Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå
Kategoriarkiv: Charlotte Rohlin
Född: 2 december 1980 i Linköping.
* Lotta var en snabb och stabil mittback med huvudspelet som styrka. Spelade för Linköpings FC (som tidigare hette Kenty) under hela sin karriär. Främsta meriten blev förstås VM-bronset 2011, närmast före EM-bronset 2013. Debuterade sent i landslaget (som 26-åring 2007). OS-spelare 2008 och VM-spelare 2015. Drog av korsbandet i högerknät den 10 maj 2012 och fick därmed säsongen förstörd. Missade således chansen att få spela i London-OS. Slutade efter säsongen 2015. Hoppade våren 2018 in som assisterande tränare i LFC efter att Marcus Walfridson fått lämna.
Marcus Walfridson fick bara tre omgångar på sig som damallsvensk tränare. Två dagar innan LFC skall ta emot Göteborg får tränare och sportchef Walfridson lämna. Under sin korta tid i klubben har han tagit laget till cupfinal, men man har också gjort svaga resultat i Champions League och i damallsvenskan.
I och med dagens besked får man väl säga att LFC är tillbaka i gamla hjulspår. Innan Martin Sjögren anställdes som tränare 2012 var det väldigt rörigt i klubben. Man bytte i princip tränare varje år.
Efter Sjögrens fyra säsonger har röran återvänt. Kim Björkegren fick som bekant bara förtroendet under 2017, trots att han tog guld. Björkegren ersattes i vintras av Walfridson, som nu tvingas ge plats åt Henrik Jensen, som senast hade IFK Norrköpings U17-lag. Assisterande tränaren Joel Bäckström fortsätter och Charlotte Rohlin lyfts också upp i tränartrojkan. Jensen är sambo med Janni Arnth och har god koll på laget.
Det återstår att se om det här kan ge LFC det lyft som laget behöver.
”Det är ändå bra att vi är med i en kvartsfinal, det visar att det finns bra lag i damallsvenskan. Men de engelska klubbarna har börjat satsa, och de får också hjälp av sina herrlag. De tar steg, och det lockar också spelare att komma dit, precis som det lockar spelare att flytta till Tyskland och Frankrike.”
Damfotbollen har länge gjort anspråk på herrfotbollens pengar. Nu när alltfler herrfotbollsklubbar ”sponsrar” sina damlag med allt större summor innebär det dock att damfotbollen görs om. Det innebär att de klassiska klubbar som satt damerna först inte längre klarar av konkurrensen på högsta nivå.
Det innebär också att länder som Sverige, Norge och Danmark, där fotbollen totalt sett omsätter förhållandevis lite pengar, tappar mark mot nationer i Syd- och Mellaneuropa.
Jag har funderat lite över utvecklingen. Och som grund för mina funderingar gjorde jag en liten tillbakablick på Champions League, med start för tio år sedan:
2008:
Final: FFC Frankfurt–Umeå IK 4–3 i dubbelmöten
Svenskt lag: Umeå till final.
Kommentar: Det var näst sista upplagan där turneringen hette Uefa Women’s Cup. Nationerna hade bara en representant vardera. Det var två rena damfotbollsklubbar i final, och ytterligare tre i kvartsfinal. Längst av ”herrfotbollsklubbarna” nådde Lyon, som föll i semifinal mot Umeå.
2009:
Final: Duisburg–Zvezda Perm 7–1 i dubbelmöten
Svenskt lag: Umeå till semifinal.
Kommentar: I sista upplagan av Uefa Women’s Cup åkte Umeå mycket oväntat ut mot ryska Zvezda i semifinal. Damfotbollsklubbarna dominerade fortfarande stort. Det skulle dock visa sig att det här var sista upplagan där två klassiska damfotbollsklubbar möttes i final.
2010:
Final: Turbine Potsdam–Olympique Lyonnais 7–6 efter straffläggning.
Svenska lag: Umeå till semifinal och Linköping till åttondelsfinal.
Kommentar: För första gången hette det Champions League, och de bästa nationerna fick ha med två lag. För svensk del föll Linköping mot Duisburg i åttondelen, medan Umeå såg till att vi hade svensk representation i semifinalen för nionde året i rad. Där blev dock Lyon för svårt. De klassiska damfotbollsklubbarna fortsatte att dominera. Potsdam vann, och det var återigen tre damfotbollsklubbar i semi- och fem i kvartsfinal.
2011:
Final: Olympique Lyonnais–Turbine Potsdam 2–0
Svenska lag: Linköping till kvartsfinal och Umeå ut i gruppspel.
Kommentar: I turneringens tionde upplaga fanns det för första gången inget svenskt lag i semifinal. Umeå stod för det största svenska fiaskot i turneringens historia när man blev tvåa bakom Apollon från Cypern i gruppspelet, och därmed inte kvalade in bland de 32 bästa lagen. Linköping räddade den svenska äran något, men föll mot Arsenal i kvarten. Herrfotbollsklubben Lyon stod som segrare för första gången. Trots det stod sig damfotbollsklubbarna fortsatt väl, med två i semi- och fyra i kvartsfinal.
2012:
Final: Olympique Lyonnais–FFC Frankfurt 2–0
Svenska lag: Kopparbergs Göteborg och LdB Malmö till kvartsfinal.
Kommentar: Herrfotbollsklubben Lyon höll sig kvar på tronen. Men damfotbollsklubbar som Potsdam, Frankfurt, Malmö och Göteborg var inte långt bakom. Malmö åkte för övrigt ut mot Frankfurt, medan Göteborg föll mot Arsenal.
2013:
Final: VfL Wolfsburg–Olympique Lyonnais 1–0
Svenska lag: Kopparbergs Göteborg och LdB Malmö till kvartsfinal.
Kommentar: Det här är året när herrfotbollen börjar ta över på allvar. För första gången någonsin når ingen klassisk damfotbollsklubb finalen, och bara en (Juvisy) är i semifinal. Breddmässigt står sig dock damfotbollsklubbarna fortsatt bra, det är fem sådana i kvartsfinal. För de svenska lagen tog det slut mot franskt motstånd. Malmö blev överkört med totalt 8–0 av Lyon, medan Göteborg förlorade med 4–1 mot Juvisy.
Olivia Schough gratulerar Yael Averbuch til 1–2-målet.
2014:
Final: VfL Wolfsburg–Tyresö FF 4–3
Svenska lag: Tyresö gick till final och LdB FC Malmö till åttondelsfinal.
Kommentar: Det här är senaste gången ett svenskt lag gick hela vägen fram till finalen. Det handlade om ett ekonomiskt dopat Tyresö, som gick i konkurs strax efter finalen. Malmö åkte mot Wolfsburg redan i åttondelen. Även om herrfotbollsklubben Wolfsburg tog hem titeln var det här en av de sista turneringar där klassiska damfotbollsklubbar hävdade sig. Potsdam slog exempelvis ut Lyon i åttondelsfinalen.
2015:
Final: FFC Frankfurt–Paris Saint-Germain 2–1
Svenska lag: FC Rosengård och Linköpings FC gick till kvartsfinal.
Kommentar: Den största av de stora damfotbollsklubbarna FFC Frankfurt tog sin fjärde titel. Det går att se som en slutpunkt för den klassiska damfotbollen. För sedan 2015 har herrfotbollens pengar talat. Ingen klassisk damfotbollsklubb har tagit sig till final sedan dess. Och det är inte mycket som talar för att det någonsin kommer att inträffa igen. För svensk del var det en stark upplaga, med två lag i kvartsfinal. Rosengård föll på bortamål mot Wolfsburg, medan Linköping oväntat åker ut mot Bröndby.
2016:
Final: Olympique Lyonnais–Wolfsburg 1–1, 4–3 efter straffläggning.
Svenska lag: FC Rosengård till kvartsfinal och KIF Örebro till åttondelsfinal.
Kommentar: För andra gången blev det en final mellan två herrfotbollsklubbar. Den här gången drog Lyon längsta strået, och tog sin tredje titel. Herrfotbollens grepp om damfotbollen blir allt större. Fem av de åtta kvartsfinalisterna är klassiska herrfotbollsklubbar. För svensk del gör både Rosengård och Örebro bra insatser. Rosengård faller efter straffläggning mot Frankfurt och Örebro på bortamål mot PSG.
FFC Frankfurt
2017:
Final: Olympique Lyonnais–Paris Saint-Germain 0–0, 7–6 efter straffläggning.
Svenska lag: FC Rosengård till kvartsfinal och Eskilstuna United till åttondelsfinal.
Kommentar: Herrfotbollen har tagit över. Alla fyra semifinallagen är klassiska herrfotbollsklubbar, och bara två av åtta kvartsfinalister är klassiska damfotbollsklubbar. Lyon tar sin fjärde titel och tangerar samtidigt Frankfurts notering. För svensk del blir turneringen en missräkning. Eskilstuna åker ut med 8–1 mot Wolfsburg och Rosengård faller oväntat med 3–0 mot Barcelona.
2018:
Final: Inte klart ännu. Semifinallagen är Olympique Lyonnais, Manchester City, Chelsea och Wolfsburg.
Svenska lag: Linköping till kvartsfinal och Rosengård till åttondelsfinal.
Kommentar: Herrfotbollens grepp om damfotbollen blir allt starkare. Linköping är den enda klassiska damfotbollsklubben som når kvartsfinal.
Sammanfattningsvis noteras att vi nu är inne i den 17:e upplagan av damernas Champions League. Sverige har alltid haft minst ett lag i kvartsfinal.
De första fem åren (2002–06) var det uteslutande rena damfotbollsklubbar som spelade final. Fyra av dem var svenska, och två gånger hamnade pokalen i Umeå.
År sex tog sig Arsenal, som första herrfotbollsklubb, till final – och vann. Från år sex (2007) till tio (2011) var totalt tre herrfotbolls- och sju damfotbollsklubbar i final. Det var 3–2 i segrar till damfotbollsklubbarna. Under perioden tog Sverige ytterligare två finalplatser. Det dröjde ända till år tio innan Sverige första gången saknade representant i semifinal.
Perioden från elfte (2012) till 15:e upplagan (2016) tog herrfotbollen över. Sju av tio finalister och fyra av fem segrare var herrfotbollsklubbar. Sverige fick en sjunde finalist i Tyresö under den här perioden. I övrigt tog vi sju kvartsfinalplatser under den perioden.
De senaste två åren har alla åtta semifinallag och 13 av 16 kvartsfinallag varit herrfotbollsklubbar. För svensk del har det blivit två kvarts- och två åttondelsfinaler.
Kollar jag in i kristallkulan ser jag goda chanser att ha svensk representation i kvartsfinal i ytterligare några säsonger. Damallsvenskan är fortfarande såpass högt rankad att våra lag får ha otur i lottningen om inte något av dem skall slå sig in bland de åtta bästa.
Men chanserna kommer att minska för varje år, för herrfotbollsklubbarna kommer att koppla ett allt hårdare grepp om damfotbollen. Om en femårsperiod kanske vi är i ett läge att vi inte har svenska kvartsfinalister mer än typ vartannat år. Och om tio år är vi nog nöjda om vi ens har ett lag i kvartsfinal.
Kvartsfinal har varit ett rimligt svenskt resultat ett tag, och så känns det även alltså i den närmaste framtiden. Det kommer inte att vara omöjligt att nå längre än så – men det lär bli svårt. För att få en ny, svensk semifinalplats kommer det att krävas extremt flyt i lottningen. Plus att det lag det som skall göra det behöver pricka formtoppen i absolut rätt läge.
Kollar vi trenden i Europa nu så har Tyskland fortsatt den klart starkaste ligan i Frauen-Bundesliga. Där är det herrfotbollsklubbar som Wolfsburg och Bayern München som dominerar. De klassiska damfotbollsklubbarna Turbine Potsdam och FFC Frankfurt tillhör fortsatt den övre tabellhalvan, men har på senare år haft väldigt svårt att ta sig vidare till Champions League. I år finns även Freiburg (herrfotbollsklubb) med och utmanar i toppen.
Den näst högst rankade ligan i Europa är franska D1 Feminine. Där är det tre herrfotbollsklubbar som dominerar totalt: Olympique Lyonnais, PSG och Montpellier.
Den klassiska franska damfotbollsklubben Juvisy har inte klarat konkurrensen från storheterna. De sexfaldiga mästarinnorna gick ifjol upp i herrfotbollsklubben Paris FC, ett drag som inte har hjälpt. Juvisy är långt ifrån att få spela i Champions League kommande säsonger.
I England har WSL på kort tid inneburit ett lyft för damfotbollen. Landslaget är numera det högst rankade i Europa, och man har i år för första gången fått fram två semifinallag i Champions League. Och det är med hjälp av herrfotbollens resurser som klivet varit möjligt. Det är ju nämligen herrfotbollsklubbar som Manchester City, Chelsea och Arsenal som dominerar. Häromveckan aviserade dessutom rika Manchester United att de nu skall ge sig in i matchen.
#MUFC has submitted an application to the @FA to establish a professional women’s team in the second tier of the Women’s Super League.
Uniteds lag skall börja i WSL:s andraliga. Men räkna med att man snart är uppe i Europaeliten – United vill knappast vara sämre än City.
Även i Spanien och Italien flyttar storlagen fram sina positioner. I spanska Liga Iberdrola, eller Primera División Femenina som den också kallas, är det herrfotbollsklubbarna som dominerar. Det har varit Barcelona, Atletico Madrid och Athletic Bilbao som tagit landets platser till Champions League de senaste åren.
Och när man ser att derbyt mellan Atletico och Madrid CFF drog drygt 22000 åskådare häromdagen inser man att de här klubbarna kör ifrån våra damallsvenska med hög hastighet. Det var ju nämligen inget damallsvenskt lag som hade 22000 i totalpublik under fjolåret.
I Italien har Juventus gjort en kanoninsats under sin premiärsäsong. Laget är utan poängförlust, och blir spännande att följa i höstens Champions League. Att spelarna marknadsförs på nya områden lär väl inte missgynna laget:
Lite Juve-nyheter såhär i pausen: Juventus lagkapten Sara Gama finns nu som Barbie. Dock tveksamt om dockan har några fotbollslår. pic.twitter.com/tXDhpYFkFj
Från Italien har nyligen även AC Milan gått ut med att man på allvar tar upp kampen inom damfotbollen. Med såväl Juventus, Fiorentina som Milan på banan lär de klassiska, italienska damfotbollsklubbarna snart vara långt ifrån de stora scenerna.
Trenden i de stora europeiska ligorna är alltså att det är herrfotbollens pengar som talar. För spelarna är det här bra, såväl ur lönesynpunkt som genom att spelarna erbjuds fantastiska träningsförhållanden.
Personligen är jag dock lite tveksam till verksamheter som inte bär sig själv. För hur bra det än går sportsligt för damlagen i Lyon, Juventus, Barca eller Chelsea är det inte damerna själva som avgör sin framtid – det är herrlagets resultat.
Exempelvis är resultaten för Wolfsburgs herrlag mer avgörande för hur mycket Nilla Fischer kan tjäna än hur det går för Wolfsburgs damer. Skulle herrlaget åker ur herrarnas Bundesliga skulle det nämligen vara förödande för Wolfsburgs damlag.
En annan rätt tråkig följd av de stora herrfotbollsklubbarnas frammarsch är att damfotbollen aldrig kommer att hamna i fokus i de klubbarna. Damerna kommer att få räkna med att som bäst komma i andra hand. Men gissningsvis är många spelare ok med det så länge summan i lönekuvertet är på rätt nivå.
Jag tror att damfotbollen skulle må klart bäst om den även framöver kunde finansiera sig själv, och slapp att stå under herrfotbollen. Men pengarna bestämmer, och vi får nog räkna med att det kommer att vara de herrfotbollsklubbar som har de ledare som är mest generösa mot damerna som kommer att dominera damfotbollen framöver.
För svensk del var vi ledande så länge damfotbollen finansierade sig själv. Nu ser det alltså annorlunda ut. Och sanningen är ju att Sverige därmed är kört över tid.
I Sverige drivs fortfarande damfotbollen av damfotbollsklubbar som Linköpings FC, FC Rosengård, Eskilstuna United och Kopparbergs Göteborg FC.
Nu kanske någon ställer sig frågan: Men går det inte att för de stora svenska herrfotbollsklubbarna att göra som de nere i Syd- och Mellaneuropa? Kan inte AIK, MFF och de andra göra stora damfotbollssatsningar?
Självklart skulle det gå att flytta verksamheten till de stora herrfotbollsklubbarna. Saken är ju dock att herrfotbollen är långt ifrån jämställd. Det är större skillnad i ekonomi mellan de stora herrfotbollsklubbarna på kontinenten och våra svenska än det är mellan svenska herrfotbolls- och damfotbollsklubbar.
Sveriges rikaste fotbollsklubb är Malmö FF. De omsatte cirka 249 miljoner kronor för 2016. Det året låg ytterligare sex klubbar på 100–160 miljoner kronor i omsättning; AIK, IFK Göteborg, BK Häcken, Djurgården, Norrköping och Elfsborg.
För storklubbarna nere i Syd- och Mellaneuropa handlar det om väldigt mycket större siffror. På den här aktuella listan från finansinstitutet Deloitte framgår att Manchester United för 2017 hade intäkter på 675 miljoner euro, alltså cirka 6,8 miljarder kronor.
Samtliga klubbar på Deloittelistans tio i topp hade intäkter på mer än fyra miljarder kronor. Bland de klubbarna finns Barcelona, Manchester City, Bayern München, Chelsea, PSG och Juventus – alltså klubbar som nu är på frammarsch inom damfotbollen.
För att i dag kunna ta upp kampen i den absoluta Europatoppen inom damfotbollen uppskattar jag att det krävs en budget på 25–40 miljoner svenska kronor. Som exempel ligger elitbudgeten för LFC och Rosengård på 10–15 miljoner kronor.
Ett enkelt räkneexempel säger att 40 miljoner kronor utgör cirka 6,1 promille av Barcelonas omsättning, 6,8 promille av Bayern Münchens och 7,5 promille av Manchester Citys, medan det utgör hela 16 procent av Malmö FF:s och 38 procent av Elfsborgs.
Det som är kaffepengar för de europeiska storklubbarna är jättesummor för våra svenska herrfotbollsklubbar. Och eftersom det inte finns några pengar att tjäna på damfotboll vore det ju tyvärr en vansinnesinvestering från Malmö FF att lägga 40 miljoner på damfotboll. För Barca, Bayern och Juventus är det däremot väldigt billig goodwill.
Så länge alltfler rika herrfotbollsklubbar startar goodwillprojekt kommer vi alltså att få räkna med att damallsvenskan kommer att fortsätta att brandskattas på toppspelare.
För utvecklingen nere i Europa gör ju även att lönenivån inom damfotbollen höjs. Jag pratade nyligen med en ledare inom svensk damfotboll som berättade att det gick att få världsspelare för 17000–18000 kronor i månadslön bara för tre–fyra år sedan. Det är numera omöjligt.
Följden av allt dyrare spelare blir ju att exempelvis lag som Linköping och Rosengård tvingas ha allt tunnare trupper, samt skriva allt kortare kontrakt. Det är förstås väldigt negativt för kvaliteten.
Det finns förstås även positiva saker. En är att det är kortare väg in i lagen för unga talanger, en annan att damallsvenskan sannolikt kommer att vara jämnare i år än toppligorna i Syd- och Mellaneuropa. Framöver får vi nog lära oss att glädjas åt det lilla…
Med det passar jag dessutom på att önska er alla en glad påsk.
Egentligen tycker jag att supercupen är totalt ointressant, för det är en titel väldigt få bryr sig om. Men för att i grunden vara totalt ointressant är kvällens möte mellan Rosengård och Linköping rätt intressant.
Titeln är alltså ganska ointressant, men det här att vi får ett prestigemöte mellan vinnarna av damallsvenskan och svenska cupen under försäsongen är ju trots allt en höjdare, som gör att supercupen kommer att bli saknad framöver. Dagens match är ju den sista supercupen, det är avspark 19.00 och du ser matchen här.
Det är för övrigt bra att förbundet sänder matchen på webben, det är något jag efterfrågat länge. Kul att det börjar hända saker här. Hoppas att det här bara är början och att vi framöver även kommer att få se ungdomslandskamper på svenskfotboll.se.
Men, och det är ett stort men, det är förstås både tråkigt och illavarslande att inte förbundet lyckats sälja in prestigematchen till någon tv-kanal. Jag läste för ett tag sedan hur EFD:s generalsekreterare Linda Wijkström till damfotboll.com förklarade att det är väl dokumenterat att det mediala intresset för damallsvenskan ökar.
Trots det har förbundet inte lyckats få in supercupen i någon tv-kanal ett år när massor av träningsmatcher inför herrallsvenskan sänds. Trots det har EFD inte lyckats sälja in damallsvenskan till någon tv-kanal. Det är som sagt illavarslande.
Nog om det. Tillbaka till kvällens match. Den är intressant inte minst för att:
1) I kväll får Rosengård en riktig värdemätare på var man står inför kvartsfinalerna i Champions League.
2) I kväll får Linköping en riktigt värdemätare på hur man ligger mot den damallsvenska storfavoriten.
3) I kväll får vi som längtar till seriestart se en riktigt prestigematch mellan Sveriges två bästa lag. Ja, jag vet att både Eskilstuna och Piteå kom före Linköping i damallsvenskan i fjol, men det hindrar inte att jag är rätt övertygad om att det här för tillfället är de två bästa lagen i vårt land.
Lieke Martens
Både Eskilstuna och Piteå har ju tappat flera viktiga spelare, medan det känns som att både Rosengård och Linköping har ett starkare lag i vår än de var under hösten i fjol. För Rosengårds del handlar det framför allt om prestigevärvningar som Erin McLeod, Gaelle Enganamouit och Lieke Martens, medan det för Linköpings del handlar om att unga spelare blivit lite äldre och rutinerade. För jag tror att LFC är bättre än i fjol trots att Charlotte Rohlin har slutat och tänkta ersättaren Alexandra Lindbergredan har lämnat.
Alexandra Lindberg
Det mest intressanta på kort sikt är naturligtvis Rosengårds form. Det är ju bara en vecka tills Frankfurt kommer till Malmö IP och Malmölaget har haft massor av skador under våren. Man har ju fått låna in Sofia Lundgren och Katrin Schmidt på korttidskontrakt för att gardera upp för alla skador.
På spelarfronten är tycker jag att det skall bli extra intressant att se Fridolina Rolfö i kväll. Hon imponerade stort på mig i cupmötet med Göteborg och jag gissar att hon gärna vill visa Pia Sundhage att förbundskaptenen gjorde ett misstag genom att låta den Kungsbackafostrade forwarden, som enda forward i truppen, sitta kvar på bänken/läktaren under hela OS-kvalet.
Nyårsfesten närmar sig med stormsteg och det har blivit hög tid för bloggens stora årskrönika.
2015 har varit ett fantastiskt år för damfotbollen i världen. USA vann VM-guld och sporten flyttade fram sina positioner rejält i det stora landet i väster.
Även i fotbollens hemland England togs efterlängtade steg och fotbollstjejerna kom äntligen in i de fina salongerna.
Tyvärr har det varit ett dåligt år för Sverige, sportsligt sett. Vi gjorde vårt sämsta VM någonsin och har även tidernas sämsta världsranking.
Fast det fanns förstås även en hel del svenska glädjeämnen att minnas. Dags för själva krönikan. Precis som de senaste åren har jag gjort den i rubrikform. Trevlig läsning:
Årets bästa spelare: Den rankningen publicerade jag häromdagen. Den toppas av Carli Lloyd och finns att läsa här.
Årets Champions League-mästare: Efter 2–2 mot Biik Kazygurt från Kazakstan i allra första sextondelsfinalen radade Frankfurt upp sju raka segrar och totala målskillnaden 40–0 på de sju övriga matcher fram till finalen. Ingen match vanns med mindre siffror än 4–0. I finalen mot franska skrällaget PSG blev det däremot mycket tuffare. Det såg ut att bli förlängning, men inhopparen Mandy Islacker avgjorde på övertid. Seger med 2–1 för Frankfurt.
Årets civilkurage: När brittiska FN-soldater vrålade sexistiska kommentarer gentemot Australiens spelare under en match i Cypern cup blev de båda engelska bloggarna Rachel O’Sullivan och Sophie Downey upprörda och twittrade om vad de hört. Deras berättelse återberättades i flera stora engelska medier, bland annat i The Guardian. Följden blev att soldaternas uppträdande utreddes av det brittiska försvarsdepartementet.
Årets comeback: FC Rosengård. Det svenska storlaget verkade ostoppbara före VM. Framför allt gick man som tåget efter paus i matcherna. Lagets samtliga 13 första mål kom i de andra halvlekarna. När damallsvenskan gjorde uppehåll stod mästarinnorna på full poäng efter sju raka segrar.
Men under sommaren brandskattades laget. Man tappade tre av sina största stjärnor plus tränaren i somras och fick bygga nytt lag. När Anja Mittag, Ramona Bachmann och Therese Sjögran sa tack och hej var plötsligt Malmölagets väg mot SM-guldet inte så cementerad som vi experter tänkt oss.
Även om det var duktiga ersättare som kom in är det inte hur lätt som helst att få ett lag att fungera. Rosengård tappade serieledningen och var nere för räkning. Men när det skulle avgöras på senhösten visade Malmölaget klass och vann guld – igen. Grattis.
Årets cupmästare: Linköpings FC hade ett starkt lag med hög högstanivå under året. Trots det missade man både en drömchans att gå till semifinal i Champions League (förlust mot Bröndby i kvartsfinal) och ett jätteläge att ta hem SM-guldet när Rosengård tvingades bygga nytt lag under hösten. Säsongen räddades dock av den fina segern i cupfinalen mot Rosengård:
Årets den glömde vi direkt: Medinas svenska VM-låt. En låt jag gav rätt högt betyg vid lanseringen, men är det någon som hört den sedan dess?
Årets domarskandal: Den tyska domaren Marija Kurtes kunde inte reglerna när hon dömde F19-EM-kvalmatchen mellan England och Norge. Hon pekade på norsk frispark när Englands Leah Williamson borde ha fått slå om sin straff med 18 sekunder kvar av lagens gruppfinal. Norge vann och England blev utslaget. Fast bara tillfälligt.
Uefa agerade nämligen handfast efter skandalen. Kurtes stängdes av och matchens sista 18 sekundern spelades klart med annan domare ett par dagar senare.
Williamson fick ett par dagar på sig att fundera över hur hon skulle slå om straffen. Hon visste att hon var tvungen att göra mål för att England skulle gå vidare i kvalet. Arsenaltalangen visade dock att hon är en kandidat till titeln årets starkaste psyke. Hon satte bollen hur säkert som helst – och både England och Norge gick vidare till det EM-slutspel som Sverige sedermera vann.
Årets ekonomiska kris: Den upplevdes som vanligt både här och där. Kif Örebro och Kristianstad tvingades återigen lämna in kontrollbalansräkningar, men klarade elitlicensen även det här året. Umeå IK skrek ut att man var akut kris i juni, men sedan tystnade ropen.
Årets EM-drottning: Stina Blackstenius som bar fram F19/96-landslaget till EM-guld och VM-plats. På senhösten 2016 får vi se Sveriges bästa ungdomslandslag någonsin slåss om nytt guld i Papua Nya Guinea – det blir en av årets allra största höjdare.
Årets experimenterande: Pia Sundhage:s jobb med att sätta ihop en svensk VM-backlinje gick allt annat än bra. Experimenterandet hade börjat redan 2014 och fortsatte hela vägen in i turneringen.
Från årsskiftet och fram till och med VM provades hela tio olika backar i startelvan, utan att Sundhage fann rätt uppställning. De som testades var Mia Carlsson, Lina Nilsson, Emma Berglund, Nilla Fischer, Elin Rubensson, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt, Jessica Samuelsson och Sara Thunebro.
Inget funkade tillfredsställande och strax innan VM fick annars så lugna och självsäkra Sundhage panik. Hon skrotade det specialgjorda spelsystemet 4-1-3-2, som hon hade skräddarsytt för konstgräs och som man hade försökt jobba in under 1,5 års tid. Det blev en återgång till 4-4-2.
Årets fiasko: Sverige i VM. Vårt landslag vann ingen match, snubblade sig till slutspel som 16:e och sista lag, men blev också första laget ut ur slutspelet. Och vi som tillhörde storfavoriterna bland de internationella experterna:
Årets fåror: Fanns i gräsmattan på Vilans IP i Kristianstad. Dräneringsskandalen stoppade den damallsvenska matchen mellan KDFF och Örebro i augusti.
Årets glädjefnatt: Det är rubriken på det firande som Kameruns spelare och lagets stora och högljudda supporterskara gemensamt ägnade sig åt efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton. Jag satt på läktaren och såg matchen. Man blev faktiskt lite lockad att springa ner och deltaga i firandet, för det var verkligen äkta lycka.
Årets hands: Colombias Daniela Montoya kom undan med den här i segermatchen mot Frankrike i VM:
Årets hashtag: #clapforsweden. Hashtagen som skulle lyfta Sverige i VM blev inte så långvarig. Den blev snarare ett sänke när någon språkkunnig avslöjade att clap även kan betyda gonorré…
Årets hattrick: Gjordes förstås av Carli Lloyd. Även om det inte var ett tvättäkta hattrick (målen betydde 1–0, 2–0 och 4–0) är det svårt att övertrumfa att göra tre mål under en VM-finals första 16 minuter:
Årets hattrick 2: Inte heller Elena Sadiku gjorde ett äkta hattrick. Men att hon satte tre mål i sin comeback efter förra korsbandsskadan gjorde fick alla fall mig på riktigt gott humör:
Årets hetaste halvtimme: Egentligen inträffade de aktuella 30 minuterna redan hösten 2014, men de var så heta att de levde kvar in 2015. De utfördes av Nadine Kessler i Wolfsburg i matchen mot Leverkusen.
Det var de enda 30 minuter som skadeförföljda Kessler spelade säsongen 2014/15. Hennes insats i den matchen måste dock ha varit något utöver det vanliga – de räckte nämligen till att placera henne på plats 23 i Uefas officiella omröstning om bästa spelaren i Europa under säsongen 2014/15. Starkt jobbat av juryn…
Årets historieskrivare: Det är förstås många som skrivit historia i år. En var Nilla Fischer som blev första utländska lagkapten att höja tyska cuppokalen. Hennes Wolfsburg räddade säsongen genom att slå Potsdam med 3–0 i finalen inför 19 000 åskådare i Köln.
Årets höjdpunkter: De satte Fifa ihop tio och tio i Youtubeklipp efter varje VM-omgång. Det var högt och lågt och väldigt sevärt – inte minst det här klippet från tredje gruppomgången som bland annat innehåller VM:s stora diss när vänsterbacken Jennifer Cramer söker, men inte får Nadine Angerer:s uppmärksamhet.
Cramer lade någon dag senare upp ett klipp på sitt Instagramkonto som ett slags bevis på att hon och Angerer ändå är kompisar…
Årets kamper: Jag skulle ha kunnat valt spelarnas kamp mot konstgräset inför VM, men känner ändå att årets kamper utkämpades i Italien, mot väldigt skilda motstånd. Inför cupfinalen mellan Brescia och Tavagnacco hotade spelarfacket med bojkott om inte amatörfotbollsbasen Felice Belloli avgick. Orsaken var att han hade sagt:
”Vi kan inte alltid prata om att ge pengar till de här lesbiska.”
Uttalandet gjorde att Belloli fick sparken. Cupfinalen spelades därför som planerat och Brescia med Maria Karlsson i laget vann med 4–0.
Nu i höst har futsallaget Sporting Locri genomgått en ännu värre kamp. De har inte drabbats homofobi utan har motarbetats av självaste maffian. Den kampen är inte vunnen i skrivande stund, men laget har i alla fall fått starkt stöd från landets idrottsledning.
Årets korsbandsskador: Eländet med de många tunga knäskadorna fortsätter, även om takten på skadeeländet tack och lov har bromsats en aning.
Här är några av de som drabbats av korsbandsskador i år: Beata Kollmats, Göteborg, Jasmin Nejati och Hanna Glas, Umeå, Hanna Folkesson och Sara Michael, Kif Örebro, Elena Sadiku, Eskilstuna, Johanna Elsig och Inka Wesely, Turbine Potsdam, Debinha, Brasilien, Luisa Wensing, Tyskland och Megan Rapinoe, USA. Krya på er, hoppas vi snart får se er alla på fotbollsplanen igen.
Som grädde på moset missade alltså världens bästa spelare 2014, Nadine Kessler, hela 2015 till följd av en knäoperation. Risken känns tyvärr överhängande att vi inte får se skadeförföljda Kessler på planen någon mer gång.
Årets kortaste comeback 1: Therese Sjögran. Gjorde ett utmärkt VM och tackade sedan för sig som spelare i Rosengård och klev in i rollen som sportchef. Fast hon hade knappt hunnit sätta blommorna från avtackningen i vatten förrän hon var på plats på planen igen. En stormig period var Sjögran såväl spelare, tränare som sportchef – innan klubben fick ordning på allt och hon kunde snöra av sig skorna igen. Den här gången för gott. Eller?
Årets kortaste comeback 2: Efter flera års kamp var plötsligt Petra Larsson tillbaka i landslagstruppen. Väl där gick den stenhårda mittfältaren rakt in i startelvan till EM-kvalmötet med Danmark. Fast landslagscomebacken blev bara 90 minuter. Några veckor senare meddelade nämligen Eskilstunaspelaren att karriären är över. Synd.
Årets kramp: Drabbade de svenska spelarna en efter en i VM-premiären mot Nigeria.
Årets lottningsskandal: Fifa brydde sig inte om att lotta de toppseedade lagen i VM, utan placerade ut dem så att de tre högst rankade lagen i världen hamnade på samma sida av slutspelsträdet. Allt för att ge värdnationen Kanada största möjliga chans att ta sig till finalen. Det skrev jag om här.
Dessutom valde man att lotta de oseedade lagen geografiskt, vilket bland annat var orsaken till Sveriges mardrömslottning.
Årets lyft: Sveriges insats i andra VM-matchen, den mot USA. Efter 3–3-fiaskot mot Nigeria i premiären var 0–0 mot blivande världsmästarna ett jättesteg i rätt riktning – inte minst försvarsmässigt.
Årets marknadsföring: USA är närmast oslagbart på att göra reklam för sitt landslag. Deras Youtube-spelarpresentationer inför VM gjorde ingen besviken. De kallade upplägget ”One Nation. One Team. 23 Stories” Den här där Christen Press snackar Göteborg och Sverige var en av mina favoriter:
Årets marknadsföring 2: På temat mer tveksam marknadsföring fick PSG sponsring av Billy’s panpizza. Caroline Seger var med på presskonferensen där samarbetet presenterades och hon hyllade produkten, eller gjorde hon det:
”Jag har erfarenhet av Billys, jag åt det när jag var 18 och inte kunde laga mat.”
Årets match: Frankrike–Tyskland i VM-kvartsfinalen. En match som hade allt.
Årets medaljfrossa: Eller skall vi kalla det tidernas medaljfrossa. Det handlar givetvis om Frankrike – som fortfarande aldrig har vunnit en VM-medalj. I årets VM-kvartsfinal spelade fransyskorna stundtals ut Tyskland. Ändå vann tyskorna efter straffar. Olycklig straffsumpare blev Frankrikes yngsta spelare, Claire Lavogez.
Årets mest bortglömda: Både när Fifa tog ut sitt världslag och när kandidaterna till Ballon d’Or presenterades saknades världens bästa back. Här finns det dock plats för fantastiska Becky Sauerbrunn.
En annan spelare som nästan alltid glöms bort när de stora priserna skall delas ut är Kim Little. Frågan är hur många år i rad Ballon d’Or-juryn kan undvika att ta med NWSL:s bästa spelare bland sina tio kandidater.
Årets mest olyckliga: Claire Lavogez till trots, priset går till Laura Bassett. När alla trodde att det skulle bli förlängning i VM-semifinalen mot Japan gjorde den engelska mittbacken självmål. Ett grymt öde för Bassett, som i övrigt gjorde en kanonturnering. Se det ödesdigra, men rätt snygga målet 1,30 in i det här klippet:
Årets miss: Gaetane Thiney. Hon fick öppet mål från två meter i slutet av förlängningen i VM-kvartsfinalen mot Tyskland – men sköt utanför. Missen finns med i klippet om medaljfrossa ovan.
Årets mål 1: Carli Lloyd:s 4–0-mål i VM-finalen förstås. Att göra mål från mittlinjen i en VM-final är fullständigt otroligt. Målet var det enda damfotbollsmål som var nominerat i Puskas Award i höst. Där trodde jag faktiskt att det skulle ha chans att sluta topp tre, framröstat av USA:s många supportrar. Så blev det inte, men det toppar i alla fall min lista över årets mål:
Årets mål 2: På temat årets frisparkar kör jag en helgardering. Den ena vinnaren är den här geniala av Notts County, där Laura Bassett stannar upp och låter Ellen White sköta avslutningen. Kreativitet av högsta världsklass:
Årets mål 3: Den delade vinnaren är förstås det här perfekta skottet från Maren Mjelde mot Tyskland i VM. Många centimeter närmare krysset än så här kan man ju inte skjuta…
Årets mål 4: Sofia Jakobsson röstades fram som årets spelare i franska ligan av lagens tränare. Att hon gjorde mål som det som betydde 1–0 i cupfinalen mot Lyon lär knappast ha varit till hennes nackdel i den omröstningen. Se pangträffen en minut in i det här klippet. Alla tre målen i matchen är för övrigt sevärda, alltså även Ada Hegerbergs 1–1 och Lotta Schelins 2–1:
Årets mål 5: Spanska Natalia Pablos i Arsenal vann skytteligan i engelska WSL, bland annat genom den här fantastiska volleylobben:
Årets mål 6: Ramona Bachmann var fullständigt fantastisk under årets första halva och stod för flera spektakulära solomål. Så långt var hon en given kandidat till titeln bäst i världen 2015. Under hösten mattades hon dock betänkligt. Fast några gånger blixtrade hon till även under det andra halvåret. Det var ju då, i EM-kvalet mot Italien, som hon gjorde årets solomål. Tyvärr har jag inget klockrent klipp från målet, den enda länk jag hittar finns här.
Årets mål 7: Englands Lucy Bronze stod för bomben som sköt ut Norge ur VM, och som gjorde att Sverige får spela OS-kval till våren.
Årets mål 8: Har du inte fått nog av VM-mål? Här är en länk till de tolv målen från mästerskapet i Kanada som Fifa tyckte var snyggast.
Årets mål 9: Lotta Schelin vräkte in mål förra säsongen. Hon vann skytteligan i franska ligan i stor stil. Det snyggaste från 2015 var en perfekt tajmad klack på hörna mot Arras. Se godbiten 37 sekunder in i det här klippet:
Årets mål 10: Slutligen måste man ju ha med årets damallsvenska skyttedrottning Gaelle Enganamouit. Kör man en rabona istället för att bara rulla in bollen i mål har man en självklar plats på min topplista:
Årets målvaktskris 1: Drabbade Göteborg, som fick ställa utespelaren Anna Ahlstrand mellan stolparna mot Hammarby. Ahlstrand gjorde ingen dålig match utifrån förutsättningarna, men det var ändå Hammarby som vann.
Årets målvaktskris 2: Drabbade Colombia i VM. Ordinarie målvakten Sandra Sepulveda drog på sig två gula kort i gruppspelet och var avstängd till åttondelsfinalen mot USA. Colombia gjorde en jättebra första halvlek och rullade stundtals ut amerikanskorna. I målet storspelade 21-åriga Catalina Perez. I inledningen av den andra halvleken fällde hon dock Alex Morgan med straff målchansutvisning som följd.
Colombia tvingades byta in tredjemålvakten Stefany Castano. Hon inledde med att få se Abby Wambach slå straffen utanför. Med en spelare kort och tredjemålvakten i målet orkade inte skrällgänget från Sydamerika stå emot längre. Men Colombia var ändå tillsammans med i första hand Australien och Kamerun VM:s stora positiva överraskningar.
Årets mästarlag: USA förstås. I de större ligorna i världen lägger vi till FC Rosengård, Bayern München, Olympique Lyonnais, FC Kansas City, Chelsea Ladies och NTV Beleza. Grattis alla.
Årets svenska mästare i utlandet blev Mimmi Löfwenius och Emma Lundh, dubbla norska mästarinnor med LSK Kvinner. Hedvig Lindahl och Marija Banusic, engelska mästarinnor med Chelsea. Lotta Schelin, dubbel fransk mästarinna med Lyon. Samt Stephanie Öhrström, italiensk mästarinna med Verona.
Årets oj vad nära: På tilläggstid på tilläggstiden hade Ramona Bachmann chansen att skjuta Rosengård vidare till semifinal i Champions League. Det blev inget mål, utan Wolfsburg gick vidare via 1–1 och 3–3 och fler gjorda bortamål. Malmölaget var förbi en stund i hemmamatchen, men kom bara nära.
Årets politikersnack: I går berättade P4 Värmland om nioåriga Emilia Öhberg som hade skickat en fråga till statsminister Stefan Löfven om varför tjejer tjänar mindre än pojkar inom fotbollen och innebandyn, och om det går att ändra på det.
Löfven svarade bland annat att:
”Sveriges regering är en feministisk regering vilket innebär att vi har fokus på jämställdhet i allt vi gör. Jämställdhet innebär att tjejer och killar ska ha samma möjligheter. Lika lön för lika arbete är en viktig del av vårt jämställdhetsarbete.”
Någon som tror att Löfven kommer att lägga ett lagförslag om att spelarna i herrallsvenskan och damallsvenskan skall ha samma lön? Eller att statsministern kommer att kliva in till Karl-Erik Nilsson och kräva att fotbollförbundet betalar exakt samma ersättning till spelarna i herr- och damlandslaget. Knappast va…
Årets presskonferens: Alla med Edwin Okon under VM. Att nigerianen blev den förste förbundskapten att få sparken efter mästerskapet var knappast överraskande med tanke på vilket oseriöst, men underhållande intryck han gav i sina möten med världspressen.
Edwin Okon
Så här sa Okon bland annat om sitt eget lag:
”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”
Årets ras: Klassiska Jitex åkte för andra året i rad ur en serie och 2014 års damallsvenska klubb spelar 2016 i division 1. Nu bör dock den tråkiga trenden kunna vändas, klubben har nämligen en stark ungdomsverksamhet att luta sig mot.
Årets roadtrip: Den gjorde jag till Strandvallen i Mallbacken. Ett minne för livet. Att en by med 80 invånare kan samla ett sådant engagemang är verkligen beundransvärt.
Vägen till Mallbacken
Årets segersvit: Melbourne City FC bildade sitt damlag i somras. Klubben, som har stöd från Manchester City, fick omgående plats i Australiens högsta liga, W-league. Där har de redan efter tio omgångar säkrat segern i grundserien, och mer anmärkningsvärt – laget har fortfarande inte tappat poäng. De är alltså den enda elitklubben i världen som aldrig någonsin har tappat poäng i ligaspel.
Årets självmål: Helen Eke, Hammarby. En grym miss på alla sätt. Inte minst med tanke på att Hammarby någon månad senare åkte ur damallsvenskan med just ett måls marginal…
Årets självmål 2: Den svenska landslagsledningen som under VM dels stoppade spelarna från att agera på sociala medier och dels minimerade medias tid med truppen. Jag skrev om det här.
När förbundet och sporten borde göra allt för att få största möjliga genomslag i media gör ledningen, med Pia Sundhage i spetsen, i stället sitt bästa för att göra mediebevakningen så likriktad och enkelspårig det bara går. Tråkigt.
Årets skandal: Skulle även kunna heta Årets Hope Solo – för precis lika bra som stjärnmålvakten är på att stoppa bollar är hon på att ställa till med skandaler. I våras var hon avstängd från landslagsspel i en månad efter en rattfyllerihistoria.
Det var inte Solo som körde, hon var passagerare när hennes man Jerramy Stevens körde onykter. Men enligt uppgift uppträdde hon dåligt mot polisen, och som grädde på moset hade Solo lånat bilen, som var märkt med landslagets emblem.
Årets skräll 1: Colombia slog Frankrike med 2–0 i VM. Den såg man inte komma.
Årets skräll 2: Twente slog ut Bayern München ur Champions League. Den var nästan lika omskakande som Colombias knall.
Årets skräll 3: Mallbacken blev första laget att sno poäng av Rosengård i damallsvenskan.
Årets skyttedrottning: Den titeln går förstås till Celia Sasic – som både vann skytteligan såväl i VM som i vårens Champions League och i Frauen-Bundesliga 2014/15. I UWCL noterades hon för rekordsiffran 14 mål, varav åtta gjordes i år – alltså från kvartsfinal och framåt. Här har vi listan över de ”viktigaste” skyttedrottningarna från 2015:
* Celia Sasic, Tyskland – 6 mål i VM.
* Celia Sasic, Frankfurt – 14 mål i Champions League, varav 8 under 2015.
* Gaelle Enganamouit, Eskilstuna – 18 mål i damallsvenskan.
* Tabitha Chawinga, Kvarnsveden – 43 mål i elitettan.
* Lotta Schelin, Lyon – 34 mål i D1 Feminine säsongen 2014/15, varav 14 i år.
* Celia Sasic, Frankfurt – 21 mål i Frauen-Bundesliga 2014/15, varav 9 i år.
* Natalia Pablos, Arsenal – 7 mål i WSL.
* Crystal Dunn, Washington Spirit – 15 mål i NWSL.
* Yuika Sugasawa, JEF United – 15 mål i Nadeshiko League.
* Stina Blackstenius, Sverige – 6 mål i F19-EM.
Och här är några skytteligaledare vid årsskiftet:
* Jane Ross, Skottland – 6 mål i EM-kvalet 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 8 mål i Champions League 2015/16.
* Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon – 22 mål i D1 Feminine 2015/16.
* Charline Hartmann, SGS Essen – 8 mål i Frauen-Bundesliga 2015/16.
Årets spruckna svit: Wolfsburg gick in i 2015 utan förlust i Champions League. Men under sitt fjärde år i mästarcupen fick mästarinnorna från 2013 och 2014 se sig detroniserade. PSG med Kosovare Asllani och Caroline Seger vann semifinalen med totalt 3–2 efter att ha inlett med 2–0-seger i Tyskland. Tyvärr för Seger drog hon på sig en varning i andra semifinalen, vilket innebar att hon var avstängd i finalen.
Årets supportrar: USA:s i VM. De var överallt i Winnipeg. Det var verkligen härligt att se.
Årets tack för allt 1: Abby Wambach. USA:s ikon tackade för sig med ett VM-guld, och vi tackar för alla minnen. Framför allt det här:
Årets tack för allt 2: Homare Sawa. Japans ikon tackade för sig med ett VM-silver och en cuptitel. VI tackar för alla minnen, framför allt det här:
Årets tack för allt 3: Det var många andra storspelare som valde att avsluta sina karriärer i år. Jag har säkert glömt flera, men här är några jag gärna tackar för minnesvärda stunder: Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Petra Larsson, Therese Sjögran, Celia Sasic, Lauren Holiday, Nadine Angerer, Shannon Boxx, Amy Le Peilbet, Rachel van Hollebeke (Buehler) och Sanna Talonen.
Årets tack så mycket: Skickar vi till fotbollsförbunden i Skottland och Wales som i mars sa nej till engelska FA:s förslag om att ha ett brittiskt lag i OS – om något av förbunden kvalade in. Det beslutet gör att vi fortfarande har chansen att kvala in till spelen i Brasilien.
Årets transportsträcka: EM-kvalet. Med utökat antal lag till EM-slutspelet 2017 har mycket av spänningen i kvalet försvunnit. Redan vid lottningen kändes 13 lag mer eller mindre EM-klara. Sverige var ett av dem.
Årets trend: Att alltfler lag, både klubb- och landslag, skaffar sig ett välorganiserat försvarsspel, något som gjorde VM-slutspelet mer intressant. Det ger ju en extra krydda till sporten när lag som Colombia faktiskt kan vinna mot Frankrike och Twente kan slå ut Bayern.
Årets tv-sändning: Den från varje damallsvensk match som Tv4Premium stod för. Det var verkligen ett stort steg i rätt riktning för oss som är intresserade. Tack.
Årets tvåa: Irländska Stephanie Roche rådde inte på James Rodriguez i Puskas Award, kampen om årets mål 2014. Men Roche var nära, och nog minns vi den här bilden från årets Fifagala:
Stephanie Roche i fokus
Årets uppmaning: Efter VM-uttåget uppmanade jag Pia Sundhageatt ställa sin plats till förfogande. Vår förbundskapten lyssnade inte på de orden, utan valde att fullfölja sitt kontrakt. Förhoppningsvis får hon bättre ordning på laget och leder det till OS-succé 2016. Vi håller tummarna.
Årets utveckling: Australien. The Matildas charmade verkligen världen under VM med ett snabbt och underhållande anfallsspel. Deras första 25 minuter mot USA i öppningsmatchen var så bra att man häpnade från läktaren. Den här gången fick man nöja sig med kvartsfinal, men laget är fortfarande väldigt ungt, deras topp bör infinna sig först om fyra–fem år. Se upp i VM i Frankrike för Sam Kerr, Caitlin Foord, Emily van Egmond, Lisa De Vanna och de andra lirarna.
Årets vapen: Fasta situationer. Det var på hörnor och frisparkar det skulle hände för vårt svenska landslag det här året.
Årets vattenspridare: De var många till antalet och gick med slangar inför matcherna i Ottawa…
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Årets överkörning 1: Frankfurt vann mot Bröndby med totalt 13–0 i semifinalen av Champions League. Nytt rekord i en semifinal.
Årets överkörning 2: Rosengård visade sin klass när det verkligen behövdes. Precis som man hade önskat avgjordes damallsvenskan i sista omgången. Rosengård hade på pappret tufft toppmöte hemma mot Linköping. Men det gick som en dans för Malmölaget som gjorde mål efter mål:
Årets överraskning: Jag har många gånger ifrågasatt vad hon gjort i landslaget, men under hösten blommade verkligen Olivia Schough ut och var bästa forward i landslaget. Pia Sundhage kallade den tidigare kritiken mot Schough för oförskämd. Personligen tycker jag att kritiken var fullt berättigad. Men det hindrar inte att jag gläds enormt med Schough som fått ett jättelyft i Eskilstuna.
Det är bara att lyfta på den fiktiva hatten och sedan buga sig djupt och säga grattis till FC Rosengård. Vilken uppvisning guldgänget bjöd på i den sista omgången. Det blev ju inte ens spännande…
Det var tremålsskytten Natasa Andonova som hamnade i centrum, men oj vad bra Marta var. Hon är verkligen de stora matchernas spelare.
Eskilstuna visade kvalitet genom att också vinna sin avslutande måstematch mot Göteborg med 2–0. Det leder till nästa års Champions League. Stort grattis till ett av årets två stora skrällgäng.
Personligen lämnade jag guldstriden för att uppleva ett riktigt fotbollsdrama här i Borås. Där vann Bergdalens IK den helt avgörande kvalmatchen mot division 1 med 4–3 mot Göteborgs DFF. Bergdalen var tvunget att vinna och satte segermålet i 92:a minuten.
Jag gissar att det segervrål jag fick höra på Björkängsvallen var på ungefär samma nivå som det vrål som Mallbacken bjöd på när de fick höra slutresultatet på Zinkensdamm. Jag har bara sett ett mycket kort klipp därifrån, men jag blev glad i hela kroppen av att se Mallbackenspelarnas lycka.
Mallbacken har gjort en kanonsäsong och är väl värda att spela kvar i damallsvenskan 2016. Det hade Hammarby också varit. Stockholmslaget förlorar bara två hemmamatcher (mot de båda topplagen) och tar 18 poäng – ändå åker de ut. Grymt. Jag ser gärna Hammarby i damallsvenskan igen reddan 2017.
Här är en snabbgenomgång av damallsvenskan 2015:
1) FC Rosengård
Mitt tips: 1
Motsvarade favorittipsen och tog femte guldet på sex år. Men det var två olika Rosengård i början och slutet av serien. Bytet av tränare och offensiva nyckelspelare gick inte helt smärtfritt. Man var nere för räkning i guldstriden, men avslutade lysande med fyra raka segrar och fem raka hållna nollor. Bästa målskytten blev makedonska nyförvärvet Andonova – som gjorde tolv mål på 13 matcher. För två år sedan trodde jag att hon skulle bli en sensation i Frauen-Bundesliga. Där fick hon aldrig sitt genombrott. Det kom i Malmö i stället…
Sannolikt kommer guldlaget att byggas om ytterligare i vinter. Vi får nog se ett rätt förändrat Rosengård till våren. Det blir en intressant silly season.
Det enda tråkiga med Rosengård är publikintresset. Dagens guldmatch räddade äran i publikligan och tog upp snittet till 1075. Men i övriga tio hemmamatcher har tyvärr snittet varit för dåligt, bara drygt 750 för Sveriges bästa lag.
2) Eskilstuna United
Mitt tips: 6
Delar priset för årets största skrällinsats med Piteå. Viktor Eriksson har fått ut maximalt ur en trupp som på förhand saknade världsspelare. Under året har dock skytteligavinnaren Gaelle Enganamouit vuxit ut till en sådan.
Laget är välbyggt och blir spännande att följa i framtiden, med ny tränare. För lagets starka publikstöd borgar för att man även i framtiden kan vara med och utmana i toppen. Det underbara publiksnittet på 2641 är ju faktiskt det som är allra roligast med Eskilstunas framgångar i år.
3) Piteå IF
Mitt tips: 5
Den andra stora skrällen. Piteå tog flest poäng av alla lag efter VM-uppehållet och var och nosade på en plats i Champions League. Även Pitegänget har ett starkt publikstöd (snitt på 1649), är välbyggt och har framtiden för sig. Jag känner mig lite stolt över att jag förutspådde att Piteå skulle stå för årets lyft i damallsvenskan.
Precis som Viktor Eriksson i Eskilstuna har Stellan Carlsson byggt ett starkt lag av ett på förhand rätt profillöst spelarmaterial. Under säsongen har dock en mängd Pitespelare blivit stora profiler, inte minst Pauline Hammarlund.
4) Linköpings FC
Mitt tips: 2
En av seriens stora missräkningar. Det kan dröja innan LFC får en bättre chans att vinna SM-guldet. Men trots att laget sett till säsongen som helhet haft den bredaste och mest samspelta spelartruppen slutar man fyra. Dessutom åkte man ur Champions League mot danska Bröndby. Om det inte hade varit för cupsegern skulle jag kallat det här för en fiaskosäsong. Cupen räddar äran för det lag som borde ha vunnit SM-guldet.
Känslan är att LFC behöver få in ytterligare en eller ett par riktiga karaktärsspelare till sin talangfulla trupp. Dagens 5–0-förlust visade att är lite för många som viker ner sig när det tar emot. Det blev förresten en väldigt tråkig avslutning på karriären för Charlotte Rohlin. Jag hade verkligen unnat henne en trevligare sorti, hon är verkligen grymt bra att ha och göra med. Men tyvärr var det hennes tavla som ledde till 1–0-målet som var början till raset.
5) KIF Örebro
Mitt tips: 4
Har haft en svagare trupp än i fjol. Det gick inte som man hoppats med de båda tunga nyförvärven. Hanna Folkesson skadade knät direkt och Lisa Dahlkvist stack till PSG under sommaren. Trots det slutar laget på en klart godkänd femteplats.
Tränare Rickard Nilsson kan lämna skutan med rak rygg. Klubbens ekonomi är på en sådan nivå att fjolårets andraplats känns som ett undantag. Örebro känns som ett lag som slåss om platserna 4–8 de närmaste åren.
6) Göteborg FC
Mitt tips: 3
Tillsammans med AIK årets stora fiaskolag. Slutar i och för sig på tabellens övre halva, men lämnar säsongen med minusmålskillnad. Det är inte godkänt för ett lag som skulle utmana om guldet.
Det har varit en del oro i laget under året. Gissningsvis får vi se rätt stora förändringar i Göteborg till nästa säsong. Inte minst behöver man hitta en stabil målvakt. Unga Fanny Lund har gjort några starka insatser, men hon har också gjort en handfull riktigt stora tavlor som kostat laget många poäng. I dag stod Kristin Hammarström i GFC:s mål. Kan man kanske få henne att göra en seriös comeback?
7) Kristianstads DFF
Mitt tips: 7
Hängde med hyfsat i våras, men har under hösten legat i ett ingenmansland mellan topp- och bottenstrid. Susanne Moberg lägger av och fick avsluta med att bli målskytt. Hon har varit en viktig traditionsbärare i KDFF och blir svår att ersätta.
Kristianstads riktiga bottennapp den här säsongen var gräsplanen. Den plan man annars brukar hylla var ju så usel att domaren som bekant tvingades stoppa matchen mot Örebro i somras. Ett annat bottennapp är publikintresset i Kristianstad. Årets snitt på 368 är icke godkänt.
8) Umeå IK
Mitt tips: 9
Dagens poäng förde upp UIK på åttonde plats på bättre målskillnad än Vittsjö. Åtta är en placering som väl motsvarar lagets kvalitet det här året, speciellt som man skakats av många skador.
Klubbens målsättning om att vinna SM-guld 2017 lär stanna vid en dröm. Visst finns det mycket talang i Umeå, men att en förening som var hotad av konkurs så sent som i somras, och som hela tiden har legat någon poäng ifrån nedflyttningsstriden, skulle kunna lyfta sig och bli ett guldlag nästa år. Nej, det händer inte. Det är dock väldigt viktigt för laget att Lina Hurtig har valt att stanna ett år till.
9) Vittsjö GIK
Mitt tips: 8
Var sex mål ifrån att infria mitt tips om en åttondeplats. Har varit lite för bra för att vara akut indraget i nedflyttningsstriden, men behöver lite mer tyngd för att kunna slåss om en plats på den övre tabellhalvan nästa år.
Antonia Göransson och Jane Ross har varit årets bästa målskyttar och är två spelare som man bör lägga kraft på att behålla.
10) Mallbackens IF
Mitt tips: 11
Sagan om laget från byn som inte finns på kartan får ett nytt kapitel i damallsvenskan. Kontraktet klaras med bara ett måls marginal. Mallbacken hänger kvar genom att man har varit bra på att kämpa till sig poäng hemma på Strandvallens gräs. Även om dagens poäng togs på konstgräs.
Laget har från början varit ödmjukt och spelat efter sina resurser. Men när jag såg laget live tyckte jag faktiskt att man var lite sämre organiserat i defensiven än jag hade uppfattat från tv-bilderna. Kan man jobba lika hårt och samtidigt bli bättre på att stänga ytan framför egen backlinje tror jag att Mallbacken även kan samla fler poäng på konstgräs nästa år. Men det är viktigt att man behåller traditionsbärare som Frida Broström och Mimmi Larsson.
Noterbart är att publiksnittet i byn med 80 invånare hamnade på 961 – det är förstås mer än godkänt.
11) Hammarby IF DFF
Mitt tips: 10
Åker ur med ett måls marginal. Det är vansinnigt grymt. Man har gjort en utmärkt säsong som nykomling och faller egentligen på att man kryssat mot AIK två gånger. Seger i en av de matcherna och man hade varit kvar i damallsvenskan även 2016.
Nu gäller det för klubbledning att behålla så många spelare som möjligt för att vara tillbaka igen 2017. En spelare som haft ett udda år är Anna Oscarsson. Hon åkte ur damallsvenskan i fjol med Jitex. I år har den Gotlandsfostrade mittfältaren vunnit F19-EM, men också åkt ur damallsvenskan med Hammarby – och spelat för det Jitex som åkte ur elitettan. Här snackar vi högt berg och djupa dalar…
12) AIK
Mitt tips: 12
En jättebesvikelse, trots att de motsvarade det lågt ställda tipset. AIK var ju nämligen mycket sämre än jag hade trott. Laget hade ingen som helst tyngd och gav upp redan i somras, när man släppte iväg Emma Lundh till norska LSK. Där spelade hon för övrigt från start i dag när laget säkrade guldet i toppserien. Grattis.
Man får alltså kolla efter spelare som lämnat för att hitta glädjeämnen i AIK. Jag är inte säker på att höstens upplaga räcker för att slåss om en plats topp två i elitettan. Känslan är att AIK behöver bygga om sitt lag. De behöver även bygga engagemang, för årets publiksnitt på 285 är långt ifrån godkänt.
* Det var damallsvenskan 2015. Sedan några timmar tillbaka är silly season igång. Känslan är att alltså den kan bli rätt silly framför allt i Rosengård. .
Utanför Sveriges gränser har alltså LSK säkrat det norska ligaguldet i dag. Utöver Emma Lundh spelade även Mimmi Löfwenius från start när Arna-Björnar besegrades med 4–1. Förstås skickas även ett grattis till Löfwenius.
* I tyska Frauen-Bundesliga var det riktigt konstiga resultat i dag. På fem matcher gjorde inget lag fler än ett mål. Det konstigaste resultatet var att Wolfsburg föll hemma mot SC Sand. Serbiska Jovana Damnjanović, som provtränade med Linköping häromåret, gjorde målet just innan paus.
Även Frankfurt tappade poäng. Det blev bara 1–1 borta mot nykomlingen Werder Bremen. Däremot vann Bayern München sin match med 1–0 sedan Nicole Rolser gjort målet redan i första minuten. Bayern leder nu serien med tre poäng före Frankfurt. Wolfsburg är sex poäng bakom, medan Turbine Potsdam ligger kvar på nedflyttning – trots att man tog en poäng i dag.
* I Frankrike blev Sofia Jakobsson enda svenska målskytt den här helgen. Hon gjorde kvitteringsmålet till 1–1 när Montpellier vann prestigemötet borta mot Juvisy med 2–1. För Lyon och PSG blev det storsegrar. Ada Hegerberg blev tvåmålsskytt igen för Lyon. Den 20-åriga norskan har nu gjort 13 mål på sju omgångar. Noterbart är att bara tre lag – Lyon, PSG och Montpellier – har gjort fler.
Hjärnan hade rätt, det där som malde i bakhuvudet var inget att lyssna på. Sverige är utslaget ur VM – och det med besked.
Tyskland var bättre på allt och tog sin största mästerskapsseger mot Sverige någonsin. Jag har inte orkat gå igenom arkiven, men kan det var väl även Sveriges största mästerskapsförlust alla kategorier?
I min kommentar till morgondagens e-tidning ifrågasätter jag om Pia Sundhage skall fortsätta som förbundskapten. Sundhage har valt vägen – men den har inte lett laget till målet.
Tvärtom är det här ett av Sveriges två sämsta VM någonsin – kanske det allra sämsta. Det är andra gången vi kommer trea i gruppen och andra gången vi inte spelar kvartsfinal. Första gången var 2007 – då laget ut i gruppspelet. Men då vann vi en match, och även då var vi bland de 16 bästa. Det var ju bara med 16 lag då.
Det mesta talar dessutom för att vi för första gången någonsin missar en OS-turnering. Det finns ju ett litet hopp, men känslan är väl att Frankrike och ytterligare en europeisk nation (utöver England) kommer att ta sig till kvartsfinal.
Sedan slutsignalen har jag varit nere i den mixade zonen och lyssnat på en mängd spelare och ledare. Jag frågade Anja Mittag hur det kändes att avsluta kompisen Therese Sjögran:s karriär. Hon gillade inte riktigt den frågan, utan sa:
”Det var inte jag – det var hela det tyska laget. Det var lite Sveriges fel, hade de spelat bättre i gruppspelet hade de inte behövt möta oss nu.”
Jag frågade en tårögd Sjögran den klassiska frågan, hur känns det? Svaret blev:
”Det är mest tomhet just nu. Jag kommer väl att bryta ihop senare, men… Det är sista matchen och att vi förlorar och åker ut på det här sättet – det är aldrig roligt. Men nu är det över.”
Jag pratade med Charlotte Rohlin – som även hon har gjort sin sista landskamp. Hon menade att hon inte kommer att ändra sig – inte ens om miraklet inträffar och Sverige går till OS.
”Det är så väldigt ledsamt och tråkigt – inget kul alls. Hade önskat att det blev ett bättre slut, det hade jag verkligen gjort. Jag är absolut inte redo för att åka hem. På något sätt har jag kanske inte fattat att det är slut heller. … Det känns bara så jävla tomt att lämna.”
Lotta Schelin var rakryggad och skyllde inte ifrån sig. Hon konstaterade att hon har gjort allt vad hon kunde, att den fysiska formen känns bra – men att hon inte har fått spelet att stämma. Jag tyckte att hon gjorde sin bästa VM-insats i dag. Men till ingen nytta.
Det finns förstås anledning att analysera vidare det här framöver. Nu tänkte jag dock packa ihop mina grejer och förbereda mig för hemresa. Tidigt i morgon bitti, kanadensisk tid, flyger jag hem. Kanske att jag kommer åt att blogga lite under mellanlandningarna, annars hörs vi när jag är hemma – vilket är måndag.
Eller, just det ja. Innan jag sätter punkt härifrån Ottawa kanske ni undrar vem jag tycker skall ta över efter Sundhage. Jag tycker att det är dags för förbundet att slå Tony Gustavsson en signal.
Med frågetecken både för Emma Berglund och Charlotte Rohlin har Pia Sundhagekallat in Kif ÖrebrosMarina Pettersson Engström. Örebrobacken flyger omgående över till Kanada, i första hand som reserv.
Marina Pettersson Engström
Det kan vara en ren säkerhetsåtgärd. Men visst signalerar det att läget kan vara värre med Berglund och Rohlin än man velat berätta. Jag funderade lite över varför Sundhage hyllade Amanda Ilestedt så mycket efter gårdagens match, det var ju en match där jag tyckte att Rosengårdsbacken var långt ifrån klockren. Men känslan i dagsläget är att Ilestedt och Nilla Fischer just nu är vårt mittbackspar i VM och Sundhage tog chansen att försöka bygga självförtroende hos VM-debutanten.
Det enda som känns säkert med det här är att Sundhages försvarsproblem fortsätter.
En helt annan sak som fick mig att höja på ögonbrynen i går var hur högt bollen studsade på den tätlinjerade planen. Så höga studsar har jag aldrig sett på de moderna konstgräsplaner som vi har haft här i Borås på Borås Arena.
Underlaget i Kanada kändes högst tveksamt. Förhoppningsvis är det inte på sådant omodernt konstgräs som VM skall spelas.
Om ett par veckor sätter jag mig på ett plan som tar mig mot Winnipeg, Kanada. Det skall bli grymt kul – och spännande.
Vårens landskamper har dock gjort att jag skruvat ner förväntningarna rätt rejält. Tar vi oss till OS får vi nog vara glada. Pia Sundhage:s lagbygge har ju skakat gång på gång och även om laget även gjort flera bra insatser har man saknat den jämnhet som behövs i ett mästerskap.
I går fick vi veta vilka spelare som skall försöka upprepa och helst förbättra succén från Tyskland 2011. Som jag skrev då blev jag besviken på hur truppen är formerad. Den besvikelsen hade jag gemensamt med nästan alla andra damfotbollstyckare.
Nu ingår det ju i vårt jobb att sticka ut hakan. Och en sak skall klargöras direkt.
I ett mästerskap är det oftast cirka 15 utespelare som får betydande speltid. Det är framför allt hur de 15 utespelarna presterar som är avgörande för hur det går för laget.
Kring de 15 spelarna finns en stor enighet. Vi tyckare är alltså överens med Sundhage om kärnan i VM-truppen.
Däremot tycker jag och många andra att Sundhage tänkt fel kring uttagningen av de fyra–fem sista spelarna. Mer om det strax. Först tänkte jag bara repetera hur truppen ser ut:
Backar (8): Elin Rubensson (Göteborgs FC), Sara Thunebro (Eskilstuna), Lina Nilsson, Emma Berglund och Amanda Ilestedt (FC Rosengård), Jessica Samuelsson och Charlotte Rohlin (Linköping) och Nilla Fischer (VfL Wolfsburg).
Mittfältare (7): Caroline Seger (PSG, Frankrike), Linda Sembrant (Montpellier, Frankrike), Lisa Dahlkvist (Kif Örebro), Emilia Appelqvist (Piteå), Malin Diaz och Olivia Schough (Eskilstuna) och Therese Sjögran (FC Rosengård).
Forwards (5): Lotta Schelin (Lyon, Frankrike), Sofia Jakobsson (Montpellier, Frankrike), Kosovare Asllani (PSG, Frankrike), Jenny Hjohlman (Umeå IK) och Emma Lundh (AIK).
Reserver: Marija Banusic (Chelsea, England) och Mimmi Löfwenius (LSK Kvinner, Norge).
I min värld bör de spelare som placeras längst ut på bänken i truppen bestå av några jokrar – alltså spelare som kan ändra en matchbild – och några framtidsnamn. Med tanke på skadesituationen hade jag förstått om Sundhage hade valt 17+2 säkra kort och nöjt sig med två jokrar och två framtidsnamn.
Det blev dock varken några jokrar eller framtidsnamn. Visst är jokrarna Banusic och Löfwenius med på listan – men de båda spelarna är ju i nuläget inte aktuella för inhopp i några matcher. Istället väljer Sundhage att fylla ut bänken med spelare som Lundh (född 1989), Appelqvist (1990), Schough och Carlén (1991) samt Thunebro (1979).
Jag tycker inte att någon av de här spelarna håller VM-klass i nuläget. Jag känner inte heller att någon av dem kan ändra en matchbild och jag tror inte att någon av dem kommer att ingå i stommen i ett framtida landslag.
Vår förbundskapten pratar gärna om hur viktigt det är att ha rutin. Jag är den förste att hålla med om att rutin är oerhört viktigt. Men jag menar att det är Sundhages ansvar att ge rätt spelare den nödvändiga rutinen. Med sin uttagning hade hon chansen att ge tre–fyra svenska framtidsspelare den bästa erfarenheten av alla – mästerskapserfarenhet.
För skall man ändå ha med spelare som styrkemässigt ännu inte är uppe på VM-nivå kan man ju faktiskt tänka lite längre. Det gjorde inte Sundhage, utan hennes val föll på Thunebro och ett gäng okej allsvenska spelare i 25-årsåldern. Synd.
Framförallt förvånar den överraskande uttagningen av Lundh. Hur gick resonemanget där? AIK-forwarden har varit halvskadad och har bara gjort två mål på sina 22 senaste damallsvenska matcher. Det är knappast något som kommer att skrämma upp VM-nationers backar.
Nu får förstås gärna Emma Lundh och de andra svenska VM-spelarna som jag har ifrågasatt täppa igen käften på mig i Kanada. Det är till och med önskvärt – vi behöver nog få till ett par rejäla genombrott i mästerskapet för att det skall bli succé.
Dags att ta ett litet skutt från rutin till realism. I Eric Hilmersson:s krönika från dagens Göteborgs-Posten går att läsa:
”Det höjdes några kritiska röster som menade att Sundhage är feg som inte ger fler unga spelare chansen. Själv talade hon om realism.”
Låt oss vara realistiska i det läge som landslaget befinner sig i. Vårens stora problem har varit försvarsspelet. Backlinjen har fått mycket skit, men tänker man på vilken typ av spelare som befinner sig framför i planen så saknas det elaka bollvinnare på mittfältet. Varken Seger, Sjögran/Diaz eller Jakobsson/Asllani har försvarsspel som sina främsta egenskaper.
Där är plötsligt skadade Lisa Dahlkvist det stora hoppet – och Linda Sembrant andrahandsalternativet. Är det realistiskt att tro att vi kan får VM-framgång med de lösningarna?
Jag tycker att det känns som att Sundhage spelar ett mycket högt spel här.
Men saken är ju den att det trots allt finns en annan elak bollvinnare i truppen, en spelare med betydligt mer mittfältsvana än mittback Sembrant – jag tänker förstår på Nilla Fischer. Samma Fischer som varit lysande som mittback i välorganiserade Wolfsburg under vintern har under samma period darrat i landslaget.
Nu är omskolningen av Fischer vår förbundskaptens baby. Men Pia Sundhage har redan börjar riva upp sitt tänkta spelsätt. Och om hon tittar förutsättningslöst på sin VM-trupp kommer hon att inse att den innehåller betydligt fler dugliga mittbackar än centrala bollvinnare. Därmed borde det alltså vara mest realistiskt att använda Fischer som…
Nyss kom beskedet om att det svenska VM-genrepet går mot Holland i Toronto den 30 maj. Det låter väl som en ok motståndare i sista matchen innan mästerskapet.
Innan dess skall en hel del damallsvenska matcher spelas. I dag drar tredje omgången igång med Eskilstuna–Umeå. Omgångens mest intressanta match går på lördag mellan AIK och Mallbacken, en match som känns blytung för kampen i seriens bottenskikt.
På söndag spelar Piteå och Kif Örebro i Piteå. De båda drabbade samman i Örebro i går. Där valde Piteå att ställa över stora delar av sin startelva vid sidan. Enligt matchrapporten på svenskfotboll.se var Hilda Carlén utespelare. Så illa var det dock inte, men Pitelaget var ändå chanslöst på Behrn Arena – där Lisa Dahlkvist var tillbaka i spel. Det var 5–0 redan i halvtid, och slutade 5–1.
Det borde innebära att Piteå har det mest utvilade laget till det damallsvenska mötet på söndag. Fast enligt länkad artikel ovan fick gästerna skador på både Josefin Johansson och Emilia Appelqvist. Är de båda innermittfältarna borta på söndag skulle det vara riktigt tunga avbräck för Piteå.
Utöver Örebro tog sig även Linköping vidare i cupen i går. Fast enligt rapporterna fick de jobba för att besegra Hovås/Billdal med 2–0. Kanske är det så att Hovås gör skäl för platsen som favorit till andraplatsen i elitettan bakom Djurgården. Nämnda Djurgården var för övrigt chanslöst i sitt cupmöted med Rosengård i tisdags.
Det är inte bara svenska lag som spelar dubbla matcher i veckorna för tillfället. De tuffaste programmen har de tyska topplagen Wolfsburg och Frankfurt. Båda spelade viktiga ligamatcher i går. I Wolfsburg var Almuth Schult och Lena Goessling tillbaka när Essen besegrades med 4–0. Även Frankfurt vann sin match i går med 4–0, vilket innebär att den tyska guldstriden kommer att avgöras i sista omgången.
På söndag vet vi om det är två eller tre lag som är med och slåss om titeln. Det borde vara tre, för inte tappar väl Bayern München poäng borta mot avsågade jumbon Herford?
Spontant tänker man att Wolfsburg missgynnas rätt rejält av att behöva spela dubbla matcher varje vecka, medan PSG bara har Champions League att tänka på. Att alla Wolfsburgs matcher dessutom har stor sportslig betydelse gör ju att Ralf Kellermann inte kan vila spelare på önskvärt sätt. Wolfsburgs spelschema talar alltså för PSG i final mot Frankfurt. Men nej, jag har inte på något sätt räknat bort Wolfsburg ännu. Får ett tyskt lag vittring brukar det vara svårt att stoppa.
Innan jag sätter punkt konstateras att den franska VM-truppen tas ut i dag. Undra om det blir några skrällar.
Slutligen kan de av er som tycker det är spännande att se hur bra Charlotte Rohlin är på att skjuta i ribban roa er med att se det här klippet:
Det är ändå två månader kvar till VM. Och svenska lag brukar ju vara som bäst när de slår ur underläge.
Det är de mest positiva saker jag kan komma på efter dagens hemska 3–1-förlust mot Schweiz i Eskilstuna.
För Pia Sundhage måste påskdagen 2015 ha varit ett enda långt lidande. Det spel som hon nu ägnat 1,5 år till att jobba in funkar inte alls. Tvärtom känns Sveriges lag våren 2015 klart sämre än det gäng Sundhage tog över för 2,5 år sedan.
Inför matchen skrev jag om att jag ville se ett bättre kollektivt försvarsspel, där motståndarna inte på ett enkelt sätt kunde spela sig förbi Sveriges forwards och mittfältare. Jag ville även se hur det anfallsspel som Sundhage byggt för konstgräs funkade nu när det testades på konstgräs. Jag tyckte att Sverige borde kunna äga matchen och skapa minst åtta–tio klara målchanser.
Försvarsspelet först. Det tog 34 sekunder, sedan slog högerbacken Noelle Maritz Schweiz första djupledspassning längs marken som skar rakt igenom det svenska laget. Det blev ingen målchans då, men man anade vartåt det lutade.
Pia Sundhage verkar tycka att försvarsspel är tråkigt. Det värsta är att hennes inställning har smittat av sig på laget. Ramona Bachmann:s 1–0-mål var exempelvis frukten av många halvdana svenska försvarsinsatser. Det fanns ingen bestämdhet i det svenska agerandet när bollen lyftes in i straffområdet. Det gjorde det inte heller på en inläggsfrispark i den andra halvleken, där Ana Crnogorcevic var ytterst nära att nicka in ytterligare ett schweiziskt mål.
Det svenska agerandet vid Fabienne Humm:s 2–0-mål är ännu värre. Där slår Kosovare Asllani bort en passning när laget är på väg uppåt. Det svenska hemjobbet som följer håller ingen VM-klass. Ingen forward eller mittfältare gör hemlöp i maxfart när Vanessa Bernauer driver fram bollen och serverar Humm i djupled, en passning som skär längs marken mellan våra mittbackar Nilla Fischer och Charlotte Rohlin. Tvärtom omges Bernauer av tre svenskor som springer halvengagerat. Närmast att störa Bernauer är Caroline Seger som dock nöjer sig med att bara springa bredvid schweiziskan.
Organisationen i backlinjen är inte heller särskilt vass. Återigen är det alltså en boll längs marken som skär mellan två backar. Illa är också att både Rohlin och Lina Nilsson tidigt ser Humms löpning, men Nilsson är ändå inte ens nära att hjälpa till och Rohlin är för snäll och klarar inte av att trycka bort målskytten. Som grädde på moset står Hedvig Lindahl för långt åt höger och lämnar en jättelucka vid sin vänsterstolpe.
Alltså ett rakt igenom svagt försvarsspel.
Ett lag som har både fantastisk försvarsorganisation och -disciplin är Wolfsburg. Det går inte att jämföra Sundhages Sverige med Ralf Kellermann:s Wolfsburg på samma dag. När Europas bästa klubblag tappar bollen och ger motståndarna kontringslägen är sju–åtta spelare blixtsnabbt på rätt sida bollen. Spelarna har i sig att omgående sätta högsta fart hemåt och alla hjälps åt att döda kontringarna. En som är fantastisk på det är nämnda Bernauer, som garanterat inte hade låtit Seger få slå en djupledspassning lika ostört om det varit ombytta roller.
I det svenska laget är det ofta bara tre–fyra spelare som 100-procentigt deltar i försvaret mot kontringar. Det är något jag ogillar skarpt.
Dessutom ligger de svenska mittfältarna och forwardarna så långt ifrån varandra att det är ganska lätt att spela förbi dem. Det leder till att när en svensk spelare ändå bryter ett uppspel finns det få medspelare i närheten som kan ta hand om andrabollen eller som man kan sätta igång ett spel med.
Min oro för det svenska försvarsspelet är alltså stor och alla gamla frågetecken finns kvar. Tyvärr fick mina frågor om anfallsspelet nästan genomgående lika tråkiga svar.
Den svenska spelidén bygger på att Seger skall vara med och bygga anfallen. Det vet motståndarna om, vilket gjorde att Schweiz satte härligt tuffa Bernauer på att plocka bort Seger ur matchen. Det lyckades fullt ut, för den frispark som gav 1–0-målet skapades ju till exempel genom att Bernauer låg nära Seger och bröt en farlig passning från Rohlin.
Det blev tyvärr väldigt tydligt att Sverige inte har någon självklar plan B när Seger plockas bort ur matchbilden. Det är helt klart oroväckande.
Tyvärr blev det inte mycket bättre när Sundhage i andra halvlek skapade en B-plan genom att flytta fram Seger ett steg och sätta in Linda Sembrant som mittfältslibero. Jag tycker att Sembrant är för långsam med bollen för den rollen. Det visade sig också vid 1–3-målet där ju Bernauer vann bollen just från Sembrant i förstaläget.
Oroväckande var även bristen på svenska målchanser. Jag tyckte inför matchen att Sverige borde skapa åtta–tio klara målchanser mot ett lag som Schweiz. Sverige skapade fyra målchanser. Den första dröjde ända tills minut 35 – det är inte godkänt. Inte ens nära. Det värsta var att känslan var att de svenska målchanserna uppstod ganska slumpartat och inte byggde på någon synbar spelidé.
Totalt blev det för övrigt 4–4 (2–2) i målchanser, enligt min räkning. Egentligen är det ju ingen katastrof att släppa till fyra målchanser. Men…
Det svenska målet tillkom efter att Caroline Abbé slagit hål i luften när hon skulle bryta en passning från Seger. Resten gjorde Lotta Schelin på ett mycket snyggt och behärskat sätt. Att vi har den spets vi har gör att man trots allt känner en del hopp inför VM.
Annars är ju tyvärr känslan att Sundhage försöker få vårt lag att spela ett spel som truppen inte har kapacitet för.
I går såg jag USA, ett lag som nyligen har lämnat sitt experimenterande och återgått till ett klassiskt 4-4-2 och nått framgångar med det.
Sverige har en av världens bästa kontringsspelare i Lotta Schelin. Personligen hade jag nog tyckt att det vore rimligt om Sverige anpassade sig efter det genom att använda en spelidé som byggde på ett hårt arbetande kollektiv med uppgift att se till att Schelin fick rätt bollar.
Men nu är vi så nära VM att det börjar bli för sent för kursändringar. Vi nog trots allt måste ställa vårt hopp till det konstgräsanpassade spel som Sundhage har byggt. Och som jag skrivit flera gånger innan, förhoppningsvis vet hon vad hon håller på med.
Och hur var det nu med påsken, först skall man lida och sedan följer ett mirakel. För egen del lider jag gärna vidare under alla träningslandskamper om vi får uppleva ett svenskt mirakel i Kanada i sommar. Får vi det?
Pia Sundhage:s laguttagningar har på sistone varit tråkigt fria från överraskningar.
Men till morgondagens drabbning mot Schweiz i Eskilstuna skräller vår förbundskapten. Sundhage har ju sagt att hon önskar spela med samma fyrbackslinje i alla de tre träningsmatcher som återstår innan VM.
Efter Algarve cup trodde jag att Charlotte Rohlin var ute ur mittbacksdiskussionen. Av de fyra kandidater som Sundhage har fick Linköpingsveteranen kortast speltid (92 minuter) och hon spelade ingen match ihop med givna Nilla Fischer.
Charlotte Rohlin
Emma Berglund å sin sida spelade 270 minuter i Algarve, varav 180 med Fischer och Linda Sembrant fick 170 minuter varav 90 som mittback med Fischer.
Därav såg den rimliga mittbacksrankingen ut så här: 1) Fischer, 2) Berglund, 3) Sembrant, 4) Rohlin.
Men när morgondagens startelva presenterades på svenskfotboll.se för en stund sedan var det Fischer och Rohlin i mittförsvaret. I nuläget är det alltså Rohlin som är Sundhages VM-mittback. Oväntat.
I övrigt var startelvan 100 procent väntad. Den ser ut så här: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Fischer, Rohlin, Lina Nilsson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Kosovare Asllani, Lotta Schelin.
Sundhage har alltså brottats med sin backlinje. För mig är det dock inte själva backlinjen som är problemet, utan hela lagets försvarsspel. I Algarve var det stundtals pinsamt lätt för motståndarna att spela sig förbi våra forwards och mittfältare – och då är det högst otacksamt att spela i backlinjen.
Förhoppningsvis har Sundhage nu styrt upp det kollektiva försvarsspelet och därmed även underlättat arbetet för sin fyrbackslinje.
Utöver försvarsspelet är det förstås hyperintressant att se hur det anfallsspel som Sundhage byggt för spel på konstgräs funkar nu när det testas på konstgräs. Även om Schweiz är ett namnkunnigt lag tycker jag att Sverige bör kunna äga matchen och skapa minst åtta–tio klara målchanser mot dem.
Namnkunnigt var det. Om jag skulle ranka Europas bästa klubblag är det sju lag som hamnar i viss särklass; fyra tyska, två franska och Rosengård. I sex av de sju lagen finns det inte mindre än åtta schweiziska spelare som alla får räknas som ordinarie: Ramona Bachmann (Rosengård), Lara Dickenmann (Lyon), Noelle Maritz (Wolfsburg), Vanessa Bernauer (Wolfsburg), Caroline Abbé (Bayern München), Vanessa Bürki (Bayern München, skadad), Lia Wälti (Potsdam) och Ana Maria Crnogorcevic (Frankfurt).
Meghan Klingenberg
I en annan del av världen har USA och Nya Zeeland spelat en halvlek. Amerikanskorna har två ramträffar, men bara 1–0 i mål. Det var en riktig bomb från Meghan Klingenberg. Matchen kan du se på den här länken.
Såg det här korta klippet i går där Charlotte Rohlin frågar president Michel Platini om Uefa kan öka budgeten för Women’s Champions League:
Platini bjuder på ett traditionellt politikersvar ”lita på Uefa vi jobbar på saken.” Jaja, men då litar vi väl på Uefa då…
Dagens mest intressanta damfotbollsnyhet hittills är annars att Frankfurt har gjort klart med sitt första nyförvärv inför nästa säsong i Frauen-Bundesliga. Det handlar om Bayer Leverkusens landslagsaktuella forward Isabelle Linden.
Isabelle Linden
24-åriga Linden ingick i Tysklands guldtrupp vid Sverige-EM 2013 och är en spelare jag blivit förtjust i de gånger jag sett henne spela. Hon har en god grundteknik och ett bra steg, dessutom går hon gärna rakt mot mål. Det blir spännande att se vad hon kan göra i Frankfurt.
Linden är alltså Frankfurts första värvning till nästa säsong. Klart är däremot att de tappar Bianca Schmidt och Svenja Huth till Turbine Potsdam.
Tidigare i dag presenterades truppen till bortamötet med Finland den 12 februari. Det var på många sätt väntade namn bland de 20 spelare som Pia Sundhage tog ut.
Genom att hon ökade med två från de 18 hon tog ut till Norgematchen i La Manga samt att Malin Reuterwall och Fridolina Rolfö är skadade gavs plats för samtliga inkallade reserver till den förra samlingen plus att Charlotte Rohlin tillkommer.
Lägg till att Hedvig Lindahl och Jessica Samuelsson också finns på skadelistan och vi behöver bara stryka en målvakt för att ha en klar VM-trupp med 23 spelare.
Det lär krävas rätt mycket för att någon utanför de här spelarna skall slå sig in. Ännu tuffare blir det att ta plats i startelvan, i varje fall för offensiva spelare. Både mittfältare och forwards känns ganska klara i nuläget, i backlinjen är det däremot fortfarande konkurrens, både om en mittbacks- och om båda ytterbacksplatserna.
Även om Sundhage försöker lägga en dimridå om vem som skall vakta målet så har Lindahl ett bra grepp om den platsen – bara hon blir frisk. Gissningsvis är det bara en supervår från Sofia Lundgren som kan ändra på den saken. Carola Söberg, Reuterwall och Hilda Carlén känns inte som några hot mot en frisk Lindahl.
När jag skriver att platser är klara i nuläget så tänker jag på laget till VM-premiären. Sedan vet vi väl alla att det sällan är premiärelvan som även spelar i en turnerings sista match, inte ens om man klarar sig utan skador. Vissa spelare växer, medan andra tappar. I VM 2011 minns vi exempelvis hur Josefine Öqvist snodde startplatsen bredvid Lotta Schelin från Jessica Landström under pågående mästerskap. Vem kan bli sommarens sensation?
I morgon är det Tjugondag Knut och då dansas julen ut. Under julgransplundringen kan man slå på TV12 och se Sveriges första landskamp VM-året 2015.
Glädjande nog är alltså morgondagens landskamp mot Norge i La Manga tv-sänd. Just den här typen av matcher brukar annars spelas inför en mycket begränsad åskådarskara, vilket är tråkigt. Men beröm till de/den på förbund och TV12 som fixat att det blir fotboll till julgransplundringen. 18.30 är det för övrigt avspark.
Även om vi ännu är tidigt på säsongen men morgondagens möte med Norge kommer ändå att kunna säga ganska mycket om vad som väntar framöver. Pia Sundhage har ju nämligen varit ganska tydlig med att det breda testandet är över och att fokus under vårens matcher blir att spela ihop en startelva.
De 18 spelare som är med i La Manga och de tre som lämnat återbud är sannolikt tillsammans med Hedvig Lindahl och Jessica Samuelsson de 23 som i nuläget ligger närmast en VM-resa. För övriga gäller det att övertyga Sundhage om sin kvalitet under våren.
Klart är nog också att det skall väldigt mycket till om någon utanför de 23 skall lyckas slå sig in i startelvan till VM-premiären mot Nigeria den 8 juni 22.00. Alltså måste exempelvis en spelare som Charlotte Rohlin göra en supervår om hon skall vara aktuell.
De positioner som känns mest ovissa är hur backlinjen skall formeras. Nilla Fischer är förstås given, medan det finns flera alternativ på övriga tre platser. En första indikation på hur Sundhage tänker kommer sannolikt redan i kväll – om hon nu presenterar sin startelva lika tidigt som hon brukar.
Nilla Fischer
I ett lagbygge behöver man förstås många olika typer av spelare och personligheter. I mitt inlägg om USA nyligen skrev jag om vikten av att ha vinnartyper på planen när det avgörs. Som jag ser det är vinnartyper en bristvara inom svensk damfotboll. Jag snackar om spelare som är beredda att offra allt för att vinna, spelare med järnpsyke som kliver fram och bär sitt lag när det är illa ute.
Som jag ser det har vi bara en sådan vinnare – och det är Fischer. Det är inte lätt att hitta någon mer under våren, för spelare med sådan inställning växer inte på träd. Under VM 2011 visade Lisa Dahlkvist att hon kan ikläda sig den här rollen. Tyvärr har hon inte fortsatt att utvecklas till den stora ledare som man hoppats.
En spelare som har mycket skalle är Lisa Ek. Den här GP-intervjun säger ganska mycket om vilken inställning hon har. Spontant ser jag inte Ek som VM-spelare, i varje fall inte i nuläget. Hon är ju ändå 32 år och har varit väldigt skadeförföljd. Men skulle hon visa form under våren vore hon ändå en intressant joker genom sitt psyke.
Lisa Ek
För som sagt, när Sundhage letar spelare till sin VM-trupp är det i första hand järnpsyken hon skall leta efter.
Det är för övrigt även en uppgift för förbundskaptenerna på flick- och juniorsidan att leta upp de spelare som har starkast psyke. Som jag ser det är det kanske den allra viktigaste uppgiften om vi skall kunna ta ytterligare ett litet kliv och bli en seriös utmanare om guldmedaljerna i de stora mästerskapen.
* Det spelades en del fotboll i helgen som var. Bland annat drog fyrnationsturneringen i kinesiska Shenzhen igång. Den är intressant eftersom samtliga fyra lag även kommer att spela i VM. I den inledande omgången vann Kanada med 2–1 mot Sydkorea medan Kina och Mexiko spelade 0–0.
Jag såg stora delar av den andra halvleken i Kinas match. Där skapade kinesiskorna chanser för att göra ett par mål. Effektiviteten var dock dålig, något som jag upplever som ett genomgående problem för Kina, Sydkorea och Nordkorea – tre bollskickliga lag som liknar varandra på många sätt.
Mexiko var väldigt blekt, men bjöds kanske på matchens allra bästa chans av den kinesiska backlinjen. Den och andra höjdpunkter från matchen går att se på den här länken.
* Franska D1 Feminine återstartade i helgen efter sitt korta juluppehåll. Där blev både Lotta Schelin och Caroline Seger målskyttar. Båda gjorde mål som betydde 3–0. Schelins kom i 9–0-segern mot bottenlaget Issy, medan Seger fastställde slutresultatet i det prestigeladdade Parisderbyt mot Juvisy.
PSG:s seger innebär att Juvisy nu kan glömma spel i Champions League till hösten – om inte reglerna för turneringen görs om. D1 Feminine är för övrigt rätt tråkig i år. Utfallet hittills sammanfattas bäst så här:
* Lyon har vunnit alla matcher.
* PSG har vunnit alla matcher utom den mot Lyon.
* Juvisy har vunnit alla matcher utom de fyra mot Lyon och PSG. * Övriga lag gör upp om fjärdeplatsen.
I toppen av skyttligan tätnade det ytterligare sedan Eugenie Le Sommer blev tremålsskytt för Lyon. Det är just suveräna serieledarnas tre forwards som gör upp om titeln. Schelin och Le Sommer leder på 21 mål, ett före Ada Stolsmo Hegerberg. Fjärdeplatsen delas av Kosovare Asllani och Gaetane Thiney på tio mål, alltså tio bakom Hegerberg.
* Slutligen är det ikväll som vi får veta vem som får Ballon d’Or och koras till världens bästa spelare 2014. Vi får också veta om Stephanie Roche blir första kvinna att vinna Puskas Award, priset till årets snyggaste mål i världen. Eurosport sänder Fifagalan med start 18.15.
I går sammanfattade jag damallsvenskan 2014 i ord. I dag följer jag upp med ett gäng bilder.
Under året har jag haft med mig kameran till de damallsvenska matcher jag besökt. Framför allt är tanken att få bilder på så många spelare som möjligt för att kunna bildsätta inläggen här på bloggen.
Det tar ju dock rätt mycket tid att gå igenom och fixa till bilderna och tid har varit en bristvara tidigare under året. Men nu i helgerna har det funnits möjlighet att gå igenom materialet.
Resultatet blev att jag nu har laddat upp 175 bilder från säsongen som gått, bilder på nio av de tolv damallsvenska lagen. Om jag skulle ha namngivit någon eller några spelare på felaktigt sätt välkomnar jag rättelser, men jag tror och hoppas att jag har lyckats identifiera alla rätt.
Här är först ett bildspel:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Och här är även alla de 175 bilderna som miniatyrer:
En blogg om internationell damfotboll 