Lång kö i Linköping

I dag har jag gjort en liten utflykt till Linköping, och besökt stadens nya fina arena. Själva bygget är fint, men det finns skönhetsfläckar.

Det var en oplanerad utflykt. Jag hade tänkt se matchen på tv, men ångrade mig i går kväll. Därmed hade jag inte ackrediterat mig, och jag hade inte heller någon biljett.

Jag var inte jättetidigt ute, men anlände ändå till Linköping några minuter i tre. Det var lite småkaos att få parkering, men gick ändå rätt smidigt. Klockan 15.13 stod jag i den ena biljettkön utanför arenan.

Och insåg ganska direkt att jag inte skulle få se hela matchen. För de båda köerna var låååånga. Och personalen i arenans två biljettluckor jobbade långsamt.

Den kortaste biljettkön klockan 15.14

Den kortaste biljettkön klockan 15.14

Med tio minuter till avspark insåg även arrangören att det inte fanns en chans att vi som stod i köerna skulle vara inne till avspark. De började därför även sälja biljetter utanför luckorna. En kvinna gick runt i köerna och snabbade på processen en aning.

När jag stod som nummer fem i kön hörde jag speakern berätta att Ada Stolsmo Hegerberg hade gett Norge ledningen med 1–0. När matchuret stod på 5,45 var jag inne på arenan. Jag missade alltså bara några minuter.

Det jobbiga var att jag inte var sist i kön. Inte nära. Min uppskattning var att det skulle ta minst en kvart, troligen snarare ytterligare 20–25 minuter att få in alla.

Jag såg att folk ur EM-organisationen, bland annat Event Manager Markus Nilsson dök upp vid biljettförsäljningen precis när jag passerade in genom insläppet. Hoppas de kunde snabba på processen, så att folk inte missade för mycket av matchen.

Personligen var jag något förvånad över att man bara hade två biljettkassor på den nya arenan. Men jag antar att man inte vill ha spontanåskådare på matcherna.

Den andra skönhetsfläcken var planen. Det var den första syn som mötte mig inne på arenan. Och gräset var gräsligt…

Linköping Arena

Linköping Arena

Det var inte alls någon EM-känsla man fick av det brun-gröna underlaget. Tur för arrangören att det är drygt en månad kvar till mästerskapet.

Knappt hann jag slå mig ner på min plats förrän jag hörde killen på platsen bredvid säga att:

”Norge spelar mycket bättre än Sverige.”

Efter några minuter skrev jag helt under på den analysen. Norge hade ett lugnare och säkrare passningsspel, och ägde mittfältet. Det svenska laget kändes oerhört svagt. Vi hade inte ens tendenser till ett eget spel.

När jag satt där och funderade, och analyserade varför Sverige spelade så uselt så vände matchen – i varje fall resultatmässigt. Plötsligt ledde vi med 2–1.

Det resultatet stod sig matchen ut. Och eftersom det gäller att göra flest mål i fotboll så får vi vara nöjda. Spelmässigt fanns det dock väldigt mycket mer att önska av vårt landslag. I varje fall om vi skall ha chansen att vinna EM-guld.

Kortfattat kan man säga att skillnaden mellan lagen var att vi hade Lotta Schelin och ett mittförsvar. Det hade inte Norge. Det finns förstås även en mer ingående analys. Men den orkar jag inte grotta ner mig i nu. Utan den sparar jag till i morgon. Vi hörs då.

Bilder av Vittsjö och Tyresö

Vittsjö föll i kväll borta mot Linköping med 4–3. Sensationslaget har bara tagit en poäng på de senaste fyra omgångarna och är nu nere på femte plats i tabellen – bara två poäng före LFC, och fem före Umeå.

Nu har Vittsjö ett ganska bra program för de avslutande fyra omgångarna, så de skall nog trots allt kunna hamna på övre halvan i sluttabellen. I de båda kommande matcherna väntar ju exempelvis bottengängen Kif Örebro och Djurgården.

Men Vittsjö har tappat rejält med fart nu i höst. Minns i våras när Sofie Andersson gjorde mål i varenda match, och man länge till och med hängde på Malmö och Tyresö i guldstriden. Andersson gjorde för övrigt dagens sista Vittsjömål – hennes första sedan det här mot Jitex, den 9 juni:

Sofie Andersson gör mål

Sofie Andersson gör mål

Efter att ha gjort mål i 20 raka seriematcher gick Andersson mållös i åtta raka. Börjar en ny svit nu?

Jag skriver så mycket om Vittsjö eftersom det är dags för mitt fjärde bildspel damallsvenskan. Och det är från nykomlingarnas allra största dag – den då Marta kom till byn.

Jag har tidigare skrivit om Vittsjö–Tyresö 1–1 här, här, här och här. I de inläggen har jag lagt upp ett gäng bilder. Här kommer många fler:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och här är bilderna en och en:

Var är damfotbollens starka röster?

För knappt en månad sedan fick jag en fråga på twitter av Vittsjös klubbdirektör Markus Nilsson. Han hade först kastat ut följande undran:

”Vad ska man tycka om alla bloggare som tycker om damallsvenskan – bra att de skriver, men hur många matcher ser de? Ger de en rättvis bild?”

Sedan vände han sig specifikt till mig:

”Du som flitig bloggare. Hur många matcher i allsvenskan ser du per säsong? Hur mycket av dina texter baseras på enbart statistik?”

Det var en bra fråga. Och jag skall ge ett svar på den även här i bloggen. Fast inte just nu.
För först vill jag avhandla något viktigare. Tillsammans med ett par aktuella händelser har Markus Nilssons frågor nämligen fått mig att fundera kring de röster som hörs kring damfotbollen.
Eller snarare, varför finns det inga starka röster?

Jag är förstås glad att min blogg läses av förbundsfolk, klubbledare och journalister. Men varför gör den det? Jo, för att damfotbollen saknar tillräckligt många starka röster.

Ibland är det bra dock för de inblandade. Den tidigare så hyllade ledare som nyligen fälldes i domstol för sexköp kom exempelvis väldigt lindrigt undan. Varför gjorde han det?
Jo, för att damfotbollen saknar starka röster.

På förbundsnivå finns det inga damfotbollsledare som tar plats. I varje fall inte så att det märks utåt.
Inte heller några klubbledare har tillräckligt starka röster för att höras utanför de inre kretsarna.

När det gäller media vågar inte hemsidan http://www.damfotboll.com utgöra den starka röst som man skulle kunna vara.
Sidan är bra för matchrapportering, och var saknad när den låg nere. Men som nyhetsförmedlare går sidan inte att ta på allvar. Man ansåg exempelvis inte att sexköpsdomen var en nyhet värd att lyfta upp, utan valde att gömma undan svensk damfotbolls största skandal på många år i ett blogginlägg. Pinsamt fegt.
Och i högsta grad tråkigt för damfotbollen som helhet.

För hade damfotboll.com skaffat sig en krönikör med pondus skulle sidan kunna vara den starka röst som svensk damfotboll behöver.
En röst som skulle kunna tas på allvar även utanför damfotbollen. En röst som andra medier kunde hämta inspiration ifrån.

Men i väntan på att den starka rösten dyker upp får Markus Nilsson och övriga Damfotbollssverige hålla till godo med oss bloggare.