över. Och det är det vi har fortsatt bygga på i år. Nu har vi fått in Stefan och en ny målvaktstränare. Det funkar jättebra. Det är mycket nya fotbollskunskaper som kommit in. … Det är svårt att prata placeringar. Man vill utvecklas och gå framåt, men alla andra lag vill ju det också. Vi har varit i botten några år. Nu hoppas vi att vi stabilt skall hålla oss högre upp i tabellen.”

Apropå Nilsson förklarade hon på upptaktsträffen att Växjö helt oväntat har jobbat en hel del med det offensiva i vinter. Man har kollat på spelvägar i uppspelsfas och jobbat extra mycket i sista tredjedelen, alltså på hur man skall komma till avslut. I det spelet såg jag klara brister mot Häcken på Bravida. Så det är något man bör jobba vidare med.

Signe Holt Andersen

Och om Växjö skall kunna hålla sig högt upp i tabellen måste nog Signe Holt Andersen leverera. I fjol gjorde hon sju mål. I år bör hon nog komma upp i tio–tolv om Växjö minst skall kunna kopiera fjolårets placering.

Kanske att danskan kan få lite avlastning i målskyttet av isländska forwardsvärvningen Andrea Mist Pálsdóttir. 22-åringen har landslagsmeriter, men ännu så länge har jag sett (för Växjö) oroväckande lite av Palsdottir. Lossnar det lagom till seriestart? 

En annan som bör kunna avlasta Holt Andersen är vårlånet Evelina Duljan. Hon hamnade i Kristianstads överskottslager i fjol. Förhoppningsvis kan Duljan blomma ut rejält i den här miljön.

Jenna Hellstrom

9. Kif Örebro

Placering i fjol: Sjua med 26 poäng och målskillnaden 26–36.
Bästa nyförvärv: Jenna Hellstrom
Tyngsta förlust: Emma Östlund

I fjol kom Kif Örebro på sjunde plats efter att ha överraskat positivt för andra året i rad. Jag trodde ju faktiskt att närkingarna var en tänkbar avstigningskandidat. Men egentligen var laget aldrig akut indraget i nedflyttningsstrecket.

När serien var slut lämnade succétränaren Stefan Ärnsved efter tre fina år. Efterträdaren heter Rickard Johansson, och vi får se om han lyckas lika fint.

Klart är att Örebro efter många struliga år äntligen har fått ordning på ekonomin. Däremot har man för andra året i rad haft väldigt stor oro i truppen. På silly seasonsidan kan man läsa om 13 nyförvärv och elva förluster. Det blir inte bättre av att man har fyra korsbandsskador i truppen.

Det är alltså ett nybygge som tränare Johansson basar över. Noterbart är att man återigen har en ny försvarsgeneral. 2019 var det Emma Kullberg. 2020 tog Emma Östlund över. Och nu går ansvaret att styra upp mittförsvaret till en ny Kullberg – lillasyster Sanna.

Känslan är dock att Örebro fått in mycket kvalitet – inte minst i form av Sanna Kullberg. Tittar man på truppen tycker jag inte att det känns som ett nedflyttningslag. Utan kanske att Kif faktiskt kan överraska även i år?

Jag såg laget i genrepet mot Hammarby. Det var ju en match utan landslagsspelare, vilket gör den svårbedömd. Bajen var väl något bättre totalt sett, men Örebro var starkare än jag hade trott. Med alla förändringar på näthinnan känns det dock inte rimligt att tippa laget högre än en niondeplats.

Kollar vi spelarprofiler är ju Jenna Hellstrom en intressant återvändare. Med sin snabbhet var kanadensiskan jättenyttig för Kif senast hon spelade i Örebro. Längst fram har man ju målfarliga Karin Lundin, som känns som en av damallsvenskans allra bästa spelare på att förvalta inlägg. I fjol bjöd hon ju på snygga mål både med huvud och volley.

En spelare som skulle kunna bli ett utropstecken i årets serie är 17-åriga talangen Emilia Pelgander. Jag tyckte hon såg spännande ut mot Hammarby. Andra talanger det blir spännande att följa är Sara Lilja-Vidlund och nya Sophia Redenstrand.

Jennie Nordin

10. Piteå IF

Placering i fjol: Åtta med 25 poäng och målskillnaden 21–33.
Bästa nyförvärv: Anam Imo
Tyngsta förlust: Julia Karlernäs

I fjol hängde 2018 års mästarlag med i toppen precis i början av säsongen. Sedan sjönk man sedan som ett sänke genom tabellen och levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången.

Det var Julia Karlernäs som räddade Piteå kvar i högsta serien genom ett fint distansskott i slutomgången. Karlernäs lämnade sedan laget för proffslivet i Spanien. Ytterligare ett par viktiga spelare har försvunnit – man har tappat de fyra bästa målskyttarna.

Faktum är att det knappt är något kvar av det lag som tog SM-guld för 2,5 år sedan. Jag kollade, och 2018 hade Piteå hela 14 spelare som var med i minst 19 av de 22 omgångarna. Från de 14 är bara Faith Ikidi, Selina Henriksson och Cecilia Edlund kvar.

Duktige tränaren Stellan Carlsson får nu bygga om sitt lag igen. Han påbörjade det arbetet i fjol, men får nu börja om på nytt igen. Och nu hörs intressanta rapporter om 4–3–3 och nytt arbetssätt.

Ett tag i början av december funderade jag över om inte Piteå skulle bli det självklara jumbotipset inför årets serie. Då hade man tappat flera nyckelspelare och det ryktades om fler spelarförluster.

Men sedan skaffade sig Piteå både defensiv stabilitet och offensiv spets, och jag kände att tränare Carlssons lag nog ändå bör klara kontraktet.

Den defensiva stabiliteten består i att evigt unga Ikidi får sällskap av Jennie Nordin i mittförsvaret. Ikidi var lysande i Piteå i fjol, och Nordin en stor anledning till Växjös lyft i slutet av säsongen. Ikidi och Nordin bör vara ett av seriens allra bästa mittlås.

Offensivt hade man problem med målskyttet i fjol. Man saknade June Pedersens och Ronja Aronssons fötter vid fasta situationer. Och bara fyra spelare gjorde fler än ett mål – alla de fyra har alltså nu lämnat.

Men man har plockat in två riktigt spännande nya forwards. Nigerianska talangen Anam Imo har jag alltid gillat. Tyvärr led hon av konkurrensen i Rosengård. Men i Piteå bör hon vara riktigt vass att kontra på. Man har även plockat in Moröns succéforward från i fjol, amerikansa Katrina Guillou. De båda borde tillsammans med Cecilia Edlund kunna bilda ett tremannaanfall som gör en del mål.

Norrlagen är ofta svårtippade i och med att de oftast mest möts inbördes på försäsongen. Piteå är extra svårtippat i år med tanke på nybygget samt på att de inte var med i cupens gruppspel, och således inte har spelat några tävlingsmatcher hittills.

Jag tror att Piteå får uppleva en ny säsong på undre tabellhalvan. Men jag tror inte de hamnar sämre än den tiondeplats jag tippar dem på. Snarare känner jag att det kan finnas potential för en placering några hack upp.

Elizabeth Addo

11. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Nia med 24 poäng och målskillnaden 20–31.
Bästa nyförvärv: Hayley Dowd
Tyngsta förlust: Olivia Schough

I fjol var andra året i rad som Djurgården räddade kontraktet i sista omgången. Den här gången slutade man nia. Men trots kamp för överlevnad i damallsvenskan var 2020 års Djurgården ett mycket bättre lag än 2019 års.

Framför allt hade man i fjol en defensiv stabilitet som vi inte såg 2019. Laget stannade på 31 insläppta mål, bara de tre topplagen noterades för färre.

Djurgårdens problem låg i målskyttet. Man gjorde näst minst med 20. Inför silly season var det rimligt att tro att Djurgården skulle fokusera på förbättringar av offensiven. Speciellt som man tidigt förstod att fjolårets bästa anfallsvapen – Olivia Schough – skulle lämna.

Offensivt har Stockholmsklubben verkligen gjort ett intressant transferfönster. Man har letat offensiva krafter över hela världen. Först plockade man in amerikanska Hayley Dowd från Morön. Sedan trillade Alexandra Takounda in från Kamerun, Daniela Zamora från Chile och slutligen ocskå Elizabeth Addo från Ghana.

Mycket Afrika och Amerika alltså. För sedan tidigare fanns ju redan Portia Boakye från Ghana och Linda Motlhalo från Sydafrika i truppen. 

Addo och Takounda är vad jag förstått ännu inte på plats. Det är med andra ord svårt att veta vad det kommer att bli av årets Djurgården. Försäsongen har inte varit imponerande. Därav det här tipset.

Det allra största frågetecknet kring laget sätter jag inte för målskyttet. Man har ju tagit in meriterade och väldigt starka namn – som man bör ju numera ha spelare som är bra nog att kunna fixa lite mål. Däremot undrar jag över målvaktssidan.

Där har man tappat två riktigt meriterade spelare, och ersatt med två oprövade men intressanta. Målvaktsstandarden i NWSL är riktigt bra, så Kelsey Daugherty borde ha kvalitet. Men för mig är hon ett oskrivet kort. Kring 17-åriga Elvira Björklund har jag hört en hel del bra – hon är ett spännande framtidsnamn. Men håller hon redan i år?

Jag känner att om målvaktsduon håller klassen bör Djurgården kunna överträffa mitt tips. Men darriga målvakter kan få väldigt bra lag att skaka. Så målvakterna är alltså nyckeln.

Eller. Under arbetet med det här tipset dök det upp fler orosmoment. Att Malin Diaz skall vara mammaledig är ju ett ”kul” orosmoment, även om det är ett avbräck för laget. Men grattis, Malin.

Man har ett betydligt jobbigare orosmoment om den här nyheten från Aftonbladet stämmer, den talar nämligen om en spricka mellan delar av spelartruppen och tränare Pierre Fondin. Dålig stämning är verkligen inget man vill ta med sig in i en serie.

Som sagt har man flera spännande nyförvärv. Dowd, Zamora och Addo har alla potential att bli attraktioner i damallsvenskan. Jag gillade verkligen det jag såg av Addo i Kvarnsveden. Vi får för Djurgårdens skull hoppas att hon kan prestera lika bra i Stockholm.

Utöver allt utländska spelare skall jag kolla in den centrala mittfältaren Louise Hvarfner lite extra i år. Hon är ung och talangfull – fyller 19 om någon vecka. Jag gillade det jag såg av henne i fjol. Bland annat gjorde hon en kanoninsats mot Rosengård, där hon på ett ovanligt moget sätt försvarade ytan framför egen backlinje.

Det är verkligen otroligt svårt att veta om årets Djurgården är fågel, fisk eller mittemellan. Men jag skulle inte bli förvånad om man räddar kontraktet i sista omgången för tredje året i rad. 

Jenny Danielsson

12. AIK

Placering i fjol: Vann elitettan med 72 poäng och målskillnaden 77–17.
Bästa nyförvärv: Honoka Hayashi
Tyngsta förlust: Sophia Redenstrand

Slutligen tippar jag alltså AIK på nedflyttningsplats. Egentligen är jag emot det här att man  slentrianmässigt tippar nykomlingar i botten.

Jag hade alltså gärna tippat AIK högre. Laget slog poängrekord i elitettan i fjol. Och seriesegrarna i elitettan brukar hålla sig kvar. Men det är tyvärr det enda som talar för Solnaklubben.

Utöver en seger mot Djurgården i februari har jag inte sett något den här vintern och försäsongen som fått mig att känna hopp om ett svartgult liv i damallsvenskan även 2022.

AIK har en fantastisk akademi och får fram massor av duktiga talanger. I år riktas ju framför allt fokus mot hyperintressanta Rosa Kafaji. Det är en tekniker som i högsta grad är sevärd. Men hon behöver nog trolla rejält för att kunna hålla kvar Gnaget i högsta serien.

För tyvärr tycker jag inte att AIK har förstärkt på rätt sätt. Det är stor skillnad mellan våra två högsta serier. Normalt brukar lagen från ellitettan behöva fem–sex riktigt etablerade nyförvärv för att även stå sig i damallsvenskan.

AIK har tagit in duktiga isländska vänsterspelaren Hallbera Gisladottir och man har ett väldigt spännande nytillskott i japanska mittfältaren Honoka Hayashi. Men i övrigt tycker jag att det känns rätt orutinerat och anonymt.

Det finns exempelvis frågetecken kring flera av de spelare som bar AIK i elitettan, om de även klarar av att bära ett lag i damallsvenskan. Bland annat är målvakten Milla-Maj Majasaari ett oskrivet kort på den här nivån.

Jag både hoppas och tror att vi slipper stryklag i årets serie. Jag tror alltså att AIK kommer att plocka en del poäng. Men knappast tillräckligt. Redan i premiären i Växjö får vi en bra värdemätare på nykomlingen.

AIK är ju för övrigt den klubb i damallsvenskan som har klart störst ekonomi. Men de lägger sina pengar på herrlaget – inte på damerna.

Under upptaktsträffen kastade den tidigare F15–17-förbundskaptenen Per Lagerström ut frågan i luften om AIK, ifall man får en dålig start, kommer att visa muskler under OS-uppehållet på samma sätt som man gjort om herrlaget varit illa ute? Han tror inte det. Det tror inte jag heller.

Jag tror bara att det är Häcken och Hammarby av herrelitklubbarna som verkligen vill vinna titlar med sina damlag. AIK och Djurgården är tyvärr inte där ännu. Det krävs nog större tryck från medlems- och supporterhåll för att det skall hända saker på allvar i de två sistnämnda Stockholmsklubbarna.

Tippa damallsvenskan

Därmed har du tagit dig genom mitt damallsvenska tips för 2021. Nu hoppas jag att du också vill vara med och tippa. I fjol var det riktigt många som skrev in sina tips i kommentatorsfältet.

Då var det signaturen FH som tippade bäst. Hen placerade fem lag på exakt rätt placering, och ytterligare tre var bara en placering ifrån. Bra jobbat.

Nu har ni en ny chans. Några har redan tippat i samband med tidigare inlägg. Men ni får gärna skicka in era tips även här.

Förresten. Vill du ha ännu mer information om årets damallsvenska? Då rekommenderar jag att du kollar in årets damallsvenska upptaktsträff. Den finns på den här länken.

Det är en väldigt bra upptaktsträff, i särklass den bästa jag sett. Det är rappt och relevant. Man har fått bort alla de där slentrianmässiga artighetsfrågorna som bromsade upp tidigare tillställningar. Och det är en väldigt bra panel.

Eller just det. I samband med det här tipset brukar jag ju även tippa vem som blir årets skyttedrottning. Där brukar jag ha klart sämre utfall än i tabelltipset. Men i fjol gick det bättre än vanligt. Jag trodde på följande topp tre:

1) Rebecka Blomqvist
2) Mimmi Larsson
3) Pauline Hammarlund

Det blev:

1) Anna Anvegård
2) Mimmi Larsson
3) Pauline Hammarlund

Två rätt av tre är jag väldigt nöjd med även om Anvegård var en lågoddsare och kanske den som var mest självklar på topp tre. Blomqvist kom för övrigt på sjunde plats. I år tippar jag istället fem i topp. Den ser ut så här:

1) Stina Blackstenius
2) Anna Anvegård
3) Emily Gielnik
4) Mimmi Larsson
5) Sveindis Jane Jonsdottir

Stina Blackstenius

Här gäller det ju även att gissa vilka som spelar hela säsongen. Det finns som sagt risk för viss spelarflykt i sommar, när storklubbarna på kontinenten skall göra om sina lag.

Känslan är att Stina Blackstenius i nuläget inte vill sticka i väg igen, att hon vill hitta tryggheten fullt ut på hemmaplan. Och jag tycker att det ser ut som att hon är på väg att göra det. Blackstenius har sett väldigt vass ut på sistone.

Det känns kul att skriva det, för bara några månader tillbaka kändes hon helt ofarlig. Men något positivt har hänt, och de två landslagsmålen mot Polen borde stärka henne ytterligare. Mitt tips är alltså att 2021 blir Stina Blackstenius år.

Utöver de fem på topplistan jag tror även att de här kommer att göra många mål i år: Pauline Hammarlund, Felicia Rogic, Loreta Kullashi, Filippa Angeldahl, Therese Åsland, Therese Simonsson, Anam Imo, Fernanda Da Silva, Signe Holt Andersen, Karin Lundin, Stefanie Sanders och slutligen säger magkänslan att jag även måste nämna Ellen Wangerheim.

Angeldahl smyger fram – och får ett lyft

Inlägget uppdaterat med rätt dag för presskonferensen

På tisdag 15.00 presenterar Peter Gerhardsson sin trupp inför de stundande landskamperna mot USA och Polen. Där lär Filippa Angeldahl finnas med. I dag imponerade nämligen mittfältaren stort framför ögonen på förbundskaptenen.

De senast åren har jag tyckt att Angeldahl varit överskattad. Jag har inte alls tyckt att hon har presterat på den nivå som hon borde kunna göra. Den uppfattningen hade jag under hennes två säsonger i Linköping, och även under fjolåret i Göteborg.

Men i vinter har något hänt med Angeldahl.

I fjol var hon mest inriktad på att hålla bollen inom laget. Däremot fick vi sällan se hennes styrkor i att driva fram bollen, eller hennes fina avslut. Hon spelade i 21 av 22 damallsvenska matcher, varav 19 från start. På dem noterades hon ”bara” för tre mål och ett assist.

I år har jag varit nere i Göteborg och kollat in Häcken vid två tillfällen. Och jag har fått se en helt ny Filippa Angeldahl. Jag har sett en offensivt inriktad spelare som kommer både till egna skott och står för fina framspelningar. Tillsammans med Johanna Rytting Kaneryd driver Angeldahl Häckens anfallsspel.

Mot Växjö slog Angeldahl assisten till segermålet. Och i dagens 5–2-seger mot Linköping assisterade hon till 2–1 samt gjorde själv både 3–1 och 4–1. Två mål och två assist på två cupmatcher mot damallsvenskt motstånd alltså.

Efter dagens match kollade jag med Angeldahl om hennes nya roll. Hon sa:

”Jag försöker ta lite mer offensiv plats, komma upp lite. Jag tycker att den rollen passar mig bra.”

Är det en roll du tagit själv, eller något du blivit tilldelad?

”Det är en roll jag tagit själv. Jag gillar att göra mål så man får passa på att smyga fram.”

Så du har smugit upp 10–15 meter utan att kolla med Mats Gren?

”Nej, vi har väl haft lite dialog, men ibland kommer jag upp lite och blir ytterligare ett hot. Det har fungerat nu.”

Hur skulle du själv beskriva din roll i fjolårets lag?

”Då var det mer att styra spelet bakifrån och sätta andra i bra lägen. Nu har vi justerat det lite så att jag kan komma upp och använda mitt tillslag lite för avslut.”

Som lag, är ni lika starka som i fjol?

”Ja, absolut. Vi har tappat många spelare, men vi har också fått ni bra spelare – med mycket fart. Vi kommer att få jobba mycket mera på att få till det bollinnehav vi vill etablera. Men det kommer att gå mycket fortare i våra omställningar, så jag tror absolut att vi kan vara med i toppen i år också.”

När det inte är Angeldahl som driver Häckens anfallsspel är det alltså ofta Johanna Rytting Kaneryd. I dag hade nyförvärvet från Rosengård två assist, bland annat det här fina till Julia Zigiotti Olmes tidiga 1–0-mål: 

Det kan nog bli en hel del Häcken i den där landslagstruppen på tisdag. En spelare som inte lär vara med är Elin Rubensson. I dag var hon dock tillbaka i spel för första gången på drygt 1,5 år. Rubensson byttes in i 73:e minuten, och med tre tilläggsminuter blev det 20 minuter på planen.

Det var just 20 minuter som det var tänkt att hon skulle spela, så det blev ju klockrent. Efteråt lyssnade jag lite på när GP pratade med Rubensson. Jag hörde att hon hela tiden haft som plan att vara fullt redo till den damallsvenska premiären, men att hon nu var lite osäker på om hon kommer att orka 90 minuter om tre veckor.

Även om Rubensson såg lite lätt rostig ut i dag borde hon ju kunna bli som ett kanonnyförvärv för Häcken.

Det har för övrigt varit väldigt intressant att se Göteborgslaget i de här två matcherna mot Växjö och Linköping. Fjolårets svenska mästarlag var offensivt balanserat. Årets upplag har en ännu mycket mer offensiv balans.

Fjolårets båda kantspelare Natalia Kuikka och Emma Koivisto var i grunden försvarsspelare, även om de hela tiden även fyllde på i offensiven. Årets kantspelare är i grunden offensiva spelare, nästan vilka Mats Gren än må välja. Dessutom har man spelat med Lotta Ökvist i trebackslinjen – en offensivt lagd back, samt att Angeldahl alltså tagit några kliv uppåt i planen.

Följden blir att Häcken skapar ett väldigt tryck framåt när man anfaller. Men det skapas också stora ytor för motståndarna att kontra på. Sådana ytor fick Växjö för två veckor sedan, och sådana ytor fick även Linköping i dag.

Fram till 2–1-målet, som Cajsa Andersson bjöd på genom ett svagt uppspel i den 51:a minuten, tyckte jag att det var en rätt jämn match. Men sedan exploderade Häcken i en maktdemonstration och gjorde totalt fyra mål på 17 minuter.

Jag pratade både med Andreé Jeglertz och Frida Maanum efter matchen. Det är ju inte jättebra läge att prata förväntningar på säsongen precis efter en 5–2-förlust. Jeglertz var exempelvis långt ifrån nöjd med att laget släppt in fyra mål på så kort tid. Maanum konstaterade att Häcken hade varit mycket bättre i båda straffområden.

Men bortsett från frustrationen över förlusten verkade båda ändå övertygade om att årets LFC är bättre än fjolårets, och att laget skall kunna utmana i toppen.

LFC har jobbat med två olika spelsätt på försäsongen, dels ett med trebackslinje som skulle kunna kallas 3–3–2–2, dels ett med fyrbackslinje som i dag såg ut som klassiska 4–2–4, men som framöver sannolikt mer skall se ut som 4–2–3–1.

Linköping hade alltså en period i den andra halvleken där man kom snett på det mesta. De hade inte heller flyt med domsluten. Min uppfattning är att även domare Sara Persson kom rätt snett på det i dagens match, och att det var LFC som blev lidande.

I minut 55 var Persson ute hos Jeglertz efter att han gnällt över ett uteblivet domslut. Jag tyckte nog att Jeglertz hade ett case när han hävdade att den glidtackling Julia Zigiotti Olme satte in efter 54 minuter var ungefär likadan som den Nilla Fischer bjöd på i minut 29.

Domare Persson gjorde dock två helt olika bedömningar. Fischers förseelse ledde till ostskiva samt Häckenfrispark i fint läge. Zigiottis förseelse ledde inte till något alls. Lite så var det tyvärr fler gånger. Tråkigt att man skall behöva ha synpunkter på domarnivån efter var och varannan match.

Apropå konstiga beslut från domare har jag i tidigare inlägg glömt att nämna en intressant händelse från förra veckans cupmatch mellan Alingsås och Rosengård. I minut 86 fick Rosengård straff.

Jag har noterat att det saknas straffpunkt på en del nylagda konstgräsplaner. Den på Gerdskenvallen i Alingsås var en sådan plan utan straffpunkt. Domaren hittade markeringar på långlinjen, som hon hävdade markerade var straffen skulle läggas.

De markeringarna gällde dock avstånd vid hörna, och var bara tio meter från kortlinjen. Jelena Cankovic fick således chansen att lägga straff från tio meter. De flesta utanför domartrion kände att straffen lades väl långt fram. Och när serbiskan gjort mål (6–0) på straffen blev det en diskussion om huruvida allt verkligen gått rätt till kring den där straffen. Domaren valde dock att godkänna målet.

I samband med den där matchen i Alingsås hörde jag folk i Rosengårdsledningen uttrycka oro för dagens match mot Kristianstad.

Det visade sig vara berättigad oro. Jag har bara följt matchen via livescore, men det var intressant. Rosengård fick snabbt till en 3–0-ledning. Men redan till paus var det 3–2. Och på slutet kvitterade Kristianstad. Jag vet inte om fjolårets serietrea hade några chanser att även avgöra, och därmed sno åt sig gruppsegern. Men känslan är ju att Rosengård kom undan med blotta förskräckelsen.

Hur mycket förskräckelse det var i Eskilstuna är också oklart. Men laget lyckades spela 1–1 i Örebro, och därmed ta hem den grupp där tre lag hade chansen på avancemang inför dagens omgång.

Som jag skrev i förra inlägget kände jag att Hammarby spelmässigt sett var den gruppens bästa lag. Men fotboll handlar om att göra mål, och det lyckades inte Bajen med senast på Tunavallen.

Både mot Örebro och i dag mot Sundsvall har Emilia Larsson gjort hattrick. Trots de sex målen blev hon ändå lite av syndabock. Det var ju hennes straff som Emma Holmgren räddade på tilläggstid i söndags. Mål där och det hade varit Hammarby som spelat semifinal och inte Eskilstuna.

Det fjärde semifinallaget kommer från elitettan och heter Umeå IK. UIK stod för en sen vändning borta mot Djurgården. Sarah Mellouk kvitterade till 2–2 i minut 86, och Alexandra Sandström avgjorde i slutminuten.

Umeås seger innebär att laget tar nio poäng, och blir seedat i den lottning som sker på måndag 15.00. Det är de två bästa gruppsegrarna som blir seedade, och får semifinalerna på hemmaplan.

Utöver Umeå tog även Häcken full poäng – och får spela semi på hemmaplan. De båda oseedade lagen blir alltså Rosengård och Eskilstuna.

Som opartisk ser man ju gärna en final mellan Häcken och Rosengård. Men nu är det 50 procents chans/risk att de får mötas redan i semifinal.

I övrigt i dag har Sofia Jakobsson blivit målskytt i Spanien. Hennes Real Madrid vann med 2–0 borta mot La Coruna. Kosovare Asllani byttes in i minut 84 i den matchen. Det är nu en månad sedan Asllani senast startade en match. Men allt talar väl för att hon trots det kommer att finnas med i Gerhardssons trupp på måndag.

När jag kom hem från Göteborg hade jag på Manchester City–Reading på tv:n och Montpellier–PSG på datorn. Jag kollade inte koncentrerat på någon av matcherna, men kunde inte undvika att notera att medan PSG kunde ta en rätt säker seger så fick City verkligen jobba för trepoängaren.

City var hela tiden det bättre laget, men det dröjde ända till 87:e minuten innan Chloe Kelly kunde styra in segermålet efter ett fantastiskt förarbete av Lauren Hemp. 20-åringen fixade straff och var bästa Cityspelare mot Barcelona i onsdags. I dag avgjorde hon matchen genom att springa slalom genom Readlngförsvaret och servera Kelly öppet mål.

Därmed leder PSG och City sina respektive ligor. City har dock en match mer spelad än Chelsea, som kan återta serieledningen i morgon då man möter Aston Villa. Både i Frankrike och England återstår vårmötet mellan ettan och tvåan.

I Frankrike har jag inte sett något datum för seriefinalen mellan PSG och Lyon. Den skulle ju ha spelats för ett par veckor sedan, men sköts upp på grund av coronasmitta i PSG. I England tar Manchester City emot Chelsea den 25 april.

Jätteskräll – Rosa Kafaji och Hanna Lundkvist i landslaget

Inlägget uppdaterat med fler tv-matcher.

Rosa Kajafi

Den senaste tiden har Peter Gerhardsson huvudsakligen kört på säkra kort i sina uttagningar. Men i dag har han bjudit på två riktiga jätteskrällar.

AIK:s Rosa Kafaji har inte spelat en enda damallsvensk match. Och hon har bara startat 15 matcher i elitettan. Men i dag blev 17-åringen, som är född den 5 juli 2003, uttagen i A-landslaget. 

Tillika AIK-fostrade Hanna Lundkvist spelar för Hammarby sedan 2019. Inte heller hon har spelat någon damallsvensk match. Nu kan alltså även 18-åringen, som är född den 17 juli 2002, få göra landslagsdebut innan hon spelar i vår högsta serie.

Hanna Lundkvist

Det här är förstås två kul uttagningar. Jag kan inte säga att jag har följt Kafaji och Lundkvist i elitettan. Men när jag såg dem i F17-landslaget för knappt två år sedan föll jag direkt för deras kvaliteter. Lundkvist kallade jag för ”bolltrollare på yttermittfältet”. Och om Kafaji skrev jag så här:

”Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.

Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.

Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.”

Nu kan alltså Rosa Kafaji få göra debut i A-landslaget. Om hon får spela i någon av de två matcherna under Maltalägret – Österrike den 19 februari och Malta den 23 februari – blir hon den näst yngsta debutanten på mycket länge.

Jag har kollat efter tonårsdebutanter, och hade underlag från 2004. Och perioden 2004–20 är Hanna Bennison den enda som debuterat innan sin myndighetsdag. Här är den listan:

2020: Ingen
2019: Hanna Bennison, 17 år (och 23 dagar).
2018: Loreta Kullashi, 18 år (och 8 månader).
2017: Ingen
2016: Nathalie Björn, 19 år.
2015: Stina Blackstenius, 19 år.
2014: Lina Hurtig, 19 år och Marija Banusic, 19 år.
2013: Ingen
2012: Elin Rubensson, 19 år.
2011: Jessica Samuelsson (nu Wik), 19 år.
2010: Tilda Heimersson, 18 år (och 10 månader).
2009: Emelie Ölander, 19 år.
2008: Louise Fors (nu Schillgard) 18 år (och 11 månader), Kosovare Asllani, 19 år, Malin Levenstad, 19 år och Anna Lindblom, 18 år (och sju månader).
2007: Ingen
2006: Ingen
2005: Caroline Seger, 19 år.
2004: Ingen

Utöver skrällarna Lundkvist och Kafaji finns även en tredje debutant i den i dag uttagna truppen. Det handlar om Kristianstads Onsala- och Kungsbackafostrade back Josefine Rybrink.

Josefine Rybrink

Inte heller Johanna Rytting Kaneryd har fått göra sin landslagsdebut ännu. Hon har däremot tidigare varit uttagen i Gerhardssons trupp.

I förbundets text om trupputtagningen framgår att det kan bli fler debutanter. Ännu så länge är nämligen Chelseatrion Jonna Andersson, Magdalena Eriksson och Zecira Musovic uttagen.

Men i nuläget tillåts inte spelare från England resa in i Malta. Om de restriktionerna ligger kvar blir det i stället trion Emma Holmgren, Amanda Nildén och Emma Kullberg som åker med Gerhardsson till Medelhavet.

Apropå Chelsea så bröts deras långa svit utan ligaförluster i söndags. Man föll med 2–1 hemma mot Brighton.

Det var istället en väldigt bra dag för Manchester City. City vann toppmötet med Arsenal samtidigt som både Chelsea och Manchester United förlorade. Därmed har City återigen ligaguldet i egna händer.

Det är för övrigt ett par riktigt spännande WSL-matcher i veckan. Både onsdagens Londonderby mellan Chelsea och Arsenal samt fredagens Manchesterderby mellan City och United är matcher av högsta betydelse för den engelska guldstriden. Båda sänds dessutom på svensk tv.

Veckans TV-guide (uppdateras löpande när jag hittar nya sändningar):
Onsdag:
17.00: Madrid CFF–Athletic Club i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay.
19.00: Barcelona–Betis i spanska Liga Iberdrola. Sänds på Viaplay.
20.00: Chelsea–Arsenal i engelska WSL. Sänds på Viasat Sport 1 och Viaplay. 

Fredag:
19.15: Eintracht Frankfurt–Essen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
20.00: Manchester City–Manchester United i engelska WSL. Sänds på Viasat Football och Viaplay. 

Lördag:
13.00: Kif Örebro – Linköpings FC, träningsmatch. Sänds på SportExpressen Play samt na.se och corren.se.
14.00: Bayern München–Werder Bremen i tyska Frauen-Bundesliga. Sänds på Viaplay.
16.00: Häcken–Kristianstads DFF, träningsmatch. Sänds på gp.se.

Söndag:
13.00: AIK–Djurgården, träningsturnering, match om tredje plats. Sänds av Sportbladet. 
16.00: Hammarby–BP, träningsturnering, final. Sänds av Sportbladet. 

Bilder av damallsvenskan 2019 – första delen

Detta bildspel kräver JavaScript.

När man är fast i coronakarantän hinner man gå igenom både det ena och de andra. Jag insåg bland annat att jag inte hade gått igenom alla de bilder jag tog från damallsvenska arenor efter fjolårets VM-turnering.

Nu har jag gått igenom dem, och hittade närmare 400 bilder som jag ansåg vara publicerbara. Det är bilder från tio matcher med nio olika klubbar. Här kommer de första cirka 130 bilderna.

Det stora tipset av damallsvenskan 2020

Efter åtta månader och en dag är äntligen tidernas längsta silly season till ända. Det har äntligen blivit dags för damallsvensk avspark. Och därmed är det även hög tid för årets stora damallsvenska tips.

Innan jag började skriva det här inlägget spanade jag på mitt tips i fjol, och noterade formuleringen:

”Det är verkligen inte lätt att tippa serien i år.”

Jag byggde det på att jag i fjol kände att det fanns fem–sex lag som hade rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kunde sluta på medaljplats.

I år ser jag egentligen bara två riktiga guldkandidater. Ändå känns det mer svårtippat än något tidigare år. Dels har den avbrutna cupen gjort att man har färre tävlingsmatcher att bygga tipset på. Dels innebär det stora coronauppehållet att ingen har koll på var lagen står – inte ens de själva.

Inte minst har Norrlandslagen gått under radarn genom att de mest träningsspelat mot pojklag, och andra lag från norr. Men det är många lag som jag tycker är svåranalyserade. På något sätt känns således det här tipset mindre initierat än tidigare. Vi får se om det innebär att utfallet också blir sämre.

Som ni vet är ett tips ett slags gissning. Och i samband med att jag tippar damallsvenskan brukar jag rätta fjolårets tips. Det gör jag delvis för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig mina gissningar är.

Alla som provat vet att det är jättesvårt att tippa alla lag på exakt rätt placering i en serie. Det enda man kan vara säker på när man tippar en serie är således att man inte kommer att få alla rätt. Därför brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering.

2018 var mitt tips ovanligt bra. Då hade jag tre lag på exakt rätt plats och jag fick godkänt på hela tio lag av tolv – nytt personbästa i damallsvenskan. 2019 var utfallet sämre, men ändå helt okej. Ett lag tippades exakt rätt, och ytterligare åtta fanns inom två placeringar. Alltså godkänt på nio lag – det är jag nöjd om jag även kan uppnå i år.

Totalt sett blev utfallet av fjolårets tips så här:

Rätt placering: Ett lag – Kif Örebro.
En placering fel: Sex lag – Rosengård, Göteborg, Linköping, Växjö, Kungsbacka och LB07.
Två placeringar fel: Två lag – Piteå och Vittsjö.
Tre placeringar fel: Ett lag – Djurgården.
Fyra placeringar fel: Ett lag – Kristianstad.
Fem placeringar fel: Ett lag – Eskilstuna.

Jag brukar prata om skiktningar i tabellen när jag tippar. I år ser jag i grunden tre skiktningar. I toppen tycker jag alltså bara att det finns två lag som är realistiska mästare. Därefter kommer hela fem lag med realistisk chans att slå sig in topp tre – vilket i år innebär att man får spela i Champions Leauge. Och i botten finns fem lag som får kämpa för kontraktet.

Dock känns det inte som lika stor skillnad mellan lag fem och tolv i år som det varit de senaste två åren. Känslan är tvärtom att alla tolv lag är bra nog för att slåss på allvar om poängen i alla matcher.

Trupperna, och alla nyförvärv och förluster, hittar ni här. Därmed är det dags. Här är mitt damallsvenska tips coronasäsongen 2020:

1. FC Rosengård

Placering i fjol: Etta med 49 poäng och målskillnaden 51–16.
Bästa nyförvärv: Mimmi Larsson
Tyngsta förlust: Ebba Wieder

När jag tippar brukar jag i första hand gå på vad jag sett av lagen. Näst viktigast är magkänslan. När jag såg Rosengård senast blev laget utspelat av Göteborg.

Utifrån vad jag sett är det alltså vansinnigt att tippa att Rosengård skall försvara sitt guld. Men magkänslan får råda, och den säger att Malmöklubben var klart starkast i fjol, och att man borde vara ännu bättre i år.

Rosengård låg ju nämligen väl framme med kontraktsskrivandet redan när silly season drog i gång för åtta månader sedan. Och sedan förlängde dessutom de spelare man ville ha kvar. Till det har man lagt ett par fina nyförvärv.

Offensivt ser Rosengård väldigt starkt ut. Om man räknar Jelena Cankovic som forward har man fem landslagsforwards. Och man har även bra variation på offensiva spelartyper.

Det rimliga är alltså att Rosengård blir bättre än i fjol – och då blir det ett nytt toppår.

Det som oroar är backuppsättningen. De backar man har är väldigt bra, men de är inte så många. Rosengård är alltså väldigt skadekänsligt på backsidan.

Med tanke på årets vråltuffa spelschema är dock alla lag skadekänsliga. Det känns inte som att någon av våra klubbar är fullt rustade för en komprimerad damallsvenska med 22 omgångar utan uppehåll.

De klubbar som är bäst på att hålla sina spelare friska och hela kommer också att göra bäst resultat. Mitt tips är alltså att FC Rosengård är de som gör allra bäst resultat.

2. Kopparbergs Göteborg FC

Placering i fjol: Tvåa med 45 poäng och målskillnaden 45–19.
Bästa nyförvärv: Stina Blackstenius
Tyngsta förlust: Taylor Leach. (Egentligen är mammalediga Elin Rubensson och knäskadade Beata Kollmats tyngsta avbräcken, men de är ju inga förluster.)

Göteborg har varit tvåa två år i rad. Och två imponerande segrar i genrepen mot Rosengård och Vittsjö de senaste veckan talar för att det skulle kunna bli tredje gången gillt. Ändå tippar jag bara Göteborg som tvåa i år.

I fjol, när jag hade laget som guldfavorit, tappade man chansen till första SM-guldet genom att man hade tre svackor under säsongen, bland annat tog man bara en poäng på tre omgångar i månadsskiftet augusti/september. Rosengård var jämnare, och vann på det.

Göteborgs högstanivå höll guldklass redan i fjol. Det är lägstanivån som måste höjas.

Truppmässigt hade Göteborg precis som Rosengård ett väldigt bra utgångsläge när silly season startade. Man behöll i princip hela startelvan, och har dessutom breddat truppen med spelare som Stina Blackstenius och Emma Kullberg.

Under april och maj fick man dock bakslag genom att först viktiga mittbacken Beata Kollmats drog av korsbandet, och en månad senare meddelade lika viktiga Elin Rubensson att hon tar mammaledigt resten av 2020. De båda var kanske Göteborgs två bästa spelare i fjol.

Trots det vann man alltså klart mot Rosengård och Vittsjö veckan innan seriestart. Det finns alltså mycket som talar för Göteborg.

Det som talar emot är alltså jämnheten. Sedan är det en faktor att Göteborg aldrig har vunnit ett SM-guld. Även om man tagit ett par cuptitlar är frågan om göteborgskorna har den vinnarkultur som krävs.

Lagom till seriestart har även nye tränaren Mats Gren skapat frågetecken genom att visa intresse för utlandsjobb. Vi får se om det stör lagets uppladdning. Annars känns det som att Gren och Jörgen Ericson verkar ha gjort ett bra jobb med laget.

Göteborg kommer att sluta topp tre, och därmed få spela Champions League för tredje året i rad. Jag tippar laget som tvåa, men blir inte förvånad om de lyfter Kronprinsessan Victorias pokal framåt vintern.

3. Linköpings FC

Placering i fjol: Femma på 36 poäng och målskillnaden 37–20.
Bästa nyförvärv: Petra Johansson
Tyngsta förlust: Mimmi Larsson

Av alla vilda gissningar är det här årets vildaste. I fjol var LFC ett stjärnspäckat lag där spelarna inte kunde hålla sams.

Senast under fredagen kunde man läsa i DN om att Emma Holmgren vantrivdes eftersom det var så dålig stämning i laget. Alla spelare hälsade inte ens på varandra i omklädningsrummet. Hon säger bland annat:

”Det fanns orsaker till varför jag bröt mitt kontrakt. Jag vill att alla i laget ska älska att spela fotboll tillsammans. Att varje dag på träningen sträva efter samma mål att utveckla och ta nästa steg. Den delen pratade jag med tränarna om, men tyvärr valde de att se förbi det under säsongen och i stället ta itu med det efter säsongen.”

I tidningen ger Olof Unogård henne rätt. Han säger:

”Tyvärr har hon mycket rätt i sin analys. Det var en grupp som inte drog helt jämnt och vi uppträdde inte som ett lag alla gånger.”

Mitt tips är att Unogård sent omsider har agerat och sett till att alla problemspelare har lämnat. Sannolikt tappade han även någon eller några som han ville ha kvar.

Men oftast är god stämning viktigare är enstaka stjärnor. Att LFC har ett mindre namnkunnigt lag i år behöver alltså inte vara någon nackdel.

Dessutom har man fått in en stark ledare i Petra Johansson, vilket garanterat var något som behövdes. Hon kommer att göra nytta både på och vid sidan av planen. En frisk Nilla Fischer är ju också att se som ett nyförvärv.

Ronja Aronsson är en spelare jag gillar skarpt. Och det blir spännande att se lagets tre nya nigerianska landslagsspelare. Spännande är även Sophie Sundqvist, som gjorde bra ifrån sig i LB07 i fjol. Om Lina Hurtig:s skada inte är för långvarig borde Hurtig kunna förse snabba Sundqvist med en hel del fina bollar.

Under försäsongen har LFC noterat bra resultat, bland annat en seger och ett kryss mot Eskilstuna. Det är en liten chansning, men magkänslan säger att det är Linköping som är årets positiva överraskning i damallsvenskan.

4. Vittsjö GIK

Placering i fjol: Trea på 41 poäng och målskillnaden 33–13.
Bästa nyförvärv: Ebba Wieder
Tyngsta förlust: CJ Bott

Fram till härom veckan hade jag försvarsstarka Vittsjö på tredjeplatsen. Jag kände mig rätt övertygad om att Thomas Mårtensson äntligen skulle få ta sin by ut i Champions League.

Men sedan kom den tråkiga korsbandsskadan på Tove Almqvist, och plötsligt är jag inte riktigt lika positiv till Vittsjö längre. Innan Almqvists skada kände jag att truppen totalt sett var starkare än den som kom trea i fjol.

CJ Bott är ett tungt avbräck, men kanske att en av Mia Leth Jans eller Emma Pennsäter kan få ett lyft. Och Ebba Wieder är ett högklassigt nyförvärv, som kändes som ett bra komplement till Almqvist och Michelle de Jongh.

Vittsjö var den stora skrällen förra året. Jag tror att de förmår att ta en plats på den övre halvan även i år. Men tyvärr tror jag alltså att Mårtensson får vänta på byrepresentation i Champions League ytterligare något år.

5. Eskilstuna United DFF

Placering i fjol: Fyra på 38 poäng och målskillnaden 34–19.
Bästa nyförvärv: Anna Oskarsson
Tyngsta förlust: Lisa Dahlkvist

Eskilstuna gjorde en väldigt stark höst i fjol, och kändes glödhett i början av silly season. Men sedan tappade man de båda rutinerade karaktärsspelarna Petra Johansson och Lisa Dahlkvist. Jag tror att de kommer att lämna rätt stora hål efter sig, och att man kommer att sakna dem.

Noterar att GP har med Linn Vickius på sin lista över damallsvenskans 30 bästa spelare. Hennes lyft har jag missat. Men viktigt för United om mittfältaren numera är såpass bra.

United känns ändå lite svagare än i fjol, framför allt defensivt. Och man släpper in fler mål krävs det också fler framåt. Således kommer mycket att hänga på hur Loreta Kullashi, Felicia Rogic och de andra Eskilstunaanfallarna sköter sig.

Min känsla är att United faller ett pinnhål längre ner i tabellen. Men det är som sagt väldigt svårtippat i år. Och hittar laget höstformen – då blir det Champions League 2021.

6. Kristianstads DFF

Placering i fjol: Sjua på 33 poäng och målskillnaden 38–30.
Bästa nyförvärv: Elise Kellond-Knight
Tyngsta förlust: Rita Chikwelu

Kristianstad är väldigt svårtippat. Truppen känns lite bättre än i fjol, trots att nyckelspelarna Sif Atladottir (mammaledig) och Rita Chikwelu inte är med.

Man har några spännande nyförvärv, och så har man väldigt många spännande spelare som fyller på underifrån. Bland annat är jag nyfiken på om tysk-svenska supertalangen Mathilde Janzen kommer att få speltid i damallsvenskan i år. Med fem byten per match räknar jag nästan med att få se 15-åringen i spel.

Jag räknar också med att få se Therese Ivarsson nicka in en och annan hörna. Däremot är jag bekymrad för defensiven. Inte minst sedan Moa Olsson drog korsbandet. Vad har KDFF för backup på målvaktssidan om Brett Maron skulle skada sig?

Klarar man sig utan skador kan Kristianstad stå för årets lyft i damallsvenskan. Laget har definitivt potential att ta en Champions Leagueplats. Men laget är alltså sårbart, framför allt på målvaktssidan.

7. Piteå IF

Placering i fjol: Sexa på 34 poäng och målskillnaden 30–21.
Bästa nyförvärv: Guro Pettersen
Tyngsta förlust: Madelen Janogy

I fjol kryssade sig Piteå fram. Laget var fortsatt svårslaget, men man hade svårt med målskyttet. Skillnaden mot guldsäsongen 2018 var inte minst att man gjorde färre mål på fasta situationer.

Och där är känslan att man riskerar att tappa ytterligare i år. Eller har man hittat frisparks- och hörn-fötter som ersätter June Pedersen:s och Ronja Aronsson:s? I djupledsspelet har man även tappat Madelen Janogy.

Piteå har inte visat upp sig speciellt mycket mot ”sydländskt” motstånd under försäsongen. Laget är således väldigt svårbedömt. Men känslan är att det här blir ett mellanår för Stellan Carlsson:s lag. Ett år där man har god marginal till nedflyttningsstrecket, men inte förmår att slåss i toppen.

8. Djurgårdens IF

Placering i fjol: Tia på 14 poäng och målskillnaden 24–49.
Bästa nyförvärv: Linda Motlhalo
Tyngsta förlust: Mia Jalkerud

I fjol var laget bedrövligt dåligt utifrån vilka spelare man hade. Man tog bara 14 poäng och hade en gräslig målskillnad. Egentligen tycker inte jag att man förtjänade att hålla sig kvar.

Men det gjorde man. Inledningsvis under silly season såg det inte ut som att Djurgården ville vara kvar i högsta serien. Väldigt länge kändes truppen som ett budgetprojekt, ett lagbygge för elitettan.

Men sent omsider hände något, och nu tror jag att Pierre Fondin förfogar över en trupp som skall kunna hänga kvar. Inte minst är jag spänd på att se vad Linda Motlhalo kan göra. Det jag sett av henne har varit väldigt lovande. Den sena värvningen av Hannah Wilkinson visar att Djurgården har ambition.

Och jag tror att stockholmarna är det bästa av de fem lag som jag tippar kommer att slåss kring nedflyttningsstrecket. Men jag skulle faktiskt bli mer förvånad om man kommer på övre halvan än om man åker ur.

9. Kif Örebro

Placering i fjol: Åtta på 30 poäng och målskillnaden 28–30.
Bästa nyförvärv: Cali Farquharson
Tyngsta förlust: Emma Kullberg

Var länge det riktigt stora överraskningslaget i fjol. Hade häng på den absoluta toppstriden ända in på hösten. Men som nykomling orkade man inte riktigt hela vägen. Utan till slut blev man bara näst största överraskningen bakom Vittsjö.

Sedan fjolåret har man tappat flera bärande spelare. Bland annat Emma Kullberg som höll ihop backlinjen, Eveliina Summanen som drev mittfältet och Heather Williams som var anfallskreatören.

På nyförvärvssidan har man gjort som i fjol, värvat lite mindre namnkunniga, men ändå intressanta spelare. Känslan är ändå att Kif Örebro har en sämre trupp i år. Och det var frestande att sätta Örebro på nedflyttningsplats.

Men så har jag hört snacket om ett stort lyft för Heidi Kollanen. Och jag har hört att Sara Vidlund Lilja är redo för det stora genombrottet. Visar det sig även att amerikanska nyförvärvet Cali Farquharson är så bra som förhandssnacket vill göra gällande så bör Örebro ha tillräcklig anfallskraft för att klara kontraktet. Men toppstrid, som det var ifjol – det tror jag inte på i år.

10. Växjö DFF

Placering i fjol: Nia på 36 poäng och målskillnaden 25–40.
Bästa nyförvärv: Maria Möller Thomsen
Tyngsta förlust: Frida Boriero

Jämfört med förra våren är Växjös trupp flera klasser sämre i år. Antar att det är därför som många tippar småländskorna på nedflyttningsplats. Men jag tycker att truppen ändå är starkare än den som klarade kontraktet i höstas.

Och det skall bli kul att följa Ria Öling, som jag tyckte var otroligt bra i höstas. Hon är helt klart en av seriens allra mest underskattade spelare. Den snabba finländskan sprang i cirklar kring motståndarbackarna i fjol, ändå har jag inte sett henne på några topplistor över allsvenskans 25, 30 eller 50 bästa spelare.

Utöver Öling är Myran en plusfaktor för Växjö. På gräset på hemmaplanen Myresjöhus Arena är laget nämligen mycket svårslaget. Jag tror att hemmaspelet är det som fixar kontraktet för Växjö i år.

Fast laget kommer inte att spela några hemmamatcher på Myresjöhus Arena det här året. Stadion byter nämligen namn till Visma Arena i nästa vecka, och frågan är om smeknamnet Myran också kommer att bytas ut…

11. Umeå IK

Placering i fjol: Vann elitettan på 60 poäng och målskillnaden 55–16.
Bästa nyförvärv: Lisa Dahlkvist
Tyngsta förlust: Ebere Orji

Det är ju otroligt tråkigt att tippa nykomlingarna på nedflyttningsplats. Men även om jag hoppas och tror att både Umeå och Uppsala kommer att stå upp bra i årets damallsvenska är jag skeptisk till om man har tillräckligt bra trupper.

Något som talar för klassiska UIK är ju att med undantag av Kungsbacka i fjol har alla seriesegrarna i elitettan hävdat sig väldigt bra som damallsvenska nykomlingar.

I Umeås fall är jag dock tveksam till om nyförvärven räcker. Framför allt känns backlinjen väldigt orutinerad. Däremot är ju Lisa Dahlkvist ett superförvärv på mittfältet.

I fjol maskerade Kif Örebro sin styrka framgångsrikt under tidig försäsong. Men jag hann se deras kvalitet i en träningsmatch, vilket gjorde att jag lyfte upp dem på fast mark i tabellen. Kanske att Umeå har lurat mig och att de också är bättre än vad tidiga resultat visat. Men som jag ser det har UIK inte presterat något i år som talar för att de skall hänga kvar.

12. IK Uppsala Fotboll

Placering i fjol: Tvåa i elitettan på 55 poäng och målskillnaden 63–25.
Bästa nyförvärv: Emma Holmgren
Tyngsta förlust:

Precis som med Umeå saknar jag tydliga signaler om att Uppsala har kvaliteten för att hålla sig kvar. Jag tror inte att man blir ett avsågat stryklag.

Emma Holmgren är bra nog att spika igen i vissa matcher, och Cassandra Korhonen är en måltjuv som gjorde 25 mål i fjol i elitettan. Hon borde kunna skjuta hem några poäng till sitt lag.

Uppsala kan således bli en otrevlig motståndare för många av de andra lagen. Men jag känner inte så här på förhand att det skall räcka till nytt kontrakt. De matcher man har spelat mot damallsvenskt motstånd under den extremlånga försäsongen har blivit två förluster (4–0 mot Piteå och 3–1 mot Eskilstuna) samt ett kryss mot Kif Örebro.

Det som talar för Uppsala är att tränare Jonas Valfridsson var uppe med IFK Kalmar och fick känna på hur det går för lag som inte är rätt förberedda. Han borde ha lärt sig en hel del där.

Om Uppsala skall hålla sig kvar måste man nog få en bra start. Speciellt som man börjar hemma mot Djurgården och borta mot Växjö – två lag som är tänkbara räddningsplankor. Uppsala behöver nog minst tre poäng på de båda matcherna.

Därmed har jag tagit mig igenom alla tolv lagen. Det är lite kortare kommentarer än vad jag brukar bjuda på. Huvudorsaken till det är förstås att jag inte känner att det är meningsfullt med några längre analyser av lagen. Fjolåret är väldigt långt borta, och försäsongen har varit väldigt matchfattig.

Om inte corona ställer till det mer har vi facit i mitten av november. Då vet vi om mina gissningar var bra eller dåliga. Innan jag sätter mig och bokar ett säsongsabonnemang på Aftonbladet Play hör det ju till traditionen att jag även skall tippa skytteligan.

Det är ett tips där jag historiskt sett oftast har varit väldigt snett ute. Fjolåret var inget undantag. Då tippade jag så här:

1) Anja Mittag
2) Pauline Hammarlund
3) Mimmi Larsson

Plus att även de här sju skulle finna med på topp tio: Madelen Janogy, Stina Blackstenius, Anna Anvegård, Svava Ros Gudmundsdottir, Mia Jalkerud, Sanne Troelsgaard och Rebecka Blomqvist.

Facit blev så här:
1) Anna Anvegård
2) Rebecka Blomqvist
3) Mia Jalkerud och Therese Ivarsson

Jag hade i alla fall med tre av de fyra toppnamnen på mitt topp tio. Och Hammarlund och Larsson slutade på delad femteplats.

I år ser mitt tips ut så här:

1) Rebecka Blomqvist
2) Mimmi Larsson
3) Pauline Hammarlund

Övriga spelare på tio i topp blir: Anna Anvegård, Loreta Kullashi, Stina Blackstenius, Frida Maanum, Michelle de Jongh, Sara Vidlund Lilja och Therese Ivarsson.

Självklart välkomnar jag även era tabelltips. Skriv dem i kommentarsfältet, så kan vi jämföra framåt november.

Spelet kan börja.

Snygg seger i sista matchen

Sverige avslutade Algarve cup snyggt genom 2–0-seger mot Portugal. Det var helt klart siffror i underkant, för jag tyckte att det var betydligt större skillnad mellan lagen än bara två mål.

Jag räknade till 9–0 i målchanser, och jag såg att det var 60–40 i bollinnehav i svensk favör i slutet av matchen. Gissar att det var sisådär 95–5 om man jämförde bollinnehav på offensiv planhalva. Portugisiskorna förmådde nämligen sällan hålla i bollen på svensk planhalva. I den första halvleken var hemmalaget knappt över mittlinjen.

Framför allt imponerade det svenska laget under den första kvarten. Då satte man presspelet på ett utmärkt sätt. Man hade bra hårdhet i de lite längre passningarna, och man skapade också fyra 100-procentiga målchanser under de första 17 minuterna.

Sedan tappade Sverige lite passningskvalitet, vilket gjorde att man slutade skapa målchanser. Det var fortsatt svensk dominans, men Portugal lyckades hålla Sverige utanför sig i nästan 30 minuter. Det dröjde till 46.30 innan pigga Sofia Jakobsson satte det välförtjänta ledningsmålet.

Och 5.30 in i den andra halvleken smällde Fridolina Rolfö på halvvolley in 2–0 i krysset. Hon gjorde det med sitt stödjeben, det högra. Det var ett väldigt fint mål efter ett rakt igenom väl genomfört anfall.

Rolfö revanscherade sig för en väldigt svag insats mot Tyskland. I kväll kände man igen Wolfsburgstjärnan – hon var riktigt bra. Det var för övrigt de flesta svenska startspelarna. Jag tyckte att det svenska laget såg riktigt bra ut i den här matchen.

Peter Gerhardsson gav Rebecka Blomqvist chansen från start som forward för första gången. Blomqvist inledde piggt, men var sedan borta ur matchbilden långa stunder. Strax innan hon byttes ut fick hon ett kanonläge – men sköt över det tomma målet.

Trots den rätt grova missen tycker jag att hon får godkänt. Det var första gången hon på riktigt spelade med startelvan i landslaget, och det går inte att kräva att hon skall hitta tajmingen i samarbetet med de andra offensiva spelarna direkt.

Jag tycker dock att Mimmi Larsson har varit den forward som stärkt sina aktier mest – av de som varit med i Algarve. Kanske faktiskt att Anna Anvegård också stärkt sin position, trots att hon inte var med.

Vissa av er tycker att jag varit för hård mot Stina Blackstenius. Skillnaden mellan henne och Larsson/Blomqvist är att Blackstenius har spelat med Rolfö, Asllani, Jakobsson och de andra en väldig massa gånger. Hon borde därmed både ha koll på hur de rör sig och hur och när de passar. Jag ställer således högre krav på Blackstenius än på de andra.

Hanna Bennison fick chansen i två av matcherna. Jag tycker att hon skötte sig riktigt bra i dag. Jag är rätt övertygad om att Elin Rubensson fortfarande är förstavalet, men Bennison utmanar Julia Zigiotti Olme om att vara första utmanare i den mittfältsroll som kräver mest tvåvägsarbete.

Caroline Seger inledde dagens match med tre felpass mitt i planen de första tre minuterna. Ändå känns hon rätt gjuten i den balanserande rollen. Den enda som ens är nära är Nathalie Björn, men eftersom hon spelar back i Rosengård känns det inte som att hon kommer att ges chansen att utmana Seger fullt ut.

Jag noterar för övrigt att vissa av er som kommenterar här i bloggen tycks längta tills den dag när veteranerna Hedvig Lindahl, Seger, Nilla Fischer och Linda Sembrant petas från landslaget. Det gör inte jag. Jag ser inga givna ersättare till Lindahl och Seger, och då ser jag inte någon anledning till att plocka bort dem.

På mittbackssidan finns ju numera flera bra alternativ till Fischer och Sembrant. Men det skadar inte med konkurrens, så jag ser gärna att alla veteranerna hänger i några år till.

Jag hörde för övrigt Peter Gerhardsson säga i dag att han uppfattar det som att konkurrensen i landslaget har skärpts till ytterligare i år. Det är ju bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på om det inte är lite tillfälligt. För bakom den starka 97-årgången har det ju varit väldigt tunt med stora talanger. Vi får hoppas att de bästa spelarna i de årgångarna utvecklas sent. Annars är risken att påfyllningen inte kommer vara lika god om några år.

Damallsvensk formbarometer, OS-kval och nytt utlandsproffs

Den senaste tiden har den här bloggen haft mycket av sitt fokus på dramatiken i elitettan. Och helt tycks den inte ha lagt sig. För det är inte bara Sunnanå som annonserar efter spelare på sociala medier. Även Kungsbacka har lagt ut en annons på hemsida och twitter.

Det sades att Kungsbacka hade muntliga löften från 14 spelare. Ännu så länge har man dock bara presenterat tre. Det är ganska långt ifrån en elitettantrupp.

Apopå elitettan har flera av er hjälpt till med små rapporter från helgens träningsmatcher med lag från serien. Kul. Läs de rapporterna i Forum Elitettan.

Det har ju även spelats en hel del fotboll den senaste veckan. Personligen har jag sett tre hela matcher koncentrerat och tre halva. Gårdagens träningsmatch Göteborg–Fortuna Hjørring 5–0 såg jag på plats på Valhalla IP.

Göteborg imponerade framför allt genom stabilitet. Men i paus var jag lite frågande till hur jag skulle analysera det jag hade sett. Göteborg ställde upp 3–5–2 från start. I trebackslinjen spelade Filippa Curmark, Emma Kullberg och Beata Kollmats.

Göteborg saknade Elin Rubensson (säkerhetsåtgärd efter smäll mot huvudet) och Emma Berglund (fick en smäll mot ena knät i förra veckan, men skall vara tillbaka i full träning) i matchen. Under den första halvleken saknade jag även löpstarka kantspelarna Emma Koivisto och Natalia Kuikka.

De båda var med på planen, men de var inte med i matchen som man vande sig vid under förra året. Den första halvleken imponerade Göteborg mest genom att leda med 2–0 utan att ha spelat speciellt bra.

I den andra halvleken såg det mycket bättre ut. Göteborg spelade 3–5–2 i 80 minuter, sedan växlade man till 4–4–2. Nya tränaren Mats Gren sa till GP efteråt att tanken är att laget skall växla mellan de båda spelsystemen i år.

Natalia Kuikka vaknade till rejält efter paus. Hon gjorde två mål och hade en assist. Rebecka Blomqvist var pigg och gjorde också två mål. Hennes forwardskollega Pauline Hammarlund gjorde väl egentligen ingen vidare match. Men Hammarlund stod i alla fall för ett riktigt snyggt mål – en läcker språngskalle på ett fint inlägg från Kuikka.

Göteborgs 3–5–2 hade lite olika utseende i olika skeenden. Ibland var det 3–1–4–2 med Vilde Böe Risa som mittfältslibero, ibland 3–4–1–2 med Filippa Angeldahl som tia. Personligen tyckte jag att Böe Risa var planens gigant. Norskan har bara kontrakt till sommaren, och verkar vilja vidare ut i Europa. Sticker hon i sommar blir det en nöt att knäcka för Göteborg hur man skall kunna ersätta henne.

Till helgen drar den svenska tävlingssäsongen i gång. Inför den tänkte jag här bjuda på en damallsvensk formbarometer. Som det ser ut nu är FC Rosengård jättefavoriter att försvara guldet. I dag vann Malmöklubben med 1–0 mot Vittsjö efter ett fantastiskt mål av Hanna Bennison.

Rosengård är alltså storfavoriter. Bakom dem känns Göteborg som lika klar favorit till andraplatsen.

Övriga medaljörer finner man i en kvintett med Vittsjö, Linköping, Kristianstad, Eskilstuna och Piteå. I nuläget är det lite fördel Vittsjö bland de här fem. De har i princip kvar hela fjolårets lag, och kontinuitet är ju viktigt.

Övriga fyra känns som medaljkandidater, men alla omges av ett eller annat frågetecken. Linköping har ju exempelvis haft svårt att ens få ihop lag till att spela träningsmatcher. Så kan det gå när man lägger ner sitt F19-lag. LFC hade mått bra av att ha lite F19-spelare att fylla sin bänk med nu.

Det blir intressant att se hur många spelare Linköping får ihop till nästa helgs hyperintressanta bortamatch mot Göteborg. Klart är att LFC har en väldigt stark elva – om samtliga spelare är friska och tillgängliga.

På undre halvan är känslan just nu att Växjö är starkt nog att klara sig kvar utan att bli akut indraget i någon nedflyttningsstrid.

Däremot sätter jag lite frågetecken kring Kif Örebro och Djurgården. I nuläget känns det som att det är de två lagen samt nykomlingarna Uppsala och Umeå som kommer att göra upp i bottenstriden. Dock noteras att Örebro gjort bra resultat hittills i träningsmatcherna, samt att talangfulla Sara Lilja Vidlund har varit glödhet. Ett genombrott för henne skulle kunna göra Örebro till ett stabilt mittenlag.

I nuläget är det större frågetecken för Djurgården. De har mycket nytt, och det känns inte självklart vem eller vilka som skall göra målen för Stockholms stolthet. Det är nog viktigt för klubben att få behålla Mia Jalkerud.

Det är förstås väldigt tråkigt att tippa nykomlingarna i botten. Ännu så länge har jag dock inte sett varken värvningar eller resultat som gör att man kan lyfta Umeå eller Uppsala. Men det är ju drygt 1,5 månader till avspark, och något av de båda nykomlingslagen kanske kan visa hög kvalitet under den perioden.

Hos Uppsala noteras att skytteligatrea i elitettan (25 mål) verkar ha konserverat formen. Cassandra Korhonen gjorde nämligen alla lagets tre mål vid gårdagens 3–1-seger mot Bollstanäs. Korhonens målskytte lär bli väldigt viktigt för Uppsala i år.

Uppsala har en spännande värdemätare på söndag. Då skall laget nämligen till Piteå för bortamöte i cupen.

Apropå cupen har LB07 dragit sig ur även den. Det innebär att gruppen med Rosengård och Kristianstad kommer att ha två reservlag. Det ena är IS Halmia. Däremot har jag inte sett någon uppgift om vilket det andra är.

Rosengårds tränare Jonas Eidevall är för övrigt inte det minsta nöjd med upplägget för cupens gruppspel. Han vill slopa det geografiska upplägget.

”Jag hade mycket hellre haft en grupp med tre allsvenska lag. Det är helt obegripligt att två grupper kan vara så ojämna. Ska vi ha en nationell tävling tycker jag att det i slutspelet får vara rikstäckande om vi ska kalla det för Svenska cupen.”

Jag kan bara hålla med om att grupperna haltar. Det hade förstås varit mycket bättre om man hade gjort som i herrcupen. Där placeras lag 1–4 i varsin grupp. De ställs mot lag 5–8 i omvänd ordning, och sedan lottas övriga lag in i grupperna.

Även med det upplägget hade Rosengård förstås kunnat hamna i en grupp med två lag från lägre divisioner. Däremot hade vi inte kunnat få en grupp med Göteborg, Vittsjö, Linköping och Växjö.

Det om den inhemska fotbollen. Nu till landslagsnivån, och OS-kvalet. Numera är det bara 15 länder kvar som har chansen att vinna OS-guld i sommar. Ett av dem är Sverige.

Det är fortfarande bara åtta lag som har kvalat in. Nämligen:
Japan (värdnation)
Brasilien
Nya Zeeland
Sverige
Storbritannien
Nederländerna
Kanada
USA

Men nu är det bara sju lag kvar som kan ta de kvarvarande fyra platserna. Vilka det blir avgörs i fyra playoffmatcher under mars och april:

Sydkorea–Kina
Lagen möts hemma och borta perioden 6–11 mars.

Australien–Vietnam
Lagen möts hemma och borta perioden 6–11 mars.

Kamerun–Zambia
Dubbelmötet startar i Kamerun den 2 mars. Returen spelas i Zambia den 11 mars.

Chile–Kamerun/Zambia
Den tolfte och sista OS-platsen går till Afrika eller Sydamerika. De båda kontinenternas tvåor möts hemma och borta perioden 9–15 april.

Under veckan har jag sett två intressanta OS-kvalmatcher, nämligen USA–Kanada och Australien–Kina. Båda matcherna slutade med förväntat resultat, men var spelmässigt ganska intressanta.

Finalen i Nordamerikas OS-kval handlade mest om prestige, då både USA och Kanada redan var klara för OS inför avspark. USA valde att spela med ett halvt B-lag, de bytte sex utespelare från den avgörande matchen – semifinalen. Kanada däremot bytte bara två spelare.

Utöver de första fem–tio minuterna var Kanada det bättre laget i den första halvleken. De hade 56–44 i bollinnehav och hade också halvlekens bästa målchans i ett friläge för Christine Sinclair.

Så långt var jag väldigt imponerad av de kanadensiska spelet. USA hade inte så mycket spel, men är ju alltid farliga i djupled. Och man kunde tagit ledningen på det distansskott från Christen Press som tog i ribban. Däremot var Press avvinkad för offside på det friläge som finns med på klippet nedan.

Före paus spelade Kanada sig förbi den amerikanska pressen på ett elegant sätt. Efter paus bet den amerikanska pressen betydligt bättre. Om det berodde på trötta kanadensiskor eller på ett mer koncentrerat USA är oklart.

Klart är att USA till slut vann med solklara 3–0. Jag räknade till 8–2 i klara målchanser, så det var inget orimligt slutresultat. Min känsla efteråt var ändå att matchen gav mer till Kanada än till USA.

Noterbart är att USA fortsatt har väldigt svårt att hitta unga spelare att matcha in i sitt landslag. De yngsta spelarna i OS-kvaltruppen var Rose Lavelle och Andi Sullivan, som båda är födda 1995. I kvalfinalen hade Kanada sju spelare som var yngre än yngsta amerikanska.

Matchen Australien–Kina handlade om gruppseger, och om att få möta Vietnam i playoff. Australien vann gruppen på kryss, något som kan ha påverkat insatsen från The Matildas.

För när hyperintressanta teknikern Tang Jiali gav Kina ledningen i 86:e minuten var det hur rättvist som helst. Kina låg rätt i positioner och stängde på så sätt ut Sam Kerr från spelet. Australien kändes både fantasi- och uddlöst. Trots att hemmalaget hade 70–30 i bollinnehav var det 7–3 till gästerna i avslut mot mål.

Kina däremot har jag inte sett så bra sedan VM 2015 – då jag trodde att de var på gång att ta sig tillbaka till den yppersta världseliten igen. Kinesiskorna hade flera kreativa spelare, och bjöd på flera fina anfall. Dock tyckte jag att det kändes som att de höll igen lite i sina offensiva löpningar. Om fler kinesiska spelare hade gått för det i kontringarna tror jag att de kunde ha skapat betydligt fler klara målchanser.

Och Australien skulle få sista ordet. Precis när klockan tickade in på den 93:e minuten slog Emily van Egmond in det som kändes som segermålet. Australien vann med 1–1 och får möta Vietnam i playoff. Kina förlorade med 1–1 och ställs mot Sydkorea.

Det är alltså oklart hur Australiens insats påverkades av det faktum att de hade råd att spela 0–0. Men känslan är alltså ändå att Kina har något spännande på gång. Och jag håller kinesiskorna som favoriter i deras playoffmöte med Sydkorea.

Kina ställde för övrigt upp på följande sätt: Peng ShimengLuo Guiping, Wu Haiyan (kapten), Lin Yuping, Zhai QingweiZhang Xin, Yao Lingwei, Ma Jun, Li YingWang Shanshan och Tang Jiali. Det är sex nya spelare jämfört med den elva som Kina mönstrade mot Italien i åttondelsfinalen i VM förra året. Flera av de nya spelarna kändes alltså väldigt intressanta.

Intressant tänkte jag även att fredagens tyska seriefinal mellan Hoffenheim och Wolfsburg skulle vara. Men när jag kom hem och slog på tv:n var det redan avgjort. Matchen hade pågått i en halvtimma, och Wolfsburg ledde med 3–0. Fridolina Rolfö hade visat vägen genom att göra första målet. Wolfsburg vann med 5–2 och Rolfö blev utbytt i 65:e minuten. Noterbart är att Madelen Janogy inte fick någon speltid.

Wolfsburg leder nu tabellen med sex poängs marginal. Kampen under våren lär stå om andraplatsen. I dag vann Bayern München med 3–0 mot Leverkusen. Bayern hade behövt göra två mål till för att passera Hoffenheim.

Apropå Bayern skrev jag i förra inlägget om Lea Schüller:s övergång från Essen till Bayern München. Jag hade dock missförstått det lite. Schüller byter inte klubb förrän i sommar. I dag gjorde hon två av målen när Essen vann med 4–0 i derbyt mot Duisburg.

Under den senaste tiden har antalet svenska utlandsproffs vuxit. I min lista här ovan har jag nu hittat 35 svenska spelare som tillhör klubbar i olika högstaligor utanför Sverige. Och då räknar jag inte med svenska medborgare som spelar sin landslagsfotboll för andra länder.

Den liga som har flest svenska spelare är Italiens Serie A femminile. Där har vi nu sju spelare i sju olika klubbar. Senaste svenska att skriva på för en Serie A-klubb är Emelie Helmvall. Hon debuterade för Pink Bari i helgens möte med Florentia. Det var dock en annan svenska som stal showen i den matchen. Sara Nilsson blev nämligen tvåmålsskytt när hennes lag vann med 4–1.

Utöver Nilsson blev även Linda Sembrant målskytt i den italienska ligan den här helgen. Sembrant gjorde sitt andra ligamål för säsongen när Juventus vann mot Inter med 5–1.

Den svenska skytteligan i Italien toppas av Jenny Hjohlman som gjort tre mål. Sembrant och Nilsson står på två, medan Julia Molin och Annahita Zamanian har gjort varsitt.

I Spanien tog svensklaget Tacon en viktig poäng hemma mot Valenica. Matchen slutade 0–0, vilket innebär att Valencia ligger på 15:e plats och alltså är under nedflyttningsstrecket. De föll ner under strecket i lördags när Betis vann sin match. Tacon ligger på nionde plats med 23 poäng.

Jag såg den andra halvleken av matchen. Och det var verkligen gräsligt dålig spelkvalitet. Jag tror faktiskt inte att något av lagen lyckades slå fler än tre passningar till rätt adress en enda gång i den andra halvleken. Det gjorde faktiskt lite ont att se Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson i en så dålig fotbollsmatch.

I tabelltoppen har Barcelona fortsatt nio poängs ledning till tvåan Atletico Madrid. Barca vann helgens match med 7–0 mot Huelva. Där blev Jennifer Hermoso och Asisat Oshoala tvåmålsskyttar.

Slutligen tillbaka till Australien. Där ser det ut att bli rakt igenom Sydney och Melbourne i slutspelet. Brisbane Roar föll nämligen mot bottenlaget Perth Glory i söndagens möte. Därmed försämrades Roars chanser att slå sig in topp fyra ganska rejält. Med två omgångar kvar är det bara fem lag kvar i slutspelsstriden. Tabelltoppen ser ut så här:

Melbourne City                      20–3    28
Sydney FC                            19–8    22
Western Sydney Wanderers  21–14  19
Melbourne Victory                 14–13  17
———————————————–
Brisbane Roar                       16–16  14

Tillagt i efterhand: Här är en liten cupgenomgång. Det bör ju förstås först uppmärksammas att Julia Spetsmark gjorde tre mål på 70 minuters speltid när Benfica vann med hela 11–2 mot Amora FC i portugisiska cupens kvartsfinal. Målen går att se här. Framför allt gillar jag Spetsmarks löpning innan hennes tredje och sista mål.

Och när Slavia Prag blev klart för semifinal i tjeckiska cupen gjorde Mia Persson ett av lagets mål. Slavia vann kvarten med förkrossande 11–0 mot Hradec Kralove.

Maja Göthberg gjorde inget mål, men hon var i alla fall med och tog Kups till semifinal i finska cupen. Man slog ut HJK med 4–3 i kvartsfinal. I Frankrike spelade Hanna Glas hela matchen när PSG gick till cupsemi via 3–1 borta mot Arras. Däremot ingick inte Marija Banusic i Montpelliers trupp när laget föll på straffar mot Bordeaux.

Dags för svensk finalhelg

Vi är framme vid den sista stora svenska damfotbollshelgen 2019. Jag vet att det är ett landslagsläger kvar, men i princip tar säsongen slut på söndag.

Tyvärr är det avgjort i toppen. Jag skriver tyvärr eftersom det sannolikt hade blivit stora publiksiffror på lördagens slutomgång – om guldstriden hade levt.

I fjol hade vi en levande guldstrid, och totalt 9616 åskådare på slutomgången. I år känns det tveksamt om publiksiffran når upp till fyrsiffrigt på någon av de sex matcherna.

Mest spänning är det ju förstås i nedflyttningsstriden, mellan Djurgården och LB07. Där är det fördel Stockholm. Djurgården hänger kvar om de tar lika många poäng som LB.

Djurgården spelar borta mot Vittsjö i den match som på förhand känns som omgångens klart intressantaste. Utöver nedflyttningsstrid är det ju en match där hemmalaget kan säkra de lilla silvermedaljerna. Den andra intressanta kampen som återstår i tabellen är ju just den om lilla silvret och bronset. Den mellan Vittsjö och Eskilstuna.

Med tanke på att Vittsjö lär vara motiverat att vinna och ta tredjeplatsen tror jag knappast att Djurgården kommer att ta en trepoängare i morgon. Jag tror inte ens att de får med sig någon poäng från Skåne.

Frågan är om Djurgården har med sig en damallsvensk plats hem till Stockholm i morgon kväll. Det troliga är att de har det – trots att jag tror att de kommer att förlora. Göteborg är ju nämligen det klart bättre laget i mötet med LB07. Göteborg har också fyra raka segrar mot LB i tävlingsmatcher.

Det som talar för LB är att Göteborg blir tvåa i damallsvenskan – oavsett resultat. Det är således inte säkert att göteborgarna är beredda att kasta sig in i alla dueller på samma sätt som lag som slåss för kontraktet brukar göra.

Dessutom har Göteborg drabbats av ytterligare en hjärnskakning. Huvudskador har ju varit ett tema här i bloggen på sistone. Och Göteborg är kanske det lag som varit allra hårdast drabbat på senare år. Man minns ju exempelvis att både Loes Geurts (juni 2015 till februari 2016) och Jennifer Falk (maj 2017 till mars 2018) varit borta långa perioder till följd av huvudskador. Och i år har Catrine Johansson tvingats sitta på läktaren hela säsongen på grund av hjärnskakning.

På sistone har ju även Elin Rubensson varit borta till följd av huvudskada. Och i veckan lades Julia Roddar till på den här mindre trevliga listan. Roddar spelar inte i Malmö i morgon, och även om Rubensson tydligen varit med i träning igen vore det förstås vansinnigt att låta henne spela en match som inte betyder något för laget. Även med några av sina landslagsspelare borta skall Göteborg vara ett bättre lag än LB07.

Men vem vet, ibland kan ju motivation slå klass. Så det kanske kan bli skrällar både i Vittsjö och Malmö under lördagen. Och i så fall kan nedflyttningsstriden bli en riktig nagelbitare.

Utöver nedflyttningsstrid och kamp om lilla silver och brons blir det även intressant att se vem som vinner skytteligan.

Anna Anvegård leder på 14 mål, ett för Rebecka Blomqvist. För Anvegård väntar bortamatch mot Kristianstad och för Blomqvist alltså bortamatch mot LB07. Även Mia Jalkerud och Therese Ivarsson har kvar en liten chans att bli årets damallsvenska måldrottning. De båda står på elva mål. De behöver alltså göra minst tre mål för att vinna. Jalkerud skall alltså till Vittsjö och Ivarsson möter Rosengård på hemmaplan.

Men lördag och damallsvenskan i all ära. Det är på söndag som helgens riktigt heta matcher spelas – både i Sverige och internationellt.

Helgens svenska publikmagnet är ju matchen om andra plats i elitettan mellan Hammarby och Uppsala. Vinnaren i den matchen spelar i damallsvenskan 2020 – vid kryss är det Hammarby som tar den åtråvärda andraplatsen.

Matchen startar 13.00 och direktsänds av Aftonbladet:

Helst skall man ju förstås ta sig till Kanalplan och se drabbningen. Det ser ut att bli nytt publikrekord för elitettan. Det har nämligen sålts över 2400 biljetter i förköp. Hammarby har elitettanrekordet själva, och det är färskt. Det kom ju nämligen 2432 åskådare på derbyt mot AIK den 12 oktober.

Det om helgens inhemska matcher. Nu till nomineringar och priser. I går meddelades vilka spelare som är nominerade till Fotbollsgalan.

Jag reagerade över att juryn i princip struntat i damallsvenskan vid nominering till damkategorierna. I back- och forwardskategorierna fanns inga damallsvenska spelare. För jag räknar inte Kosovare Asllani (sex matcher) och Nilla Fischer (fem matcher) – de har spelat för lite i damallsvenskan för att de skall kännas aktuella.

Juryn har närmast till 100 procent gått på insatser i landslaget. Det gör att målvaktskategorien är närmast skrattretande. Där är de tre VM-målvakterna nominerade. Och Hedvig Lindahl är ju förstås självskriven här. Men varken Zecira Musovic eller Jennifer Falk har ju spelat något i landslaget i år – de har bara suttit på bänken.

Således måste de vara nominerade för sina insatser i damallsvenskan. Båda har gjort okej säsonger, men jag har inte sett någon argumentera för att de skulle vara vår högsta series två bästa. Tvärtom tycks de flesta överens om att Sabrina D’Angelo och Emma Holmgren har varit damallsvenskans två bästa målvakter. D’Angelo har hållit nollan i tolv av 19 matcher i ett bottentippat lag. Hon har dessutom släppt in klart minst mål i serien – men är inte nominerad. Det är närmast skandalöst.

I går trodde jag att juryn till Fotbollsgalan var tvungen att ta med minst en spelare från damallsvenskan i varje kategori. Men jag har blivit informerad om att det inte är så. Självklart är det damallsvenska meriter som gäller för priserna ”allsvenskans mest värdefulla spelare” samt ”årets genombrott i allsvenskan”.

Men i övriga kategorier får juryn fritt ta ut:

* Svenska spelare utomlands
* Svenska spelare i Sverige
* Utländska spelare i Sverige
Spelare som spelar i Sverige ska ha deltagit i minst hälften av seriematcherna.

Eftersom juryn består av fyra förbundskaptener (Peter Gerhardsson, Magnus Wikman, Ulf Kristiansson och Anders Johansson) samt en representant för EFD (Stefan Alvén) och tre experter från etermedia; Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (C More & TV4-gruppen) samt Frida Östberg (SVT) känns det självklart att förbundskaptenerna ser till att våra landslagsspelare får en gräddfil till galan.

Och tvärtom blir damallsvenskan extremt åsidosatt. Det känns ju som att EFB omgående bör se till att damallsvenskans bästa spelare kan prisas i något annat sammanhang. Kanske att någon tv-kanal skulle kunna vara intresserad av att ha en damallsvensk prisgala?

Inom herrfotbollen har man ju skapat ”Allsvenskans stora pris” för att allsvenska spelare hamnade i skuggan av landslagets spelare på Fotbollsgalan. Allsvenskans stora pris arrangeras i samarbete av Cmore, magasinet Offside och Svensk Elitfotboll.

Här är förresten alla nomineringar till Fotbollsgalan:

Årets målvakt: Jennifer Falk, Hedvig Lindahl och Zećira Mušović.
Årets back: Magdalena Eriksson, Nilla Fischer och Linda Sembrant.
Årets mittfältare: Vilde Böe Risa, Elin Rubensson och Caroline Seger.
Årets forward: Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö.
Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Sandra Adolfsson, Anna Anvegård och Caroline Seger.
Årets genombrott i damallsvenskan: Hanna Bennison, Ebba Hed och Matilda Plan.

Om det både var tråkiga och tveksamma nomineringar i damkategorierna till Fotbollsgalan var uttagningarna till allstarlaget i amerikanska ligan NWSL närmast ett skämt.

Helgens stora match i världen är ju finalen i NWSL på söndag kväll. Avspark är 20.30 svensk tid mellan North Carolina Courage och Chicago Red Stars. Jag vet inte hur vi i Sverige kan se den.

Jag hoppas att den här länken stämmer, för enligt den kan vi i Sverige se matchen gratis på nwsl:s hemsida. Men jag är osäker, för det har inte funkat efter VM.

Klart är att Courage är favoriter. Men ett lag som har målmaskinen Sam Kerr på topp kan aldrig skrivas av.

Däremot kunde många av NWSL:s mer framträdande spelare tydligen skrivas av när det där allstarlaget i NWSL röstades fram. Ligan lät supportrar rösta, och många av dem gick mer på landslagsmeriter än på vad spelarna gjort i ligan.

Således kom exempelvis Rose Lavelle med i elvan – trots att hon bara spelat 450 minuter och gjort ett mål i årets ligaspel. Ligaspelare och ledare rasar nu mot allstarlaget.

En av de spelare som nog borde ha varit med i elvan var japanska veteranen Yuki Nagasato. Hon presenterade ett eget förslag på hur man skall ta ut ligans allstarlag i framtiden. Det känns som att Nagasato är något bra på spåret:

Det om priser. Utöver avslutning i USA och i våra svenska elitserier spelas det en del spännande matcher runt om i Europa i helgen. Vi har ett franskt toppmöte (Lyon–Bordeaux) som krockar med den damallsvenska slutomgången under lördagen. Och på söndag väntar en riktigt spännande toppmatch i Englands WSL. Den går mellan fullpoängaren Manchester City och regerande mästarinnorna Arsenal.

Damfotbollshelgen har tjuvstartat i dag. Tidigare i kväll har Bayer Leverkusen, där Antonia Göransson saknades i matchtruppen, förlorat med 1–0 mot Turbine Potsdam.

Och Ferroviaria från Brasilien har i dag tagit den ena finalplatsen i Sydamerikas Champions League, Copa Libertadores. I natt får vi veta om de får möta brasilianskt eller colombianskt motstånd i måndagens final. I natt möts nämligen Corinthians och America de Cali i den andra semifinalen.

Slutligen, här är helgens tv-guide:

Lördag:
13.00 på Viaplay: Wolfsburg–SGS Essen
15.30 på SVT1: Vittsjö–Djurgården
15.30 på Sportkanalen och Cmore: LB07–Göteborg
15.30 på Viaplay: Lyon–Bordeaux

Söndag:
13.30 på Viaplay: Manchester United–Reading
14.00 på Viaplay: USV Jena–Bayern München
15.30 på Viaplay: Arsenal–Manchester City

 

De Jongh, Bennison och Samuelsson med till USA

Peter Gerhardsson har just presenterat truppen till årets sista landskamp, bortamötet med världsmästarna USA.

Och bland de 23 spelarna finns debutanterna Hanna Bennison och Michelle De Jongh samt återvändare som Jessica Samuelsson och Pauline Hammarlund.

Otroligt kul med Bennison och De Jongh, det är två spelare som efter utmärkta säsonger är väl värda den här chansen.

Gerhardsson rör runt ganska mycket i sin trupp. Hela sex av de spelare som var uttagna från början senast är borta. Det handlar om Amanda Ilestedt, Sandra Adolfsson, Julia Roddar, Fridolina Rolfö, Olivia Schough samt Elin Rubensson.

I förra truppen kom Julia Karlernäs in som reserv. Hon får nytt förtroende. Hon ersatte Rubensson, som skrev på Instagram i går att hon var tillbaka i träning med laget efter sin hjärnskakning. Men Göteborgsmittfältaren var alltså inte vara i sådant skick att hon var uttagbar för landslaget.

Även i Ilestedts och Rolfös fall lär det handla om skador. Jag hann inte se hela presskonferensen, men räknar med att snart kunna uppdatera det här inlägget med info kring Rolfös nya fotskada.

Här är U23-landslagets trupp till två landskamper mot Rysslands A-landslag i november.

 

Damallsvenskt avgörande – och magasin

Helgens aktiviteter har redan dragit i gång. Under tiden jag skrivit på det här inlägget har jag spanat på Köln–Wolfsburg på Viaplay. En match där Fridolina Rolfö byttes in i paus, och således fick göra ligadebut för Linköping Södra.

I början av den andra halvleken spelade nämligen Wolfsburg med hela fyra före detta LFC-spelare på planen; Hedvig Lindahl, Claudia Neto, Rolfö och Pernille Harder. Under den perioden var det närmast uppvisningsfotboll.

Fridolina Rolfö och Hedvig Lindahl

Rolfö gjorde ett piggt inhopp, och satte nästan 4–0. Hon missade nämligen bollen, men hon störde ändå Kölnmålvakten så mycket att det blev självmål. Det stod 3–0 i paus, och slutade med 5–0-seger för Wolfsburg, som nu har sex raka segrar.

Tillagt i efterhand: Jag ser att Rolfö trots allt har bokförts för målet på tyska förbundets hemsida. Men det såg som sagt inte ut som att hon träffade bollen, så det borde i efterhand justeras till självmål.

Två av de tre lag som står på tolv poäng, Hoffenheim och Bayern München, möts under lördagen i en intressant match.

I kvällens match gjorde för övrigt Sara Björk Gunnarsdottir två mål. Hon har även skickat en hälsning till de blivande svenska mästarinnorna:

Vi står ju inför en av de mer intressanta damallsvenska omgångarna på många år. Mötet Växjö–Kif Örebro känns avslaget, men i övrigt finns det stor laddning i samtliga matcher.

Det troliga är ju att Rosengård får fira guld i helgen. Frågan är bara vilken dag. Jag tror faktiskt att det blir redan på lördagseftermiddagen.

För om Göteborg inte vinner i Piteå är ju saken klar. Nu är det ju förstås alltid kul att vinna SM-guld, men att göra det framför tv:n, dagen innan egen match, är nog det sämsta sättet som finns. Så jag gissar att det är med blandade känslor som Rosengårdsfolket följer Piteå–Göteborg under lördagseftermiddagen.

Piteå borta är ju en väldigt tuff uppgift för Göteborg. Piteå är svårslaget i år, laget har bara tre förluster i damallsvenskan, och bara en av de har kommit på hemmaplan.

I hemmalaget är det frågetecken för Madelen Janogy. Min känsla i tisdags var att hon inte spelar den här matchen. En nyhet från Piteå är att skadedrabbade Elin Bragnum lämnar klubben.

I Göteborg är dagens nyhet att duon Emma Berglund och Pauline Hammarlund är aktuell för spel igen. Frågan är vilken form de har. Klart är ju att göteborgarna kommer till spel utan de båda viktiga ledarna Beata Kollmats (avstängd) och Elin Rubensson (hjärnskakning). Rubensson har för övrigt fått ett bakslag, och riskerar att ha spelat klart den här säsongen.

Om Piteå tar poäng av Göteborg tappar söndagens match mellan Rosengård och Linköping mycket av sin laddning. Men om Göteborg tar en trepoängare tvingar man Rosengård att vinna mot LFC – om Malmöklubben vill fira guld den här veckan.

Hos Rosengård finns det frågetecken för landslagstrion Zecira Musovic, Caroline Seger och Anna Anvegård, som ju samtliga lämnade landslagssamlingen med skador.

Från LFC kom det tidigare rapporter om att Nilla Fischer var redo för comeback efter hennes hälskada. Fast det senaste budet är att hon nu har ont i ett knä, och trots allt inte kommer att spela.

Corren hade för övrigt en riktigt intressant intervju med Olof Unogård i dag. Där säger han att det känns som att det är dags för ett omtag – att bygga om laget med mer framtidsfokus. I ett tillägg säger han så här om årets lagbygge:

”Så här i efterhand kanske det var mer problematiskt än vi trodde att ha två så liknande forwardstyper (Mimmi Larsson och Stina Blackstenius) i samma lag.”

Det är ju något jag också varit inne på här i bloggen. Den spontana reaktionen på uttalandet är ju för övrigt att det troliga är att Mimmi Larsson spelar någon annanstans nästa år.

Om hur Kosovare Asllani såg på det spelsystem som Unogård hade under tidig säsong säger tränaren så här:

”I början försökte med ett 4–2–2–2-system, men hade inte typerna som krävdes i övrigt. Sen hade vi, det kan man väl säga nu, en Kosovare Asllani som var ett åskmoln över sin roll. Ska vi leva med den situationen månad in och månad ut?”

Han får även frågan om för varför han valt det spelsätt man har, där man spelat i gång bollen, vilket har gjort att laget blivit väldigt känsligt för hög press från motståndarna.

”Vi hade kunnat skriva lycka till på bollen, skicka den långt varje gång på två av seriens snabbaste forwards och se vad som händer. Men när jag rekryterades var det ingen fotboll som LFC ville står för och inte jag heller.”

Det känns som att det kan hända ganska mycket i LFC:s trupp i vinter. Det blir spännande att följa.

Det blir även spännande att följa söndagens skållheta Skånederby mellan Vittsjö och Kristianstad. Lagen ligger ju trea och fyra i serien och är i högsta grad med i kampen om den andra Champions Leagueplatsen.

Än mer spännande är lördagens måstematch för Djurgården, hemma mot Kungsbacka. Det vilar en jätteok på djurgårdsspelarnas axlar inför avspark. Orkar de bära den tyngden? Djurgården har ju bara tagit en poäng på de elva senaste omgångarna. Vårens möte med Kungsbacka slutade dock med Djurgårdsvinst efter sent segermål av Olivia Schough.

Djurgårdens motståndare i kampen för nytt kontrakt är LB07. De spelar på söndag, borta mot formstarka Eskilstuna. Det känns inte som att det är en match där LB tar några poäng. Samtidigt har LB fyra raka kryss med sig till Sörmland, så Malmöklubben har varit svårslagen på sistone.

LB har fyra poäng upp med tre matcher kvar att spela. Efter den här omgången har Djurgården kvar hemmamatch mot Piteå och bortamöte med Vittsjö. För LB återstår bortamatch mot Linköping och hemmamatch mot Göteborg. Båda lagen har alltså en väldigt tuff avslutning på serien.

Ett av Djurgårdens stjärnförvärv inför den här säsongen är Hanna Folkesson. Hon har även en huvudroll i det damfotbollsmagasin som nyligen startades på obosdamallsvenskan.se. Det heter 3femme2 och det har hittills gjorts tre avsnitt. Jag har sett hela de två senaste och delar av det första, och tycker att programmet är riktigt sevärt.

Jag reagerade negativt när jag hörde programledare Björn Johnson kalla Faith Ikidi för Fejt Mika-ell och att Ogonna Chikvidi nickade in ett mål för Djurgården. Men den negativiteten försvann snabbt. Johnson kommer att lära sig att uttala namnen efterhand, och hans studiokompisar Folkesson, Louise Schillgard och Lisa Ek har kunnande som gör att det blir bra. Inte minst gillade jag den delen i slutet av det andra avsnittet där Schillgard berättar om sin tid i Espanyol. Man hittar programmen här.

Folkesson har sett rätt bekymrad ut när bottenstriden har kommit på tal. Och det slog mig att hon ju faktiskt har ganska jobbiga erfarenheter av damallsvenska bottenstrider. 31-åringen åkte ut med Umeå Södra 2008, hon åkte även ur med AIK både 2010 och 2012 samt med Umeå 2016. Det riskerar alltså bli Folkessons femte nedflyttning med fjärde klubben. Jobbigt.

I Stockholm spelas det även en annan riktigt spännande match under lördagseftermiddagen. Det är ju derby och tillika toppmöte i elitettan mellan Hammarby och AIK.

Precis som det är en hyperintressant omgång i damallsvenskan kan vi vara framme vid avgörandets ögonblick i den näst högsta serien. Segrar för Umeå mot Uppsala och Hammarby i Stockholmsderbyt skulle innebära att UIK är klart för uppflyttning och att Hammarby är väldigt nära.

Men vid segrar för Uppsala och AIK väntar ett riktigt rysarslut i serien. På AIK:s hemsida kan man läsa mer om hur upplösningen i elitettan ser ut.

Noterbart i övrigt från helgens båda toppmatcher är att sittplatsbiljetterna är slutsålda till Stockholmsderbyt. Det ser ut att bli storpublik, och kul är att Aftonbladet gått in och sänder matchen på sin hemsida.

I helgen får vi även tre nya elitettanklubbar. Under lördagen är det Alingsås–Älvsjö (står 2–0) och Dösjöbro–Jitex (står 0–4) och på söndagen är det Bollstanäs–Sunnanå (står 3–2).

Dags för en koll på vad som är på gång utanför Sveriges gränser. Helgens internationella höjdare är Londonderbyt Chelsea–Arsenal, som spelas på söndag. Det är också en av de matcher som går att se på svensk tv i helgen. Här är en liten tv-guide:

Lördag:
13.00 på Viaplay, Hoffenheim–Bayern München
13.45 på Sportkanalen, Piteå–Göteborg

Söndag:
13.30 på Viaplay, Tottenham–Manchester United
14.00 på Viasat Fotboll, Turbine Potsdam–Freiburg
16.00 på SVT1, Rosengård–Linköping
16.00 på Viaplay, Chelsea–Arsenal

I övrigt i helgen spelas sista omgången i amerikanska NWSL. Där är det redan klart att North Carolina vinner grundserien och att Chicago Red Stars kommer tvåa. De båda lagen får därmed hemmamatcher i semifinalerna.

Klart är också att Portland och Seattle kommer att spela slutspel. Portland behöver ta en poäng hemma mot Washington Spirit för att säkra tredjeplatsen. Fyran Seattle är två poäng och nio mål bakom Thorns inför slutomgången. Seattle avslutar borta mot jumbon Orlando.

Noterbart är att alla matcher spelas natten mot söndag, men att de har olika avsparkstider. När det är avspark för Portland är Seattles match redan färdigspelad, så Thorns kommer att veta om man måste ta poäng eller inte.

Det största samtalsämnet i amerikansk klubbfotboll för tillfället är dock inte slutspelet. Utan det är om tidernas skyttedrottning Sam Kerr kommer att sticka till Europa efter säsongen. Kerr skulle tjäna klart mer i ett europeiskt topplag än hon gör i Chicago. Och visst hade det varit kul att få se världens bästa målskytt i en europeisk liga?

 

Slutligen en liten tillbakablick på det landslagfönster som precis har slagit igen. Från det noteras att allt fler länder visar sig på den högsta nivån, vilket är kul.

Det är ju exempelvis klart att ett lag av Kenya och Zambia kommer att ha två chanser att kvala in till OS. Afrika har ju 1,5 platser, och vinnaren av mötet mellan de två nationerna får först spela om en OS-plats i den afrikansk kvalfinalen. Skulle det bli förlust där har man en andra chans i playoffmöte med Chile.

Den lilla ögruppen Saint Kitts & Nevis är inte riktigt lika nära en OS-plats som Kenya och Zambia. Men nationen som ungefär samma befolkningsmängd som Borlänge och Hässleholm (drygt 50 000 invånare) är i alla fall klar för det nordamerikanska slutkvalet till OS.

I det karibiska förkvalet skrällde Saint Kitts & Nevis och vann sin grupp efter seger med hela 4–1 i gruppfinalen på bortaplan mot favoriten Trinidad och Tobago.

Trinidad och Tobago var ju snubblande nära att kvala in till VM i Kanada. Då avgjorde Ecuador nationernas playoffmöte på övertid. Våren 2016 tog sig sedan Trinidad och Tobago till avgörande möte med USA om en OS-plats i Brasilien. Där blev det storstryk, men Trinidad hade i två turneringar i rad visat att man var på gång.

Drygt tre år senare blev man alltså utslaget av Saint Kitts & Nevis. Man kan nog slå fast att Trinidad och Tobago inte är på gång längre…

Utöver Saint Kitts & Nevis kvalade Jamaica, Haiti, Costa Rica och Panama in till det nordamerikanska slutkvalet. Dit var USA, Kanada och Mexiko direktkvalade.

De tre direktkvalade samt Costa Rica har varit med i alla de fyra tidigare slutspelen i Nordamerikas OS-kval. För Jamaica, Haiti och Panama är det andra gången medan Saint Kitts & Nevis debuterar. Slutspelet avgörs i februari nästa år. Det troliga är förstås att USA och Kanada tar de två OS-platserna.

Noterbart från förkvalet var att Jamaica- och Bordeauxstjärnan Khadija Shaw gjorde nio mål på tre matcher, och är nu uppe på 40 landslagsmål på 27 landskamper – ett hyfsat facit för en 22-åring…

Shaw har redan slagit jamaicanskt målrekord. En annan spelare som slog nationsrekord i landslagsmål tidigare i veckan var Sverigebekanta Linda Sällström. Hon gjorde fyra mål mot Albanien, nådde upp på totalt 43 och passerade därmed Laura Österberg Kalmari, som slutade på 41.

 

En liten analys av Ungern–Sverige

Inlägget korrigerat med uppgifter kring Thomas Dennerby.

I morgon 18.45 spelar Sverige mot Slovakien på Gamla Ullevi, och på TV12 samt Cmore Fotboll.

Det är en match där Sverige är klara favoriter, men där det kan bli knivigare än man kanske kan tänka sig.

Den svenska truppen är ju ganska skadedrabbad. Från Peter Gerhardsson:s VM-elva saknas Nilla Fischer, Caroline Seger och Elin Rubensson. Dessutom saknas Anna Anvegård, som sannolikt hade varit en startspelare om hon varit frisk.

Även en tredje av Rosengårds VM-spelare har lämnat truppen. Zecira Musovic har en muskelskada i ljumsken och har ersatts i truppen av Emma Holmgren.

Trots avbräcken är alltså Slovakien ett lag vi skall kunna vinna mot. Vi har mött dem fyra gånger tidigare, samtliga matcher har handlat om EM-kval och samtliga har blivit svenska segrar. Senaste mötet var på Gamla Ullevi i september 2016, och slutade med svensk 2–1-seger efter svenska mål av Emilia Brodin (hette då Appelqvist) och Pauline Hammarlund.

Det var Sveriges första hemmamatch efter OS-silvret i Brasilien, och 11 460 åskådare kom till Gamla Ullevi. Nu är Slovakien återigen Sveriges första hemmamotståndare efter en stor mästerskapsframgång. Slås publiksiffran från 2016 i morgon?

Slovakien är ett försvarsstarkt och ganska svårspelat lag, ett lag som sällan vinner mot toppnationer, men som oftast står upp väl. De spelar ganska rakt och är kontringsstarka.

Den spelare Sverige i första hand skall ha koll på är förstås Bayern Münchens löpstarka offensiva mittfältare/defensiva forward Dominika Skorvankova. 28-åringen är både snabb och har en enorm arbetskapacitet, hon springer över mycket stora ytor.

En annan viktig spelare i Slovakien är Friburgs ytterback/yttermittfältare Jana Vojtekova. Hon är utrustad med en mycket vass vänsterfot och slår frisparkar och hörnor med både längd och precision från många olika platser på planen. Hon gjorde för övrigt segermålet när slovakiskorna vann mot Lettland i fredags.

Det som oroar inför morgondagens möte är att Sverige inte imponerade spelmässigt mot Ungern i fredags. Jag har nu hunnit se matchen, och det jag fick se var ett otroligt effektivt Sverige.

Sverige gjorde mål på sina tre första heta målchanser och slutsiffrorna 5–0 (1–0) kändes alldeles för stora. Min räkning av målchanser slutade 7–4 (1–4), vilket ju indikerar att 2–1 hade varit ett rimligt segerresultat.

Sverige öppnade matchen med tio bra minuter, där man ägde spelet utan att komma till några riktigt bra målchanser. Det var därför inte helt ologiskt att Magdalena Eriksson nickade in ledningsmålet på en frispark från Kosovare Asllani i 13:e minuten. Men därifrån var den första halvleken ingen vacker, svensk historia.

Jag såg att Rainer på sin blogg skrev att Ungern är ett mediokert lag som troligtvis skulle få kämpa för att vinna över Umeå eller Hammarby i elitettan. Jag har varken sett Umeå eller Hammarby i år, men jag tror knappast att de skulle äga matchen mot landslaget som Ungern gjorde under stora delar av den första halvleken.

Det var ju faktiskt lite av en stöld att Sverige ledde med 1–0 i paus. Både Zsanett Jakabfi och meriterade Fanni Vago borde ju ha gjort mål i den första halvleken. Det före detta Islands- och Österrikeproffset Vago – som är spelande tränare i Ferencvaros – missade öppet mål och Jakabfi hade bland annat ett stolpskott.

Under de sista 30 minuterna av den första halvleken var det svenska passningsspelet svagt, och presspelet bet inte. Ungern hade det större bollinnehavet och bolltrygga speluppläggaren Henrietta Csiszár var planens bästa mittfältare.

Inför matchen hade Wolfsburgstjärnan Jakabi sagt att Ungern brukar tröttna efter 65 minuter. Den här gången hängde ungerskorna med sina huvuden redan efter 52 minuter.

Då hade nämligen Sveriges bästa spelare i fredags – Madelen Janogy – slagit till två gånger. Utöver sitt solomål till 2–0 och den fina nicken till 3–0 var det Janogy som fixade den frispark som ledde till 1–0.

Piteåforwarden kunde kliva av planen med högt huvud i 62:a minuten. Hon ersattes av Fridolina Rolfö, som inledningsvis kändes lite otajmad i sitt spel. Men på övertid fick Rolfö två assist. Först till Sofia Jakobsson:s 4–0-mål, sedan till inhoppare Loreta Kullashi:s första mål någonsin i en tävlingslandskamp.

Kullashi stod för övrigt för ett mycket bra inhopp. Hon kom in i 82:a minuten och låg först bakom 4–0-målet genom att spela loss Rolfö till vänster. Sedan drog Kullashi också upp det anfall hon själv avslutade till 5–0.

På sina 13 minuter på planen skapade Kullashi fler målchanser än vad Kosovare Asllani gjorde på sina 82. Dock skall det ju sägas att Ungern var både trött och uppgivet under Kullashis speltid.

Klart är dock att Kullashi stärkte sina aktier. Det gjorde alltså även Janogy – som jag räknar med startar även mot Slovakien.

På mittfältet fick Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme förtroendet på Segers och Rubenssons positioner. Den orutinerade duon hade det ganska tungt i den första halvleken, men var bättre efter paus. Men min uppfattning är att Sverige hade problem på centralt mittfält före paus.

Vi hade även problem på forwardsplats.För man lider ju verkligen med Stina Blackstenius som fortsätter att kämpa med självförtroendet. Hennes första halvlek i Ungern var nog det sämsta man sett i landslaget i år.

Blackstenius hade två bra bolltouchar de första 15 sekunderna. Sedan var det massivt mörker med undantag för en fin skarvnick till Sofia Jakobsson. Efter de första 15 sekunderna räknade jag till att Blackstenius hade tre offsidelöpningar och fem bollkontakter – alla gånger tappade hon bollen. Det blev lite bättre efter paus. Men Blackstenius är fortsatte enormt långt ifrån den form vi vill se henne i.

Man trodde ju att målen i VM skulle lyfta henne. Och det gjorde de ju – just då. Men jag tycker nog inte att Peter Gerhardsson bör starta Blackstenius i morgon. Det är bättre att satsa på Lina Hurtig eller Rebecka Blomqvist högst upp på topp.

Det om vårt svenska landslag. Det har spelat en hel hög landskamper runt om i världen i helgen. Det är ju Island som räknas som huvudmotståndare i vår EM-kvalgrupp. Frankrike visade i helgen hur man gör mål på isländskorna – man skjuter hårda skott i krysset…

Se Eugenie Le Sommer:s två fantastiska mål från den franska 4–0-segern här. Amel Majri gör för övrigt också ett drömmål:

Och söndagen var en riktigt bra dag för Asien. Först tog Japan en fin skalp när man krossade Kanada med hela 4–0. Kanske att Japan på allvar är på väg tillbaka till världstoppen?

Och i Jill Ellis avskedsmatch fick Sydkorea halv revansch på USA. Amerikanskorna vann ju det första mötet lagen emellan med 2–0 i fredags. Returen slutade 1–1 efter att Ji So-Yun givit Sydkorea ledningen.

Här är för övrigt ett avskedsklipp med Ellis:

I Afrika pågår OS-kvalet. Man är framme i kvartsfinaler, där Nigeria i dag mycket överraskande blev utslaget. Thomas Dennerby:s tidigare lag spelade 0–0 borta mot Elfenbenskusten i torsdags, och fick bara 1–1 i dagens hemmaretur. Därmed gick Elfenbenskusten vidare på fler bortamål.

I första upplagan av det här inlägget skrev jag felaktigt att Dennerby var kvar i Nigeria, men det visade sig att han har lämnat uppdraget, och att Super Falcons leddes av en interimscoach.

I de tre övriga kvartsfinalerna spelas returerna under tisdagen. De första mötena slutade så här:

Zambia–Botswana 1–0
Kamerun–DR Kongo 2–0
Ghana–Kenya 0–0

Även i Nordamerika är OS-kvalet i gång. Där handlar det om förkval i Karibien och i Centralamerika. Det är fem kvalgrupper som är igång.

I Karibien går Jamaica mot seger i en av de tre grupperna. De har nio poäng och 30–1 i målskillnad efter tre matcher. Trinidad och Tobago känns som favoriter i en grupp och i den tredje blir det gruppfinal mellan Haiti och Puerto Rico.

I Centralamerika har Costa Rica bra chans att vinna. I den andra blir det gruppfinal mellan Guatemala och Panama.

Slutligen tillbaka till svensk mark. Där noteras att vi fick se en av årets jobbigaste målvaktstavlor i kvalet till elitettan. Det var Dösjöbro som bjöd Jitex på ett 2–0-mål som gjordes på ett skott som absolut inte borde ha gått in.