Jag är ju lite sen på bollen, men Linköping–Malmö i tisdags var på många sätt en riktigt intressant match. Tyvärr fick man ännu en gång känslan av att årets upplaga av Malmö inte håller den klass som krävs för att ge Tyresö en match om guldet. Men mer om det senare.
Jessica Samuelsson och Pernille Harder
Först är det återigen dags att hylla fantastiska Pernille Harder. Ni som följer den här bloggen kan inte vara överraskade av den 20-åriga danskans storhet. Hon har helt enkelt en makalöst bra bollbehandling.
Där är hon minst topp tre i damallsvenskan. De hårdaste konkurrenterna om titeln bästa bollbehandling är väl Marta, Veronica Boquete, Anja Mittag, Caroline Seger och kanske även Anita Asante och Ramona Bachmann.
Det som imponerar mest med Harder är att hon använder sin touch så effektivt. Det är inte en massa onödiga sidledspassningar, eller tunnlar för tunnlandets skull. Utan det hon gör är väldigt konstruktivt, och hon skapar därför väldigt mycket på egen hand. Dessutom har hon bra träffbild på sina avslut. Av hennes 27 avslut i årets serie har 20 gått mot mål, och två i målställningen. Hon har alltså bara skjutit fem skott utanför – vilket är makalöst bra gjort.
I Malmömatchen klädde hon först av, och förnedrade sedan hela motståndarbacklinjen. Och här håller inte argumentet om svagt motstånd. För även om backlinjen är Malmös svagaste lagdel innehåller den ju med undantag för Kathleen Radtke rakt igenom landslagsaktuella spelare.
Pia Sundhage uttryckte sin beundran för Harder i Tv4sport efter matchen. Det har Sundhage anledning till. För Harder bör stoppas i EM-premiären den 10 juli.
Apropå EM så var gräsmattan på Linköping Arena sanslöst usel. Jättetorvor lossnade alldeles för lätt, och alldeles för ofta. Underlaget kommer att försvåra skönspel mot Norge på lördag. Men förhoppningsvis lyckas arrangören i Linköping få ordning på gräset under de veckor som återstår tills EM drar i gång.
Då hoppas man även att publiken kommer. För utöver invigningsmatchen har Linköping haft riktigt svaga siffror i år. 336, 5361, 304 och 682 är den något ojämna raden för LFC.
Apropå Sundhage och Linköping så har vår förbundskapten gång på gång efter Emma Berglund:s korsbandsskada förklarat att det är Charlotte Rohlin och Nilla Fischer som har förtroendet som mittbackspar.
Som duo blir de bättre och bättre för varje gång man ser dem. Och de börjar komma upp på en nivå som håller mot internationellt toppmotstånd. Men ännu ser jag ett antal onödiga skönhetsfel. Fischer ligger ner och spelar lite för ofta. Chansartade glidtacklingar kan man ägna sig åt på mittfältet. Men i mittförsvaret är det bättre att stå upp än att chansa.
Däremot är Fischers passningsspel en jättetillgång i backlinjen. Jag förstår inte varför inte Malmö försökte styra bort uppspelen från henne. De hade vunnit på att Rohlin skött alla uppspel. Hennes passningsspel var stundtals en bra bit ifrån landslagsklass. Hon har 41 dagar på sig att hitta den rätta touchen.
Totalt sett imponerade LFC genom hårt arbete, och genom Harder. Det känns som att man börjar få bitarna att falla på plats, och laget är garanterat rejält svårspelat. För faktum är ju att Sofia Lundgren hade en ganska lugn dag på jobbet.
För Malmö är det lite tvärtom. Jonas Eidevall provar och provar, men har inte fått pusslet att gå ut ännu. Känslan är att han lider lite av överflödets förbannelse.
Dessutom är det så att flera nyckelspelare visar svag form. I backlinjen känns Malin Levenstad riktigt darrig. Hon blev bortskojad gång på gång av Harder, och uppvisar för tillfället inte den podus som man vill att en landslagsaktuell mittback skall göra.
Manon Melis
Offensivt väntar Eidevall på Manon Melis. Holländskan fick tillräckligt med chanser för att göra något mål, men hade riktigt svaga avslut. Melis står på tre mål hittills i år. Följer hon fjolårets utveckling så lossnar det för henne när som helst. Då stod hon på två mål efter åtta omgångar – men slutade på 16.
Som jag var inne på i början av inlägget är Malmö en bra bit ifrån Tyresö lagmässigt sett. Och om det ser ut nu lär det inte bli någon tät guldstrid. Men jag vill inte räkna ut LdB FC ännu.
För individuellt har man så många matchvinnartyper att man kanske inte kommer att behöva hitta det optimala lagspelet. Det kan räcka med att få igång någon eller några av Melis, Mittag och Bachmann.
Den trion, och några Malmöspelare till, har kapacitet att göra som Pernille Harder – alltså avgöra matcher på egen hand. Men Malmö har nog inte råd att ge Tyresö mycket större försprång än det nuvarande. Lagens inbördes möte på Malmö IP den 12 juni är exempelvis en måstematch för Malmö.
Slutligen har jag nu fått se Elin Rubensson som ytterback i en back. Det var inte lysande, men känns fortsatt intressant. Man skall nog ge henne ytterligare ett antal matcher innan man gör någon större analys. Dock tror jag att backspelet stärker hennes aktier att komma med i en EM-trupp. För plötsligt kan hon ju vara användbar i alla tre lagdelarna – vilket ju är något som en tränare tycker om.
* I går vann Tyresö säkert mot Kif Örebro. Tyresö ligger därmed kvar på det poängsnitt som de hade i fjol – vilket talar mot att det kommer att tappa elva poäng totalt. Malmö har redan tappat sju, Göteborg och Umeå har tappat tio och Linköping har tappat elva. Mer än så säger jag inte…
Tyresö och Göteborg är för övrigt de enda obesegrade lagen i serien.
Johanna Almgren
* Apropå Göteborg så var det precis så illa med Johanna Almgren som befarat. Och inte nog med att hon missar EM, nu funderar dessutom hon på att sluta helt med fotbollen. Visst är väl det ett riktigt tråkigt besked?
Man vill ju ha tillbaka henne på planen igen. Samtidigt så har hon varit extremt skadeförföljd ända sedan de tidiga tonåren, så man förstår ju om hon känner att hon gjort sitt i rehabsammanhang.
* Louise Fors blev målskytt i WSL i går. Hon gjorde 3–1-målet när Liverpool vann med 3–2 hemma mot Lincoln. Stämmer siffrorna på soccerway.com så är det nu dubbelt svenskt i skytteligan i WSL. Sofia Jakobsson leder på fyra mål, ett före Fors.
En blogg om internationell damfotboll 
Ja, det finns en del skönhetsfläckar på nya Linköping Arena. Just nu är gräsmattan den värsta av dem. Den håller kanske för en landskamp plus ett par hemmamatcher till före EM, men sedan… Gissar att det blir tummen ner av förbundet (och ytterst UEFA). Då måste en ny matta rullas på och hinna sätta sig före avspark i 1:a EM-matchen i juli. Inget önskescenario precis. Trösten för såväl spelare som fotbollsvänner i stort är att det kommer att bli permanent konstgräs efter EM-äventyret.
Glömde tillägga att så genomuselt som gräset var på Friends Arena vid finalen i Svenska Cupen har dessbättre inte hunnit bli. Där hade spelarna att slåss mot grästorvor och gropar och det var uppenbara svårigheter för straffläggarna att hitta själva straffpunkten i geggan. Befarar att Friends Arena kan bli ett stort problembarn framöver, beroende på ett överutnyttjande året runt: fotboll, bandyfinaler, och diverse jippon hit och dit, gräs på, gräs av, is på, is av, konstgräs på och av osv. Vi får hålla tummarna för att underlaget ändå är i bästa skick när det är dags för EM-finalen i slutet av juli!
Jag har ungefär samma farhågor om Friends Arena. Dels verkar arenan byggd så att man inte har någon hjälp av solen. Dels har man alla de andra evenemangen där gräset täcks på ett eller annat sätt. Det lär inte bli lätt att hålla en förstklassig gräsplan på vår nationalarena.
En fantastisk match av LFC där man visade att det räcker långt med att jobba som en enhet även mot individuellt överlägsna lag som Malmö. Sofia hade som sagt väldigt lite att göra, på målet fanns inget att göra och i övrigt höll försvaret bort Malmös stjärnfyllda anfall på ett imponerande sätt.
Fischer var en jätte såväl spelmässigt som bokstavligt i luftrummet där få spelare i världen har något att hämta mot henne. Rohlin såg mycket säkrare ut en tidigare och glädjande nog verkar hon börjat återfå sin största styrka d v s snabbheten när hon faktiskt höll jämna steg med en spelare som Bachmann vilket är imponerande. Jag tycker nog ändå att Jessica Samuelsson imponerade mest av alla i backlinjen genom bra timing i sina offensiva räder och det faktum att hon ‘stängde igen’ bra på sin kant. Hon bör ha spelat sig närmare en plats i EM-truppen då hon klart överglänste Lina Nilsson i Malmö.
Mittfältet såg riktigt stabilt och hopsvetsat ut. Gajhede var säkerheten själv och även den ‘omskolade’ Slegers imponerade med att faktiskt vinna det fysiska spelet mot Malmös rätt ‘hårda’ innermittfält. På kanterna såg både Jonna Andersson och Emma Lennartsson väldigt säkra ut och särskilt den sistnämnda imponerar genom att så snabbt anpassat sig till Damallsvenskan jämfört med Div. 1 spel som hon kommit från.
Slutligen då anfallet och ja vad kan man säga, Pernille Harder DOMINERADE verkligen matchen totalt och var bara någon dm från ytterligare ett drömmål sedan hon vänt ut och in på Levenstad och sedan dragit bollen stenhårt i ribban. En kandidat till årets mål om det gått in. Jag har följt LFC sen 2004 och frågan är om inte Harder är den bästa offensiva spelare jag sett i laget under alla dessa år. Hon har ‘hela paketet’ och är dessutom riktigt underhållande att se då precis vad som helst kan hända, kanske borde LFC marknadsföra just henne hårdare för att locka lite mer publik. Där får Fischer och Rohlin ett rejält test redan i EM-premiären. Man blir ju också förstås lite extra glad över att Östergötlands kommande storspelare Stina ‘virvelvinden från Vadstena’ Blackstenius fick göra sitt första damallsvenska mål, det kommer mer därifrån kan jag lova.
Jag hoppade över LFC:s mittfält i inlägget. Men håller med dig om att det såg väldigt stabilt ut. Det kändes som att Gajhede och Slegers hade kontroll centralt. Jonna Andersson var bättre än jag sett henne tidigare och Lennartsson är helt klart ett utropstecken. Hon jobbade över stora ytor, och gjorde det väldigt bra.
När det gäller Blackstenius tippar jag att hon kommer att få spela några matcher från start den här säsongen.