Etikettarkiv: Linköping Arena

Blomqvist, Örebro och Tacon

Publicerad den av
5

Rebecka Blomqvist

Under onsdagen kom beskedet att det blir Rebecka Blomqvist som ersätter Pauline Hammarlund i EM-kvaltruppen. Det var en rimlig uttagning, då den kvicka Uddevallatjejen varit vår bästa inhemska målskytt i damallsvenskan över de två senaste säsongerna.

I år gör hon ju dessutom fler mål än alla utländska spelare i vår högsta serie – så det var absolut dags för Blomqvist att komma med i A-landslagstruppen för första gången.

Under onsdagskvällen har Kif Örebro klivit upp på tredje plats i damallsvenskan efter en säker 4–1-seger borta mot Djurgården. Jag har inte sett matchen, men det var ju ett ganska väntat resultat. Den är säsongen är ju nämligen Kif Örebro toppen medan Djurgården är botten.

Jag har skrivit det förr, men det som gör att Stockholmsklubben ligger över nedflyttningsstrecket är den där hörnan på övertid från Olivia Schough som gjorde att Djurgården vann en turlig seger borta mot LB.

Det skiljer ju numera bara två poäng mellan just Djurgården och LB på varsin sida om nedflyttningsstrecket. Innan landslagsuppehållet skall Djurgården till Kristianstad och LB till Örebro. Det är två matcher där hemmalagen är klara favoriter.

Faktum är att det känns rätt troligt att det här avståndet kan stå sig till lagens inbördes möte på Stockholms Olympiastadion den 15 september.

I övrigt från damallsvenskan uppmärksammades jag på att det var långt ifrån okontroversiellt att låta Anna Anvegård vila mot Växjö.

I förbundets representationsbestämmelser, första kapitlet, åttonde paragrafen står följande under rubriken ”Otillåtet inflytande och ägande”:

”Förening får inte träffa överenskommelse som ger tredje part rätt att påverka föreningens självständighet ifråga om beslutanderätt om sportslig prestation, spelares arbetsvillkor eller övergång till ny förening. Detta förbud gäller även överenskommelser som innebär att spelare inte får delta i vissa matcher, t.ex. match mot förening som spelaren tidigare har representerat.”

Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det är förbjudet att stoppa en spelare från att möta en tidigare klubb. Självklart vet jag inte vad som är sagt mellan Växjö, Rosengård och Anvegård, men känslan är att hon borde ha varit med i Rosengårds trupp i går.

Tillagt i efterhand: I SMP står det så här om orsaken till att Anvegård satt på läktaren:

”Enligt överenskommelse mellan klubbarna avstod hon spel när de båda lagen drabbade samman på Myran på tisdagskvällen.”

En annan intressant sak i damallsvenskan är att Linköping vill sälja namnet på Linköping Arena för att få in pengar. Till Corren säger ordförande Paul Lindvall:

”Till nästa säsong tror jag absolut att vi har ett nytt namn på arenan. Det räknar jag med.”

Får vi ett nytt Starke Arvid, Falcon Alkoholfri, Färs & frosta eller varför inte en till Fastighetsteknik Arena?

Slutligen till Spanien. I eftermiddags kollade jag delar av träningsmatchen Tacon–Sevilla 2–3. Det är förstås väldigt svårt att jämföra lag och serier bara av att titta på en träningsmatch. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag var imponerad av Real Madrids framtida damlag.

En som däremot imponerar för tillfället är Sofia Jakobsson. Hon stod för framspelningen till båda Tacons mål. Det första var en helsvensk produkt, då Kosovare Asllani styrde in Jakobssons hårda inspel.

Utöver stjärnvärvningarna upplevde jag att Tacon hade flera rätt begränsade spelare. Jag kände mig verkligen inte säker på att Asllani har bytt upp sig sportsligt när hon gått från Linköping till Tacon.

Sevilla har ju nämligen inget topplag. Även om deras segermål kom väldigt sent kändes fjolårets ligatia som både lite stabilare och lite bredare. Det är ju 16 lag i den spanska högstadivisionen, men Sevilla var bara fyra poäng från nedflyttning i våras.

Här är ett lite längre sammandrag av Tacons genrep inför ligapremiären borta mot Barcelona den 8 september:

Manchester City gav LFC två lektioner i fotboll

Publicerad den av
16

Vi visste ju det redan tidigare, men den här senaste veckan har det återigen blivit tydligt att damallsvenskan i mycket snabb hastighet tappar mark gentemot ligorna i Tyskland, Frankrike, England och Spanien.

Vår serie är fortfarande rankad trea i Europa, men det är bara en tidsfråga innan vi rasar ner ett par trappsteg. För numera är våra topplag chanslösa mot topplagen i nämnda ligor – i varje fall de tre förstnämnda.

I höstas var det Rosengård som blev utklassat av Chelsea, och nu har ett formsvagt Manchester City givit Linköping två rejäla fotbollslektioner på kort tid.

Visst kan man ha invändningarna att LFC inte är i säsong, samt att man har ny tränare som håller på att bygga nytt. Fast ingen av de invändningarna är så stor att den förklarar de gigantiska skillnader som var mellan City och LFC, så länge matchen levde.

Som sagt har Manchester City varit inne i en svacka på sistone. Under hösten, och fram till mitten av februari, spelade man 20 matcher – vann 19 och spelade en oavgjord.

Från mitten av februari och fram till första kvartsfinalmötet med Linköping stod City på sina fyra senaste matcher på två kryss (varav ett slutade med seger efter förlängning) och två förluster. Dessutom behövde man förlängning i helgen mot Sunderland, något som innebär att man nu har fem raka matcher mot engelskt motstånd utan seger under 90 minuter.

Mot Linköping hade däremot Manchester City inga som helst problem att ta två segrar. Först 2–0 (1–0) på hemmaplan och i dag 5–3 (4–0) på Linköping Arena.

Tittar vi på LFC använde sig tränare Marcus Walfridson två olika sätt att möta City. I England valde han en mer defensiv grunduppställning. Vid bollvinster var det tydligt att man hade tanken att snabbt försöka komma in bakom den ganska långsamma, engelska backlinjen.

Den taktiken ledde bara till en enda egen målchans. Däremot hade man trots allt ganska bra defensiv kontroll. Visst gjorde City två mål och hade två skott i målramen, men LFC spelade ju trots allt i numerärt underläge i en stor del av matchen. Så defensivt var det klart godkänt.

Orsaken till det svaga anfallsspelet låg i att bara en LFC-spelare egentligen fixade tempot. Och det var Kosvare Asllani.

Övriga LFC-spelare hade vansinniga problem med att orientera sig samt med att hinna få kontroll på bollen. Och de långa passningarna såg sällan ut som passningar.

När det gäller uppställningen av laget reagerade jag över att Walfridson matchade ett mittförsvar med Janni Arnth och Lisa Lantz, alltså en väldigt långsam duo. Det skulle ju också bli kostsamt, då Lantz på kort tid drog på sig två kort och såg till att laget fick spela i numerärt underläge. Jag ställde mig frågande redan när LFC värvade Lantz från Umeå, och jag kan inte säga att jag förstått mer av värvningen efteråt. I min värld har hon mycket att bevisa.

I dagens retur valde Walfridson att låta sitt lag kliva fram och sätta hög press. Den taktiken höll i drygt tio minuter minuter. Eller. Spelmässigt sett såg det riktigt bra ut i cirka 20 minuter. Så långt hade jag 2–1 i klara målchanser till hemmalaget, och ännu större övervikt om man även räknar in lägen.

Problemet var att det var Manchester City som hade gjort mål på sin enda chans. Och som även gjorde mål på sin andra. Gästerna fortsatte att vara effektiva hela vägen fram till paus. LFC:s höga press passade Manchester City som handsken. När LFC-spelarna inte orkade sätta full press, utan kraften började avta, hittade gästerna snabbt ytor att komma rättvända mot hemmalagets darriga backlinje.

I paus var det 0–4 och dubbelmötet var stendött.

Jag hade i paus ritat ner stora frågetecken för om LFC kommer att kunna spela den här typen av hög press i damallsvenskan. För pressen innebär ju att bristerna i den egna backlinjen blottläggs. Nu är inte de damallsvenska lagen lika vassa som Manchester City, men det känns ändå som en stor chanstagning att sätta hög press med så långsam backlinje. För även utan Lantz känns det segt bakåt i Linköping i år.

Ett annat stort frågetecken satte jag för LFC:s agerande vid defensiva hörnor. Där blev det kaos lite väl ofta för att det skulle kännas stabilt.

Ett tredje frågetecken satte jag för Kosovare Asllani, som inte alls nådde förra veckans nivå. Där kom dock ett svar ganska snart. Hon var illamående och blev utbytt i paus. Hon borde förstås inte ha spelat överhuvud taget.

Efter paus ryckte LFC upp sig, och jämnade ut siffrorna. Fast det där var ju tyvärr bara kosmetika. City hade totalkoll på dubbelmötet, bytte ut sin tvåmålsskytt (19-åriga Georgia Stanway) redan i paus och såg inte speciellt bekymrat ut över att släppa in tre mål efter paus.

Positivt i den andra halvleken för LFC var att Marija Banusic gjorde två mål och att Tove Almqvist stod för ett kanoninhopp med ett mål och förarbetet till de två andra.

Trots att dubbelmötet avslutades med 45 rätt positiva minuter för Linköping tror jag att Marcus Walfridson har fått väldigt mycket att fundera över efter det här dubbelmötet. Hans lag har visat flera stora svagheter, svagheter som de damallsvenska konkurrenterna knappast kan ha missat. För Walfridson blir det en utmaning att skapa defensiv stabilitet hos de svenska mästarinorna.

Tre svenskmål på Linköping Arena i kväll alltså. Det blev även ett i London, där Montpelliers Sofia Jakobsson hittade rätt mot Chelsea och Hedvig Lindahl. Fast Jakobssons 1–1-lobb var ett mål som till slut fick tröststatus.

Chelsea vann totalt med 5–1 efter 3–1 (1–1) i kväll. Mål av Fran Kirby (2) och Ramona Bachmann.

Hos Chelsea spelade Lindahl och Magdalena Eriksson hela matchen, medan Jonna Andersson var utanför matchtruppen. Hos Montpellier spelade b och Jakobsson hela matchen, medan Stina Blackstenius byttes ut i 79:e minuten.

I Barcelona gjorde ett taktiskt, tillbakadraget Barca match av kvartsfinalmötet med Lyon i 2×90 minuter. Det blev till slut totalt 3–1 till Lyon efter att fransyskorna lite turligt vunnit kvällens bortamatch med 1–0. Jag skriver turligt eftersom jag inte tror att hela bollen var över mållinjen när Eugenie Le Sommer nickade in segermålet.

Lyon ägde spelet, men Barca spelade smart och hade hela tiden massor av spelare framför storspelande målvakten Sandra Panos. Lyon till semi, men Barca visar att man är redo för stora uppgifter framöver.

Den sista kvartsfinalen var den mellan Wolfsburg och Slavia Prag. Där var det avgjort redan efter tyskornas 5–0-seger i första omgången. I dag blev det 1–1 i den retur som mest var en transportsträcka. En transportsträcka där tyskorna bland annat vilade Pernille Harder och Caroline Graham Hansen, men där Nilla Fischer spelade 90 minuter.

Dagens resultat gör att vi får Lyon–Manchester City och Chelsea–Wolfsburg i intressanta semifinaler om några veckor. Eftersom vi har tre svensklag vidare kommer det att bli minst en svensk spelare i final.

Tankar om den damallsvenska seriefinalen

Publicerad den av
5

Till slut har jag nu också sett den damallsvenska seriefinalen – och det var en högst sevärd, och mycket bra fotbollsmatch.

En match där båda lagen visade stort taktiskt kunnande, där Rosengård hade det bättre anfallsspelet, men där Linköping ändå vann utan att man tyckte att det var uppseendeväckande orättvist.

För trots att LFC var rejält underlägset när det gäller avslut hade man rätt bra defensiv kontroll. Laget visade att det klarar av att stå upp försvarsmässigt mot topplag även med sitt i grunden hyperoffensiva spelsystem. Det är imponerande, och det är självklart stort beröm till Martin Sjögren. Men förstås även till spelarna som klarade av att genomföra det taktiska upplägget.

Linköping spelade smart – och så har man ju Kristine Minde. Jag måste säga att jag blev vansinnigt glad över att det var just norskan som avgjorde matchen. Hon är ju en av damallsvenskans allra bästa spelare, ändå får hon sällan stå i centrum. Spelar man i samma lag som Pernille Harder (18 mål) och Stina Blackstenius (16 mål) hamnar man lätt i skymundan, även om man som Minde nu satt dit tio fullträffar.

Och det som gör Minde speciell är att hon inte bara är en pålitlig målskytt. Hon är det hon behöver vara för dagen; högerback, mittback, central mittfältare, yttermittfältare eller spjutspets spelar ingen roll, hon fixar alla uppgifter med ackuratess. Jag har aldrig sett henne som målvakt, men är övertygad om att hon även skulle fixa det. Minde är helt enkelt en tränares dröm.

Spel- och chansmässigt var alltså Rosengård egentligen det något bättre laget. Men man saknade den där riktiga spetsen – och så hade man inte heller någon tur. För visst blev Malmöklubben bland annat berövad en straff i 62:a minuten, vid ställningen 0–0?

Titta på Instagramklippet nedan, som ju för övrigt är filmat precis ur domare Pernilla Larsson:s vinkel. Det är ju ganska tydligt att Pernille Harder rör sig in mot bollbanan och att hon lutar sig åt höger och håller ut armen, och på så sätt gör sig större. Som jag tolkar handsregeln är det där en solklar straff. Nu är ju den där handsregeln inte helt lätt att tolka, så ni som har domarutbildning får gärna komma med er syn på saken.

https://www.instagram.com/p/BLWSN8mBgFo/

Klart är att om domare Larsson hade varit konsekvent i sitt dömande skulle hon ha dömt straff. Hon blåste nämligen frispark för en hands på Lina Nilsson ute vid sidlinjen i den första halvleken. I den situationen kom bollen från mycket närmare håll än i Harderläget. Och blåser man frispark mot Nilsson måste man döma straff mot Harder.

Nu kom Linköping undan i den här situationen. Och skall man vinna en tajt guldkamp måste man ha lite flyt. Det hade verkligen LFC i söndags, för Rosengård hade ju dessutom tre bollar i målramen.

Så till lite spelarkritik. Det var ju huvudsakligen de defensiva spelarna som imponerade mest. För matchen var ju lite av en uppvisning i lagspel, framför allt i hur man håller ihop sitt lag. I Linköping har jag lyft fram Minde. Där är det även svårt att få förbi Claudia Neto. Hos Rosengård var Marta kanske inte så bra som jag hade trott att hon skulle vara. Fast hon tillhörde ändå planens allra bästa aktörer. En positiv överraskning var Iva Landeka. Har inte imponerat på mig tidigare. Men nu visade hon att hon har kvalitet att lysa även i stormatcher.

Matchens stora besvikelser var ju tyvärr Lotta Schelin och Stina Blackstenius. De skulle utgöra djupledshoten i respektive lag, men ingen av dem lyckades få tajma sin löpningar. Båda blev också utbytta på ett tämligen tidigt stadium. Det är ju förstås också ett gott betyg till respektive backlinje.

När det gäller Blackstenius blev jag även besviken på att hon inte ställde upp på intervju med SVT i halvtid. Jag hoppas att det fanns något bra skäl till beslutet. För jag tycker att det är en del av spelarnas jobb att ge intervjuer, även i seriefinaler.

Apropå SVT och halvtid var det däremot ett väldigt bra halvtidssnack mellan Rosengårds ordförande Håkan Wifvesson och Linköpings klubbdirektör Maria Hagström. Kul också att de stod bredvid varandra och såg matchen.

Jag satt ju hemma i tv-soffan och kikade på drabbningen i efterhand. Då hade jag redan en bild av hur det skulle se ut, för först hade jag kollat förbundets livescore. Den sa 5–10 totalt i avslut, varav 4–3 på mål och 1–1 i målställning.

Sedan såg jag höjdpunkterna från damallsvenskan.tv. Där reagerade jag över att det var 0–3 i bollar i målställningen. Visst hade LFC och Minde ett stolpskott, men det var ju avblåst för offside, och skall förstås inte räknas.

När jag såg det blev jag lite intresserad av att jämföra liverapporteringen med matchen. Man vet ju tyvärr att statistiken ofta ger en rätt hemmabetonad bild av matchen. Därför hade jag upp liverapporteringen när jag kikade igenom matchen.

Det visade sig att man lagt på avslut för hemmalaget och dragit från för bortalaget. De riktiga siffrorna skall vara 3–13 i avslut. Det här har förstås bara akademisk betydelse, men ändå. Faktum är att Rosengård hade lika många bollar i målramen som Linköping hade avslut totalt.

Jag hoppas att den snedvridna statistiken var ett olycksfall i arbetet. För faktum är ju att man som hemmalag inte har något att vinna på att ”snygga till” skottstatistiken. Tvärtom är det ju hemmalagets målvakt som blir lidande, då hon riskerar att få sämre räddningsstatistik än hon förtjänar.

När jag ändå är inne på ämnet tycker jag att SvFF bör förfina statistiken. Man borde lägga till ”täckta avslut” för skott som räddas av utespelare och så bör man hitta ett upplägg där alla bollar som tar i målramen hamna kolumnen för avslut i målställning. Om målvakten räddar bollen i stolpen bör skottet alltså både räknas som skott mot mål och räknas som boll i målställningen.

Så till publiksiffran. 6 221 i regn är förstås väldigt bra. Inte minst med tanke på att LFC bara hade totalt 9 449 på de första nio matcherna. Förhoppningsvis kommer många av söndagens besökare tillbaka den 5 november för att fira de svenska mästarinnorna…

* Natten mot måndagen såg jag en final till, den i amerikanska NWSL. Det var en match som startade fantastiskt bra, men sedan tappade lite i spelkvalitet.

Även om NWSL-finalen hade allt man kan kräva av spänning, med kvittering i förlängningens sista övertidsminut och straffar, tyckte jag ändå att den damallsvenska seriefinalen var mer högkvalitativ. Kanske är det för att jag gillar taktisk fotboll.

Men den damallsvenska seriefinalen innehöll färre missar. Både matchens första och sista mål är ju exempelvis målvaktstavlor. Sabrina D’Angelo, som var snett ute vid 1–0-målet reste sig dock och blev till slut stor guldhjälte för Western New York Flash genom att rädda tre av Washingtons straffar.

Personligen tycker jag att det känns lite konsigt att ligafyran tar hem titeln, men det är ju så det amerikanska systemet är uppbyggt. Efter fyra NWSL-säsonger har fortfarande inte segrarna i grundserien vunnit guld.

Lång kö i Linköping

Publicerad den av
4

I dag har jag gjort en liten utflykt till Linköping, och besökt stadens nya fina arena. Själva bygget är fint, men det finns skönhetsfläckar.

Det var en oplanerad utflykt. Jag hade tänkt se matchen på tv, men ångrade mig i går kväll. Därmed hade jag inte ackrediterat mig, och jag hade inte heller någon biljett.

Jag var inte jättetidigt ute, men anlände ändå till Linköping några minuter i tre. Det var lite småkaos att få parkering, men gick ändå rätt smidigt. Klockan 15.13 stod jag i den ena biljettkön utanför arenan.

Och insåg ganska direkt att jag inte skulle få se hela matchen. För de båda köerna var låååånga. Och personalen i arenans två biljettluckor jobbade långsamt.

Den kortaste biljettkön klockan 15.14

Den kortaste biljettkön klockan 15.14

Med tio minuter till avspark insåg även arrangören att det inte fanns en chans att vi som stod i köerna skulle vara inne till avspark. De började därför även sälja biljetter utanför luckorna. En kvinna gick runt i köerna och snabbade på processen en aning.

När jag stod som nummer fem i kön hörde jag speakern berätta att Ada Stolsmo Hegerberg hade gett Norge ledningen med 1–0. När matchuret stod på 5,45 var jag inne på arenan. Jag missade alltså bara några minuter.

Det jobbiga var att jag inte var sist i kön. Inte nära. Min uppskattning var att det skulle ta minst en kvart, troligen snarare ytterligare 20–25 minuter att få in alla.

Jag såg att folk ur EM-organisationen, bland annat Event Manager Markus Nilsson dök upp vid biljettförsäljningen precis när jag passerade in genom insläppet. Hoppas de kunde snabba på processen, så att folk inte missade för mycket av matchen.

Personligen var jag något förvånad över att man bara hade två biljettkassor på den nya arenan. Men jag antar att man inte vill ha spontanåskådare på matcherna.

Den andra skönhetsfläcken var planen. Det var den första syn som mötte mig inne på arenan. Och gräset var gräsligt…

Linköping Arena

Linköping Arena

Det var inte alls någon EM-känsla man fick av det brun-gröna underlaget. Tur för arrangören att det är drygt en månad kvar till mästerskapet.

Knappt hann jag slå mig ner på min plats förrän jag hörde killen på platsen bredvid säga att:

”Norge spelar mycket bättre än Sverige.”

Efter några minuter skrev jag helt under på den analysen. Norge hade ett lugnare och säkrare passningsspel, och ägde mittfältet. Det svenska laget kändes oerhört svagt. Vi hade inte ens tendenser till ett eget spel.

När jag satt där och funderade, och analyserade varför Sverige spelade så uselt så vände matchen – i varje fall resultatmässigt. Plötsligt ledde vi med 2–1.

Det resultatet stod sig matchen ut. Och eftersom det gäller att göra flest mål i fotboll så får vi vara nöjda. Spelmässigt fanns det dock väldigt mycket mer att önska av vårt landslag. I varje fall om vi skall ha chansen att vinna EM-guld.

Kortfattat kan man säga att skillnaden mellan lagen var att vi hade Lotta Schelin och ett mittförsvar. Det hade inte Norge. Det finns förstås även en mer ingående analys. Men den orkar jag inte grotta ner mig i nu. Utan den sparar jag till i morgon. Vi hörs då.

Harder har en lysande träffbild

Publicerad den av
5

Jag är ju lite sen på bollen, men Linköping–Malmö i tisdags var på många sätt en riktigt intressant match. Tyvärr fick man ännu en gång känslan av att årets upplaga av Malmö inte håller den klass som krävs för att ge Tyresö en match om guldet. Men mer om det senare.

Jessica Samuelsson och Pernille Harder

Jessica Samuelsson och Pernille Harder

Först är det återigen dags att hylla fantastiska Pernille Harder. Ni som följer den här bloggen kan inte vara överraskade av den 20-åriga danskans storhet. Hon har helt enkelt en makalöst bra bollbehandling.

Där är hon minst topp tre i damallsvenskan. De hårdaste konkurrenterna om titeln bästa bollbehandling är väl Marta, Veronica Boquete, Anja Mittag, Caroline Seger och kanske även Anita Asante och Ramona Bachmann.

Det som imponerar mest med Harder är att hon använder sin touch så effektivt. Det är inte en massa onödiga sidledspassningar, eller tunnlar för tunnlandets skull. Utan det hon gör är väldigt konstruktivt, och hon skapar därför väldigt mycket på egen hand. Dessutom har hon bra träffbild på sina avslut. Av hennes 27 avslut i årets serie har 20 gått mot mål, och två i målställningen. Hon har alltså bara skjutit fem skott utanför – vilket är makalöst bra gjort.

I Malmömatchen klädde hon först av, och förnedrade sedan hela motståndarbacklinjen. Och här håller inte argumentet om svagt motstånd. För även om backlinjen är Malmös svagaste lagdel innehåller den ju med undantag för Kathleen Radtke rakt igenom landslagsaktuella spelare.

Pia Sundhage uttryckte sin beundran för Harder i Tv4sport efter matchen. Det har Sundhage anledning till. För Harder bör stoppas i EM-premiären den 10 juli.

Apropå EM så var gräsmattan på Linköping Arena sanslöst usel. Jättetorvor lossnade alldeles för lätt, och alldeles för ofta. Underlaget kommer att försvåra skönspel mot Norge på lördag. Men förhoppningsvis lyckas arrangören i Linköping få ordning på gräset under de veckor som återstår tills EM drar i gång.

Då hoppas man även att publiken kommer. För utöver invigningsmatchen har Linköping haft riktigt svaga siffror i år. 336, 5361, 304 och 682 är den något ojämna raden för LFC.

Apropå Sundhage och Linköping så har vår förbundskapten gång på gång efter Emma Berglund:s korsbandsskada förklarat att det är Charlotte Rohlin och Nilla Fischer som har förtroendet som mittbackspar.

Som duo blir de bättre och bättre för varje gång man ser dem. Och de börjar komma upp på en nivå som håller mot internationellt toppmotstånd. Men ännu ser jag ett antal onödiga skönhetsfel. Fischer ligger ner och spelar lite för ofta. Chansartade glidtacklingar kan man ägna sig åt på mittfältet. Men i mittförsvaret är det bättre att stå upp än att chansa.

Däremot är Fischers passningsspel en jättetillgång i backlinjen. Jag förstår inte varför inte Malmö försökte styra bort uppspelen från henne. De hade vunnit på att Rohlin skött alla uppspel. Hennes passningsspel var stundtals en bra bit ifrån landslagsklass. Hon har 41 dagar på sig att hitta den rätta touchen.

Totalt sett imponerade LFC genom hårt arbete, och genom Harder. Det känns som att man börjar få bitarna att falla på plats, och laget är garanterat rejält svårspelat. För faktum är ju att Sofia Lundgren hade en ganska lugn dag på jobbet.

För Malmö är det lite tvärtom. Jonas Eidevall provar och provar, men har inte fått pusslet att gå ut ännu. Känslan är att han lider lite av överflödets förbannelse.

Dessutom är det så att flera nyckelspelare visar svag form. I backlinjen känns Malin Levenstad riktigt darrig. Hon blev bortskojad gång på gång av Harder, och uppvisar för tillfället inte den podus som man vill att en landslagsaktuell mittback skall göra.

Manon Melis

Manon Melis

Offensivt väntar Eidevall på Manon Melis. Holländskan fick tillräckligt med chanser för att göra något mål, men hade riktigt svaga avslut. Melis står på tre mål hittills i år. Följer hon fjolårets utveckling så lossnar det för henne när som helst. Då stod hon på två mål efter åtta omgångar – men slutade på 16.

Som jag var inne på i början av inlägget är Malmö en bra bit ifrån Tyresö lagmässigt sett. Och om det ser ut nu lär det inte bli någon tät guldstrid. Men jag vill inte räkna ut LdB FC ännu.

För individuellt har man så många matchvinnartyper att man kanske inte kommer att behöva hitta det optimala lagspelet. Det kan räcka med att få igång någon eller några av Melis, Mittag och Bachmann.

Den trion, och några Malmöspelare till, har kapacitet att göra som Pernille Harder – alltså avgöra matcher på egen hand. Men Malmö har nog inte råd att ge Tyresö mycket större försprång än det nuvarande. Lagens inbördes möte på Malmö IP den 12 juni är exempelvis en måstematch för Malmö.

Slutligen har jag nu fått se Elin Rubensson som ytterback i en back. Det var inte lysande, men känns fortsatt intressant. Man skall nog ge henne ytterligare ett antal matcher innan man gör någon större analys. Dock tror jag att backspelet stärker hennes aktier att komma med i en EM-trupp. För plötsligt kan hon ju vara användbar i alla tre lagdelarna – vilket ju är något som en tränare tycker om.

* I går vann Tyresö säkert mot Kif Örebro. Tyresö ligger därmed kvar på det poängsnitt som de hade i fjol – vilket talar mot att det kommer att tappa elva poäng totalt. Malmö har redan tappat sju, Göteborg och Umeå har tappat tio och Linköping har tappat elva. Mer än så säger jag inte…

Tyresö och Göteborg är för övrigt de enda obesegrade lagen i serien.

Johanna Almgren

Johanna Almgren

* Apropå Göteborg så var det precis så illa med Johanna Almgren som befarat. Och inte nog med att hon missar EM, nu funderar dessutom hon på att sluta helt med fotbollen. Visst är väl det ett riktigt tråkigt besked?

Man vill ju ha tillbaka henne på planen igen. Samtidigt så har hon varit extremt skadeförföljd ända sedan de tidiga tonåren, så man förstår ju om hon känner att hon gjort sitt i rehabsammanhang.

* Louise Fors blev målskytt i WSL i går. Hon gjorde 3–1-målet när Liverpool vann med 3–2 hemma mot Lincoln. Stämmer siffrorna på soccerway.com så är det nu dubbelt svenskt i skytteligan i WSL. Sofia Jakobsson leder på fyra mål, ett före Fors.

5361 skäl att vara nöjd

Publicerad den av
5

När jag skrev mitt inlägg om dagens matcher hade jag inte sett eller hört publiksiffran från invigningsmatchen på nya Arena Linköping.

5361 är förstås en siffra värd ett eget inlägg. Efter nästan rakt igenom besvikelser på publikfronten noterades årets högsta siffra i damallsvenskan. För den kommer väl inte att slås?

Låt vara att det var gratis – och att Markoolio var på plats som extra dragplåster. 5361 är en kanonsiffra.

Först trodde jag faktiskt att det kunde vara den högsta publiksiffran på damfotboll i världen den här veckan. Men sedan upptäckte jag att gårdagens match mellan Urawa Reds Ladies och Inac Kobe Leonessa i japanska Nadeshiko League hade 6 875 åskådare.

Två andra bra publiksiffror i helgen var de 4500 (utsålt) som såg Washington Spirit ta emot Portland Thorns i NWSL i morse svensk tid, samt de 3720 som såg Potsdam–Wolfsburg i Tyskland.

Jag skulle nog säga att alla de tre sista siffrorna är bättre än Linköpings då det handlar om betalande åskådare i de fallen.

Men kul att den nya arenan i Linköping lockade så stor publik.

Förhoppningsvis tyckte de som mest kom för att se Arena Linköping också om själva matchen – och kan tänka sig att återkomma. Det skulle definitivt damallsvenskan behöva.

För utöver dagens fina siffra har alltså publikintresset i seriens inledning varit en stor besvikelse. Bara fyra matcher har lockat fler än tusen åskådare. Fjolåret var ju också en liten besvikelse på publikfronten. Men efter fyra omgångar i fjol hade det varit sex matcher med fyrsiffrig publik.