Dags för svensk finalhelg

Vi är framme vid den sista stora svenska damfotbollshelgen 2019. Jag vet att det är ett landslagsläger kvar, men i princip tar säsongen slut på söndag.

Tyvärr är det avgjort i toppen. Jag skriver tyvärr eftersom det sannolikt hade blivit stora publiksiffror på lördagens slutomgång – om guldstriden hade levt.

I fjol hade vi en levande guldstrid, och totalt 9616 åskådare på slutomgången. I år känns det tveksamt om publiksiffran når upp till fyrsiffrigt på någon av de sex matcherna.

Mest spänning är det ju förstås i nedflyttningsstriden, mellan Djurgården och LB07. Där är det fördel Stockholm. Djurgården hänger kvar om de tar lika många poäng som LB.

Djurgården spelar borta mot Vittsjö i den match som på förhand känns som omgångens klart intressantaste. Utöver nedflyttningsstrid är det ju en match där hemmalaget kan säkra de lilla silvermedaljerna. Den andra intressanta kampen som återstår i tabellen är ju just den om lilla silvret och bronset. Den mellan Vittsjö och Eskilstuna.

Med tanke på att Vittsjö lär vara motiverat att vinna och ta tredjeplatsen tror jag knappast att Djurgården kommer att ta en trepoängare i morgon. Jag tror inte ens att de får med sig någon poäng från Skåne.

Frågan är om Djurgården har med sig en damallsvensk plats hem till Stockholm i morgon kväll. Det troliga är att de har det – trots att jag tror att de kommer att förlora. Göteborg är ju nämligen det klart bättre laget i mötet med LB07. Göteborg har också fyra raka segrar mot LB i tävlingsmatcher.

Det som talar för LB är att Göteborg blir tvåa i damallsvenskan – oavsett resultat. Det är således inte säkert att göteborgarna är beredda att kasta sig in i alla dueller på samma sätt som lag som slåss för kontraktet brukar göra.

Dessutom har Göteborg drabbats av ytterligare en hjärnskakning. Huvudskador har ju varit ett tema här i bloggen på sistone. Och Göteborg är kanske det lag som varit allra hårdast drabbat på senare år. Man minns ju exempelvis att både Loes Geurts (juni 2015 till februari 2016) och Jennifer Falk (maj 2017 till mars 2018) varit borta långa perioder till följd av huvudskador. Och i år har Catrine Johansson tvingats sitta på läktaren hela säsongen på grund av hjärnskakning.

På sistone har ju även Elin Rubensson varit borta till följd av huvudskada. Och i veckan lades Julia Roddar till på den här mindre trevliga listan. Roddar spelar inte i Malmö i morgon, och även om Rubensson tydligen varit med i träning igen vore det förstås vansinnigt att låta henne spela en match som inte betyder något för laget. Även med några av sina landslagsspelare borta skall Göteborg vara ett bättre lag än LB07.

Men vem vet, ibland kan ju motivation slå klass. Så det kanske kan bli skrällar både i Vittsjö och Malmö under lördagen. Och i så fall kan nedflyttningsstriden bli en riktig nagelbitare.

Utöver nedflyttningsstrid och kamp om lilla silver och brons blir det även intressant att se vem som vinner skytteligan.

Anna Anvegård leder på 14 mål, ett för Rebecka Blomqvist. För Anvegård väntar bortamatch mot Kristianstad och för Blomqvist alltså bortamatch mot LB07. Även Mia Jalkerud och Therese Ivarsson har kvar en liten chans att bli årets damallsvenska måldrottning. De båda står på elva mål. De behöver alltså göra minst tre mål för att vinna. Jalkerud skall alltså till Vittsjö och Ivarsson möter Rosengård på hemmaplan.

Men lördag och damallsvenskan i all ära. Det är på söndag som helgens riktigt heta matcher spelas – både i Sverige och internationellt.

Helgens svenska publikmagnet är ju matchen om andra plats i elitettan mellan Hammarby och Uppsala. Vinnaren i den matchen spelar i damallsvenskan 2020 – vid kryss är det Hammarby som tar den åtråvärda andraplatsen.

Matchen startar 13.00 och direktsänds av Aftonbladet:

Helst skall man ju förstås ta sig till Kanalplan och se drabbningen. Det ser ut att bli nytt publikrekord för elitettan. Det har nämligen sålts över 2400 biljetter i förköp. Hammarby har elitettanrekordet själva, och det är färskt. Det kom ju nämligen 2432 åskådare på derbyt mot AIK den 12 oktober.

Det om helgens inhemska matcher. Nu till nomineringar och priser. I går meddelades vilka spelare som är nominerade till Fotbollsgalan.

Jag reagerade över att juryn i princip struntat i damallsvenskan vid nominering till damkategorierna. I back- och forwardskategorierna fanns inga damallsvenska spelare. För jag räknar inte Kosovare Asllani (sex matcher) och Nilla Fischer (fem matcher) – de har spelat för lite i damallsvenskan för att de skall kännas aktuella.

Juryn har närmast till 100 procent gått på insatser i landslaget. Det gör att målvaktskategorien är närmast skrattretande. Där är de tre VM-målvakterna nominerade. Och Hedvig Lindahl är ju förstås självskriven här. Men varken Zecira Musovic eller Jennifer Falk har ju spelat något i landslaget i år – de har bara suttit på bänken.

Således måste de vara nominerade för sina insatser i damallsvenskan. Båda har gjort okej säsonger, men jag har inte sett någon argumentera för att de skulle vara vår högsta series två bästa. Tvärtom tycks de flesta överens om att Sabrina D’Angelo och Emma Holmgren har varit damallsvenskans två bästa målvakter. D’Angelo har hållit nollan i tolv av 19 matcher i ett bottentippat lag. Hon har dessutom släppt in klart minst mål i serien – men är inte nominerad. Det är närmast skandalöst.

I går trodde jag att juryn till Fotbollsgalan var tvungen att ta med minst en spelare från damallsvenskan i varje kategori. Men jag har blivit informerad om att det inte är så. Självklart är det damallsvenska meriter som gäller för priserna ”allsvenskans mest värdefulla spelare” samt ”årets genombrott i allsvenskan”.

Men i övriga kategorier får juryn fritt ta ut:

* Svenska spelare utomlands
* Svenska spelare i Sverige
* Utländska spelare i Sverige
Spelare som spelar i Sverige ska ha deltagit i minst hälften av seriematcherna.

Eftersom juryn består av fyra förbundskaptener (Peter Gerhardsson, Magnus Wikman, Ulf Kristiansson och Anders Johansson) samt en representant för EFD (Stefan Alvén) och tre experter från etermedia; Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (C More & TV4-gruppen) samt Frida Östberg (SVT) känns det självklart att förbundskaptenerna ser till att våra landslagsspelare får en gräddfil till galan.

Och tvärtom blir damallsvenskan extremt åsidosatt. Det känns ju som att EFB omgående bör se till att damallsvenskans bästa spelare kan prisas i något annat sammanhang. Kanske att någon tv-kanal skulle kunna vara intresserad av att ha en damallsvensk prisgala?

Inom herrfotbollen har man ju skapat ”Allsvenskans stora pris” för att allsvenska spelare hamnade i skuggan av landslagets spelare på Fotbollsgalan. Allsvenskans stora pris arrangeras i samarbete av Cmore, magasinet Offside och Svensk Elitfotboll.

Här är förresten alla nomineringar till Fotbollsgalan:

Årets målvakt: Jennifer Falk, Hedvig Lindahl och Zećira Mušović.
Årets back: Magdalena Eriksson, Nilla Fischer och Linda Sembrant.
Årets mittfältare: Vilde Böe Risa, Elin Rubensson och Caroline Seger.
Årets forward: Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö.
Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Sandra Adolfsson, Anna Anvegård och Caroline Seger.
Årets genombrott i damallsvenskan: Hanna Bennison, Ebba Hed och Matilda Plan.

Om det både var tråkiga och tveksamma nomineringar i damkategorierna till Fotbollsgalan var uttagningarna till allstarlaget i amerikanska ligan NWSL närmast ett skämt.

Helgens stora match i världen är ju finalen i NWSL på söndag kväll. Avspark är 20.30 svensk tid mellan North Carolina Courage och Chicago Red Stars. Jag vet inte hur vi i Sverige kan se den.

Jag hoppas att den här länken stämmer, för enligt den kan vi i Sverige se matchen gratis på nwsl:s hemsida. Men jag är osäker, för det har inte funkat efter VM.

Klart är att Courage är favoriter. Men ett lag som har målmaskinen Sam Kerr på topp kan aldrig skrivas av.

Däremot kunde många av NWSL:s mer framträdande spelare tydligen skrivas av när det där allstarlaget i NWSL röstades fram. Ligan lät supportrar rösta, och många av dem gick mer på landslagsmeriter än på vad spelarna gjort i ligan.

Således kom exempelvis Rose Lavelle med i elvan – trots att hon bara spelat 450 minuter och gjort ett mål i årets ligaspel. Ligaspelare och ledare rasar nu mot allstarlaget.

En av de spelare som nog borde ha varit med i elvan var japanska veteranen Yuki Nagasato. Hon presenterade ett eget förslag på hur man skall ta ut ligans allstarlag i framtiden. Det känns som att Nagasato är något bra på spåret:

Det om priser. Utöver avslutning i USA och i våra svenska elitserier spelas det en del spännande matcher runt om i Europa i helgen. Vi har ett franskt toppmöte (Lyon–Bordeaux) som krockar med den damallsvenska slutomgången under lördagen. Och på söndag väntar en riktigt spännande toppmatch i Englands WSL. Den går mellan fullpoängaren Manchester City och regerande mästarinnorna Arsenal.

Damfotbollshelgen har tjuvstartat i dag. Tidigare i kväll har Bayer Leverkusen, där Antonia Göransson saknades i matchtruppen, förlorat med 1–0 mot Turbine Potsdam.

Och Ferroviaria från Brasilien har i dag tagit den ena finalplatsen i Sydamerikas Champions League, Copa Libertadores. I natt får vi veta om de får möta brasilianskt eller colombianskt motstånd i måndagens final. I natt möts nämligen Corinthians och America de Cali i den andra semifinalen.

Slutligen, här är helgens tv-guide:

Lördag:
13.00 på Viaplay: Wolfsburg–SGS Essen
15.30 på SVT1: Vittsjö–Djurgården
15.30 på Sportkanalen och Cmore: LB07–Göteborg
15.30 på Viaplay: Lyon–Bordeaux

Söndag:
13.30 på Viaplay: Manchester United–Reading
14.00 på Viaplay: USV Jena–Bayern München
15.30 på Viaplay: Arsenal–Manchester City

 

En liten galaknäpp på Sundhages näsa?

För någon timme sedan blev nomineringarna till Fotbollsgalan upp, och den kategori man förvånas mest över på damsidan är Årets forward.

Inte för att jag tycker att det är fel att Stina Blackstenius, Pernille Harder och Tabitha Chawinga är nominerade, utan mer eftersom fyra svenska förbundskaptener inte lyckas nominera någon av de spelare som är A-landslagets förstaval.

När förbundskaptenerna Pia Sundhage och Lilie Persson har haft tillgång till samtliga forwards i år har de som bekant prioriterat dem i följande ordning:

1) Lotta Schelin
2) Olivia Schough
3) Sofia Jakobsson
4) Fridolina Rolfö
5) Stina Blackstenius
6) Pauline Hammarlund

Sett till speltid byter Rolfö och Blackstenius plats, men så länge Rolfö var frisk låg hon före.

Ingen av de fyra forwards våra förbundskaptener tycker är bäst platsar alltså på galan. Visst är det uppseendeväckande?

Det kan ses som en liten knäpp på näsorna på Sundhage och Persson – men det udda här är ju att båda sitter med i juryn. Där återfinns förresten ytterligare två förbundskaptener i Anneli Andersén och Calle Barrling plus Victoria Sandell Svensson (EFD), och följande representanter för media: Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (TV4 och C More), Frida Östberg (SVT) och Pontus Kåmark (Viasat).

Så här har den juryn nominerat i de olika kategorierna:

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl

Årets målvakt:
Hilda Carlén, Jennifer Falk och Hedvig Lindahl.
Lindahl bör vara den självklara vinnaren efter hennes insats i OS. Hon är också min huvudfavorit till diamantbollen – trots att hon vann den i fjol.

Nilla Fischer och Linda Sembrant

Nilla Fischer och Linda Sembrant

Årets back:
Nilla Fischer, Jessica Samuelsson och Linda Sembrant. En bra kategori med tre starka kandidater. Min vinnare är Sembrant. Självmålet i OS-finalen är en skönhetsfläck, men i övrigt tycker jag att hon gjort en kanonsäsong.

Årets mittfältare:
Lisa Dahlkvist, Caroline Seger och Marta Vieira Da Silva.
Det här priset måste gå till Marta. Hon har en fantastiskt säsong bakom sig, trots att det inte blivit några stora titlar.

Pernille Harder

Pernille Harder

Årets forward:
Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga och Pernille Harder.
Det här är tre bra kandidater, men även om Blackstenius har varit bra tycker jag att det står mellan Chawinga och Harder. Där har jag ganska svårt att bestämma mig, men jag hade nog ändå lagt min röst på Harder – delvis med tanke på att det vore konstigt om hon och LFC lämnar galan utan något spelarpris.

Damallsvenskans viktigaste spelare:
Tabitha Chawinga, Pernille Harder och Marta Viera Da Silva.
En fantastiskt högklassig kategori, där alla de tre nominerade hade varit värdiga vinnare. Återigen känner jag ändå att det står mellan Chawinga och Harder. Min uppfattning är att Chawinga har varit viktigare för Kvarnsveden än Harder för Linköping. Min röst går alltså till Chawinga.

Johanna Rytting Kaneryd

Johanna Rytting Kaneryd

Årets genombrott:
Cajsa Andersson, Ellen Löfqvist och Johanna Rytting Kaneryd.
Även här borde ju Tabitha Chawinga ha varit den självklara vinnaren. Hon är 20 år, debutant i damallsvenskan och flera klasser bättre än de nominerade kandidaterna. Eller är det möjligen så att det här priset bara kan gå till svenska spelare? Jaja. I Chawingas frånvaro röstar jag på Rytting Kaneryd som imponerat stort på mig under året.

Årets tränare:
Stellan Carlsson, Yvonne Ekroth och Martin Sjögren.
Återigen en mycket bra och svår kategori. Alla de tre kandidaterna har gjort ett stortartat jobb med sitt spelarmaterial – och skulle vara värdiga vinnare. Jag tror att Sjögren kommer att få priset, men min röst går till Ekroth. Hon har gjort ett kanonjobb med det Djurgården som jag tippade sist i tabellen.

Diamantbollen:
Här finns inga offentliga nomineringar. Min uppfattning är alltså att Hedvig Lindahl bör få priset igen. Hon har varit den klart mest stabila spelaren sett över hela året.

Med Sundhage genom OS-historien

Om två dygn är de olympiska fotbollsturneringen i gång. Historiskt har OS varit ett svenskt sorgebarn, trots att vi är ett av bara tre lag som varit med i samtliga turneringar.

Sverige har bara gjort 20 mål och tagit 21 poäng på 19 matcher, med det ligger vi sjua i maratontabellen. Den enda statistik vi toppar är den över förlorade matcher. Sverige har förlorat tio OS-matcher – flest tillsammans med Brasilien.

Här är toppen av den olympiska maratontabellen:

1) USA          5 OS – 28 matcher – 58–23 i målskillnad – 72 poäng.
2) Brasilien    5 – 26 – 44–26 – 42
3) Tyskland   4 – 19 – 35–15 – 41
4) Norge       3 – 14 – 26–19 – 28
5) Kina          4 – 14 – 22–22 – 22
6) Japan       4 – 18 – 22–26 – 21

Den svenska tabellraden ser för övrigt ut så här i sin helhet:

Sverige (5 OS)   19   6    3    10    20–  24    21

Närmaste bakom finns Kanada och Frankrike, men båda är på behörigt avstånd.

8) Kanada     2 – 10 – 17–14 – 14
9) Frankrike   1 – 6 – 11–8 – 9

Sju länder har tagit medaljer ser fördelningen ut så här:

1) USA               4–1–0
2) Norge             1–0–1
3) Brasilien          0–2–0
4) Japan              0–1–0
Kina                 0–1–0
6) Tyskland          0–0–3
7) Kanada           0–0–1

Sverige har alltså haft det tufft. Som bäst har vi kommit på fjärde plats 2004, men även den turneringen bar länge fiaskostämpel.

Den svensk som haft största olympiska framgångar är Pia Sundhage – som varit med på den vinnande sidan i tre raka OS. Tony Gustavsson har varit med en gång. Vi får väl se om Sundhage sitter på något magiskt framgångsrecept…

Apropå Sundhage har hon varit med i olika roller under de fem OS-turneringarna. I samband med 3–0-segern mot Japan i Kalmar bad jag henne om att berätta om sin minnen av de fem tidigare spelen.

Här är en genomgång av de fem tidigare turneringarna, kryddade med Sundhage minnen:

Atlanta 1996:
Åtta lag deltog. De fördelades på två fyrlagsgrupper, där ettan och tvåan gick till semifinal. Sverige var utslaget redan efter gruppspelets två första matcher. Där blev det förluster mot Kina med 2–0 och USA med 2–1. En avslutande 3–1-seger mot Danmark gjorde att vi slutade sexa.

I finalen möttes våra gruppmotståndare USA och Kina. USA vann med 2–1. Norge, som åkte ut mot USA efter förlängning i semifinalen, tog bronset. Brasilien blev fyra. I skytteligan delades segern mellan norskorna Linda Medalen, Ann Kristin Aarønes och Brasiliens Pretinha.

Pia Sundhage om OS 1996:

”Då är jag spelare under Bengt Simonsson. Det är mitt sista år som spelare och jag spelar min sista landskamp när vi vinner mot Danmark. Men vi förlorar både mot USA och Kina – som sedermera spelar final. Det var historiskt eftersom det var det första OS:et, det var mycket som var spännande.”

Sydney 2000:
Det var samma upplägg som i Atlanta, alltså åtta lag fördelade på två grupper. Och inte heller den här gången överlevde vi gruppspelet. Tvärtom var det här Sveriges sämsta mästerskap någonsin, trots att vi fick en bra lottning och slapp de båda VM-finalisterna från 1999 USA och Kina.

Vi lämnade Sydney med bara en poäng och ett gjort mål. De kom när vi spelade 1–1 mot värdnationen Australien i andra gruppmatchen. I övrigt blev det 2–0-förlust mot Brasilien i första matchen och 1–0-förlust mot Tyskland i sista omgången.

I semifinalerna vann Norge med 1–0 mot Tyskland och USA med 1–0 mot Brasilien. Finalen blev en rysare, där de favorittippade amerikanskorna kvitterade till 2–2 på övertid genom Tiffeny Milbrett. Men i sudden death fick norskorna sista ordet. Elva minuter in i den första förlängningskvarten sköt Dagny Mellgren guldet till Norge. I bronsmatchen vann Tyskland med 2–0 mot Brasilien.

Finalen går att se här. Segermålet kommer efter 1.37,00:

Skytteligan vanns av Kinas superstjärna Sun Wen – hon gjorde fyra mål.

Sundhage om OS 2000:

”Då var jag bevakare åt Marika Domanski Lyfors. Då hade jag precis lagt av att spela fotboll. Det var ett himla åkande, mycket prata fotboll och göra det bästa av det.”

Aten 2004:
En turnering med ett mycket udda upplägg. Tio lag var med. De fördelades på tre grupper, två med tre lag och en med fyra. Åtta av de tio lagen gick till kvartsfinal.

Sverige kom till Grekland som vice världsmästare, och med tunga förväntningar på axlarna. Vi fick en riktig drömlottning där vi ställdes mot svaga lag som Japan och Nigeria i gruppspelet. Trots det var fiaskot nära.

Det började redan i genrepet. Där blev det stortorsk mot Norge – 0–4. Och i Volos åkte vårt lag på tidernas stjärnsmäll i öppningsmatchen – japanskorna, som då var långt ifrån den världsklass de håller nu – vann med 1–0. I andra matchen låg vi sedan under med 1–0 i halvtid mot Nigeria. Men två mål i andra halvleken (Hanna Marklund i 68:e och Malin Moström fem minuter senare) ledde inte bara till seger. De ledde till gruppseger. Alla gruppens tre lag slutade på tre poäng vardera – och alla gick till kvartsfinal. Udda.

I kvartsfinalen vann vi mot Australien med 2–1 efter mål av Hanna Ljungberg och Sara Larsson. Sedan var det roliga slut. Det blev förlust med 1–0 mot Brasilien i semifinalen, och samma förlustsiffror mot Tyskland i bronsmatchen. Som sagt. Godkänt, men inte mer.

Finalen vann USA mot Brasilien med 2–1 efter förlängning. Abby Wambach blev matchhjälte när hon nickade in en hörna i 112:e minuten. Se det målet 2.07,30 in i det här klippet:

I skytteligan delade Birgit Prinz och Cristiane segern med fem mål vardera.

Sundhage om OS 2004:

”Jag var bevakare igen, men nu var det för April Heinrichs i USA, och då vet jag att USA går ju alltid så bra, där såg jag finalen, när de spelade mot Brasilien, och att de höll på att tappa matchen. … Jag minns alla dessa samtal från April – hon vill ha information direkt. Det var lite skillnad på hur Marika hanterar information. … Under den turneringen tränade jag Hope Solo dessutom – hon var tredjemålvakten.”

Peking 2008:
Den här gången var antalet lag utökade till tolv. De fördelades på tre fyrlagsgrupper. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna gick vidare till kvartsfinal.

Sverige föll mot Kina i premiären med 2–1. Det var första gången Sverige gjorde mål (Lotta Schelin) i en OS-premiär. Sedan vann vi mot Argentina med 1–0 och Kanada med 2–1, och gick till kvartsfinal som grupptvåa.

I kvarten väntade Tyskland, som vann med 2–0 efter förlängning. Tyskorna föll sedan med 4–1 mot Brasilien i semifinal. Pia Sundhages USA vann den andra semin mot skrällgänget Japan med 4–2. Tyskland tog bronset efter 2–0-seger mot japanskorna.

Finalen var länge mållös. Men i förläningens sjätte minut drog Carli Lloyd i väg det vänsterskott som ordnade det amerikanska guldmålet. Se det 1,10 in i det här klippet:

I skytteligan var det Cristiane som tog hem spelet. Hon gjorde fem mål.

Sundhage om sitt första OS-guld som amerikansk förbundskapten:

”Största minnet är faktiskt att vi förlorade mot Norge i första matchen. Det var USA:s första förlust under ordinarie tid någonsin i ett OS. Den vändningen, där vi till slut vinner, är något alldeles makalöst. Där fick jag stöd av April Heinrichs som sa att ‘ni kan göra något som inget annat amerikanskt landslag har gjort – ni kan förlora och ändå vinna.’ När USA har förlorat i mästerskap hade det alltid varit i utslagsmatcher. Det körde vi på, och tyckte var häftigt. Och finalen, med Marta som var fantastisk. Hope Solo var ju bara bäst. Och vinst med Carli Lloyds mål i förlängningen.”

London 2012:
Turneringen hade samma upplägg som 2008, alltså tolv lag i tre fyrlagsgrupper. Sverige fick en drömstart genom 4–1-seger mot Sydafrika. Där var det 3–0 redan efter drygt 20 minuters spel.

Segern följdes upp av en meriterande 0–0-match mot regerande världsmästarna Japan.

2–2 mot Kanada i sista gruppmatchen innebar att Sverige för första gången vann sin grupp i ett OS. Det var dock klen tröst. Det blev starka Frankrike i kvartsfinalen – och hemresa. Nilla Fischer gav dock Sverige en tidig ledning. Fransyskorna tilläts kvittera i samband med hörna, sedan Hedvig Lindahl gjort ett tveksamt ingripande. Där vände matchen. Frankrike vann med 2–1.

I semifinalen föll sedan Frankrike med 2–1 mot Japan efter att Elise Bussaglia missat straff i matchens slutskede. Den andra semifinalen var en fantastisk match. Där vann USA mot Kanada med 4–3 efter att Alex Morgan nickat in segermålet i förlängningens slutskede. USA vann trots att Kanada hade haft ledningen tre gånger. Det var en match där Christine Sinclair var fullständigt makalöst bra.

I finalen på Wembley vann USA med 2–1 mot ett mycket starkt Japan. Bronset tog Kanada efter 1–0-seger mot Frankrike. Skyttedrottning blev just Kanadas Sinclair med sex mål.

Sundhage om sitt andra OS-guld:

”2012 är det Wembley som är det stora, stora – 83 000 åskådare. Jag tyckte att vi var bättre än Japan 2011 – i VM-finalen, men förlorade. Den här gången tyckte jag att det var tvärtom, att Japan var bättre än vi. Men vi fann ett sätt att vinna. Vi vann med 2–1, ledde med 2–0. Jag kommer så väl ihåg dagarna efter i OS-byn, då går man omkring där och har vunnit guld. Då fick jag se de svenska handbollsherrarna gå till final. … Det är en fantastisk stund att vara i OS-byn när man har presterat färdigt – och man är bäst. Man går omkring som om man är bäst dessutom då. Det är något väldigt speciellt. Man får njuta av guldmedaljen väldigt, väldigt länge.”

På onsdag är det dags att skriva ny historia. Då börjar årets OS-turnering.

Slutligen lite svensk spelarstatistik i OS. Här är de som spelat flest OS-matcher för Sverige:
12: Victoria Sandell-Svensson och Therese Sjögran.
11: Sara Larsson och Lotta Schelin.
10: Kicki Bengtsson och Hanna Ljungberg.
9: Malin Andersson och Frida Östberg.
8: Hedvig Lindahl, Caroline Seger, Sara Thunebro, Caroline Jönsson och Malin Moström.

Och här är den svenska skytteligan inför Rio-OS:
5: Lotta Schelin
3: Nilla Fischer
2: Malin Swedberg
1: Nio olika spelare, bland annat Lisa Dahlkvist och Sofia Jakobsson. Samt ett självmål.

Äventyr i Ottawa, dag 1: Sundhage fixar inte mediefrågan

Då har man checkat in i Ottawa. Det är verkligen en stad – en mysig stad med grönområden och uteserveringar i centrum. En stad där man kan gå runt och titta i butiker och på miljöer.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Winnipeg och Edmonton är inga städer man lär åka tillbaka till om man inte måste. Ett intressant minne kommer jag dock ta med mig från Edmonton. Häromdagen fick jag se en mäktig minnesmarsch för en mördad polis. 5000 poliser från Kanada deltog.

MinnesmarschMen nu sitter jag alltså i Ottawa. I skrivande stund är det presscentret på matcharenan TD Place som gäller. Här har jag bra nät. Jag hade tänkt att blogga även i går, men nätet på mitt hotell låg i princip nere, så allt fokus låg på att få hem texter till den e-tidning som kommer ut i morgon.

I går fick vi ju inte träffa spelarna. Eftersom söndagens e-tidning dessutom skulle vara redigerad tidigt innebar det att alla vi svenska reportrar skulle fylla flera dagars tidningar efter att bara ha fått träffa Therese Sjögran, Caroline Seger och Pia Sundhage sedan laget blev slutspelsklart.

Det är ju förstås vansinnigt tråkigt för mediabevakningen. När vi alla har varit med om samma intervjuer blir artiklarna lätt urvattnade. Att fylla alla svenska tidningar med samma citat tre dagar i rad känns ju så där.

Det är ju också tillgången till spelarna som är dagens snackis här i Ottawa. Efter att huvuddelen av svensk media hade landat valde de flesta av oss att lämna flygplatsen eftersom det var sagt att vi inte skulle få träffa några spelare. Kvällstidningarna stannade och hoppades på jackpot. Det gick så här

Landslaget behövde nämligen inte åka in till den stora terminalen på flygplatsen, utan hämtades med buss ute på en platta på landningsbanan. Därmed blev det inte mycket matnyttigt i svenska medier de senaste dygnet.

Alldeles nyss hade Sverige presskonferens.

Tillgängligheten för media kom upp två gånger. Först (efter 15.30) hänvisade Pia Sundhage en fråga om att laget varit stängt till presschefen:

”Då har jag inget med det att göra. Jag tycker att den frågan skall gå till Rebecca Hedin och då förtydliga vad som är stängt och vad som är öppet. Vilka frågor är det ni inte får ställa och när får ni inte ställa dem?”

Sedan (efter 19.30) konstaterade en norsk reporter att Norge i princip rakt igenom har kört öppna träningar där samtliga spelare har varit tillgängliga för intervjuer. Han undrade om det är negativt för ett lag. Då skyllde Sundhage de stängda träningarna på fasta situationer och tyckte att laget är öppet för frågor både före och efter träningar.

Det blev otroligt tydligt att Sundhage inte har någon förståelse för ämnet, att hon inte klarar av att sköta mediefrågan. Det är tråkigt för det drabbar svensk damfotboll. Hon borde nog prao:a som journalist vid något framtida mästerskap. Och sannolikt skall hon också ta med sig Marika Domanski Lyfors på prao-perioden.

För det arbete de båda gör mot media för tillfället skadar landslaget mer än det gör nytta.

Även om Sundhage är duktig i själva intervjusituationerna har det blivit väldigt mycket mer svårjobbat kring landslaget under henne.

Under VM 2011 tyckte jag att det var meningslöst att gå på de pressträffar där bara fem–sex spelare fanns tillgängliga. Sedan jag kom till Kanada har vi bara haft tillgång till fler än tre spelare vid två tillfällen. Den ena gången handlade det dock bara om spelare som står utanför startelvan. Dessutom har alla svenska pressträffar kortats från 30 till 20 minuter sedan förra VM:et.

Jag skrev om det här redan inför EM 2013 – och gjorde en uppföljning efter fiaskot på Rambergsvallen dagen efter 5–0 mot Finland. Det har inte blivit bättre. Tvärtom. Då hänvisade dåvarande presschefen Thomas Björn till Domanski Lyfors.

Nu skyller alltså Sundhage på Rebecca Hedin. Känns ju rakryggat.

Det senaste året har klimatet hårdnat ytterligare. Det var mycket snack redan efter Algarve cup om hur landslaget hanterade närvarande media där. Sedan tangerades ämnet i början av VM-lägret när Sverige stängde ner sina sociala medier.

Jag följer spelare från USA, Kanada, England, Holland, Norge, Schweiz, Frankrike, Tyskland, Spanien med fler – alla twittrar och skriver på sina Facebook-sidor under VM. TV4:s Malin Swedberg uppmärksammade mig på hur Kanadas Lauren Sesselmann passade på att använda sitt twitterkonto för att förklara ett par misstag:

Lauren Sesselmann på twitter

Lauren Sesselmann på twitter

Så slipper man jobbiga frågor på nästa presskonferens. Bra jobbat.

Men medan andra länder passar på att lansera sig själva under mästerskapet har ju Sverige låst in sig. Totalt sett gör det att jag skulle kunna tänka mig att det bara är Kina som är mer tillslutet än Sverige i det här mästerskapet. Tråkigt.

Tråkigt också att behöva använda midsommarafton till att vara kritisk mot egna laget. Men det är ofrånkomligt i den här frågan. Nu laddar jag om för jordgubbar. Men jag lovar att återkomma med lite intressant läsning i morgon bitti, svensk tid.

Bilder av VM – och några skador

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har haft kameran med mig när jag åkt runt och kikat på träningar, presskonferenser och matcher. Det har dock inte blivit så mycket tid att kolla igenom de bilder som tagits. I dag har jag dock haft lite tid över, så ovan rullar nu ett bildspel med alla de bilder jag hunnit ta fram. De föreställer lite av varje…

Dagens presskonferenser var intressanta. Det känns som att båda lägren tror rätt säkert på seger på tisdag. Och personligen tycker jag att det är naturligt. Båda lagen visade klass senast och har positiv energi med sig in i matchen.

Jag kommer att erbjuda mer uppsnack inför matchen i morgon. Då har förresten Sverige sin officiella matchpresskonferens klockan 02.15 på natten svensk tid. Det är inte många medier som får med något därifrån…

I går var det däremot bättre. Då fick vi i media tillgång till samtliga spelare, vilket är väldigt positivt. Hoppas det händer fler gånger. Då var det lite fokus på skadorna.

Det står nog ganska klart att varken Emma Berglund eller Kosovare Asllani kommer att vara aktuella för spel i de kommande matcherna. Asllani pratar om sin frustration över skadan i den här artikeln. Hon säger bland annat:

”Jag räknar inte med att få starta. … Det är klart att det är störande. För det är ju VM och man vill vara tillgänglig för att spela 90 minuter. Det som är mest irriterande är att man inte får ut allt som man vill.”

Och om sin insats i premiären:

”Fy, fan – katastrof! Man får ju andra förutsättningar när man inte är hel. Passningar som jag aldrig brukar slå bort slog jag bort i premiären.”

En tredje spelare som är borta från spel ett tag är Emilia Appelqvist, som fått en spricka i underarmen och nu går gipsad.

Det är ju svårt att veta hur Berglund och Asllani kände sig inför och jag har svårt att klandra dem för att de ville chansa – självklar vill man hysteriskt gärna spela i ett VM. Men nog känns det som att Sverige hade vunnit och redan varit klart för slutspel om vi spelat med elva friska spelare från start? Alltså borde de inte funnits med i startelvan.

Slutligen, här är mina nya bilder igen, en och en. Och för mina utländska läsare: Here’s my pictures taken from Winnipeg and the Women’s World cup in football (soccer) 2015. It’s pictures both of Team Sweden, The Matildas of Australia and of US WNT. Enjoy.

Underbart engagemang kring Mallbacken

Det är i och för sig väldigt tidigt på säsongen och framför allt Mallbacken har absolut damallsvensk potential.

Men det har varit en jobbig omgång för damallsvenskans båda bottenlag. Både AIK och Mallbacken var på väg mot poäng, men föll med sena uddamål. Dessutom vann Umeå i Göteborg och UIK visade att man inte tänker vara något bottenlag.

Jag har inte sett någon av dagens matcher i sin helhet, utan har kikat på matcherna några minuter då och då. Det jag såg var AIK klart underlägset i Vittsjö, men Stockholmslaget höll ändå på att kämpa till sig en högst efterlängtad poäng.

Ett sent mål från Linda Sällström avgjorde dock matchen. För skadeförföljda Sällström var det förstås otroligt kul och efterlängtat att återigen få göra ett segermål. Även om jag spelat på mycket lägre nivå än Sällström har jag gått igenom ett par årslånga knä-rehabiliteringar och vet hur underbart det är att vara tillbaka på planen – och äntligen göra mål igen. Jag gläds alltså vansinnigt mycket med finländskan i dag.

Nästan lika mycket lider jag med AIK som ju behöver få med sig något eller några positiva resultat in i VM-uppehållet. Trots att laget spräckte målnollan framåt blev det en ny, tung förlust.

För Mallbacken var dagens förlust minst lika bitter. Av det jag såg tyckte jag att värmländskorna var minst lika bra som Kristianstad – om inte bättre. Ändå lämnade man Vilans IP poänglöst.

Mallbacken är ju damallsvenskans fula ankunge, ett lag man gärna önskar framgång. Jag gillade klubben redan innan jag läste Offside nummer 2 2013. Men efter den korta texten om klubben där växte respekten. Där sa Mallbackens ordförande Sven Eriksson följande:

”I dag anses lyxiga anläggningar vara viktigare än engagemang. I byn Mallbacken bor det omkring 80 personer. Nästan alla ställer upp för laget. Några bakar bröd som vi säljer på matcherna, andra kokar kaffe eller tvättar tröjor. Det är den föreningskänslan som tagit oss tillbaka till allsvenskan.”

Nu är Strandvallen alltså en damallsvensk arena igen. Kanske kan duktiga forwardsparet Mimmi Larsson och Madelen Janogy se till att den även är det 2016. Som jag ser det är Larsson för tillfället en av damallsvenskans allra bästa forwards – en urstark spelare med förmåga att skapa chanser helt på egen hand. Hon är en forwardstyp som saknas i den svenska VM-truppen.

I går var jag för andra gången på en vecka och kikade på en forward som är uttagen i nämnd VM-trupp, Umeås Jenny Hjohlman. Hon var helt klart piggare mot Göteborg än mot Jitex i tisdags. Och i slutminuterna visade Hjohlman VM-klass när hon vred in 3–1-målet.

Faktum är att det Umeå jag såg i tisdags och det jag såg igår var två hela olika lag. Det var bara tre byten mellan startelvorna, men det var byten som märktes genom att laget fick lite mer fart och spets. Faktum är att jag tycker att Maria Bergkvist tog en klar seger i coachmatchen mot Stefan Rehn. Umeå spelade ett utmärkt försvarsspel där Göteborgs båda duktiga kantspelare Elin Rubensson och Lieke Martens inte fick de ytor de behöver, och där viktiga forwarden Sara Lindén hölls utanför spelet.

Efter 45 minuter ledde Göteborg med 1–0 trots att Umeå hade varit det bättre laget. Jag bytte några ord med tv-experten Malin Swedberg i paus. Vi var överens om att Umeå varit spelmässigt bra, men att laget saknade både nödvändig spets och kreativitet kring Göteborgs straffområde. Några minuter senare var det 1–2…

UIK kändes inte som ett bottenlag. För dem var det förstås otroligt viktigt att både Hjohlman och Lina Hurtig fick göra mål. Hurtig växte för övrigt flera klasser efter sin fullträff. Får hon träna rejält under VM-uppehållet borde hon kunna bli en riktig attraktion i damallsvenskan till hösten.

Allra bäst i Umeå i går var dock mittbacken Tuija Hyyrynen som var defensivt stabil och som stod för ett stort antal precisa uppspel på fötterna på landsmaninnan Emmi Alanen. Skall jag ta ut Umeås tre bästa spelare för dagen blir det de båda finländskorna tillsammans med 2–1-nickaren Rita Chikwelu.

En oväntat positiv slutrapport

När jag skrev det förra inlägget trodde jag inte att det skulle bli någon speciellt positiv slutrapport från årets första landskamp. Men det som såg så mörkt ut i halvtid blev till slut en 3–2-seger med en hel del positiva inslag.

Det bästa var förstås att vårt landslag fick känna att de kan vända underlägen mot hyfsat starka motstånd. I den andra halvleken gjordes också en hel del riktigt bra individuella prestationer, något som förstås är glädjande. Dock tycker jag inte att man skall ta till de överord om insatsen som noterats från en del håll, bland annat från förbundskapten Sundhage.

Om vi börjar med det negativa, alltså försvarsspelet i den första halvleken. Utöver de två målen var det ytterligare någon gång som Isabell Herlovsen sprang ifrån vår alltför högt stående backlinje. Då slogs bollarna dock mot hörnflaggorna, vilket innebar att det inte blev några farligheter.

TV12:s expert Malin Swedberg var inne på att backarnas höga positioner kan ha berott på att man är vana vid att ha Hedvig Lindahl bakom sig, en målvakt som jobbar väldigt långt ut. Det kan förstås ligga något i det, men jag har kollat målen igen och så långt ut som målvakten hade behövt vara för att avstyra dem jobbar knappast några målvakter – alltså inte ens Lindahl.

Trine Rönning

Trine Rönning

Vid det första målet läste Herlovsen spelet lysande och chansade på att Trine Rönning:s rensning skulle bli rak och lång – vilket den också blev. Den svenska backlinjen såg inte riskerna innan det var för sent. Eller. Här kunde Carola Söberg ha avstyrt om hon läst situationen bättre.

Att Söberg är långt ute i förstaläget tycker jag är helt i sin ordning. Men när Emma Berglund är så nära Herlovsen måste Söberg backa in i målet igen.

Vid det andra målet klandrar jag däremot inte Söberg. Hon har en bra position för att ta emot den hemåtnick som Nilla Fischer ser ut att vilja göra. När Fischer totalmissar innebär det samtidigt att Söberg hamnar i en hopplös position.

Fischers första halvlek är den sämsta jag sett henne göra i landslaget defensivt sett. Däremot gillar jag hennes bidrag till anfallsspelet, alltså att hon hela tiden försöker vara konstruktiv i sitt passningsspel, både det korta och det långa.

Mia Carlsson

Mia Carlsson

Men trots Fischers svaga insats blev det Emma Berglund och Mia Carlsson som fick bära hundhuvudet. Jag trodde faktiskt att bytena i halvtid var förbestämda, men här blir det klart att Carlssons inte var det. Däremot säger Berglund här att hennes var en försiktighetsåtgärd.

Den slutsats man kan göra av det här är att Carlsson är borta ur diskussionen om vem som skall vara vänsterback i VM. För om Pia Sundhage tänker ge Carlsson chansen fler gånger var bytet väldigt opsykologiskt. Det sätter nämligen en sanslös press på Carlsson nästa gång hon kliver in på planen i landslagsdressen. Onödigt. Det var det negativa.

Nu till det positiva. Allra mest positiv var Hanna Folkesson. Hon var bäst i den första halvleken och tillhörde de bästa även i den andra, vilket totalt gör henne till matchens lirare.

Den som fixade vändningen var dock Kosovare Asllani som själv gjorde två mål och dessutom hade ett läckert assist. Asllanis andra halvlek är alltså ännu ett stort glädjeämne. Har du inte sett målen finns de för övrigt på det här klippet.

Personligen gladdes jag även ganska rejält över Lotta Schelin:s insats. Jag upplevde det som att hon inte blev lika stillastående och passiv som i många av de senare landskamperna. Schelin var ofta på språng, något som ledde till flera bra chanser och till slut även till ett mål.

Framför allt är Schelins löpning vid 3–2-målet ett stort glädjeämne. Jag tycker ju som bekant att hon alltför ofta startar sina löpningar i mitten och springer ut mot hörnflaggorna. Hon börjar alltså vid en mittback och springer in bakom en ytterback. Vid 3–2-målet började Schelin ute hos den norska högerbacken och sprang in bakom mittbackarna. Det är precis den löpning jag vill se henne göra mycket oftare.

Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72

Lotta Schelin firar landslagsmål nummer 72

Även om det var mer slumpartat den gången gjorde Schelin även samma löpning vid det friläge som Ingrid Hjelmseth räddade via stolpen. Plus ytterligare någon gång. Lovande.

Att även Pia Sundhage vill se Schelin springa mer blev tydligt när tv-kommentatorerna rapporterade att Sundhage skrek på Lotta att mata djupledslöpningar de sista tio minuterna.

Mitt minne av Schelin från VM 2011 var att det blev målchanser i princip varenda gång hon fick bollen. Hon var rörlig och kom ofta rättvänd in i straffområdet. Den Schelin tycker jag mig inte ha sett speciellt ofta de senaste åren. Men i den här matchen såg jag hoppfulla tendenser. För skall Sverige lyckas i VM måste vi ha en Lotta Schelin som hela tiden är ett hot mot motståndarnas backlinje.

Vad var då den här insatsen värd?

Det är faktiskt en rätt svår fråga. Ser man till laguppställningarna skall Sverige nog vinna med fler än ett mål. Vi hade nämligen det närmaste en VM-elva vi kan komma i dagsläget, medan Norges lag var väldigt reservbetonat. Dessutom hade vi fem spelare i startelvan som är i tävlingssäsong. Norge hade såvitt jag kan se ingen. Till norsk fördel fanns å andra sidan att de haft några fler träningar tillsammans inför matchen medan Sverige bara hade haft ett pass.

Ingvild Stensland

Ingvild Stensland

Kollar vi vilka spelare lagen saknade var vi utan två bärande spelare i Lindahl och Caroline Seger. Norge saknade däremot en hel hög nyckelspelare. Bland de elva som spelade flest matcher i VM-kvalet för Pelleruds gäng saknades Nora Holstad Berge, Ingvild Isaksen, Caroline Graham Hansen, Elise Thorsnes och så nöjde sig Ada Stolsmo Hegerberg med att hoppa in den sista halvtimman.

Utöver den kvintetten har man ordinarie lagkaptenen Ingvild Stensland på väg tillbaka efter en korsbandsskada. Norge var alltså ganska långt från sin förstauppställning, medan vi var ganska nära. Oavsett kvaliteten på det norska laget skall vi dock vara nöjda med att ha vänt 0–2 till 3–2 och inlett VM-året 2015 med en seger.

Bara att bita i det sura…

Om ett par timmar drar tv-sändningen från Fotbollsgalan igång (20.00 på Tv4).

Det är en gala som på många sätt är helt oviktig. Det avgörande för vilka som är bäst i fotboll är ju vilka som vinner titlarna på planen, inte vilka en utvald jury tycker har varit bäst.

För damfotbollen har dock Fotbollsgalan blivit en av de allra viktigaste händelserna varje år. Det är ju vid den här galan som jämställdhetsfrågan inom fotbollen får som störst fokus. Vem har exempelvis glömt Tina Lovesan (som då hette Nordlund) och hennes insats vid galan 2000? Hon är väl förresten den enda spelaren som är mer förknippad med galan än med sina fotbollsframgångar?

Även fjolårets gala satte fokus på jämställdhetsfrågan. Bilgate och dess efterföljare Zlatangate blev ju en av fjolårets mer omtalade saker i Idrottssverige.

Årets gala har föregåtts av nya jämställdhetsfrågor. Det är galans placering i tid som stått i fokus. Medan datumet är perfekt för herrlandslaget, som har samling inför landskamper, ligger galan dåligt, bara några dagar innan avgörande Champions Leaguematcher för damerna.
Det gör att varken Lotta Schelin, Caroline Seger eller Kosovare Asllani kommer att vara på plats i kväll. Ett tag diskuterade även svenska mästarinnorna Rosengård att stå över.

Jag förstår självklart att Champions League-lagen tycker att galan ligger dumt. Men som jag ser det är alternativen för damfotbollen att antingen kämpa för en ändring av damfotbollskalendern eller att bita i det sura äpplet. Ändringen i kalendern skulle vara att precis som herrfotbollen flytta ett landskampsfönster till mitten av november.

För på många sätt ligger ju trots allt fotbollsgalan perfekt som den ligger, bara dagar efter avslutad säsong. Och det är ju som sagt för damfotbollen som galan egentligen betyder mest.
Att bojkotta galan, eller att skapa en egen som jag såg någon föreslå vore förödande. För utöver datumet är ju upplägget perfekt. Zlatan Ibrahimovic gör jobbet som dragplåster och hjälper till att ge damerna rejält med tid i rampljuset på bästa sändningstid. Däremot skulle en egen damfotbollsgala antagligen få hållas i ganska rejäl medieskugga.

Så till den oviktiga delen, själva priserna. Här är mina vinnare i kväll:

Stephanie Labbé

Stephanie Labbé

Årets målvakt: Stephanie Labbé, Kif Örebro. Släppte in minst mål av alla i damallsvenskan och höll nollan flest gånger. En av de viktigaste orsakerna till att Örebro spelar i WCL nästa år.
Det stora utmanaren är Hedvig Lindahl, som vann damallsvenskans målvaktsliga mycket knappt framför Labbé. Däremot är Hilda Carlén bara utfyllnad, nomineringen av henne känns faktiskt väldigt konstig. På vilka grunder är hon med här?

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Årets back: Nilla Fischer, VfL Wolfsburg. Dagens mest självskrivna vinnare, även om jag personligen tycker att hon var ännu mer överlägsen ifjol. Men med en tysk dubbel på meritlistan är Fischer självskriven vinnare. Linda Sembrant och Lina Nilsson har gjort bra säsonger, men är ändå inte nära att vinna.

Caroline Seger

Caroline Seger

Årets mittfältare: Caroline Seger, Paris Saint-Germain. Det här är den i särklass tuffaste kategorien, och alla tre kandidaterna är värdiga vinnare. Jag är ju en stor beundrare av Ramona Bachmann, och jag gillar att en lagspelare som Mariann Gajhede Knudsen finns med som kandidat. Min motivering till valet av Seger är att jag tycker att hon vuxit in i rollen som defensiv mittfältare i landslaget på ett bra sätt. Sedan är det förstås ingen nackdel att hon var med och tog Tyresö till Champions Leaguefinal.

Anja Mittag

Anja Mittag

Årets forward: Anja Mittag, FC Rosengård. Har en fantastisk damallsvensk säsong bakom sig och är ordinarie i det tyska anfallet. Känns faktiskt som en självskriven vinnare även om Lotta Schelin som vanligt gjort mål i nästan varenda match hon spelat. Tredje kandidaten Manon Melis är just bara trea i den här kategorien. Även om det inte är så bara i det här sammanhanget.

Malin Diaz

Malin Diaz

Årets genombrott: Malin Diaz, Eskilstuna United. Det här är ett pris som känns väldigt konstigt. Årets kandidater är alla etablerade damallsvenska spelare. Diaz gjorde sin femte säsong i högsta serien, de andra kandidaterna Fridolina Rolfö och Magdalena Ericsson gjorde sina fjärde. Rolfö gjorde för övrigt nio mål i damallsvenskan redan 2011 för Jitex. I år gjorde hon ”bara” åtta för Linköping. Som jag ser det har varken Rolfö eller Ericsson stått för något genombrott i år. Däremot har Diaz först tagit plats i Tyresö och sedan börjat nosa på en startplats i landslaget. Därmed borde hon alltså få fotbollsgalans mest krystade pris.

Årets tränare: Rickard Nilsson, Kif Örebro. Känns också som en självklar pristagare. Nilssons förvandling av Kif från nedflyttningshotat konkursbo till ett Champions Leaguelag med fantastisk försvarsorganisation är naturligtvis värd att hyllas. Även Viktor Eriksson och Martin Sjögren är duktiga lagbyggare, men i år tar Nilsson priset.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Diamantbollen: Nilla Fischer, VfL Wolfsburg. Min röst har fallit på Fischer även 2012 och 2013. Blir det tredje gången gillt? Som vanligt är det Lotta Schelin som är motkandidaten. Men även om Schelin gjort massor av mål även i år så har hennes säsong inte varit lika guldglänsande som de tre senaste. Framför allt bör det vara Fischers Champions League-titel som fäller avgörandet. De två senaste åren har jag gått mot strömmen med mina tips. I år är däremot Fischer storfavorit hos spelbolagen.

Om några timmar vet vi hur det gått.

Innan jag sätter punkt om galan tycker jag dock att det är värt att fundera lite kring de juryer som tar ut vinnarna. Den består av fyra förbundskaptener (Pia Sundhage, Lilie Persson, Calle Barrling och Anneli Andersén), fyra experter som samtliga är före detta landslagsspelare (Anette Börjesson, Hanna Marklund, Frida Östberg och Malin Swedberg) samt en representant för EDF (Karolina Westberg). Spontant känns det som att risken för jäv är uppenbar med en sådan jury. Förbundskaptenerna ser ju garanterat hellre en svensk vinnare än en utländsk.

Allra sist tycker jag illa om att sprida felaktigheter och jag skäms varje gång jag blandar ihop fakta. I senaste inlägget var jag helt ute och reste i frågan om varför Katrin Schmidt lämnar Rosengård för Hammarby. Det beror på studier och inte det jag först skrev.
Rätt skall vara rätt. Samtidigt vill jag passa på att tacka er uppmärksamma läsare som snabbt ser till att korrigera mina eventuella tavlor. Ni är värdefulla.

Ge Fischer diamantbollen

I kväll är det dags för den årliga Fotbollsgalan. Således skall vi få en ny vinnare av Diamantbollen. Eller, någon ny vinnare lär vi inte få.

Som jag ser det finns det bara två tänkbara vinnare, och det är dessutom två högklassiga kandidater, nämligen Nilla Fischer och Lotta Schelin. Precis som i fjol röstar jag på Fischer. Det var hon som banade väg för landslaget i EM. Som mittback blev hon dessutom tvåa i skytteligan – vilket är en makalöst bra prestation.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

Schelin har förstås också bra meriter från året. Men titelmässigt var 2013 ett sämre år för henne än 2011 och 2012. Det borde alltså vara dags för ett tronskifte.
Och tronskiften är bra. Att hålla på att dela ut priset till samma spelare år efter år gör det bara ointressant.

Så är det med herrarnas Guldbollen, som man ju måste dela ut till Zlatan Ibrahimovic – eftersom det ju bara finns en rimlig kandidat. Det är självklart, men inte ett dugg spännande.
Vårt damlandslag är ju dock betydligt jämnare än herrlandslaget. Och även om Schelin är viktig för laget så bär hon inte det på sina axlar på samma sätt som Ibrahimovic bär herrarnas.

Medan Schelin totalt sett gör massor av mål när vi redan är i ledning, är det som jag tidigare skrivit om här i bloggen ofta Fischer som kliver fram och gör avgörande mål i mästerskap för landslaget. Det bör diamantbollenjuryn ha i åtanke i dag. De bör såldes alltså ge bollen till Fischer!

De flesta av de övriga kvinnliga pristagarna på galan känns rätt självklara. Nomineringarna gjordes av en jury bestående av Pia Sundhage, Lilie Persson, Calle Barrling, Karolina Westberg, Anette Börjesson, Hanna Marklund och Malin Swedberg. Det är en namnkunnig och kompetent samling.
Hade jag fått bestämma hade jag dock nominerat lite annorlunda. Så här är min syn på nomineringarna, och vem jag tycker skall vinna respektive kategori.

Jag har inte total koll på vilka instruktioner nomineringsjuryn har. Men jag tror att det är så att de måste ha med minst en svensk landslagsspelare i varje kategori.
Men jag tycker nog att de varit lite väl gulblå i sina nomineringar. För de nomineringar som jag tycker är tveksamma handlar rakt igenom om svenska spelare som lyfts fram på bekostnad av utländska.

Thora Helgadottir

Thora Helgadottir

Årets Målvakt
Min vinnare: Thora Helgadottir
Övriga nominerade: Kristin Hammarström och Malin Reuterwall.

Här är Helgadottir solklar vinnare. Hon höll 14 nollor på 22 omgångar i damallsvenskan. Hammarström har gjort en stabil säsong, men borde inte ha en chans på priset. Reuterwall ser jag som ren utfyllnad. Hennes nominering kommer något år för tidigt. Här hade Lydia Williams eller kanske framför allt Katie Fraine varit klart mer rimliga nomineringar.

Som en parantes noterar jag vid en koll på den damallsvenska räddningsligan att Tyresös stjärnmålvakt Ashlyn Harris enligt den officiella statistiken nästan släppte in varannat avslut hon hade mot sig. Fast den där statistiken är ju som bekant långt ifrån 100-procentig, så det kanske inte stämmer.

Årets back
Min vinnare: Nilla Fischer
Övriga nominerade: Faith Ikidi och Jessica Samuelsson.

Min syn på Fischer har jag redan nämnt. Ikidi är en högklassig utmanare, men får nöja sig med silver. Samuelsson däremot är ren utfyllnad av en lite väl gulblå nomineringsjury. Skall man ha med en ytterback hade förstås Meghan Klingenberg varit en klart mer rimlig kandidat.

Ramona Bachmann

Ramona Bachmann

Årets mittfältare
Min vinnare: Ramona Bachmann
Övriga nominerade: Caroline Seger och Sara Björk Gunnarsdottir.

Inte heller här är det någon tvekan om vem som skall vinna – Bachmann är överlägsen. Däremot tycker jag att Marta borde räknas som mittfältare, vilket gör att hon borde ha varit med här på Björk Gunnarsdottirs bekostnad. Eller egentligen på Segers bekostnad, men en svensk landslagsmittfältare måste ju vara med, och det är väl trots allt rimligt att det handlar om Seger.

Christen Press

Christen Press

Årets forward
Min vinnare: Christen Press
Övriga nominerade: Lotta Schelin och Marta Viera da Silva.

Här är den första något ovissa kategorien. Troligen ger den blågula juryn trots allt priset till Schelin. Fast jag tycker att Press är den som har vassast facit. Och egentligen har ju Marta varit bäst av alla de tre. Fast som sagt, jag ser Marta som mittfältare i år. Och där är hon bara tvåa. I stället för Marta borde för övrigt Pernille Harder ha varit med här.

Årets genombrott
Min vinnare: Stina Blackstenius
Övriga nominerade: Jessica Samuelsson och Julia Wahlberg.

Även den här kategorien känns öppen. För vilket genombrott är egentligen störst, Blackstenius i damallsvenskan eller Samuelssons i landslaget? Jag tror att Samuelsson kommer att vinna. Men min personliga röst faller på Blackstenius, som gjorde en mäktigt bra höst. Wahlberg har varit stabil, men är här bara med som utfyllnad.

Damallsvenskans mest värdefulla spelare
Min vinnare: Ramona Bachmann.
Övriga nominerade: Christen Press och Marta.

Bachmann är självklar vinnare här. Marta är lika självklar tvåa. Däremot tycker jag att det är konstigt att serietvåan Tyresö får med två spelare i den här kategorien. Jag tycker trots allt att exempelvis Pernille Harder, Sarah Michael och Faith Ikidi är mer värdefulla för sina lag än vad Press är för Tyresö.

Årets tränare
Min vinnare: Rickard Nilsson
Övriga nominerade: Jonas Eidevall och Martin Sjögren.

Det här är den allra mest öppna och svåra kategorien. Alla tre känns som värdiga, och rimliga vinnare. Jag tror att Eidevall kommer att vinna – guldtränaren gör oftast det. Och han har gjort ett kanonjobb med Malmö, så det är inget att säga om. Men kanonjobb har både Nilsson och Sjögren också gjort med sina respektive trupper. Min röst faller alltså på Nilsson, som ledde Örebro till en högst oväntad sjätteplats. Minns att på upptaktsträffen tippades ju faktiskt Kif på nedflyttningsplats.

Så vad tror och tycker ni? Får jag rätt mina tips, eller är jag helt ute och reser?

Är allt Vittsjös förtjänst?

Det här är i första hand ett långt inlägg med fokus på den positiva förbättringen av det kollektiva försvarsspelet som noterats i damallsvenskan i år.

Men innan jag kommer in på huvudämnet har jag tittat på det lag i serien som saknar försvarsspel – Sunnanå SK.

För tyvärr visade det sig att Skelleftelaget är precis så svagt som jag anat från de korta klipp jag sett. De förlorade för övrigt Västerbottensderbyt med 4–0.

Medan årets Umeå, anfört av terriern Hanna Folkesson, jobbar fantastiskt bra i defensiven, så är Sunnanå väldigt naivt. Man försöker spela kortpassningsspel i eget straffområde, hamnar på fel sida om sin markering i eget straffområde – och lagets uppställda försvarsspel handlar mest om uppställda spelare.

Visst finns det vissa offensiva kvaliteter i laget. Men det hjälper inte om man spelar fram till motståndarnas mål som man gjorde till Lina Hurtig:s 1–0-fullträff.

Där visade Åsa Berglund att hon inte håller på allsvensk nivå. Förstamålvakten Sussie Nilsson satt på bänken, och bör kunna stabilisera laget en aning. Men jag har svårt att tro att det räcker. Känslan är att Sunnanå behöver två–tre etablerade toppspelare – och ett försvarsspel, för att ens ha en chans att hänga kvar i högsta serien.

Lina Hurtig

Lina Hurtig

Till roligare saker – som härliga Lina Hurtig. Umeåtalangen var mycket bättre än senast mot Göteborg – gjorde tre mål, och leder nu den damallsvenska skytteligan.

Efter Göteborgsmatchen vacklade jag lite på min tidigare så klara uppfattning att Hurtig bör med till EM. Hon visade betydligt mer i dag, dels för att motståndet var flera klasser sämre. Dels för att hon känns mer hemmastadd som forward, än som yttermittfältare.

Och vid en närmare eftertanke är Hurtig för mig Umeås bästa offensiva spelare, och borde exempelvis gå före Emmelie Konradsson i en EM-trupp. Samtidigt vill man ju gärna ha med Hurtig och Marija Banusic i F19-EM, så att vi har en bra chans att kvala in till nästa års F20-VM. Så lite splittrad är man allt i frågan.

Emmelie Konradsson

Emmelie Konradsson

Men att Hurtig är en blivande världsspelare – det är jag helt övertygad om. Den speluppfattningen och bolltouchen är det inte många som har.

Så till huvudämnet i det här inlägget – det förbättrade försvarsspelet i serien. Tidigare i dag tittade jag klart på inspelningen från matchen Kif Örebro–LdB FC Malmö. Jag satt faktiskt och njöt av hur Kif Örebro avväpnade serieledarna.

Trots att gästerna hade ett stort övertag i bollinnehav noterade jag bara 2–3 (2–1) i riktigt kvalificerade målchanser. Och när Örebro vann bollen var urstarka Sarah Michael en plåga för Malmös backlinje.

Örebro visade sig vara ett kompakt lag, där alla jobbade kopiöst. Inte som Sunnanå, elva utspridda spelare som jobbar en och en.

Jag hade redan tidigare tänkt på att jag har fått se flera lag bjuda på lysande försvarsspel i år – som Piteå, Umeå och Göteborg. Men det var först när expertkommentator Malin Swedberg sa att hon uppfattade det som att lagen i damallsvenskan genomgående spelar bättre försvarsspel i år som jag insåg att det faktiskt är en trend.

För att kolla om det stämmer att lagen i damallsvenskan är bättre i defensiven i år jämfört med i fjol valde jag att jämföra antalet mål i de sex första omgångarna 2012, med årets första sex omgångar.

Nu är ju inte antalet insläppta mål den enda faktorn när man bedömer försvarsspel. Men eftersom jag känner att lagen har ungefär lika starka forwardsuppsättningar i år som i fjol känns siffran relevant.

För att göra jämförelsen rättvis räknade jag bort de matcher där AIK, Djurgården, Mallbacken och Sunnanå ingått. Resultatet blev slående:

Antal mål efter sex omgångar:

2012: 98 på 24 matcher – vilket ger ett snitt på 4,08 mål per match.
2013: 61 på 25 matcher – vilket ger ett snitt på 2,44 mål per match.

* Det görs således 40 procent färre mål i år.

En gissning är att Vittsjös framgångar från i fjol har spelat en viktig roll här. De byggde ju sin topplacering på god organisation och hårt arbete. Och många konkurrentlag från seriens mittenskikt har nog studerat och kopierat Vittsjös framgångsrecept.

I fjol såg jag en mängd lag som hade ett väldigt naivt försvarsspel. Umeå, Örebro, Linköping med fler bjöd exempelvis Tyresö och Malmö på massor av härliga ytor att anfalla på. I år är naiviteten som bortblåst på de flesta hållen.

Och som jag ser det är de färre antalet mål faktiskt en väldigt positiv sak för svensk damfotboll. För det förbättrade försvarsspelet kommer på sikt att leda till att vi får se nya spelartyper i vår högsta serie.

För ni vet väl hur den svenska damfotbollsforwarden ser ut?

Om det inte ringer någon klocka, kan jag meddela att hon är snabb, och nästan bara användbar i djupled. Hon nickar helst inte, utan vill ha bollen längs marken.

Det är en schablon, men det är ju trots allt så de ser ut, alla våra bästa forwards. De ser ut så eftersom det är så man vinner matcher inom flickfotbollen. Och vad värre är, det har även varit så man har vunnit matcher i damallsvenskan.

Eftersom de flesta lagen har spelat ett högt försvarsspel har det varit gott om ytor för djupledsgående forwards. Något inläggsspel att tala om har aldrig behövts. De enda inläggen som slagits har varit hörnor – och då har man flyttat fram sin stora mittbackar. Således har det inte funnits något behov av någon Abby Wambach i svensk damfotboll.

Men fortsätter trenden med att lagen spelar så här tajt i defensiven så måste klubbarna hitta nya vägar till mål. Då räcker det inte med att lägga in bollen bakom motståndarnas backlinje. Det kommer att krävas ett bättre inläggsspel, med följden att vi kommer att få fram fler powerforwards – och damallsvenskan kommer att bli en ännu bättre serie.

Det är i varje fall vad jag tror…

* Mer damallsvenskan. Här ett långt klipp med höjdpunkter från Skånederbyt mellan LdB FC Malmö och Kristianstads DFF.

Det verkar inte ha varit en av de matcher där försvarsspelet stått i högsätet. För oj vad många kvalificerade målchanser som ryms i klippet. Flera snygga mål finns där också.

Kristianstad ser ut att hela tiden trycka upp sin backlinje ohälsosamt högt. KDFF är ett lag som jag har sett väldigt lite av de senaste två åren.
Jag har missat deras matcher i Göteborgsområdet, och trots att laget innehåller en mängd spännande profiler verkar de helt och hållet ha hamnat i tv-skugga. Någon som minns när de senast visades i veckans match?

Johanna Almgren

Johanna Almgren

* För Johanna Almgren gav dagens magnetröntgen tack och lov ganska positiva besked. Inget var trasigt i hennes knä – och hoppet om EM lever. Däremot är säsongen över för Camille Levin. Hon blir borta i fyra till sex månader. Mer om de skadorna går att läsa här.

Nilla Fischer

Nilla Fischer

* 2011 såg jag hur Nilla Fischer gjorde ett rätt våldsamt försök att få kaxiga Mimmi Löfwenius att inte sticka upp. De två verkar inte ha gemensamma myskvällar ihop i år heller. I varje fall inte enligt den här artikeln.

* Allra sist så kan jag inte undanhålla er det här twitterinlägget från Mattias Tjernström på Tv4-sporten:

”Hängde med Pia Sundhage idag. Berättade bland annat att hon gillade att åka tunnelbana så hon kunde prata damfotboll med folk. Mårts? Hamrén?”

I morgon tar för övrigt Sundhage ut nästa landslagstrupp. Räkna med att truppen ser ut ganska exakt som senast. Det innebär exempelvis att varken Hurtig eller Banusic kommer att finns med.

Schelin – en gåta för Sundhage

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Inför 5–0-segern nere i Frankrike konstaterade Lotta Schelin i den här artikeln att Lyon är bättre än landslaget. Faktum är att Lyon kanske till och med är bättre än alla landslag, och således världens bästa lag alla kategorier.

För har man råd att hålla spelare som Megan Rapinoe på bänken – då har man ett väldigt starkt lag. Och det centrala mittfältet med Amandine Henry, Camille Abily och Louisa Necib är tveklöst starkare än USA:s. Men djupdykningen i det här ämnet får jag nog återkomma till. Det här inlägget skall nämligen handla om det svenska landslaget.

Storstjärna i Lyon är ju nämligen nämnda Lotta Schelin. Hon skiner ofta i sin franska klubbdress, och öser in mål. Däremot skiner hon tyvärr väldigt sällan i den svenska landslagsdräkten.

Efter dagens match pratade Schelin, Pia Sundhage och Malin Swedberg om ämnet i Tv4sport. Swedberg konstaterade helt riktigt att Schelin fungerar bättre i Lyon än i landslaget.

Sundhage svarade nyktert att landslaget inte har de spelartyper som krävs för att spela Lyons 4-2-3-1-system. Thomas Dennerby försökte ju med det i fjol, men efter OS gnällde till och med Schelin på spelsystemet.

Problemet är snarare att Schelin inte klarar av att ställa om från Lyons tekniska spel till landslagets mer fysiska. Kortfattat kan man säga att hon får bollen längs marken i klubblaget, och i luften i landslaget.

Och medan Schelin håller högsta världsklass när hon får bollen på marken, och kan komma rättvänd mot en backlinje, så är hon högst medelmåttig i luftrummet. Att hitta lösningarna som gör att Schelin får rätt bollar är en av de viktigaste gåtorna att lösa för Sundhage inför EM.

Som en parentes pratade Schelin också lite om sin tränare Patrice Lair i Tv4sport. Hon konstaterade att han gjort att alla spelare blivit rakt igenom professionella. Det är slut med lattjandet på träningar.

Den saken var inte svår att se i dag. Spelare som är proffsiga i allt de gör på träning blir även proffsiga i matcher. Jag tror att det finns rätt mycket att göra på den här fronten även i rätt många svenska klubbar.

Bilder av Vittsjö och Tyresö

Vittsjö föll i kväll borta mot Linköping med 4–3. Sensationslaget har bara tagit en poäng på de senaste fyra omgångarna och är nu nere på femte plats i tabellen – bara två poäng före LFC, och fem före Umeå.

Nu har Vittsjö ett ganska bra program för de avslutande fyra omgångarna, så de skall nog trots allt kunna hamna på övre halvan i sluttabellen. I de båda kommande matcherna väntar ju exempelvis bottengängen Kif Örebro och Djurgården.

Men Vittsjö har tappat rejält med fart nu i höst. Minns i våras när Sofie Andersson gjorde mål i varenda match, och man länge till och med hängde på Malmö och Tyresö i guldstriden. Andersson gjorde för övrigt dagens sista Vittsjömål – hennes första sedan det här mot Jitex, den 9 juni:

Sofie Andersson gör mål

Sofie Andersson gör mål

Efter att ha gjort mål i 20 raka seriematcher gick Andersson mållös i åtta raka. Börjar en ny svit nu?

Jag skriver så mycket om Vittsjö eftersom det är dags för mitt fjärde bildspel damallsvenskan. Och det är från nykomlingarnas allra största dag – den då Marta kom till byn.

Jag har tidigare skrivit om Vittsjö–Tyresö 1–1 här, här, här och här. I de inläggen har jag lagt upp ett gäng bilder. Här kommer många fler:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och här är bilderna en och en:

OS – ingen rolig svensk historia

Jag är medlem i föreningen SFS, Sveriges Fotbollshistoriker och statistiker. Som medlem där får man några gånger per år tidningen Bolletinen hem i brevlådan.

Där får man huvudsakligen läsa statistik om herrfotboll. Men med jämna mellanrum har tidningen även intressant fakta om damfotboll. Både om landslaget och damallsvenskan.

Tidningen Bolletinen

Tidningen Bolletinen

I det senaste numret var det sex sidor om Sveriges damers OS-historia. Sex intressanta sidor. Så nu tänkte jag grotta ner mig i den info som fanns där.

Jag hade bra koll på att vi inte har tagit några OS-medaljer, trots att OS är det mästerskap som innehåller minst antal nationer, och således också borde vara det där det är lättast att ta medalj.

Men att vårt OS-facit var så uselt som det är hade jag förträngt.
På fyra försök hittills har vi ju faktiskt inte gjort ett enda riktigt bra OS.
Ja, jag vet att vi kom fyra 2004. Visst är det godkänt, fast på många sätt var inte heller det OS:et speciellt bra. Inte med tanke på att vi var snubblande nära att vinna VM året innan.

Faktum är att vi bara står på fem segrar på 15 matcher. Och ingen av segrarna har kommit mot någon toppnation. Antalet förluster är hela nio om man räknar in förlängningar, eller åtta om man räknar ordinarie tid.

Minns ni hur det gått för oss tidigare?

Oavsett vilket, så är här en kort genomgång:

Atlanta 1996:
Åtta lag deltog, och vi var utslagna redan efter gruppspelets två första matcher. Där blev det förluster mot Kina och USA. Den avslutande segern mot Danmark gjorde att vi slutade sexa.

Sydney 2000:
Åtta lag deltog igen. Och inte heller den här gången överlevde vi gruppspelet. Tvärtom var det här Sveriges sämsta mästerskap någonsin. Vi lämnade gruppspelet med bara en poäng och ett gjort mål. Båda kom när vi spelade 1–1 mot värdnationen Australien. I övrigt blev det förluster mot Brasilien och Tyskland.

Aten 2004:
Tio lag fick vara med. Vi kom till Grekland som vice världsmästare, med tunga förväntningar på axlarna. Och vi fick en drömlottning med Japan och Nigeria i gruppen. Trots det var fiaskot nära.

Vi föll nämligen först mot japanskorna, som då var långt ifrån den världsklass de håller nu. Sedan låg vi under med 1–0 i halvtid mot Nigeria. Men två mål i andra halvleken (Hanna Marklund och Malin Moström) ledde inte bara till seger.
Det innebär att gruppens tre lag slutade på tre poäng vardera – och alla gick till kvartsfinal. Udda.

I kvartfinalen vann vi mot Australien med 2–1 efter mål av Hanna Ljungberg och Sara Larsson. Sedan var det roliga slut. Det blev förlust med 1–0 mot Brasilien i semifinalen, och samma siffror mot Tyskland i bronsmatchen. Som sagt. Godkänt, men inte mer.

Peking 2008:
Antalet lag var utökat till tolv. Sverige föll mot Kina i premiären med 2–1. Där blev Lotta Schelin första svenska någonsin att göra mål i en OS-premiär. Sedan vann vi mot Argentina med 1–0 och Kanada med 2–1, och gick till kvartsfinal som grupptvåa.
I kvarten väntade Tyskland, som vann med 2–0 efter förlängning.

London 2012:
Visst är det väl dags för en svensk succéturnering nu?

I Bolletinen har man också en förteckning över samtliga svenska OS-spelare. Det är väl många för att redovisa alla här. Men jag noterar att vi inför det här mästerskapet inte har haft med ett enda utlandsproffs i de tidigare trupperna. I år är ju fyra utlandsbaserade spelare uttagna i Schelin, Antonia Göransson, Sara Thunebro och Sofia Jakobsson.

Här är de som spelat flest OS-matcher för Sverige:
12: Victoria Sandell-Svensson och Therese Sjögran.
11: Sara Larsson.
10: Kicki Bengtsson och Hanna Ljungberg.
9: Malin Andersson och Frida Östberg.
8: Caroline Jönsson och Malin Moström.
Flest i årets trupp har Lotta Schelin med sju. Hedvig Lindahl, Sara Thunebro och Caroline Seger står på fyra vardera.

Och här är den svenska skytteligan i OS:
3: Lotta Schelin
2: Malin Swedberg
1: Sju olika spelare. Samt ett självmål.

Tv-experter med olika uppfattning

I går kväll var stora delar av den samlade svenska journalistkåren här nere i Frankfurt ute och åt tillsammans. Det var väldigt trevligt.
In på småtimmarna satt jag, Malin Swedberg (expert på Tv4) och Daniel Kristiansson (kommentator på Tv4) och diskuterade fotboll och utseende.

Swedberg ifrågasatte min lista över VM:s snyggaste spelare. Mitt försvar är att listan har lockat många läsare till en blogg som handlar om damfotboll, och att den på så sätt kan öka intresset för tjejers fotbollsspelande.
Rent moraliskt så har jag däremot inga bra argument. Men jag tror att damfotbollen behöver ta lite genvägar till uppmärksamhet ibland. Precis som alla andra sporter.

Tyvärr så är skönhet en genväg till uppmärksamhet. Och kan min lista få några flera att sätta sig framför tv:n och upptäcka att tjejerna inte bara är snygga, utan också spelar riktigt bra fotboll, då blir jag glad.
För jag tycker verkligen att det har varit riktigt bra fotboll i de allra flesta matcherna i det här mästerskapet. Och då känns det extra tråkigt att läsa alla sågningar hemma av hur uselt det svenska laget var i semifinalen. Och hur dålig damfotbollen är.

Men de finns de tv-experter som tycker att det är okej att med listor över snygga spelare.
Jag berättade i går om att Tysklands guldhjälte från 2003, Nia Künzer, dels är expert på tv-kanalen ARD, och dels har en daglig krönika i tidningen Frankfurter Neue Presse.
I sin krönika i går skrev hon just om att VM-artiklarna i många tyska tidningar har bytt inriktning efter att Tyskland blivit utslaget. Texterna har mer börjat handla om utseende och andra saker som rent sportsligt är oväsentliga. Så här skriver Künzer:

”Men det stör inte mig som kvinna och före detta landslagsspelare att man tar upp frågan om vilken spelare som har störst sex-appeal. Det är ju likadant vid herrarnas mästerskap.”

Apropå inget skriver hon även:

”För mig är för övrigt svenskorna det mest sympatiska landslaget. När de sätter i gång sin lilla dans så får jag goda vibbar.”